Beslut vid regeringssammanträde 1988-04-21

Statsrådet Johansson anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillsätts med uppgift att kartlägga omfattningen och utbredningen av hushållens skuldsättning samt föreslå åtgärder i syfte att begränsa denna skuldsättning och så långt möjligt undanröja de sociala skadeverkningar som den i vissa fall medför.

Bakgrund

Hushållen har under senare år väsentligt ökat sin skuldsättning. Bankernas, finansbolagens och bostadsinstitutens nettoutlåning till hushållen uppgick under åren 1986 och 1987 till 87,3 resp. 75,2 miljarder kr. jämfört med 25,0 miljarder kr. år 1985. En del av denna expansion är dock skenbar, eftersom krediter från den grå kreditmarknaden under dessa år flyttades över till den reguljära kreditmarknaden och därigenom kom in i statistiken.

Flera faktorer har bidragit till att hushållen ökat sin skuldsättning. För det första har avregleringen på kreditmarknaden medfört att möjligheten att få lån i reguljära kreditinstitut ökat, i många fall också till en lägre nominell ränta än grålånemarknadens. Denna utveckling har i huvudsak varit positiv genom de välfärdsvinster som detta inneburit för många hushåll. För det andra har förmögenhetsökningar i form av värdestegringar på aktier, egna hem och bostadsrätter gett underlag för ökad skuldsättning. För det tredje har hushållen till följd av realinkomstökningar och mer optimistiska förväntningar om den framtida ekonomiska utvecklingen varit villiga att delvis finansiera ökad konsumtion via lån. Hushållens sparkvot har därför varit negativ de senaste två åren.

Sannolikt har tillgången på och marknadsföringen av krediter påverkat konsumtionsutvecklingen. Hushållen har i allt större utsträckning blivit en primär målgrupp för kreditinstituten. Dessutom har villkoren för krediter - ofta felaktigt - framställts som mycket förmånliga.

Mycket tyder på att den ökade skuldsättningen har lett till en ökning av de sociala och privatekonomiska problemen. Problemen uppstår när hushållen överskattar sin förmåga att bära ränteutgifter och amorteringar. Marknadsföringen av krediter kan i vissa fall ha bidragit till detta genom att den varit utformad så att det varit svårt för hushållen att uppskatta de faktiska kostnaderna.

Den fortgående ökningen i hushållens skuldsättning gör att problemen kan befaras bli förvärrade framöver.

När hushållen inte längre kan hantera sin ekonomiska situation tvingas de söka ekonomisk hjälp, bl.a. i form av socialbidrag. Kostnaderna för kreditförluster belastar därigenom i vissa fall kommunerna och i viss utsträckning staten.

I syfte att främja sparandet har regeringen vidtagit flera åtgärder, bl.a.introduktionen och vidareutvecklingen av allemanssparandet, inrättandet av spardelegationen samt höjningen av det allmänna sparavdraget från 800 kr. till 1600 kr.

Spardelegationen verkar för att långsiktigt främja hushållssparandet samt ansvarar för statens informationsinsatser avseende allemanssparandet. För närvarande utreder spardelegationen vissa frågor rörande hushållssparandet på uppdrag av regeringen. Delegationen skall bl.a. analysera vilka faktorer som påverkar hushållens sparande. Ett av delprojekten i utredningen är en studie av hur avregleringen på kreditmarknaden påverkat hushållssparandet. Spardelegationen väntas redovisa resultatet av utredningsarbetet före utgången av år 1988.

Konsumentverket arbetar med att utveckla metoder för att stödja hushållen i deras strävan att på bästa sätt använda sina resurser av tid, pengar och kunskap. Det innebär bl.a. att följa och beskriva hushållens ekonomiska utveckling, verka för att hushållen får tillgång till kvalificerad budgetrådgivning och hjälp med kreditsanering samt att bevaka marknadsföring och avtalsregler vid kreditgivning till hushållen. På uppdrag av regeringen och i samråd med bankinspektionen har konsumentverket fört diskussioner med företrädare för kontokortföretag och banker angående vissa frågor inom konsumentkreditområdet. Dessa diskussioner har lett fram till att det i dag finns frivilliga överenskommelser i form av regler och rekommendationer som bl.a. gäller kontokortföretagens och bankernas marknadsföring och kreditgivning. Överenskommelserna har av konsumentverket redovisats i delrapporter. Det har emellertid, med de hittills överenskomna reglerna och rekommendationerna, varit svårt att uppnå en effektiv sanering av marknadsföringen.

I det nämnda regeringsuppdraget till konsumentverket ingick även att åstadkomma ett samordnat och aktivt biträde till konsumenter med betalningsproblem. Detta har lett till bildandet av en s.k. kontonämnd med uppgift att under en försöksperiod på 18 månader hjälpa betalningssvaga konsumenter att sanera sina låneskulder genom av- eller nedskrivning av skulderna. I verksamheten deltar fyra socialdistrikt i Stockholm och ett i Trollhättan. Försöksverksamheten skall pågå t.o.m. den 31 juli 1988 och kommer med stor sannolikhet att förlängas.

Ett projekt med hushållsekonomisk rådgivning inom socialtjänsten har genomförts i samma socialdistrikt som tidigare nämnts. För projektet svarade socialstyrelsen, konsumentverket och Konsument Stockholm. Av rapporten, som redovisades i februari 1988, framgår bl.a. att hushållsekonomisk rådgivning ofta är ett nödvändigt komplement till sedvanlig socialbidragsprövning. För socialtjänsten innebar rådgivningen avsevärda kostnadsminskningar.

I Sverige saknar en fysisk person möjlighet att komma ifrån sina skulder genom en konkurs. Detta innebär att en fysisk person som råkar i konkurs ofta för lång tid framöver saknar möjlighet att uppnå ordnade ekonomiska förhållanden, vilket inte sällan medför en socialt sett besvärlig situation för honom eller henne. Mot bakgrund av detta förordas i lagutskottets betänkande 1987/88:12 bl.a. att frågan om gäldsanering för fysiska personer skall bli föremål för en översyn. För närvarande övervägs formerna för det fortsatta arbetet i denna fråga inom justitiedepartementet.

Jag anser det angeläget att hushållens skuldsättning begränsas. Av övergripande stabiliseringspolitiska skäl är det nödvändigt att bromsa den privata konsumtionens tillväxt och förbättra hushållssparandet. Dessutom är det av sociala skäl väsentligt att förhindra att hushåll råkar illa ut genom att ta på sig för stora lån. Åtgärder bör därför vidtas för att begränsa hushållens skuldsättning och så långt möjligt undanröja de sociala skadeverkningar som en överdriven skuldsättning i vissa fall medför.

Kommittén bör skapa sig en bild av skuldsättningens omfattning och utbredning samt de sociala missförhållanden som orsakats av överdriven skuldsättning. Kommittén bör utifrån sin egen kartläggning och den utredningsverksamhet som genomförts eller pågår inom detta område föreslå konkreta åtgärder med syfte att kreditgivning, rådgivning, marknadsföring, information och utbildning tillsammans verkar så att en alltför stor skuldsättning kan undvikas. Kommittén bör därvid ha stor frihet att själv söka sig fram och finna åtgärder.

De nuvarande rekommendationer och överenskommelser som gäller marknadsföring och kreditgivning bör utvärderas. Vidare bör kommittén överväga åtgärder som förbättrar kreditprövning och marknadsföring. Kommittén bör särskilt utreda om marknadsföringslagens (1975:1418) regelsystem är tillräckligt effektivt eller om ytterligare lagstiftning behövs på detta område. I sammanhanget bör beaktas att det inom justitiedepartementet för närvarande förbereds en översyn av konsumentkreditlagen (1977:981).

Under beaktande av spardelegationens arbete för att långsiktigt främja hushållssparandet bör kommittén överväga olika åtgärder som dämpar hushållens benägenhet att ta upp nya krediter. Åtgärderna bör, i avvaktan på förslag från utredningen (Fi 1987:07) om reformerad inkomstbeskattning, inte avse förändringar av inkomstskatten.

Kommittén bör undersöka omfattningen av de kreditförluster som i dag belastar stat och kommun och överväga olika åtgärder för att minska en sådan ekonomisk belastning. Åtgärder för att öka skuldsaneringen i socialbyråernas regi bör övervägas. Det bör också övervägas om kreditgivarna borde ta ett större ansvar i sådana fall då deras kreditprövning har varit bristfällig.

Kommittén bör under arbetets gång samråda med riksbanken, konsumentverket, socialstyrelsen , bankinspektionen, kommunförbundet, kronofogdemyndigheterna, spardelegationen m.fl. myndigheter som är berörda av de områden som kommittén undersöker. Kommittén bör också samråda med inkomstskatteutredningen (Fi 1987:07), utredningen om kostnadsutvecklingen i banksektorn (Dir. 1988:18) samt hålla nära kontakt med den arbetsgrupp inom justitedepartementet som förbereder översynsarbetet beträffande konsumentkreditlagen.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt och redovisas i en första rapport före utgången av oktober 1988.

Kommittén bör beakta vad som anförts i regeringens direktiv (Dir. 1984:5) angående utredningsförslagens inriktning.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om konsumentfrågor inom näringsrättens område

att tillkalla en kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med högst tre ledamöter med uppdrag att kartlägga omfattningen och utbredningen av hushållens skuldsättning samt föreslå åtgärder i syfte att begränsa denna skuldsättning och så långt möjligt undanröja de sociala skadeverkningar som den i vissa fall medför,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

att kostnaderna skall belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Finansdepartementet)