Beslut vid regeringssammanträde 1988-05-05

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Hulterström anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att bedöma och föreslå preciseringar av statens regionalpolitiska och sociala ansvar på tele- och postområdena. I uppdraget ingår att precisera televerkets och postverkets roll och uppgifter. När det gäller teleområdet skall kommittén också bedöma effekterna av andrahandsuthyrning av överföringskapacitet i telenätet, s.k. tredjepartstrafik. Kommittén skall vidare föreslå lämpliga former för förankring av televerkets nätutbyggnadsplaner på regional och lokal nivå. När det gäller postverksamheten bör kommittén även överväga frågan om ett särskilt porto för bl.a. bokförsändelser.

Bakgrund

Statsmakterna ställer krav på televerket och postverket att de skall drivas effektivt, täcka sina kostnader med egna intäkter och ge en viss ekonomisk avkastning. Investeringarna skall i betydande utsträckning finansieras med intäkter från verksamheten. Samtidigt finns krav på verken att ta regionalpolitiska och sociala hänsyn genom att erbjuda tjänster som inte ger intäkter som täcker kostnaderna.

Jag har i mina förslag till regeringens proposition 1987/88:118 om inriktning av telepolitiken redogjort för min syn på utvecklingen på teleområdet. Som jag framhöll har den tekniska utvecklingen rubbat de gamla mönstren och medfört att antalet ''teleföretag'', teletjänster och produkter ökar. Detta innebär att televerkets roll förändras och att det inte längre är lika självklart hur televerkets regionalpolitiska och sociala ansvar på området skall komma till uttryck.

Den fråga som utvecklingen aktualiserar gäller ytterst statens ansvar för telesystemets kvalitet, utformning och tillgänglighet. Den gäller därmed också televerkets och andras roll och uppgifter och hur verksamheten skall betalas.

Det finns anledning att överväga om det, utöver de åtgärder som föreslagits i propositionen, krävs ytterligare åtgärder för att möta utvecklingen. Som en vägledning för sådana överväganden har regeringen i propositionen presenterat sina förslag till mål och inriktning för telepolitiken. Förslagen innebär bl.a. att för grundläggande telekommunikationer skall kostnaderna för regionalpolitiska och sociala hänsynstaganden betalas solidariskt. Även kostnaderna för att tillgodose totalförsvarets intressen skall betalas solidariskt. Förslagen inkluderar också inrättandet av en ny telemyndighet, statens telenämnd (STN), och avskaffandet av televerkets monopol att ansluta kontorsväxlar och myntapparater till det allmänna telenätet.

Av propositionen framgår att målen för telepolitiken delvis kan strida mot varandra och att det därför många gånger måste göras svåra avvägningar. Dessa avvägningar kan leda fram till olika bedömningar av vilken roll staten skall spela på området. Referensgruppen för telefrågor har i rapporten (Ds K 1987:9) ''Tele i förändring'' diskuterat statens ansvar för telekommunikationerna och hur det skall utövas. Referensgruppen har t.ex. föreslagit att staten bör ta ansvar för en stabil, kontinuerlig tillgång på de mest betydelsefulla tjänsterna. Staten skulle därför exempelvis kunna kräva en viss kompetens och ekonomisk styrka av den som skall erbjuda vissa tjänster. Gruppen pekar också på att det skulle kunna krävas tillstånd för den som vill upphöra att sälja viktiga tjänster.

Gruppens rapport har remissbehandlats. Flera remissinstanser har berört frågan om statens ansvar och framfört synpunkter på vilka uppgifter en ny telemyndighet bör ha. För en närmare redovisning av gruppens överväganden och remissinstansernas synpunkter får jag hänvisa till rapporten och propositionen.

Jag har i propositionen förklarat att jag för närvarande inte är beredd att ta ställning till de förslag och synpunkter som har framförts eller mer precist ange gränserna för statens ansvar utöver vad jag redovisar om telepolitikens mål och inriktning och om STN:s uppgifter. Det utredningsmaterial och underlag i övrigt som finns nu är otillräckligt och frågorna bör därför ses över ytterligare.

Postverket har enligt kungörelsen (1947:175) om postverkets ensamrätt till brevbefordran m.m. ''ensamrätt till regelbunden befordran mot avgift av slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt eller delvis skrivna meddelanden''.

Trots detta utsätts postverket i allt högre grad för konkurrens. Verksamheten präglas, liksom televerkets, av förändrade förhållanden. Av särskild betydelse är den snabba elektroniska utvecklingen och den snabba utvecklingen inom lättgodsområdet, att fler betalningar numera sker direkt mellan konton, att bankomater används i stor utsträckning i stället för postkassor, att antalet hushåll i glesbygden minskar och att nya konkurrenter, svenska och utländska, etablerar sig inom bud- och kurirmarknaden. Dessa förändringar påverkar starkt både postverkets betalningsförmedling och hanteringen av försändelser. Förändringarna ställer stora krav på postverket att finna vägar för att även framöver ge god postservice till rimliga kostnader.

Enligt de riktlinjer som statsmakterna har lagt fast för postverkets verksamhet skall kundernas efterfrågan inom områdena informationsöverföring, varudistribution och betalningsförmedling vara styrande för verket. Verksamheten skall syfta till att till rimligt pris och med god servicekvalitet betjäna såväl stora som små kunder i hela landet. Riksdagen anger genom målformulering de ramar inom vilka postservicen skall utformas. Postservicen ordnas genom fasta postkontor och postställen samt genom stadsbrevbäring, lantbrevbäring och postväskor.

Postverket har redovisat att man ser som sin huvuduppgift att svara för att varje hushåll i landet har tillgång till kontinuerlig postgång. Möjligheterna att klara detta påverkas enligt verket av att kostnaderna per hushåll för postservicen på landsbygden tenderar att fortsätta att öka snabbt. Postverket anser att verket ändå bör klara sin ekonomi utan att tillföras statliga eller kommunala medel för postservicen i glesbygd. Detta bör vara möjligt i första hand genom en fortsatt varsam anpassning av postorganisationen inom de serviceramar som är fastlagda. Postverket har också framfört att det nuvarande postmonopolet borde ersättas med ett mer ändamålsenligt institut.

Mot denna bakgrund bör även statens regionalpolitiska och sociala ansvar på postområdet och kraven på postverket närmare preciseras.

Jag anser därför att en parlamentariskt sammansatt kommitté närmare bör utreda dessa frågor och föreslå de åtgärder som kan krävas.

Kommittén skall ha till uppgift att bedöma och precisera statens regionalpolitiska och sociala ansvar på telekommunikationsområdet och på postområdet. I samband därmed skall kommittén precisera televerkets och postverkets roll.

En uppgift för kommittén är att med utgångspunkt i målen och inriktningen för telepolitiken föreslå avgränsningar och preciseringar av statens regionalpolitiska och sociala ansvar på teleområdet. De olika förslag i dessa avseenden som finns i referensgruppens rapport och i remissutlåtandena över denna bör övervägas av kommittén.

Som jag framhållit i den telepolitiska propositionen bör statens övergripande regionalpolitiska och sociala ansvar avse grundläggande telekommunikationer. Kommittén bör överväga och föreslå vilka telekommunikationer som bör betraktas som grundläggande. I det sammanhanget måste kommittén också överväga hur införande av digital teknik och integrering av olika tjänster i det allmänna telenätet bör påverka denna bedömning. En utgångspunkt för kommitténs överväganden och förslag bör vara att företag, myndigheter och organisationer skall kunna bedriva verksamhet med tillgång till tillfredsställande telekommunikationer oavsett lokalisering i landet.

Kommittén bör bedöma vilka särskilda hänsyn som kan tas till olika användargrupper såsom hushåll och företag i glesbygd, ideella föreningar eller människor med funktionshinder då taxor och service bestäms för grundläggande telekommunikationer och vilka åtgärder som krävs för att möjliggöra sådana hänsynstaganden. Effekterna av sådana åtgärder bör analyseras med hänsyn till hur de förhåller sig till de olika målen för telepolitiken. Televerkets regionalpolitiska och sociala ansvar bör formuleras av kommittén. Kommittén skall föreslå hur de uppgifter som enligt kommittén bör läggas på televerket skall betalas.

Effekterna på televerkets ekonomi och/eller på teletaxorna av olika hänsynstaganden och krav bör redovisas av kommittén. Kommittén bör, efter en avvägning mellan de olika målen för telepolitiken, föreslå konkreta krav som statsmakterna bör ställa på televerket och konkreta åtgärder för att kraven skall kunna tillgodoses.

Kommittén skall också bedöma om även andra företag inom teleområdet än televerket bör beröras av de regionalpolitiska, sociala och totalförsvarsmässiga hänsynstagandena. I den mån kommittén finner att även andra än televerket bör beröras skall kommittén föreslå åtgärder som statsmakterna bör vidta.

Televerket har i sitt förslag till reviderad treårsplan för perioden 1988-1990 tillkännagett sin avsikt att fullt ut tillåta andrahandsuthyrning av ledningar som verket hyr ut -- s.k. tredjepartstrafik. Jag konstaterar i propositionen att detta är i enlighet med den inriktning av telepolitiken som innebär att det skall vara lätt att ansluta sig till och använda de gemensamma teleanläggningarna. Samtidigt konstaterar jag att staten bör se till att grundläggande telekommunikationer erbjuds med god tillgänglighet och service och att regionalpolitiska och sociala hänsyn skall tas. Kommittén bör med förtur studera effekterna av ett tillåtande fullt ut av tredjepartstrafik. Bl.a. bör kommittén överväga televerkets bedömning att andra företag också måste vara med och ekonomiskt bidra till det regionalpolitiska åtagandet om de önskar bedriva kommersiell verksamhet med telefonitjänst genom att utnyttja förhyrda ledningar. Även statskontorets förslag att den som erbjuder tjänster i det allmänna telenätet bör ha någon form av tillstånd bör övervägas. Kommittén bör därefter föreslå åtgärder som kan krävas för att ett fullständigt hävande av restriktionerna för tredjepartstrafik inte skall medföra negativa effekter på grundläggande telekommunikationer.

Jag framhåller i propositionen att telepolitikens inriktning skall utformas i dialog med intressenterna. Jag framhåller också att televerket bör redovisa och förankra sina nätutbyggnadsplaner på regional och lokal nivå. Kommittén bör ha till uppgift att föreslå lämpliga former för förankringen av utbyggnadsplanerna.

Även postverkets regionalpolitiska och sociala ansvar bör formuleras av kommittén. Kommittén skall granska postverkets riktlinjer för servicestandard i glesbygd och föreslå eventuella ändringar som bedöms motiverade. Kommittén bör, liksom i fråga om televerket, allmänt bedöma vilka särskilda hänsyn som kan tas till olika grupper då porton och service bestäms och vilka åtgärder som krävs för att möjliggöra sådana hänsynstaganden. Kommittén bör därvid även överväga frågan om ett särskilt porto för bl.a. bokförsändelser i enlighet med vad trafikutskottet (TU 1987/88:12) har anfört. Kommittén skall ange hur de uppgifter som enligt kommittén bör läggas på postverket skall betalas. Däri ingår att bedöma om det är motiverat med några förändringar av den nuvarande finansieringen av blindskriftsförsändelser.

Kommittén bör beakta vad som anförts i direktiven (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Kommittén skall samråda med utredningen (I 1988:02) om regionalpolitikens inriktning m.m. och hålla sig informerad om det arbete som bedrivs inom riksrevisionsverket angående televerkets samhällsansvar och om treårsplanerna som beslutsunderlag för statsmakternas styrning av postverkets serviceåtaganden.

Arbetet skall vara avslutat den 31 december 1989.

att tillkalla en kommitté -- omfattade av kommittéförordningen (1979:119) -- med högst sju ledamöter med uppdrag att bedöma och föreslå preciseringar av statens regionalpolitiska och sociala ansvar på tele- och postområdena,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Kommunikationsdepartementet)