JO dnr 5650-2005 | lagen.nu

I en anmälan, som kom in till JO den 22 december 2005, anförde AA i huvudsak följande. En intagen i anstalten Beateberg, där AA tidigare arbetat, bad honom att bli förtroendeman. AA intervjuades med anledning av detta av två frivårdsinspektörer från frivården Stockholm Söder. Besked i frågan om förtroendemannaskapet dröjde och han fick så småningom ett muntligt besked från en av frivårdsinspektörerna att han inte kunde förordnas som förtroendeman. Han fick inte någon motivering till beslutet, utan frivårdsinspektören sade dels att kriminalvårdsinspektör BB fattat beslutet, dels att en kriminalvårdsinspektör i anstalten Beateberg sagt bl.a. att han är ”opålitlig”. När han bad att få ett skriftligt beslut nekades han detta. Han har sökt BB flertalet gånger utan att denne ringt tillbaka. Han har även begärt att få del av vad som sagts om honom i ärendet, men nekats detta. Eftersom han inte fått något skriftligt beslut eller någon motivering, kan varken han eller den intagne som berörs överklaga beslutet.

Anmälan remitterades till Kriminalvården. I remissvaret anförde myndigheten (Region Stockholm), genom regionchef CC, bl.a. följande (bilagor utelämnade).

– – –

Enligt förordning ( 1974:248 ), 14 § får Kriminalvården förordna en förtroendeman för en intagen som avtjänar fängelse på livstid och som behöver personligt stöd eller annan hjälp, om den intagne samtycker till det. Om den intagne begär det skall förtroendemannen entledigas. Kriminalvårdens föreskriftssamling 2005:22, Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om frivårdens arbete med dömda under övervakning, m.m. hanterar frågor som rör förtroendemannens uppdrag och förhållande till kriminalvården, såväl som utbildning, handledning och ersättning till förtroendeman. Under rubriken Rekrytering och lämplighetsprövning hanteras frivårdens ansvar att pröva om en föreslagen lekman är lämplig för uppdraget. Handläggande tjänsteman bör alltid sammanträffa med en tilltänkt förtroendeman såvida denne inte är väl känd av frivården. Bedömningen bör, efter godkännande från den tilltänkta förtroendemannen, kompletteras genom att referenser inhämtas. Vid val av förtroendeman bör beaktas både dennes möjlighet att kontrollera den dömdes livsföring och förutsättningar att ge honom stöd och vägledning. Förtroendemannens möjlighet att öka den dömdes sociala kontaktyta är viktig liksom den informella sociala kontroll som anknytning till närmiljön kan ge.

Utredning avseende Frivården Stockholm Söders lämplighetsbedömning

I oktober 2005 kontaktade en kontaktman till en livstidsdömd vid Anstalten Beateberg Frivården Stockholm Söder med anledning av att en intagen föreslagit att AA, som tidigare arbetat på anstalten som timanställd vårdare, skulle förordnas som förtroendeman för honom. AA kallades till frivården för intervju och lämplighetsbedömning. I enlighet med frivårdens rutiner (se bilaga 1) intervjuades AA av två frivårdshandläggare DD och FF med delegation att förordna förtroendeman. Efter intervju och kontakt med de referenser som AA lämnat (kriminalvårdsinspektör EE och en av anstaltens samordnare) uppstod tveksamhet kring lämpligheten av att förordna AA som förtroendeman för den livstidsdömde. Med anledning av detta kontaktades, i enlighet med rutinerna, kriminalvårdsinspektören BB för samråd. Denne tog förnyad kontakt med EE på Anstalten Beateberg. Efter en samlad bedömning ansåg kriminalvårdsinspektören BB att AA inte skulle förordnas till förtroendeman för den livstidsdömde. AA informerades om detta vid ett telefonsamtal med frivårdsinspektören DD. AA krävde att Frivården Stockholm Söder skulle lämna ett skriftligt motiverat beslut avseende sitt avgörande. AA hänvisades av frivårdsinspektören i denna fråga till kriminalvårdsinspektören BB. Kriminalvårdsinspektör BB mottog två telefonsamtal på sin mobiltelefon (mobilsvar) från AA. Han ringde tillbaka vid två tillfällen utan att få kontakt med AA, vid det ena tillfället lämnade han ett meddelande på AA:s mobiltelefon. BB gjorde inga ytterligare ansträngningar att nå AA då han var av den uppfattningen att denne redan fått fullgod information och besked om att myndigheten inte avsåg att förordna honom som förtroendeman. Enligt BB föranstaltar frivårdens rutiner om att besked i frågan om huruvida en tilltänkt förtroendeman förordnas eller inte skall ges muntligen. Skälet till detta är bl.a. att förordnande av förtroendeman inte anses vara myndighetsutövning mot enskild och att myndigheten inte heller i övrigt är skyldig att utförligt motivera varför man avstår från att förordna någon till förtroendeman.

Utredningen visar att det uppstod ett missförstånd mellan kriminalvårdsinspektören BB och frivårdsinspektör DD avseende dels vem som hade att informera AA om frivårdens ställningstagande i fråga om att inte förordna honom som förtroendeman för den livstidsdömde, dels på vilket sätt denna information skulle lämnas. Missförståndet torde ha sin grund i att de skriftliga rutinerna är oklara vad avser såväl frågan om vem som svarar för den slutliga bedömningen i de fall ärendet är svårbedömt som vem som i dessa fall har att informera den tilltänkte förtroendemannen om utfallet av lämplighetsbedömningen. Av punkt 8 i den skriftliga rutinen framgår att det i de fall lämpligheten hos en tilltänkt förtroendeman är svårbedömd skall frivårdsinspektören samråda med behandlingskollegium, samordnare eller kriminalvårdsinspektör innan beslut om förordnande av tilltänkt förtroendeman fattas. Av vare sig denna punkt eller i övrigt framgår vem som ansvarar för den slutgiltiga bedömningen. Om samråd sker med behandlingskollegium torde det ligga i sakens natur att det är den frivårdsinspektör som föredrar ärendet (har delegationen att förordna förtroendeman) som gör den slutgiltiga bedömningen. Om samråd sker med kriminalvårdsinspektör torde det företrädelsevis vara så att frågan avgörs av kriminalvårdsinspektören. Av punkt 9 i den skriftliga rutinen framgår att den tilltänkte förtroendemannen muntligen skall informeras om beslut om förordnande. Rutinen gör ingen skillnad på de fall där man väljer att förordna den tilltänkte förtroendemannen och de fall där man väljer att inte göra det. Av rutinen framgår det inte vem som skall informera den tilltänkte

Utredning avseende referenser inhämtade från Anstalten Beateberg

AA lämnade kriminalvårdsinspektör EE och en av anstaltens samordnare som referens. Som framgår ovan kontaktade såväl frivårdshandläggarna som kriminalvårdsinspektören på frivården dessa. Utredningen visar att kriminalvårdsinspektör EE ansåg att den livstidsdömdes behov av stöd och hjälp inte i tillräcklig grad skulle tillgodoses genom förordnande av den föreslagne förtroendemannen. AA:s uppgifter om att frivårdens såväl som anstaltens personal skulle ha uttalat sig nedlåtande eller kränkande om honom, tillbakavisas av dessa.

Vad avser klagomålen på frivårdens formella hantering av ärendet så visar utredningen att de skriftliga rutinerna är otydliga avseende såväl vem som har att göra den slutliga lämplighetsbedömningen i de fall en tilltänkt förtroendemans lämplighet är svårbedömd, vem som skall informera om frivårdens ställningstagande i de fall där man väljer att inte förordna en person till förtroendeman och avseende hur man skall förfara då någon begär att få ett skriftligt besked. Frivården bör därför förtydliga sina skriftliga rutiner och i lämpligt forum kommunicera dessa förtydliganden med berörd personal. Vidare bör uppmärksammas värdet av att när så är möjligt tillmötesgå en enskilds önskemål om att få ett skriftligt besked även i de fall där beskedet inte behöver innehålla någon utförlig motivering eller någon besvärshänvisning. Vad avser AA:s påståenden om att såväl frivårdens som anstaltens personal skulle ha uttalat sig nedlåtande och kränkande om honom och att den materiella bedömningen avseende hans lämplighet inte varit korrekt, så ger utredningen inte stöd för dessa påståenden. Avslutningsvis kan framhållas att lämplighetsbedömningen syftar till att i det enskilda fallet förordna en förtroendeman som enligt kriminalvårdens bedömning i så hög grad som möjligt kan tillgodose den intagnes behov av stöd och hjälp. – – –

AA kommenterade remissvaret.

I beslut den 20 februari 2007 anförde JO Nordenfelt följande.

Enligt 14 § förordningen ( 1974:248 ) om kriminalvård i anstalt får kriminalvården förordna en förtroendeman för en intagen som avtjänar fängelse på livstid och som behöver personligt stöd eller annan hjälp, om den intagne samtycker till det. Enligt kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om frivårdens arbete med dömda under övervakning m.m. (numera KVFS 2006:17) är det frivården som har ansvar för att rekrytera förtroendemän. I det uppdraget ligger en prövning av förtroendemannens lämplighet. Detta sker främst genom ett personligt sammanträffande, inhämtande av referenser och kontroll av misstanke- och belastningsregister.

AA har klagat på kriminalvårdsmyndigheten bl.a. för att den inte motiverat sitt beslut att inte förordna honom som förtroendeman för den intagne och inte kommunicerat vissa uppgifter med honom. Han har hävdat att myndigheten därigenom brutit mot vissa regler i förvaltningslagen (1986:223) , nämligen reglerna om parts rätt att få del av uppgifter i ett ärende (16 och 17 §§) och om motivering av och underrättelse om beslut (20 och 21 §§). Dessa regler gäller i förhållande till part i ärenden som avser myndighetsutövning mot enskild. I ärendet

om förordnande av förtroendeman för den intagne intog AA dock inte ställning av part. Redan av det skälet är de av honom åberopade reglerna i förvaltningslagen inte tillämpliga i förhållande till honom.

Av utredningen framgår att de skriftliga rutinerna hos frivården var otydliga i flera avseenden, nämligen beträffande vem som skall göra den slutliga lämplighetsbedömningen i fall där den tilltänkte förtroendemannens lämplighet är svårbedömd, vem som skall informera om ställningstagandet om man väljer att inte förordna någon som förtroendeman och hur man skall förfara om någon begär att få ett skriftligt besked. Jag förutsätter att frivårdens rutiner numera har setts över. Jag kan ansluta mig till Kriminalvårdens uppfattning om värdet av att när så är möjligt tillmötesgå enskilds önskemål om att få ett skriftligt besked även i de fall beskedet inte behöver innehålla någon beslutsmotivering eller fullföljdshänvisning. Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om myndigheternas serviceskyldighet enligt 4 § förvaltningslagen .

Vad som har förekommit i övrigt föranleder inte någon kommentar från min sida.