JO dnr 6826-2009

Niclas E. framförde i en anmälan, som kom in till JO i december 2009, klagomål mot Polismyndigheten i Östergötlands län med anledning av att en förundersökning, i vilken han var misstänkt för misshandel, hade dragit ut på tiden. Han uppgav bl.a. att hans före detta hustru anmält honom för misshandel i december 2007 och att han först två år senare kontaktades av polisen.

Handlingar i polismyndighetens aktuella ärenden och Åklagarmyndighetens, åklagarkammaren i Linköping, ärende AM-141939-07 begärdes in och granskades. Av handlingarna framkom bl.a. följande. Niclas E. gjorde en anmälan om skadegörelse riktad mot sin före detta hustru (K53870-07) samma dag som hon anmälde honom för misshandel och försök till grov misshandel (K53858-07). I det senare ärendet noterades han som skäligen misstänkt. De båda ärendena avsåg i huvudsak samma händelseförlopp. Förundersökningen om skadegörelse lades ned av polismyndigheten i februari 2009. Den enda utredningsåtgärden som syntes ha vidtagits i det ärendet var ett förhör med Niclas E. som hölls samma dag som nedläggningsbeslutet fattades. I förundersökningen om misshandel m.m., som till skillnad från ärendet om skadegörelsen var åklagarledd, syntes inga utredningsåtgärder ha vidtagits mellan januari 2008 och november 2009.

Polismyndigheten (länspolismästaren Mats Löfving) kom in med ett remissvar jämte upplysningar från enhetschefen för kriminalenheten i Linköping, kommissarien Jan Staaf.

Av Jan Staafs upplysningar framgick i korthet beträffande handläggningen av ärendet om skadegörelsen följande. I samband med en rotelgenomgång i februari 2009 upptäckte kommissarien Joakim Jäderstig att anmälan hade hamnat i myndighetens arkiv. Efter kontakt med målsäganden Niclas E., som uppgav att han inte ville driva ärendet vidare, lade Joakim Jäderstig ned förundersökningen. Joakim Jäderstig kände inte till att det fanns en annan anmälan som hörde samman med ärendet.

Av Jan Staafs upplysningar framgick beträffande handläggningen av ärendet om misshandel m.m. följande.

Vid samtal med Krinsp. Håkan Törnroth våldsroteln i Linköping den 12 december 2010 framkom i huvudsak följande:

Håkan Törnroth arbetade ett kvällspass vid kriminalenheten dagen för brottet. Redan en dryg timma efter händelsen höll Törnroth ett målsägandeförhör med H.T. inne på polisstationen i Linköping. Den 24 januari 2008 höll Törnroth ett vittnesförhör i ärendet. Efter det förhöret vidtogs ingen utredningsåtgärd i ärendet förrän i slutet av 2009 då Törnroth aktivt sökte Niclas E. per telefon och brev. Fram till den 27 november 2009 var Kå Olof Danielsson vid åklagarkammaren i Linköping förundersökningsledare i ärendet. Efter det tog chefsåklagare Ronny Tärning över förundersökningsledarskapet. Törnroth har inget minne av att han fått några skriftliga direktiv från förundersökningsledaren. Törnroth lägger alltid direktiv från åklagare i utredningsakten. I akten finns dock inga skriftliga direktiv. Törnroth har heller inget minne av att han skulle ha fått några muntliga direktiv från förundersökningsledaren. Törnroth har för vana att göra tjänsteanteckningar på akten då han får muntliga direktiv. Några sådana anteckningar finns inte på akten. Törnroth förklarade att han hade väldigt många ärenden och mycket att göra under den aktuella tidsperioden. Han har haft många ärenden igång samtidigt och han har haft svårt med att prioritera.

Vid samtal med chefen för våldsroteln kommissarie Bo Österberg den 13 januari 2010 framkom i huvudsak följande:

Bo Österberg vet att utredarna på våldsroteln har många ärenden igång samtidigt. Österberg har bra kontroll på de ärenden där han själv är förundersökningsledare och lite sämre kontroll på ärenden där åklagare leder förundersökningen. Österberg såg under 2009 att Törnroth hade några ärenden som började bli allt för gamla och påtalade det för Törnroth. Denne har dock en benägenhet att vara allt för hjälpsam med sina kollegor med olika uppgifter vilket tagit mycket av hans tid i anspråk. Törnroth har hög kompetens inom dataområdet och det har många kollegor dragit nytta av och tagit honom till hjälp när de fått problem. Törnroth har även varit ansvarig för införandet av BIP programmet vid enheten vilket tagit en hel del av hans arbetstid.

Den anmälan om skadegörelse (0500-K53870-07) som Niclas E. gjorde den 13 december 2007 samordnades inte med den anmälan om misshandel (0500-K53858-07) som hans f.d. fru hade gjort ett par timmar tidigare samma dag. Skadegörelsebrottet borde ha lottats in på åklagare samtidigt med anmälan om den misstänkta misshandeln. Det har inte kunnat klarläggas varför samordning av de båda ärendena inte skedde.

Rotelchefen ansvarar för att ärenden fördelas mellan utredarna med hänsyn tagen till deras kompetens, erfarenhet och arbetsbelastning. Utredaren har också ett stort ansvar för sin arbetsbelastning och att förundersökningsåtgärder vidtas i tilldelade ärenden. Får han inga erforderliga direktiv från förundersökningsledaren måste han själv aktivt påtala detta.

Rättegångsbalkens regler om skyndsamhet och polismyndighetens tjänsteföreskrift (saknr. 400-2) om ansvar och bevakningsrutiner i brottsärenden har inte följts. Enhets- och rotelchef har brustit i sin bevakning av ärendena. Allt för lång tid har förflutit från det misstänkta brottstillfället till dess att Niclas E. har kontaktats för förhör i ärendet.

Polismyndigheten har, som angetts ovan, en särskild funktion för samordning i brottsärenden. Uppenbarligen har den samordningen brustit. Myndigheten kommer med anledning av det inträffade att se över samordningsrutinerna ännu en gång.

Polismyndigheten ser särskilt allvarligt på den långa handläggningstiden i misshandelsärendet eftersom det dels var ett brott i nära relation och dels att myndigheten nyligen beslutat en tjänsteföreskrift om bevakningsrutiner i brottsärenden. Myndigheten är väl medveten om att JO i ett flertal fall tagit upp frågan om långsam handläggning. Polismyndighetens handläggning av de båda aktuella ärendena är inte acceptabel och myndigheten kommer därför att verka för att de regler och rutiner som finns på området följs.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren Kerstin Skarp) kom in med ett remissvar jämte upplysningar från kammarchefen, chefsåklagaren Ronny Tärning, (här utelämnade) och tidigare kammaråklagaren Olof Danielsson, som var förundersökningsledare i ärendet om misshandel m.m. fram till oktober 2009.

Kerstin Skarp redogjorde inledningsvis för bakgrunden i ärendet enligt följande.

Ärendet rör en förundersökning om misshandel och försök till grov misshandel som den 13 december 2007 anmäldes till Polismyndigheten i Östergötlands län. Samtidigt anmäldes även en skadegörelse som kunde hänföras till samma händelseförlopp. Av anmälningarna framgår att den som anmält skadegörelsen utpekades som misstänkt för gärningarna i anmälan om misshandel m.m. medan den som där var målsägande upptogs som utpekad i anmälan om skadegörelse.

Förundersökning inleddes samma dag och förhör hölls med målsäganden i förundersökningen rörande misshandel m.m.

Förundersökningsledningen avseende misshandel m.m. övertogs av åklagaren A den 17 december 2007. Anmälan om skadegörelse översändes samtidigt för åklagarens kännedom.

Polisen höll den 24 januari 2008 förhör med ett vittne till händelsen.

Åklagaren A kontaktade polisen dels den 8 september 2008 och dels den 21 september 2009 med fråga om vad som hände i ärendet. Vid det senare tillfället påtalade han även att preskriptionstiden närmade sig avseende skadegörelsen.

Som en följd av åklagaren A:s förestående pensionering övertog chefsåklagaren ärendet och kontaktade i oktober 2009 polisen med anledning av detta. Polisen meddelade därvid att förundersökningen avseende skadegörelse lagts ned i februari

Den 27 november 2009 återkom polisen till åklagaren i ärendet. Den utpekade personen hade inte efterföljt en förhörskallelse men däremot lämnat en skriftlig redogörelse till polisen över sin minnesbild av det händelseförlopp som förundersökningen avsåg.

Chefsåklagaren beslutade den 4 januari 2010 att lägga ned förundersökningen.

Olof Danielsson uppgav sammanfattningsvis att påminnelse till polisen och uppföljning härav borde ha skett tidigare än vad som blev fallet.

Efter en redogörelse för den rättsliga regleringen anförde Kerstin Skarp under rubriken bedömning följande.

En förundersökning ska, som nämnts, bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Saknas förutsättningar för att fullfölja förundersökningen ska den läggas ned.

Den utredning som nu är aktuell har pågått under drygt två år från det att anmälan gjordes i december 2007 till dess att förundersökningen lades ned i januari 2010. Under denna tid har två förhör genomförts. Båda dessa hölls inom två månader från det att förundersökningen inletts. Åklagaren A har därefter skickat påminnelser i ärendet vid två tillfällen och direktiv har lämnats vid ett tillfälle några månader innan förundersökningen lades ned. Påminnelserna expedierades ungefär tio månader respektive 1 år och tio månader efter att åklagaren övertagit förundersökningsledningen. Såvitt kan utläsas av handlingarna besvarades inte påminnelserna av polisen och de följdes inte upp av åklagaren. Det vidtogs heller inte några utredningsåtgärder i ärendet under en tid som väl överstiger ett och ett halvt år. Dessa förhållanden borde ha anmälts till kammarledningen. Av handlingarna framgår inte att så gjordes. Chefsåklagaren fick istället kännedom om detta först då han övertog ärendet. Det kan därmed konstateras att påminnelser inte skickats i den utsträckning som följer av Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd liksom att andra bevakningsrutiner inte fungerat.

Kammarchefen har i sitt yttrande påpekat att han vid möten med den berörda polismyndigheten påtalat vikten av att påminnelser besvaras men att rutinerna kring detta emellanåt brister. Såväl kammarchefen som åklagaren A har dock i sina yttranden framhållit att påminnelserna borde ha följts upp på ett tidigare stadium än vad som blev fallet. Jag delar deras uppfattning och vill i det sammanhanget förtydliga att en åklagare självfallet har ett eget ansvar för att följa upp påminnelser av nu aktuellt slag. Polisen borde emellertid ha sett till att åklagaren fick del av de förhör som hölls under förundersökningen. Om så skett kan antas att fortsatta direktiv skulle lämnats betydligt tidigare i ärendet eftersom det redan i januari 2008 fanns anledning att meddela de direktiv som kom att lämnas i oktober 2009. Den slutliga handläggningstiden skulle i sådana fall ha kunnat avsevärt förkortats.

Kammarchefen har vidare uppgett att arbetsbelastningen vid kammaren varit mycket hög under den tid som förundersökningen pågick vilket också anges som främsta anledning till att ärendet blivit liggande. Av hans yttrande framgår även att man på kammaren tagit fram nya bevakningsrutiner för att förhindra att ärenden blir liggande på det sätt som nu skett. Enligt dessa ska åklagarna bl.a. varannan månad redovisa till kammarchefen att ärendena, i enlighet med gällande föreskrifter och allmänna råd, följts upp och åtgärdats.

Risken för att ärenden blir åsidosatta på det sätt som nu skett är naturligtvis större när åklagarnas arbetsbörda är hög. Under sådana förhållanden är det särskilt viktigt att åklagare har en god överblick av de ärenden som han eller hon har ansvar för och regelbundet följer upp behovet av åtgärder i de olika ärendena. Jag vill särskilt framhålla vikten av att kammarledningen uppmärksammas när det uppkommer svårigheter av aktuellt slag. Vid åklagarkamrarna ska det således finnas rutiner för

Sammanfattningsvis kan jag således konstatera att jag delar såväl kammarchefens som åklagaren A:s uppfattning om att ärendet inte handlagts i enlighet med det gällande regelverket. Bristerna har medfört att en person utpekats för brott under en längre tid än vad som varit nödvändigt. Detta är naturligtvis otillfredsställande. Utredningen borde ha bedrivits mer aktivt än vad som skett.

Niclas E. bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren.

En förundersökning ska enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns inte längre skäl att fullfölja en förundersökning ska den läggas ned. Enligt 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) har undersökningsledaren ansvaret för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem som biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet.

Av utredningen framgår att polismyndigheten i december 2007 inledde förundersökning i två ärenden, dels om misshandel och försök till grov misshandel, dels om skadegörelse. Niclas E. noterades som skäligen misstänkt i det förstnämnda ärendet medan målsäganden i det ärendet noterades som utpekad person i det andra ärendet. De båda ärendena avsåg i huvudsak samma händelseförlopp och hade således samband med varandra. Förundersökningsledningen i ärendet om misshandeln överfördes i princip omgående till åklagare medan den andra fortsatt leddes av polismyndigheten.

Som polismyndigheten anfört borde givetvis de båda ärendena ha samordnats genom att förundersökningen om skadegörelse överfördes till åklagare samtidigt som förundersökningen om misshandel. Nu hamnade anmälan om skadegörelse i stället av någon oförklarlig anledning i myndighetens arkiv och inga utredningsåtgärder vidtogs därför förrän i februari 2009, dvs. efter drygt ett års tid, då Joakim Jäderstig uppmärksammade att anmälan fanns i arkivet. Naturligtvis borde polisen – genom fungerande kontroll- och bevakningsrutiner – betydligt tidigare ha uppmärksammat att ärendet felaktigt hamnat i arkivet. Jag är mycket kritisk till polisens bristfälliga handläggning av ärendet. Det är även något förvånande att Olof Danielsson, som uppenbarligen fick en kopia av anmälan om skadegörelse för kännedom när han övertog förundersökningsledarskapet i misshandelsärendet, till synes inte reagerade över att ärendena inte var samordnade.

När det gäller förundersökningen om misshandel m.m. lades den ned av Ronny Tärning i januari 2010 sedan han övertagit denna i oktober 2009 på grund av Olof Danielssons förestående pensionering. Inga åtgärder vidtogs av polis eller åklagare i ärendet under perioden januari 2008 till oktober 2009, annat än att Olof Danielsson vid två tillfällen – i september 2008 och september 2009 – skickade förfrågningar till polisen om vad som hände i ärendet. Förfrågningarna besvarades inte.

Sammantaget förtjänar polismyndigheten kritik för handläggningen av de båda ärendena och inte heller Olof Danielsson kan undgå kritik för sin passivitet.

Vad som i övrigt kommit fram föranleder inte någon åtgärd från min sida.

Ärendet avslutas.