JO dnr 7422-2015

Kritik mot en polis vid Polismyndigheten, polisregion Väst, för att han omhändertagit en person enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. utan att det fanns grund för det

Beslutet i korthet: E.H. hade varit inblandad i ett bråk med ordningsvakter. Polisen beslutade att hon skulle köras till sin bostad med stöd av 13 § polislagen . Under transporten dit ifrågasatte E.H. polisens agerande, och den polisinspektör som ansvarade för transporten beslutade att hon skulle omhändertas med stöd av lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. I protokollet över omhändertagandet antecknades som grund för beslutet bl.a. att E.H. på grund av alkoholpåverkan utgjorde en fara för sig själv och för annan. I utredningen hos JO uppgav polisinspektören bl.a. att E.H. blev alltmer upprörd under färden, att han tyckte att det var högst olämpligt att i hennes tillstånd lämna henne i hemmet där hennes sambo och två barn fanns och att han fick en dålig känsla i maggropen när han tänkte på det. En vaktkonstapel som deltog i transporten hade i ett förhör berättat att de bedömde att det var bättre att E.H. fick vara i arresten än hemma hos barnen eftersom hon var så utåtagerande.

I beslutet uttalar JO att det utgör ett betydande intrång i den omhändertagnes integritet att bli omhändertagen för berusning. JO framhåller att polisen får använda sina maktbefogenheter endast när lagens förutsättningar är uppfyllda och att det alltid måste ske med gott omdöme, samt att en polis aldrig får låta sig påverkas av irritation och ilska. JO uttalar vidare att en polis inte ska låta sig styras av sin personliga uppfattning om vad som är lämpligt eller inte när han eller hon överväger ett ingripande mot den som är berusad. Om grunden för omhändertagandet är att den berusade utgör en fara för någon annan måste den faran vara konkret.

JO konstaterar att E.H. inte varit så berusad att hon var ur stånd att ta hand om sig själv och att det utifrån de uppgifter som kommit fram om E.H:s agerande inte fanns något som talade för att hon skulle skada sina barn eller sin sambo om hon släpptes av i hemmet. Polisinspektörens bedömning att det fanns förutsättningar att omhänderta E.H. p.g.a. berusning saknade därför grund och han kritiseras för detta.

I en anmälan till JO den 21 september 2015 förde E.H. fram klagomål mot Polismyndigheten, polisregion Väst, och en polisman där (dnr 5331-2015). Hon var kritisk till polisens agerande vid ett ingripande mot henne och anförde i huvudsak följande.

Sedan det kommit fram att en förundersökning om tjänstefel hade inletts med anledning av ingripandet beslutade jag att tills vidare inte utreda E.H:s anmälan. Förundersökningen lades ned den 20 november 2015 med motiveringen att det saknades anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats. Den 23 december 2015 inledde jag ett initiativärende om Polismyndighetens handläggning av omhändertagandet av E.H.

Av en rapport från ordningsvakterna framgick bl.a. följande. Ordningsvakterna blev tvungna att lägga ned en man på marken och belägga honom med handfängsel. När de väntade på polisen kom det fram en kvinna till dem. Hon gapade och skrek, filmade med sin mobilkamera några centimeter från deras ansikten och störde dem i arbetet. En av ordningsvakterna bad henne att gå undan och flyttade på henne. Kvinnans manliga sällskap ingrep då och utdelade slag mot dem. När polisen kom till platsen tog de med sig bl.a. kvinnan och mannen.

I protokollet över omhändertagandet av E.H. hade polisen antecknat följande.

E.H. har varit involverad i ett bråk med ordningsvakter på restaurangen Henriksberg. Uppfattas som berusad och sluddrar i talet. Uppger att hon har två barn hemma som passas av pappan. E.H. är agiterad och upprörd över ingripandet på Henriksberg, saknar insikt om situation och har ett juvenilt beteende mot polis. Initialt PL 13 § omvandlad till LOB under transport.

Som anledning till omhändertagandet angavs i protokollet att E.H. på grund av alkoholberusning kunde antas utgöra en fara för sig själv och för annan. Det framgick vidare att beslutet verkställdes av polisinspektören Johan Eriksson och att förmansprövningen gjordes av tf. polisinspektören Felipe Abarca.

Under förundersökningen hölls förhör med E.H. Hon lämnade i huvudsak följande uppgifter. När polisen kom till platsen ingrep de mot hennes kompis i stället för mot vakterna. Hon blev chockad och ropade till poliserna att hon tyckte det var fel. Ytterligare en polisbil kom till platsen, och kort därefter blev

Vidare hölls ett förhör med vaktkonstapeln Björn Bejerskog Könberg, som satt i baksätet under transporten av E.H. Han lämnade i huvudsak följande uppgifter. Han minns den aktuella händelsen. Johan Eriksson körde bilen, och han är Björn Bejerskog Könbergs chef. När de kom till platsen upplevde han att E.H. var påverkad, men inte i sådan mån att någon hemma hos henne inte skulle kunna ta hand om henne där. Han kände att hon luktade alkohol och såg på hennes pupiller att hon var berusad. Johan Eriksson förklarade att det var en LOB och att de skulle ta henne därifrån. Hon var upprörd över att hennes kompis omhändertagits av polisen för att han försökt att skydda henne mot vakterna. Under färden blev E.H. väldigt irriterad och arg och skällde på dem. De hade en diskussion, och de förklarade så småningom för henne att hennes beteende inte var acceptabelt. Det kom fram att hon hade två barn som var hemma med hennes sambo. Eftersom hon var så utåtagerande bedömde de att det var bättre att hon fick vara i arresten än hemma hos barnen. Enligt hans uppfattning var förutsättningarna för omhändertagande enligt LOB uppfyllda. Hon hade intagit alkohol och det hade varit tjafs på platsen.

Polismyndighetens yttrande

Polismyndigheten (Charlotta Lokrantz Sandberg) yttrade sig efter att bl.a. ha inhämtat upplysningar från berörda befattningshavare.

Polisassistenterna Philip Brax och Jelena Radic var de som först ingrep mot E.H. på platsen. Philip Brax lämnade bl.a. följande uppgifter. Han minns E.H. som berusad och utan insikt om sin berusningsgrad. Hon betedde sig trotsigt och vägrade lyssna på poliserna och ordningsvakterna. Eftersom hon var

Tf. polisinspektören Felipe Abarca var förman i personintaget och han lämnade bl.a. följande uppgifter. När E.H. kom till arresten var hon lugn. Han pratade med kollegorna som hade kört henne dit och sedan med E.H. för att skapa sig en egen uppfattning om hennes tillstånd. När han förklarade för henne att hon var där på grund av berusning blev hon arg och förklarade att hon inte var så berusad som poliserna sa att hon var. När han förklarade varför poliserna hade ingripit mot henne på platsen blev hon argare och sluddrade mera. Hans bedömning var att hon var så berusad att hon inte kunde ta hand om sig själv. Under samtalet sa hon att patrullen sagt att de skulle lära henne en läxa och att hon kallats något i stil med ”vänsterpack från Majorna”. Poliserna som körde E.H. till arresten sa att de hade tänkt köra henne hem men att de under färden märkte att hon var alldeles för berusad för det. Han delade den bedömningen och fastställde beslutet.

Polisinspektören Johan Eriksson lämnade i huvudsak följande uppgifter. Han tog över ansvaret för E.H. sedan han fått information om att hon varit inblandad i ett bråk på den aktuella platsen och skulle köras därifrån. Han uppfattade E.H. som väldigt ledsen och upprörd över vad som hänt vid restaurangen. Hon var även orolig för sin vän som omhändertagits av en annan polispatrull. För att bilda sig en uppfattning om hennes tillstånd frågade han henne hur hon mådde och var hon bodde. Han hade för avsikt att köra hem henne. Hon uppgav att hon bodde i Majorna vid Mariaplan och ansåg att ingripandet var dåligt hanterat och att ett tjänstefel hade begåtts. Han uppfattade henne som berusad men tyckte att hon verkade mest uppriven över det inträffade. Under färden beskrev hon hur hon hade uppfattat bråket med ordningsvakterna. Hon verkade alltmer frustrerad över den ingripande polispatrullen. Han försökte förklara varför hon blev avlägsnad från platsen och vad polisen normalt gör när de anländer till en plats där det är bråk. Det gick inte att resonera med henne och hon blev alltmer upprörd och snubblade på orden. Någon gång under samtalet kom det fram att hon var tvåbarnsmamma och att pappan var hemma med barnen. Han upplevde att det var högst olämpligt att lämna henne i hemmet i det tillstånd hon befann sig. Han fick en dålig känsla i maggropen och bestämde sig i stället för att köra henne till personintaget för tillnyktring. Han kan inte ordagrant återge diskussionen mellan dem. När han bestämde sig för att köra henne till personintaget kände han inte till hennes exakta bostadsadress. Anledningen till att han gjorde en U-sväng var att de befann sig vid den snabbaste påfarten till Oscarsleden för vidare färd till personintaget. Beslutet att omhänderta E.H. p.g.a. berusning grundades inte på att han ville tysta ned, skrämma eller på

Polismyndigheten redovisade sin bedömning av ingripandet mot E.H. och anförde att det inte finns någon anledning att ifrågasätta de uppgifter Philip Brax och Jelena Radic lämnat och att E.H. haft ett sådant ordningsstörande beteende att ett ingripande enligt 13 § PL var nödvändigt för att upprätthålla ordningen. När det gäller omhändertagandet enligt 1 § LOB anförde Polismyndigheten följande.

Det kan först konstateras att ett ingripande enligt 13 § PL som innebär att polisen för någon till t.ex. hennes bostad normalt bör betraktas som ett omhändertagande och inte ett avlägsnande. Även om det råder delade meningar om vad som diskuterades under den aktuella transporten har omvandlingen av det initiala beslutet till ett omhändertagande enligt LOB haft sin grund i dels E.H:s berusning, dels att hon uppträdde allt mer agiterat och aggressivt. Polismyndigheten har ingen anledning att ifrågasätta riktigheten av den bedömningen. Därtill kommer att omhändertagandet har förmansprövats enligt gällande regler för att därefter fortgå under en tid av drygt fyra timmar. Vidare får enligt Polismyndighetens mening dokumentationen av omhändertagandet anses tillfyllest, liksom behandlingen av E.H. i arresten.

Om en person genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna får polisen avvisa eller avlägsna personen från ett visst område eller utrymme, när det är nödvändigt för att ordningen ska kunna upprätthållas. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling ska kunna avvärjas. Är en sådan åtgärd otillräcklig för att det avsedda resultatet ska uppnås, får personen tillfälligt omhändertas. (Se 13 § PL .) Ett ingripande som innebär att polisen för någon till hans eller hennes bostad är normalt att betrakta som ett omhändertagande (se JuU 1983/84:27 s. 33).

Den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller annat berusningsmedel att han eller hon inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv, eller för någon annan, får omhändertas av en polis (1 § första stycket LOB).

Finns det skäl att omhänderta någon såväl enligt 13 § PL som enligt LOB, ska LOB tillämpas (se 9 § andra stycket LOB).

Lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. trädde i kraft den 1 januari 1977. I förarbetena angavs bl.a. att det är angeläget att de nya bestämmelserna ger uttryck för principen att ett omhändertagande på grund av berusning är motiverat i första hand av omsorg om individens personliga välfärd, och att förutsättningarna för ett omhändertagande knyter an till de faror eller skadeverkningar som är förknippade med berusningstillståndet. Vidare angavs att det vid fall av omhändertaganden på grund av akut berusning inte är ovanligt att ett ordningsstörande uppträdande från den berusades sida framstår

Ett omhändertagande enligt 1 § LOB förutsätter en tämligen höggradig berusning. Om den enskilde inte är vad man brukar kalla redlöst berusad – dvs. ur stånd att ta hand om sig själv – krävs det att han eller hon kan antas utgöra en fara för sig själv eller annan, t.ex. i trafiksammanhang. För att detta ska kunna konstateras måste berusningen framgå på ett påtagligt sätt, t.ex. genom att personen saknar förmåga att behärska sina kroppsrörelser. (Se prop. 1975/76:113 s. 85 86 och 123 .)

Att en berusad person är otrevlig eller uppträder provocerande mot polisen innebär inte i sig att denne inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller för någon annan (se t.ex. JO 2009/10 s. 64, dnr 274-2007 , samt JO:s beslut den 16 september 2008, dnr 2027-2007 , och den 27 augusti 2010, dnr 5079-2009).

En polis kan avstå från ett omhändertagande, t.ex. om någon anhörig eller annan lämplig person genast vill och kan ta hand om den berusade utan att dennes eller någon annans säkerhet äventyras (se det allmänna rådet till 2 kap. 1 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om omhändertagande av berusade personer, RPSFS 2000:57, FAP 023-1).

En omhändertagen person, som inte bereds vård på sjukhus eller någon annan vårdinrättning, inte tas om hand på något annat sätt och som inte heller kan friges, får hållas kvar (se 4 § LOB). Om polisen konstaterar att den berusade utan fara för sig själv eller annan kan föras till sin bostad och lämnas kvar där kan den lämpligaste lösningen vara att den omhändertagne transporteras till sin bostad av polisen. Denna möjlighet bör ofta övervägas, förutsatt att det inte är fråga om en våldsam eller oregerlig person. (Se prop. 1975/76:113 s. 91 och 125 .) En omhändertagen person får överlämnas i bostaden endast efter överenskommelse med någon närstående som finns där och om det kan ske utan fara för den omhändertagne eller någon annan person. Ett sådant överlämnande får i klara fall och i omedelbar anslutning till omhändertagandet ske utan föregående prövning av vakthavande befäl eller annan förman. (Se 2 kap. 3 § RPSFS 2000:57, FAP 023-1).

En polis som har omhändertagit någon enligt 1 § LOB ska så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet inte redan upphört, ska förmannen omedelbart pröva om åtgärden ska bestå. (Se 5 § LOB.) Syftet med förmansprövningen är att säkerställa den enskildes rättssäkerhet genom att någon annan än den som har verkställt åtgärden bedömer frågan om ett fortsatt omhändertagande.

Mot bakgrund av de uppgifter som kommit fram i min utredning får det anses klarlagt att E.H. agerade på ett sätt som gjorde att det fanns grund för att ingripa mot henne med stöd av 13 § PL och avlägsna henne från platsen. Den åtgärd som vidtogs mot E.H. har dock, som Polismyndigheten själv har konstaterat, i polislagens mening varit att betrakta som ett omhändertagande. Min utredning har i första hand tagit sikte på beslutet att omhänderta E.H. med stöd av 1 § LOB. Jag uppehåller mig därför inte närmare vid denna fråga, utan jag nöjer mig med att erinra om att en polis som ingriper mot någon med stöd av polislagen eller verkställer ett sådant ingripande alltid måste ha klart för sig vilket tvångsmedel det är som faktiskt tillämpas och vilka rättsliga förutsättningar som gäller för att ingripandet ska kunna ske. Det är vidare ett grundläggande krav att alla ingripanden dokumenteras i enlighet med de regler som gäller. Jag vill också framhålla att kravet att dokumentera en åtgärd inte faller bort bara för att den följs av en mer ingripande åtgärd.

Att bli omhändertagen för berusning innebär ett betydande intrång i den omhändertagnes integritet. Ett omhändertagande medför vanligtvis också att Transportstyrelsen och socialnämnden i den omhändertagnes hemort underrättas om omhändertagandet. För de allra flesta är en uppgift hos en myndighet av det slaget mycket integritetskänslig.

Att ta ställning till om det finns förutsättningar att omhänderta någon enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. är en utpräglad bedömningsfråga. Att enskilda poliser har rätten att göra denna bedömning innebär att de har getts mycket långtgående maktbefogenheter. För att en enskilds rättssäkerhet inte ska åsidosättas får dessa maktbefogenheter givetvis användas endast när lagens förutsättningar är uppfyllda, och det måste alltid ske med gott omdöme. En polis som överväger att omhänderta någon p.g.a. berusning får aldrig låta sig påverkas av att han eller hon känner irritation eller ilska över en persons uppträdande i samband med ett ingripande. Jag vill samtidigt framhålla att det för den ingripande polisen många gånger är förenat med stora svårigheter att bedöma om förutsättningarna för ett omhändertagande är uppfyllda i det enskilda fallet. Bedömningen måste ofta göras under tidspress och i en stökig situation. Lagstiftningens utformning ställer alltså stora krav på enskilda poliser.

Redan för den enskilde polisen är det ofta en grannlaga uppgift att bedöma om förutsättningarna för ett omhändertagande enligt 1 § LOB är uppfyllda. Att vid en granskning i efterhand avgöra om ett sådant omhändertagande var korrekt eller inte är självklart också förenat med svårigheter. Försiktighet måste därför iakttas vid en sådan prövning. (Se t.ex. JO 2009/10 s. 64, dnr 274-2007 .) Mina fortsatta överväganden görs med beaktande av detta.

Felipe Abarca har uppgett att han ansåg att E.H. inte kunde ta hand om sig själv när han gjorde sin förmansprövning. Jag ska återkomma till detta, men konstaterar redan här att E.H. knappast kan ha varit redlöst berusad (se ovan om förutsättningarna för ett omhändertagande) vid tidpunkten för Johan Erikssons beslut då det inte är förenligt med de uppgifter han och övriga ingripande poliser har lämnat. Det är inte heller den grund för omhändertagandet som Johan Eriksson själv angett i protokollet. Frågan blir då om E.H. på grund av sin berusning utgjorde en fara för sig själv eller för någon annan.

Jag uppfattar Johan Erikssons uppgifter på det sättet att han ansåg att E.H:s berusning innebar en fara för hennes familj om hon lämnades i bostaden. Vad denna fara närmare bestod i har inte konkretiserats på annat sätt än att Johan Eriksson har uppgett att E.H. var så agiterad att han tyckte det var olämpligt att lämna av henne i hemmet. Björn Bejerskog Könberg har i förhöret uppgett att de gjorde bedömningen att det var bättre att E.H. fick vara i arresten än hemma hos barnen eftersom hon var så utåtagerande. Detta är i viss mån anmärkningsvärda uppgifter. En polis ska inte låta sig styras av sin personliga uppfattning om vad som är lämpligt eller inte när han eller hon överväger ett ingripande mot den som är berusad. För att ett omhändertagande ska kunna ske i den nu aktuella situationen måste det finnas en konkret fara för någon annan. Utifrån de uppgifter som kommit fram om E.H:s agerande fanns det enligt min mening inte något som talade för att hon skulle skada sina barn – eller sin sambo – om hon släpptes av i hemmet. Johan Erikssons bedömning att det fanns förutsättningar att omhänderta E.H. med stöd av lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. saknade därför grund och han ska kritiseras för sitt beslut.

När det gäller den del av anmälan som rör vad Johan Eriksson skulle ha sagt till E.H. i bilen kan jag konstatera att uppgifterna innebär att han skulle ha gjort sig skyldig till mycket allvarliga överträdelser av sina åligganden som polis. Utredningen i ärendet innebär emellertid att ord står mot ord i fråga om vad som sades i bilen och jag har därför inte underlag för att rikta någon kritik mot Johan Eriksson med anledning av E.H:s uppgifter i denna del.

När det gäller förmansprövningen konstaterar jag att Felipe Abarca har uppgett att han ansåg att E.H. var så berusad att hon inte kunde ta hand om sig själv. Som jag har konstaterat ovan visar utredningen att E.H. inte var redlöst berusad innan hon kom in till arresten. Jag anser mig dock – mot bakgrund dels av den

Ärendet avslutas.