RH 1997:11
Fråga om bevisvärde av s.k. identifikationsbevisning.
Åklagaren yrkade ansvar på A.T. för grovt rån enligt följande gärningsbeskrivning:
A.T. har söndagen den 4 februari 1996 omkring klockan 02.40 med uppsåt att stjäla följt efter B.V. in på herrtoaletten på nattklubben Scandic Crown i Malmö. A.T. har överraskande bakifrån tilldelat B.V. först två kraftiga knivhugg på ryggens högra sida och därefter två kraftiga knivhugg mot ryggens vänstra sida. Samtidigt därmed har B.V. på A.T:s muntliga order tvingats taga fram och till honom överlämna sin plånbok innehållande cirka 2 000 kr i svensk och dansk valuta, som A.T. tillägnat sig. Genom knivsticken i ryggen har B.V. fått livshotande skador bestående i luftinträde i båda lungsäckarna, blodtryckssänkning och fallande blodvärde samt blödning bakom bukhinnan och mjälten. Målsäganden var inlagd på sjukhus fem dygn och var sjukskriven sammanlagt 14 dagar. A.T. har visat synnerlig råhet vid brottets genomförande.
A.T. bestred att han skulle ha gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Han påstod att han inte ens varit på den nattklubb som anges i åklagarens gärningsbeskrivning och tillade därutöver att han inte mindes vad han hade gjort på lördagen eller natten mot söndagen.
B.V. hördes inför tingsrätten. På åklagarens begäran ägde därjämte vittnesförhör rum med legitimerade läkaren H.W., ordningsvakterna M.D. och T.H., servitrisen S.N. och kriminalinspektören T.N.. På A.T:s begäran ägde vittnesförhör rum med A.K., T.M. och S.R..
Åklagaren åberopade därjämte rättsintyg, brottsplatsundersökningsprotokoll med skiss och foto, inspelning av förhör med B.V. vid fotokonfrontation den 7 mars 1996 och videoinspelning av konfrontationsförhör (s.k. enkelkonfrontation) med B.V. den 14 mars 1996. Åklagaren åberopade därjämte viss annan bevisning.
Malmö tingsrätt (1996-05-07, chefsrådmannen Johan Hansson samt nämndemännen Rolf Brandt, Nicholaus Christodulu, Ingrid Lundgren och Jerker Svensson) ogillade åtalet och anförde följande.
Av utredningen framgår att B.V. utsatts för den gärning åklagaren påstått. Den i målet springande punkten är om A.T. är gärningsman eller inte.
Tingsrätten noterar till en början att gärningen begicks den 4 februari 1996 och att A.T. först den 7 mars 1996 vid ovannämnda fotokonfrontation utpekats som gärningsman av B.V. Det skall i detta sammanhang konstateras att det, förutom B.V:s uppgifter, inte finns någon som helst utredning som binder A.T. till att ha varit på Scandic Crown på lördagen den 3 eller söndagen den 4 februari 1996.
Sedan polisen erhållit anonyma tips om att en A (A.T.) skulle vara gärningsman skedde ovannämnda fotokonfrontation. Fotokonfrontationen omfattade 12 fotografier uppsatta på två ark med sex foton på vardera. Fotot av A.T. har nummer fyra och är enligt uppgift taget den 30 mars 1994.
Enkelkonfrontationen ägde rum den 14 mars i år och tillgick så att B.V. konfronterades med en ensam A.T..
Som ovan nämnts har bandinspelningar från de olika konfrontationerna spelats upp för tingsrätten.
B.V. har uppgett: Han är fortfarande absolut säker på att A.T. är gärningsman. Det finns inte något utrymme för tvivel. Fotokonfrontationen tillgick så att arken med fotona låg upp och nedvända framför honom. Han tittade inte på samtliga foton innan han pekade ut A.T. såsom den vars ögon passade mycket bra. Han hade således då inte alls sett korten på ark nr 2 utan bara uteslutet de män som är avfotograferade som nris 1-3.
Det saknas förvisso anledning tro att B.V. lämnat medvetet oriktiga uppgifter. Det förhåller sig säkert så att han vid den s.k. fotokonfrontationen den 7 mars i år uppfattat fotot av A.T. som föreställande gärningsmannen. Frågan är emellertid om fotokonfrontationen kan tillerkännas något bevisvärde och för sådant fall vilket. För att en fotokonfrontation av här angivet slag skall ha något bevisvärde måste fordras att den som konfronteras med fotona i lugn och ro och opåverkad får betrakta dessa innan något eventuellt utpekande sker. Den fotokonfrontation som skett i detta mål uppfyller inte på långa vägar detta mest elementära krav. Av det sagda följer att en fotokonfrontation, som i och för sig är ett mindre lämpligt bevismedel, utförd som skett i detta mål knappast kan tillerkännas något bevisvärde. De omständigheterna att B.V. bekräftat sina intryck vid en efterföljande enkelkonfrontation och vid huvudförhandlingen samt att det förekommit anonyma tips, som, med en för åklagaren välvillig tolkning, må kunna utpeka A.T. som gärningsman, är inte ägnade att förstärka intrycket av det bevisvärde som fotokonfrontationen har. Av det sagda följer att åtalet skall ogillas.
Nämndemannen Birgitta Gossner var skiljaktig och anförde: Lika med majoriteten finner jag att B.V. utsatts för den gärning som åklagaren påstått. På den av åklagaren angivna grunden är gärningen att bedöma som grovt rån.
Vidkommande frågan om A.T. är gärningsman finner jag genom de uppgifter som B.V. lämnat under förundersökningen och vid huvudförhandlingen styrkt att så är fallet. Jag vill således döma A.T. för grovt rån till fängelse 5 år med avräkning för den tid han varit häktad. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet. A.T. bestred ändring.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-12-20, hovrättspresidenten Bo Broomé, hovrättsrådet Ulla Wallén, hovrättsassessorn Ingegärd Lind, referent, samt nämndemännen Alf Lundin och Arne Brettstam) fastställde tingsrättens domslut och uttalade i domskälen följande.
Som tingsrätten konstaterat är det i målet utrett att B.V. utsatts för den gärning åklagaren påstått. Som bevisning för att det är A.T. som är gärningsmannen har åklagaren åberopat identifikationsbevisning i form av B.V:s utpekande av A.T. i rättegången och dessförinnan vid en fotokonfrontation och efterföljande s.k. enkelkonfrontation. Som tingsrätten anmärkt finns inte någon utredning i övrigt som binder A.T. till att ens ha varit på Scandic Crown natten mellan lördagen den 3 och söndagen den 4 februari 1996; härvid är att bortse från det anonyma tips till polisen som lett misstankarna till A.T.. Fråga i målet är därför vilket bevisvärde som kan tillmätas en sådan identifiering.
Frågan om hur identifikationsbevisning bör värderas behandlades av Svea hovrätt i dom 1989-11-02 (RH 1989:119, "Palme-målet"). Hovrätten uttalade därvid att stor försiktighet måste iakttas vid värdering av identifikationsbevisning, eftersom erfarenheten visar att även i övrigt trovärdiga vittnen kan missta sig vid en identifiering. I domen hänvisades till en engelsk rapport från den s.k. Devlinkommissionen, vars slutsats var att ingen borde dömas på grundval av identifikationsbevisning om denna inte vinner stöd av bevisning av annat slag. Enbart identifikationsbevisning borde enligt kommissionen dock undantagsvis kunna godtas om det förelåg särskilda omständigheter, såsom att vittnet känner den som vittnet utpekar. (Se också uttalanden av Christian Diesen, Utevarohandläggning och bevisprövning i brottmål, Stockholm 1993, s.448 f.)
Hovrätten delar uppfattningen att stor försiktighet måste iakttas vid värdering av identifikationsbevisning, framför allt i fall då en målsägande eller ett vittne pekar ut en person som förut är okänd för honom. Devlinkommissionens slutsats är visserligen enligt hovrättens mening alltför långtgående. Domstolen måste dock vara uppmärksam på varje svaghet i identifikationsbevisningen och i varje enskilt fall bedöma hur pass tillförlitlig bevisningen är.
I förevarande fall har B.V., som vid förhör i hovrätten har gjort ett mycket trovärdigt intryck, vid en fotokonfrontation pekat ut A.T. som gärningsmannen. Hans utpekande stämmer väl överens med det signalement som han lämnade vid anmälningstillfället, och han har i förhållande till det nästan två år gamla fotografiet gjort korrigeringar som visat sig vara riktiga. B.V. har iakttagit gärningsmannen på nära håll och under omständigheter som för honom var chockartade. Av ljudbandsupptagningen av förhöret vid fotokonfrontationen framgår att B.V. reagerade känslomässigt när han studerade fotografiet. Främst nämnda omständigheter talar med ansenlig styrka för att B.V:s utpekande är riktigt.
Värdet av en konfrontation är emellertid beroende av om den genomförts på ett sådant sätt att målsäganden eller vittnet inte utsatts för någon form av påverkan. För att undvika att målsäganden eller vittnet omedvetet påverkas vid konfrontationen är det lämpligt att den leds av en polisman som inte tidigare deltagit i förundersökningen. Polismannen i fråga bör helst inte veta vem den misstänkte är. Är utredningsmannen, undersökningsledaren eller försvararen närvarande vid konfrontationen bör de hålla sig fullständigt passiva för att undvika varje form av påverkan – medveten eller omedveten. (Jämför RPS RAPPORT 1990:3 Vittneskonfrontation s. 38.)
I förevarande fall har fotokonfrontationen letts av en av utredningsmännen, kriminalinspektör G.J.. Han har på åklagarens begäran hörts i hovrätten och har därvid uppgett att han visste att fotografi nr 4 (A.T.) var intressant efter ett anonymt tips. Av inspelningen av förhöret vid konfrontationen framgår att det inledningsvis är B.V. som – efter en översiktlig blick på samtliga bilder – vid en genomgång av fotona i turordning stannar upp vid fotografi nr 4, men att G.J. i stället för att förhålla sig passiv genast ställer ett antal följdfrågor med anknytning till just detta fotografi. Detta innebär att B.V. kan ha utsatts för en omedveten påverkan, vilket förtar en del av värdet av hans utpekande. Att B.V. senare vidhållit sitt utpekande vid enkelkonfrontationen och vid tingsrättens och hovrättens huvudförhandlingar saknar mera självständig betydelse, eftersom man måste räkna med att viss inlärning skett.
Vid värderingen måste också beaktas B.V:s förutsättningar att i efterhand utpeka rätt gärningsman. Därvid kan konstateras att A.T:s utseende saknar utpräglat kännemärke. Gärningsmannen var en för B.V. okänd person, som han iakttog endast en kort stund. Därtill kommer att B.V. vid tillfället var berusad. Förutsättningarna har således varit mindre goda.
Polisen har under förundersökningen visat personal och vissa gäster som vistades på Scandic Crown den aktuella natten en bild av A.T.. Ingen har sagt sig känna igen denne som gäst under natten. Även om det beaktas att ett stort antal personer befann sig i lokalerna, talar det negativa utfallet av förfrågningen i viss mån emot riktigheten i B.V:s identifiering.
Hovrätten finner med hänsyn till det anförda att det trots B.V:s utpekande inte kan anses vara ställt utom rimligt tvivel att A.T. är gärningsmannen. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.