Beslut vid regeringssammanträde 1988--10--13

Chefen för industridepartementet, statsrådet Nordberg, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda vissa frågor i anslutning till standardiseringsverksamheten i Sverige. Utredarens huvuduppgift är i korthet att göra en bedömning av statens och andra intressenters roll i standardiseringsverksamheten och certifieringsverksamheten samt att föreslå lämpliga former för statens och de andra intressenternas medverkan och statens stöd till standardiseringsverksamheten.

Detta bör göras mot bakgrund av

• standardiseringens betydelse för den industriella produktionen, den tekniska utvecklingen, användningen och avsättningen av industrins produkter,
• standardiseringens ökade betydelse för statsmakternas regelskapande verksamhet till skydd för liv, hälsa, miljö och egendom samt
• arbetet med att åstadkomma ett gemensamt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde som omfattar samtliga EFTA- och EG-länder.

Bakgrund

Kontrollformsutredningens förslag m.m.

Genom beslut den 20 februari 1986 bemyndigade regeringen chefen för industridepartementet att tillkalla en särskild utredare (dir. 1986:6) med uppgift att kartlägga den internationella utvecklingen inom området kontroll genom teknisk provning samt bedöma eventuella konsekvenser av denna utveckling för svenskt vidkommande. I uppdraget ingick även att belysa frågor om standardisering i den mån de berörde detta område samt att belysa eventuella konsekvenser för den svenska myndighetsorganisationen på provningsområdet. Den s.k. kontrollformsutredningen redovisade uppdraget i början av år 1988 i betänkandet Provning och kontroll i internationell samverkan (SOU 1988:6). Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu inom industridepartementet.

De förslag utredaren lägger fram är relativt begränsade och gäller framför allt att åstadkomma ett svenskt system för ackreditering av provningsorgan av gängse internationellt slag och därmed sammanhängande omorganisation av statens mät- och provråd. Utredaren pekar vidare på frågor som inom olika områden måste lösas för att möjliggöra ömsesidiga godtaganden av provnings- och kontrollresultat.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är vissa slutsatser som utredaren drar beträffande standardiserings- och certifieringsverksamhet och som också vunnit stöd i remissbehandlingen. Enligt utredaren medför den internationella utvecklingen att standardisering och certifiering får ökad betydelse för frågor som hör till statens ansvarsområde. Staten får därmed ett ökat intresse av insyn i och möjlighet att påverka sådan verksamhet. Nya frågor uppkommer som bl.a. gäller myndigheternas och standardiseringsorganens roller och kontakter. Vidare skapas förändrade eller nya förutsättningar för andra intressenter, som tidigare på olika sätt medverkat i frågornas beredning genom att delta i föreskriftsarbete etc. Till dessa intressenter hör t.ex. arbetsmarknadens parter och konsumenterna. Att viktigt harmoniseringsarbete sker på internationell nivå skapar nya problem, bl.a. när det gäller myndigheters och andra intressenters personella och ekonomiska resurser för internationellt samarbete. Samtidigt ger arbetet också unika möjligheter att påverka utvecklingen.

Med anknytning till dessa frågor har särskilda skrivelser inkommit till regeringen från bl.a. konsumentverket, LO och TCO.

Vad standardisering innebär

Standardiseringsverksamhet syftar till att få fram standarder. Med det avses vissa regler som skall underlätta framställning, distribution och användning av varor och tjänster. Med standard kan man också mena det dokument där en sådan regel preciseras.

Standardisering kan bedrivas på olika nivåer: över gränserna (internationell och regional standardisering), inom ett land (nationell standardisering) eller inom en bransch eller ett företag (bransch- och företagsstandardisering). Sistnämnda standardisering är i motsats till internationell och nationell standardisering inte öppen för alla berörda parter utan endast för de egna intressenterna.

Genom standardisering av grundläggande begrepp, produkter, material, metoder m.m. söker man skapa t.ex.

• enhetlig terminologi
• samordnade mått och dimensioner
• en begränsning av antalet varianter
• specificerade funktioner och egenskaper
• fastlagda metoder för beräkningar, provning, kontroll m.m.

Standardiseringsverksamheten tillkom ursprungligen för att tillgodose näringslivets behov och har stor betydelse för industri och handel. En standard är principiellt en frivillig överenskommelse som tas fram i samverkan mellan berörda intressenter. Den fastställs av ett behörigt organ men genomslagskraften blir beroende av att den accepteras av säljare, köpare och andra användare. Standard kan i detta sammanhang definieras som en regel som innehåller problemlösningar för återkommande tillämpning och som har utarbetats i samförstånd och fastställts av ett erkänt organ. Nationella standardiseringsorgan i västvärlden är som regel enskilda organ med oberoende ställning.

Standardiseringens betydelse har ökat

Standardiseringens betydelse har efter hand ökat i Sverige och andra länder. Svenska myndigheter hänvisar i ökande utsträckning till standarder i fullgörande av sina uppgifter att skydda liv, hälsa, miljö och egendom. Föreskrifter om farliga produkter anknyter ofta till standarder, vilket betyder att standardens innehåll helt eller delvis kan bli även offentligrättsligt. De juridiska konsekvenserna blir beroende av hur denna anknytning görs. Strävandena att harmonisera bestämmelser mellan olika länder har i hög grad ökat standardiseringens betydelse för myndigheter och andra offentliga organ. Dessa deltar ofta aktivt i både nationellt och internationellt standardiseringsarbete. Inte minst det sistnämnda är viktigt, eftersom nationella standarder i hög grad bygger på internationella. Omfattningen av myndigheternas engagemang i standardiseringsarbetet varierar dock mellan olika sektorer och olika länder.

En särskild betydelse har standardiseringen fått i det västeuropeiska harmoniseringsarbetet. Inom EG har en ny metod utarbetats för harmonisering av regler inom olika produktområden. Karaktäristiskt för denna är att tämligen allmänt hållna säkerhetskrav gäller som bindande rättsregler. Dessa säkerhetskrav presumeras vara uppfyllda, om produkten är tillverkad enligt harmoniserad standard. I sak innebär detta att uppgiften att utarbeta tekniska specifikationer för produkterna överlämnas till de europeiska standardiseringsorganen CEN (Comité Européen de Normalisation) och CENELEC (Comité Européen de Normalisation Electrotechnique), med vilka EG har träffat särskilda avtal. I CEN och CENELEC deltar även standardiseringsorganen i Sverige och övriga EFTA-länder. EFTA har träffat motsvarande avtal som EG med CEN och CENELEC. För telekommunikationsområdet har CEPT (Europeiska post- och telekommunikationsorganisationen) motsvarande avtal med EG och EFTA som CEN och CENELEC, vilket också förutses för det nya europeiska standardiseringsorganet ETSI (European Telecommunication Standards Institute) som tagit över det standardiseringsarbete som CEPT tidigare bedrivit.

Det europeiska standardiseringsarbetet har grundläggande betydelse för avskaffande av tekniska handelshinder mellan EG och EFTA-länderna. Om samma krav gäller för produkter inom EG och EFTA kan de framställas i samma utförande för hela den västeuropeiska marknaden. Europastandarder kan också i framtiden visa sig få betydelse för t.ex. upphandling.

En fråga som rönt särskild uppmärksamhet är behovet av ett brett deltagande från olika intressenter i standardiseringen. Därvid kan nämnas att både EG och EFTA under år 1988 har rekommenderat medlemsländerna att förmå nationella och internationella standardiseringsorgan att göra det möjligt för konsumenter och andra intressenter att aktivt delta i verksamheten. De nordiska konsumentministrarna uttalade vid sitt möte i Stockholm den 21 mars 1988 att man, med syfte att uppnå en, så långt möjligt, gemensam nordisk hållning i de internationella standardiseringsorganisationerna, bör verka för ett ökat konsumentinflytande i standardiseringsverksamheten.

Vad certifiering innebär

Med certifiering (fullständig beteckning: certifiering av överensstämmelse) menas att ett fristående organ efter ett kontrollförfarande intygar att t.ex. en viss produkt uppfyller kraven i en standard eller annat regelgivande dokument. Vanligast är certifiering av produkter, vilket normalt förutsätter provning av produkten. Överensstämmelse med standarden verifieras med ett intyg eller att produkten märks på visst sätt. Certifieringsverksamhet är privaträttslig.

Det är också vanligt att tillverkaren själv utfärdar ett motsvarande intyg eller använder sitt eget märke. Tidigare har detta betecknats som självcertifiering eller förstapartscertifiering. Numera har man enats om termen försäkran om överensstämmelse. En vanlig benämning är också tillverkardeklaration. För att öka tilltron till en sådan försäkran eller för att rent allmänt säkerställa kvalitet i produktionen har många företag interna kvalitetssystem, där kvalitetsarbetets organisation, ansvar och resurser preciseras. I en hårdnande internationell konkurrens har kvalitetssäkring blivit en mycket viktig fråga. Under senare tid har även internationella standarder tagits fram med krav för kvalitetssystem och numera förekommer på vissa håll certifiering av företagens kvalitetsystem med dessa krav som utgångspunkt.

Som nämndes tidigare ställer staten ibland krav på produkter för att tillgodose skydd för liv och hälsa m.m., varvid bestämmelserna i ökande utsträckning anknyts till standarder. I sådana fall krävs normalt någon form av kontroll att dessa krav uppfylls. Ibland anses det tillräckligt att tillverkaren själv utför denna kontroll som grund för en tillverkardeklaration. Ofta krävs då någon form av övervakning av dennes kvalitetssystem.

Eftersom kontrollen oftast förutsätter provning, kan det också krävas ett säkerställande av provningsresultatens kvalitet. En teknik som fått växande betydelse för att öka förtroendet för provningsverksamhet är ackreditering av laboratorier. En sådan meddelas av ett särskilt ackrediteringsorgan efter genomförd utvärdering av att laboratoriet uppfyller vissa krav som anses säkerställa provningsorganets kvalitet.

Myndighetsgodkännande och certifiering

Det är vanligt att staten kräver en utomstående kontroll av att farliga produkter uppfyller ställda krav. En sådan kontroll sker normalt innan produkten introduceras på marknaden. En återkommande kontroll kan också förekomma under användningstiden. I Sverige och många andra länder brukar en sådan kontroll göras av en statlig myndighet eller på statens vägnar av något annat organ. Det blir då fråga om en offentligrättslig verksamhet, som utmynnar i ett myndighetsgodkännande om kraven visas vara uppfyllda. I många länder, bl.a. Västtyskland, Storbritannien, USA och Japan, har av tradition privaträttsliga certifieringar i stor utsträckning ersatt myndighetsgodkännanden. Någon enhetlig ställning har dock inte certifieringsorganen i dessa länder. Det har då varit naturligt för staten att söka skapa garantier för att certifieringsorganen verkar på ett korrekt sätt. I bl.a. Storbritannien förekommer därför en i statlig regi bedriven ackreditering av certifieringsorgan, där förfarandet i princip är detsamma som vid ackreditering av provningsorgan.

Under senare tid har allmänna krav och rekommendationer utarbetats för provningslaboratorier och ackrediteringsorgan resp. certifieringsorgan. Dessa väntas inom kort bli fastställda som Europastandarder.

Enligt EG:s nya metod tillerkänns, som tidigare nämnts, standarder vissa rättsverkningar genom presumtionen att materiel enligt standardens krav uppfyller de allmänt hållna rättsligt bindande kraven. På motsvarande sätt får en privaträttslig certifiering av att standardens krav är uppfyllda rättsverkningar på så sätt att produkten presumeras vara säker. Om en myndighetsföreskrift och en standard överensstämmer i sak -- vilket ofta är fallet -- blir skillnaden mellan ett myndighetsgodkännande och en certifiering av formell art.

Utvecklingen i Västeuropa ställer nya krav

Den pågående utvecklingen i Västeuropa inom området kontroll genom teknisk provning visar att standardiseringsverksamheten och certifieringsverksamheten får stor betydelse för myndigheternas regelskapande verksamhet.

Inom EG kan man se en medveten strävan att begränsa de offentligrättsliga inslagen i sådan provning och kontroll som föregår marknadsföring av produkter. Statlig generell "förhandskontroll" innan produkterna förs ut på marknaden skall så långt möjligt undvikas och förbehållas högriskprodukter. Det betyder dock inte att provning och kontroll före marknadsföringen kan underlåtas. Tvärtom förutsätter EG:s nya metod att det vid marknadsföring skall ha verifierats att säkerhetskraven är uppfyllda. Detta kan ske på olika sätt och vad som skall gälla för olika produkter bestäms särskilt. Hur långt man på olika områden är beredd att avstå från tredjepartskontroll kan variera och har föranlett diskussion i samband med olika direktiv. Det yttersta ansvaret för att inga farliga produkter kommer ut på marknaden har den enskilda staten som, företrädesvis genom marknadskontroll, skall se till detta.

Om provning och kontroll av en produkt krävs före marknadsintroduktion, uppstår ett hinder för handeln om samma procedur måste upprepas i importlandet i fråga om en produkt som redan är kontrollerad i exportlandet. I arbetet med att undanröja tekniska handelshinder ingår därför som ett viktigt led att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av provnings- och kontrollresultat i olika länder. Dessa frågor har under senare tid behandlats såväl inom EG som inom EFTA och har fått hög prioritet inom EG/EFTA-samarbetet. En EFTA-policy, som nära ansluter till EG:s synsätt, antogs i början av detta år. Vid EFTA:s ministermöte i Tammerfors i juni 1988 undertecknades en EFTA-konvention om ömsesidigt godtagande av provnings- och kontrollresultat som avses bli lagd till grund för ett utvidgat samarbete med EG. Vidare har det inom EG lanserats en tanke på att skapa ett gemensamt västeuropeiskt forum för frågor om provning och certifiering motsvarande vad som finns för standardiseringsfrågor i form av CEN och CENELEC. Ett stort symposium kring denna fråga arrangerades av EG-kommissionen i juni i år. Deltagarna var då eniga om behovet av ett sådant forum.

Standardiseringens organisation i Sverige

För svensk nationell standardisering och för medverkan i internationell och regional standardisering svarar ett antal svenska standardiseringsorgan med SIS, Standardiseringskommissionen i Sverige, som centralorgan och med de övriga anslutna till SIS. De svenska standardiseringsorganen är enskilda organ med oberoende ställning. Svenskt standardiseringsarbete är i stor och ökande utsträckning knutet till regional och internationell standardisering.

SIS, som bildades år 1922, är som nämnts centralorgan för standardiseringsarbetet i Sverige. SIS är en ideell förening med stadgar fastställda av regeringen, vilken också utser SIS ordförande. Medlemmar är organisationer med intresse för standardiseringsverksamheten.

SIS centrala uppgifter omfattar, förutom att vara centralt kontaktorgan med staten, bl.a. fastställelse och utgivning av svensk standard, försäljning av svensk, internationell och utländsk standard, medlemskap i det globala standardiseringsorganet ISO resp. det västeuropeiska CEN med uppgift att samordna svensk medverkan i motsvarande internationellt och regionalt standardiseringsarbete, kontakter med myndigheter och organisationer, information och konsultation i frågor som rör standardisering. Vidare driver SIS en kommersiell privaträttslig certifieringsverksamhet samt är helägare till ett dotterbolag, SIS Service AB. Bolagets största projekt är uppbyggnad av ett nationellt standardiseringsorgan i Tanzania.

Ett antal fackorgan är anslutna till SIS genom särskilda överenskommelser och är ansvariga för standardiseringen inom sina resp. områden.

Från den 1 juli 1988 finns sex fackorgan, nämligen Byggstandardiseringen (BST), Metallnormcentralen (MNC), Svenska Elektriska Kommissionen (SEK), Sveriges Mekanstandardisering (SMS), SIS-Informationstekniska Standardiseringen (SIS-ITS) och SIS-Allmänna Standardiseringsgruppen (SIS-STG). Dessa svarar genom avtal med SIS för standardiseringsarbetet inom sina resp. fackområden. SIS-STG svarar därvid för standardiseringen inom allmänna grundläggande och tvärtekniska områden och områden som inte faller inom andra fackorgans ansvarsområden. Fackorganen har egen VD, styrelse och fullmäktige.

Efter överenskommelse med SIS finns också ett antal samverkande organ som ansvarar för vissa avgränsade uppgifter. För närvarande är försvarets materielverk, IVA:s Kran- och Hisskommission, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut och statens provningsanstalt anknutna som samverkande organ.

Finansieringen av verksamheten

Standardiseringsverksamheten finansieras genom statsbidrag, kontantbidrag från näringslivet, riktade uppdragsmedel från statliga myndigheter, byggforskningsmedel (enbart BST), försäljningsintäkter samt i mindre utsträckning nordiska fondmedel.

Kostnaderna för standardiseringsorganen under budgetåret 1987/ 88 var enligt SIS anslagsframställning 95,8 milj. kr. Kontantbidraget från näringslivet uppgick till 29,3 milj. kr. Staten bidrog genom statsanslaget med 15,3 milj. kr. och genom uppdragsmedel och byggforskningsmedel med 12,9 milj. kr. Försäljningsintäkterna uppgick till 38,2 milj. kr.

Till statens bidrag till standardisering skall läggas de medel (för budgetåret 1988/89 1,7 milj. kr.) som genom EFTA-uppdrag, som ges parallellt med EG, lämnas till de europeiska standardiseringsorganen CEN och CENELEC.

Ett stort resurstillskott från näringslivet och myndigheter -- under budgetåret 1987/88 enligt. SIS beräkningar motsvarande minst 300 milj. kr. -- är att sakkunniga och experter utan kostnad för standardiseringsorganen ställs till förfogande i standardiseringsarbetet. Av det totala antalet experter som medverkar kommer ca 80 % från näringslivet.

Statsanslaget beräknas fr.o.m. budgetåret 1966/67 på sådant sätt att det statliga anslaget skall utgöra 60 % av näringslivets kontantinsatser till verksamheten.

Fr.o.m. budgetåret 1982/83 beräknas dessa 60 % på näringslivets bidrag året före bidragsåret.

Det statliga anslaget till SIS fördelas av SIS enligt dess egna regler på fackorgan och central verksamhet. Det finns ingen enhetlig politik för användningen av det statliga anslaget hos fackorganen, utan dessa tillämpar sinsemellan olika principer.

Internationell standardisering

Det internationella standardiseringsarbetet bedrivs dels av organ helt specialiserade på standardisering och samhörande aktiviteter, dels av organ vilka vid sidan av andra arbetsuppgifter också bedriver visst samarbete i standardiseringsfrågor. Enligt en bl.a. av ECE (FN:s ekonomiska kommission för Europa) och GATT (General Agreements on Tariffs and Trade) tillämpad nomenklatur benämns de specialiserade organisationerna "international standards organizations" (standardiseringsorgan) och de övriga "international standardizing bodies" (standardiserande organ).

Det finns två specialiserade standardiseringsorgan med global verksamhet nämligen ISO (International Organization for Standardization) och IEC (International Electrotechnical Commission), båda med centralsekretariat i Genéve.

Medlemskap i dessa båda organ är öppet för nationella standardiseringsorgan i alla länder, ett från varje land. SIS representerar Sverige i ISO och SEK representerar Sverige i IEC.

Bland de internationella standardiserande organen finns en lång rad organisationer med nationella myndigheter som medlemmar.

För undvikande av parallellarbete och överlappande aktiviteter finns det avtal om samverkan mellan ISO och IEC å ena sidan och de övriga organisationerna å den andra.

Regional standardisering

Den regionala standardisering som i första hand är av intresse för Sverige, är den som bedrivs inom Västeuropa resp. Norden.

Det västeuropeiska regionala standardiseringssamarbetet kunde tidigare ses som ett komplement till det globala. De krav och önskemål på harmonisering av nationella standarder som uppkommit i samband med strävandena inom EG och EFTA att genom harmonisering av tekniska regler undanröja handelshinder har gett det västeuropeiska regionala standardiseringssamarbetet en mera självständig roll. En huvuduppgift är att få samstämmig tilllämpning inom Västeuropa av de internationella standarderna från ISO och IEC. På motsvarande sätt som på global nivå finns det två specialiserade europeiska standardiseringsorgan CEN, där SIS är svensk medlem, och CENELEC för det elektrotekniska området, där SEK är svensk medlem.

På det regionala planet finns inom Västeuropa ett antal organ som vid sidan om andra arbetsuppgifter bedriver viss standardiseringsverksamhet.

CEN och CENELEC samverkar på olika sätt med dessa och andra motsvarande organ i avsikt att uppnå att deras standardiseringsresultat fastställs som Europastandard (EN). Genom avtal med CEN resp. CENELEC kan de organ som så önskar och som uppfyller kraven på allsidig representation i standardiseringsarbetet ankny tas som samverkande organ.

På det nordiska planet sker samarbetet inom INSTA (Internordisk Standardisering). Verksamheten grundar sig på ett samarbetsavtal mellan standardiseringsorganen i de nordiska länderna. Uppgiften är att genom systematiserat samarbete och informationsutbyte dels åstadkomma likalydande nationella standarder, dels genom fördelning av arbetet bidra till ett bättre utnyttjande av standardiseringsorganens resurser. Behovet av ökat nordiskt samråd och -- i flera fall -- resursbesparande nordisk arbetsfördelning i Europastandardiseringen har kommit till tydligt uttryck i Nordiska ministerrådets pågående analys av förhållandet mellan nordiskt och vidare europeiskt samarbete. Man strävar efter ett samordnat uppträdande i de internationella organisationerna ISO, IEC, CEN och CENELEC, samt en samordnad tilllämpning av internationella rekommendationer och standarder.

Certifieringsverksamheten i Sverige

Certifieringsverksamhet är som tidigare nämnts privaträttslig till sin karaktär. Certifieringar är principiellt frivilliga, även om de enligt EG:s nya metod kan tillerkännas vissa rättsverkningar. Någon form av svensk offentligrättslig reglering för certifieringsverksamhet finns inte. Certifiering utförs i Sverige av flera organ. Följande är exempel på detta.

SIS administrerar ett certifieringssystem, där produkter som efter kontroll visat sig överensstämma med svensk standard får förses med SIS inregistrerade varumärke, SIS-märket.

Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB, SEMKO, som är riksprovplats för elektrisk materiel -- och som efter delegation från statens energiverk utfärdar myndighetsgodkännande för viss materiel -- utför även viss frivillig typkontroll, dvs. certifierar elektrisk materiel, såsom datorer och annan kontorsmateriel. Det s.k. S-märket är SEMKO:s inregistrerade varumärke och certifieringsmärke. För att SEMKO skall certifiera elektrisk materiel skall denna uppfylla kraven i svensk standard.

Statens provningsanstalt utför även frivillig certifiering av produkter. Provningsanstalten tar ställning till vilka produkter som kan omfattas av och åsättas en P-märkning. Dessa produkter skall vid typprovning ha konstaterats uppfylla av provningsanstalten fastlagda krav. Dessutom skall provningsanstalten stickprovsvis övervaka den löpande produktionen enligt villkoren för P-märkning.

Sjöfartsverket ombesörjer frivilligt godkännande av fritidsbåtar och trafiksäkerhetsverket frivilligt godkännande av bilbarnstolar. Detta är att betrakta som frivilliga certifieringar utförda av myndighet. Andra sådana exempel är provningsanstaltens frivilliga kontroll av volymmätare samt vågar för industriellt bruk.

En särskild utredare bör tillkallas

Den i det tidigare beskrivna internationella utvecklingen har medfört att såväl standardiserings- som certifieringsverksamhet har fått en ökad betydelse för staten och andra intressenter. Frågor om harmonisering av produktkrav och ömsesidigt godtagande av provnings- och kontrollresultat har stor betydelse för Sverige och svensk industri. För både myndigheter och andra intressenter blir det av central betydelse att hålla sig informerade om och vid behov kunna delta i internationellt arbete, bl.a. standardiseringsarbete.

Kontrollformsutredningen har pekat på vissa problem som behöver lösas till följd av denna utveckling. Det finns enligt min mening skäl att tillkalla en särskild utredare med uppgift att analysera de problem och möjligheter som denna utveckling föranleder och lämna förslag till lösningar som tillgodoser olika parters intressen. Den av utredningen väckta tanken att formalisera samverkan mellan staten och standardiseringsorganen i ett avtal bör studeras närmare.

I årets kompletteringsproposition 1987/88:150 har regeringen behandlat behovet av resurshushållning och förnyelse i den offentliga verksamheten. Då nya anspråk ställs på en verksamhet krävs helhetssyn och utvärdering av verksamheten.

Utredningsuppdraget

Utredaren bör ha följande uppgifter.

• Analysera och bedöma vilka krav staten från sin utgångspunkt bör ställa på standardiseringsverksamheten.
• Analysera och bedöma behovet av statligt stöd till standardisering samt, om så bedöms erforderligt, föreslå en modell för statens medelstilldelning till standardisering där medlen utnyttjas effektivt samtidigt som statens behov av att nyss nämnda krav uppfylls blir tillgodosett. Detta skall göras mot bakgrund av standardiseringsverksamhetens totala resursbehov.
• Analysera lämpliga former för samverkan mellan staten och standardiseringsorganen och i detta sammanhang även analysera och utarbeta förslag till lösningar i den tidigare nämnda avtalsfrågan.
• Analysera och bedöma de nya problem och möjligheter som den internationella utvecklingen medför för andra intressenter, bl.a. arbetsmarknadens parter och konsumenterna, vilket belysts av kontrollformsutredningen och under remissbehandlingen av dess betänkande, samt föreslå lämpliga former för dessa intressenters medverkan i harmoniseringsarbetet.
• Analysera, i syfte att skapa ett brett beslutsunderlag, dels hur en standardiseringsverksamhet utan statligt stöd kan utformas, dels ändamålsenligheten i nuvarande organisatoriska struktur.
• Analysera och bedöma effekterna av den internationella utvecklingen vad gäller certifieringsfrågor och precisera vilken roll och vilka uppgifter staten bör ha inom certifieringsområdet.
• Bedöma behovet av ackreditering av certifieringsorgan och i förekommande fall föreslå lämpliga former för detta.

Samråd och tidsplan

Inom kommerskollegium pågår på uppdrag av utrikesdepartementets handelsavdelning sedan våren 1988 ett utredningsarbete om Europastandardiseringens betydelse för Sverige och Västeuropa. Utredaren bör informera sig om nu nämnda och annat relevant utredningsarbete så att onödigt dubbelarbete undviks.

I sitt arbete bör utredaren eftersträva en bred samverkan med myndigheter, näringsliv och andra intressenter. Utredaren väljer själv i vilka former och i vilken omfattning denna samverkan skall ske.

Arbetet skall bedrivas skyndsamt. Utredaren skall redovisa sina förslag före den 31 maj 1989.

Utredaren bör beakta vad som sägs i direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5) samt direktiven angående beaktande av EG-aspekter (dir. 1988:43).

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för industridepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att utreda vissa frågor i anslutning till standardiseringsverksamheten i Sverige

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Industridepartementet)