JO dnr 4898-2016

Allvarlig kritik mot Kommunstyrelsen i Storfors kommun för att man inte skyndsamt har handlagt ett ärende som gällde bistånd till behandling

Beslutet i korthet: I mars 2015 beslutade Kommunstyrelsen i Storfors kommun att avsluta C.D:s placering på institution samt att avslå en ansökan från honom om bistånd till behandling. C.D. överklagade kommunstyrelsens beslut. I september 2015 återförvisade Förvaltningsrätten i Karlstad målet till kommunen för vidare utredning av och beslut om vilken behandlingsinsats C.D. skulle erbjudas för att komma ifrån sitt missbruk. Förvaltningsrätten anförde i sina domskäl att C.D. fick anses vara i behov av vård för sitt missbruk för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Domen överklagades till Kammarrätten i Göteborg, som i december 2015 beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Först i juli 2016 meddelade förvaltningen beslut i frågan om behandlingsinsats.

Genom att inte skyndsamt utreda och fatta ett beslut i enlighet med förvaltningsrättens dom har kommunstyrelsen inte levt upp till sin skyldighet att tillförsäkra C.D. en skälig levnadsnivå och sörja för att C.D. får den hjälp och vård som han behöver. Kommunstyrelsen får allvarlig kritik för handläggningen.

Den 25 mars 2015 beslutade Kommunstyrelsen i Storfors kommun att avsluta C.D:s placering på institution samt att avslå en ansökan från honom om bistånd till behandling inom öppenvården.

C.D. överklagade kommunstyrelsens beslut. Den 21 september 2015 återförvisade Förvaltningsrätten i Karlstad målet till kommunen för vidare utredning av och beslut om vilken behandlingsinsats C.D. skulle erbjudas för att komma ifrån sitt missbruk (mål nr 1842-15). Kommunen överklagade domen till Kammarrätten i Göteborg, som den 8 december 2015 beslutade att inte meddela prövningstillstånd (mål nr 5655-15).

I en anmälan till JO den 19 augusti 2016 klagade H.D., dotter till C.D., på Kommunstyrelsen i Storfors kommun. Hon var missnöjd med handläggningen av hennes fars ärende efter det att ärendet hade återförvisats till kommunen.

JO begärde in Förvaltningsrätten i Karlstads dom den 21 september 2015 och Kammarrätten i Göteborgs beslut den 8 december 2015. Vidare begärde JO in vissa handlingar från socialtjänsten i Storfors kommun.

Därefter begärde JO att Kommunstyrelsen i Storfors kommun skulle yttra sig över det som H.D. framförde i sin anmälan. Kommunstyrelsen (skol- och välfärdsutskottet) lämnade in ett yttrande som hade undertecknats av utskottets ordförande Glenn Aspnes, tf. enhetschef Mariette Karlsson och socialsekreteraren Linda Sundman. I yttrandet redogjordes för förvaltningens handläggning i ärendet från sommaren 2016 och framåt. När det gäller kommunstyrelsens bedömning av handläggningen anfördes att C.D. i enlighet med socialtjänstlagen hade fått den hjälp och vård som han behövde för att komma ifrån missbruket utifrån de möjligheter och resurser som stod till kommunens förfogande.

JO begärde därefter att kommunstyrelsen skulle lämna in ett kompletterande yttrande som skulle avse socialtjänstens handläggning av C.D:s biståndsärende under tiden efter förvaltningsrättens dom i september 2015 fram till sommaren 2016. Av yttrandet skulle det framgå bl.a. vilka utredningsåtgärder som hade vidtagits och vilka beslut som hade fattats i biståndsärendet under den tiden.

Kommunstyrelsen (skol- och välfärdsutskottet) angav i sitt kompletterande remissvar att utskottet inte hade fattat något beslut i ärenden under tidsperioden sommaren 2015 till sommaren 2016 och att beslutanderätten var delegerad till handläggare.

H.D. kommenterade remissvaren.

Därefter begärde JO in ytterligare handlingar från socialtjänsten i Storfors kommun.

Socialnämnden ska aktivt sörja för att en missbrukare får den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden ska i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen fullföljs ( 5 kap. 9 § socialtjänstlagen [2001:453], SoL).

Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Biståndet ska tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå ( 4 kap. 1 § SoL ). Socialnämndens beslut i fråga om bistånd får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut i fråga om bistånd gäller omedelbart ( 16 kap. 3 § SoL ).

Av utredningen framgår bl.a. följande:

Den 21 september 2015 återförvisade Förvaltningsrätten i Karlstad ett mål som gällde bistånd till kommunen för vidare utredning av och beslut om vilken behandlingsinsats C.D. skulle erbjudas för att komma ifrån sitt missbruk. Domen överklagades till Kammarrätten i Göteborg, som den 8 december 2015 beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Den 14 december 2015 uppgav C.D:s dotter H.D. i ett mejl till förvaltningen att hennes far var vid dålig fysisk hälsa och påtalade vikten av att socialtjänsten återupptog ärendet efter återförvisningen. Den 15 februari 2016 kontaktade H.D. på nytt förvaltningen per mejl. Hon påminde om skyldigheten att inleda en utredning och fatta ett beslut i ärendet. Den 29 februari 2016 uppgav C.D. i ett telefonsamtal med en socialsekreterare vid förvaltningen att han behövde ”komma iväg på avgiftning”. Med anledning av C.D:s begäran kallades han tillsammans med sin kontaktperson till ett möte som ägde rum vid förvaltningen den 14 mars 2016. Den 5 april och den 14 juli 2016 krävde H.D. per mejl åter igen skyndsam handläggning av ärendet. Efter vad som kommit fram vidtogs dock inga ytterligare åtgärder i ärendet under våren 2016.

På ett möte vid förvaltningen den 25 juli 2016 framställde C.D. på nytt sin begäran om få ”komma iväg på avgiftning”. Samma dag beviljade socialtjänsten honom bistånd till abstinensbehandling på ett behandlingshem. Därefter ansökte C.D. ett par gånger om vidare behandling och beviljades visst bistånd till behandlingar.

Jag konstaterar att målet återförvisades till kommunen för att det inte fanns någon närmare utredning eller något beslut om vilken hjälp och vård C.D. behövde för att komma ifrån sitt missbruk. I den situationen borde socialtjänsten skyndsamt ha inlett en utredning för att kunna ta ställning till vilken behandlingsinsats C.D. skulle erbjudas. Utifrån det som har kommit fram i ärendet får jag dock uppfattningen att socialtjänsten, trots upprepade påstötningar från H.D. framför allt under våren 2016, inte vidtog några som helst åtgärder med anledning av återförvisningen. Det möte som hölls den 14 mars 2016 vid förvaltningen och de beslut om insatser som fattades under sommaren samma år föregicks samtliga av nya ansökningar om bistånd från C.D.

Förvaltningsrätten anförde i sina domskäl redan i september 2015 att C.D. fick anses vara i behov av vård för sitt missbruk för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Vidare angav förvaltningsrätten att C.D. hade uppvisat en vilja att på nytt genomgå frivilliga behandlingsinsatser och att kommunens möjligheter att motivera honom till ett nytt behandlingsförsök inte fick anses uttömda. Förvaltningen meddelade dock först den 25 juli 2016 beslut i frågan om behandlingsinsats. Genom att inte skyndsamt utreda och fatta ett beslut i

Det som H.D. har anfört i övrigt leder inte till något uttalande från min sida.

Socialtjänstens skyldighet att utreda och pröva en ansökan om bistånd är grundläggande. Handläggningen av C.D:s ansökan och kommunstyrelsens remissvar ger upphov till flera frågor när det gäller förvaltningens kunskap om ärendehandläggningen. Jag finner därför skäl att för kännedom sända en kopia av detta beslut till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som är ordinarie tillsynsmyndighet över socialtjänsten.

Ärendet avslutas.