JO dnr 820-2004

I en anmälan, som kom in till JO den 24 februari 2004, framförde AA kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland. Av anmälan och till anmälan fogade handlingar framgick bl.a. följande. Den 13 december 2002 skrev AA till polismyndigheten och begärde ersättning för att en i beslag tagen bil inte kunde återfinnas när beslaget hävdes. I slutet av januari 2003 fick hon en underrättelse om att en förundersökning gällande den försvunna bilen inte skulle inledas. Enligt underrättelsen hade en anmälan om tjänstefel (K205044-02, AL 793-6502/02) upprättats vid polismyndigheten angående hanteringen av den beslagtagna bilen, och i januari 2003 hade chefsåklagaren BB beslutat att förundersökning om tjänstefel inte skulle inledas (401A-4822-02). Kommissarien CC vid polismyndighetens disciplinenhet underrättade den 30 maj 2003 AA:s ombud advokaten DD om åklagarens beslut samt upplyste då också att om ”det är så att bilen fortfarande är borta finns möjligheten att begära skadestånd”. DD svarade i ett brev den 11 juni 2003 till CC att AA redan i december 2002 hade begärt ersättning och frågade vad som hänt med hennes skadeståndskrav eftersom hon inte hade hört något från polismyndigheten.

Polismyndighetens handlingar i ärendena AL 990-10693-02 (skadeståndsärendet) och AL 793-6502-02 (tjänstefelsärendet) granskades. Av handlingarna i skadeståndsärendet framgick i huvudsak att AA:s begäran om skadestånd kom in till polismyndigheten den 16 december 2002 och att det därefter inte syntes ha inträffat något i ärendet. I tjänstefelsärendet fanns det inte någon uppgift om att AA hade begärt skadestånd.

Muntliga upplysningar inhämtades från CC, varvid framkom följande. Han kände inte till att det hade kommit in en begäran om skadestånd till polismyndigheten. Om det i ett internutredningsärende kommer fram specificerade önskemål om skadestånd översänds dessa till förvaltningsavdelningen för handläggning. Något sådant kom inte in i ärendet. Vidare har han inte känt till eller tagit del av DD:s brev den 11 juni 2003.

Vad som hänt sedan klaganden begärde skadestånd

Polisrättsenheten Polisrättsenheten vid förvaltningsavdelningen handlägger skadeståndsärenden. Beslutande i dessa ärenden är polismästare EE.

Den 16 december 2002 diarieförde personalen vid allmänna diariet AA:s skadeståndsanspråk och lade ärendet på polisrättsenheten. Personalen vid diariet upplyste enheten om att disciplinenheten behandlade en anmälan om tjänstefel i samma ärende.

Kommissarie FF vid polisrättsenheten avvaktade besked från disciplinenheten om utgången av disciplinärendet. Något sådant besked kom aldrig. Först med den utredning som följde på Justitieombudsmännens begäran om upplysningar och yttrande i ärendet har EE och FF slutbehandlat ärendet och redovisat detta till Rikspolisstyrelsen för avgörande.

Disciplinenheten Kommissarie CC vid disciplinenheten upprättade den 13 december 2002 en anmälan om tjänstefel med anledning av att en beslagtagen bil, som tillhörde AA, hade försvunnit under den tid som polisen hade ansvaret för den. Åklagaren skrev av ärendet den 26 januari 2003.

Disciplinenheten fortsatte att utreda ärendet i disciplinär väg. CC kände inte till att det kommit in en begäran om skadestånd. Han bedömde att det fanns möjligheter för AA att få ersättning för den försvunna bilen. Den 30 maj 2003 skrev han därför ett brev till advokat DD, som var offentlig försvarare för GG i det brottsärende som föranlett beslaget, och påtalade detta.

Den 11 juni 2003 svarade DD på CC:s skrivelse och upplyste att AA redan i december 2002 skrivit till Polismyndigheten och begärt ersättning för bilen. CC har inte fått DD:s svar.

Den 21 juli 2003 skrev Polismyndigheten av ärendet.

Bedömning

Först bör framhållas att det inte är ovanligt att sakfrågorna i ett ärende delas upp på olika arbetsenheter och att det finns fungerande rutiner för en sådan uppdelning.

I detta fall har samordningen av ärendet inte fungerat mellan rättsenheten och disciplinenheten. Rättsenheten har väntat på att disciplinenheten skulle avsluta utredningen om tjänstefel för att därefter handlägga skadeståndsfrågan. Disciplinenheten i sin tur har varit ovetande om att rättsenheten fått ett skadeståndskrav från AA.

Följden har blivit att AA har drabbats av en rättsförlust, bestående i att skadeståndsfrågan inte handlagts inom den tidsrymd som hade varit möjlig om rutinerna mellan enheterna hade fungerat. Hennes begäran blev liggande 16 månader innan Polismyndigheten färdigställde ärendet med ett yttrande till Rikspolisstyrelsen.

Berörda befattningshavare har inkommit med synpunkter på handläggningen av ärendet. Jag kommer att låta dem gemensamt utarbeta ett förslag till rutiner för att något liknande inte skall inträffa igen.

På längre sikt finns det anledning att överväga var skaderegleringen skall handläggas vid myndigheten.

Polismyndigheten har utsett en enmansutredare med uppgift att ta fram ett förslag till en rättsenhet vid myndigheten. Samtidigt har Polismyndigheten påbörjat en allmän översyn av handläggningen av disciplinärenden. I detta arbete ingår att ta ställning till var skaderegleringen bör handläggas.

Grundläggande bestämmelser för handläggning av förvaltningsärenden vid myndigheter finns i förvaltningslagen (1986:223) där det i 7 § föreskrivs bl.a. att varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt och snabbt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Enligt min mening är det särskilt viktigt att skyndsamt handlägga ärenden där det finns anledning att anta att en enskild blivit lidande på grund av att någon tjänsteman förfarit felaktigt eller försumligt.

Av utredningen framgår att AA:s begäran om skadestånd kom in till polismyndighetens polisrättsenhet den 16 december 2002 och att någon åtgärd inte vidtogs förrän efter det att JO i mars 2004 kontaktade polismyndigheten i saken. Som förklaring till den långa handläggningstiden har hänvisats till att polisrättsenheten avvaktade disciplinenhetens utredning, att disciplinenheten inte kände till AA:s skadeståndskrav samt att polisrättsenheten följaktligen inte underrättades om resultatet av tjänstefelsärendet.

Enligt min bedömning har polisrättsenhetens handläggning av skadeståndsärendet varit bristfällig. Eftersom personalen vid allmänna diariet underrättade enheten om tjänstefelsärendet borde man från enhetens sida redan på ett tidigt stadium ha kontaktat disciplinenheten för att förvissa sig om att man där kände till att AA hade begärt skadestånd. Vidare borde polisrättsenheten kontinuerligt ha bevakat ärendet genom att med vissa intervaller begära besked av disciplinenheten om hur dess handläggning fortskred. Det är inte acceptabelt att låta ett ärende ligga utan åtgärd under så lång tid som nu varit fallet. Polisrättsenhetens hantering av ärendet har således inte skett i överensstämmelse med förvaltningslagens krav på snabb handläggning.

Det hade naturligtvis varit lämpligt om personalen vid allmänna diariet även hade underrättat disciplinenheten om det inkomna skadeståndskravet. Som polismyndigheten anfört har samordningen mellan polisrättsenheten och disciplinenheten inte fungerat. Jag noterar att polismyndigheten kommer att se över sina rutiner och sin organisation för handläggningen av bl.a. skadeståndsärenden.

Det som i övrigt kommit fram i ärendet föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.