Vittneskonfrontation

'''Rättslig reglering'''

I Rikspolisstyrelsens (RPS) rapport 2005:2 Vittneskonfrontation (RPS rapport) konstateras att kontrollen av vittnets iakttagelse och minnesbild består av frågor till vittnet. En konfrontation har som avsikt att kontrollera vittnets trovärdighet och är därmed att jämställa med ett förhör enligt 6 § FUK. Reglerna om förhör i RB och FUK ska alltså i tillämpliga delar även gälla för vittneskonfrontationer.

Konfrontationer som åtgärd är inte reglerade i någon författning. JO och JK har dock kommenterat hur sådana lämpligen bör genomföras.

'''Förfarandet'''

I RPS rapport antecknas att det görs en skillnad mellan grupp- respektive enkelkonfrontation.

Gruppkonfrontation

En gruppkonfrontation kännetecknas av att vittnet har valmöjligheter medan enkelkonfrontationer endast pekar ut en gärningsman.

Enkelkonfrontationer

Enkelkonfrontationer har normalt sett ett lägre bevisvärde än gruppkonfrontationer vid en rättegång och bör därför genomföras endast i undantagsfall. Om gärningsmannen har ett mycket säreget utseende som gör det näst intill omöjligt att finna lämpliga figuranter, kan en enkelkonfrontation vara det enda möjliga alternativet. En annan situation då enkelkonfrontation kan komma ifråga är när vittnet deltar i det omedelbara sökandet efter en gärningsman och gör ett utpekande på plats, exempelvis en s.k. gatukonfrontation. Risken är dock att vittnet pekar ut en person som klädesmässigt eller på annat sätt liknar gärningsmannen. Om vittnet bara får se den personen kan det vara förledande och ett felaktigt utpekande ligger i farans riktning. Vittnet kan inte medverka i en senare vittneskonfrontation med samma misstänkt. Oberoende av vilken metod som används gäller alltid samma krav på noggrannhet.

Stegen i en vittneskonfrontation

Vittneskonfrontationens fyra moment (analys och beslut, planering, genomförande och dokumentation) gäller som utgångspunkt vid alla vittneskonfrontationer.

Vilket/vilka vittnen skall genomföra en vittneskonfrontation? Ett vittne bör bara konfronteras med den misstänkta personen, föremålet m.m. vid ett tillfälle för att resultatet skall ha ett högt bevisvärde, eftersom varje förevisning för vittnet innebär en viss inlärning av utseendet, se RH 1997:11.

Konfrontationsgruppen skall innehålla en misstänkt och ett minimum av 6 figuranter men lämpligen 8-10 stycken. Om det finns fler misstänkta bör det arrangeras en konfrontationsgrupp för respektive misstänkt. Genom att sprida risken för ett felaktigt utpekande över flera personer som man vet är oskyldiga ger man en oskyldigt misstänkt ett bättre skydd. Det är bättre att avvakta med en vittneskonfrontation om urvalet är för dåligt eftersom vittneskonfrontationen i så fall kan sakna bevisvärde.

Om figuranterna, de personer som visas upp

Figuranterna, eller om det är något annat än en person som skall identifieras, måste stämma med vittnets allmänna beskrivning men kan variera i övriga egenskaper. Om vittnets beskrivning av gärningsmannen väsentligt skiljer sig från den som är misstänkt bör den misstänktes utseende prioriteras.

Figuranterna skall väljas så att de avviker från signalementet på samma sätt som den misstänkte. Om vittnet beskrivit en mörkhårig gärningsman, men den misstänkte är ljushårig, skall figuranterna vara ljushåriga. De drag som vittnet inte har nämnt i sin beskrivning kan variera mellan den misstänkte och figuranterna. Ingen i gruppen får avvika i nämnvärd grad från de övriga och de får heller inte vara maximalt lika. Det skall vara omöjligt för ett vittne som aldrig sett den misstänkte att räkna ut vem denna person är.

Det viktigaste är att undvika utmärkande särdrag. I de fall den misstänkte t.ex. bär ett ovanligt smycke, har en tatuering eller ett ärr som figuranterna inte har, skall den misstänkte om möjligt dölja detta. Kroppsbyggnad, hållning och gång måste också beaktas om det är en personkonfrontation eller videokonfrontation som skall genomföras.

Det är viktigt att minimera risken att vittnet känner igen någon i gruppen från ett annat tillfälle än den aktuella vittnessituationen eftersom det kan vara svårt för vittnet att hålla isär varifrån personen känns igen. Vad gäller klädseln så kan det emellertid vara en fördel att återskapa sådant som är möjligt och som påverkar utseendet. Om vittnet t.ex. berättat att gärningsmannen hade en blå märkeskeps vid gärningstillfället kan alla i gruppen ha keps. De behöver inte vara samma märke som gärningsmannen hade men alla skall vara lika. Ingen av personerna i gruppen får ha avvikande klädsel. Ibland kan det vara nödvändigt att ordna t.ex. häkteskläder eller likadana overaller till den misstänkte och samtliga figuranter.

Oavsett vilken metod av vittneskonfrontation som skall genomföras bör den misstänktes försvarare, i förekommande fall, ges möjlighet att förgranska konfrontationsmaterialet. Därigenom minskas risken för att vittneskonfrontationen underkänns i efterhand med motivering att konfrontationsgruppen var dåligt sammansatt.

Utpekande

När vittnet gör ett eventuellt utpekande skall detta dokumenteras. Redovisa på vilket sätt utpekandet skedde – var det omedelbart eller efter betänketid och tveksamhet? Villkorades utpekandet på något vis, t.ex. ”Det är nummer 5 men han hade skägg när det hände”. Fråga vittnet med en öppen fråga vad det är han eller hon känner igen och låt vittnet med egna ord beskriva om det är detaljer eller helheten som avgjort utpekandet. Därefter visas de övriga i konfrontationsgruppen på samma vis, d.v.s. sekventiellt. Vill vittnet sedan se någon eller några personer/föremål en gång till eller hela gruppen skall detta tillåtas och dokumenteras. Det är fortfarande sekventiell visning som gäller. Om vittnet ändrar sig och pekar ut en annan person när visningen fortsätter skall frågorna kring utpekandet ställas igen. I de fall vittnet fortfarande inte gör något utpekande skall vittneskonfrontationen avbrytas när alla i konfrontationsgruppen visats två gånger. Detta skall vittnet informeras om i förväg.

Kontrollfrågor

Direkt efter att förevisningen är avslutad skall vittnet tillfrågas om hur säker denne är på sitt eventuella utpekande. Låt först vittnet själv välja uttryck för sin säkerheten (”Jag är osäker”, ”Tveklöst nr 4”, ”Det kan vara rätt person” är exempel på sådana uttalanden) Där efter skall vittnet även ombes ange säkerheten i procent. Säkerheten brukar vara överskattad men ger ändå viss vägledning.

''' Praxis'''

I RH 1997:11 inledde HovR med att konstatera att det inte fanns någon utredning i övrigt som knöt den tilltalade till gärningen förutom vissa anonyma tips till polisen som lett misstankarna till den tilltalade. Fråga i målet blev därför vilket bevisvärde som kunde tillmätas en sådan identifiering.

I det nu aktuella målet RH 1997:11 hade en fotokonfrontation genomförts så att 12 fotografier varit uppsatta på två ark med sex foton på vardera. Efter gruppkonfrontationen genomfördes en enkelkonfrontation där målsägande konfronterades med endast den misstänkte och HovR inleder med att konstatera att stor försiktighet måste iakttas vid värdering av identifikationsbevisning, framför allt i fall då en målsägande eller ett vittne pekar ut en person som förut är okänd för honom. Domstolen måste dock vara uppmärksam på varje svaghet i identifikationsbevisningen och i varje enskilt fall bedöma hur pass tillförlitlig bevisningen är.

HovR redogjorde även för vad som tidigare framkommit Palmemålet, RH 1989:119 där HovR tidigare uttalat att stor försiktighet måste iakttas vid värdering av identifikationsbevisning, eftersom erfarenheten visar att även i övrigt, trovärdiga vittnen, kan missta sig vid en identifiering. I domen hänvisades till en engelsk rapport från den s.k. Devlinkommissionens men den sågades i HovR för att vara alltför långtgående. I målet ansågs inte ens;

vittnets trovärdiga intryck vid fotokonfrontationen eller,
att utpekandet stämde väl överens med det lämnade signalementet i samband med gärningen eller,
gjorda korrigeringar som alla varit riktiga trots att det gått två sedan gärningen eller,
att målsägande sett den tilltalade på nära håll och,
under omständigheter som för målsägande varit chockartade,
och vid konfrontationen, enligt ljudinspelningar, reagerat känslomässigt,

har ansetts väga mer än att konfrontationen genomförts på ett korrekt sätt att målsäganden eller vittnet inte utsatts för någon form av påverkan.

För att säkerställa att ingen påverkan sker ska konfrontationen ledas av en polisman som

inte i något tidigare skede deltagit i förundersökningen,
inte veta vem den misstänkte är och om utredningsmannen, undersökningsledaren eller försvararen trots allt är närvarande vid konfrontationen bör de hålla sig fullständigt passiva för att undvika varje form av påverkan – medveten eller omedveten och,
det får inte som i målet ställas omedelbara kontrollfrågor bara för att vittnet – efter en översiktlig blick på samtliga bilder – vid en genomgång av fotona i turordning stannar upp vid fotografi nr 4, men att polismannen i stället för att förhålla sig passiv genast ställde ett antal följdfrågor med anknytning till just detta fotografi.

Den tilltalade frikändes då det negativa utfallet av förfrågningen i viss mån talade emot riktigheten i vittnets identifiering.

Sammanfattning av det viktiga i RH 1997:11

I förevarande fall har B.V., som vid förhör i hovrätten har gjort ett mycket trovärdigt intryck, vid en fotokonfrontation pekat ut A.T. som gärningsmannen. Hans utpekande stämmer väl överens med det signalement som han lämnade vid anmälningstillfället, och han har i förhållande till det nästan två år gamla fotografiet gjort korrigeringar som visat sig vara riktiga. B.V. har iakttagit gärningsmannen på nära håll och under omständigheter som för honom var chockartade. Av ljudbandsupptagningen av förhöret vid fotokonfrontationen framgår att B.V. reagerade känslomässigt när han studerade fotografiet. Främst nämnda omständigheter talar med ansenlig styrka för att B.V:s utpekande är riktigt.

Värdet av en konfrontation är emellertid beroende av om den genomförts på ett sådant sätt att målsäganden eller vittnet inte utsatts för någon form av påverkan. För att undvika att målsäganden eller vittnet omedvetet påverkas vid konfrontationen är det lämpligt att den leds av en polisman som inte tidigare deltagit i förundersökningen. Polismannen i fråga bör helst inte veta vem den misstänkte är. Är utredningsmannen, undersökningsledaren eller försvararen närvarande vid konfrontationen bör de hålla sig fullständigt passiva för att undvika varje form av påverkan – medveten eller omedveten. (Jämför RPS RAPPORT 1990:3 Vittneskonfrontation s. 38.)

I förevarande fall har fotokonfrontationen letts av en av utredningsmännen, kriminalinspektör G.J.. Han har på åklagarens begäran hörts i hovrätten och har därvid uppgett att han visste att fotografi nr 4 (A.T.) var intressant efter ett anonymt tips. Av inspelningen av förhöret vid konfrontationen framgår att det inledningsvis är B.V. som – efter en översiktlig blick på samtliga bilder – vid en genomgång av fotona i turordning stannar upp vid fotografi nr 4, men att G.J. i stället för att förhålla sig passiv genast ställer ett antal följdfrågor med anknytning till just detta fotografi. Detta innebär att B.V. kan ha utsatts för en omedveten påverkan, vilket förtar en del av värdet av hans utpekande. Att B.V. senare vidhållit sitt utpekande vid enkelkonfrontationen och vid tingsrättens och hovrättens huvudförhandlingar saknar mera självständig betydelse, eftersom man måste räkna med att viss inlärning skett.

Vid värderingen måste också beaktas B.V:s förutsättningar att i efterhand utpeka rätt gärningsman. Därvid kan konstateras att A.T:s utseende saknar utpräglat kännemärke. Gärningsmannen var en för B.V. okänd person, som han iakttog endast en kort stund. Därtill kommer att B.V. vid tillfället var berusad. Förutsättningarna har således varit mindre goda.

Polisen har under förundersökningen visat personal och vissa gäster som vistades på Scandic Crown den aktuella natten en bild av A.T.. Ingen har sagt sig känna igen denne som gäst under natten. Även om det beaktas att ett stort antal personer befann sig i lokalerna, talar det negativa utfallet av förfrågningen i viss mån emot riktigheten i B.V:s identifiering.

Hovrätten finner med hänsyn till det anförda att det trots B.V:s utpekande inte kan anses vara ställt utom rimligt tvivel att A.T. är gärningsmannen. Tingsrättens domslut skall därför fastställas