SOU 1988:6

Provning och kontroll i internationell samverkan

Provning och kontroll i internationell samverkan

Betänkande av utredningen om vissa frågor inom * området kontroll genom teknisk provning.

SQUID] 1988

Provning och kontroll i internationell samverkan

gina” 1988:6 .

Betänkande av utredningen om vissa frågor inom ' området kontroll genom teknisk provning.

Statens offentliga utredningar 1988:6

Industridepartementet

Provning och kontroll i internationell samverkan

Betänkande av U_tredningen om vissa frågor inom området kontroll genom teknisk provning. Stockholm 1987

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst

10647. STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30 Informationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:

Regeringskansliets förvaltningskontor

SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 810 - 1200 (externt och internt) 08/763 10 05 1200 — 1600 (endast internt)

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-10115-7 OFFSETCENTRAL ISSN 0375-250X Stockholm 1988

Till statsrådet och chefen för industridepartementet

Genom beslut den 20 februari 1986 bemyndigade regering— en chefen för industridepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att kartlägga den inter— nationella utvecklingen inom området kontroll genom teknisk provning samt bedöma eventuella konsekvenser av denna utveckling för svenskt vidkommande. I upp— draget ingick även att belysa vissa frågor om standar— disering samt att belysa eventuella konsekvenser för

myndighetsorganisationen på provningsområdet.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för industridepartementet de 25 februari 1986 direktören Alexej Pellijeff att vara särskild utredare. Genom beslut samma dag tillkallades sakkunniga, experter och sekreterare att biträda kommittén. Genom beslut den

24 mars 1987 tillkallades ytterligare experter från arbetsmarknadens parter.

Av bilagda förteckning framgår utredningens sammansätt— ning.

Utredningen får härmed överlämna betänkandet Provning

och kontroll i internationell samverkan. Stockholm i januari 1988

Alexej Pellijeff

/Ann—Margret Röhnisch

FÖRTECKNING ÖVER MEDVERKANDE I UTREDNINGEN OM VISSA FRÅGOR INOM OMRÅDET KONTROLL GENOM TEKNISK PROVNING

Särskild utredare Direktören Alexej Pellijeff

Sakkunniga Avdelningsdirektören Christer Arvius Departementsrådet Lars Ettarp (t.o.m. den 31 januari 1987) Numera rättschefen Per Erik Lindeberg F. näringsfrihetsombudsmannen Torsten Löwbeer (fr.o.m. den 1 augusti 1986) Avdelningsdirektören Bertil Remaéus (fr.o.m. den 2 februari 1987) Departementssekreteraren Anders Sköld

Kammarrättsassessorn Ulrika Tengelin

Experter Ombudsmannen Monica Breidensjö (fr.o.m. den 24 mars 1987) Docenten Harald Frostling (fr.o.m. den 24 mars 1987) Ombudsmannen Leif Kjellstrand (fr.o.m. den 24 mars 1987) Byråchefen Göran Lindh Överingenjören Bertil Lindkvist Professorn Rolf Ohlon Direktören Jan Ollner Universitetslektorn Anders J. Thor (fr.o.m. den 24 mars 1987)

Sekreterare Avdelningsdirektören Ann—Margret Röhnisch

| A en ... rf '

SAMMANFATTNING ........................... ........ 1 UTREDNINGSUPPDRAGET ............. . ..... .... 1.1 Uppdragets omfattning och närmare innebörd 1.2 Arbetets bedrivande ....................... 1.3 Betänkandets disposition ..................

wwww .

. ute—-

3.4

ALLMÄNT OM PROVNING OCH KONTROLL .......... Produktkrav ............. ..... ...... ..... .. Provning och kontroll .. ............... .... Säkerställande av kvalitet hos provnings—

och kontrollresultat . .....................

Ömsesidigt godtagande av provnings— och

kontrollresultat ........ . ............. .... PROVNING OCH KONTROLL I SVERIGE ....... .... Produktkrav ........ . ................ ......

Provning och kontroll ..................... Säkerställande av kvalitet hos provnings— och kontrollresultat ...................... Ömsesidigt godtagande av provnings— och kontrollresultat .... ...... .... ..... .......

PROVNING OCH KONTROLL INOM EG ..... ........ Bakgrund ........ ...... .................... EG:s institutioner ... ........... .......... Produktkrav ....................... ........ Provning och kontroll .....................

25 25 29

41

51

57

57

61

70

79

85

85

87

89 97

4.5

4.6

6.2

7.2 7.3 7.4 7.5 7.6 7.7 7.8 7.9 7.10

Säkerställande av kvalitet hos provnings-

och kontrollresultat ...... ..... ..

Ömsesidigt godtagande av provnings- och

kontrollresultat

PROVNING OCH KONTROLL I VISSA ANDRA LÄNDER

USA ......................... ..... Japan .... ...... . ...... . ..... ..... Öststaterna . ........ ...... ..... .. INTERNATIONELLT SAMARBETE ........

Handelspolitiskt samarbete ................

1. Kommerskollegiets verksamhet i fråga om

tekniska handelshinder .........

2 GATT—överenskommelsen om tekniska han-

delshinder ...,.......................... 3 ECE .. ...... ............... .......... .... 4 EFTA ........................... ..... .... 5 Norden ........ ..... ....... ..... . ..... ... 6 EG/EFTA—samarbete .. ..... . ........ ....... Annat internationellt samarbete . ...... ....

1 Myndighetssamarbete ............

2 Standardiseringssamarbete ...............

3 Provningssamarbete ......................

SAKOMRADESBESKRIVNINGAR ................... Elektrisk materiel .. ..... ........ ...... ... Motorfordonsområdet ............ ..... .. ... Mätdon .................................... Byggområdet ............................:.. Arbetsmiljöområdet .... ..... ............... Livsmedelsområdet .... ..... ................

Medicinsk apparatur ..... ..... ....

Informationsteknologi och teleomrädet .....

Kemikalieområdet Läkemedelsområdet

......n-n........ ...-.....

104

107

111 111 113 114

117 117

117

121 126 128 133 137 139 139 140 141

145 145 151 157 159 165

174 177

180 185 189

8.1 Utgångspunkter ............................ 193 8.2 Förslagens huvudsakliga innebörd .......... 199 8.3 EG/EFTA-samarbetet inom området provning och kontroll ............. ...... ........... 203 Harmonisering av produktkrav .............. 209 8.5 Harmonisering av verifikationsformerna .... 220 8.6 Förtroendeskapande åtgärder inom området

kontroll genom teknisk provning ........... 225

8.7 MPR:s uppgifter och organisation .......... 231 8.8 Genomförande m.m. ......................... 237 E I LAGOR

Bilaga 1 Utredningsdirektiven ................... 139 Bilaga 2 Standardiseringsverksamheten ...... ..... 249 Bilaga 3 Hänvisning till standard ..... .......... 295 Bilaga 4 Ackreditering av provnings— och mättek—

niska laboratorier ..... ....... ......... 299 Bilaga 5 Förteckning över utländska ackredite- ringssystem . ..... . ......... . ........ ... 311 Bilaga 6 Beskrivning av statens mät- och provråds uppgifter .................... .......... 315 Bilaga 7 Författningsförslag ............. ....... 335 1. Förslag till lag om ändring i lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. ......... 335 2. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:897) om riksmätplatser m.m. ... 339

SAMMANFATTNING

Frågor om teknisk provning och kontroll har fått en allt mer betydelsefull roll i den internationella handeln. Om produktkraven varierar mellan olika länder måste produkterna tillverkas i olika utföranden och provning och kontroll upprepas i varje land dit pro— dukterna säljs.

Ett omfattande och aktivt internationellt arbete för att avveckla hinder för handeln pågår på många nivåer. Vad gäller frågor som rör provning och kontroll är målsättningen att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av provnings— och kontrollresultat i olika länder. I så fall behöver provning och kontroll utföras i endast ett land, normalt tillverkningslandet.

Mitt uppdrag gäller att kartlägga den internationella utvecklingen inom området kontroll genom teknisk prov— ning och dra vissa slutSatser för svenskt vidkommande. Jag skall därvid ta ställning till om det mot bakgrund av den internationella utvecklingen behövs några för— ändringar i det svenska systemet för provning och kon— troll. Vidare ingår det i mitt uppdrag att lämna för- slag till behövliga ändringar vad gäller myndighets- organisationen inom området provning och kontroll. Det ingår också i mitt uppdrag att belysa frågor om stan- dardisering i den mån de har anknytning till området

kontroll genom teknisk provning.

I uppdraget ingår inte att lösa problemen inom olika sektorer, utan att ge underlag för sektorsmyndigheter— nas åtgärder.

På golbal nivå har frågor om provning och kontroll som hinder för handeln tagits upp i GATT. I Norden har beslutats om ett program för avveckling av te- niska handelshinder, där nämnda frågor särskilt upp— märksammas. Frågornas behandling i dessa sammanhang har dockinte fått någon självständig betydelse för mina slutsatser.

Mina överväganden har främst sin utgångspunkt i det fördjupade samarbete mellan EFTA och EG som syftar till att uppnå ett europeiskt frihandelsområde (European Economic Space). Inom detta samarbete har vid flvertal tillfällen betonats vikten av EG/EFTA— samarbete på området kontroll genom teknisk provning med målet att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av provnings— och kontrollresultat. En snabb utveckling mot en gemensam syn på dessa frågor inom EFTA och EG är nu på väg.

Jag har till att börja med funnit att den svenska or— ganisationen på provningsområdet med statens provnings— anstalt som nationellt provningsorgan samt riksprov- platser för obligatorisk kontroll inom vissa kontroll— områden inte behöver förändras. Däremot kan dessa or- gan behöva visa att de uppfyller vissa allmänna krav på provningslaboratorier som i fortsättningen kommer att gälla som europeiska standarder. Motsvarande gäl— ler också andra svenska provningsorgan i den mån deras provningsresultat skall kunna godtas internationellt. Jag har dock funnit att den internationella utveck— lingen bör leda till att tillsynen av riksprovplatser— na får en mer teknisk inriktning och förstärks.

Min kartläggning har visat att ackreditering av prov— ningsorgan kan väntas få en betydlesefull roll när det gäller att förbättra förutsättningarna för att prov- ningsresultat från olika länder skall vara korrekta och därmed kunna godtas internationellt. Den svenska ordningen behöver därför kompletteras med ett behovs— anpassat system för frivillig ackreditering av prov— ningslaboratorier enligt internationell modell. Jag har funnit att ett sådant system bör handhas av statens— mät och provråd (MPR) och ersätta den nuva— rande auktorisationen för obligatorisk och frivillig kontroll. Som en följd därav och av andra förändring— ar i MPR:s verksamhet föreslår jag att MPR omorgani-

seras .

Den förändrade tillsynen av riksprovplatserna och in— förandet av ett ackrediteringssystem som ersättning för ordningen med auktoriserade provplatser föranle— der vissa ändringar i lagen (1985:1105) om obligato- risk kontroll genom teknisk provning m.m. samt lagen (1974:897) om riksmätplatser m.m.

I Sverige har traditionellt verifikationer av före— skriven kontroll av produkter före marknadsföringen skett i form av ett offentligrättsligt myndighets— godkännande. Inom EG sker motsvarande verifikationer

- i den mån de görs av fristående organ — ofta som privaträttslig certifiering mot en standard. Om myn- dighetsföreskrifterna och standarden i sak överens- stämmer — som ofta är fallet - blir det tekniskt sett samma kontrollförfarande. För ett ömsesidigt godtagan- de av kontrollresultaten krävs ett ömsesidigt för— troende för att verifikationerna, oavsett juridisk form, säkerställer att produkterna uppfyller ställda krav. Utgångspunkten i EG:s sysnsätt och i ett nyligen

framlagt förslag till EFTA-policy är att detta åstad- koms genom att certifieringsorganen uppfyller sär—

skilda krav på opartiskhet och skall se till att den underliggande provningen bedrivs på ett objektivt sätt och med godtagbar kvalitet.

Vad som för svensk del krävs för att möjliggöra ett ömsesidigt godtagande av kontrollresultat är att an- tingen åstadkomma formella förutsättningar för överens— kommelser om utbytbarhet mellan myndighetsgodkännanden och certifieringar eller att utforma föreskrifterna så att även den svenska verifikationen kan ske i form av certifiering. Det senare kan uppnås genom att övergå till en teknik motsvarande den i EG:s s.k. nya metod. Detta kan särskilt bli aktuellt på områden där EG/EFTA— arrangemang om ömsesidigt godtagande kan träffas. Allt detta är frågor för berörda myndigheter att ta ställ— ning till. Det i sak betydelsefulla är att förtroende finns för det utländska kontrollresultatet och att svenska kontrollresultat åtnjuter förtroende i andra

länder.

En viktig praktisk fråga är att EG:s synsätt, liksom den nya BETA—policyn förutsätter att i normalfall leve— rantörers försäkran om överensstämmelse skall finnas som alternativ till certifiering. Ett utnyttjande av detta alternativ kan vara förenat med krav på övervak— ning från utomstående organ. Givetvis måste myndighe— terna, när frågan blir aktuell, själva ta ställning till om denna verifikationsform kan godtas från säker- hetssynpunkt. Jag vill dock erinra om att även i Sveriga betonas att det i första hand är tillverkaren som har ansvaret för produkternas säkerhet och att också här gäller att företagens egenkontroll bör ut— nyttjas i säkerhetsarbetet. Jag vill dessutom under— stryka att av staten föreskriven provning och kontroll endast är en av många faktorer som påverkar produkter— nas faktiska säkerhet.

Frågan om harmonisering av produktkrav ligger utanför mitt uppdrag. Jag kan dock inte undgå att komma in på denna fråga, eftersom ömsesidigt godtagande av kontroll— resultat normalt förutsätter harmoniserade produktkrav. En allmän utgångspunkt är därvid att, om Sverige skall delta i internationellt samarbete för att eliminera hinder för handeln, måste svenska produktkrav i möjli— gaste mån harmoniseras med internationella krav. Hur långt man från svensk sida därvid är beredd att gå

måste avgöras från fall till fall inom varje sektor.

För många svenska myndigheter kommer det därför att bli allt mer betydelsefullt att följa det internationella harmoniseringsarbetet på olika nivåer. Det gäller såväl utarbetandet av allmänna säkerhetskrav som utformningen av standarder och andra tekniska specifiaktioner. På de— taljnivå kommer arbetet i ökande omfattning att äga rum inom ramen för standardiseringsverksamheten. I synner— het kommer det europeiska standardiseringsarbetet att få ökad betydelse. Viktiga slutsatser för min del äratt myndigheterna i större omfattning kommer att behöva ut— nyttja resultat från detta arbete i sin regelskapande verksamhet och att de därför måste följa och vid behov delta i sådant standardiseringsarbete. Ännu viktigare kan det bli för dem att delta i annat internationellt arbete med harmonisering av regler. överallt gäller principen att ju tidigare man kan lägga fram synpunkter och förslag, desto bättre möjlighet finns att få dem beaktade.

Ett särskilt problem gäller myndigheternas personella och ekonomiska resurser för internationellt arbete. Likartade problem uppstår för de fackliga organisa- tionerna som i dag deltar i myndigheternas regelarbete på olika sätt och också får ett ökat behov av insyn i

och eventuellt deltagande i internationellt arbete.

Utvecklingen medför att staten får ett ökat intresse i standardiserings— och certifieringsverksamhet. Detta aktualiserar nya frågor som gäller myndigheternas och standardiseringsorganens roller och kontakter. Det mås— te också skapas lämpliga förutsättningar för de fack- liga organisationernas medverkan i standardiserings—

arbetet.

1 UTREDNINGSUPPDRAGET 1.1 Uppdragets omfattning och närmare innebörd

Den 20 februari 1986 tillkallades jag som särskild ut- redare av chefen för industridepartementet för att ut— reda vissa frågor inom området kontroll genom teknisk provning. Mina direktiv (Dir. 1986:6)utgör bilaga 1 till detta betänkande.

Mina huvuduppgifter är att:

— kartläggadenpågående internationella utvecklingen

inom området,

— bedöma eventuella konsekvenser av denna utveckling

för Sveriges del och behov av åtgärder,

— belysa vissa frågor om standardisering,

— belysa konsekvenser för myndighetsorganisationen på

området.

Utredningen är betingad av att frågor om teknisk prov— ning och kontroll har fått en allt mer betydelsefull roll i den internationella handeln. På många produkter ställs specificerade krav från flera håll samtidgt som produkternas komplexitet ökar. Det blir då i ökande grad nödvändigt att genom provning kontrollera att kra— ven uppfylls. För handeln med produkter som säljs över gränserna blir det angeläget att produktkraven harmoni—

seras och att utförd provning och kontroll kan godtas också i andra länder. Annars måste produkterna tillver- kas i olika utföranden för olika länder och provning och kontroll upprepas. Fördyrande och tidsödande teknis— ka handelshinder har under senare tid uppmärksammats alltmer. Det har visat sig att, även sedan tullarna på varor till stor del eliminerats, åtskilliga andra hinder för fri varucirkulation finns krav. Frågor om tekniska handelshinder är i hög grad aktuella, bl.a. inom GATT, EFTA, Norden och EG. Utvecklingen inom EG sker snabbt och är av stor betydelse för Sverige med hänsyn till att handeln med EG utgör hälften av vår utrikeshandel. EG har i en vitbok från år 1985 satt upp som mål att alla hinder för handeln mellan EG—länderna skall vara borta

före utgångenav år 1992.

EG och EFTA har gemensamt lagt fast att undanröjande av tekniska handelshinder dem emellan utgör ett viktigt bi— drag för att främja en västeuropeisk hemmamarknad för industriella produkter. Som särskilt angelägna områden har därvid nämnts harmonisering av standarder och tek- niska föreskrifter och ömsesidigt accepterande av provnings— och kontrollresultat. Vad som sker inom EG beträffande provning och kontroll är därför centralt

för mitt uppdrag. Frågor om provning och kontroll stu- deras nu närmare inom såväl EG som EFTA.

Mitt uppdrag gäller inte handelshinderaspekten i hela dess vidd, utan begränsas till området provning och kontroll. Uppgiften gäller att bedöma vilka åtgärder som behöver vidtas för att svenska kontrollordningar inte skall behöva utgöra ett hinder för handeln. Med kontrollordningar avser jag reglerna om vem som skall kontrollera och hur kontrollen skall gå till. Frågan om nivån på de säkerhetskrav som ställs på produkterna ligger således utanför. Det går naturligtvis inte att helt skilja frågor som gäller produktkrav från frågor

som gäller hur kraven skall kontrolleras. För att en utomlands giltig kontroll direkt skall kunna godtas i Sverige måste de krav som kontrolleras vara desamma. Men det finns också andra faktorer än skillnader i kra- ven som försvårar ett ömsesidigt godtagande av prov— nings— och kontrollresultat. Dit hör legala och andra skillnader i utformningen av kontrollordningar. Ett ömsesidigt godtagande av provnings- och kontrollresultat förutsätter också ett ömsesidigt förtroende för varand- ras provnings- och kontrollorgan. En viktig fråga är hur sådant förtroende skall skapas och vidmakthållas.

Min uppgift är inte att inom särskilda produktområden föreslå vilka krav som skall gälla eller ens hur kon- trollen skall vara utformad. Den genomgång jag i det följande gör av några sektorer syftar till att åskådlig- göra hur förhållandena varierar inom olika områden och vilka frågor som behöver lösas för att i ökad utsträck— ning uppnå ömsesidiga godtaganden av provnings- och kontrollresultat. I en ändamålsenlig kontrollordning

bör i varje fall inte hinder finnas mot att utnyttja

på annat håll gjord provning och kontroll vars kvalitet

är säkerställd.

I den mån det finns allmänna problem av rättsligt eller annat slag som försvårar en för handeln lämplig kon— trollordning ingår det i mitt uppdrag att visa hur de kan lösas. Hur kontrollen skall utformas inom varje särskild sektor får emellertid de ansvariga myndighe— terna ta ställning till. Här kommer frågorna om harmo— nisering av produktkraven in. Vad myndigheterna måste ta ställning till innefattar bl.a. avvägningen mellan intresset av att harmonisera produktkrav med interna— tionella normer och intresset av att ställa upp eller bevara SVenska särlösningar som man finner motiverade av säkerhetsskäl. När det gäller krav på och kontroll av produkter som säljs över gränserna måste myndighe— terna under alla omständigheter informera sig om vad

Jag vill i detta sammanhang betona att de problem som gäller avvägningen mellan "handelsintresset" och "säker— hetsintresset" i huvudsak koncentreras till kraven på egenskaper hos produkter som säljs över gränserna. Det är beträffande dessa krav som en harmonisering behövs för att få en fri varucirkulation. Produkter kan då tillverkas i samma säkerhetsutförande, vilket skapar förutsättningar för att provning och kontroll inte be— höver upprepas. Nationella regler som gäller användning, tillsyn, arbetsmiljö m.m. får i regel inte motsvarande effekt, eftersom utformningen av krav och kontroll i sådana avseenden normalt har liten betydelse för den internationella handeln.

Standardiseringsverksamheten har fått allt större bety— delse i det internationella harmoniseringsarbetet både vad gäller produktkrav och metoderna att verifiera att kraven är uppfyllda. Det är därför naturligt att i mitt uppdrag ingår att belysa frågor som sammanhänger med denna verksamhet. Likaledes är det naturligt att i upp— draget ingår att belysa konsekvenserna för den svenska myndighetsorganisationen på området provning och kon— troll. I praktiken betyder det att jag har att ta ställning till om ändringar behövs i statens mät- och provråds nuvarande organisation för att tillgodose de behov som den internationella utvecklingen skapar.

1.2 Arbetets bedrivande

I utredningsarbetet har deltagit 14 sakkunniga och experter från arbetsmarknadsdepartementet, bostadsde- partementet, utrikesdepartementets handelsavdelning, industridepartementet, arbetarskyddsstyrelsen, kommers— kollegium, statens mät— och provråd, statens provnings— anstalt, SIS—Standardiseringskommissionen i Sverige,

Landsorganisationen, Tjänstemännens Centralorganisation,

Svenska Arbetsgivarföreningen och Sveriges Akademikers

Centralorganisation.

Utredningen har koncentrerat sitt kartläggningsarbete till utvecklingen inom EG och EFTA samt pågående EG/EFTA-samarbete. Kartläggningsarbetet har därutöver omfattat utvecklingen inom andra internationella organ såsom GATT och ECE samt det nordiska samarbetet. Vidare har pågående internationellt standardiseringsarbete, myndighetssamarbete och provningssamarbete studerats. Företrädare för utredningen har gjort studiebesök vid ackrediteringsorganen i Frankrike och Storbritannien, Reseau Nationale d'Essais (RNE) resp. National Measure— ment Accreditation Service (NAMAS) samt vid de brittiska organen National Accreditation Council for Certifica— tion Bodies och British Standards Institution's (BSI) Quality Assurance Department. Likaså har företrädare för utredningen besökt EG—kommissionen i Bryssel för gemensamma diskussioner inom utredningens område. Che— fen för det äldsta och mest omfattande ackrediterings- systemet, National Association of Testing Authorities (NATA) Australien har vidare föreläst vid ett utred— ningssammanträde. Personer som deltagit som experter och sakkunniga iutredningen har också som experter medverkat i pågående EFTA—arbete om tekniska handels— hinder och speciellt inom området provning och kontroll liksom i pågående EG/EFTA-samarbete.

Sekreteraren i utredningen är sedan år 1983 ordförande i en arbetsgrupp som behandlar överenskommelser mellan ackrediteringsorgan inom ramen för det s.k. ILAC—sam— arbetet och har även under utredningsarbetet aktivt deltagit i ILAC—arbetet, som bl.a. legat till grund för pågående EG/EFTA—arbete inom utredningens område.

Utredningen har också under år 1986 tillsammans med SIS

och Sverige Mekanförbund medverkt i en studie av

tredjepartscertifiering av företags kvalitetSSäkrings—

system. Studien har publicerats av SIS och Mekanförbun— det.

Under utredningsarbetet har informationsutbyte ägt rum med utredningen om vissa myndighetsuppgifter inom tele— verket m.m. samt med utredningen om den medicintekniska säkerheten. Vidare har särskilda kontakter tagits med företrädare för statens mät—och provråd, cheferna för landets riksprovplatser samt med företrädare för Lands—

organisationen.

1.3. Betänkandets disposition

Avsnitt 2 innehåller en allmän beskrivning av det om— råde som uppdraget omfattar. Jag har därvid funnit det ändamålsenligt att dela upp ämnet i

1. frågor om produktkrav

2. allmänna frågor om provning och kontroll

3. frågor om säkerställande av kvalitet hos provning och kontroll.

4. frågor om ömsesidigt godtagande av provnings— och kontrollresultat

Samma uppdelning av frågorna återkommer i avsnitten 3 och 4 som innehåller beskrivningar av förhållandena i

Sverige resp. EG.

I avsnitt 5 lämnas en kortfattad beskrivning av prov— nings- och kontrollverksamheten i några länder utanför Europa. Avsnitt 6 innehåller redogörelser för pågående handelspolitiskt arbete i syfte att avveckla tekniska

handelshinder. I avsnitt 7 görs en genomgång av den svenska kontrollordningen inom några sektorer samt på— gående internationellt harmoniseringsarbete inom dessa sektorer. Betänkandet avslutas (avsnitt 8) med mina

överväganden och förslag till åtgärder.

Mer detaljerade beskrivningar av standardiseringsverk— samheten, hänvisning till standard, ackreditering av provningsorgan och verksamheten vid statens mät— och provråd samt en förteckning över befintliga ackredite— ringsorgan återfinns i bilagor till betänkandet. Likaså återfinns i bilaga 7 erforderliga förslag till författningsändringar i lagen (1985:1105) om obligato— risk kontroll genom teknisk provning m.m. samt lagen

(1974:897) om riksmätplatser m.m.

2 ALLMÄNT OM PROVNING OCH KONTROLL 2.1 Produktkrav

På en produkt (jag använder här denna term i mycket vid mening) som tillverkas eller säljs ställs krav i olika avseenden och från skilda håll. Tillverkaren/säljaren av produkten vill att den skall hålla avsedd kvalitet, dvs. ha de egenskaper som företaget bedömt nödvändiga för att tillfredsställa marknadens uttalade eller under— förstådda behov. Däri ingår att produkten måste upp— fylla också de krav som samhället kan ställa. Sådana krav omfattar i allmänhet endast säkerhetsegenskaper av betydelse för liv. hälsa och egendom; alltså endast en del av de totala produktegenskaperna. Köparen kan också ha andra krav på produktens kvalitet, vilka då gäller de egenskaper som har avtalats eller som är förväntade.

Krav av nu angivna slag kan finnas upptagna i regelgi- vande dokument om hur produkten skall vara beskaffad. De återfinns i handlingar av mycket skild dignitet. Vissa har privaträttslig karaktär som interna företags- regler, avtal, standarder m.m. De kan också återfinnas i offentligrättsliga föreskrifter (rättsregler) och har då samhällets maktapparat till stöd för efterlevnaden.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är standarder. Med standard avses här dokument med regler som innehål- ler krav eller problemlösningar för återkommande till- lämpning och som har utarbetats i samförstånd mellan

organ.

För att uppnå de prestanda som önskas i fråga om olika egenskaper måste produkten uppfylla krav fastslagda i tekniska specifikationer. En produktstandard innehåller sådana tekniska specifikationer. Behovet av att genom standarder definiera kraven på olika produkter har ökat i och med att produkterna genom den tekniska utveck- lingen har blivit mer och mer komplexa. Standarden ut— nyttjas för att bestämma vad som är godtagbart från kvalitetssynpunkt.

Man kan indela standarder på olika sätt och i olika typer. Man talar t.ex. om grundstandard (eng.: basic standard), som innehåller allmänna regler för ett visst område eller som har en vittomfattande täckning. Hit hör bl.a. sådant som måttenheter och symboler. En terminologistandard förklarar termer ofta genom defini— tioner och exempel. En produktstandard (eng.: product standard) anger krav som skall uppfyllas av en produkt eller grupp av produkter för att fastställa deras ända- målsenlighet. Den kan t.ex. avse en varas dimensioner, ett materials hållfasthet eller en produkts funktion. Med provningsstandard (eng.: testing standard) avses en standard som innehåller provningsmetoder och ibland andra uppgifter som rör provning, t.ex. provurval och ordningsföljd för olika provningselement. Ofta avser provningsstandarden en provningsmetod som är knuten till ett kvalitetskrav för en produkt. Även andra in- delningar av standarder förekommer och gränserna mellan de angivna huvudtyperna är inte skarpa. Det är vanligt att ett standarddokument innehåller flera av de ovan angivna typerna av standarder så att t.ex. en produkt- standard med krav på egenskaper hos en produkt.också innefattar terminologi och provningsmetoder för att verifiera att kraven är uppfyllda.

Figur 1 visar en schematisk bild av de olika typer av standarder som teoretiskt kan ingå i en komplett standard för en enda produkt. I praktiken förekommer varierande kombinationer av dessa olika typer av standarder i ett standarddokument.

PROVNINGS— OCH KONTROLL- FURESKRIFTER

TERMINOLOGI REGLER

KOMPLETT PRODUKT STANDARD

GRUND- STANDARD

VARIAN'Y- BEGRÄNSNING

MATT- STANDARD

FIGUR'

Organ som fastställer standarder kallas standardise-

ringsorgan. Standarder och standardiseringsorgan finns på såväl nationell som internationell nivå. En närmare beskrivning av nationell och internationell standardi—

seringsverksamhet finns i bilaga 2.

Av grundläggande betydelse är att en standard är en -frivillig överenskommelse. standardiseringsverksamheten tillkom ursprungligen för att tillgodose näringslivets behov och har mycket stor betydelse för industri och handel. En standard i sig själv är aldrig tvingande, utan genomslagskraften blir beroende av att den accep— teras av'köpare och säljare. Som ovan nämnts kan kraven i en standard avse såväl säkerhet som allmän kvalitet. Standardiseringsorganen är som regel enskilda organ med

oberoende ställning.

Standardiseringsverksamhetens funktion har dock efter hand vidgats. Myndigheter utnyttjar i ökande utsträck— ning standarder i fullgörandet av sina uppgifter att skydda liv, hälsa och egendom. Bestämmelser om farliga produkter anknyter ofta till standarder, vilket betyder att standardens innehåll helt eller delvis också kan bli offentligrättsligt. De juridiska konsekvenserna blir beroende av hur en s.k. hänvisning till standard görs. Denna fråga, belyses närmare i bilaga 3. Strävan— dena att harmonisera bestämmelser mellan olika länder har i hög grad ökat standardiseringens betydelse för myndigheter och andra offentliga organ. Dessa deltar aktivt i både nationellt och internationellt standarde— seringsarbete. Inte minst det sistnämnda är viktigt, eftersom nationella standarder i stor utsträckning byg— ger på internationella.

Särskild stor betydelse har standardiseringsverksamhe- ten fått i det europeiska harmoniseringsarbetet. Inom EG har, som närmare beskrivs i avsnitt 4, utarbetats en ny metod (eng.: new approach) för harmonisering av regler inom särskilda produktområden. Karakteristiskt för den nya metoden är att som bindande rättsregler gäller tämligen allmänt hållna krav, som presumeras vara uppfyllda om produkten är tillverkad enligt harmo— niserad standard. I sak betyder detta att uppgiften att utarbeta tekniska specifikationer för produkterna över— lämnas till de europeiska standardiseringsorganen CEN (Comité Européen de Normalisation) och CENELEC (Comité Européen de Normalisation Electrotechnique), med vilka EG har träffat särskilda avtal. I CEN och CENELEC del— tar även Sverigecmjiövriga EFTA—länder. EFTA har nyli— gen träffat motsvarande avtal som EG med dessa organ. Skälet varför EG förordar metoden med hänvisning till standard är bl.a. att förfarandet visat sig vara ett effektivt hjälpmedel för att nå samstämmiga uppfatt- ningar och få en snabb anpassning till förändringar betingade av den tekniska utvecklingen.

Av naturliga skäl finns det behov att undersöka hur väl produkterna uppfyller de krav som ställs på dem från olika håll och på olika sätt. Detta sker genom provning och kontroll.

Med provning menar man en undersökning för att bestämma en eller flera egenskaper hos ett objekt. Provning doku- menteras i ett prgvningsprotokoll med mätdata eller i en prgvninggrapport som förutom mätdata innehåller något utlåtande. Problemet är här att säkerställa att dessa

mätdata är korrekta.

Med kontroll avses en undersökning för att bestämma om ett objekt beträffande en eller flera egenskaper fyller ställda krav. Kontrollen utförs ofta med hjälp av prov- ning. De mätdata som erhålls vid provningen av en pro— dukt jämförsned de egenskapskrav som uppställs i till- lämplig norm för produkten. Kontrollen mynnar ut i ett ställningstagande (underkännande eller godtagande) huruvida produkten uppfyller kraven eller inte. Ett godtagande kan yerifigras på olika sätt. Detta sker ge— nom en yerifikatign (eng.: verification) i form av ett dokument (intyg, certifikat, godkännande etc.) eller genom märkning av produkten. Tillverkare eller köpare kan efter utförd kontroll själva ta ställning till om produkten uppfyller ställda krav. Verifieringen kan också utföras av ett fristående organ, t.ex.i form av ett intyg från ett provningsorgan eller i form av ett formellt beslut av ett behörigt organ. Fattas beslutet av en myndighet, talar man om myndighetsgodkännande. Fattas beslutet av ett annat fristående organ (certifi— eringsorgan) talar man om att detta organ certifierar produkten, alternativt utfärdar ett intyg eller certifi- cat ieng.: certificate of conformity), eller medger att produkten får märkas på ett visst sätt (eng.: mark of

conformity). Internationellt används termen "certifica—

tion ofta som sammanfattande benämning för såväl myn— dighetsgodkännanden som privaträttslig certifiering.

Likaväl som det gäller att säkerställa att provnings- data är korrekta gäller det att säkerställa att de be— slut kontrollen mynnar ut i blir korrekta.

Termerna provning och kontroll används ibland utan att dessa distinktioner iakttas. Det kan då bli svårt att hålla isär olika frågeställningar. Att termerna lätt glider ihop beror bl.a. på att kravet ofta har sådan innebörd att man redan av mätresultatet lätt ser om kravet är uppfyllt eller inte. En provningsrapport inne— håller vanligen ett utlåtande i kravuppfyllelsefrågan. I praktiken utförs provningen resp. kontrollen ibland av olika organ och ibland av samma organ. Kontrollorga— nets rättsliga karaktär inverkar på kontrollbeslutets rättsliga status. Jag återkommer till detta.

Det är väsentligt att hålla isär provning och kontroll, även när dessa verksamheter utförs inom samma organisa— tion. Handelshinderproblemen får nämligen olika karak- tär beroende på orsakerna till dem. Hinder för handeln kan således bero på att:

— kraven på produkterna är olika, — speciella krav ställs på provningen,

— speciella krav ställs på kontrollen.

I arbetet med att avskaffa handelshinder ingår dels -att harmonisera produktkraven,dels att åstadkomma att utförd provning eller kontroll ömsesidigt godtas mel- lan länderna. Det skall helst vara tillräckligt med att provning eller kontroll sker i endast €£$ land, normalt tillverkningslandet.

Ett kontrollbesluts närmare innebörd beror på kontroll— organets befogenheter och karaktären av den norm där

kravet finns.

viss provning och kontroll utförtillverkare normalt själva av kvalitetsskäl. En sådan kontroll brukar kallas egenkontroll. Allt eftersom kvalitetsaspekten har ökat

i betydelse har industrin byggt upp allt mer avancerade system för kontroll av produktionen. Kontrollen gäller då de krav som företaget uppställer,vilka ofta är initi- erade av kunderna. Nämnda krav kan ibland samlas i en intern företagsstandard.

I takt med den tekniska utvecklingen har det blivit svårare för köpare att själva bedöma produktens kvali- tet och krav har ställts på tillverkare att dokumentera kvaliteten hos sina produkter. Detta kan ske genom s.k. certifiering av överensstämmelse (eng.: certification of conformity), i fortsättningen kallad certifiering. Därmed menas att ett fristående organ efter kontroll intygar att produkten överensstämmer med standard eller annat regelgivande dokument. Normalt förutsätter detta provning av produkten. Överensstämmelse verifie— ras med ett intyg (eng.: certificate of conformity) och/eller märke (eng.: mark of conformity). Certifi—

eringsverksamheten är privaträttslig.

Om tillverkaren själv utfärdar intyget eller använder sitt eget märke har man tidigare talat om självcertifi— ering eller förstapartscertifiering (eng.: self— certification, firstparty—certification). Numera skall i stället uttrycket vara försäkran om överensstämmelse (eng.: declaration of conformity). En ofta använd term är också tillverkardeklaration (eng.: manufacturers'

declaration of conformity).

Samhällets krav på produkter till skydd för liv, hälsa, egendom m.m. kommer normalt till uttryck i rättsregler av olika dignitet — lagar, förordningar eller andra föreskrifter. Förhållandena varierar mellan olika län— der. Den följande beskrivningen och exemplifieringen utgår från svenska förhållanden,men de grundläggande frågorna är generella.

Ställer samhället rättsligt bindande krav på produkter måste samhället också på något sätt förvissa sig om att kraven efterlevs. Ibland sker detta genom en offentlig— rättslig kontroll, som normalt innefattar provning. Vilken omfattning och utformning en sådan kontroll får beror på flera faktorer, bland andra hur kraven ser ut och vilken grad av säkerhet som behövs för att garante— ra att de blir uppfyllda. Kontrollen skall förhindra att farliga produkter kommer till användning. En risk— bedömning måste göras och av betydelse för denna är både hur många produkter av det aktuella slaget som finns på marknaden och deras farlighet. En avvägning måste också göras mellan behovet av kontroll och kost— naderna för kontrollen. Häri ligger att kontrollen bör utformas så rationellt som möjligt och inte vara mer ingripande än vad som motiveras av säkerhetsnivån. Det finns ett stort antal kontrollformer och kontrollnivåer. Inte minst viktigt är att utnyttja företagens egenkon— troll. Samhällelig kontroll kan ofta med fördel ske i form av övervakning av egenkontroll.

Offentligrättslig kontroll kan ske före ibruktagandet eller senare. Ibland,som när det gäller bilar och personhissar, sker en återkommande kontroll under an— vändningstiden. I sådana fall kontrolleras alla exem— plarav produkten. För massproducerade artiklar — t.ex. elektrisk materiel - sker kontrollen vanligen som typkontroll av enstaka exemplar. Kontrollen gäller då konstruktionen och garanterar inte att produkterna på

marknaden får samma utförande. En typkontroll komplet— teras därför ofta med tillverkningskontroll och/eller typefterkontroll. Som nämndes kan samhällelig kontroll ske genom övervakning av tillverkarnas egenkontroll.

EG har nyligen i ett principuttalande förordat använd- ningen av en sådan procedur snarare än ett kontrollför- farande som utgår från en typkontroll av enstaka exem- plar av produkten. Staten kan också för sina syften på olika sätt utnyttja kontroll som sker i privaträttslig

form.

Om det som villkor för att en produkt skall få säljas eller användas ställs krav på att en statlig myndighet - eller ett annat organ på statens vägnar — skall kontrollera och genom ett särskilt beslut verifiera

att produkten uppfyller ställda egenskaper för att den skall få säljas, talar man om krav på myndighetsgodkän— nande. Ett sådant föregår marknadsintroduktionen, men

kan krävas också under produktens användningstid som

exemplen bilar och personhissar visar.

Tidigare har nämnts att myndigheterna i sin offentlig— rättsliga verksamhet på olika sätt utnyttjar den privaträttsliga standardiseringsverksamheten, bl.a. i syfte att åstadkomma internationellt harmoniserade reg- ler om olika produkter. På motsvarande sätt kan myndig— heterna utnyttja kontroll som sker i form av frivilliga privaträttsliga certifieringar. Privaträttslig certifi— ering kan därvid tillerkännas vissa rättsverkningar.

Så är fallet när som i EG:s nya metod standarder pre- sumeras uppfylla rättsreglernas krav. Certifieringar

av produkter utförda enligt sådana standarder får då motsvarande rättsverkningar. Även staten får därigenom ett direkt intresse av att certifieringsverksamheten utförs korrekt. Det bör uppmärksammas att, i den mån myndigheterna ställer krav på certifiering för att verifiera att säkerhetskraven är uppfyllda, detta

innebär att krav samtidigt ställs på att produkten måste överensstämma även med de krav i standarden som

inte hänger samman med säkerhet.

Offentligrättsligt reglerad kontroll kan också göras som marknadskontroll. En sådan görs i efterhand när produkten är under försäljning eller i bruk och handhas normalt av en tillsynsmyndighet med befogenhet att in- gripa i olika avseenden. En sådan kontroll kan vara ett alternativ till statlig förhandskontroll, men även när statlig förhandskontroll finns bedöms oftast någon form av marknadskontroll nödvändig som komplement.

Att statlig kontroll över vissa produkter sker enbart som marknadskontroll behöver inte betyda att produkten får marknadsföras utan förhandskontroll. Som jag strax återkommer till förutsätts i vissa kontrollordningar att tillverkaren eller importören själv ser till att produkten kontrolleras före marknadsintroduktionen.

Det finns också anledning att påpeka att offentlig— rättsligt reglerad kontroll endast är en av många fak- torer som påverkar produkternas faktiska säkerhet. Det grundläggande ansvaret i detta hänseende vilar på tillverkare och importörer. På det civilrättsliga om- rådet har tillverkaren redan i dag ett långt gående skadeståndsansvar för de skador som kan vållas på grund av fel och brister i hans produkter.

Ansvarsreglerna varierar något mellan olika länder. Skillnaderna består främst i huruvida tillverkare har s.k. strikt produktansvar, dvs.ansvar utan eget vål- lande eller om tillverkaren endast ansvarar för skador som beror på konstaterad försumlighet vid produktens konstruktion, tillverkning eller marknadsföring. Även i det senare fallet ställs emellertid ofta så stränga krav på vad tillverkaren skall iaktta för att undgå

ansvar att denne i praktiken ytterst sällan med fram— gång kan göra gällande att vållade skador saknat sam—

band med någon form av försumlighet från hans sida.

EG har nyligen antagit ett direktiv om strikt produkt- ansvar och förslag till en svensk produktansvarslag— stiftning med utgångspunkt i strikt ansvar förbereds för närvarande inom regeringskansliet. Det är viktigt att understryka att av samhället föranstaltad provning eller kontroll inte avhänder produktansvaret från till— verkaren eller importören. Dessa kan alltså inte freda sig med att produkten har godkänts vid en offentlig— rättslig kontroll.

Av betydelse för ansträngningarna att åstadkomma en önskvärd produktsäkerhetsnivå är också andra offentlig— rättsliga regler än sådana som avser produktkrav och kontroll. Jag tänker då på regler som ger möjlighet att hindra att farliga produkter sprids eller kommer till användning. Straff, vitesförelägganden m.m. kan ut- nyttjas i sådant syfte. Särskilda problem uppkommer när massproducerade konsumentartiklar inte uppfyller säkerhetskraven. Särskild lagstiftning kan möjliggöra att beslut om försäljningsförbud eller återkallelse av farliga varor kan meddelas. I Sverige har nyligen produktåterkallelsekommittén föreslagit sådan lagstift- ning i betänkandet SOU 1987:24 Produktsäkerhetslag,

som för närvarande remissbehandlas.

De offentligrättsliga produksäkerhetsreglerna, där regler om provning och kontroll utgör endast en del, ingår således som komponenter i ett rättsligt system med det gemensamma syftet att åstadkomma säkra produk— ter. Schematiskt kan detta åskådliggöras på det sätt som figur 2 visar.

Tillverkare Staten

o säkerhetsmedvetande o Lämpligt utformade

säkerhetskrav

o Egna kontrollåtgärder 0 Kontroll genom: för att undvika: - konstruktionsfel — typprovning — tillverkningsfel - tillverkningskontroll — typefterkontroll

o Tillsyn genom marknads— kontroll

o Produktansvar o Skadestånd

o Kostsamt att tillverka o Sanktioner:

farliga produkter _ straff

— försäljningsförbud — återkallelse

FIGUR 2

I skilda länder läggs tyngdpunkten olika på dessa kompo— nenter. I t.ex. USA har man skjutit fram skadeståndets preventiva verkan för att åstadkomma säkra produkter.

Ländernas kontrollsystem varierar till sin uppläggning och organisatoriska struktur. Detta förhållande är ett resultat av den historiska utvecklingen med en succes- siv utbyggnad av de tekniska skyddsnäten. Som regel har kontrollverksamheten på många områden startat i pri— vat och frivillig regi. I takt med industrialismens ut- veckling har riskerna för skador på olika områden ökat.

I varje land har statliga regelsystem byggts upp för att söka förebygga skaderisker och därmed har också

den verksamhet där produkters säkerhet provas och kon— trolleras blivit av samhälleligt intresse. Den statliga inblandningen i eller kontrollen av sådan provnings— och kontrollverksamhet varierar. I vissa länder sker provning och kontroll helt i statlig regi, medan man i andra länder utnyttjar den provnings- och kontrollverk— samhetsonlbedrivs i privaträttslig form.

Nära samband med kontroll har frågan om märkning av pro- dukter. Märkningen innebär i dessa sammanhang en bekräf— telse att produkten har kontrollerats och visat sig upp— fylla ställda krav. Ur både handelshinderssynpunkt och konsumentsynpunkt är det angeläget att märkning av pro— dukter på internationell nivå blir så enhetlig och en— tydig som möjligt.

Den märkning det är fråga om innebär oftast att en pro— dukt vid typkontroll visat sig uppfylla ställda krav och att tillverkaren därefter erhållit tillstånd att märka serietillverkade exemplar under förutsättning att dessa är identiska med det typkontrollerade exemplaret. Samma förfarande gäller vid såväl offentligrättslig kontroll som vid certifiering. I det förra fallet föreskrivs i tillämplig rättsregel hur produkter skall märkas. Van— ligt förekommande är någon form av officiell beteckning, t.ex. ett stiliserat T inom trafiksäkerhetsområdet i Sverige. För vissa produkter föreskrivs också att de skall förses med någon form av identitetsbeteckning, t.ex. typgodkännandenummer. Vid certifiering erhåller tillverkaren under särskilda villkor en licens från certifieringsorganet att åsätta kontrollerade produkter certifieringsorganets officiellt registrerade märke. Exempel härpå utgör standardiseringskommissionens SIS— märke och statens provningsanstalts P—märke.

Frågan om märkning får särskild aktualitet i samband med överenskommelser att godta andra länders provnings— eller kontrollresultat. För att utländska kontrollresul— tat direkt skall kunna godtas fordras, som jag tidigare nämnt, att kraven är desamma. I sådana fall är det ock- så möjligt att använda en enhetlig märkning av produk— ter. Exempel härpå är det gemensamma kontrollmärke som upprättats inom den av EFTA initierade ädelmetallkon- ventionen. Andra exempel är den gemensamma E-märkningen av fordonskomponenter enligt ECE-överenskommelsen och den s.k. "HAR"—märkningen av vissa elektriska ledningar och kablar.

Om produktkraven inte är totalt harmoniserade, utan det kan förekomma nationella avvikelser, är det inte möj— ligt att åstadkomma gemensam märkning av produkter. Som jag tidigare nämnt måste märket utgöra en entydig be— kräftelse på vilka krav som är uppfyllda. I sådana si— tuationer kan i stället utländska provningsresultat godtas och läggas till grund för nationella kontrollbe— slut, varefter produkten märks med förekommande natio- nellt offentligrättsligt emblem eller certifierings- märke. En närmare redogörelse för detta ges i avsnitt 2.4.

En produkt kan således under sin livscykel utsättas för provning och kontroll vid olika tidpunkter och med olika inriktning. Provningen eller kontrollen kan utföras av tillverkaren själv eller av utomstående. Den kan vara frivillig eller obligatorisk. Även egenkontroll kan varauföreskriven av en myndighet. I sådana fall är den dock ofta övervakad av någon utomstående. En schematisk skiss av hur provning och kontroll kan komma in i en produkts livscykel återfinns i figur 3.

FIGUR 3

WNADSANALVS - (NEW MÅL om KRAV

mrurromum

' mur-ou. UFVECKLM

- movnma

- FASTSTALLELSE WGMYNR - 'I'ILLVERKWAG

PMTDNSIEREDNIM

- 'I'ILLVERKNNGSPLANERING

- VERKTYGSTlLVERKNM ' mma MMEVEMNTORER - TILLVERKM, ”FONDER, somm: " TYPKNML

DELLE VE RMSER - ESTALLNIMI _ MTM

TILLVERKNING

- TILLVERKW - FOREBYGGAME ”EMU. ' SLUTKM'IROU.

lynhunmu (nu :| ""|me

Mumma -msw.unon - mtrwumsmTML

FORSÅLJNING - DISYRIBUTION

STEG I EN PRODUKTS LIVSCYKEL

Jag vill här erinra om vad jag tidigare sagt om att han— delshinderaspekten i huvudsak gäller provning och kon— troll av nya produkter som säljs över gränserna. Framför allt gäller frågan den förhandskontroll som myndigheter— na kan finna nödvändig innan produkten får säljas eller användas. Som framgår av figur 4 blir, när föreskrift och standard överensstämmer i sak, skillnaden mellan ett myndighetsgodkännande och en certifiering av formell art. I princip samma kontroll av en produkt kan såle— des ske i offentligrättslig eller privaträttslig ord— ning. Här skiljer sig traditionerna i olika länder.

FÖRESKRIFTER / STANDARDER

Rättsligt 4—————————» Krav -——————————> Frivillig bindande l standard

Provning (Typprovning)

Myndighets— 4———— Kontroll och -——————; Certifiering godkännande sätt att verifiera i kontrollen & Offentligt (—————— Märkning ——————————> Certifiering-

emblem i organets märke

Tillverknings- kontroll typefterkontroll

FIGUR 4

Man bör uppmärksamma att även en tillverkardeklaration förutsätter en förhandskontroll, låt vara att provningen och kontrollen utförs av tillverkaren själv eller på

dennes ansvar.

Offentligrättsligt reglerad kontroll kan som nämndes ibland ske enbart som marknadskontroll. I en kontroll- ordning byggd på privaträttsligt certifiering blir mark— nadskontrollen det medel som myndigheterna har att in— gripa mot farliga produkter.

2.3 Säkerställande av kvalitet hos provnings-

och kontrollresultat

Termen kvalitet uttrycker förmågan hos en produkt eller tjänst att tillfredsställa förväntade eller uttalade behov. Jag har tidigare varit inne på de åtgärder som tillverkare själva vidtar för att säkerställa kvaliteten

på produkterna.

Kvalitetssäkring är ett sammanfattande namn på utform- ningen av åtgärder för att säkerställa och ge tilltro till kvaliteten på verksamheten. Här kan ingå att fast- ställa en kalibrerings— och kontrollordning av mät— och

provningsutrustning.

Med kvalitetsstyrning menar man de operativa metoder och aktiviteter som tillämpas för att kvalitetskraven skall kunna uppfyllas, alltså verkställighet av kvali—

tetssäkringsåtgärderna.

Med kvalitetssystem menas den organisatoriska struktur, det ansvar och de resurser som finns för att leda och styra kvalitetsverksamheten. Den rådande ordningen för Säkerställande av kvalitet dokumenteras i en kvalitets— manual, som skall täcka samtliga kvalitetsaspekter och

kunna användas både internt och externt.

Inom ISO har utarbetats generella krav för kvalitets— system (ISO 9 OOO—serien) och vissa certifieringsorgan utför tredjepartskontroll av företagens kvalitetssystem med ISO—kraven som utgångspunkt.

Att säkerställa provnings- och kontrollresultat är ock- så en kvalitetsfråga. För att en kontroll genom prov- ning skall ge godtagbart resultat är en första förut- sättning att provningsresultatet är korrekt. För att uttrycka kvaliteten hos ett provningsresultat finns två grundläggande begrepp, noggrannhet (eng.: accuracy) och precision (eng.: precision).

Noggrannhet uttrycker graden av överensstämmelse mellan ett redovisat resultat och "det sanna värdet". Begrep— pet kan endast tillämpas om det i sinnevärlden finns ett sant värde. Så är fallet om man utför mätningar av storheter med egenskaper som kan uttryckas genom väl— definierade måttenheter. I många fall sker dock prov— ning utan att det finns något relevant "sant värde" att jämföra med. Som exempel kan anges väderbeständighets- provningar enligt en viss metod. I detta och liknande fall kan däremot provningens precision användas för att

bedöma kvaliteten.

Precision uttrycker graden av överensstämmelse mellan ett antal resultat avseende en och samma storhet, vil- ken bestämts på samma sätt vid upprepade mätningar. Det finns två underbegrepp till precision, repeterbarhet och reproducerbarhet.

Repeterbarhet är mått på spridningen av resultat er- hållna vid provning av lika provföremål under lika be— tingelser. Det betyder att jämförelsen avser provning eller mätning som utförts flera gånger i följd av samma person och med samma utrustning. Repeterbarheten gäller alltså spridningen i en enskild mätserie.

Reproducerbarheten är ett mått på spridningen i resul— tat från provning av lika provföremål under olika be—

tingelser, t.ex. vid olika tider eller i skilda labora- torier. Det omfattar således spridningen mellan serier eller enskilda värden erhållna under ändrade betingel— ser. Reproducerbarheten är det generella kvalitetsbe— greppet, eftersom god noggrannhet förutsätter god reproducerbarhet.

Säkerställande av kvalitet i teknisk provning måste baseras på metoder och processer som ger resultat med godtagbar reproducerbarhet. Detta förutsätter att nog— grannhet och/eller precision hos provningsmetoderna på förhand är kända. Fastställelse av provningsmetoder

bör därför ha föregåtts av jämförelseundersökningar vid provningsorgan med likvärdig teknisk kompetens. Det är endast med hjälp av sådana jämförelseundersökningar som provningsmetodens noggrannhet och precision kan bestämmas. Dessutom krävs att alla provningsorgan till— lämpar likartade procedurer så att ändrade betingelser påverkar resultatet så litet som möjligt.

När frågan vidgas till att avse reproducerbarhet mellan skilda provningsorgan som ibland verkar i olika länder måste en rad kriterier vara uppfyllda för att säkra godtagbar reproducerbarhet, bl.a. att personal och ut— rustning fyller vissa krav, att tolkningen av prov— ningsmetod och procedur är likartad och att "god laboratoriesed" iakttas. En teknik som används för att söka säkerställa uppfyllelsen av sådana kriterier och därmed skapa så goda förutsättningar som möjligt för reproducerbarhet är ackreditering (alt. auktorisation) (eng.: accreditation) av provningsorgan. En sådan med— delas efter genomförd utvärdering av att provnings— organet uppfyller de villkor som finns stipulerade

för ackrediteringsområdet så länge ackrediteringen gäller. Kriterier för ackreditering har utarbetats i

flera sammanhang och finns dokumenterade bl.a. i hand— lingar frånde internationella standardiseringsorganen ISO/IEC. I utvärderingen av ett laboratorium skall ingå en teknisk bedömning (eng.: assessment), som skall ut— föras av personer med särskilda kvalifikationer. En närmare beskrivning av ackreditering av provningsorgan

finns i bilaga 4.

En ackreditering tar uteslutande sikte på att ett prov— ningsorgan besitter kompetens att utföra viss provning eller vissa slag av provningar. Viktigt att påpeka är att om en provningsmetod ger utrymme för alltför stor onoggrannhet eller olika tolkningar och tillämpningar, ackreditering i sig inte ger någon garanti för god reproducerbarhet. Det är därför angeläget att utarbeta provningsmetoder som ger så litet utrymme som möjligt för olikartad tillämpning. Ett gott resultat vad gäller metodsamarbete har de nordiska provningsanstalterna uppnått inom ramen för Nordtest. De Nordtestmetoder som utarbetats har visat sig utgöra en god grund för ömse- sidigt accepterande av provningsresultat inom Norden.

Det förekommer också på vissa områden — särskilt mellan större nationella provningsorgan — ett tekniskt samar- bete som bl.a. syftar till att få till stånd likartad tillämpning av provningsmetoder och därmed god reprodu— cerbarhet. I vissa fall grundas sådant samarbete på

formella samarbetsavtal.

Av särskild betydelse för Säkerställande av erforderlig kvalitet hos provningsresultat är att det i provnings- verksamheten används mätutrustning som ger spårbara

och korrekta mätresultat.

För att säkerställa mätnoggrannheten hos mätutrustning kalibrerar man denna, vilket innebär att man jämför utrustningen med en annan och noggrannare utrustning,

som i sin tur tidigare kontrollerats mot en ännu nog— grannare utrustning osv. På det sättet har man i olika länder byggt upp kalibreringshierarkier, där toppen utgörs av de vetenskapligt baserade internationella definitionerna på måttenheterna. Mätutrustning som en- bart är avsedd för kalibreringsändamål och som fungerar som referenser för måttenheter kallas normaler.

För att provningsresultat skall accepteras mellan olika länder är det en förutsättning att måttenheterna

stämmer överens och att länderna harlikvärdiga kalibre- ringssystem.

Ackreditering av laboratorier har sedan länge förekommit i olika former inom vissa produktområden och har av tradition utformats speciellt efter förhållandena inom varje område. Som exempel för svenskt vidkommande kan nämnas livsmedelsverkets anvisningslaboratorier, se avsnitt 7.6.

I Sverige har tidigare termen auktorisation ofta an— vänts för ett motsvarande förfarande. Inom provnings- lagstiftningen finns regler om auktoriserade provplat— ser. Termen auktorisation har förekommit och förekommer i många sammanhang och täcker vitt skilda förfaranden. Även personer kan auktoriseras, t.ex. auktoriserade revisorer. För det särskilda, väl definierade förfaran— de som nu tar sikte på laboratorier använder jag i fortsättningen ackreditering. Som jag återkommer till föreslår jag att terminologin anpassas till detta i den svenska provningslagstiftningen.

Under senare år har i flera länder skapats ett natio— nellt organ som specialiserar sig på tekniken att över— vaka laboratoriers kompetens inom flera olika sakområden. För varje sakområde anlitas därvid särskild expert från området i fråga. Sådana ackrediteringsordningar

förekommer för såväl provningslaboratorier som mättek- niska laboratorier. I vissa länder ingår bägge dessa områden i den nationella ackrediteringsordningen, medan andra länder har separata system. Tekniken att ackredi— tera laboratorier är dock densamma,oavsett om det är

fråga om provning eller mätteknik.

Ackreditering av provningslaboratorier utnyttjas inter— nationellt både för industrins egna behov att säker- ställa kvaliteten i sin provningsverksamhet och av staten i samband med rättsligt tvingande provning.

Det första sammanhållna ackrediteringssystemet skapades i Australien på 1940—talet. I Europa och USA och flera länder i världen i övrigt har motsvarande system börjat byggas upp under de senaste 10 till 15 åren. En för— teckning över enskilda ackrediteringssystem finns i

bilaga 5.

Sedan år 1977 förekommer ett internationellt samarbete mellan ackrediteringsorgan under beteckningen "Inter— national Laboratory Accreditation Conference" ILAC. Syftet med ILAC-samarbetet är att utbyta erfarenheter och utarbeta gemensamma kriterier för ackrediteringav laboratorier, förackrediteringsorganoch ackrediterings— system. En grundtanke inom ILAC är att den internatio- nella handeln skulle kunna underlättas om det fanns ackrediteringssystem i olika länder som uppfyller internationellt utarbetade krav. Därigenom skulle för— troende kunna skapas för provningsresultatens kvalitet och förutsättningarna för ömsesidigt godtagande av

provningsresultat skulle öka.

ILAC—samarbetet har resulterat i flera dokument som antagits som riktlinjer av andra internationella organ, t.ex. av ISO/IEC. Även pågående EG—arbete inom prov- ningsområdet grundas i stor utsträckning på resultaten

Ett viktigt syfte med nationella ackrediteringsordningar är att skapa ökad trovärdighet för det egna landets mät— och provningsorgan för att bl.a. främja handelns

behov.

Som jag tidigare nämnt gäller det inte bara att säker- ställa att de mätdata som erhålls vid provning är kor— rekta. Det måste också säkerställas att det beslut kon—

trollen av en produkt mynnar ut i är korrekt.

I avsnitt 2.2 har jag redogjort för olika kontrollformer och vidare för att kontroller kan utföras av olika organ. Det kan vara fråga om kontroll som tillverkaren själv utför, eventuellt under övervakning av ett utom— stående organ, eller kontroll som utförs av ett fri— stående privaträttsligt organ (certifieringsorgan)

eller av offentligrättsliga organ i samband med att samhället ställer krav på produkter.

Säkerställande av kontrollresultat sker i olika former

beroende på kontrollorganets karaktär.

Vid egenkontroll sker Säkerställande av kontrollresul— tat genom de åtgärder företaget finner nödvändiga. Åtgärderna kan sammanställas i en beskrivning av ett kvalitetssäkringssystem för kontrollverksamheten, som dokumenteras i en kvalitetsmanual. Där skall normaltin- gå preciserade uppgifter om organisationen av kontroll- verksamheten och dess förhållande till produktionsverk- samheten, kontrollpersonalens kompetens, ansvar och befogenheter, kvalitetssystem för provningsverksamheten inkl. kalibreringsrutiner för mätinstrument, system för identifiering av produkter som uppfyller resp. inte uppfyller ställda krav. Tillverkaren själv ansvarar för kontrollresultatens riktighet. Ett dokumenterat kvali- tetssystem ger företagets ledning ett ökat förtroende för företagets egen kontroll över verksamheten sam—

tidigt som det ökar kundernas förtroende för kvaliteten

hos företagets produkter.

Ackreditering är som jag tidigare nämnt ett sätt att verifiera tillverkarens egen kompetens att utföra vissa

i ackrediteringsbeslutet angivna provningar.

Egenkontroll kan också övervakas på olika sätt. I de fall egenkontrollen utnyttjas i samband med att samhäl- let ställer krav på produkter kan offentligrättsliga kontrollorgan handha övervakningen. Syftet med en sådan övervakning är att kontrollera att egenkontrollen ger avsett resultat. Kontrollorganet tar ställning till om företagets kontrollsystem är godtagbart och om systemets regler och rutiner iakttas. I övervakningsfunktionen ingår också rätt för kontrollorganet att vidta de åtgär- der som behövs för att fullgöra den föreskrivna uppgif— ten, t.ex. att Stickprovsvis utföra egen provning. Där- emotmedför inte en sådan övervakningsuppgift i sig rätt att utöva vidare maktbefogenheter gentemot den över— vakade. För detta krävs särskilda bemyndiganden. Upp— täcks brister i företagets egenkontroll bör detta i första hand påpekas för frivillig rättelse. Tillgodoses inte påpekandena får kontrollorganet rapportera detta till ansvarig myndighet med sådant bemyndigande, som får vidta åtgärder. I sista hand kan kontrollsystemet skärpas.

övervakning av egenkontroll kan också ske inom ramen för privaträttsliga certifieringsordningar. övervak- ningsorganets befogenheter grundas där på avtal mellan certifieringsorganet och tillverkaren.

I Sverige förekommer övervakning av egenkontroll inom några olika områden. Som exempel kan nämnas kontroll av enkla serietillverkade tryckkärl. En särskild form av övervakning av företagens tillverkningskontroll

förekommer också inom t.ex. byggområdet. Övervakningen är utformad på olika sätt från område till område,men är principiellt inriktad på att tillse att egenkontrol— len i alla dess olika moment bedrivs tillfredsställande. Även om egenkontrollen på något sätt är övervakad be—

håller tillverkaren ansvaret för sin kontrollverksamhet.

Övervakning av egenkontroll kan också motiveras av andra skäl än att samhället ställer krav på produkter. Köpare vill försäkra sig om kvaliteten hos köpta pro— dukter och har därför intresse av att kontrollera pro- dukten antingen i form av egen ankomstkontroll eller i form av kontroll hos leverantören. Ett sätt att utföra kontroll hos leverantören är att övervaka hans kvali- tetssystem. Större företag med enskilda underleveran— törer ombesörjer i allmänhet själva en övervakning, men efterhand har det också vuxit fram system, där fristå— ende organ utvärderar leverantörsföretags kvalitets— system,t.ex. med 150 9 OOO—serien som utgångspunkt (jfr. s. 20). Uppfyller dessa fastlagda krav utfärdas någon form av bevis härom. Man talar bl.a. om tredje— partskontroll av leverantörsföretags kvalitetssystem. En sådan kontroll kan omfatta företagets hela kvali— tetssystem från design, utveckling, produktion och till lagerhållning. Åtgärder för att säkerställa kvaliteten på företagets egen kontroll genom teknisk provning ut—

gör därvid endast en del av systemet.

En studie om eventuella behov av tredjepartscertifie— ring i Sverige har genomförts och publicerats (se avsnitt 1.2).

Vilka kontrollformer som används i samband med att staten ställer krav på produkter varierar från land till land. I Sverige och övriga nordiska länder före- kommer inom vissa områden att det ställs krav på myn—

dighetsgodkännande före marknadsintroduktionen av en

produkt. Att meddela myndighetsgodkännande är enligt svensk rätt myndighetsutövning, för vilken gäller sär— skilda rättssäkerhetsgarantier. Jag återkommer till detta under avsnitt 3.2.

Även i många andra länder förekommer att staten ställer krav på myndighetsgodkännande av en produkt innan den får föras ut på marknaden. Rättssäkerhetsgarantierna som är förknippade med utländska myndigheters god- kännande varierar från land till land.

För privaträttslig kontrollverksamhet i form av certifi— ering gäller dock inte någon offentligrättslig reglering. Som regel handhas certifieringsverksamhet av enskilda, oberoende organ, som vart och ett har sina egna regler för verksamheten. Det bör dock uppmärksammas att fri— villig, till sin art privaträttslig kontrollverksamhet kan bedrivas även av myndigheter. Ett exempel på detta i Sverige är statens provningsanstalts uppdragsverksam— het för "P"—märkning. Relationen mellan provningsanstal— ten och uppdragsgivaren vilar här på avtalsrättslig grund. Andra exempel är sjöfartsverkets frivilliga typgodkännanden av fritidsbåtar och trafiksäkerhets— verkets frivilliga typgodkännanden av bilbarnstolar.

Som jag tidigare nämnt kan myndigheter på olika sätt utnyttja kontroll som sker i form av frivillig privat- rättslig certifiering. Detta får då till följd att den privaträttsliga certifieringen får vissa rättsverkning— ar och samhället får därmed ett intresse av att certi- fieringsverksamheten har erforderlig kvalitet och att detta kan säkerställas.

I många länder — bl.a. i Tyskland, England, USA och Japan — har certifieringsverksamheten av tradition ut— nyttjats som ett led i samhällets kontroll i stället för myndighetsgodkännanden.Någon enhetlig ställning har dock inte certifieringsorganen i dessa länder. Det har

i sådana sammanhang varit naturligt för samhället att söka skapa garantier för att certifieringsorganens kontrollbeslut är korrekta. I Storbritannien har rege— ringen startat en verksamhet, the Nationel Accredita- tion Council for Certification Bodies (NACCB), som inne- bär att certifieringsorganens verksamhet ackrediteras

av en statlig myndighet om de uppfyller fastställda krav. Förfarandet är i princip detsamma som för ackredi- tering av provningslaboratorier. Det internationella standardiseringsorganet ISO har gett ut två riktlinjer för certifieringsorgan ISO/IEC guide 40 — General Requirements for the Acceptance of Certification Bodies och ISO/IEC guide 28 — General Rules for a Model Third

Party Certification System for Products.

EG har under det senaste året arbetat fram gemensamma kriterier för certifieringsorgan,vilka avses bli fast- ställda som europeiska standarder. EG—kriterierna bygger bl.a. på nämnda riktlinjer från ISO/IEC.

Som framgått av tidigare redogörelse ger således kon- trollbeslut i form av myndighetsgodkännanden vissa for- mella garantier. En fråga som jag återkommer till är om svenska myndighetsgodkännanden kan förväntas bli accepterade internationellt, om det inte kan säkerstäl— las att myndigheterna också uppfyller internationella

krav på certifieringsorgan.

2.4 ömsesidigt godtagande av provnings och- kontrollresultat

En handelspolitisk målsättning vad gäller produkter son köps och säljs över gränserna måste vara att prov—

ning och kontroll son utförs i ett land — som regel exportlandet — kan godtas i de länder till vilka pro-

dukterna säljs. De grundläggande förutsättningarna för

att åstadkomma internationellt godtagande av provnings- och kontrollresultat är dels att det finns en politisk vilja att godta sådana utländska resultat, dels att im— portländerna har förtroende för den provning och kon- troll som utförts i ett annat land. I detta sammanhang får frågan om Säkerställande av provnings— och kontroll— resultatens kvalitet särskild aktualitet.

Jag har tidigare betonat vikten av att hålla isär ter— merna provning och kontroll, även när dessa verksamheter utförs inom samma organisation. En klar distinktion av dessa termer har särskild betydelse när man analyserar hur internationellt godtagande av provnings- och kon- trollresultat kan åstadkommas.

Mest effektivt för den internationella handeln är att verifieringar av kontroll i form av myndighetsgodkännan— de eller certifiering från ett land direkt accepteras i resp. importland. För att det skall kunna ske fordras dock att produktkraven är desamma eller att skillnader— na i kraven är så obetydliga att importlandet kan god—

ta dessa.

I de fall kontroll utförs i form av myndighetsgodkännan— den fordras också att det inte föreligger konstitutio— nella hinder mot att ett utländskt myndighetsgodkännan- de automatiskt gäller som ett godkännande i importlan— det. Enligt svensk rätt (regeringsformen 10:5) kan ett beslut om godkännande som utgör myndighetsutövning överlåtas till annan stat eller mellanfolklig organisa— tion endast om riksdagen förordnar det genom beslut i särskild ordning.

Som exempel på överenskommelser om ömsesidigt accepte- rande av myndighetsgodkännanden kan nämnas den s.k. ECE—överenskommelsen om fordonskomponenter och EFTA:s ädelmetallkonvention.

Enligt ECE-överenskommelsen har de avtalsslutande länder— na kommit överens om att fastställa enhetliga villkor för typgodkännande av fordonskomponenter innefattande också märkning av produkterna. Överenskommelsen innebär vidare att länderna ömsesidigt skall erkänna typgodkän— nanden som meddelats i överensstämmelse med fastställda villkor.

Ett 20-tal länder, däribland Sverige, har anslutit sig till ECE—överenskommelsen.

Genom ädelmetallkonventionen har en gemensam kontroll— märkning upprättats för föremål som framställts av guld, silver eller platina. Provningsorganet i exportlandet kontrollerar halten hos den ädelmetall som använts och applicerar den märkning som konventionen föreskriver. Föremål som märkts med dessa symboler accepteras i var— je land som anslutit sig till konventionen, utan ytter- ligare provning eller märkning. Märkning i enlighet med konventionen har samma legala status som nationell märkning i medlemsländerna. De legala kraven beträffan— de vilken finhalt ädelmetallvaror måste ha för att få marknadstillträde varierar dock mellan länderna. Kon— ventionen har undertecknats av sju länder (Sverige, Norge, Finland, Schweiz, Österrike, Storbritannien och Portugal). Konventionen är öppen för alla länder som har arrangemang för kontroll och märkning a/ädelmetall- föremål som uppfyller de krav som uppställts i konven— tionen.

För kontroll som utförs i form av privaträttslig certi— fiering föreligger inga konstitutionella hinder för acceptans av utländska certifieringar. Det förutsätter dock,som ovan nämnts, att produktkraven är harmonise— rade och dessutom att certifieringsförfarandena är lik- värdiga. Exempel på ett avtal om ömsesidigt accepte—

rande av kontroll i form av certifiering är det s.k.

HAR-avtalet, vilket omfattar plats- och gummiisolerade ledningar och kablar som uppfyller CENELEC-harmoniserad standard. Avtalet innebär att sådana ledningar kan typ— provas hos någon av de avtalsslutande parterna. Även tillverkningsstället skall inspekteras och kontrakt om regelbunden inspektion och uppföljningsprovning skall tecknas. Är alla krav uppfyllda får ledningarna märkas med certifieringsorganets märke samt HAR-märkningen, t.ex. SEMKO GHARD eller VDE QHARD. Avtalet innebär att sådan märkning erkänns av samtliga avtalsparter som deras egen märkning utan ytterligare formaliteter. Märk— ningen godtas t.ex. av svenska myndigheter som likvär— dig med ett SEMKO—godkännande.

Om förutsättningarna för att direkt acceptera certifiering— ar av kontroll inte föreligger är ett alternativ att de inhemska kontrollorganen accepterar utländska provnings- resultat som underlag för nationell verifiering av kon— troll i form av myndighetsgodkännanden eller certifie- ringar. Flera exempel på sådana arrangemang finns. De nordiska byggmyndigheterna har slutit en överenskommel— se om att godta varandras provningar för vissa produk- ter som underlag för nationella myndighetsgodkännanden och genom skilda avtal på elområdet godtas på motsvaran— de sätt nordiska provningsresultat som underlag för na— tionella myndighetsgodkännanden.

På certifieringsområdet kan som exempel på provnings— överenskommelse nämnas CENELEC Certification Agreement (CCA) för elektrisk materiel. Avtalet innebär att en tillverkare kan lämna sin produkt till vilken som helst av de avtalsslutande certifieringsorganen för provning. Uppfyller produkten kraven i tillämplig CENELEC—stan— dard, utfärdas en provningsrapport som tillverkaren kan lämna in till certifieringsorganen i de länder han

vill ha sin produkt certifierad.

En förutsättning för att kontrollorganen skall kunna acceptera utländska provningsresultat som underlag för sina verifieringar av kontroll är att de har tillräckligt förtroende för de utländska provningsresultatens kvali— tet. Det är ofta svårt för myndigheter och certifierings— organ att själva skaffa sig tillräcklig kännedom om provningsverksamheten vid utländska laboratorier. Det underlättar därför om provningsorgan i olika länder sam— arbeter kring frågor om tolkning av provningsmetoder, krav på personal och utrustning samt övriga krav som måste uppfyllas för att säkerställa godtagbar reprodu- cerbarhet hos provningsresultat. Sådant samarbete före— kommer på vissa områden och har i några fall även tagit sig uttryck i formella samarbetsöverenskommelser. Jag har t;ex. tidigare pekat på det provningssamarbete som bedrivs inom ramen för Nordtests verksamhet.

Som jag tidigare nämnt har det i allt fler länder under senare år byggts upp ackrediteringssystem, där ett na— tionellt ackrediteringsorgan efter ingående undersök- ningar formellt bekräftar ett provningslaboratoriums

kompetens.

En relativt ny form för att underlätta bedömningen av kvaliteten hos olika länders provningslaboratorier är att de nationella ackrediteringsorganen samarbetar och genom överenskommelser uttalar sig om att de anser ett ackrediteringsbeslut utfärdat av det egna landets ack— rediteringsorgan vara likvärdigt med motsvarande beslut av ett annat lands ackrediteringsorgan. Ett flertal så- dana avtal mellan auktorisationsorgan i olika länder har ingåtts, bl.a. mellan ackrediteringsorganen i Storbritannien (NAMAS) och Frankrike (RNE) samt mellan resp. ackrediteringsorgan i Storbritannien, USA (NVLAP), Australien (NATA) och Nya Zeeland (TELARC).

3 PROVNING OCH KONTR-OLL I SVERIGE 3.1 Produktkrav

Under avsnitt 2.1 har jag redovisat de olika slags krav som kan ställas på en produkt, nämligen tillverkarens egna krav — ofta dokumenterade i interna företagsregler, köpares specificerade krav i enskilda köpavtal, krav en— ligt frivilliga standarder samt de krav samhället stäl- ler på produkter genom offentligrättsliga föreskrifter. Det är främst de senare som leder till uppkomsten av tekniska handelshinder om olika länder har varierande

krav på produkters säkerhet.

Som jag också tidigare nämnt har många typer av pro— dukter ökat väsentligt i komplexitet som en följd av den moderna tekniska utvecklingen. Företagens behov av tekniska specifikationer har ökat parallellt. Vissa företag utarbetar egna företagsinterna standarder, vilka ofta bygger på nationella och internationella standarder. Andra företag använder sig direkt av natio- nellt eller internationellt antagna standarder.

För svensk nationell standardisering och för medverkan i internationell och regional standardisering svarar

de svenska standardiseringsorganen.SIS — Standardise— ringskommissionen i Sverige är centralorgan för stan— dardiseringsverksamheten. Till SIS är ett antal fackor— gan anslutna med ansvar för avgränsade standardise—

ringsområden. Fackorganen är Byggstandardiseringen

(BST), Metallnormcentralen (MNC), Svenska Elektriska Kommissionen (SEK), Sveriges Mekanstandardisering (SMS) och Informationstekniska Standardiseringen (SIS— ITG). För områden som inte täcks av nämnda organs verk— samhet finns SIS Allmänna standardiseringsgrupp (SIS- STG), vilken från 1 juli 1988 också blir ett till

SIS anslutet fackorgan. Samtliga utarbetade standard— förslag fastställs centralt av SIS tekniska nämnd som

svensk standard.

De svenska standardiseringsorganen är enskilda organ med oberoende ställning. Det sammanhållande organet SIS, bildades år 1922 och är en förening med stadgar fast— ställda av regeringen, som också utser styrelseordfö— rande. Finansieringen av standardiseringsverksamheten sker genom kontantinsatser från näringslivet (40 %), ett allmänt statsanslag och uppdragsmedel från statliga verk och myndigheter (tillsammans 40 %) samt genom över— skott från försäljning av standarder och vissa andra publikationer (20 %). Sveriges andel av kostnaderna för de med EG parallella standardiseringsmandaten från EFTA till CEN och CENELEC bestrids direkt av statliga

medel.

En närmare redogörelse för den svenska standardiserings—

verksamheten finns i bilaga 2.

I Sverige ställs samhällets krav på produkter i allmän— het av statliga myndigheter inom olika sektorer efter bemyndigande från regering och riksdag. Det kan emel- lertid också förekomma att kraven ställs direkt av re— gering eller riksdag. Samhällets motiv att ställa sär— skilda krav på vissa produkter är att söka förhindra att farliga produkter sprids på marknaden och riskerar skada medborgares liv, hälsa eller egendom. Samhällets regler utformas på ett sådant sätt att produkter som be- döms kunna vålla eller skall skydda för skador måste

uppfylla vissa preciserade krav för att få säljas el— ler användas.

Enligt 8 kap. 3 S regeringsformen (RF) skall före- skrifter som gäller ingrepp i enskildas personliga el—— ler ekonomiska förhållanden meddelas genom lag. Dit hör bl-a. föreskrifter med innebörd att produkter måste uppfylla särskilda krav och kontrolleras för att få säljas eller användas. Föreskrifter som gäller skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa eller viss an- nan verksamhet som anges i 8 kap. 7 S RF, kan riksdagen genom bemyndigande i lag överlåta åt regeringen att meddela. Riksdagen kan också medge att regeringen över— låter åt förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser i ämnet. Så har också i stor utsträckning skett, vil— ket innebär att det finns ett 30—tal centrala statliga myndigheter med bemyndigande att utfärda tekniska fö— reskrifter för olika produkter (föreskrivande myndighe— ter). Som exempel på sådana föreskrivande myndigheter kan nämnas arbetarskyddsstyrelsen, statens planverk, statens trafiksäkerhetsverk, statens strålskyddsinsti— tut, statens naturvårdsverk, socialstyrelsen och sta- tens energiverk.

Med "föreskrift" menas enligt RF generellt tillämpbara normer, som är bindande för myndigheter och enskilda. En myndighet som fått bemyndigande att utfärda före— skrifter inom ett angivet område utövar normgivnings— makt. En myndighet kan också ställa krav på en pro— dukt genom ett beslut i ett särskilt fall avseende en enda bestämd produkt.

Regeringsformen medger inte att en myndighet delegerar sin normgivningsmakt vidare eller över huvud taget ger behörighet åt någon utanför myndigheten att meddela föreskrifter.

Utfärdande av tekniska föreskrifter föregås av skilda överväganden inom myndigheten som kan gälla riskbedöm— ningar, kostnadsanalyser och avvägning av eventuella handelshindersaspekter. Myndigheten kan därvid finna att de krav som bör ställas på en viss produkt kan överensstämma med de krav som också återfinns i en frivillig standard för produkten. Detta är, som jag strax återkommer till, vanligt och i praktiken före— kommer inom många områden ett "samspel" mellan före— skrifter och standarder, som förutsätter att myndighe— terna följer och vid behov deltar i standardiserings— arbetet. Myndigheten kan i föreskriften då anknyta till standarden på olika sätt, vilket innebär att de krav som ställs upp i standarden helt eller delvis blir rättsligt bindande. Av speciellt intresse även för svensk del är den teknik att anknyta till standard som används i EG:s nya metod (se avsnitt 4.3). En närmare redogörelse för hänvisning till standard i föreskrift

lämnas i bilaga 3.

Vid undersökningar som utfördes av 1978 års standardise— ringsutredning i slutet av 1970—talet visade det sig att svenska myndigheter i avsevärd omfattning utnyttjar metoden att hänvisa till standarder i sina föreskrif— ter och allmänna råd. Hänvisningarna gäller ofta svens— ka standarder, vilka ibland är identiska med eller bygger på internationella standarder, men det förekom— mer också att svenska myndigheter hänvisar till inter— nationella eller utländska nationella standarder. An- talet svenska standarder som svenska myndigheter hän— visar till i sina föreskrifter och allmänna råd har uppskattats till ett 1 OOO—tal.

Undersökningen visade också att omfattningen av hänvis— ning till standard varierade starkt mellan olika myndig- heter, bl.a. beroende på växlande tillgång till lämp— liga standarder. De myndigheter som hänvisar till stan—

dard medverkar också som regel på något sätt i standar- dens tillkomst. Omfattningen av sådan medverkan varie— rar dock starkt mellan olika myndigheter.

3.2. Provning och kontroll

Provning och kontroll i Sverige försiggår i många olika former. Som regel är det produktkravens karaktär som

styr valet av provningsform.

Att produkterna uppfyller de krav som tillverkaren själv eller köpare ställt upp kan tillverkaren kontrol— Äera antingen genom egen provningsverksamhet eller ge— nom att vända sig till ett fristående provningsorgan. Om kontrollen gäller att produkten uppfyller kraven

i en standard eller jämförbart dokument kan bekräftel— sen ske genom certifiering av ett oberoende tredje—

partsorgan.

Ett flertal faktorer har medverkat till att tillverka- res medvetenhet om kvalitetens betydelse i konkurrens— hänseende har ökat. Japan har i kvalitetssammanhang in— tagit en ledande ställning, vilket lett till ett ökan- de behov för Sverige och andra industriländer att ta till vara alla möjligheter för en effektiv produktion av varor och tjänster. Detta förutsätter en kvalitets— styrning av produktionen. Andra faktorer som haft be— tydelse är t.ex. de höjda krav som ställs i samband

med statlig upphandling — såväl militär som civil — samt de ökade krav på underleverantörer som tillverkar— nas höjda kvalitetsmedvetande lett till.

Det ökade kvalitetsmedvetandet har samtidigt medverkat till att företagens egna resurser för provning och kon— troll har byggts ut i avsevärd utsträckning under den

senaste tioårsperioden. Det kommersiella utbudet av

provnings- och kontrollutrustningar har också ökat vä— sentligt, vilket bidragit till att förbättra företa— gens möjligheter att bygga ut egna provnings— och kon— trollverksamheter.

Svensk exportindustri kännetecknas i relativt stor ut— sträckning av ett antal stora företag, vilka som regel har egna provningsresurser för att täcka sina fundamen— tala behov.

I Sverige finns en samlad prov— och mätteknisk resurs samlad i statens provningsanstalt (SP).

SP är enligt sin instruktion (1984:49) rikets offent— liga provningsanstalt. SP skall på uppdrag av myndighe— ter, företag eller enskilda utföra provningar, under— sökningar och tekniska utvärderingar av material och och konstruktioner och därmed förenad verksamhet. SP skall vidare bedriva teknisk—vetenskaplig forskning

inom sitt verksamhetsområde.

SP skall samarbeta med industriföretag och enskilda or— ganisationer samt med statliga myndigheter och institu— tioner som berörs av anstaltens verksamhet. SP skall även ställa personal till förfogande för standardise— ring och liknande arbeten.

I de fall staten ställer krav på särskilda egenskaperf hos en produkt är det vanligt att staten också ställer krav på någon form av kontroll av att kraven är upp— fyllda. I kontrollen ingår ofta krav på provning, vars resultat ligger till grund för ett beslut om kravet skall anses vara uppfyllt eller inte.

För kontroll genom teknisk provning som är föreskriven i författning, åläggs genom särskilt beslut eller har vissa rättsverkningar (obligatorisk kontroll) finns

särskilda regler i lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. som trädde i kraft den 1 februari 1986. Lagen anvisar en organisatorisk ram för verksamhet som i denna mening är tivngande för enskilda. Syftet med lagstiftningen är att få tillstånd samordning av provningsresurser och skapa garantier för att verksamheten bedrivs kompetent, korrekt och så rationellt som möjligt. Därutöver ökar lagstiftningen förutsättningarna för en bra erfarenhetsåterföring från provningsorganen till de föreskrivande myndigheter— na. Lagen reglerar emellertid inte när provningen skall ske, Kad som skall provas eller på vilket sätt prov— ningen skall ske. Om detta beslutar sektoransvariga föreskrivande myndigheter. Enligt lagen kan utses riks- provplatser och auktoriserade provplatser för obliga— torisk kontroll.

I den proposition till riksdagen som låg till grund för 1985 års lag görs vissa allmänna uttalanden om ut— formningen av kontrollsystem, där bl.a. betydelsen av att utnyttja företagens egna kontrollåtgärder fram— hålls (prop. 1985/86:27 s. 7 — 9).

Riksprovplatssystemet tillkom på 1970—talet. Riksdagen antog redan år 1972 vissa riktlinjer för organisatio— nen av sådan provningsverksamhet som är tvingande för enskilda samt för allmän mätteknisk verksamhet. Riks- dagens beslut innebar att statens provningsanstalt fick i uppdrag att på frivillig grund organisera ett system med riksprovplatser och auktoriserade provplat— ser för provning och kontroll samt ett system med riks- mätplatser och auktoriserade mätplatser för mätteknisk normaliehållning och kalibrering. Riksprovplatserna och riksmätplatserna skulle vara organ på vilka man ställde krav beträffande såväl kompetens som oberoende och opartiskhet, varvid bl.a. ägarförhållanden, organi— sation och verksamhetsinriktning nämndes som faktorer att beakta. Auktorisation av prov— och mätplatser an-

gavs som en form av bekräftelse av kompetensen hos t.ex. industrilaboratorier att utöva vissa provningar och mätningar. I beslutet begränsades tillämpningsom— rådet för samordningsåtgärderna på så sätt att kon- trollen av livsmedel, läkemedel, fröer och den yttre miljön tills vidare skulle omfattas endast av informa— tionsutbyte och samråd. Genom lagen om obligatorisk kontroll har, som jag strax återkommer till, de organi- satoriska förutsättningarna för riksprovplatssystemet

ändrats.

Det grundläggande syftet med riksdagens riktlinjer var att man ville åstadkomma klara ansvarsförhållanden mel- lan å ena sidan de myndigheter som ställer krav på produk— ter och å andra sidan de organ som kontrollerar om kra— ven är uppfyllda. Man ville också uppnå ett effektivt utnyttjande av tillgängliga provningsresurser och ga— rantier för opartiskhet. Som utgångspunkt för stats— makternas beslut angavs bl.a. att det finns starka samhälleliga motiv för att det bedrivs en kompetent och opartisk officiell provnings- och kontrollverksam- het samt att dessa verksamheter därför bör bedrivas eller övervakas av statliga organ. Vidare betonade man behovet av samordning och enhetlighet samt att verk— samheten måste kunna ske i skilda och olikartade for- mer, vilka anpassas till förhållandena inom varje tillämpningsområde.

Riktlinjerna preciserades år 1974 genom lagen (1974:896) och kungörelsen (1974:898) om riksprovplatser m.m. samt lagen (1974:899) om riksmätplatser m.m., som träd— de i kraft den 1 januari 1975. Riksprovplatslagen före— skrev att sådan provning som var föreskriven i lag el- ler annan författning (officiell provning) och som inte var egenkontroll skulle utföras vid en riksprovplats om inte annat var särskilt föreskrivet. Ansvaret för provningen skulle uppdelas på så sätt att det utsågs

en riksprovplats för varje objektområde. Det skulle så— lunda organiseras ett system med riksprovplatser som skulle täcka landets behov av officiell provning.

Hittills har följande sju myndigheter och aktiebolag utsetts till riskprovplatser för ett 20—tal objektområ— den (se bil. 6); statens maskinprovningar, statens prov— ningsanstalt, AB Statens Anläggningsprovning (SA), sta- tens väg— och trafikinstitut, SEMKO — Svenska Elektris— ka Materielkontrollanstalten AB, Apoteksbolaget AB

och AB Svensk Bilprovning. I bolagen har staten ett bestämmande inflytande genom ett aktieinnehav som va— rierar mellan 51 % och 100 % och speciella beslutsreg— ler i bolagsordningarna.

De hittills utsedda riksprovplatserna var i stor ut— sträckning en stadfästelse av tidigare rådande förhål— landen på så vis att till riksprovplatser utsetts or- gan som redan tidigare helt eller i huvudsak svarat för provningen inom resp. område. Endast i ett fall har en mera genomgripande ändring i rådande förhållande genomförts. Detta gäller tryckkärl och lyftanordning— ar, där provningen sammanförts från ett stort antal privata företag och enskilda besiktningsmän till den helstatligt ägda riksprovplatsen AB Statens Anlägg— ningsprovning. För SEMKO:s del ändrades ägarstrukturen i bolaget.

Riksprovplatsuppgifterna för SP omfattar inte mer än omkring 15 % av anstaltens verksamhet. SP bedriver emellertid även en betydande obligatorisk kontrollverk— samhet utanför rollen som riksprovplats, främst då

inom planverkets föreskriftsområde, men även för upp- gifter som ligger hos bl.a. arbetarskyddsstyrelsen, sprängämnesinspektionen, statens energiverk samt sta— tens naturvårdsverk. SP ansvarar också för omkring

70 % av riksmätplatsuppgifterna.

Sedan de stora riksprovplatserna bildades på 1970—ta- let har inga mer betydande tillskott skett, utan det har mestadels handlat om smärre kontrollområden som har lagts till en befintlig riksprovplats. En stor del av den obligatoriska provningsverksamheten har av olika skäl aldrig inordnats under systemet med riksprovplat— ser. Ett motiv har varit att riksprovplatssystemet i sin ursprungliga utformning inte i tillräcklig grad kunde anpassas till förutsättningarna på olika områden.

I riksprovplatslagen fanns också bestämmelser som med— gav statens provningsanstalt att auktorisera provplat— ser för frivillig provning. Dessa bestämmelser till— lämpades i begränsad omfattning och endast på ett par områden, nämligen termografering av byggnader och be- siktning av vissa cisterner. Anledningen till detta var att provningsanstaltens samordningsresurser kon- centrerades på utvecklingen av riksprovplatssystemet och att behovet av auktorisation bedömdes vara rela— tivt begränsat. Provningsanstaltens provråd etablera— de redan i ett tidigt skede vissa grundläggande prin— ciper för auktorisationen. Kortfattat innebar dessa att det krävdes ett allmänt samhällsmotiv för aukto— risationen, att auktorisationsområdet måste kunna de- finieras entydigt samt att auktorisationsnivån inte blev trivialt låg.

I betänkandet (Ds I 1983:22) Kontroll genom provning gjordes en utvärdering av riksprovplatssystemet som visade att befintlig verksamhet fungerade väl. För— slagen i betänkandet ledde till 1985 års lagstiftning om obligatorisk kontroll, vars syfte är att bättre kunna anpassa den obligatoriska kontrollverksamheten till förutsättningarna på skilda områden. Samtidigt som grunddragen i de tidigare antagna principerna för organisationen av obligatorisk provningsverksamhet behölls, erbjuder den nya lagstiftningen en ökad flexibilitet på så vis att även auktoriserade prov—

platser kan utses för obligatorisk kontroll. Lagen ger också möjlighet att utnyttja tillverkares provnings— resultat som underlag vid kontroll hos riksprovplatser.

Som tidigare skall det allmänna ha ett bestämmande in— flytande över verksamheten vid en riksprovplats. Vida— re är kraven på sakkunskap och objektivitet samt på att riksprovplatsen har en oberoende ställning oförändrade. Huvudregeln är fortfarande att en riksprovplats utses att svara för all obligatorisk kontroll inom ett an— givet kontrollområde.

På auktoriserade provplatser ställs motsvarande krav på sakkunskap och objektivitet, men inte på oberoende ställning. Detta innebär att såväl tillverkares egna laboratorier som fristående laboratorier kan auktori— seras. För ett och samma område kan således flera in— bördes konkurrerande provplatser auktoriseras. Aukto— risationen gäller provningsorganets tekniska kompetens inom ett visst område. Auktorisation kan fortfarande meddelas även för frivillig provning. Ett nytt kon— trollområde för sådan auktorisation är bildskärmar.

Det är de föreskrivande myndigheterna som har ansvaret för att ta ställning till (kontrollera) om en produkt efter obligatorisk kontroll uppfyller föreskrivna krav. Myndigheten skall sålunda godkänna eller underkänna pro— dukten.

Att meddela ett myndighetsgodkännande är, som jag tidi— gare nämnt, enligt svensk rätt myndighetsutövning för vilken gäller särskilda rättssäkerhetsgarantier. Bl.a. gäller särskilda regler i förvaltningslagen, regler om justitieombudsmannens (JO), och justitiekanslerns (JK) tillsyn samt regler om statens skadeståndsansvar. I förvaltningslagen finns t.ex. regler om parters rätt att lämna och få del av uppgifter samt myndighets skyldighet att motivera beslut.

Myndighetsutövning kan delegeras till enskilt organ med stöd av lag. Av de sju hittills utsedda riksprovplatser— na är fyra enskilda organ. Lagen om obligatorisk kon- troll medger att godkännandebeslut kan delegeras till riksprovplatser som är bolag eller stiftelse. Före— skrivande myndigheter och i vissa fall regeringen, har delegerat godkännandebeslut till dessa riksprovplatser, dvs. AB Svensk Bilprovning, SEMKO, AB statens Anlägg- ningsprovning och Apoteksbolagets centrallaboratorium. Även vid delegation av myndighetsutövning till enskil- da organ gäller de flesta av ovan nämnda offentlig- rättsliga regler. Förvaltningslagen tillämpas dock inte på enskilda organ.

För överföring av myndighetsgodkännanden från en myn- dighet till en annan myndighet fordras inte lagstöd.

Något lagstöd för delegation av myndighetsgodkännande till auktoriserade provplatser finns inte på grund av att detta inte ansetts lämpligt.

Central förvaltningsmyndighet för teknisk kontroll och mätteknik är statens mät— och provråd (MPR). Beslut att utse riksprovplats fattas av regeringen på förslag av MPR som bereder frågan. Beslut att auktorisera ett provningslaboratorium fattas av MPR. Regeringen måste dock först ha fattat beslut att auktorisation får ske inom ett visst kontrollområde.

Statens mät- och provråd bildades den 1 juli 1983 och övertog då statens provningsanstalts tidigare uppgift som central förvaltningsmyndighet för officiell prov— ning och mätteknik (prop. 1982/83:100 bil. 14). Till MPR:s huvuduppgifter hör att vara samordnings- och tillsynsorgan för riksprovplatserna och att auktorisera och utöva tillsyn över auktoriserade provplatser. Mot— svarande uppgifter har rådet vad gäller mätteknik. Det

svarar således för samordning och tillsyn av landets riksmätplatser samt för auktorisation och tillsyn av auktoriserade mätplatser. En närmare redogörelse för verksamheten vid MPR lämnas i bilaga 6.

Kontroll av produkter i form av certifiering utförs i Sverige av flera organ. SIS—Standardiseringskommissionen i Sverige administre— rar ett certifieringssystem, där produkter som efter kontroll visat sig överensstämma med svensk standard får förses med SIS inregistrerade varumärke.

Det är inte alla standarder som kan leda till SIS—märk- ning. I allmänhet krävs att alla väsentliga egenskaper hos produkten i fråga täcks av standard, så att upp— fyllandet av standarden verkligen motsvarar en viss kvalitet hos produkten. SIS—märket betraktas som ett kvalitetsmärke som anger att produktens kvalitet upp— fylls avseende alla egenskapskrav som finns angivna i

standarden.

Tillverkare eller försäljare/importör av en vara kan an— söka hos SIS om tillstånd att få använda SIS—märket. Efter godkänd typprovning vid av SIS accepterat prov— ningsorgan lämnas märkningstillstånd. Tillståndsinne— havaren förbinder sig samtidigt att produkten fortlö— pande skall uppfylla standardens krav. SIS gör regel— bundna stickprovskontroller. Visar det sig därvid att produkten inte uppfyller standardens krav kan märk—

ningstillståndet dras in.

SIS märkning förekommer för närvarande av bl.a. viss brandsläckningsmateriel, skyddshjälmar och Skyddsskor.

SEMKO, som är riskprovplats för elektriskt materiel —

och som efter delegation från energiverket utfärdar

myndighetsgodkännande för viss materiel — utför även viss frivillig typkontroll, dvs. certifierar elektrisk materiel, såsom datorer eller annan kontorsmateriel. Det s.k. S—märket är SEMKO:s inregistrerade varumärke och certifieringsmärke. S-märket utgör också, enligt energiverkets föreskrifter, den offentligrättsliga märkningen av godkänd materiel. För att SEMKO skall certifiera elektrisk materiel skall dennanuppfylla kra- ven i svensk standard. Kontrollförfarandet för SEMKO:s certifieringsverksamhet motsvarar kontrollförfarandet för myndighetsgodkännande.

Jag har tidigare nämnt statens provningsanstalts "P- märkning" av produkter. Även i detta fall är det fråga om frivillig certifiering av produkter. Provningsan— stalten tar ställning till vilka produkter som kan om— fattas av P—märkning. Dessa produkter skall vid typ— provning ha konstaterats uppfylla av provningsanstalten fastlagda krav. Dessutom skall provningsanstalten stick— provsvis övervaka den löpande produktionen.

Jag har också tidigare nämnt sjöfartsverkets frivilliga godkännande av fritidsbåtar och trafiksäkerhetsverkets frivilliga godkännande av bilbarnstolar, vilka är att betrakta som frivilliga certifieringar utförda av myn— dighet. Andra sådana exempel är provningsanstaltens fri— villiga kontroll av volymmätare samt vägar för industi— ellet bruk.

3.3 Säkerställande av kvalitet hes provnings- och kontrollresultat

Under avsnitt 2.3 har jag redogjort allmänt för frågor som gäller Säkerställande av provnings— och kontroll— resultat. Grundläggande för upprätthållande av god kvalitet i teknisk provningsverksamhet är frågan om provningsresultatens reproducerbarhet, dvs. måttet på

spridningen i resultat från provning av samma provföre- mål under olika betingelser; t.ex. vid olika tider el— ler i skilda laboratorier. Hit hör frågor om provnings— metodernas precision, om likartad tolkning och tillämp- ning av provningsmetoder samt iakttagande av "god labo— ratoriesed" genom olika kvalitetssäkringsåtgärder.

Problemen att säkerställa provnings— och kontrollre- sultat är desamma för såväl industrin som för friståen- de privata eller offentligrättsliga provnings— och kon-

trollorgan.

För provningsverksamheten i Sverige används olika for— mer av kvalitetssäkringsåtgärder som jag behandlat un— der avsnitt 2.3. I vissa fall finns dessa åtgärder do— kumenterade i en kvalitetsmanual eller kvalitetshand— bok för provningsverksamheten. Som regel ingår i ma— nualerna avsnitt om företagets kvalitetspolicy, orga— nisation och administration av kvalitetssäkringsåtgär— derna samt arbetsinstruktioner för berörd personal. En sådan dokumentation används dels för att tillgodose de interna behov, som ställs inom organisationen — i syn- nerhet av dess ledning — att ha effektiva och accepte- rade rutiner för att kontrollera kvaliteten i prov— ningsarbetet, dels för externa behov att kunna visa uppdragsgivare, kunder, systerorganisationer och andra intressenter hur laboratoriet säkerställer att det pro— ducerar tillförlitliga provningsresultat. Statens provningsanstalt har exempelvis ett kvalitetssystem, vilket dokumenteras i en kvalitetshandbok. I flera fall har provningsanstaltens provningsresultat accep— terats utomlands tack vare dessa kvalitetssäkringsåt-

gärder.

Jag har också tidigare beskrivit den verksamhet som innebär att ett utomstående organ bedömer provnings— laboratoriers kompetens och meddelar beslut om ackre—

ditering för laboratorier som uppfyller ställda krav. Som jag nämnde har i Sverige använts termen auktorisa- tion för sådan och liknande verksamhet på många områ- den och denna term används ocksåi-1985 års provnings— lagstiftning, liksom i lagstiftningen om mätplatser. Jag använder dock termen ackreditering för det sär- skilda, väl definierade förfarande som tar sikte på provningslaboratorier. För åtgärder enligt provnings— och mätplatslagstiftningen använder jag dock de där brukade termerna auktorisera och auktorisation.

I Sverige förekommer ingen egentlig auktorisation, en— ligt provningslagstiftningen, av företagslaboratorier inom provningssektorn. Däremot har också företagsla- boratorier auktoriserats inom det mättekniska området.

Det auktorisationssystem för provningslaboratorier som administreras av statens mät- och provråd omfattar även auktorisation för frivillig provning och ger således i och för sig utrymme för auktorisation av industrila— boratorier. En principiell skillnad mellan det svenska systemet och motsvarande utländska system är dock att det svenska systemet är begränsat till av regeringen utsedda objektområden. Andra länders ackrediterings- system har som regel inte någon motsvarande begräns- ning, utan avser ackreditering för specificerade prov— ningsmetoder eller för provning inom specifika teknik- områden. Inom de utländska ackrediteringsordningarna är merparten av de ackrediterade laboratorierna indu— strilaboratorier, som begärt ackreditering för att kun- na påvisa kvaliteten i sin provningsverksamhet. Den auktorisation som har gjorts för frivillig provning i Sverige omfattar termografering av byggnader, viss cisternbesiktning samt provning i bildskärmstermina— ler.

Den obligatoriska kontrollen i Sverige utförs, som jag beskrivit under föregående avsnitt, av riksprovplatser eller auktoriserade provplatser. Hittills har utsetts sju riksprovplatser för ett antal kontrollområden samt auktoriserade provplatser för obligatorisk kontroll för ett kontrollområde.

Formerna för utseende av riksprovplatser och auktori- serade provplatser har varit olikartade.

Riksprovplatserna utses av regeringen på förslag av MPR. Enligt 4 5 lagen om obligatorisk kontroll skall en riskprovplats utföra obligatorisk kontroll på ett sakkunnigt, objektivt och även i övrigt lämpligt sätt. Det allmänna skall ha ett bestämmande inflytande över verksamheten och denna skall ha sådan inriktning att riskprovplatsens oberoende ställning inte kan sättas i fråga. Vidare har riksprovplatserna monopolställ- ning för obligatorisk kontroll inom sina resp. områ- den. Vid utseende av riksprovplatser har stor vikt lagts vid ägarförhållanden samt eventuell verksamhet vid sidan av obligatorisk kontroll. Bedömningen av de tekniska förutsättningarna för Säkerställande av god— tagbar reproducerbarhet i provningsverksamheten har gjorts i allmänna termer utan någon egentlig bedömning i internationell bemärkelse enligt kriterier som fast- ställts för ackreditering av provningslaboratorier.

I internationell bemärkelse är de svenska riksprov-- platserna därför inte att betrakta som ackrediterade laboratorier, utan i stället som av regeringen utsedda laboratorier (eng.: designated laboratories).

Enligt MPR:s föreskrifter (SPFS 1978z12), för risk— provplatsen skall dessa svara för att den personal som utför obligatorisk kontroll har erforderlig kun- skap och erfarenhet samt att provningsutrustningen är

lämplig och tillförlitlig. Det är således riksprovplat- serna själva som har ansvar för att de upprätthåller erforderlig kvalitet i sin verksamhet.

Flera av riksprovplatserna har därför på egna initiativ inrättat olika former av kvalitetssäkringsåtgärder för att säkerställa en godtagbar kvalitet i provningsverk—

samheten.

MPR får meddela föreskrifter om verksamheten vid riks- provplatser och auktoriserade provplatser som inte är myndigheter. För myndigheter som är riksprovplatser och auktoriserade provplatser utfärdar MPR allmänna råd. MPR skall vidare utöva tillsyn över verksamheten vid riksprovplatser som inte är statliga myndigheter och över auktoriserade laboratorier.

MPR:s tillsyn över riksprovplatserna har varit all— mänt utformad i stödjande och kontrollerande syfte. Vid ett par riksprovplatser har utförts attitydunder- sökningar hos riksprovplatsernas uppdragsgivare, vil— ka lett till vissa organisatoriska förändringar i verksamheterna. I ett fall har tillsynen koncentre— rats på riksprovplatsens taxekonstruktion och ekono-, miska uppföljning. Någon tillsyn i teknisk mening har inte förekommit med undantag av att MPR kontrollerat riskprovplatsernas förteckningar över provningsmetoder. Uppgiften att vara tillsynsmyndighet har inte förenats med några formella maktbefogenheter för MPR av det slag som kräver uttryckligt lagstöd. Tillsynen har alltså förutsatts kunna utövas i samverkan med riskprovplat-

serna .

De auktoriserade provplatserna genomgår en teknisk be— dömning och regelbundet återkommande tillsyn med hjälp av utomstående tekniskt kunniga bedömare. På cistern— området (145 auktoriserade företag) anlitas personal

från AB Statens Anläggningsprovning och på termografe- ringsområdet (9 auktoriserade företag) personal från statens provningsanstalt för de tekniska bedömnings- och tillsynsuppgifterna. För det enda laboratoriet som hittills auktoriserats för provning av bildskärmar an— litades utomstående bedömare från Chalmers tekniska högskola samt från ett fristående konsultföretag. Där— utöver deltog två tjänstemän från MPR vid bedömningen.

Mätteknikens särskilda betydelse för Säkerställande av erforderlig kvalitet hos provningsresultat har jag be- skrivit under avsnitt 2.3 och en närmare redogörelse för organisationen av den svenska mätplatsorganisatio- nen finns i bilaga 6. Regeringen har utsett fem organ att vara riksmätplatser för 36 mätstorheter och MPR har auktoriserat ett 60—tal mätplatser för nästan 200 storheter. Omkring hälften av de auktoriserade mät- platserna är kommunala verk eller enskilda verkstäder som utför kontroll och service av el-, vatten— och värmemätare. övriga auktoriserade mätplatser är till stor del tillverkande företag som ansökt om auktori— sation för sina egna behov att.säkerställa spårbara och korrekta mätresultat.

Med riksmätplats avses enligt lagen (1974:897) myndig- het som utsetts att officiellt säkerställa riktigheten av mätningar för vissa storheter och nationella norma- ler och se till att dessa är internationellt spårbara.

Riksmätplatser utses av regeringen på förslag av MPR:s mätnåmnd. Förslagen bygger på en bedömning av myndig- hetens mättekniska kompetens och förmåga att hålla en vetenskaplig nivå på sin mättekniska verksamhet. Bl.a. studeras organens dokumentation från kalibre- ringar med internationell spårbarhet på sina normaler eller andra referensinstrument som utgör basen för riksmätplatsens kompetensnivå. Vidare studeras annan

mätutrustning och hierarkibildning mellan olika nivåer samt metoder och procedurer som tillämpas såväl för den interna verksamheten som för externa kalibreringar. Stor vikt läggs vid personalens tekniskt vetenskapliga kompetens.

Efter att regeringen utsett en riksmätplats lämnar mät- centrum inom MPR denna årliga åligganden som specifi- cerar vilka åtgärder i riksmätplatsen skall vidta för att vidmakthålla erforderlig kvalitet i fråga om nor- maler och annan mätutrustning samt personalens kompe- tens. Dessutom kommer man överens om planer för vi- dareutveckling av resurserna i syfte att få en anpass- ning till den tekniska utvecklingen och kraven från omvärlden i fråga om noggrannhet. Som ett led i den mättekniska kvalitetssäkringen deltar riksmätplatser— na på eget initiativ eller på uppdrag av mätcentrum i jämförelsekalibreringar anordnade av internatio— nella organisationer eller av andra länders primär— laboratorier.

Beslut att auktorisera mätplatser fattas av MPR efter en teknisk bedömning som följer ett internationellt mönster. MPR:s krav för auktorisation av mätplatser är harmoniserade med motsvarande västeuropeiska krav och anknyter till förfaranden som har vidare inter- nationell tillämpning.

Den tekniska specialbedömningen görs med hjälp av per— sonal från vederbörande riksmätplats. Vid bedömningen deltar även personal från MPR, som i huvudsak grans- kar allmänna kvalitetssäkringsåtgärder. Mätplatsen skall också experimentellt kunna styrkasin mättek- niska förmåga. Resultatet av bedömningen redovisas i en bedömningsrapport, som ligger till grund för.auk- torisationsbeslutet. Auktorisationens omfattning och villkor beskrivs i detalj i ett särskilt dokument.

I auktorisationsvillkoren ingår bl.a. skyldighet att delta i årliga jämförelsemätningar för att säkerställa att mätplatsen upprätthåller erforderliga krav i fråga om noggrannhet och reproducerbarhet. De auktoriserade mätplatserna är dessutom underkastade årlig teknisk tillsyn av MPR under medverkan av vederbörande riksmät—

plats.

Säkerställande av kontrollresultat sker som jag tidi— gare nämnt i olika former beroende på kontrollorganets

karaktär.

Grundläggande för att säkerställa korrekta kontrollre- sultat är givetvis att man kunnat säkerställa den tek- niska kvaliteten hos de provningsresultat som kontrol— len grundas på. Därutöver fordras att kontrollen görs på ett objektivt sätt. Inga ovidkommande hänsynufår

kunna medvetet eller omedvetet påverka beslutet huru-

vida en produkt uppfyller ställda krav.

Företag kan säkerställa egna kontrollresultat genom interna kvalitetssystem. Företagens egenkontroll kan som nämnts övervakas av köpare, certifieringsorgan eller av offentligrättsliga kontrollorgan.

I vissa länder har system etablerats där fristående organ utvärderar leverantörsföretags hela kvalitets— system — s.k. certifiering av leverantörsföretags kva— litetssystem. I de länder där det även finns system för auktorisation av provningslaboratorier, förekom- mer det att ifrågavarande certifierieringsorgan stäl- ler krav på att företagets laboratorium ackrediterats. Så är t.ex. fallet i Storbritannien. I Sverige har SIS övervägt att införa en sådan certifieringsverksam-

het.

Övervakning av egenkontroll förekommer i Sverige i fle— ra olika former. Jag har i avsnitt 2.3 som exempel nämnt byggområdet och vissa tryckkärl.

Säkerställande av att myndighetsgodkännanden blir kor— rekta sker i Sverige genom den allmänna offentligrätts— liga regleringen för verksamhet som innefattar myndig- hetsutövning. Syftet med dessa regler är att ge rättssäkerhetsgarantier. Reglerna är allmänt utformade (regler om jäv, motivering av beslut, skadeståndsansvar, JO:s och JK:s tillsyn) och tar inte sikte på de särskil- da problem som förekommer i teknisk kontrollverksamhet. Vad gäller säkerställandet av att kontrollen utförs på ett tekniskt riktigt sätt finns vissa allmänna regler såsom MPR:s föreskrifter och råd för riksprovplatser. Någon systematisk teknisk tillsyn av utomstående före-

kommer sällan.

För att myndighetsgodkännanden blir korrekta finns så- ledes vissa formella garantier. En fråga som jag åter- kommer till är om svenska myndighetsgodkännanden kan förväntas bli accepterade internationellt om det inte kan säkerställas att myndigheterna inte också kan visa att de uppfyller de internationella krav på kontroll- organ, som syftar till säkerställande av den tekniska kvaliteten hos provnings— och kontrollresultat.

Som jag tidigare nämnt gäller inte bestämmelserna om myndighetsutövning för privaträttslig kontrollverksam- het i form av certifiering, inte ens om certifierings- organet är myndighet, som t.ex. statens provningsan- stalt. En annan sak är att i det senare fallet vissa allmänna bestämmelser för myndigheter tillämpas även i fråga om ren uppdragsverksamhet. Några särskilda former för säkerställande av kontrollbeslut i form av certifiering finns inte i Sverige. Certifieringsorga— nens interna regler styr kontrollverksamheten. Om cer-

tifieringsorganet inte har egna provningsresurser som fallet t.ex. är med SIS, beslutar certifieringsorganet vilka laboratoriers provningsresultat som kan utgöra

underlag för certifiering.

Jag återkommer till frågan om det finns behov i Sverige av att skapa ett system för säkerställande av certifie—

ringsorgans kontrollbeslut.

3.4. Ömsesidigt godtagande av provnings- och kontrollresultat

Som framgått av avsnitt 2.4 kan överenskommelser om ömsesidigt accepterande av provnings- och kontrollresul— tat slutas av olika organ på olika nivåer. Föjande in- delning kan göras:

Omsesidigt godtagande av kontrollresultat

- principiella överenskommelser mellan olika länders regeringar att i största möjliga utsträckning godta varandras provnings— och kontrollresultat

— överenskommelser mellan behöriga organ i olika län— der att godta varandras rättsligt tvingande kontrol- ler (myndighetsgodkännanden)

- överenskommelser mellan certifieringsorgan att ömse—

sidigt godta varandras certifieringar

Ömsesidigt godtagande av provningsresultat

— överenskommelser mellan behöriga organ i olika län- der att godta varandras provningsresultat som under—

lag för nationella godkännanden

- överenskomelser mellan certifieringsorgan att godta varandras provningsresultat som underlag för nationel—

la certifieringar

Överenskommelser mellan provningsorgan

- samarbetsöverenskommelser mellan provningsorgan i olika länder med innebörden att provningsorganen har motsvarande tekniska förutsättningar att erhålla lik-

värdiga provningsresultat (godtagbar reproducerbarhet)

— överenskommelser mellan provningsorgan som innebär att provningsorganet i exportlandet utför de prov— ningar som i annat fall skulle utförts av importlan-

dets provningsorgan

Överenskommelser mellan ackrediteringsorgan

— överenskommelser mellan olika länder ackrediterings- organ med innebörden att ackrediteringsorganen är överens om att deras resp. ackrediteringsförfaranden

är likvärdiga

I Sverige finns exempel på samtliga ovanstående typer

av överenskommelser. Det förekommer också i stor ut- sträckning godtagande av utländska provningsresultat i Sverige eller godtagande av svenska provningsresultat i andra länder utan att det föreligger formella överens- kommelser om ömsesidigt godtagande av provnings- eller

kontrollresultat.

Omfattningen av ömsesidigt godtagande av provnings— och kontrollresultat mellan Sverige och andra länder varierar starkt mellan olika sektorer beroende på olika faktorer. Som jag tidigare nämnt måste två grund- läggande förutsättningar vara uppfyllda för att prov- nings— och kontrollresultat skall godtas mellan olika

länder. Det måste finnas en politisk vilja att godta ut- ländska provnings— och kontrollresultat och det måste föreligga ett förtroende för de utländska provnings- och kontrollresultatens kvalitet. Den internationella utvecklingen visar att medvetenheten har ökat om bety- delsen av att de tekniska förutsättningarna för ömse— sidigt accepterande av provnings— och kontrollresultat

verkligen föreligger.

Svenska provningsorgans samarbete i dessa frågor med motsvarande utländska provningsorgan varierar mellan olika områden. Det finns exempel på områden där svenska provningsorgan har ett mycket nära samarbete med prov— ningsorgan i vissa andra länder. Det finns emellertid också åtskilliga exempel där det inte förekommer någon samverkan alls. Som exempel på formella samarbetsöver- enskommelser mellan svenska och utländska provnings— organ kan nämnas statens provningsanstalts avtal med den franska nationella provningsanstalten Laboratoire National d'Essais resp. den polska provningsanstalten Polski Komitet Normalizaeji i Milar (PKNIM) samt Aktiebolaget Statens Anläggningsprovnings avtal med Technischer Uberwachungsverein Norddeutschland ev.

(TUV Nordd).

Det förekommer också exempel på att de tekniska förut- sättningarna för ömsesidigt godtagande av provnings- resultat föreligger mellan Sverige och andra länder men att de svenska provningsresultaten inte godtas av

skilda politiska skäl.

I Sverige är det i princip de föreskrivande myndigheter- na som skall ta ställning till om utländska provnings- resultat kan godtas som underlag för svenska myndighets- godkännanden. På de områden där riksprovplatser utsetts har det dock ansetts ligga inom riksprovplatsens be- hörighet att bedöma om motsvarande utländska provningar

är likvärdiga med och kan ersätta riksprovplatsens egna provningar. Exempel där svenska myndigheter ingått över- enskommelser om ömsesidigt godtagande av provningsresul- tat som underlag för svenska myndighetsgodkännanden är de olika EFTA—överenskommelser som näramre beskrivits i avsnitt 6.1.4.

Verifiering av kontroll i form av myndighetsgodkännande är enligt svensk rätt en s.k. förvaltningsuppgift som enligt 10 kap. 5 S regeringsformen kan överlämnas till annna stat eller mellanfolklig organisation endast om riksdagen förordnar det genom beslut i särskild ordning. För att utländska kontrollresultat direkt skall kunna ersätta ett svenskt myndighetsgodkännande fordras så- ledes beslut av riksdagen. Exempel på områden där Sverige ingått sådana överenskommelser är den tidigare nämnda ECE-överenskommelsen om fordonskomponenter och EFTA:s ädelmetallkonvention.

Det finns emellertid också möjligheter att i Sverige i praktiken godta utländska kontrollresultat utan att något överlämnande av en svensk förvaltningsuppgift sker. Ett tillvägagångssätt som inte kräver riksdagens medgivande är att de föreskrivande myndigheterna undan- tar vissa i utlandet kontrollerade produkterfrån kravet på svenskt myndighetsgodkännande. Undantagen görs på den svenska myndighetens ansvar, vilket förutsätter att denna väl känner till och följer den utländska kontrollverksamheten och också vid behov kan ändra de svenska reglerna. Ett annat sätt är att svenska myndig- heter inte ställer krav på verifiering av kontroll i form av myndighetsgodkännande utan presumerar att produkter som genomgått viss angiven kontroll (certi- fiering) uppfyller ställda krav. I EG:s nya metod (se avsnitt 4) ingår en sådan rättslig teknik. Inom EG finns en medveten strävan att i största möjliga ut— sträckning undvika krav på myndighetsgodkännande

eller annan obligatorisk kontroll av utomstående (eng.: mandatory certification). Motsvarande synsätt finns i det förslag till EFTA—policy om provning och kontroll

som nu föreligger (se avsnitt 6.4).

Regeringen har nyligen (lagrådsremiss 1987—12—10) pre— senterat ett förslag till ny ordning för kontroll av elektrisk hushållsmateriel som har intresse i detta sammanhang. I den nuvarande svenska ordningen krävs att kontroll av viss angiven materiel skall verifieras i form av myndighetsgodkännande för att materielen skall få saluföras. I det förslag som nu föreligger ersätts kravet på myndighetsgodkännande med alternativa verifi- eringsformer, där certifiering är ett av alternativen. Förslaget, som närmare presenteras i avsnitt 7.1, utgör ett led i ett fördjupat EG/EFTA—samarbete som syftar till ömsesidiga godtaganden av provnings— och kontroll— resultat. Sverige och andra EFTA—länder söker nu efter en förfrågan från EG anpassa sina kontrollprocedurer i frågor om elektrisk materiel till EG:s s.k. lågspän-

ningsdirektiv.

Som exempel på överenskommelser mellan certifierings- organ att direkt godta en utländsk certifiering som en svensk sådan kan nämnas det ramavtal som träffats mel— lan standardiseringsorganisationerna i de nordiska länderna Dansk Standardiseringsråd, Finlands Standardi— seringsförbund, Norges Standardiseringsförbund och SIS— Standardiseringskommissionen i Sverige. Ramavtalet innebär att parterna godkänner varandras administra- tion av certifieringsärenden samt ömsesidigt accepterar provnings— och kontrollrapporter utfärdade av prov- ningsinstitutioner enligt särskild förteckning. På det elektriska området deltar SEMKO i egenskap av certifi- eringsorgan i ett flertal multilaterala överenskommel— ser om ömsesidigt accepterande av provningsresultat som underlag för nationell certifiering. Exempel på

sådana överenskommelser är de s.k. CCA- och CB-systemen. Det är värt att notera att stor vikt lagts vid samarbete kring tekniska frågor inom dessa överenskommelser för att säkerställa reproducerbarheten i provningsresultaten från de olika organ som anslutit sig till överenskommel-

sen .

De nordiska organ som bedömer och genom ackreditering eller auktorisation bekräftar provningslaboratoriers kompetens dvs. Statens Tekniska Prövenämnd (STP) i Danmark, Tekniska Kontroll Centralen (TTK) i Finland, Norske Ackrediteringsystemer (NAS) i Norge samt statens mät- och provråd i Sverige angav år 1987 en gemensam avsiktsförklaring attså snart förutsättningar före- ligger ingå bilaterala överenskommelser med innebörden att resp. lands ackrediteringsförfaranden är likvärdiga. Statens mät— och provråd och STP i Danmark avser att i början av år 1988 ingå en sådan överenskommelse. Enligt uppgift är avtalet avsett att omfatta såväl de svenska riksprovplatserna som de svenska auktoriserade prov-

platserna.

På det mättekniska området avser MPR att inom kort ingå formella överenskommelser med motsvarande ackredite- ringsorgan av mättekniska laboratorier i Storbritannien och Italien. Efter ingående jämförelser mellan de svenska resp. de brittsika och italienska ackredite- ringssystemen inom det mättekniska området har konsta- terats att ackrediteringsförfarandena idessa länder är likvärdiga. '

4 PROVNING OCH KONTROLL INOM EG 4.1 Bakgrund

Syftet med de Europeiska Gemenskaperna (EG) är att upp— rätta och vidmakthålla en gemensam marknad på grundval av en tullunion och fri rörlighet för arbetskraft, varor, tjänster och kapital mellan medlemsländerna. EG har i dag sammanlagt tolv medlemsstater, Belgien, Dan— mark, Frankrike, Grekland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Västtyskland, Storbritannien, Spanien

och Portugal.

Den första gemenskapen, Kol- och Stålunionen (CECA) tillkom genom Parisavtalet år 1951 för att upprätta en gemensam marknad för dessa produkter. Inom fem år hade alla hinder inom Kol— och Stålunionen undanröjts och år 1958 kompletterades CECA genom de s.k. Romfördragen om en generell gemensam marknad EEC (European Economic Community) och en liknande marknad för nukleärt mate-

rial, Euratom (Europeiska atomenergigemenskapen).

Det grundläggande medlet för förverkligandet av den gemensamma marknaden är enligt Romfördraget en tull- union som bygger på principen om fria varurörelser inom EG. Utöver tullunionen föreskriver Romfördraget också att medlemsländerna i en rad andra hänseenden skall säkerställa fri rörlighet över gränserna och en fun- gerande konkurrens samt lika villkor oberoende av na- tionalitet. De äldre nationellt avgränsade marknaderna

skall således transformeras till en gemensam marknad med samordnad ekonomisk politik. I den utsträckning den gemensamma marknadensfunktion så erfordrar, skall EG—ländernas nationella lagstiftning harmoniseras.

Tullunionen inom EG var helt genomförd tidigare än vad Romfördraget kräver och en gemensam tulltariff antogs år 1968.

Harmoniseringssträvandena för att eliminera tekniska handelshinder har emellertid varit förenade med svårig- heter och i många fall gått långsammare än planerat. På senare år har ansträngningar gjorts för att intensifi-

era detta arbete.

Enligt Romfördragets artikel 30 är kvantitativa import- restriktioner, ävensom alla åtgärder med motsvarande verkan - exempelvis tekniska handelshinder — förbjudna mellan medlemsstaterna. Ett undantag ges dock i ar- tikel 36 för sådana förbud eller restriktioner för im— port eller export som är berättigade av hänsyn till bl.a. allmän säkerhet och till skydd för människors och djurs hälsa och liv. Sådana förbud eller restriktioner får emellertid inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller förtäckta restriktioner i handeln

mellan medlemsstaterna.

Behovet av att stärka arbetet med att åstadkomma en en— hetlig marknad tilldelades år 1985 högsta prioritet. Rå- det antogi juni samma år en s.k. vitbok som innehåller prioriterade områden och riktlinjer för vilka beslut som behöver fattas för att avskaffa hindren för perso- ners, varors och tjänsters rörlighet över gränserna i syfte att senast vid utgången av år 1992 ha uppnått en enhetlig inre marknad.

För arbetet att avskaffa tekniska handelshinder anger

vitboken som lämpligaste strategi en kombination av två tillvägagångssätt. På områden där handelshindren består av berättigade men olikartade nationella regler skall man fortsätta arbetet att harmonisera reglerna genom direktiv enligt den s.k. nya metoden. Det innebär att de regler som anges i direktiv begränsas till vissa vä— sentliga säkerhetskrav, medan tekniska specifikationer för produkter anges i standarder utarbetade av de euro- peiska standardiseringsorganen CEN, CENELEC, CEPT etc. På områden där regelharmonisering inte bedöms nöd— vändig från säkerhetssynpunkt skall principen om "ömse— sidigt erkännande" användas. Därmed menas att medlems- länderna ömsesidigt erkänner varandras säkerhetsföre- skrifter etc. för olika produkter, då dessa anses ha tillkommit i samma syfte, även om de kan skilja sig åt i utformning och detaljkrav. Det innebär att en vara som är lagligen producerad och marknadsförd i ett EG— land fritt skall kunna säljas inom EG. Nationella reg— ler som utgör "oberättigade" handelshinder får således inte tillämpas på produkter från ett annat EG—land.

4.2 EG:s institutioner

Rådet är EG:s högsta beslutande organ, där varje med— lemsland representeras av en ledamot. Rådet sammanträ- der med varierande sammansättning, alltid på minister— nivå. Beroende på ämnesområde tas beslut i rådet an- tingen med enkel majoritet, varvid varje land har en röst, eller med kvalificerad majoritet, varvid medlems- länderna har olika antal röster beroende på landets

storlek.

Ministerrådets möten förbereds i ett särskilt organ, COREPER, de permanenta representanternas kommitté. Även om COREPER inte har någon formell befogenhet att fatta beslut, har detta organ stor betydelse då huvuddelen

av förhandlingarna inför rådets beslut sker där. Rådet och dess underorgan betjänas av ett sekretariat om ca

3 000 personer.

Kommissionen har fyra huvuduppgifter. Den framlägger förslag till beslut i rådet, är verkställande myndighet, övervakar tillämpningen av Romfördragets bestämmelser samt för förhandlingar med utomstående länder. Kommis- sionen består av 17 ledamöter vilka väljs för perioder om fyra år. Kommissionsmedlemmarna, som skall vara med— borgare i ett medlemsland, skall utföra sitt arbete självständigt och i Gemenskapens allmänna intresse. Till kommissionens förfogande står ett sekretariat om— fattande ca 11 000 personer. Storleken är delvis en spegling av de många språk som används i Gemenskapen.

Europaparlamentet har i huvudsak rådgivande uppgifter och skall bl.a. yttra sig över kommissionens förslag på en rad områden. Genom de nya beslutsreglerna i enhets— akten (se avsnitt 4.3) kan rådet bara fatta beslut med enhällighet om förslaget avviker från parlamentets ut— låtande. Europaparlamentet väljs i direkta val för en period av fem år. Parlamentets medlemmar har rätt ställa frågor till rådet och kommissionen angående Rom— fördragets tillämpning. Därtill kan Parlamentet begära misstroendevotum mot kommissionen och med två tredje- dels majoritet avsätta kommissionen.

EG—domstolen är gemenskapens dömande myndighet. Den be— står av 13 domare som utses av medlemsländernas rege- ringar för en period om sex år. Domstolens uppgift är att besluta om tolkning och tillämpning av gemenskaps— fördragen och de gemensamma besluten.

Årliga toppmöten har sedan 1970-talet hållits med del— tagande av medlemsländernas regeringschefer och Frank— rikes president. Genom enhetsakten har detta forum

"det Europeiska Rådet" också fått en formell ställning. Mötet spelar en viktig roll för att slita större tviste— frågor och ge impulser till det fortsatta arbetet.

4.3. Produktkrav

Grunden för EG:s harmonisering av medlemsstaternas lag— stiftning — bl.a. avseende avvecklandet av tekniska handelshinder - återfinns i Romfördragets artikel 100. Där stadgas att rådet enhälligt på kommissionens för— slag skall utfärda direktiv för harmonisering av sådana rättsregler och förvaltningsföreskrifter i medlemssta— terna som direkt kan påverka den gemensamma marknadens upprättande eller funktion. Enligt artikel 189 binder utfärdade direktiv medlemsstaterna att förändra sin lagstiftning så att den nationella lagstiftningen upp— fyller direktivet med avseende på det resultat som skall uppnås. Det överlåts dock åt medlemsstaterna att

bestämma om medel och tillvägagångssätt.

Som nämnts innebar artikel 100 ursprungligen krav på enhälliga beslut för utfärdande av direktiv som harmo— niserar rättsreglerna inom EG. År 1985 enades man inom EG om ett reformpaket (den s.k. enhetsakten) med vissa ändringar i föredragstexterna. Möjlighet till beslut med kvalificerad majoritet infördes bl.a. genom en ny artikel 100 a beträffande harmonisering av medlemslän— dernas lagstiftning. Medlemsländerna kan dock under vissa förutsättningar göra avsteg från de beslut som fattas enligt denna procedur. De ändrade reglerna inne— bär också att parlamentets befogenheter till viss del utökats.

I artikel 100 a stadgas att kommissionen skall efter— sträva en hög säkerhetsnivå i sina direktivförslag rörande hälsa, säkerhet, miljö— och konsumentskydd.Ar—

tikeln har också kompletterats med ett stycke som an— ger att medlemsländer som vill införa eller behålla strängare krav beträffande områden som anges i en ny artikel 36 a i Romfördraget, liv, hälsa etc. eller be- träffande miljö eller arbetsmiljö har möjlighet att ut— färda avvikande bestämmelser. Kommissionen skall pröva om dessa avvikelser utgör en godtycklig diskriminering eller dolda handelshinder. Kommissionen eller en annan medlemsstat kan begära att EG—domstolen prövar sådana nationella beslut i en särskild snabbprocedur. Det har förmodats att domstolen kan komma att iaktta viss re—

striktivitetvidtillämpningenavundantagsbestämmelser.

Två ytterligare artiklar (118 a och 130 S) av betydelse för harmonisering av produktkrav tillkom också genom 1985 års reformpaket. I artikel 118 a föreskrivs att minimiregler för skydd av arbetsmiljö kan beslutas med kvalificerad majoritet. I artikeln sägs uttryckligen att enskilda länder har rätt att upprätthålla eller in— föra en högre skyddsnivå. I artikel 130 S föreskrivs att rådet enhälligt kan besluta om regler för minimi—

krav till skydd för miljön.

År 1969 antog EG—rådet ett program för bl.a. undanrö— jande av tekniska handelshinder och ömsesidigt erkän— nandezn/kontroll förutsatt att framställnings— och kon- trollmetoder harmoniserats. Programmet omfattade motor— fordon, lantbrukstraktorer, textilprodukter, elektrisk materiel, tvätt— och rengöringsmedel, farliga ämnen, gödningsmedel, hissar och lyftdon, tryckhållare, kos— metiska medel, kristallglas samt metrologi.

I samband med presentationen av handlingsprogrammet redogjordes för de olika harmoniseringsmetoder som

kunde användas, nämligen:

1.

Totalharmonisering,där nationella regler ersätts av regler i antagna direktiv. Det medför att medlems- länderna endast får tillåta marknadsföring av pro— dukter som uppfyllerdirektivetskrav och att med- lemsländerna inte får ställa andra krav på ifråga— varande produkter. Detta gäller även produkter tillverkade i länder utanför EG.

"Exempel på direktiv som innefattar total harmoni— sering är direktiven om buller från t.ex. tornkra— nar, motorkompressorer och generatoraggregat.

Optionell eller valfri harmonisering, där medlems- länderna kan upprätthålla redan existerande natio— nella regler, men inte får förbjuda eller begränsa marknadsföring eller användning av produkter som uppfyller kraven i ett antaget EG—direktiv. De na— tionella kraven kan vara högre eller lägre än di- rektivets krav. Om de nationella kraven är högre än direktivets krav får de nationella kraven inte före enas med försäljningsförbud för varor som uppfyl- ler direktivets krav. Syftet med att behålla strängare nationella krav är som regel att göra det möjligt att upprätthålla en inhemsk produktion, som inte är konkurrenskraftig på EG—direktivets vill— kor. Ett medlemsland med nationella särkrav måste acceptera import av produkter som uppfyller dessa krav. Som exempel på optionell harmonisering kan nämnas direktiven om lantbruks— ochskogsbrukstrak— torer samt direktiven om metrologi och fordonskom— ponenter.

"Hänvisning till standard—metoden", där man i ett direktiv begränsar sig till att ange vissa allmänna säkerhetskrav som skall vara uppfyllda och anger i vilka, på annat håll utarbetade standarder eller andra normer, som anses uppfylla direktivets all—

mänt formulerade krav. Det s.k. lågspänningsdirek— tivet för elektrisk materiel är utformat enligt denna metod. Enligt EG:s s.k. "New Approach" från år 1985 skall harmonisering i framtiden bygga på denna princip. En närmare beskrivning av EG:s nya metod följer senare i detta avsnitt.

4. Metoden om "ömsesidigt erkännande av kontroll" var— vid varor som är tillverkade och kontrollerade en- ligt ett EG—lands regler fritt kan omsättas inom EG. Detinnebär att medlemsländerna ömsesidigt erkänner varandras säkerhetsregler och kontrollordningar även om dessa kan skilja sig åt i utformning och detal—

jer.

S. Minimiharmonisering, där kraven i ett direktiv ut- gör en lägsta gemensam kravgräns men inte hindrar medlemsstaterna att införa högre krav. Denna metod avses användas på t.ex. arbetsmiljöområdet i sådana fall där kraven inte avser själva produkten utan produktionsprocessen, t.ex. gränsvärden för inne- hållet av olika ämnen i luft på arbetsplatser.

Harmoniseringsarbetet inom EG har gått långsammare än förväntat och EG—länderna har än så länge skildanatio— nella bestämmelser på många områden.

Fram till år 1985 hade rådet antagit 177 direktiv med tekniska föreskrifter samt 56 ändringsdirektivk

Utarbetandet av direktivförslag följer en tämligen komplicerad arbetsgång som ofta medfört tidsfördröj— ningar. De 16 direktiv som antogs år 1984 hade i genom- snitt tagit nio och ett halvt år att utarbeta. Den längsta tiden var tolv år.

Det första utkastet till ett förslag utarbetas i all—

mänhet i en arbetsgrupp under samarbete mellan stat— liga specialister och intressenter från näringslivet. Ett i kommissionsregi färdiggjort utkast föreläggs med eller utan ändringar ministerrådet som ett formellt förslag av de 17 kommissionsledamöterna. Rådet inhämtar därefter i allmänhet ställningstaganden från parla— mentet samt ekonomiska och sociala utskottet. Vidare diskuteras förslaget ingående i rådsgrupper där före— trädare från bl.a. medlemsstaternas myndigheter ingår. Ofta har dessa personer deltagit i det första arbetet med utkastet. Slutet på processen är att ett förslag antingen förkastas eller kungörs som rådsdirektiv.

Vid ändring av ett direktiv för att anpassa detta t.ex. till nya förhållanden tillämpas ett förenklat förfa— rande.Detta arbete kan helt försiggå inom kommissionen. Undantag från detta förhållande är sådana fall där ma— joritetsbeslut ej kunnat fattas inom kommissionsut— skottet. Härvid hänskjuts frågan till rådet som beslu— tar med kvalificerad majoritet. Om rådet ej blir be— slutsmässigt hänförs frågan ånyo till kommissionen för slutligt beslut.

Ansträngningarna att intensifiera harmoniseringsarbetet inom EG har skett stegvis. Av särskild betydelse i des— sa ansträngningar har det ökade utnyttjandet av euro— peisk standardiseringsverksamhet varit.

Den 16 juli 1984 antog rådet vissa principer för en europeisk standardiseringspolicy. Dessa innebär att EG i de tekniska harmoniseringssträvandena i ökad ute sträckning överlåter arbetet med att definiera tek— niska kriterier till de europeiska standardiseringsor- ganen samtidigt som åtgärder vidtas för att stimulera och underlätta standardiseringsarbetet. Som en följd av dessa rådsprinciper har EG och CEN/CENELEC den 13 november 1984 resp. den 10 oktober 1985 tecknat

dels ett avtal med allmänna riktlinjer för samarbetet (General Guidelines), dels ett ramkontrakt för standar- diseringsmandat (Framework Contract). I enlighet med dessa avtal beställer kommissionen standardiseringsupp— drag och lämnar mandat för deras genomförande. Det ut- ökade samarbetet mellan EG och CEN/CENELEC syftar till en rationell arbetsfördelning i den tekniska harmoni- seringsverksamheten, vilken skall underlätta och på— skynda undanröjandet av tekniska handelshinder.

Som ytterligare ett led i strävandena att underlätta den tekniska harmoniseringen antog rådet den 7 maj 1985 en resolution om en ny metod för teknisk harmonisering och användning av standarder i direktiv. I resolutionen, som allmänt benämns "The New Approach", godkände rådet fyra huvudprinciper som skall iakttas då kommissionen utarbetar direktivförslag för avveckling av tekniska handelshinder. Dessa fyra principer innebär:

1. att omfattningen av de regler som anges i direkti— ven skall begränsas till vissa väsentliga säker-

hetskrav,

2. att utformningen av de tekniska specifikationer som skall säkerställa att produkter uppfyller de vä— sentliga säkerhetskraven skall överlåtas på kompe— tenta europeiska standardiseringsorgan,

3. att dessa tekniska specifikationer inte är tving- ande utan behåller sin status av frivilliga

standarder,

4. att nationella myndigheter dock skall erkänna att produkter tillverkade enligt harmoniserade stan— darder presumeras överensstämma med de väsentliga säkerhetskraven. Tillverkarna kan också välja andra

tekniska specifikationer förutsatt att det kan visas att produkterna därmed uppfyller säkerhetskraven.

Lagstiftningstekniken att standarder presumerasuppfylla säkerhetskraven innebär att de får vissa rättsverkning—

ar, men att de dock inte binder möjligheten utan ger den möjlighet att pröva om standarden uppfyller föreskrif— ternas krav (se bilaga 3).

Rådet har i resolutionen också fastslagit att följande fem krav skall vara uppfyllda för att kommissionen skall lägga fram direktivförslag enligt den nya metoden.

1. Det skall vara möjligt att göra en klar åtskillnad mellan de väsentliga säkerhetskrav som antas av rådet och de tekniska specifikationer som utarbetas och antas av standardiseringsorganen.

Aktuellt produktområde skall vara lämpligt för standardisering och det skall finnas erforderlig

standardiseringskapacitet.

Den nya metoden skall företrädesvis användas på om— råden som inte tidigare omfattas av direktiv.

Den nya metoden skall företrädesvis omfatta pro— duktgrupper, men skall även kunna omfatta enskilda produkter.

Det skall stå klart att olikheter i medlemsländer- nas nationella lagstiftning utgör hinder för fri rörlighet av varor.

Rädsresolutionen innehåller också en grundmodell i tio punkter för framtida direktivförslag — ett s.k. modell— direktiv.

Den metod för utformning av säkerhetskrav av produkter som anges i modelldirektivet har som redan nämnts se— dan år 1973 tillämpats beträffande elektrisk materiel

genom det s.k. lågspänningsdirektivet.

Efter att EG antagit "The New Approach" för harmonise— ring av tekniska föreskrifter har ett direktiv enligt dessa principer antagits, nämligen rådsdirektivet av den 25 juni 1987 om enkla tryckkärl. Ytterligare tre direktivförslag har utarbetats, nämligen angående lek— sakers säkerhet, harmonisering av regler på byggområdet och regler om maskinsäkerhet. Vidare finns planer på.att reglerna inom legal metrologi (mått och vikt) skall ut— formas enligt den nya metoden.

EG har således genom skilda rådsbeslut fastslagit den framtida inriktningen av sitt harmoniseringsarbete. Sammanfattningsvis innebär denna inriktning:

— att på områden där det redan finns direktiv med tekniska specifikationer skall dessa behållas och i mån av behov förändras i takt med den tekniska utvecklingen,

— att på områden där det anses föreligga behov av harmonisering av medlemsländernas lagstiftning om säkerhetskrav på produkter skall direktiv utarbe— tas enligt den nya metoden, innebärande att di— rektivens innehåll begränsas till rättsligt bin— dandeallmännasäkerhetskrav vilka kompletteras med tekniska specifikationer som i första hand skall finnas formulerade i harmoniserade euro— peiska standarder, att dessa standarder behåller sin status som frivilliga dokument men att de skall presumeras stå i överensstämmelse med de

allmänna säkerhetskraven,

- att på områden där behov av harmonisering via direktiv inte anses föreligga skall den s.k. principen om ömsesidigt erkännande tillämpas, vilket innebär att en vara som är lagligen pro— ducerad och marknadsförd i ett EG—land fritt skall kunna säljas inom hela EG.

4.4. Provning och kontroll

I samband med EG:s ansträngningar att eliminera tek— niska handelshinder såväl internt inom EG som externt i förhållande till icke medlemsländer, sker en utveckling av provnings— och kontrollverksamheten inom EG.

I EG:s traditionella direktiv är produktkraven detal— jerat angivna. Som en förutsättning för marknadsföring ställs krav att produkterna kontrollerats genom prov— ning vid organ i resp. medlemsland som i särskild ord— ning anmälts till kommissionen som utpekade behöriga organ för provning och kontroll enligt ett visst direk— tiv (eng.: designated laboratories). Förteckningar över anmälda organ kungörs av kommissionen.

Vidare ställs i direktiven krav på att produkter som efter kontroll visat sig uppfylla produktsäkerhets— kraven skall märkas med en gemensam EG—märkning.

Det s.k. lågspänningsdirektivet (LVD) skiljer sig från de traditionella direktiven i flera avseenden. Dels är produktkraven generellt utformade och anknutna till standarder på så vis att produkter som uppfyller har— moniserade standarder skall presumeras uppfylla direk— tivets allmänna säkerhetskrav. Även produkter som inte är tillverkade i enlighet med harmoniserade standarder kan efter särskild kontroll bedömas uppfylla direk— tivets allmänna säkerhetskrav.

Vidare är reglerna om kontroll och märkning av produkter annorlunda utformade i LVD.

Produkter som är tillverkade i enlighet med harmonise— rad, eller annan godtagen, standard kan kontrolleras antingen av tillverkaren själv, som utfärdar en dekla— ration om överensstämmelse (eng.: Manufacturer's Dec— laration of Conformity) eller av ett till kommissionen anmält certifieringsorgan, somutfärdar ett certifikat om överensstämmelse och medger att produkten får märkas med certifieringsorganets märke. Det ställs således inte krav på gemensam EG—märkning i LVD.

För att produkter som inte tillverkats i enlighet med harmoniserad eller annan godtagen standard skall få marknadsföras skall de ha provats av särskilda till kommissionen anmälda provningsorgan och därvid bedömts uppfylla direktivets allmänna säkerhetskrav. Detta för— hållande skall kunna styrkas av en särskild provnings— rapport från ett sådant behörigt organ.

Den kontroll som enligt LVD åligger tillverkare och importörer kompletteras av en statlig marknadskontroll i resp. medlemsland. Om en elektrisk produkt vid sådan marknadskontroll befaras inte uppfylla säkerhetskraven enligt LVD kan medlemsstaten förbjuda saluföring av produkten. Medlemsstaten skall i sådana fall omedelbart informera övriga berörda medlemsstater och kommissionen och ange orsakerna till beslutet. Medlemsstaten har be- visbördan för att produkten bedömts inte uppfylla säkerhetskraven. Särskilda procedurer finns för sådana fall där det råder oenighet mellan medlemsstaterna om bedömningar i säkerhetsfrågor.

I EG:s nya metod för utarbetande av direktiv för tek—

nisk harmonisering — det s.k. modelldirektivet — anges

följande alternativa sätt att verifiera att en produkt uppfyller ställda krav (eng.: means of attestation of

conformity) a) certifikat och märkning av fristående organ, b) provningsresultat från fristående organ,

c) försäkran om överensstämmelse utfärdad av till- verkaren eller hans agent i gemenskapen; krav om övervakning kan föreskrivas i sammanhanget,

d) andra former för vidimering som kan finnas angivna i direktivet (i undantagsfall krav på förhandsgod-

kännande).

De nationella organen som fått befogenhet att utfärda certifikat eller märkning skall vara kungjorda till kommissionen och till de andra medlemsstaterna. Organen skall fullgöra sitt arbete enligt internationellt vedertagen praxis och särskilt i överensstämmelse med principer som angetts i riktlinjer från ISO. Medlems—

staterna har ansvaret för tillsynen—av organen.

Frågor rörande verkställigheten av ett direktiv skall behandlas av en särskilt upprättad permanent kommitté under ordförandeskap av en ledamot från kommissionen.

EG har hitintills, som tidigare sagts, antagit ett direktiv för enkla tryckkärl, vilket utarbetats enligt den nya metoden. I det följande lämnas en översiktlig

redogörelse om utformningen av direktivet.

Direktivet omfattar tryckkärl dimensionerade för ett tryck av högst 30 bar med ett tryckvolymvärde som inte får överskrida 10 000 barliter: tryckkärl av högst 20

barliter är dock undantagna.

Medlemsstaterna skall presumeraatt tryckkärl uppfyller de väsentliga säkerhetskraven om det är försett med EG— märkning som bekräftar överensstämmelse med harmonise— rad standard eller, i frånvaro av sådan, med erkänd

nationell standard.

Det finns olika former av steg för vidimering av krav— uppfyllelse.0m tryckkärlen skall utföras i enlighet med harmoniserad eller med erkänd nationell standard kan tillverkaren välja mellan två alternativa kontroll— former innan tillverkningen startar. I det ena alterna— tivet informeras ett godkänt kontrollorgan om konstruk— tionens utförande och om åtgärder som skall vidtas i tillverkningen för att produkterna skall uppfylla de särskilda säkerhetskraven eller fordringarna enligt standard; alternativt kan tillverkaren skicka in ett prototypkärl för typkontroll hos ett erkänt kontroll- organ. Den senare proceduren är obligatorisk för tryck— kärl som inte till fullo är utförda enligt harmoniserad eller erkänd nationell standard.

Alternativa kontrollformer föreligger också i samband med tillverkningen. s.k. EG—verifikation krävs för tryckkärl med tryckvolymprodukter överstigande 3 000 barliter. Denna verifikation skall utföras på varje tillverkningsparti av tryckkärl genom stickprovsmässig kontroll av erkänt kontrollorgan.

Tillverkaren kan också välja EG-verifikation för mindre tryckkärl. Han har emellertid då möjlighet att i stål— let avge en tillverkardeklaration med försäkran om att tryckkärlen är utförda enligt godkänt underlag. Detta alternativ skall emellertid förenas med övervakning av

tillverkaren genom ett erkänt kontrollorgan.

Direktivet innehåller ocksåvissa minimikriterier som de

erkända kontrollorganen skall uppfylla. De allmänna

säkerhetskraven är förhållandevis detaljerade. Där sti— puleras bl.a. krav på material och på svetsfogar: vida— re anges att kärlen inte får uppvisa någon plastisk deformation för tryck 1,5 gånger dimensioneringstrycket och att brott inte får uppträda för tryck upp till 2,5 gånger detsamma.

Några harmoniserade standarder som skall komplettera direktivet föreligger ännu ej. Det är därför knappast troligt att total harmonisering för området kan uppnås inledningsvis.

Tryckkärlsdirektivet ger inte samma frihet för till— verkarna som lågspänningsdirektivet. Gemensamt för båda är dock att det inte föreligger något direkt krav om förhandsgodkännande; i tryckkärlsfallet krävs dock en dokumentation om åtgärder med uppgifter om hur säker— hetskraven tryggas avseende såväl utformningen sonltill— verkningen. I lågspänningsdirektivet finns inga före— skrifter om tillverkningskontroll. För de större tryck— kärlen krävs här en tredjepartskontroll; för de mindre kan detta alternativ ersättas med godkänd och övervakad egenkontroll.

Ytterligare tre direktivförslag har utarbetats enligt EG:s nya metod; nämligen för leksaker, byggprodukter och maskiner.

Förslaget till leksaksdirektiv har en allmänt formu— lerad säkerhetsklausul att leksaker får marknadsföras endast om de inte kan skada användarens hälsa eller säkerhet. Leksaker som har ett modellidentifierings— nummer och EG-märke som styrker överensstämmelse med harmoniserad standard skall presumeras uppfylla den allmänna säkerhetsklausulen.

För leksaker tillverkade enligt harmoniserad standard

kan tillverkaren eller dennes bemyndigade representant inom EG själv anbringa EG-märket som bekräftelse på att produkten är i överensstämmelse med harmoniserad stan— dard. Ett underlag med tekniska data och beskrivning av produktionsförfaranden för att säkerställa likfor— mighet med harmoniserad standard skall kunna visas upp för kontroll. Underlaget kan också innehålla ett EG—typgodkännandebevis som utfärdats av ett utsett or— gan för EG—kontroll. Typkontroll hos ett sådant organ är obligatoriskt för objekt som inte är helt i över- ensstämmelse med harmoniserad standard.

Förslaget till direktiv rörande byggmaterial bygger i flera avseende på den nya harmoniseringsmetoden, vilket innebär att man i övergripande termer fastställer de grundläggande krav som skall gälla för byggnader. Des- sa krav avser bl.a. hållfasthet och stabilitet, brand— säkerhet, hälsa och hygien, miljö, brukarsäkerhet, beständighet, bullerskydd och energiförbrukning.

Produkter antas uppfylla de grundläggande säkerhets—

kraven om de:

— uppfyller harmoniserad europeisk standard som ut-

arbetats på mandat från kommissionen, eller

— har genomgått ett typgodkännandeförfarande, "Agrément technique Européen", eller om varken Europeisk standard eller riktlinjer för agrément

finns,

— uppfyller nationell standard eller har nationellt godkännande om dessa i sin tur uppfyller de grund—

läggande kraven.

Någon möjligset att godkänna produkter direkt mot de grundläggande kraven förutses inte för närvarande.

Produkter som antas uppfylla de grundläggande säker- hetskraven genom något av ovanstående alternativ skall efter tillverkningen genomgå ett förfarande i vilket överensstämmelse med specifikationerna verifieras ("attestation of conformity"). Detta kan ske enligt något av följande förfaranden:

— produktens överensstämmelse med uppställda krav be-

kräftas av godkänt certifieringsorgan,

— tillverkarens kvalitetskontroll certifieras av god— känt certifieringsorgan vilket åtföljs av tillver- kardeklaration

- tillverkardeklaration på basis av typgodkännande från godkänt organ,

— tillverkardeklaration.

Vilket av ovanstående förfaranden som skall tillämpas för viss produktkategori skall avgöras av kommissionen. Certifieringsorgan och inspektionsorgan utses av med— lemsstaterna. Varor som genomgått föreskrivet certi— fieringsförfarande får märkas ("EG conformity"). Märkta varor skall ha tillträde till hela EG-markna— den.

I förordet till direktivförslaget förutses också att man i ett andra steg kommer att utarbeta tekniska dokument som skall utgöra ett mellansteg mellan de grundläggande säkerhetskraven och standarder resp. andra tekniska specifikationer. Som exempel på sådana tekniska dokument nämns de s.k. Eurocodes.

Sedan ett antal år utarbetas inom kommissionen säker— hetsnormer för bärande konstruktioner, Eurocodes. Hittills har arbete bedrivits i nio Eurocodesprojekt.

Dessa har sin svenska motsvarighet i planverkets till— lämpningsföreskrifter till byggnadsstadgan. Eurocodes kommer i praktiken att vara styrande för det europeiska standardiseringsarbetet och kommer att utgöra grunden för typprovning.

Inom CEN utarbetar Programming Committee No. 1 — Building — ett förslag till arbetsordning på byggstan— dardiseringsområdet. En lista över de standardiserings- projekt som anses erfordras ur myndighetssynvinkel resp. ur industrins synvinkel är under utarbetande.

I förslaget till maskindirektiv godtas tillverkarens egen försäkran att produkterna överensstämmer med fö— reskrivna krav. Något förslag till övervakning av tillverkarens egen kontrollverksamhet föreligger ej.

Från EG—kommissionens sida har i ett principförslag nyligen lagts fram förslag om att frågor om provning och certifiering i framtiden skall behandlas inom ett för EG— och BETA—länderna gemensamt europeiskt forum. Detta föreslås bli lokaliserat till de europeiska standardiseringsorganen CEN och CENELEC, men med en klar funktionell åtskillnad från dessa organs stan— dardiseringsverksamhet.

4_5 Säkerställande av kvalitet hos prov—

nings— och kontrollresultat

Frågor om säkerställande av provnings— och kontroll— resultat har under senare tid ägnats stor uppmärksam- het inom EG. Iförordet till nya metoden framhölls att en av förutsättningarna för att metoden kan användas är "the existence of certification bodies and labora- tories which ensure confidence between the authorities

concerned".

Inom EG konstaterades att man saknade en gemensam policy för vilka krav som skall ställas på certifie- rings— och provningsorgan och att det var angeläget att sådana gemensamma krav snarast utarbetades och började tillämpas. Det konstaterades också att avsaknaden av gemensamma krav hade lett till bristande förtroende mellan olika länders certifierings— och provningsorgan, att det inte fanns tillräcklig information om olika EG-länders certifieringsförfaranden och att den erfor- derliga tekniska samverkan mellan provningsorgan sak-

nades.

Från EG—kommissionens sida har uttalats uppfattningen att förtroendefrågorna inte kan lösas genom lagstift— ning utan att "nyckeln till framgång" inom detta områ- de ligger i det ömsesidiga förtroende som kan skapas mellan tekniska experter.

I mitten av år 1986 tillsattes inom EG arbetsgrupper för provning och certifiering som fick i uppdrag att utarbeta förslagtill gemensamma kriterier för prov— nings—,ackrediterings— och olika slags certifierings- organ. Arbetsgrupperna gjorde en inventering av be— fintliga internationella dokument med motsvarande krav, främst dokument utarbetade inom ISO/IEC och ILAC—kon— ferenserna. Under senare delen av år 1987 lämnade ar— betsgrupperna förslag tillgemensamma EG—krav baserade på nämnda befintliga internationella rekommendationer. EG—kommissionen har överlämnat dessa förslag till CEN och CENELEC för fastställelse som europeiska standar— der. Som framgår av avsnitt 6.1.4 har EFTA lämnat mot— svarande mandat till CEN och CENELEC.

De krav för provnings—, ackrediterings— och olika slags certifieringsorgan som nu avses bli fastställda

som europeiska standarder omfattar:

1. allmänna krav för provningslaboratorier,

2. tillvägagångssätt vid bedömning av provningslabo—

ratorier.

3. allmänna krav för ackrediteringsorgan,

4. rekommendationer för att åstadkomma förtroende mel—

lan provningslaboratorier,

5. rekommendationer beträffande innehållet i avtal mel— lan ackrediteringsorgan (avtalet mellan NAMAS och RNE bifogas som exempel till EG—förslaget).

I förordet till dessa kriterier framgår att de är av— sedda att användas såväl vid formella ackrediteringar av provningslaboratorier som vid utseende av officiella provningsorgan.

Kraven för certifieringsorgan är uppdelade på:

1. krav på certifieringsorgan för produktcertifiering,

2. krav på organ som bedömer kvalitetssystem,

3. krav på certifieringsorgan som godkänner personal

för viss kvalitetskontroll samt 4. krav på tillverkardeklarationer. Den provning som ligger till grund för certifieringar— na ska fylla ovannämnda krav för provningsorgan och resp. tillvägagångssätt vid bedömning av provnings— laboratorier.

I kommande EG—direktiv kan förväntas att det kommer

att ställas krav på att ovanstående kriterier i till—

lämpliga delar skall vara uppfyllda.

Som jag nämnt under avsnitt 2.3 är ackreditering av provningslaboratorier en teknik som under det senaste årtiondet kommit till allt större användning för att säkerställa provningslaboratoriers kompetens och därmed även kvaliteten på dessa laboratoriers provningsresul— tat. Inom EG finns etablerade, sammanhållna ackredite— ringssystem iflera länder, bl.a. i Storbritannien, Irland, Frankrike och Danmark. I de flesta övriga EG— länder, dock med undantag av Västtyskland, håller så— dana ackrediteringssystem på att byggas upp.

4.6 Ömsesidigt godtagande av provnings— och

kontrollresultat

Tillämpningen av Romfördraget innebär en rättslig skyldighet för EG—länderna att inte förhindra mark— nadsföring och försäljning av varor som är lagligen producerade och marknadsförda i ett EG—land. Detta brukar kallas principen om fritt varuutbyte eller "mutual recognition"—principen.

Som beskrivits under avsnitt 4.1 och 4.3 kan EG också på särskilda områden utfärda gemensamma direktiv om

krav på produkter.

Frågan om ömsesidigt godtagande av provnings—och kon— trollresultat mellan EG—länderna ser olika ut beroende på om produktkraven harmoniserats genom direktiv eller

om principen om fritt varuutbyte skall tillämpas.

I såväl de "gamla" direktiven som i direktiven enligt den nya metoden harmoniseras inte bara produktkraven

utan även kontrollordningarna. I direktiven anges

sålunda vid vilka särskilda organ produkterna genom provning skall kontrolleras. Varje medlemsland skall i särskild ordning anmäla ett eller flera behöriga prov— nings— och kontrollorgan till EG—kommissionen samt till övriga medlemsländer. En produkt som genomgått enligt ett direktiv föreskriven provning och kontroll vid ett behörigt organ i ett EG—land skall därefter godtas av övriga EG—länder utan förnyad provning och kontroll.

Som också tidigare nämnts innehåller EG-direktiven som regel krav på särskild EG—märkning, som endast får åsättas efter bemyndigande av de till kommissionen an— mälda provnings— och kontrollorganen.

Enligt uttalanden från EG-kommissionen får till kom— missionen anmälda kontrollorgan inte godta provnings— resultat från länder utanför EG som underlag för sin kontroll.

Annorlunda förhåller det sig på elområdet enligt det s.k. lågspänningsdirektivet. Som jag tidigare nämnt ställs det i lågspänningsdirektivet inte något krav på särskild EG-märkning, utan märkning från resp. EG—lands behöriga kontrollorgan skall godtas av övriga EG—länder.Påelområdet förekommer flera arrangemang med ömsesidigt godtagande av provningsresultat som såväl certifieringsorgan inom EG som inom EFTA deltar i. Det innebär exempelvis att provningar utförda vid sEMKO i Sverige godtas som underlag för certifiering av de flesta EG—organ. Via teknisk samverkan mellan de organ som ingår i dessa arrangemang har man åstadkommit för- troende för varandras provningsresultat. Arrangemangen på elområdet har av EG—kommissionen utpekats som före— bilder för arbetet med att åstadkomma ömsesidigt god— tagande av provnings- och kontrollresultat.

Vad gäller varor som omfattas av principen om fritt

varuutbyte utan legal harmonisering finns det ingen uttrycklig rättslig reglering av provnings— och kon- trollfrågorna. Av EG—domstolens rättspraxis framgår dock att enskilda EG—länder kan föreskriva om kontroll av icke diskriminerande slag.

Ett av de vägledande rättsfallen är det s.k. "Bio- logische Produkten" (Frans Nederlandse Maatschappij voor Biologische Produkten BV, Case 272/80, 1981 (ECR) 327). En importör i Nederländerna hade sålt franska växtskyddsmedel, som godkänts i Frankrike, men för vilka han inte sökt obligatoriskt godkännande i Neder— länderna. EG—domstolen konstaterade att det följer av Romfördragets artikel 30 i jämförelse med artikel 36 att en medlemsstat inte är förhindrad att ställa krav på förhandsgodkännande av en produkt även om produkten redan godkänts i en annan medlemsstat. Myndigheten i importlandet får emellertid inte onödigtvis begära tekniska eller kemiska analyser eller laboratorie— provningar om samma analys eller provning redan ut— förts i ett annat medlemsland och analys- eller prov— ningsresultaten är tillgängliga eller på begäran kan

göras tillgängliga.

EG—domstolens utslag innebär sålunda en skyldighet för EG—länder att godta varandras provningsresultat från likartade provningar. Däremot uttalas klart i utslaget att medlemsländerna inte är skyldiga att direkt godta varandras kontrollresultat. Som nämnts ovan är en med- lemsstat inte förhindrad att ställa krav på förhands— godkännande av en produkt även om produkten redan god-

känts i en annan medlemsstat.

Enligt EFTA—ländernas frihandelsavtal med EG åtnjuter en EFTA—produkt som godtagits i ett EG-land fri varu- cirkulation till övriga EG—länder. Frågan blir då

huruvida enskilda EG—länder är beredda att godta

provnings— och kontrollresultat från ett EFTA-land eller om produkten måste provas och kontrolleras inom EG. Det har emellertid understrukits att en EFTA-pro- dukt i praktiken måste ha kommit i omlopp i EG—inför— sellandet för att få fri tillgång till övriga EG—län— der. Det räcker inte att bara använda ett EG—land som "inkörsport" till EG.

Om det i avsnitt 4.4 omnämnda uppslaget om ett euro— peiskt forum för provning och kontroll förverkligas, öppnas en intressant möjlighet för ömsesidiga godkän— nanden av provnings— och kontrollresultat mellan EFTA— länder och EG. Förutsättningen är dock att EG inte läser kontrollordningarna i direktiven utan lämnar den—

na fråga öppen.

5 PROVNING OCH KONTROLL I VISSA ANDRA LÄNDER

5.1 USA

Det tekniska regelsystemet i USA är omfattande och kom— plext. Legalt bindande krav på produkter inkl. krav på provning och kontroll finns på federal, delstats—, regional— och lokal nivå.

Federala regler — Lagar och myndighetsföreskrifter ut— gör minimiregler, som gäller för hela USA. Myndighets— föreskrifter på federal nivå publiceras i Code of Federal Regulations (CFR) och är uppdelade i 50 ämnes— kapitel.

Delstatsregler — Lagar, myndighetsföreskrifter eller rekommendationer kan variera mellan de 50 delstaterna, men får aldrig innehålla lägre krav och direkt strida mot eller motsäga de federala kraven. Delstatsreglerna är oftast mer detaljerade än de federala reglerna och blir på det sättet ofta en form av kompletterande be— stämmelser. En delstatsregel är ofta en rekommendation som inte är bindande för de lokala myndigheterna när dessa kompletterar med egna regler. Delstatsregler publiceras i egna dokumentserier.

Regionala regler — "Counties" fastställer och tillläm— par regler som är speciellt anpassade för den geogra— fiska och klimatologiska region, den industriali—

serings— och utbildningsgrad och det sociala liv som utvecklats och gäller i resp. område.

Lokala regler — Exempel på lokala myndighetsenheter är stora städer "Cities" som fungerar självständigt vad gäller tekniska regler. Vissa beslut på lokal nivå tas från fall till fall. Förutsättningarna för besluten finns inte alltid nedskrivna i något officiellt doku—

ment.

Inom vissa teknikområden används i stor utsträckning metoden att i legalt bindande regler på olika sätt hän— visa till frivilliga standarder. I USA finns över 400 privata organ som utarbetar, fastställer och ger ut standarder. Totalt finns ca 35 000 sådana standard— dokument. Det centrala amerikanska standardiserings—

organet är ANSI.

Provning och kontroll av produkter utförs vid ett stort antal provnings— och certifieringsorgan. I resp. före- skrift anges hur och av vilket organ en produkt skall provas och kontrolleras samt på vilket sätt kontrollen skall verifieras. I många fall utpekas särskilda certifieringsorgan, eller det ställs krav på att prov- ningen utförs vid ett ackrediterat provningsorgan. I USA finns ett flertal ackrediteringssystem för prov—

ningslaboratorier.

Vid sidan av kontroll föranledd av myndighetsföreskrif— ter förekommer en omfattande kontroll på grund'av krav från försäkringsbolagen. De stränga amerikanska regler- na om produktansvar är ett annat incitament för till— verkare att låta prova och certifiera sina produkter.

En särställning bland certifieringsorganen intar det av försäkringsbolagen ägda Underwriters Laboratories (UL), som har sin verksamhet förlagd till ett flertal

platser i USA. Produkter som provats och certifieratsav Underwriters Laboratories samt försetts med UL—märkning godtas som regel av resp. myndighet.

UL:s certifieringsverksamhet är mycket detaljerad och förenad med villkor om övervakad tillverkningskontroll. SEMKO utför på ULzs uppdrag sådan övervakning av i Sverige tillverkade, av UL—certifierade produkter. UL har vidare avtal med vissa länder, bl.a. Japan, om ömsesidigt godtagande av provningsresultat som underlag för certifiering.

Det finns flera exempel på att svenska provningsresultat godtas av skilda amerikanska myndigheter. Som regel har krav ställts på att de svenska provningsorganen på något sätt skall kunna styrka sin kompetens. Det finns emellertid också ett flertal exempel, där svenska prov— ningsresultat inte godtagits i USA.

5.2. Japan

I Japan finns ett 30—tal centrala lagar som innehåller krav på produkter inkl. krav på provning och kontroll. Exempel på sådana lagar är "Electrical Appliance and Material Control Law, Consumers Product Safety Law, Building Standards Law och Road Vehicles Act Kon— trollen av att produkter uppfyller obligatoriska krav handhas av myndigheter som handhar egna certifierings- system. Kontrollen kan ske i form av typkontroll, in— spektion av tillverkningen eller registrering av till- verkaren.

Vid sidan av legalt bindande tekniska regler finns ett stort antal frivilliga standarder och certifierings— system t.ex. Japan Industrial Standard (JIS). Det finns också en rikhaltig flora av certifieringsmärken

som åsatts certifierade produkter. Inom vissa certifi— eringssystem finns särskilda system för ackreditering av provningslaboratorier.

Under de senaste åren har Japan i större utsträckning

än tidigare börjat godta utländska provningsresultat som underlag för japanska godkännanden eller certifi— eringar.sålunda godtas t.ex. provningsresultat från Underwriters Laboratories i USA, Technische Uberwachungs- verein iRheinland samt i Berlin och Laboratorie Nationa— le d'Essais i Frankrike. Under föregående år auktorise— rades SEMKO av Ministry of International Trade and Industry (MITI) att uföra den förundersökning av till— verkning och produktkontroll som erfordras för att en tillverkare skall erhålla registrering hos MITI. En sådan registrering erfordras, innan en ansökan om pro— duktgodkännande accepteras av MITI. Ett MITI—godkännande kan därefter erhållas inom ramen för det s.k. CB—syste— met (se avsnitt 7.1) efter grundprovning hos SEMKO och kompletterande provning i Japan.

5.3. Öststaterna

Uppbyggnaden av Öststaternas regelsystem med tekniska krav på provning och kontroll skiljer sig från motsva— rande regelsystem i andra länder. Den obligatoriska kontrollen är nämligen betydligt mer omfattande beroen- de på att kontrollen inte bara har till syfte att säker— ställa skyddet för liv, hälsa och egendom utan samtidigt är en del av samhällskontrollen av att företag till— verkar produkter med avsedd kvalitet eftersom det saknas marknadsekonomiska korrigeringsinstrument. En särställ— ning intar också standardiseringsverksamheten, som inom Östblocket drivs i statlig regi och där standarderna vanligen får föreskriftsstatus. Ofta bedrivs standardi—

seringsverksamheten och kontrollen av produkter av samma huvudorganisation, t.ex. GOSH i Sovjetunionen.

Det kan vara värt att notera att det mellan COMECON— länderna (Sovjet, Östtyskland, Polen, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Jugoslavien, Kuba, Vietnam och Mongoliet) under senare år påbörjats ett samarbete på provningsområdet som bygger på etablerandet av nationella ackrediteringssystem enligt internatio— nell förebild. Flera av Öststaterna deltar också aktivt i ILAC—arbetet (se avsnitt 2.3). Sedan början av 1980- talet finns ett avtal mellan Tjeckoslovakien och Östtyskland om ömsesidigt godtagande av provningsresul— tat där bedömning av laboratorier enligt ILAC—förebild

ingår.

6.1. Handelspolitiskt samarbete 6.1.1 Kommerskollegiets verksamhet i fråga om

tekniska handelshinder

Kommerskollegium (KK) är central förvaltningsmyndighet för frågor om handelspolitik och utrikeshandel samt för vissa frågor om inrikes handel. Kollegiets verksamhet inriktas på att tillvarata Sveriges intressen i handeln med omvärlden genom att främja en handelspolitik med frihandel som grundprincip. Det är därför naturligt att kollegiet på olika sätt fortlöpande verkar för att för— bättra förutsättningarna för det internationella han— delsutbytet. Det åligger kollegiet särskilt att verk— ställa utredningar och avge yttranden och förslag i frågor som rör EG och Sveriges avtal med EG, EFTA, ECE, OECD, GATT, UNCTAD eller andra internationella organi— sationer på handelns område eller avtal i övrigt med länder om handelsförbindelser och samarbete på det eko— nomiska och industriella området.

I kollegiets verksamhet ingår olika arbetsuppgifter som rör tekniska regler och regler om provning och certifie— ring m.m. som utarbetas, antas och tillämpas i Sverige och i andra länder och som har betydelse för interna— tionell handel. Kollegiets arbete syftar här till att främja internationellt handelsutbyte genom att av—

veckla befintliga s.k. tekniska handelshinder och för— hindra att nya sådana hinder uppstår.

Kollegiets verksamhet inom området tekniska handelshin- der styrs dels av förordningen (1985:604) med instruk— tion för kommerskollegium, dels av förordningen (1973:233) om skyldighet för myndighet att underrätta kommerskollegium om vissa föreskrifter m.m. (omtryckt 1979z1209). Av 3 S instruktionen framgår bl.a. att kol- legiet skall

— enligt överenskommelse i EFTA eller GATT och efter samråd med berörda myndigheter lämna meddelanden till dessa organisationer om myndigheternas föreskrifter

och allmänna råd

— ombesörja publicering av notiser enligt överenskommel— se i GATT

— fullgöra uppgifter i fråga om upplysningsverksamheten enligt överenskommelse i GATT

— verkställa utredningar och avge yttranden och förslag i bl.a. frågor om handelshinder av teknisk natur i

och utom Sverige

— delge berörda myndigheter och i möjligaste mån de nä- ringslivsorganisationer och företag som anmäler in- tresse om EG:s verksamhet för att undanröja handels—

hinder av teknisk natur.

Förordningen (1973:233) reglerar myndigheters skyldig— het att underrätta kollegiet om nya föreskrifter och allmänna råd som de utfärdar i den mån dessa rör varor i internationell handel samt deras skyldighet att sam- råda med kollegiet om innehållet i sådana föreskrifter och råd i vissa fall. Till ovannämnda förordning har

kollegiet utfärdat tillämpningsregler som närmare anger hur myndigheterna skall fullgöra sin skyldighet ("Kom— merskollegiets föreskrifter om underrättelser och sam— råd om myndighetsregler som rör varor i internationell

handel", KFS 1986:16, KK 3).

Kollegiets uppgifter i fråga om tekniska handelshinder/ teknisk exportservice avser såväl utrednings— och för— handlingsuppgifter som olika slag av upplysningstjäns— ter gentemot svenska intressenter.

Den huvudsakliga delen av verksamheten består av utred- nings— och förhandlingsuppgifter. Dessa uppgifter rör förhållanden dels i Sverige, dels i andra länder. I fö- rekommande fall har kollegiet att pröva om svenska myn— dighetsföreskrifter m.m. utgör eller kan komma att ut— göra tekniska handelshinder och hur föreskrifterna m.m. förhåller sig till Sveriges internationella handelspo— litiska åtaganden. Merparten av utredningsverksamheten avser dock fall där utrikeshandelsfrågor aktualiseras för svenska intressenter till följd av regler i andra länder. Dessa utredningar har initierats genom uppdrag från regeringskansliet eller utifrån fall som aktuali— seras direkt hos kollegiet av enskilda företag, närings— livsorganisationer eller myndigheter. Förutom frågor som rör olika handelshinder i Sverige eller i andra länder kan utredningarna avse initiativ till mellan- statliga samarbetsarrangemang (exempelvis avseende har- monisering, standardisering eller provning och certi- fiering). Utredningarna kan avse vilka länder och varu— områden/föreskriftsområden som helst och kan beröra olika förhållanden (teknisk utformning och beskaffen- het av varor, förfaranden med varor i form av märkning, provning eller godkännande etc.). Vanligen leder utred- ningarna till att ärendena tas upp till behandling bi— lateralt med berört land eller i någon av de internatio—

nella handelspolitiska organisationerna.

I utredningsverksamheten har kollegiet funnit det erfor— derligt att ha nära kontakter med företag, näringslivs— organisationer och myndigheter. Detta har resulterat i att ett brett kontaktnät byggts upp. Härutöver upprätt- håller kollegiet internationella kontakter dels i det löpande arbetet inom de internationella organisationer— na, dels i förekommande fall genom bilaterala handels— överläggningar med enskilda länder.

Beträffande upplysningsverksamheten gentemot utländska intressenter om svenska tekniska föreskrifter, standar— der, certifieringssystem m. m. samarbetar kollegiet som svensk upplysningscentral ("Enquiry Point") med SIS— Standardiseringskommissionen i Sverige. Medan kollegiet svarar för upplysningar om svenska myndigheters regler m.m. svarar standardiseringskommissionen för upplysning-

ar om standarder m.m. inom det enskilda området.

Kollegiet ombesörjer urvalet av svenska regler för pa— tionell publicering i tidskriften "Månadens standard". Kollegiet svarar för svensk del också för notifiering genom GATT— och EFTA—sekretariaten av nya myndighets— föreskrifter. Vidare är kollegiet mottagande instans för andra länders kommentarer till svenska notifikatio— ner i GATT och EFTA.

Som ett led i kollegiets arbete med olika upplysnings— tjänster m.m. har kollegiet successivt upprättat regis— ter över svenska myndighetsföreskrifter samt över EG:s harmoniserade direktiv, förslag och utkast rörande

tekniska föreskrifter.

Kollegiet medverkar i samarbetsprojektet TEKNISK EXPORT— SERVICE — som erbjuder utökad service till svenska ex— portföretag. Samarbetsprojektet omfattar sammanlagt 14 organisationer och myndigheter med internationella kon— taktnät.

Verksamheten syftar till att förbättra exportindustrins möjligheter att erhålla information om utländska teknis— ka produktkrav och hjälp till att uppfylla dessa krav. Företag bistås med exempelvis information om olika län— ders regelsystem, översättning av utländska dokumente— rade produktregler, tolkning av regler och praxis, för— medling av kontakter med utländska instanser, ansökan och utformning av tekniska underlag vid begäran om ut— ländska godkännanden, provning av produkter i Sverige enligt internationella krav. TEKNISK EXPORTSERVICE—verk- samheten samordnas av ett sekretariat på Sveriges Ex— portråd.

Inom teknisk exportserviceverksamhet fullgör kollegiet olika upplysningstjänster och utredningar enligt sär— skilda uppdrag från svenska intressenter. Kollegiet sam— arbetar härvidlag med de organisationer och myndighe- ter som ingår i samarbetsprojektet.

6.1.2. GATT—överenskommelsen om tekniska handels—

hinder

GATT—överenskommelsen om tekniska handelshinder, den s.k. TBT—koden, trädde i kraft år 1980 och utgör den övergripande överenskommelsen vad gäller multilateralt samarbete kring avskaffande av tekniska handelshinder. Syftet med TBT—koden är att säkerställa att tekniska föreskrifter och standarder samt certifieringssystem in— te skapar onödiga hinder för det internationella varu- utbytet.

Genom anslutning till GATT—TBT—koden har Sverige åtagit sig att tillse att tekniska föreskrifter och standarder samt certifieringssystem inte skapar onödiga hinder för handeln. Åtgärder nödvändiga för att skydda människors, djurs eller växters liv eller hälsa hindras dock inte

av TBT—koden. Ett land som anslutit sig till TBT—koden

måste dock kunna visa att åtgärderna inte utgör förtäckt begränsning av handeln eller godtycklig diskriminering.

I överenskommelsens inledning uttalas att internatio— nella standarder och certifieringssystem kan utgöra vä- sentliga bidrag till ökad effektivitet i produktionen och förenkling av den internationella handeln, varför parterna önskar främja utvecklingen av sådana interna- tionella standarder och certifieringssystem.

Enligt överenskommelsens artikel 2 får tekniska före— skrifter och standarder inte utarbetas, antas eller tillämpas med avsikt att skapa hinder för den interna- tionella handeln. Importerade varor får ej ges mindre gynnsam behandling än den som medges samma slags varor av inhemskt ursprung eller varor med ursprung i olika länder (dvs. icke—diskrimineringsprincip). Vidare skall säkerställas att varken tekniska föreskrifter eller standarder i sig eller deras tillämpning får till ef— fekt att oberättigade hinder för internationell han— del skapas. Om det finns lämpliga internationella stan— darder skall dessa läggas till grund för nationella tekniska föreskrifter eller standarder. Undantag från denna bestämmelse gäller t.ex. då en internationell standard inte är ändamålsenlig för att skydda människors hälsa och säkerhet eller då den är tekniskt föråldrad. För att underlätta harmoniseringen av tekniska före— skrifter och standarder skall parterna inom ramen för sina resurser delta i resp. internationellt standardi— serande organs arbete med att utarbeta internationella

standarder.

I överenskommelsens inledning finns en allmän undantags- klausul. Där anges att inget land bör vara förhindrat att vidta åtgärder som är nödvändiga för att skydda människors, djurs eller växters liv eller hälsa, för att skydda miljön eller för att förhindra bedrägliga

förfaranden, under förutsättning att åtgärderna inte tillämpas på ett sätt som utgör en form av godtycklig eller orättvis diskriminering mellan länder i vilka sam— ma betingelser råder eller en förtäckt begränsning av den internationella handeln.

Tekniska föreskrifter och standarder under utarbetande, som ej överensstämmer med internationella standarder och som bedöms få en väsentlig inverkan på andra parters handel, skall anmälas i en publikation. Sådana uppgifter som avser tekniska föreskrifter skall också notifieras andra parter via GATT—sekretariatet. Part har därefter rätt att begära närmare upplysningar och lämna skrift- liga kommentarer. När det gäller brådskande problem rö- rande bl.a. säkerhet kan en föreskrift sättas i kraft omedelbart. Notifiering skall då ske till GATT—sekreta— riatet i efterhand. Kopia av den tekniska föreskriften och standarden skall tillhandahållas på begäran. Samt— liga tekniska föreskrifter och standarder skall publi- ceras. Med undantag för brådskande ärenden skall skälig tid anslås mellan en teknisk föreskrifts publicering och dess ikraftträdande så att producenter får tid att anpassa sina varor till importlandets krav.

När det gäller provning av importvaror i syfte att så- kerställa att dessa överensstämmer med tekniska före- skrifter eller standarder får enligt artikel 5 ingen diskriminering ske till förmån för inhemskt produce- rade varor. Provningsresultaten skall på begäran göras tillgängliga för exportörer, importörer eller agenter så att eventuella ändringar kan ske. Information från provning av importvaror skall behandlas konfidentiellt och på samma villkor som inhemska varor. För att under— lätta för handeln skall provningsresultat i andra län- der godtas när det bedöms möjligt av importlandet. Ar— tikeln uppmuntrar således parterna att godta resultat

från provningar som utförts i andra länder, men några

krav ställs inte i detta avseende.

När statliga myndigheter tillämpar certifieringssystem får dessa enligt artikel 7 inte utformas eller tillämpas med avsikt att skapa handelshinder. Detta innebär bl.a, att utländska leverantörer skall kunna utnyttja syste— met på ett sätt som inte är mindre förmånligt än vad som medges inhemska leverantörer. Även certifieringssyste— mens regler skall anmälas, publiceras och notifieras på samma sätt som gäller för tekniska föreskrifter. över- enskommelsen innehåller dessutom vissa regler avseende internationella och regionala certifieringssystem. Ock— så sådana certifieringssystem skall tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt.

En eller flera upplysningscentraler för tekniska före- skrifter, standarder och certifieringssystem skall in— rättas.

överenskommelsen innehåller också avsnitt om särskild och mer förmånligbehandling av utvecklingsländer. Hän— syn skall tas såväl till dessa länders särskilda ut— vecklings— och handelsmässiga behov som till deras tek— nologiska utvecklingsnivå. För att möjliggöra för dessa länder att ansluta sig till överenskommelsen ges möjlig— het att på begäran helt eller delvis bevilja specifi— cerade och tidsbegränsade undantag från skyldigheter enligt överenskommelsen.

Överenskommelsen innehåller även bestämmelser om upp— rättande av en kommitté för övervakning av överens— kommelsen, konsultation, biläggande av tvister och sank- tioner. Kommittén skall sammanträda minst en gång per år. Den kan tillsätta arbetsgrupper, tekniska expert- grupper eller paneler om så erfordras.

Efter flera års diskussioner i GATT:s TBT—kommitté är det nu uppenbart att en bred enighet råder om att över- enskommelser om godtagande av provnings— och kontroll— resultat är mycket betydelsefulla i arbetet med att un- danröja tekniska handelshinder. Hittills har kommitténs arbete mestadels ägnats åt en inventering av det arbe— te som bedrivs i andra fora inom detta område (främst ILAC, ISO och IEC). Arbetet har dock under år 1985 kom— mit in i ett mer konkret och operativt skede, där möj— ligheter att åstadkomma en multilateral lösning, t.ex. medelst en utvidgning av artikel 5.2 i GATTzTBT—överens—

kommelsen börjat diskuteras.

USA har inom ramen för den andra treårsöversynen av GATT:TBT—överenskommelsen i oktober — november 1985 framlagt förslag om inledande av förhandlingar syftande till en överenskommelse som, under vissa villkor, skul- le leda till "countries accepting each others test data

and maintaining expedited approval procedures".

Tanken bakom förslaget är att ett övergripande avtal sluts som dock inte förutses omfatta alla sektorer, utan de sektorer där parternas exportintressen främst gör sig gällande. En förmodan är att det då främst kan komma att koncentreras kring produktområden som är föremål för myndighetsreglering. En förutsättning för slutande av ett dylikt avtal är enligt USA:s förslag även att full kännedom om provningsmetoder och procedurer måste före- ligga innan data kan accepteras. Ett avtal måste till följd härav även bygga på arbete som förekommit i and— ra fora, t.ex. ISO och ILAC.

EG har kommenterat de amerikanska förslagen. Man har därvid sagt sig dela USA:s och andra parters oro över de handelshinder som sammanhänger med obenägenhet att godta andra länders provningsresultat. Samtidigt är

man tveksam huruvida dessa problem kan lösas genom en

enda bindande internationell överenskommelse mellan re— geringar. Såvida inte en sådan överenskommelse åtnjuter fullt förtroende och är bindande för alla berörda parter, inom både den offentliga och privata sektorn, uppnås in— te det önskade syftet. EG anser därför att man på myn- dighetsplanet i stället bör verka för samarbete och öm— sesidigt erkännande mellan direkt berörda parter på ba— sis av välkända och redan utvecklade internationella riktlinjer samt till fullo erkänna överenskommelser mel— lan laboratorier och certifieringsorgan som överensstäm—

mer med sådana riktlinjer.

EG delar USA:s uppfattning att en precisering av TBT— överenskommelsen (artiklarna 5 och 6) torde vara nödvän— dig för att uppnå dessa syften och att arbetet med en sådan precisering hör hemma inom ramen för en ny för—

handlingsrunda.

Frågor om en eventuell precisering av GATT—överenskom— melsens artiklar om erkännande av provningsresultat kom- mer att behandlas inom den påbörjade multilaterala för- handlingsrundan (den s.k. Uruguay—rundan).

6.1.3 ECE

Inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) pågår ett mellanstatligt samarbete om föreskrivande och stan— dardiseringspolitisk verksamhet. Målsättningen med sam— arbetet är att förbättra förutsättningarna för interna— tionell handel genom att identifiera problem, peka på behov av insatser samt föreslå och föra ut rekommenda- tioner. Målgrupper för dessa rekommendationer är rege— ringar och myndigheter samt standardiserings— och prov— ningsorgan på såväl nationell, regional som internatio—

nell nivå.

Arbetet bedrivs enligt ett program med följande fyra hu- vudområden:

1. samordning av internationell standardiseringsverksam- het

2. internationell harmonisering av standarder och tek—

niska föreskrifter 3. certifieringsfrågor samt 4. provningsfrågor

För samordning av internationell standardiseringsverk— samhet har ECE utarbetat och antagit en "Standardiza- tion List" som innehåller information om pågående prio- riterat standardiseringsarbete inom olika organ. Syftet med listan är att uppmuntra nationella organ att delta i pågående internationellt standardiseringsarbete. Lis— tan uppdateras fortlöpande. Inom arbetsområdet behandlas också definitionsfrågor. För internationell harmonisering av standarder och tek— niska föreskrifter har utarbetats och antagits ett antal

rekommendationer som bl.a. behandlar:

— den fortsatta utvecklingen av det internationella sam-

arbetet inom standardiseringsområdet,

'— koordinering av internationell standardiseringsverk-

samhet,

— internationell harmonisering av nationella standarder

och tekniska föreskrifter och

- hänvisning till standard.

För certifieringsfrågor har utarbetats en rekommendation för främjande av internationella certifieringsarrange— mang. Ett arbete har påbörjats med materialinsamling som syftar till att kunna upprätta en databas över befint— liga multilateriala, regionala och nationella certifie— ringsarrangemang och liknande avtal OCh överenskommel—

ser.

Provningsfrågor har tagits upp inom ECE—samarbetet under de senaste åren. I maj 1986 antogs en rekommendation där regeringarna uppmanas att verka för att det skall slu— tas multilaterala eller bilaterala avtal om erkännande av provningsresultat samt avtal om ömsesidigt erkännan— de av ackrediteringssystem. I rekommendationen betonas också att nationella system för ackreditering av labo— ratorier skall uppfylla internationella vedertagna krav, vilket innebär en hänvisning till arbetet inom ILAC och ISO/IEC. Vidare har det inom ECE insamlats information om internationella, regionala och nationella system för provning, ackreditering av laboratorier och erkännande av provningsresultat. I planerna för framtida arbetsin— satser ingår upprättande av "norm—dokument" för prov— ningsverksamhet och ackreditering av laboratorier samt identifiering och prioritering av områden där avtal skulle kunna slutas om erkännande av provningsresultat.

Ett nytt arbetsområde för ECE är metrologi där ett sam— arbete har påbörjats under hösten 1986.

Inom ECB:s ram bedrivs också samarbete om harmonisering och kontroll av myndighetskrav inom skilda sektorer, t.ex. motorfordonsområdet (se avsnitt 7.2) och byggom— rådet (se avsnitt 7.4).

6.1.4. EFTA

Den europeiska frihandelssammanslutningen EFTA bildades år 1959 genom den s.k. Stockholmskonventionen. Organi—

sationen har två mål,dels att mellan medlemsländerna ska- pa ett frihandelsområde för industrivaror, dels att ska— pa ett bättre utgångsläge för förhandlingarna med EG.

Medlemsländerna i EFTA är Sverige, Norge, Finland, Island, Schweiz och Österrike. Då EFTA bildades ingick Storbritannien, Danmark och Portugal i frihandelssam—

manslutningen.

EFTA:s högsta beslutande organ är Rådet, som sammanträ— der regelbundet på minister- eller tjänstemannanivå. Under Rådet har ett antal biträdande kommittéer upp— rättats. Ett exempel är den s.k. TBT-kommittéen som be— handlar frågor om tekniska handelshinder. Rådet med underställda organ betjänas av ett sekretariat om ca

70 personer.

Den ursprungliga målsättningen att slopa tullarna på industrivaror mellan EFTA—länderna uppnåddes år 1966, tre år tidigare än beräknat. Nästa steg var att söka ska— pa en enda gemensam marknad mellan samtliga västeuro— peiska länder, vilket främst skedde under 1970-talet, i och med att de nuvarande EFTA—länderna ingick särskilda frihandelsavtal med EG. Strävandet att slutligt avskaf— fa tullar och andra handelshinder mellan EFTA och EG markerades vid mötet i Luxemburg i april 1984, då han- dels- och utrikesministrarna från samtliga EFTA- och EG—länder enades om allmänna riktlinjer för ett utökat

samarbete.

EFTA har särskilt uppmärksammat de problem som uppstår på grund av tekniska handelshinder. Redan från början uteslöt man tanken på att skapa gemensamma EFTA—före— skrifter för produkter, eftersom sådana skulle beröra

en alltför liten del av världshandeln. I stället ena—

des EFTA-länderna om att uppmuntra tillämpningen av

europeiska eller världsomfattande standarder. Under de

senaste åren har EFTA—länderna samarbetat med EG för att systematiskt försöka undanröja de tekniska handelshind— ren. Bl.a. utbyter EG och EFTA—länderna regelbundet in- formation om standardiseringsprojekt. Särskilda ansträng— _ ningar görs för att främja standardiseringsarbetet be— träffande informationsteknologi och telekommunikationer. EFTA har också sedan år 1985 och år 1986 motsvarande av— tal som EG med de europeiska standardiseringsorganen CEN och CENELEC angående villkor och metoder för samarbete

med dessa organ.

I avsikt att undvika att en produkt behöver provas i var— je enskilt land för att fastställa om den överensstämmer med inhemska föreskrifter initierade EFTA i slutet av 1960—talet en rad överenskommelser om ömsesidigt erkän- nande av provningsresultat. Även länder utanför EFTA

kan ansluta sig till dessa överenskommelser, vilket fle— ra EG— och andra europeiska länder gjort. Sju olika överenskommelser har ingåtts mellan de ansvariga myndig— heterna i olika länder att acceptera varandras prov— nings- eller besiktningsresultat. Dessa överenskommel—

ser omfattar: 1. de flesta typer av tryckkärl (se avsnitt 7.5),

2. säkerhets— och brandsläckningsutrustningar på far—

tyg ,

3. jordbruksmaskiner och traktorer, 4. gasapparater, 5. lyftdon (se avsnitt 7.5),

6. uppvärmningsanordningar som drivs med flytande

bränsle,

7. rapporter angående läkemedel i samband med nationell registrering (Pharmaceutical Evaluation Reports, [PER-

scheme] se närmare avsnitt 7.10).

Dessutom har EFTA initierat två konventioner som ingåtts mellan olika staters regeringar beträffande kontroll och märkning av ädelmetallvaror och inspektionsförfarandet vid läkemedelsframställning.

Innebörden av ädelmetallkonventionen är att föremål som efter kontroll i något av de avtalsslutande länderna godkänts och försetts med ett genom konventionen upp— rättat gemensamt kontrollmärke accepteras utan ytterli— gare kontroll eller märkning i samtliga länder som an— slutit sig till konventionen.

Läkemedelskonventionen, Pharmaceutical Inspection Con— vention (PIC), omfattar övervakning och tillverkning av läkemedelsprodukter. De importerande länderna kan genom konventionen godkänna en övervakning och kontroll som utförs i tillverkningslandet.

För att ytterligare befrämja ömsesidigt godtagande av provnings— och kontrollresultat inom EFTA och mellan EG/EFTA inrättade EFTA—rådet i januari 1987 en sär— skild arbetsgrupp för provnings— och certifierings— frågor. Enligt sitt mandat skulle arbetsgruppen utar- beta huvuddragen i en EFTA-policy om provning och cer— tifiering. Arbetsgruppen skulle basera sitt arbete på en grundlig undersökning av existerande ordningar för provning, certifiering och ackreditering både inom

EG och EFTA.

Arbetsgruppen överlämnade i november 1987 ett förslag till EFTA—policy för provning, certifiering och ack— reditering resp. ett förslag till en ramkonvention om ömsesidigt erkännande av provnings- och kontrollre—

sultat till EFTAzs TBT—kommitté. Vid sitt möte i mitt— en av december 1987 har TBT—komnittén vidarebehandlat arbetsgruppens förslag och överlämnat en särskild rap- port till EFTA:s råd.

Förslaget till EFTA—policy om provning och certifie— ring skall främja fri varucirkulation genom ömsesidigt godtagande av provningsresultat, certifikat och cer— tifieringsmärken, likväl som tillverkardeklarationer och andra former av verifiering av kravuppfyllelse. Policyn skall ta hänsyn till GATTzTBT—överenskommel—

sen .

Provningsresultat och inspektionarapporter, certifikat och certifieringsmärken samt tillverkardeklarationer skall godtas mellan EFTA-länderna om de utfärdats av organ som verkar enligt allmänt erkända och interna— tionellt harmoniserade kriterier.

Obligatorisk kontroll skall begränsas till områden där det ställs oavvisliga säkerhetskrav eller till områden där sådana behövs för att trygga allmänna intressen.

Närhelts möjligt skall tillverkardeklarationer kunna

användas.

Förslaget till EFTA—ramkonventionenomprovning och cer— tifiering syftar till att ge en legal grund för att mel— lan EFTA—länderna ömsesidigt godta provningsresultat och resultat av kravverifikationer,dels från laborato— rier som är ackrediterade enligt internationella har— moniserade kriterier, dels från vissa andra laborato- rier. Samtliga laboratorier skall ha godtagits av kon— ventionsländerna och förtecknats på en lista till kon—

ventionen.

Därutöver skall ramkonventionen utgöra en legal grund för EFTA-länderna för sektoriella överenskommelser där provnings— och certifieringsarrangemang fastlagts, i EG-direktiv.

Konventionsförslaget omfattar ej redan väl fungerande internationella arrangemang för ömsesidigt godtagande

av provningsresultat och certifieringar.

Under senare delen av år 1987 har EFTA lämnat motsvaran— de mandat som EG till CEN och CENELEC att fastställa de av EG utarbetade och även av EFTA godtagna — kriterier— na för provnings—, ackrediterings- och certifierings— organ som europeiska standarder.

EFTA-policyn förväntas antas av EFTA:s råd under januari 1988, medan en slutlig text till ramkonvention avses undertecknas i samband med EFTAzs ministermöte i Tammerfors i juni 1988. Efter erforderlig parlaments— behandling hos och ratifikation av EFTA—länderna plane— ras konventionen träda i kraft tidigast år 1989. 6.1.5 Norden

Internordiskt samarbete har i många år förekommit i olika former på olika områden,i vissa fall i tre till fyra decennier. Exempel på sådana områden är byggområ— det, arbetsmiljöområdet, elektrisk utrustning, livs- medel, läkemedel, konsumentfrågor, transport, kommunika— tion och trafiksäkerhet (se även områdesbeskrivningarna under avsnitt 7). Samarbetet har i första hand syftat till ömsesidig information och allmän samordning. På senare tid har dock frågor om harmonisering av produkt- krav och kontrollordningar samt frågor om ömsesidigt godtagande av provnings— och kontrollresultat fått ökande aktualitet.

I det nordiska samarbetet har uppmärksammats att många av de faktorer som påverkar det fria varuutbytet mellan de nordiska länderna kan härledas från skillnader i tekniska regler och procedurer som gäller för produkter (s.k. tekniska handelshinder).

Sedan år 1983 har efter initiativ från först stats- ministrarna och senare de nordiska utrikeshandels— ministrarna genomförts ett kartläggnings— och analys— arbete om handelshinder i Norden. Arbetet har i huvud— sak beserats på anmälningar från ländernas näringsliv. Ämbetsmannakommittén för handelspolitik (AK—Handel) och de nordiska samarbetsministrarna gav sedermera nordiska expertgrupper i uppdrag att utreda och konkretisera hur ett fortsatt utvecklingsarbete skulle kunna bedrivas.

Tre rapporter som alla på olika sätt behandlar tekniska handelshinder har presenterats och förelagts Nordiska Rådets sessioner, NU 1985:9 "Handelshinder i Norden" och NU 1985z10 "Undanröjande av tekniska handelshinder i Norden" och NORD 1987:24 "Rapport från Ämbetsmanna— kommittén för handelspolitik om avveckling av handels—

hinder i Norden".

I februari 1987 antog Nordiska Rådet ett "Nordiskt samarbetsprogram för avveckling av handelshinder i Norden", vilket därefter fastställts av de nordiska samarbetsministrarna. Samarbetsprogrammet bygger på de tre, ovan nämnda nordiska rapporterna. Programmets genomförande förutsätter en aktiv medverkan från natio— nella föreskrivande myndigheter, berörda nordiska ämbetsmannakommittéer och andra nordiska samarbetsorgan.

I samarbetsprogrammet ges uttryck för uppfattningen att avvägningen mellan å enda sidan hänsynen till ett fritt varuflöde och å andra sidan hänsynen till säkerhet, hälsa, miljö och konsumentskydd m.m. normalt inte bör

ge upphov till problem, på grund av den stora överens- stämmelse som råder mellan de nordiska länderna i dessa

avseenden.

Programmet framhåller nödvändigheten av att arbetet för avveckling av handelshinder så långt möjligt sker i överensstämmelse med motsvarande samarbete och för- pliktelser på internationell och europeisk nivå, men att man i Norden samtidigt aktivt arbetar för att främja tillämpningen av samordnade nordiska föreskrifter och

standarder.

Samarbetsprogrammet, vars huvudinnehåll är undanröjande av tekniska handelshinder, utvecklar regler och metoder för hur ett fortsatt avvecklingsarbete skall bedrivas. Samarbetet skall bygga på principen om ömsesidigt god- kännande av provningsresultat och godkännande av varor de nordiska länderna emellan och ske i överensstämmelse med de av Nordiska Ministerrådet i december 1985 an- tagna rekommendationerna och riktlinjerna för arbetet (bilaga 2 och 3 till NU 1985:10).

I de fall reglerna för en produkt (föreskrifter, stan— darder m.m.) är likvärdiga skall kontroll eller prov— ning utförd i exportlandet medföra att produkten utan förnyad kontroll fritt skall kunna marknadsföras i importlandet. "Likvärdiga'bestämmelser" behöver inte vara identiska, men ge samma grad av uppfyllelse vad avser säkerhet, hälsa, miljö och konsumentskydd.

För att kunna tillämpa principen om "likvärdiga före— skrifter" uppdras åt de nordiska samarbetsorganen att förteckna likvärdiga bestämmelser inom sina resp— om- råden.

Ett nytt och viktigt inslag i avvecklingsarbetet utgör användandet av den s.k. "omvända bevisbördan". Den

innebär att om en myndighet i ett nordiskt land - trots att likvärdiga regler föreligger — inte accepterar pro— dukten utan krav om ny provning eller kontroll

skall berörd myndighet på begäran avge en tillfredsstäl— lande förklaring till skälen för sitt handlande.

För konstaterade icke likvärdiga regler och under förut— sättning att dessa utgör hinder för ömsesidigt godkäne nande av produkter i Noden,skall omgående inledas ett nordiskt harmoniseringsarbete med hänsynstagande till motsvarande internationellt och europeiskt arbete.

Samarbetsprogrammet uppmanar vidare till ökad informa— tion och förebyggande verksamhet för att undvika att nya handelshinderskapas. Myndigheter som överväger att införa nya eller ändrade föreskrifter som kan påverka handeln bör underrätta motsvarande myndigheter i de andra nordiska länderna i så god tid att berörd myndig— het ännu inte bundit sig för bestämda lösningar.

ÄK-Handel är under Nordiska ministerrådet ansvarig för att programmet följs upp och verkställs. ÄK—Handel skall också se till att nya handelshinder vid behov kan behandlas. Handelshinder som inte kan lösas av ämbets- mannakommittén föreläggs Nordiska ministerrådet. Genom beslut i mars 1987 har under ÄK—Handel etablerats en grupp för frågor rörande tekniska handelshinder. Denna s.k. "styrgruppen för avveckling av tekniska handels— hinder" har till uppgift att utarbeta vägledning åt berörda nordiska samarbetsorgan för upprättande av lik— värdiga regler, liksom att tiIlse att programmets rikt— linjer och rekommendationer iakttas. Gruppen kan också komma att behandla konkreta fall av tekniska handels- hinder. I styrgruppen ingår representanter från de nordiska ländernas ministerier och myndigheter med ansvar för utrikeshandelsfrågor. Från Sverige deltar utrikesdepartementens handelsavdelning och kommers- kollegium.

6.1.6. EG/EFTA—samarbete

Sedan samtliga tullar mellan EG- och EFTA-länderna är borta, har ansträngningarna i ökad omfattning riktats mot de icke-tariffiära handelshindren. Vid ett minister- möte i april 1984 drogs riktlinjer upp i den s.k. Luxemburgdeklarationen för fördjupat och utvidgat sam- arbete inom och vid sidan av frihandelsavtalen. Som särskilt angelägna områden nämndes harmonisering av standarder och tekniska föreskrifter samt undanröjande av tekniska handelshinder.

Betydelsen av dessa riktlinjer underströks ytterligare vid ett möte mellan statsministrarna för EFTA—länderna i maj 1984. Vid mötet fastslogs bl.a. att undanröjande av tekniska handelshiner mellan EG- och EFTA—länderna skulle vara ett viktigt bidrag för att främja en väst- europeisk hemmamarknad för industriella produkter. Det framhölls att tekniska standarder och föreskrifter borde harmoniseras och att europeiska standarder borde utarbetas gemensamt. Ytterligare ett område som man ansåg borde ges en bredare omfattning var ömsesidigt godtagande av provnings— och certifieringsresultat.

Vikten av EG/EFTA-samarbete på området kontroll genom teknisk provning har sedan dess understrukits vid

flera tillfällen, senast vid ministermötet i Interlaken i maj 1987.

De politiska viljeyttringarna följs upp dels genom regelbundna möten på hög tjänstemannanivå mellan EFTA- länderna och EG—kommissionen (High Officials), dels genom möten på expertnivå.

Vid ett sådant möte i april 1984 har EG bl.a. ställt frågan till EFTA—länderna om de skulle vara beredda

att anpassa sina regler om kontroll av elektrisk

materiel till en procedurordning likartad med den som gäller inom EG enligt det s.k. lågspänningsdirektivet (LVD) från år 1973 (se avsnitt 7.1).Som nämndes tidigare har den svenska regeringen i december 1987 i en remiss till lagrådet presenterat ett förslag till ny svensk procedurordning. En proposition till riksdagen väntas under våren 1988.

Vid de gemensamma EG/EFTA—mötena görs regelbundna genom- gångar av olika produktområden samtidigt som man drar upp riktlinjer för vidare samarbete. Viktiga inslag i det fördjupade samarbetet mellan EG och EFTA är konkre- ta åtgärder för:

— ömsesidig information på ett så tidigt stadium som möjligt om vilka tekniska krav som planeras inom

olika produktområden, — informationsutbyte om standardisering,

— förslag till arrangemang för ömsesidigt godtagande av provnings— och kontrollresultat.

vid det senaste EG/EFTA—mötet mellan High officials under hösten 1987 har man enats om att försöka nå sam- förstånd ("Common understanding") angående frågan

om ömsesidigt godtagande av provnings— och kontroll- resultat till i juni 1988, då ett ministermöte i

Tammerfors är planerat.

Ömsesidig information utgör också ett viktigt inslag i de gemensamma EG/EFTA—mötena. Under det senaste året har EG bl.a. fortlöpande informerat om hur arbetet med att ta fram förslag till kriterier för provnings— och certifieringsorgan framskridit, samtidigt som EFTA informerat om sitt arbete med att ta fram förslag till gemensam EFTA—policy för provning och certifiering

samt förslag till en ramkonvention om ömsesidigt god- tagande av provnings— och certifieringresultat mellan EFTA-länderna. Syftet med ramkonventionen är som tidiga- re nämnts att den skall utgöra den legala grund för EFTA-ländernas del som EG efterfrågat.

Vid de överläggningar som hittills förekommit har EG klart deklarerat att man önskar gemensamma lösningar med EFTA som helhet och inte med enskilda EFTA—länder. För EFTA-ländernas del kräver därför ett fördjupat sam- arbete med EG först en inbördes samordning av frågor

rörande provning och kontroll.

6.2 Annat internationellt samarbete

Utöver det handelspolitiska samarbete som beskivits i föregående avsnitt bedrivs internationellt samarbete mellan myndigheter, standardiseringsorgan, provnings— organ, ackrediteringsorgan samt mellan organ på det mättekniska området.

6.2.1. Myndighetssamarbete

Det äldsta internationella tekniska samarbetet mellan länder försiggår inom ramen för meterkonventionen som ratificerades år 1875 med Sverige som ett av de 17 ursprungsländerna. Detta samarbete har bl.a. lett till upprättandet av det internationella måttenhetssystemet SI.

Ett ytterligare samarbete inom det mättekniska området försiggår inom ramen för den Internationella Organisa— tionen för Legal Metrologi (OIML).

AV sakområdesbeskrivningarna under avsnitt 7 framgår

att svenska myndigheter i förhållandevis stor

utsträckning deltar i internationellt samarbete. På motorfordonsområdet har t.ex. trafiksäkerhetsverket sedan lång tid tillbaka aktivt deltagit i pågående ECE—arbete (se avsnitt 7.2). På byggområdet har det nordiska samarbetet mellan resp. föreskrivande myndighet inom Nordiska Kommittén för Byggbestämmelser (NKB) in- tagit en central roll. Sverige har även deltagit i ECE- arbetet på byggområdet (se avsnitt 7.4). Likaså på arbetsmiljöområdet pågår sedan lång tid ett nordiskt samarbete mellan ansvariga myndigheter (se avsnitt 7.5). Ytterligare exempel kan t.ex. hämtas från livsmedels— området (se avsnitt 7.6) där livsmedelsverket aktivt deltar i det internationella Codex Alimentarius—arbetet tillsammans med ett drygt hundratal andra länder inom ramen för FAO:s och WHO:s gemensamma program för

standardisering av livsmedel.

6.2.2. Standardiseringssamarbete

Som närmare beskrivits i bilaga 2 bedrivs internatio— nellt standardiseringssamarbete inom globala, regionala

och nationella organ.

Globalt standardiseringsarbete inom det elektrotekniska området bedrivs inom International Electrotechnical Commission (IEC), som bildades år 1906 och är det äldsta internationella standardiseringsorganet. Övriga tekniska områden följde efter år 1926, då International Federation of National Standardizing Association, seder- mera benämnd International Standard Association, (ISA) bildades. Efter andra väldskriget, då ISA inte kunde fortsätta med sin verksamhet, bildades år 1946 genom initiativ av FN ett nytt internationellt standardi— seringsorgan, International Organization for Standardi— zation, (ISO). Samtidigt träffades ett samarbetsavtal mellan ISO och IEC, enligt vilket IEC skulle svara för den internationella Standardiseringen på elområdet och ISO för övriga ämnesområden.

Regionalt västeuropeiskt standardiseringsarbete bedrivs inom Comité Européen de Normalisation (CEN) och Comité Européen de Normalisation Electrotechnigue (CENELEC) som är för EG— och EFTA—länderna gemensamma organ.

Syftet med CEN och CENELEC är att underlätta handelsut- bytet genom att så långt som möjligt eliminera sådana tekniska handelshinder som har sin grund i olikheter i nationella standarder. Arbetet som främst avser enhet- lig tillämpning i Västeuropa av ISO— och IEC—standarder bedrivs i nära samarbete med EG-kommissionen och EFTA-

sekretariatet.

De nordiska standardiseringsorganen samarbetar inom ramen för ett avtal kallat INSTA (Internordisk Standar-

disering), som inte publicerar några egna standarder, men eftersträvar att likalydande standarder utges i de

nordiska länderna.

Andra exempel på organ som bedriver regional standardi- seringsverksamhet är CEPT, västeuropeiska teleförvalt— ningarnas samarbetsorgan för informationsteknik, CECA, EG:s organ för stålstandardisering och AECMA, den väst— europeiska flygindustrins samarbetsorgan för standardi- sering inom flygplansområdet. 6.2.3 Provningssamarbete

Provningssamarbete förekommer i olika former. Det kan ske inom ramen för olika arrangemang om ömsesidigt er— kännande av provningsresultat som t.ex. de s.k. CB- och CCA-procedurerna för elektrisk materiel (se avsnitt 7.1). Ett annat sådant exemple är OECD—samarbetet an- gående traktorer (se avsnitt 7.5). Inom Norden finns också ett direkt samarbete mellan berörda provnings-

organ för elektrisk materiel.

På vissa områden finns etablerade samarbetsorgan för provningsinstitutioner som exempelvis CEOC på tryck— kärlsområdet (se avsnitt 7.5).

Det förekommer också ett direkt provningssamarbete mellan enskilda provningsinstitutioner, t.ex. mellan statens provningsanstalt i Sverige och dess franska motsvarighet Laboratorie Nationale d'Essais (se avsnitt 3.4).

Inom Norden finns ett särskilt samarbetsorgan på prov— ningsområdet, Nordtest, under ämbetsmannakommittén för industripolitik.

Nordtest upprättades år 1973 genom beslut av Nordiska ministerrådet på förslag av Nordiska Rådet. Verksamhe- tens övergripande målsättning är att bidra till säker- het för liv, hälsa, miljö och materiella värden samt avskaffande av tekniska handelshinder. Man söker uppnå denna målsättning genom att bidra till att provning utförs på ett så pålitligt, effektivt och likartat sätt som möjligt.

Verksamheten leds av en styrelse som består av en repre— sentant från vart och ett av de fem nordiska länderna. Arbetet bedrivs i projektform inom åtta tekniska fack— grupper; nämligen akustik och buller, brand, bygg, elektronik, kemi, mekanik, oförstörande provning och

VVS samt inom två programgrupper för konsumentvaruprov— ning och harmonisering för ackreditering av laboratori- er. Ett sekretariat i Helsingfors svarar för uppföljning

och publisering av arbetsresultaten.

Under de första tio åren inriktades arbetet på att fastställa gemensamma Nordiska provningsmetoder, s.k. Nordtestmetoder, vilka de i arbetet deltagande natio—

nella provningsanstalterna sedan förväntades använda.

Tanken var att man härigenonlskulle lägga en grund för jämförbara provningsresultat odiatt benägenheten att

godtadessaöver gränserna i Norden därmed skulle öka. Totalt har drygt 600 provningsmetoder fastställts.

År 1977 startade Nordtest ett program för examinering av personal för oförstörande provning och år 1983 påbörja— des ett harmoniseringsarbete förcackreditering avprov- ningslaboratorier. Målsättningen med detta arbete är

att provningsresultat skall vara lika tillförlitliga oavsett vilket kompetent nordiskt provningsorgan som utfört proven. Hittills har programgruppens arbete främst inriktats mot att främja användningen av kvali— tetshandböcker. Andra arbetsområden är interlaboratorie- provningar, bedömning av provningslaboratorier, urval och utbildning av bedömare samt nytto/kostnadsanalyser av provnings— och kalibreringsarbete.

Nordtest finansieras genom bidrag från Nordiska minister— rådet. År 1985 uppgick bidraget till 5,7 FIM. Av kostna— derna belöper tre fjärdedelar på metodarbete och en fjärdedel på harmoniseringsarbete.

Som jag tidigare nämnt (se avsnitt 2.3) pågår sedan år 1977 ett internationellt samarbete mellan ackredite— ringsorgan under beteckningen ILAC (International Laboratory Accreditation Conference). Syftet med ILAC— samarbetet är att utbyta erfarenheter och utarbeta gemensamma kriterier för ackreditering av laboratorier, för ackrediteringsorgan och ackrediteringssystem. En grundtanke inom ILAC är att den internationella handeln skulle kunna underlättas om det fanns ackrediterings— system i olika länder som uppfyller internationellt utarbetade krav. Därigenom skulle förtroende kunna skapas för provningsresultatens kvalitet och förutsätt- ningarna för ömsesidigt godtagande av provningsresultat skulle öka.

ILAC-samarbetet har resulterat i flera dokument som an- tagits som riktlinjer av andra internationella organ t.ex. avISO/IEC.Även pågående EG/EFTA—samarbete inom prov— ningsområdet grundas i stor utsträckning på resultaten från ILAC—samarbetet.

På det mättekniska området bedrivs bl.a. ett regionalt västeuropeiskt samarbete under beteckningarna WECC (Western European Calibration Cooperation) och EUROMET. SyftetmedWECC—arbetet är att främja olika förtroende- skapande åtgärder mellan medlemsländerna så att dessa skall kunna ingå överenskommelser om ömsesidigt god— tagande av varandras mättekniska verksamhet. Syftet med EUROMET är bl.a. att få till stånd ett institutionellt projektinriktat samarbete på den fundamentala metrolo—

gins område.

Inom Norden bedrivs ett projektsamarbete på det mät- tekniska området under beteckningen NORMET.

7. SAKOMRÅDESBESKRIVNINGAR

7.1 Elektrisk materiel

Den grundläggande lagstiftningen för kontrollen av elektrisk materiel återfinns i ellagen, som också be- myndigar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att utfärda vidare föreskrifter om vissa objekt.

Med stöd av bemyndigandet har regeringen utfärdat flera förordningar bl.a. den s.k. starkströmsförordningen och

förordningen om elektrisk materiel.

I Sverige får viss elektrisk materiel, närmare angiven i föreskrifter från statens energiverk, inte försäljas

eller användas utan föregående provning och godkännande av SEMKO. Sådan materiel skall förses med s.k. S-märk- ning. Provningsplikten gäller i huvudsak materiel för hem och hushåll och installationsmateriel för lågspän— ning. Denna avgränsning sammanhänger med hur kontrollen

i stort av elsäkerheten är ordnad i Sverige.

Kontrollen vid SEMKO sker nästan uteslutande som typ- kontroll. Produktkrav och provningsmetoder återfinns i av energiverket fastställda "Provningsbestämmelser". Dessa bygger huvudsakligen på harmoniserade produkt- standarder för elektrisk materiel. Krav från andra myn— digheter, t.ex. arbetarskyddsstyrelsen och strålskydds—

institutet måste också inarbetas i standarden, efter-

som svensk standard aldrig utfärdas om den strider mot en bindande svensk föreskrift.

Inom ramen för det fördjupade samarbetet mellan EG och EFTA för att undanröja tekniska handelshinder har EG under senare delen av år 1984 ställt frågan till EFTA- länderna om de skulle vara beredda att anpassa sina regler om kontroll av elektrisk materiel till en proce— durordning likartad med den som gäller inom EG enligt det s.k. lågspänningsdirektivet (LVD) från år 1973. Från EG framhölls att exportvillkoren till EG var för— månligare än till EFTA, eftersom de flesta EFTA—länderna krävde nationella myndighetsgodkännanden före marknads—

föringen.

Enligt LVD skall alla produkter som uppfyller elva all— mänt formulerade "säkerhetsmål" få säljas om detta verifieras på i direktivet angivet sätt. Produkter som är tillverkade enligt vissa standarder presumeras upp— fylla säkerhetsmålen. Myndigheterna inom EG kan inte ställa krav som strider mot en sådan standard utan att få bevisbördan för att standarden inte uppfyller säker— hetsmålen. Att produkterna motsvarar dessa standarder kan bekräftas genom märke eller certifikat som visar överensstämmelse utfärdat av ett av medlemsstaterna utpekat certifieringsorgan eller genom tillverkarens deklaration. Märkena, certifikaten och deklarationerna erkänns av alla medlemsländer och tillåter saluförande och fri handel av produkterna. Produkter som inte är tillverkade enligt standardkan visas ändå uppfylla säkerhetskraven genom rapport från ett utpekat kvalifi— cerat provningsorgan. I fråga om marknadskontrollen gäller att varje land avgör hur och i vilken utsträck— ning denna skall utföras. En åtgärd som innebär att man begränsar saluförande eller fri handel kan endast vid— tas med stöd av EG:s s.k. säkerhetsklausul. En sådan åtgärd kan endast vidtas av en myndighet och bevis—

bördan för att åtgärden faller inom ramen för säkerhets—

klausulen faller på denna myndighet.

På elmaterielområdet har en långtgående harmonisering

av produktkraven skett. Samma regler gäller i stort

sett i Sverige och övriga EFTA—länder som i EG. Vissa nationella särkrav förekommer dock. Harmoniseringen har skett inom ramen för standardiseringsverksamheten på området, framför allt spelar det europeiska standardise— ringsorganet CENELEC en viktig roll. De svenska före— skrifterna om provning av elektrisk materiel anknyter

i mycket stor utsträckning till standarder. För svenska standarder på elområdet svarar SEK (Svenska Elektriska

Kommissionen), som är medlem i CENELEC.

Mot bakgrund av EG:s förfrågan till EFTA—länderna till— kallade regeringen i maj 1985 en särskild utredare med uppgift att dels identifiera möjligheterna att med bi— behållande av oförändrade höga svenska krav på säkerhet inom elmaterielområdet få till stånd en anpassning till LVD, Sååå lägga förslag om sådana åtgärder som är nöd- vändiga för en anpassning och som kan vinna bred upp- slutning. Utredaren överlämnade vid årsskiftet 1985/86 betänkandet (1986:01) Effektivare kontroll och under— lättad handel. Utredaren föreslog en ny kontrollordning, där kravet på obligatoriskt förhandsgodkännande före— slogs ersättas med en registreringsplikt, en utökad marknadskontroll samt effektiva sanktioner för brott mot gällande föreskrifter.

Utredaren föreslog vidare att som rättsligt bindande regler skulle gälla allmänt formulerade säkerhetskrav, som presumeras vara uppfyllda om produkter tillverkats i enlighet med svensk standard. Detta förslag innebär inte någon förändring av den svenska kravnivån, efter— som myndigheternas föreskrifter som redan nämnts till mycket stor del redan nu bygger på och anknyter till

harmoniserade standarder. Sedan lång tid tillbaka före— ligger ett mycket nära och gott samarbete melLan myndig- heter och standardiseringsorgan på elområdet.

Regeringen har i slutet av föregående år (lagrådsremiss 1987—12—10) föreslagit att reglerna om kontro_l av elektrisk materiel med början från budgetåret 1989/90 förändras huvudsakligen i enlighet med utredarens för— slag. En proposition till riksdagen i ämnet väntas i början av år 1988. Förslaget innebär i huvudsak

följande:

I fråga om en begränsad grupp högriskprodukte: behålls kravet på förhandsgodkännande av SEMKO.

För en stor grupp elartiklar införs en registrerings— plikt som villkor för marknadsföring. Registrerings— skyldigheten bör i huvudsak motsvara de artiklar som nu är provningspliktiga. Vilka produkter som skall vara godkännande— resp. registreringspliktiga fastställs av statens energiverk. Följande villkor avses gälla för

registrering:

1. Registrering erhålls automatiskt för elmateriel som är kontrollerad av SEMKO. Artiklar som inte är till— verkade enligt svensk standard skall vara kontrolle— rade av SEMKO. För andra produkter finns, förutom SEMKO—kontroll, alternativa verifikationsformer en- ligt 2.

2. För icke SEMKO—kontrollerade artiklar krävs för registrering; a intyg från sökanden att artikeln uppfyiler svensk standard, b dokumentation som identifierar artikeln, c provningskontroll utfärdat av provningsanstalt tillhörande EMKO-, CCA— eller CB-systenet, som

styrker intyget enligt a, eller ett provnings— protokoll med motsvarande innehåll från en till— verkare som har ett särskilt avtal med SEMKO om

egenprovning.

Ett kontrollsystem motsvarande det svenska har sedan gammalt funnits även i de övriga nordiska länderna. Danmark har efter inträdet i EG anpassat reglerna enligt lågspänningsdirektivet, vilket bl.a. innebär att den obligatoriska statliga förhandskontrollen av varje pro— dukt har avskaffats. I Norge och i Finland har liksom

i Sverige utretts frågan om ändring av de gällande kontrollordningarna i syfte att uppnå en anpassning till EG—reglerna. Överläggningar har skett mellan Sverige, Norge och Finland för att undersöka möjligheterna till en samordnad lösning. Överläggningarna har lett till att Sverige och Norge lägger fram i huvudsak samma för- slag till ändrad kontrollordning. I Finland har nyligen presenterats ett utredningsförslag, i syfte att anpassa reglerna till lågspänningsdirektivet. I övrigt kan nämnas att Schweiz under sommaren 1987 antagit ett för— slag till en ändrad kontrollordning som innebär att den obligatoriska förhandskontrollen till en del ersätts med en registreringsplikt för farliga produkter. öster— rike har sedan tidigare ett system utan obligatorisk förhandskontroll.

På elmaterielområdet förekommer sedan lång tid tillbaka flera väl fungerande arrangemang för ömsesidigt godta— gande av provnings- och kontrollresultat. Med hjälp av bl.a. interna ackrediteringsförfaranden för nytill— kommande laboratorier, regelbundna jämförelseprovningar, utarbetande av gemensam praxis för tolkning och till— lämpning av provningsmetoder samt annan teknisk samver— kan har man lyckats skapa det nödvändiga förtroendet för kvaliteten på provningsresultaten från de labora— torier som ingår i arrangemangen. Elmaterielområdet

har också som jag tidigare nämnt inom EG utpekats som förebilder för arbetet med att åstadkomma ömsesidigt

godtagande av provnings— och kontrollresultat.

Som framgått av avsnitt 2.4 skiljer man bl.a. mellan å ena sidan provningsöverenskommelser, som innebär att utländska provningsresultat läggs till grund för natio— nella godkännande- eller certifieringsbeslut och å andra sidan certifieringsöverenskommelser som innebär att en certifiering från ett land automatiskt gäller i

övriga länder.

Som exempel på certifieringsöverenskommelser kan nämnas det s.k. HAR—avtalet (se avsnitt 2.4) medan CB—, CCA- och EMKO—systemen är exempel på provningsöverenskommel— ser. CB-systemet (CB = Certification Board) innebär i princip att CB—certifikat och provningsprotokoll utfärdat av ett medlemslands materialkontrollanstalt efter provning där. Tillverkaren kan sedan på basis av dessa dokument och provexemplar anhålla om nationell certifiering eller nationellt godkännande vid annat medlemslands kontrollanstalt. Följande 21 länder är för närvarande medlemmar i systemet: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Israel, Italien, Japan, Jugoslavien, Nederländerna, Norge, Polen, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckoslovakien, Ungern, Västtyskland och österrike.

CENELEC Certification Agreement (CCA) är ett avtal som omfattar tolv certifieringsorgan från de länder vilkas standardiseringsorgan är medlemmar i CENELEC. Endast ett certifieringsorgan per produktslag från varje land omfattas av avtalet. Avtalet innebär i korthet att en tillverkare kan lämna in sin produkt till vilken som helst av signatärerna för provning. Visar det sig vid provningen att produkten uppfyller CENELEC—standardens krav, utfärdas "Notification" och "Test Report". Till—

verkaren kan sedan lämna in dessa handlingar och på begäran provföremål till signatärerna i de länder där han vill ha sin produkt certifierad. Signatärerna certifierar produkten om handlingarna är i ordning.

Inom Norden utarbetas gemensamma bestämmelser och över— enskommelser inom EMKO, som är ett samarbetsorgan för de elektriska materielkontrollanstalternai.de nordiska länderna. EMKO—systemet innebär att ett provningsresulr tat i något av de nordiska länderna kan läggas till grund för nationella godkännandebeslut i övriga nordiska länder utan någon ny provning av produkten.

7.2. Motorfordonsområdet

Svenska regler om fordon ges ut i en rad olika författ- ningar. Denxviktigaste grunden utgörs av fordonskun— görelsen och terrängtrafikkungörelsen. Närmare före— skrifter om fordons beskaffenhet och utrustning samt föreskrifter om obligatorisk kontroll utfärdas främst

av trafiksäkerhetsverket.

Ytterligare myndigheter som utfärdar föreskrifter på fordonsområdet inkl. föreskrifter om obligatorisk kontroll är t.ex. statens naturvårdsverk (avgasrening), arbetarskyddsstyrelsen (arbetsmiljö och skydd 1 fordon), statens energiverk (radioavstörning) och riksskatte- verket (kilometerräknare).

De svenska trafiksäkerhetsföreskrifterna bygger i stor utsträckning på internationella regler, framför allt s.k. ECE-reglementen. Det finns dock ett mindre antal nationella särkrav för t.ex. bromsar och strålkastar—

rengörare.

De svenska avgasbestämmelserna anpassades på 1970—talet

till amerikanska krav och skiljer sig från befintliga krav i de flesta europeiska länder. På arbetsmiljöområ— det är reglerna om obligatorisk kontroll av fordon, t.ex. hytter, harmoniserade med internationella regler.

Samarbetet mellan trafiksäkerhetsverket och standardi— seringsverksamheten på motorfordonsområdet har ökat under de senaste 15 åren. Ett flertal svenska fordons— föreskrifter hänvisar till svenska standarder, som i de

flesta fall bygger på internationella standarder.

Typprovning och typkontroll inom fordonsområdet utförs av följande riksprovplatser:

AB Svensk Bilprovning är i huvudsak utsedd till riks—

provplats för: motorfordon, terrängfordon och släpfordon,

Statens maskinprovningar är huvudsakligen riksprovplats för: traktorer, grävmaskiner och vissa andra motorred— skap samt skyddshytter till dessa fordon.

Det bör anmärkas att verksamheten vid AB Svensk Bil— provning och statens maskinprovningar till största delen avser återkommande kontroll av fordon under an—

vändningstiden.

Statens provningsanstalt är riksprovplats för följande

fordonskomponenter: ' fordonsbelysning, reflexanordningar, varnings— trianglar, akustiska alarmanordningar för utryck— ningsfordon, färdskrivare, kilometerräknare, bil—

bälten och taxameterutrustning.

Statens väg och trafikinstitut är riksprovplats för påskjutsbromsar.

Inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) finns sedan 1950—talet en överenskommelse som syftar till att åstadkomma enhetliga regler för prov— ning och typgodkännande i olika länder. Även regler om ömsesidigt erkännande av sådana godkännanden ingår. Godkännande avser antingen en typ av fordonskomponent eller en typ av fordon med avseende på viss angiven komponent eller egenskap. För närvarande är 21 länder anslutna till överenskommelsen. Sverige anslöt sig år 1959.

Till överenskommelsen biläggs reglementen som vart och ett behandlar ett visst fordonstekniskt område. För närvarande finns 66 reglementen. Varje reglemente innehåller regler om typgodkännanden med angivna tek— niska krav och provningsmetoder samt regler för typ— efterkontroll. Varje land anger vilka reglementen man önskar tillämpa. Sverige tillämpar för närvarande 46

reglementen.

De flesta EG—direktiv överensstämmer i sak med mot- svarande ECE—reglementen. Ett 40—tal sådana EG—direk- tiv har antagits. Det innebär att man inom EG—länder som också är anslutna till ECE—systemet samtidigt kan prova och godkänna fordonskomponenter för såväl EG— märkning (e) som ECE—märkning (E). För vissa kompo— nenter är ECE-godkännande tillfyllest för samtliga EG— länder, vilket innebär att det inte finns krav på EG— märkning i något EG—land. Erfarenheterna visar emel— lertid att det räcker med att ett EG—land kräver EG— märkning för att sätta överenskommelsen enligt ECE ur spel. Detta leder nämligen till att all kontroll för- läggs till organ inom EG med behörighet att utföra

kontroll även enligt ECE—reglementet.

Inom EG finns sedan år 1970 ett ramdirektiv med gemen— samt EG-system för typgodkännande av helt fordon. Detta

ramdirektiv har emellertid ännu inte kommit att till—

lämpas.

Fortfarande saknas dock fastställandet av EG—direktiv på tre områden - vindrutor, däck och reglerom fordons— vikt — vilket innebär ett hinder för färdigställande av systemet med den "harmoniserade EG—bilen". En orsak till att typgodkännandesystemet inte har kunnat till- lämpas har också angetts vara att EG—länderna sinse— mellan inte har kunnat komma överens om på vilka vill— kor produkter från länder utanför EG skall få tillträ— de till ett sådant typgodkännandesystem.

För personbilar krävs förhandsgodkännanden i form av nationella typgodkännanden i Europa, Australien och

Japan.

Förfarandet för godkännande av fordon är i stort sett detsamma i de flesta europeiska länder, inkl. de nor— diska. Innan nationell typbesiktning av den kompletta bilen påbörjas har biltillverkaren låtit prova fordonets enskilda komponenter och system mot gällande krav och erhållit s.k. delgodkännande för dessa. I stor utsträckning rör det sig härvid om krav enligt ECE— och EG—regler. I enstaka fall gäller nationella

särkrav.

Den nationella typbesiktningen innebär i huvudsak en identifiering av aktuellt fordon genom okulär kontroll samt en kontroll av att ovannämnda delgodkännanden

föreligger.

Ett problem i Europa är att fordonen måste kontrol— leras om i de olika länderna, inkl. de nordiska. Ett annat problem är tidsutdräkten för myndigheternas beslut om typgodkännande, vilket försvårar möjlighe- terna att i efterhand införa kvalitetsbefrämjande

ändringar i typgodkända fordon. För vissa komponenter eller detaljer är ECE—godkännanden tillfyllest inom EG; för andra kräver marknaden ett EG—godkännande som komplettering till ECE—godkännandet. I dessa fall sker kontrollen genom organ i ett EG—land med behörighet att utföra såväl EG— som ECE—godkännanden.

Handläggningstiden för erhållanden av godkännande är som regel den avgörande faktorn för svenska tillverka— res val av kontrollorgan inom EG. Vissa kontrollorgan inom EG accepterar egenkontroll i Sverige under tillsyn av EG—organet. Det finns utsikter att något eller några kontrollorgan inom EG kan komma att acceptera resultat från egenkontroll utan övervakning som grund för EG- godkännande. För svenska tillverkare vore det en fördel om ett svenskt kontrollorgan kunde få uppgiften att uppträda som EG—agent och utföra erforderlig övervak- ning av egenkontroll.

För komplett bil krävs i Europa godkännande genom kon— troll av provningsorgan eller myndighet i vederbörande land.I Australien och.Iapan kan godkännandet utfärdas efter kontroll i Sverige.

Australiensiskt godkännande utfärdas på grund av re— sultat från egenkontroll som skett under övervakning av trafiksäkerhetsverket i Sverige. TSV verkar härvid

som platsagent för de australiensiska myndigheterna.

För ett japanskt godkännande krävs först att prov— ningsrapporter skickas in av tillverkaren. Därefter gör japanska kontrollanter platsbesök hos tillverkaren och gör stickprov av vissa utvalda moment, t.ex. av— gasprovr Efter granskning avresultat från provnings— rapporter och stickprov lämnas besked om godkännande

vid slutet av besöket. Formell bekräftelse på beslutet erhålles senare.

För såväl Japan som Sverige krävs ny kontroll vid byte av årsmodellbeteckning även om fordonet inte undergått någon teknisk förändring. De flesta andra länder kräver härvid ingen ny typkontroll.

Europeiska och australiensiska typgodkännanden är i allmänhet underkastade en typefterkontroll vilken in—

nebär:

— att bilar eller komponenter plockas ut i fabrik eller hos importör

— att bilen eller komponenten jämförs mot de ritning— ar och andra dokument som ingår i det s.k. typ—

ningsunderlaget,

— att om avvikelse hittas, kan typgodkännandet dras in och vidare försäljning stoppas.

Krav om typgodkännande för komplett fordon finns inte i Canada eller USA. Här ikläder sig i stället till- verkaren ansvaret att de ställda kraven uppfylls och utfärdar en tillverkardeklaration angående detta. Kontrollresultaten dokumenteras men behöver inte skickas in till myndigheten.

I gengäld lägger man i Canada och USA ner mer resurser på marknadskontroll och ett effektivare sanktionssys-

tem.

Det ovan nämnda gäller kontroll av säkerhetskrav. Dessutom finns särskilda kontrollformer för avgaskrav. I bl.a. Sverige och USA tillämpas ett kontrollförfa— rande medtillverkarresultat som utgångspunkt. I stort kännetecknas ordningen av

— att ingen myndighetsrepresentant är närvarande vid

kontrollen,

— att kontrollresultaten dokumenteras samt skickas

till myndigheten för godkännande, — att godkännandebevis utfärdas,

- att i t.ex. Californien bilar dock tas ut av myn— digheten för efterkontroll från den befintliga for—

donsparken.

7.3 Mätdon

Obligatorisk kontroll — omfattande såväl typkontroll som periodisk kontroll av enskilda exemplar — är före— skriven för mätdon som används för uppmätning av varor efter volym— eller viktenhet i detaljhandeln. Konsu— mentverket är föreskrivande myndighet, statens prov— ningsanstalt kontrollerande. Vidare förekommer en om— fattande frivillig kontroll med likartade regler som för den obligatoriska av mätdon av nämnda slag som an- vänds utanför detaljhandelsledet.

Dessutom föreskrivs om obligatorisk kontroll — främst då i form av typkontroll — av mätdon som mäter hus— hållsförbrukning av elektrisk energi, kallvattenvolym resp värmeenergi. Statens energiverk är föreskrivande myndighet för elmätarna; statens planverk för kallvat- ten— och värmemätarna. Statens provningsanstalt ut— för typkontrollerna och utövar också en tillsyn av distributörernas egenkontroll av enskilda mätare.

Provningsanstalten är också typkontrollerande organ för kilometerräknare och taxametrar. Riksskatteverket är föreskrivande myndighet för kilometerräknarna;

statens trafiksäkerhetsverk för taxametrarna. Enskil—

då exemplar av nämnda objekt kontrolleras av AB Svensk Bilprovning i samband med de periodiska fordonsbesikt—

ningarna.

I görligaste mån utnyttjas i föreskrifternas regler underlag från Internationella Rekommendationer som framtagits eller endosserats av den Internationella Organisationen för Legal Metrologi (OIML)- Även de traditionellt utformade EG—direktivens krav utgår från underlag i OIML—rekommendationer. Motsvarande gäller också för övrigt andra EFTA—länder än Sverige. Trots detta brister det i kravharmonisering såväl inom EFTA och EG som mellan EFTA och EG. Skälet är att OIML—re— kommendationerna begränsas till krav för mekaniska mätdon. Internationella riktlinjer för elektroniska mätdon har således saknats innebärande att länderna själva har stipulerat sina krav. Situationen är emel— lertid nu i färd att förändras. Det är nämligen tro— ligt att OIML—konferensen år 1988 kommer att fatta be— slut om flera rekommendationer som också innefattar särkrav på elektroniken.

EG har beslutat om att samtliga direktiv för mätdon kommer att utformas enligt den nya metoden med siktet att processen skall vara klar under år 1990. OIML— rekommendationerna skall fortfarande vara basen för regelutformningen. Ett särskilt problem i sammanhanget är hur dessa rekommendationer — som är avsedda att direkt kunna överföras som myndighetsregler — skall särskiljas i dels rättsligt bindande allmänna krav stipulerade i direktiven, dels tekniska specifika— tioner formulerade i harmoniserade standarder.

Ett nordiskt samarbete för att nå enhetlighet i för— hållanden vid provning och kontroll av vägar och driv— medelsmätare har pågått sedan förra hälften av 1970— talet mellan de nordiska kontrollmyndigheterna. Detta

samarbete har lett till att provningsresultat från en nordisk institution har kunnat utnyttjas för godkän— nande vid en annan. Dessutom förekommer bilaterala kon- takter mellan Sverige och bl.a. Nederländerna och Schweiz om ömsesidiga erkännanden av provningsresul-

tat vid kontroll av vägar och drivmedelsmätare.

Under år 1987 träffades ett avtal mellan kontrollin— stitutionerna i EFTA—länderna syftande till att få till stånd ömsesidiga erkännanden av provningsresultat och för harmonisering av kraven på berörda mätdon. Syftet med avtalet är bl.a. att underlätta en över— bryggning mellan EFTA och EG i fråga om ömsesidiga er—

kännanden av kontrollresultat.

För närvarande har EG en intern kontrollordning med krav på EG—märkning som bara kan åsättas efter kon- troll inom EG. Detta innebär att mätdon måste vara kontrollerade av EG—organ för att kunna säljas på EG—

marknaden.

I förhållande till övriga världen finns för närvarande inga påtagliga problem. Det finns'flera exempel på att svenska provningsresultat godtas i de länder till vil— ka det förekommer svensk export av skilda slag av mät—

don.

7.4. Byggområdet

En ny plan— och bygglag (PBL) trädde i kraft 1987—07—01. Enligt PBL gäller att nybyggnad, ombyggnad och vissa andra byggnadsåtgärder inte får företas utan bygglov, dvs. särskilt tillstånd av byggnadsnämnden. Statens planverk meddelar i sin författningssamling (PFS) föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av kraven i PBL. Föreskrifterna är så långt möjligt

uttryckta som kvantifierade egenskapskrav (funktions- krav)och anger de egenskaper som den färdiga byggnaden eller anläggningen skall ha. Inom denna ram kan bygg— herren fritt välja material, arbetsutförande, tekniska lösningar och metoder. I allmänna råd ges exempel som av planverket bedömts uppfylla föreskrivna krav under angivna förutsättningar. Sådana exempel på lösningar kan utgöras av svensk standard. I planverkets författ— ningssamling hänvisas till ett flertal standarder som har bedömts uppfylla kraven i föreskrifterna. Hänvis— ning sker med angivande av SS—nummer och utgåva. I an— slutning till ovannämnda principer ingick statens planverk och SIS med fackorgan en överenskommelse år 1981.

Tekniska lösningar, produkter, metoder m.m. kan efter ansökan hos planverket prövas i förhållande till gäl— landekrav.0m gällande krav bedöms vara uppfyllda kan ett riksgiltigt typgodkännandebevis utfärdas.

Ett sådant godkännande är i allmänhet förbundet med villkor om att produkt skall underkastas av planverket godkänd tillverkningskontroll. Avtal om tillverknings— kontroll skall tecknas mellan tillverkaren av typgod— känd produkt och godkänd kontrollinstitution.

Vid tillverkningskontroll prövas tillverkarens och fabrikens förutsättningar för en tillfredsställande produktion. Kontrollen baseras huvudsakligen på egen— kontroll och provning enligt ett fastställt program.

Ansvaretför byggkontrollen ligger i huvudsak på den byggande (byggherren) inkl. anlitade projektörer entreprenörer, materialtillverkare m.fl. Denna egen— kontroll kan kompletteras med övervakande myndighets— kontroll.

Det finns i princip två huvudformer av kontroll: Kon— troll av fabrikstillverkade produkter genom typgod— kännande och tillverkningskontroll, eller byggnads— nämndens granskning av projektet i samband med bygg— nadslov jämte tillsyn och besiktningar under byggna- dens uppförande.

Statens provningsanstalt utför majoriteten av de prov- ningar som utgör underlag för planverkets typgodkän— nandenmen även provningar vid vissa andra provnings—

organ godtas.

Statens provningsanstalt utför också tillverknings— kontroll av typgodkända produkter. Andra organ som ut- för sådan tillverkningskontroll'är t.ex. Kontrollrådet för betongvaror (KRB), Sveriges Tekniska Kontrollin— stitut AB (STK), Svensk Byggstålkontroll (SBS), Svensk Tegelkontroll (ST), Kontrollnämnden för fabriksbetong (KN), T—virkesföreningen, Stiftelsen för kontroll av värmeisoleringsmaterial (VIM), Statens Anläggnings- provning (SA) samt Korrosioninstitutet (KI).

I samband med pågående omstrukturering av myndighets- organisationen inom plan— och byggområdet har även formerna för nuvarande typgodkännandeverksamhet be— handlats.

I betänkandet av organisationskommittén för ett nytt plan- och bostadsverk (SOU 1987:48) påtalas att nä— ringslivet bör ta ett ökat ansvar för typgodkännande— verksamheten inom byggområdet. Detta föreslås ske i form av ett nybildat godkännandeorgan inom byggom— rådet. Därigenom uppnår man också den fördelen att prövning inte kommer att utföras av samma organisation som utfärdar de regler som skall ligga till grund för

prövningen.

Det nya godkännandeorganet föreslås överta planverkets nuvarande uppgift att utfärda typgodkännanden om pro- dukters överensstämmelse med nationella byggregler. På sikt bör verksamheten också kunna innefatta europeiska och internationella typgodkännanden. Det nya organet föreslås också ges möjlighet att utfärda interimis— tiska tidsbegränsande godkännanden för helt nya produk—

ter och metoder.

I prop. 1987/88 anmäler föredragande att han avser att föreslå regeringen att ge det nya plan- och bo— stadsverket i uppdrag att utföra det kompletterande utredningsarbete som kan behövas. Han kommer därefter att ta initiativ till överläggningar med näringslivet om inrättandet av ett typgodkännandeorgan som ägs gemensamt av staten och näringslivet. Riksdagen beslöt i slutet av föregående år i enlighet med propositionen.

I början av år 1987 lade EG—kommissionen fram ett för— slag till direktivom harmonisering av medlemsstaernas lagar m.m. rörande byggmaterial. Direktivet avsågs gälla från 1988—01—01. Arbetet har blivit försenat och EG-kommissionen bedömer för närvarande att direktivet kan gälla från 1989—01—01.

Förslaget bygger i flera avseenden på den nya harmoni— seringsmetoden, vilket innebär att man i övergripande termer fastställer de grundläggande krav som skall gälla för byggnader. Dessa krav avser bl.a. stabilitet, brandsäkerhet, hälsa och hygien, brukarsäkerhet, be— ständighet, bullerskydd och energiförbrukning.

Produkter antas uppfylla de grundläggande säkerhets— kraven om de:

- uppfyller harmoniserad europeisk standard som ut- arbetats på mandat från kommissionen, eller

— har genomgått ett typgodkännandeförfarande, "Agré— ment Technique EuropéenW eller om varken Europeisk standard eller riktlinjer för agrément finns,

— uppfyller nationell standard eller har nationellt godkännande om dessa i sin tur uppfyller de grund— läggande kraven.

Någon möjlighet att godkänna produkter direkt mot de grundläggande kraven förutses inte för närvarande.

Produkter som antas uppfylla de grundläggande säker— hetskraven genom något av ovanstående alternativ skall efter tillverkningen genomgå ett förfarande i vilket överensstämmelse med specifikationerna verifieras ("attestation of conformity"). Detta kan ske enligt något av följande förfaranden:

- produktens överensstämmelse med uppställda krav bekräftas av godkänt certifieringsorgan,

— tillverkarens kvalitetskontroll certifieras av god— känt certifieringsorgan vilket åtföljs av tillver—

kardeklaration,

— tillverkardeklaration på basis av typgodkännande från godkänt organ,

— tillverkardeklaration.

Vilket av ovanstående förfarande som skall tillämpas för viss produktkatergori skall avgöras av kommisio— nen. Certifieringsorgan och inspektionsorgan utses av medlemsstaterna. Varor som genomgått föreskrivet cer— tifieringsförfarande får märkas ("EC conformity"). Märkta varor skall ha tillträde till hela EG—mark- naden.

I förordet till direktivförslaget förutses också att man i ett andra steg kommer att utarbeta tekniska dokument som skall utgöra ett mellansteg mellan de grundläggande säkerhetskraven och standarder resp. andra tekniska specifikationer. Som exempel på sådana tekniska dokument nämns de s.k. Eurocodes.

Sedan ett antal år utarbetas inom kommissionen säker— hetsnormer för bärande konstruktioner, Eurocodes. Hit— tills har arbete bedrivits i nio Eurocodesprojekt. Dessa har sin svenska motsvarighet i planverkets till- lämpningsföreskrifter till byggnadsstadgan. Eurocodes kommer i praktiken att vara styrande för det europe— iska standardiseringsarbetet och kommer att utgöra

grunden för typprovning.

Inom CEN utarbetar Programming Committee No. 1 - Building — ett förslag till arbetsordning på byggstan— dardiseringsområdet. En lista över de standardise- ringsprojekt som anses erfordras ur myndighetssynvin— kel. resp. ur industrins synvinkel är under utarbetan— de. Byggstandardiseringen (BST) deltar för svensk del

i CEN—arbetet.

Formerna för Agrément Technique Européen utreds för närvarande av Union Européenne d'Agrément Technique dans la construction (UEAtc).Denna organisation ut— arbetar i dag tekniska specifikationer och provmetoder på byggområdet. Planverket har ansökt om medverkan som observatörer i UEAtc:s arbete.

Inom EFTA har inrättats en särskild byggexpertgrupp. Under föregående år påbörjades ett kontinuerligt ut— byte av information mellan EG—kommissionen och EFTAzs byggexpertgrupp.

Nordiska kommittén för Byggbestämmelser, NKB, är ett

samarbetsorgan under Nordiska ministerrådet för de nordiska ländernas centrala plan— och husbyggnadsmyn— digheter. NKB:s harmoniseringsarbete har lett till riktlinjer för bestämmelser på många ämnesområden. Ge— nom ömsesidiga avtal på olika produktionsområden har godkännandet av exporterade produkter kunnat ske sam— tidigt i mottagarlandet utan förnyad provning.

Inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) har frågor rörande tekniska handelshinderinom byggområdet behandlats sedan början av 1970—talet. ECEzs arbete syf- tade till att börja med till information om nationella byggnormsystem och procedurer för godkännande och kon— troll. ECE:s arbete koncentrerades därefter på s.k. "Modellföreskrifter", dvs. en ECE—byggnorm, med väsent— liga krav, som ECE—ländernas myndigheter kan utnyttja i de nationella föreskrifterna. Under de senaste åren har arbetet också inriktats mot överenskommelser om ömsesidigt erkännande av nationellt godkända produkter.

7.5. Arbetsmiljöområdet

I arbetsmiljölagen (1977z1160) ges de grundläggande reglerna för arbetsmiljöns utformning. Genom arbets— miljöförordningen (1977:1166) bemyndigas arbetarskydds— styrelsen att meddela föreskrifter om krav och skyl— digheter beträffande arbetsmiljön. I överläggningar mellan företrädare för arbetarskyddsstyrelsen och fö— reträdare för arbetsmarknadens parter på central nivå behandlas förslag till inriktning och omfattning av föreskriftsarbetet inom ramen för statsmakternas ut— talanden om krav och skyldigheter beträffande arbets— miljö och tilldelade resurser för ändamålet.

I propositionen (prop. 1976/77:149) till arbetsmiljö— lagen liksom i socialutskottets betänkande (SOU

1977/78:1) med anledning av nämnda proposition jämte motio- ner betonades upprepade gånger att arbetarskyddsstyrel— sens författningar bör komma till i nära samråd och

samarbete med partsorganisationerna på arbetsmarkna- den. Det framhölls också att det sedan lång tid inom arbetarskyddsstyrelsen hade utbildat sig Olika for-

mer för parternas deltagande vid utarbetande av s.k. anvisningar m.m. och att detta samarbete borde kunna intensifieras vid det kommande författningsarbetet.

I en motion, som socialutskottet mot bakgrund av de positiva uttalandena i nämnda proposition inte ansåg föranleda någon åtgärd ansåg motionärerna att bemyn— digande för arbetarskyddsstyrelsen att utfärda före- skrifter bör utformas så, att arbetsmarknadens parter garanteras ett stort mått av inflytande på föreskrif- ternas utformning. I arbetsmiljöförordningen ansåg motionärerna att det borde klargöras att arbetsmark— nadens parter skall beredas tillfälle att yttra sig över arbetarskyddsstyrelsens förslag till föreskrifter och över det underlag som ligger till grund för för— slaget. Det framhölls dock att detta inte får uppfat— tas så att ett formellt remissförfarande skulle vara tillräckligt.

Det konkreta samarbetet mellan arbetarskyddsstyrelsen och partsorganisationerna vid sidan av ovan nämnda överläggningar om inriktning och omfattning av före— skriftsarbetet äger rum dels i arbetsgrupper,dels i arbetarskyddsstyrelsens styrelse.

Förslag till innehåll i planerade föreskrifter ut— arbetas inom arbetsgrupper, till vilka representanter för arbetsmarknadens parter inbjuds. Deltagandet i sådana arbetsgrupper sker utan kostnadsersättning.

Efter att föreskriftsförslaget remissbehandlats, inkl. remissbehandling inom partsorganisationerna före— läggs förslaget arbetarskyddsstyrelsens styrelse, där partsorganisationerna finns representerade. Vid oenig— het kan parternas representanter begära att förslaget till föreskrifter underställs regeringen för prövning. Detta har dock hitintills inte förekommit.

Enligt 3 kap. 12 S arbetsmiljölagen kan arbetarskydds— styrelsen föreskriva att en teknisk anordning måste vara godkänd för att få levereras eller användas. I en sådan föreskrift anger styrelsen samtidigt vilken myn— dighet eller institution som skall meddela godkän

Styrelsen kan föreskriva villkor för godkännande. Nor— malt anger styrelsen direkt i den författning där kra— vet på godkännande ställs vilka villkor som skall vara uppfyllda för att godkännande skall lämnas.

Ett vanligt villkor är krav på provning av objektet. Ofta anger styrelsen i detalj när provningen skall ut— föras, hur den skall gå till etc. Ibland fastställer styrelsen också ett tekniskt provningsprogram. I andra fall kan man helt eller delvis hänvisa till andra do— kument, t.ex. standarder. Styrelsen kan också låta leverantörer eller användaren själv välja provnings- form. Beslutsorganet får då i samband med behandlingen av godkännandefrågan ta ställning till om den utförda provningen kan godtas.

Även andra typer av villkor kan förekomma. Det kan röra sig om t.ex. materialval, konstruktion, skydds- anordningar, kompetens hos tillverkare eller kontroll

under tillverkningen.

Styrelsen kan också föreskriva provning i samband med användningen av en teknisk anordning utan att samtidigt kräva godkännande. Det blir då användaren som själv får ta ställning till om provningsresultatet är godtagbart eller inte. Något officiellt beslut om godkännande eller underkännande blir då inte aktuellt. Däremot kan tillsynsmyndigheterna lägga provningsresultatet till grund för eventuella ingripanden.

Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter för tekniska an— ordningar är i betydande utsträckning harmoniserade med internationella regler. I många fall hänvisas till svenska eller internationella standarder i föreskrif- terna.Tjänstemän från arbetarskyddsstyrelsen deltar i mån av resurser i nationellt och internationellt stan— dardiseringsarbete på områden av betydelse för styrel— sens föreskriftsarbete. Vid den centrala tillsynsav— delningen upptas 30% av den totala handläggningstiden av regelarbete, varav S% åtgår till medverkan i stan—

dardiseringsarbete.

Det har ifrågasatts om vissa formuleringar i arbets— miljölagen begränsar arbetarskyddsstyrelsens möjlighe— ter att i vissa avseenden utforma sina föreskrifter om kontroll på mest ändamålsenliga sätt för att undanröja tekniska handelshinder. För att det inte i lagen skall finnas några sådana begränsningar har arbetarskydds— styrelsen under hösten 1987 hos regeringen hemställt om vissa ändringar och kompletteringar i arbetsmiljö— lagen. .

Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat ett knappt hundra— tal föreskrifter och anvisningar med krav på typprov— ning och typgodkännande för tekniska anordningar inkl. personlig skyddsutrustning.

Kontrollverksamheten inom arbetsmiljöområdet försig—

går i stor utsträckning inom riksprovplatssystemet men provning äger även rum utanför systemet.

Arbetarskyddsstyrelsen granskar ett 20—tal produkter av olika slag bl.a. byggsågar, apparater för laddning av sprängmedel, säkerhetsanordningar till tryckkärl och dykarutrustningar.

AB Statens Anläggningsprovning (SA) är riksprovplats för bl.a. verkstadsmaskiner och styr— och skyddssystem för dessa, tryckkärl, lyftanordningar samt lyftredskap.

Statens maskinprovningar (SMP) är riksprovplats för grävmaskiner samt skyddshytter till traktorer. Vid SMP utförs även provning av traktorsitsar, förarskydd och rörskydd till traktorer, motorkedjesågar, röjsågar samt benskydd för arbete med motorkedjesåg.

Statens Provningsanstalt (SP) är riksprovplats för prefabricerade ställningar och fallskydd, vilket inne— bär att man provar bl.a. kopplingar till rörställning— ar, stämp, stämpdon, formbalkar, skyddsnät, säkerhets— bälten. SP har ävenutsetts till riksprovplats för laserutrustningar.

Vid SP utförs provning även av skyddshjälmar, ögon- skydd, skyddsskor, bultpistoler, rotorgräsklippare, gasflaskor samt tänd— och laddutrustning vid spräng— ning.

Karolinska Institutet utför provning av hörselskydd, Försvarets forskningsanstalt av andningsskydd och Marinens dykericentral av dykarutrustning.

Vid Statens Institut för Byggnadsforskning utförs prov- ning av säkerhetsventiler till varmvattenpannor och

vattenvärmare.

Arbetarskyddsstyrelsen fattar beslut om godkännande för huvudparten av ovanstående objektområden. Möjlig- heten att delegera beslutsrätten till riksprovplats har dock utnyttjats i en del fall.

Vad gäller ömsesidigt godtagande av provnings— och kontrollresultat på arbetsmiljöområdet finns åtskilliga exempel på att svenska provningsresultat godtas i andra länder och att utländska provningar godtas som underlag för svenska godkännanden. Det finns emellertid också flera exempel på att provningsresultat inte godtas mellan Sverige och andra länder.

Sverige har bl.a. anslutit sig till EFTA-överenskom— melserna om lyftdon och tryckkärl (se avsnitt 6.1.4). För lyftdon godtas enligt EFTA—överenskommelsen prov— ningsresultat mellan Sverige, Norge och Finland. Även Schweiz och österrike är anslutna till överenskom— melsen, men enligt uppgift föreligger det lagliga hin— der i dessa länder att tillämpa avtalet.

Till EFTA—överenskommelsen om tryckkärl är förutom EFTA-länderna, Storbritannien, Portugal och Danmark anslutna. Överenskommelsen uppges fungera väl vilket innebär att provningsresultat i praktiken godtas mellan de länder som anslutit sig till denna överens— kommelse. Riksprovplatsen AB Statens Anläggningsprov- ning har därutöver slutit vissa bilaterala avtal med andra europeiska länder om ömsesidigt accepterande av provningsresultat på tryckkärlsområdet. I vissa länder accepteras SA:s provningsresultat utan formellt avtal, medan svenska provningsresultat t.ex. inte accepteras

i visst avseende i Frankrike, trots att ett avtal

föreligger.

I början av 1960—talet bildades ett samarbetsorgan mellan de ledande kontrollorganen på tryckkärlsområdet i Europa under beteckningen "Confederation Européen des Organisation de Controle" (CEOC) med syfte att uppnå ömsesidigt godtagande av provningsresultat. CEOC—samarbetet utgör den tekniska grund som i prak— tiken möjliggör ömsesidigt godtagande av provnings— resultat mellan de europeiska länderna. I tekniska kommittéer utarbetas förslag till olika åtgärder för att uppnå en likformig praxis i provningsverksamheten mellan de europeiska provningsorganen på tryckkärls— området.

Inom ramen för OECD (Organisation for Economic Corpo— ration and Development) förekommer ett mycket väl fungerande provningssamarbete vad gäller traktorer. I samarbetet deltar de nationella provningsorganen i Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Japan, Canada, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, USA, Västtyskland, österrike och Jugoslavien. Från svensk sida deltar statens maskinprovningar.

Fem OECD—koder om provning av traktorer i olika av— seenden har antagits. De provningsorgan som anslutit sig till OECD—samarbetet godtar resultaten från var- andras provningar enligt nämnda koder. Vid en samord— ningscentral inom OECD registreras samtliga provningar vilket medverkar till att dubblering av dessa prov— ningar kan undvikas.

Inom OECD—samarbetet hålls årsmöten genom vilka prov— ningskoderna kan modifieras för att följa den tek- niska utvecklingen. Vid regelbundna konferenser för

provningsingenjörer diskuteras ett stort antal tek— niska detaljproblem vad gäller tolkning och tillämp— ning av kodernas text.

Det nordiska samarbetet på arbetsmiljöområdet bygger på en mångårig tradition. Sedan ca 40 år tillbaka be— drivs ett konkret inriktat samarbete bl.a. mellan de nordiska tillsynsmyndigheterna på arbetsmiljöområdet, främst avseende maskinskydd, personlig skyddsutrust— ning, lyft— och transportanordningar samt tryckkärl. Mellan standardiseringsorganen i de nordiska länderna sker ett organiserat samarbete genom internordisk standardisering.

Under Nordiska ministerrådet bildades år 1973 en sär— skild ämbetsmannakommitté för arbetsmiljöfrågor. Åren 1974 resp. 1975 upprättades två permanenta organ under ämbetsmannakommittén — numera benämnda nordiska ar— betsgruppen för arbetsmiljöforskning (forskningsgrup- pen) och nordiska arbetsgruppen för arbetsmiljöfrågor (tillsynsgruppen) - och de första projekten inom ar— betsmiljöområdet inleddes i ministerrådets regi. Där— efter har samarbetet utvecklats till att omfatta ett stort antal projekt inom arbetsmiljöverksamhetens olika delområden.

Våren 1977 antog Nordiska ministerrådet ett nordiskt handlingsprogram för arbetsmiljöområdet. Detta ersat— tes år 1981 av ett nytt samarbetsprogram, vilket i sin tur reviderades 1984. År 1985 beslöt ministerrådet att utreda förutsättningarna för en nordisk arbets— miljökonvention. En projektgrupp har därefter utar— betat en rapport som belyser förutsättningarna för att starta arbete för att ingå en sådan konvention. Rap— porten överlämnades under senare delen av år 1987 till ministerrådet, som beslutat att förslag till en kon— ventionstext skall utarbetas inom ett år.

Inom EG har arbete med att förbättra arbetsmiljön be- drivits alltsedan den europeiska kol— och stålgemen— skapen bildades år 1951. År 1974 beslöt ministerrådet att förstärka verksamheten på arbetsmiljöområdet genom att inrätta ensärskild trepartssammansatt Rådgivande Kommitté för arbetsmiljöfrågor. 1978 och 1984 antogs EG:s första resp. andra handlingsprogram på arbets— miljöområdet, och Kommissionen har helt nyligen pre— senterat ett nytt, tredje program som i vissa avseen— den innebär en "breddning" av EG:s verksamhet på om- rådet.

Arbetet inom EG på arbetsmiljöområdet har gått tämli— gen långsamt beroende bl.a. på skillnader i utveck— lingsnivå mellan medlemsländerna. På stora delar av detta område gäller fortfarande olika bestämmelser i EG:s medlemsstater. Det finns förhoppningar om att arbetet ska ta ny fart genom den nya harmoniserings- metoden.

I enhetsakten (se avsnitt 4.3) fastslås det att med— lemsstaterna skall sträva efter att harmonisera ar— betsmiljövillkoren på en stadigt stigande nivå. Mini- miföreskrifterna hindrar ej medlemsstaterna att upp— rätthålla eller införa strängare nationella regler. Det är för närvarande oklart i vilken utsträckning EG kommer att utföra bindande arbetsmiljödirektiv enligt de gamla reglerna eller om man enbart kommer att ut- arbeta direktiv enligt den nya harmoniseringsmetoden samt minimidirektiv.

Sedan år 1984 finns en särskild skriftväxling mellan Sverige och EG—kommissionen om informatationsutbyte på arbetsmiljöområdet. Möten äger rum årligen mellan rep— resentanter för EG-kommissionen och svenska regerings— och myndighetsrepresentanter.

På svensk sida har en genomgång inletts av de olika direktiv EG antagit som berör arbetsmiljön. Det kan konstateras att direktivet om asbest inte motsvarar de svenska kraven. Vad beträffar de EG—förslag som för närvarande förbereds enligt den nya harmoniseringsme- toden förutses inte några avgörande skillnader i skyddsstandard i förhållandena till svenska bestämmel— ser. Genom samarbete inom CEN både när det gäller tryckkärl, maskiner och personlig skyddsutrustning, vet svenska myndigheter väl vilka punkter som kan vara kritiska. I dessa fall överensstämmer synpunkterna väl

med uppfattningen i vissa EG—länder.

Det har från svensk sida starkt betonats att en sam— ordning med EG inte får ske på bekostnad av människors hälsa och säkerhet i arbetsmiljön samt att den nuvar— ande samverkan med arbetsmarknadens parter också måste

kunna bibehållas.

7.6. Livsmedelsområdet

De grundläggande bestämmelserna om livsmedels beskaf— fenhet samt krav på kontroll av livsmedel finns i livs— medelslagen (1983:19) med tillämpningsbestämmelser. Central myndighet för livsmedelskontrollen är statens livsmedelsverk. Inom resp. län utövar länsstyrelsen tillsyn över efterlevnaden av livsmedelslagstiftningen och inom varje kommun utövas tillsyn av miljö— och

hälsoskyddsnämnden.

Livsmedelsverket anvisar övriga tillsynsmyndigheter de laboratorier som i första hand skall anlitas. Livs— medelsverket kan vidare godkänna enskilda laboratorier för undersökning av livsmedels beskaffenhet (godkända livsmedelslaboratorier). För närvarande finns ca 45 anvisningslaboratorier och 10 godkända laboratorier.

Inom livsmedelsverket föreligger ett förslag att över— gå till ett system med ackrediterade laboratorier.

Arbete med standardisering av livsmedel och med utarbe- tande av riktlinjer för livsmedelshantering, gränsvär— den för tillsatser och pesticidrestertiex. pågår inom ett antal internationella organisationer. FAO och WHO har ett gemensamt program, Food Standards Programme, som är av central betydelse och som övriga organisa— tioner — även EG — anknyter till och kompletterar. Codex Alimentarius är samlingsnamnet för de standarder och koder som arbetas ut under FAO:s och WHO:s gemen- samma program för standardisering av livsmedel.

Inom såväl FAO som WHO pågår, vid sidan av Codex Alimentarius, program och aktiviteter som har betydel- se för harmonisering på livsmedelsområdet bl.a. gemen— samma expertkommittéer rörande tillsatser, pesticid— rester och bestrålning av livsmedel.

Standarder för lättfördärvliga livsmedel — "perishable produce" — utarbetas av FN:s ekonomiska kommission för Europa, UN/ECE. I samarbete med ECE har OECD utarbetat tillämpningsbestämmelser för användningen av ECE—stan— darderna.

Inom Europarådet pågår standardiseringsarbete, främst beträffande dels aromämnen, dels kemiska ämnen i förpackningsmaterial som kan överföras till livsmedel. Även inom ramen för ISO pågår standardiseringsarbete.

Juridiska bedömningar av effekter av standardisering, jämförande rättsfallsstudier, kongresser och andra sammanträden för diskussion av den praktiska tilllämp— ningen av internationell livsmedelslagstiftning hand— has av European Food Law Association med säte i Bryssel.

Livsmedelsverket deltar aktivt i det internationella samarbetet framför allt inom FAO och WHO. De internatio— nellt utarbetade standarderna utnyttjas som underlag vid utarbetande av svenska föreskrifter. De svenska föreskrifterna bygger således på internationella regler och överensstämmer i många fall med dessa, men det förekommer också ett flertal svenska särbestämmelser.

Livsmedelsverket deltar även i svenskt standardiserings— arbete och utnyttjar detta i sin föreskriftsverksamhet. Det görs emellertid inga direkta hänvisningar till standarder i livsmedelsverkets föreskrifter.

Inom EG har det i praktiken visat sig svårt att genom— föra harmonisering på livsmedelsområdet. En av orsaker— na har av EG angivits vara den mycket detaljrika natio— nella lagstiftningen i de olika medlemsländerna. Endast ungefär två femtedelar av det program som inom EG satts upp och skulle varit genomfört senast år 1985 har kunnat fullföljas.

I EG—kommissionens vitbok om den inre marknaden före— slås ett nytt tillvägagångssätt för förverkligandet av den inre marknaden på livsmedelsområdet. I ett till— kännagivande från EG-kommissionen (COM(85)603) ges en närmare beskrivning av den tilltänkta ordningen. I tillkännagivandet finns en förteckning över de sekto— rer inom livsmedelsområdet som omfattas av antagna direktiv, sektorer där direktiv är utarbetade men ännu inte antagna samt sektorer där förberedande arbete pågår. Avsikten är att EG-lagstiftningen om livsmedels beskaffenhet skall inskränkas till sådant som avser skydd avxnänniskors hälsa, medan konsumentintressena i andra avseenden skall tillgodoses genom krav på märk— ning. Rådet skall i direktiv fastställa de grundläg— gande hälsokriterierna medan de tekniska detaljfrågor— na för implementering av dessa grundläggande regler

delegeras till kommissionen. Förutom de områden där gemenskapsregler angivits vara erforderliga, avses den principen gälla, att en vara som lagligen tillverkats och marknadsförts i en EG—medlemsstat också skall accepteras inom övriga EG—medlemsstater.

7.7. Medicinsk apparatur

Det finns ingen övergripande författning som reglerar villkoren för kontroll av medicinska apparater i Sverige. Däremot finns det författningar som omfattar krav för särskilda produktslag.

Enligt strålskyddslagen får radiologiskt arbete med utrustning eller ämne som utsänder joniserande strål— ning endast bedrivas efter tillstånd från statens strålskyddsinstitut (SSI). Tillstånd fordras även för innehav samt för handel. SSI kan också föreskriva onlkrav på tillstånd m.m. för utrustning som utsänder icke joniserande strålning. SSI har rätt att besiktiga lokaler, utrustning samt ämne.

Förhandsgodkännande krävs således av samtliga lasrar samt av sollampor för hemsjukvård. Något krav om för- handskontroll förekommer inte i allmänhet för strålnings— källor som används i sjukvården utanför hemmen. Däremot skall brukaren utföra egenkontroll som är underkastad tillsyn av SSI.

Den elektriska materielen skall för övrigt fylla säker— hetskraven i starkströmsföreskrifterna. Energiverket har vidare fastställt att IEC 601—1 med säkerhetskrav för elektro—medicinsk utrustning skall gälla för såväl obligatorisk som frivillig provning av elektro—medi- cinska apparater. Krav på förhandsgodkännande är be-

gränsat till att i första hand omfatta elektriska värmeapparater för kroppsvård.

Lagen om kontroll av fabrikssteriliserade engångsartik- lar för hälso— och sjukvård är tillämplig på nämnda produkter. Särskilda krav finns om märkning. Tillverka— re eller importör är skyldig att anmäla produkten till socialstyrelsen som är tillsyns— och föreskrivande myndighet. Styrelsen har rätt att besöka lokaler för tillverkning och förvaring. Styrelsen har rätt att ut— färda förbudsförelägganden.

Socialstyrelsen har vidare utfärdat en rad föreskrifter av i allmänhet rådgivande karaktär. Många har initie— rats på grund av olyckstillbud eller olyckshändelser. Andra har haft ett allmänt säkerhetshöjande syfte i form av rekommendationer till sjukvårdshuvudmännen.

Kontroll av apparater görs av SSI i rollen som till- synsmyndighet för strålskyddslagen, av SEMKO främst avseende elsäkerhet samt av SP avseende vissa egen— skaper hos strålningskällor. Vidare utför Sprima AB, som är ett av Spri helägt företag, sedan år 1981 produktgranskning av ett antal medicin—tekniska apparattyper. Prcduktgranskningen är en begränsad typprovning som utförs enligt program fastställda av Spri. Provningen finansieras genom medel från Lands— tingsförbundet. Det finns ett 15—tal granskningspro— gram. Hittills har drygt 200 produkter kontrollerats. Granskningsresultatet resulterar i ett utlåtande från Sprima huruvida produkten kan rekommenderas eller ej för användning i svensk sjukvård.

Utredningen om den medicin—tekniska säkerheten har under år 1987 publicerat sitt slutbetänkande (SOU 1987:23)Medicin—teknisksäkerhet. Ibetänkandetföreslås bl.a.en ny lag om kontroll av medicin—tekniska produk-

Enligt förslaget skall produktkontroll införas i fråga om medicin-tekniska produkter. Omfattningen av kontrol- len regleras av produkternas farlighet. I detta syfte indelas produkterna i tre klasser där klass 3 omfattar de mest riskfyllda produkterna med livsuppehållande eller livsstödjande funktion eller som vid felfall medför allvarlig risk. Klass 2 omfattar steril materiel, förbrukningsartiklar med krav på mått-trohet samt medicin—tekniska produkter som vid felfall medför risk för personskada. Registreringsplikt införs för samtliga nämnda produktklasser.

För produkter enligt klass 1 föreslås för övrigt inga åtgärder; för klass 2 kan det i erforderliga fall bli fråga om en uppföljning av företagens kvalitetssystem; för klass 3 blir det alltid fråga om en uppföljning av kvalitetssystem men därutöver kan det bli fråga om särskild produktprovning.

Utredningens förslag bereds för närvarande i social— departementet. Bl.a. måste en särskild prövning göras om organisationen av verksamheten eftersom utredning— en i detta avseende inte kommit med ett slutgiltigt förslag utan endast presenterat två alternativa skis—

ser.

EG tog år 1984 ett direktiv för elektro—medicinsk ut— rustning. Direktivet fastställer att fri varuhandel skall gälla för produkter som uppfyller ett harmonise— rat dokument, i huvudsak utformat enligt IEC 601—1. Leverantören skall antingen genom märkning eller genom försäkran om överensstämmelse bekräfta att hans utrust— ning uppfyller de harmoniserade kraven.

Direktivet utgör inte något hinder för medlemsländerna att själva införa krav om annan förhandskontroll än leverantörens. Således finns nationella bestämmelser

med krav om typgodkännande såväl i Frankrike som i Västtyskland för vissa elektro—medicinska apparater.

Förhållandena inom EG är stadda under utveckling. En— ligt vitbokens planer skall nämligen ett förslag till direktiv utformat enligt den nya metoden föreligga

under år 1988 för elektro—medicinska apparater.

Sammanfattningsvis pekar det redovisade underlaget på att det i dagsläget inte är möjligt att förutsäga hur produktkontrollen kommer att utformas för vare sig Sverige eller EG. En anpassning till EG beträffande elektro-medicinska apparater skulle från svensk sida

dock kräva en regelutformning snarlik den nya metodens.

7.8 Informationsteknologi och teleområdet

Televerket har förvaltningsansvaret för det allmänna telenätet. Nätet omfattar förbindelser som används för överföring av tal-, text—, bild— och datainformation. Överföringen sker i olika funktionella nät: telefonnät, datanät, telexnät, nät för hyrda förbindelser samt

videonät.

Det allmänna telenätet når en avnämnare via abonnent— ledning. Dessa avslutas'med en jack som är abonnentens anslutning till nätet. Genom jacken kopplas förbindel— selänken till nätet, benämnd terminal. Telefonen är

den vanligaste terminalen.

Trafiken i det allmänna telenätet måste förlöpa stör— ningsfritt. För att förhindra anslutning av störande terminaler föreligger det krav på typgodkännande för vissa slag av terminalutrustningar. Kraven för typgod— kännande finns i föreskrifter som utfärdas av tele— verket och som publiceras som televerkets standarder

(TVT-standarder). Dessa ingår i televerkets författ— ningssamling.

Själva prövningarna utförs antingen av televerkets centrallaboratorium eller av annat laboratorium t.ex. SP, som efter en bedömning godkänts av televerkets godkännandekontor. Även tillverkarlaboratorier kan accepteras. Laboratorierna skall uppfylla krav stipule— rade i ISO/IEC—guider.

Godkännandekontoret utfärdar typgodkännanden av termi- nalutrustningar. Kontoret hör till centrallaboratoriet men har en förhållandevis fri ställning. Avslag i typ— godkännandebeslut kan överklagas hos en särskild nämnd, teleanslutningsnämnden.

De svenska föreskrifterna är i görligaste mån anpassade till krav formulerade i internationellastandarder eller rekommendationer. Svenska särkrav förekommer dock på grund av att det finns specifika egenskaper hos det svenska telenätet. På grund av att telenäten byggdes upp på ett tidigt stadium kännetecknas området av en rikhaltig omfattning av särdrag hos de nationella näten.

Det senare är skälet till varför EG ej kunnat upprätta ett direktiv om ömsesidiga erkännanden av certifiering— ar. I stället begränsas det gällande direktivet för området till skyldighet att ömsesidigt erkänna prov— ningsresultat från laboratorier utsedda av medlems- länderna.

De europeiska föreskrifterna — inkl. de svenska — innehåller förutom nationella krav, betingade av resp. näts utformning, hänvisning eller tillämpning av re— kommendationer som utarbetats av den internationella televerkssammanslutningen CCITT (International

Telegraph and Telephone Consultative Committee) eller av det europeiska post— och televerksorganet CEPT (Conference Européenne des Administrations des Postes et des Telecommunications). Vidare förekommer för svenskt vidkommande hänvisning till svensk och inter- nationell standard samt till elsäkerhetsbestämmelser.

I slutet av år 1985 godkände CEPT en övergripande över— enskommelse benämnd "Memorandum of Understanding on European Telecommunication Standards" (MOU). Varje land kan genom särskilt beslut ratificera MOU. Sverige har biträtt överenskommelsen som omfattar nästan hela Västeuropa. Med ratificeringen föreligger skyldighet att överföra vissa europeiska harmoniseringsstandarder, s.k. NET (Norm Européennes de Télécommunications pour les terminaux), till bindande regler för terminalut—

rustningar i det egna landet.

NET utgörs av vissa utvalda CEPT-rekommendationer. Varje NET innehåller också samtliga nationella avvikel— ser. Beslut om framtagning av CEPT-rekommendation el— ler NET föregås av samråd med den gemensamma koordina— tionskommittén för CEPT och de två europeiska standar- diseringsorganen CEN samt CENELEC, ITSTC (Information Technology Steering Committee). I mars 1987 fattades det viktiga beslutet att undertecknarna av MOU skulle godta varandras provningsresultat för nationella certi— fierings— och godkännandebeslut.

ITSTC har också bearbetat frågan om certifiering av IT—produkter i vidare mening. Enligt förslag till certifieringsordning framtagna av CEN/CLC/CEPT/ITSTC skall denna utgå från att det skall finnas en gemensam europeisk kommitté för IT—certifiering. Till denna skall anknytas nationella koordinationsorgan. Dessa skall svara för samordningen av IT—certifieringen i resp. land inkluderande också frågor som rör utseende

av certifieringsorgan och av provningslaboratorier. Som svenskt koordinationsorgan har föreslagits SIS/ITS. Det är inga planer på att inrätta ett europeiskt centralt certifieringsorgan för ändamålet. Ordningen skall i stället utgå från ömsesidiga erkännanden av nationella certifieringar.

I ett betänkande (Ds K 1987:10) Televerkets myndighets— utövning föreslås en ny ordning för televerkets myndig— hetsutövning. Denna omfattar också frågor som rör provning och godkännande av terminaler. Enligt försla- get skall normbesluten föras över till en från tele- verket skild myndighet med namnet statens telenämnd (STN). Förvaltningsbesluten skall ligga kvar hos tele— verket men de skall kunna överklagas hos STN.

Till de föreslagna uppgifterna för STN hör inte bara frågan om fastställelse av föreskrifter för terminal- utrustningar utan även godkännande av provningslabora— torier som kontrollerar apparater för erhållande av typgodkännanden. Utredaren avvisade möjligheten att låta laboratorieprovningen ske enligt lagen för obliga— torisk kontroll med motiveringen att verksamheten där— med skulle bli mer tungrodd och inte heller ge några fördelar. Han kunde inte heller finna att en sådan åtgärd skulle förbättra för en internationell anpass— ning.

Det finns vidare tecken på att SIS/ITS, förutom sin roll som nationellt koordinationsorgan för europeisk IT—certifiering, har ambitioner att verka som svenskt organ för såväl produktcertifieringar som för ackredi— teringar av provningslaboratorier vilka kan komma i fråga i sammanhanget.

Utvecklingen inom tele— och IT—området är dynamisk. Detta gäller också frågor som rör provning och

kontroll. Detär därför svårt att göra något säkrare uttalande för framtiden. Det kan emellertid finnas skäl att peka på några utvecklingstendenser och problem

i sammanhanget.

Till de senare hör frågan om vem eller vilka som bör svara för ackrediteringar av provningslaboratorier. Av redogörelsen framgår att det finns tankar om ackredite— ringsorgan utanför MPR.

I mitt remissvar över betänkandet har jag funnit att det inte är önskvärt att splittra upp ackrediterings— uppgifterna på flera organ. De grundläggande principer— na att ackreditera laboratorier är nämligen likartade område för område. En splittring av rollen på flera enheter kan därför bli kostnadsfördyrande och även ge upphov till utspädning av kompetensen.

EG—direktivet om ömsesidigagodkännanden av provnings— resultat från EG-laboratorier utgör inte något egent— ligt hinder för frihandel mellan EG och Sverige så länge överenskommelsen om erkännande av provningsresul— tat enligt CEPT/MOU fungerar.

När strävandena om att nå fram till harmoniserade krav på telenät framskridit finns det dock risk att EG— direktiv med anvisade förfaranden om produktcertifie— ringar kan ge hinder såvida inte en acceptabel lösning för såväl EG som EFTA kan nås genom den föreslagna ramen för den europeiska certifieringsordningen. En sådan lösning skulle samtidigt innebära att SIS/ITS skulle få en samordningsroll också i frågor som i dag faller under begreppet obligatorisk kontroll.

7.9 Kemikalieområdet Utgångspunkterna för samhällets kemikaliekontroll är:

— att alla ämnen och produkter som hanteras skall vara väl utredda avseende effekter på hälsa och miljö,

— att alla som hanterar kemiska produkter skall vara tillräckligt informerade om skaderisker och förebyg—

gande åtgärder för att de skall kunna hantera pro— dukterna på ett säkert sätt,

— att riskabla kemiska produkter skall ersättas av så—

dana som är mindre riskabla eller som kan hanteras säkrare samt

— att hantering av kemiska produkter skall ske på ett sådant sätt att skada på hälsa och miljö undviks.

De grundläggande bestämmelserna om kemikaliekontroll finns i lagen (1985:426) om kemiska produkter, som trädde i kraft år 1986 och ersatte den gamla lagen om hälso— och miljöfarliga varor. Myndighetsuppgifterna på kemikalieområdet är uppdelade på så vis att kemi— kalieinspektionen utfärdar tillämpningsföreskrifter till lagen om kemiska produkter samt utövar tillsyn över tillverkare, importörer och andra leverantörer. Tillsynen utövas genom inspektionsbesök, genomgång av speciella branscher eller genom stickprovsanalys av vissa produkter. Statens naturvårdsverk utfärdar tillämpningsbestämmelser och utövar den tillsyn som behövs särskilt för att skydda den yttre miljön. Arbetarskyddsstyrelsens ansvarsområde omfattar skydd mot ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön i samband med yrkesmässig hantering av kemiska produkter. Socialstyrelsen utövar tillsyn över tillverkare, im— portörer och andra leverantörer när det gäller pro-

dukter som marknadsförs sonuhygieniska eller kosmetiska

produkter.

Enligt lagen om kemiska produkter har tillverkare och importörer ansvaret för att bedöma hur farliga deras produkter är. Därav följer att tillverkare och importö— rer har en utredningsskyldighet att på ett kompetent sätt undersöka och bedöma de hälso— och miljömässiga effekterna av ämnen eller ämneskombinationer som ingår i produkterna. Enligt kemikalieinspektionens föreskrif- ter skall hälsofarliga kemiska produkter klassificeras och märkas på särskilt angivet sätt. Uppgifter om ca 60 000 kemiska produkter finns samlade i ett produkt- register. För bekämpningsmedel finns krav att dessa måste vara godkända av kemikalieinspektionen innan de

får användas.

Sverige deltar sedan många år aktivt i det internatio— nella samarbetet inom kemikaliekontrollområdet. De nuvarande svenska reglerna om klassificering och märk— ning är i allt väsentligt anpassade till motsvarande EG—bestämmelser. Genom ett särskilt samarbetsavtal inom miljövårdsområdet sker regelbundna kontakter med EG—kommissionen i Bryssel, där kemikaliefrågor disku—

teras.

Av särskild betydelse för det internationella harmoni— seringsarbetet är det samarbete som bedrivs mellan 24 länder, däribland Sverige, inom ramen för OECD (Organisation for Economic Cooperation and Develop—

ment).

Under början av 1980—talet var arbetet koncentrerat mot en harmonisering av rutiner och regler för under— sökning och bedömning av "nya" kemikalier. Under senare år har arbetet inriktats mera mot existerande kemikalier, där ett avhuvudmålen är att genom ökad

undersökningsverksamhet och internationell arbetsför—

delning få fram kunskaper om kemikaliers hälso— och

miljöfarlighet.

Av publikationer som arbetats fram inom OECD på kemi— kalieområdet kan nämnas:

— OECD riktlinjer för utförande av tester

(OECD Guidelines for Testing of Chemicals) och

principer för god laboratoriepraxis

(Principles of Good Laboratory Practice-GLP) som båda syftar till attharmonisera provnings— och laboratoriestandarder,

beslut om ömsesidigt godtagande av data under vissa förutsättningar (Decision of the Council Concerning the Mutual Accep— tance of Data in the Assessment of Chemicals), nämli- gen om provningen utförts enligt OECD:s riktlinjer för utförande av tester och med iakttagande av prin— ciper för god laboratoriepraxis,

regler för utbyte av sekretessbelagd information (3 rådsrekommendationer),

lista över data som behövs för en första riskbedöm- ning av en kemikalie

(Decision of the Council Concerning the Minimum Pre— Marketing Set of Data in the Assessment of Chemicals).

För bedömning huruvida laboratorier uppfyller OECD:s krav för god laboratoriepraxis ingår ett formellt ackrediteringsförfarande. Utformningen av ett sådant system övervägs för närvarande i Sverige.

Därutöver deltar Sverige i det internationella samar— betet kring FN:s miljövårdsprogram UNEP särskilt vad gäller det internationella registret över potentiellt giftiga kemikalier (IRPTC, International Register of Potentially Toxic Chemicals) samt i det internationella programmet för kemisk säkerhet (IPCS, International Programme on Chemical Safety). IPCS tillkom år 1980 och stöds av tre olika internationella organisationer, nämligen UNEP (United Nations Environment Programme), ILO (Internationel Labour Organization, internationella arbetsorganisationen och WHO (World Health Organiza— tion), världshälsoorganisationen. En av de bärande idéerna bakom programmet är att ett antal laboratorier och institutioner i världen skall samarbeta i utred— nings— och forskningsarbete för att öka kunskaperna om kemiska risker. Dessa s.k. Participating Institutions (PIzs medverkar till att sammanställa kriteriedokument som baserar sig på tillgänglig information som under— lag för riskvärderingar, deltar i arbetet med att ut— veckla och höja kvaliteten på provningsverksamheten och bidrar i utbildningsprojekt i frågor rörande prov— ning och utvärdering av riskaspekter inom kemikalie— kontrollens område. Statens livsmedelsverk och statens miljömedicinska laboratorium deltar såsom PIzs i olika

IPCS—projekt.

Det nordiska samarbetet inom kemikalieområdet är väl utbyggt. Det sker dels genom direkta kontakter mellan kemikaliemyndigheterna dels genom organiserat sam— arbete i Nordiska ministerrådets regi. Under minister— rådets ämbetsmannakommitté för miljöskydd finns en nordisk kemikaliegrupp. För bekämningsfrågor finns en särskild arbetsgrupp. Den nordiska kemikaliegruppen arbetar_för att så långt som möjligt få till stånd likartade regler i de nordiska länderna. Förutsätt— ningarna förnordiskt samarbete är särskilt goda då synen på hälso— och miljöriskerna med kemikaler och

också kemikalieanvändningen är likartad i de nordiska länderna.

7.10 Läkemedelsområdet

Ett standardiserat läkemedel, som är avsett att till— handahållas förbrukaren i tillverkarens originalförpack- ning (farmacevtisk specialitet) får enligt läkemedels— förordningen endast säljas om det blivit registrerat av socialstyrelsen.

Den grundläggande förutsättningen för att en speciali— tet skall kunna registreras är enligt läkemedelsförord— ningen att den är ändamålsenlig. Det åligger tillver- karen att utföra erforderliga kontroller som skall ligga till grund för registrering. I första hand inne— bär ändamålsenlighetskravet att specialiteten skall vara av fullgod beskaffenhet och inte vid normal an— vändning medföra skadeverkningar som står i missför— hållande till den avsedda effekten.

Det finns närmare 3 000 läkemedel registrerade i Sverige. Av dessa är ca två tredjedelar utländska och en tredjedel svenska.

Inom EG har stora ansträngningar gjorts på läkemedels— området för att harmonisera registreringsförfarandet. Man har lyckats uppnå överensstämmelse mellan medlems— staternas nationella licensprocedurer och enhetlighet i de krav som staterna uppställer beträffande analys samt farmakologisk, toxikologisk och klinisk prövning av läkemedel. Sålunda behöver inte upprepade prover och kontroller företas vid marknadsföring av ett läkemedelspreparat inom EG. Ett enklare registrerings- förfarande — enligt den s.k. multi state proceduren — möjliggör registrering inom två eller flera medlems—

stater. I enlighet härmed skall ett godkännande givet av en stat under vissa förutsättningar likaledes accep— teras avberördnwndighet i en annan stat inom EG.

Samarbetet inom EFTA omfattar dels arbetet inom Pharma— ceutical Inspection Convention (PIC) och PER—scheme

(Pharmaceutical Evaluation Reports).

Plc—konventionen innebär att de 14 anslutna länderna — bl.a. Storbritannien, Västtyskland, Danmark, Portugal och Irland - av varandra kan begära inspektionsproto— koll över sådan läkemedelstillverkning som sker i protokollupprättarens hemland. Rent praktiskt innebär detta t.ex. att den svenska läkemedelskontrollen inte behöver sända en egen inspektör till ett PIC—land om den svenska kontrollen skulle önska mer kunskap om en utländsk tillverkare än vad som framgår av ingivna handlingar om tillverkningens allmänna standard. Ut- bytet av sådan information sker med ökande frekvens och uppges vara av stort värde för den svenska läke—

medelskontrollen.

PER—scheme är en överenskommelse mellan läkemedels— kontrollmyndigheterna i för närvarande Sverige, Norge, Finland, Schweiz, Österrike och Västtyskland. Väst— tyskland anslöt sig som första EG—land till överens— kommelsen i slutet av år 1985. Nederländerna följer utvecklingen inom PER—scheme som observatör.

Överenskommelsen avser utbyte av de registreringsproto— koll som upprättats av resp. lands registreringsmyndig— het när ett nytt läkemedel godkänns. Genom att man kan ta del av varandras protokoll underlättas registre— ringsarbetet för de deltagande länderna.

Nordiska läkemedelsnämndens (NLN) uppgift alltsedan den inrättades år 1975 är att fungera som rådgivande

organ för hälsovårdsmyndigheterna och att verka för en harmonisering av läkemedelslagstiftning och administra- tiv praxis i Norden. NLN:s praktiska verksamhet har i huvudsak varit inriktad på att stödja de nordiska myn— digheterna i det praktiska registreringsarbetet. Detta har dock inte hindrat NLN från att vara verksam inom läkemedelsinformationens område, efterkontroll av farmaceutiska specialiteter, biverkningskontroll m.m. På många områden har arbetet resulterat i gemensamma nordiska riktlinjer.

8. ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 8.1 Utgångspunkter

Som framgår av avsnitten 4 och 6 pågår ett internatio- nellt arbete på många nivåer för att avveckla hinder för handeln mellan länderna. En fråga som speciellt uppmärksammats är att provning och kontroll, som skall göras innan en produkt får marknadsföras, blir ett tekniskt handelshinder om samma procedur måste till- gripas på nytt när produkter säljs över gränserna. Ar— betet med att avskaffa handelshinder har som mål att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av provnings- och kontrollresultat i olika länder. I så fall behöver provning och kontroll utföras i endast ett land, nor; malt tillverkningslandet. En produkt kan som närmare beskrivs i avsnitt 2.2 provas och kontrolleras ett stort antal gånger under sin livscykel. Jag vill för tydlighetens skull understryka att det är provning och kontroll på grund av nationella krav före marknadsfö—

ring eller användning som främst berörs av handels— hinderproblematiken. Kontroll till följd av nationella krav som tillämpas i ett senare led och som rör t.ex. tillsyn över maskiner eller anordningar i drift eller marknadskontroll av produkter har normalt liten be— tydelse från handelssynpunkt.

På global nivå har frågor om provning och kontroll som hinder för handeln tagits upp i GATT. I Norden har beslutats om ett program för avveckling av tek—

niska handelshinder, där nämnda frågor uppmärksammas. Frågornas behandling i dessa sammanhang har dock inte fått någon självständig betydelse för mina slutsatser.

Mina överväganden har främst sin utgångspunkt i det för— djupade samarbete mellan EFTA och EG som syftar till att uppnå ett europeiskt frihandelsområde (European Economic Space). I Luxemburgdeklarationen år 1984 och vid flera tillfällen därefter, senast vid EFTA—mini— stermötet i Interlaken i maj 1987, har betonats vik- ten av EG/EFTA—samarbete på området kontroll genom teknisk provning med målet att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av provnings- och kontrollresultat. En snabb utveckling mot en gemensam syn på dessa frågor inom EFTA och EG är nu på väg.

Mitt uppdrag (se bilaga 1 och avsnitt 1.1) gäller att kartlägga den internationella utvecklingen och dra vissa slutsatser för svenskt vidkommande. Jag skall därvid ta ställning till om det mot bakgrund av denna utveckling behövs några förändringar i det svenska systemet för provning och kontroll samt ge underlag för sektorsmyndigheternas åtgärder. Vidare ingår det i mitt uppdrag att lämna förslag till behövliga ändring— ar vad gäller myndighetsorganisationen inom området provning och kontroll. I sistnämnda avseende skall förslagen begränsas till riktlinjer.

I uppdraget ingår inte att lösa problemen inom olika sektorer, utan att ge underlag för sektorsmyndighe— ternas åtgärder. Den beskrivning som jag har gjort i avsnitt 7 av vissa sektorer syftar till att åskåd- liggöra nuvarande situation och frågor som behöver lösas för att i ökad utsträckning uppnå ömsesidiga godtaganden av provnings— och kontrollresultat. Inom vissa sektorer kan lagregleringen vara sådan att en anpassning vad gäller kontrollens utformning kräver

beslut av regering eller riksdag, medan i andra fall bemyndigandet till sektorsmyndigheterna gör det möjligt för dem att själva utforma hur kontrollen skall utfö- ras.

Jag vill vidare understryka att uppdraget inte gäller någon förutsättningslös översyn av det svenska syste— met med riksprovplatser och auktoriserade provplatser. En översyn gjordes för några år sedan, vilken resul— terade i 1985 års lagstiftning om obligatorisk kontroll. Min granskning i detta avseende gäller frågan om riks— provplatssystemet i sig utgör något hinder för harmo- niseringssträvandena. Jag vill också påpeka att obli— gatorisk provning och kontroll i Sverige i betydande omfattning sker utanför riksprovplatssystemet och att mina slutsatser om förutsättningarna för harmonisering i lika hög grad gäller sådan provning och kontroll.

Det ingår slutligen också i mitt uppdrag att belysa frågor om standardisering i den mån de har anknyt— ning till området kontroll genom teknisk provning. I direktiven påpekas särskilt att mina överväganden och förslag inte skall avse nivån på säkerhetskraven. De frågor som aktualiseras i samband med harmonise- ring av nivån på myndigheternas säkerhetskrav faller därmed utanför uppdraget. Det går dock inte att und— vika att komma in på harmoniseringsfrågorna, efter— som ömsesidigt godtagande av utförd kontroll normalt kräver harmonisering av det som kontrolleras. I det sammanhanget kan jag inte undgå att peka på de sär— skilda problem som uppkommer för myndigheter, men också för andra organ som deltar i föreskriftsarbete som t.ex. fackliga organisationer, om innehållet i svenska föreskrifter i högre grad skall bygga på re— sultat från internationellt samarbete. Jag tar upp vissa övergripande frågor som rör detta. Att närmare studera och ta ställning till de varierande förhållan-

dena inom enskilda sektorer måste dock anses ligga

utanför mitt arbete.

Innan jag går vidare vill jag för att underlätta för— ståelsen av texten erinra om innebörden av några grund— läggande termer. En fylligare beskrivning finns i av— snitt 2.2. En särskild svårighet på detta område är bristen på enhetlig terminologi inom olika sektorer. Jag har i största möjliga utsträckning sökt använda internationellt vedertagna termer enligt definitioner

i bl.a. ISO/IEC Guide 2 — 1986.

Med provning avses en undersökning för att bestämma en produkts egenskaper. Provningen dokumenteras i ett provningsprotokoll med mätdata eller i enlprovnings— rapport som förutom mätdata innehåller något utlåtan— de. För att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av prov— ningsresultat måste det säkerställas att provningsre— sultaten blir likvärda, om samma produkt provas i oli— ka laboratorier i skilda länder. Det krävs då att provningen utförs på samma sätt och att mätdata blir

korrekta.

Med kontroll avses en undersökning, ofta med hjälp av provning, för att bestämma om en produkt fyller ställ— da krav. En jämförelse sker då mellan resultat från provningen och krav som har uppställts i någon form. Kraven kan vara rättsligt bindande enligt lag eller annan föreskrift. Kraven kan också återfinnas i en frivillig regel, t.ex. i en standard.

För massproducerade artiklar sker kontroll vanligen som typkontroll av enstaka exemplar. En typkontroll kan kompletteras med tillverkningskontroll och typ— efterkontroll.

En kontroll mynnar ut i ett ställningstagande (under— kännande eller godtagande) huruvida produkten uppfyller kraven eller inte. Ett godtagande kan verifieras på olika sätt. Detta sker genom en verifikation i form av ett dokument (intyg, certifikat, godkännande etc.) el- ler genom märkning av produkten. Om tillverkaren själv utför kontrollen sker sådan verifikation genom s.k. försäkran om överensstämmelse. En ofta använd term med samma innebörd är tillverkardeklaration. Utförs kon—

trollen av ett fristående organ sker verifikation i

form av ett intyg eller formellt beslut om godkännande. Fattas beslutet, efter en rättsligt tvingande kontroll, av en myndighet (eller ett annat organ med myndighets— befogenheter) talar man om myndighetsgodkännande. Pro- duktkraven och kravet på kontroll finns då i en rätts- lig föreskrift. Fattas beslutet i annat fall av ett fri—

stående organ, talar man om certifiering av överensstäm—

melse, vanligen kallad certifiering. Produktkraven

finns då oftast i en standard.

Det har i praktiken varit svårt att få till stånd öm— sesidiga godtaganden av provnings— och kontrollresul— tat. Lättast är av naturliga skäl att godta varandras provningsresultat. I avsnitt 2.3 beskrivs olika åtgär- der som kan vidtas för att säkerställa att provnings— resultaten blir likvärda,om samma produkt provas på skilda håll.

Svårare är att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av utförd kontroll. Eftersom provningsresultat i dessa fall ligger till grund för kontrollen, krävs förtroen— de för att provningsresultaten är korrekta. Dessutom måste för att en utomlands utförd kontroll — av att där gällande produktkrav är uppfyllda - skall medge mark- nadstillträde i det egna landet ytterligare förut— sättningar föreligga.

— Produktkraven måste vara harmoniserade mellan länder— na - Reglerna om vilka verifikationer som godtas måste vara harmoniserade - Det måste finnas förtroende för verifikationerna

Jag kommer närmare in på dessa frågor i avsnitten 8.4 — 8.6.

I det mellanstatliga samarbetet förekommer att man god— tar en i exportlandet utförd kontroll enligt import- landets krav. I sådana fall behöver inte produktkra— ven vara harmoniserade mellan länderna. Exempel på det— ta finns inom EFTA-samarbetet (se avsnitt 6.1.4).

Som jag redan nämnt är det framför allt EG/EFTA—samar- betet som har fått central betydelse för mitt uppdrag. Utvecklingen av detta har redovisats i avsnitt 6.1.6. Som framgår därav föreligger nu ett förslag till EFTA- policy om provning och kontroll ("testing and certi— fication"), som nära ansluter till EG:s synsätt. Detta skiljer sig i flera avseenden från det traditionella svenska. Skillnaderna är dock till stor del av for- mellt slag och de praktiska konsekvenserna av de an- passningar som behöver göras för svensk del bör inte överdrivas. Ett harmoniseringsarbete pågår redan inom många sektorer och några dramatiska förändringar är det

inte frågan om.

Jag vill understryka att, även om man inom EG och EFTA blir överens om de allmänna principerna för att uppnå ett ömsesidigt godtagande av provnings— och kontrollre— sultat, återstår det att sektor för sektor åstadkomma arrangemang som gör detta möjligt i praktiken. Man mås- te sektor för sektor uppfylla de nyss nämnda förut- sättningarna. Detta förutsätter att ansvariga svenska myndigheter är medvetna om pågående internationellt

samarbete inom resp. sektor och deltar i ansträngning— arna att uppnå gemensamma arrangemang.

Överenskommelser på politisk nivå förutsätter en gemen— sam syn på vad som skall kontrolleras och hur det skall gå till, men också att provning och kontroll av samma produkt verkligen ger likvärda resultat i de olika län— derna. Förhållandena varierar emellertid mycket mellan olika sektorer och arrangemang om ömsesidigt godtagan— de måste därför vara sektorsanpassade.

8.2. Förslagens huvudsakliga innebörd

Jag har till att börja med funnit att den svenska or— ganisationen på provningsområdet med statens provnings— anstalt som nationellt provningsorgan samt riksprov— platser för obligatorisk kontroll inom vissa kontroll— områden inte behöver förändras. Däremot kan dessa or— gan behöva visa att de uppfyller vissa allmänna krav på provningslaboratorier som i fortsättningen kommer att gälla som europeiska standarder. Motsvarande gäl— ler också andra svenska provningsorgan i den mån deras provningsresultat skall kunna godtas internationellt. Vad gäller riksprovplatssystemet har jag funnit att ett formellt sådant system inte finns i andra länder, men att den internationella utvecklingen inte har rub- bat förutsättningarna för de svenska motiven för in- förandet av detta system, dvs. att uppnå klara an- svarsförhållanden, resurssamordning, erfarenhetsåter- föring m.m. Däremot har jag funnit att den interna- tionella utvecklingen bör leda till att tillsynen av riksprovplatserna fåren mer teknisk inriktning och för- stärks.

Min kartläggning har visat att ackreditering av prov- ningsorgan (se avsnitt 2.3) kan väntas få en betydel-

sefull roll när det gäller att förbättra förutsätt— ningarna för att provningsresultat från olika länder skall vara korrekta och därmed kunna godtas interna— tionellt. Den svenska ordningen behöver därför komplet— teras med ett behovsanpassat system för frivillig ackreditering av provningslaboratorier enligt interna- tionell modell. Jag har funnit att ett sådant system bör handhas av statens mät— och provråd (MPR) och er— sätta den nuvarande auktorisationen för obligatorisk och frivillig kontroll. Som en följd därav och av and— ra förändringar i MPR:s verksamhet föreslår jag att

MPR omorganiseras.

Den förändrade tillsynen av riksprovplatserna och in- förandet av ett ackrediteringssystem_som ersättning för ordningen med auktoriserade provplatser föranle— der vissa ändringar i lagen (1985:1105) om obligato— risk kontroll genom teknisk provning m.m. samt lagen (1974:897) om riksmätplatser m.m.

I Sverige har traditionellt verifikationer av före— skriven kontroll av produkter före marknadsföringen skett i form av ett offentligrättsligt myndighets- godkännande. Inom EG sker motsvarande verifikatoner — i den mån de görs av fristående organ — ofta som privaträttslig certifiering mot en standard. Ett myn— dighetsgodkännande är omgärdat av olika rättssäker— hetsgarantier som sammanhänger med det rättsliga tvånget att få produkten kontrollerad. Motsvarande offentligrättsliga reglering finns ej för privaträtts—

lig certifiering.

Om myndighetsföreskriften och standarden i sak över— ensstämmer - som ofta är fallet — blir det dock tek- niskt sett samma kontrollförfarande. För ett ömsesi— digt godtagande av kontrollresultaten krävs ett ömse— sidigt förtroende för att verifikationerna, oavsett

juridisk form, säkerställer att produkterna uppfyller ställda krav. Utgångspunkten i EG:s synsätt och försla— get till EFTA—policy (se avsnitt 6.1.4) är att detta åstadkoms genom att certifieringsorganen uppfyller sär— skilda krav på opartiskhet och skall se till att den underliggande provningen bedrivs på ett objektivt sätt och med godtagbar kvalitet, vilket i sig inte har med

den juridiska formen av verifikationen att göra.

Vad som för svensk del krävs för att möjliggöra ett ömsesidigt godtagande av kontrollresultat är att an— tingen åstadkomma formella förutsättningar för överens— kommelser om utbytbarhet mellan myndighetsgodkännanden och certifieringar (se avsnitt 3.4) eller att utforma föreskrifterna så att även den svenska verifikationen kan ske i form av certifiering. Det senare kan uppnås genom att övergå till en teknik motsvarande den i EG:s nya metod (se avsnitt 4.3). Detta kan särskilt bli aktuellt på områden där EG/EFTA-arrangemang om öm- sesidigt godtagande kan träffas. Allt detta är frågor för berörda myndigheter att ta ställning till. Det i sak betydelsefulla är att förtroende finns för det ut— ländska kontrollresultatet och att svenska kontrollre- sultat åtnjuter förtroende i andra länder.

En viktig praktisk fråga är att EG:s synsätt, liksom den nya EFTA—policyn förutsätter att i normalfall leve— rantörers försäkran om överensstämmelse skall finnas som alternativ till certifiering. Ett utnyttjande av detta alternativ kan vara förenat med krav på övervakning från utomstående organ. Givetvis måste myndigheterna, när frågan blir aktuell, själva ta ställning till om denna verifikationsform kan godtas från säkerhetssyn- punkt. Jag vill dock erinra om att även i Sverige be- tonas att det i första hand är tillverkaren som har an- svaret för produkternas säkerhet och att också här gäller att företagens egenkontroll bör utnyttjas i

säkerhetsarbetet. Jag vill dessutom understryka att av staten föreskriven provning och kontroll endast är en av många faktorer som påverkar produkternas faktiska sä— kerhet (se avsnitt 2.2).

Frågan om harmonisering av produktkrav ligger utanför mitt uppdrag. Jag kan dock inte undgå att komma in på denna fråga, eftersom ömsesidigt godtagande av kontroll- resultat normalt förutsätter harmoniserade produktkrav. En allmän utgångspunkt är därvid att, om Sverige skall delta i internationellt samarbete för att eliminera hinder för handeln, måste svenska produktkrav i möjli- gaste mån harmoniseras med internationella krav. Hur långtnmn från svensk sida därvid är beredd att gå måste avgöras från fall till fall inom varje sektor.

För många svenska myndigheter kommer det därför att bli allt mer betydelsefullt att följa det internationella harmoniseringsarbetet på olika nivåer. Det gäller såväl utarbetandet av allmänna säkerhetskrav som utformningen av standarder och andra tekniska specifikationer. På de— taljnivå kommer arbetet i ökande omfattning att äga rum inom ramen för standardiseringsverksamheten. I synnerhet kommer det europeiska standardiseringsarbetet att få ökad betydelse. Viktiga slutsatser för min del är att myndigheterna i större omfattning kommer att behöva ut— nyttja resultat från detta arbete i sin regelskapande verksamhet och att de därför måste följa och vid behov delta i sådant standardiseringsarbete. Ännu viktigare kan det bli för dem att delta i annat internationellt arbete med harmonisering av regler. överallt gäller principen att ju tidigare man kan lägga fram synpunkter och förslag, desto bättre möjlighet finns att få dem beaktade.

Ett särskilt problem gäller myndigheternas personella och ekonomiska resurser för internationellt arbete. Lik—

artade problem uppstår för de fackliga organisationerna som i dag deltar i myndigheternas regelarbete på olika sätt och också får ett ökat behov av insyn i och even— tuellt deltagande i internationellt arbete.

Utvecklingen medför att staten får ett ökat intresse

i standardiserings— och certifieringsverksamhet. Detta aktualiserar nya frågor som gäller myndigheternas och standardiseringsorganens roller och kontakter. Det mås— te också skapas lämpliga förutsättningar för de fack— liga organisationernas medverkan i standardiserings- arbetet.

I det följande presenterar jag närmare mina övervägan- den och förslag i särskilda delavsnitt. I ett första sådant delavsnitt analyserar jag mera utförligt EG/ EFTA-samarbetet.

8.3 EG/EFTA—samarbetet inom området prov- ning och kontroll

Samarbetet mellan EG och EFTA inom området kontroll ge— nom teknisk provning har starkt intensifierats under de senaste åren.

Sedan samtliga tullar på industrivaror mellan EG— och EFTA—länderna är borta, har ansträngningarna i ökad Omfattning riktats mot de icke tariffära handelshind— ren. Vid ett gemensamt ministermöte mellan EG— och EFTA—länderna i april 1984 drogs riktlinjer upp för ett fördjupat och utvidgat samarbete inom och vid sidan av frihandelsavtalen. Dessa riktlinjer brukar kallas Luxemburgdeklarationen. Som särskilt angelägna om- råden nämndes harmonisering av standarder och teknis— ka föreskrifter samt undanröjande av tekniska handels- hinder.

Betydelsen av dessa riktlinjer underströks ytterligare vid ett möte mellan statsministrarna för EFTA—länderna i maj 1984. Där framhölls bl.a. det angelägna i att upp— nå ömsesidiga godkännanden av provnings— och kontroll— resultat. Vikten av EG/EFTA-samarbetet på området kon— troll genom teknisk provning har sedan dess understru— kits vid flera tillfällen, senast vid EFTA ministermö—

tet i Interlaken under maj 1987.

De politiska viljeyttringarna har följts upp dels ge— nom regelbundna möten på hög tjänstemannanivå mellan EFTA—länderna och EG—kommissionen, dels genom möten på expertnivå. Vid dessa möten har riktlinjer för det vidare samarbetet dragits upp samtidigt som samarbets- formerna börjat konkretiseras. Viktiga inslag i det fördjupade samarbetet är bl.a. ömsesidig information på ett så tidigt stadium som möjligt om vilka tekniska krav som planeras inom olika produktområden, informa- tionsutbyte om behov av standardisering samt diskussio— ner om möjliga arrangemang för ömsesidigt godtagande av provnings— och kontrollresultat. I slutet av år 1987 har man enats om att på det sistnämnda området söka nå samförstånd ("common understanding") till i juni 1988

vid EFTA:s ministermöte i Tammerfors.

En svårighet i samband med ansträngningarna att nå ge— mensamma EG/EFTA—lösningar på området provning och kon— troll är att EG— resp. EFTA-ländernas legala grund för

sin interna samordning är olika.

För EG-ländernas del innebär tillämpningen av Romför— draget en rättslig skyldighet att inte förhindra mark— nadsföring och försäljning av varor som är lagligen producerade och marknadsförda i ett EG—land. Vidare innebär Romfördraget skyldighet för EG—länderna att tillämpa gemensamt utarbetade direktiv med krav på produkter. Ofta inkluderas sådana direktiv provnings—

och certifieringsarrangemang. Inom EG finns särskilda procedurer för konfliktlösning. I sista hand kan kon- flikter avgöras av EG-domstolen i Luxemburg, som prö- var olika åtgärders förenlighet med Romfördraget.

För EFTA—ländernas del finns inte några motsvarande skyldigheter och därför ej heller något domstolsorgan för konfliktlösning. Obligatorisk provning och kon- troll av produkter inkl. produktkrav regleras genom separat lagstiftning i varje enskilt EFTA-land. Det bör dock anmärkas att artiklarna 30 och 36 i Romför- draget, som reglerar förbud mot kvantitativa import- restriktioner och andra åtgärder med samma verkan, resp. undantag från detta förbud med hänsyn till sär- skilda skyddsintressen, har sin motsvarighet i såväl EFTA-ländernas bilaterala frihandelsavtal med EG som EFTA-konventionen. Det finns skäl att anta att de principer som ligger till grund för regeln om fritt varuutbyte inom EG kan bli aktuella inom ramen för ett fördjupat EG/EFTA—samarbete.

Vid de överläggningar som hittills förekommit har EG klart deklarerat att man önskar gemensamma lösningar med EFTA som helhet och inte med enskilda EFTA—länder. För EFTA—ländernas del kräver därför ett fördjupat sam- arbete med EG först en inbördes samordning av systemen för provning och kontroll.

Åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för en sådan intern EFTA-samordning har vidtagits under sena- re tid. Bl.a. har under år 1987 inom EFTA utarbetats ett förslag till en ramkonvention om ömsesidigt er— kännande av provnings- och kontrollresultat. Meningen är att ramkonventionen skall kompletteras med sektors— visa överenskommelser, som skall kunna ligga till grund för överenskommelser med EG på motsvarande sek- tor. Förutsättningarna för detta är givetvis att EG:s och EFTA:s reglering både vad gäller produktkrav och

kontrollprocedurer är i huvudsak dvnsummn innm dwnun sektorer. Förslaget innehåller också rvqlvr um kunlliklw lösning. Syftet är att konventiunvn lör HFTA—Iändvrnu skall utgöra en legal grund inom dvttn nmrådv som till viss del motsvarar den rättsordning som qällvr lör

EG—länderna.

Vidare har utarbetats ett förslag till gwmvnsnm EFTA— policy för provning OCh kontroll, som nära anslutvr till EG:s syn på dessa frågor.

EFTA har också lämnat motsvarande uppdrag som EG till CEN och CENELEC att fastställa gemensamma kritnrivr för provnings—, ackrediterings- och certifieringsorgan som europeiska standarder. Jag återkommer strax till

dessa.

Som jag tidigare framhållit, måste följande tre förut- sättningar normalt vara uppfyllda för att nationella kontrollresultat ömsesidigt skall kunna godtas mellan olika länder:

- produktkraven måste vara harmoniserade mellan länder—

na,

- reglerna om vilka verifikationer som godtas måste

vara harmoniserade,

- förtroende för verifikationerna måste finnas.

Ett fritt varuutbyte mellan EG och EFTA förutsätter en samordning inom samtliga ovanstående områden sektor

för sektor.

Inom EG åstadkommer man harmonisering av produktkrav och verifikationsformer genom direktiv. Förfarandet gäller sådana produktområden där behov av harmonise-

ring av medlemsländernas lagstiftning om säkerhetskrav anses föreligga för att avveckla tekniska handelshinder. På områden där sådana behov inte föreligger skall den nyss nämnda grundläggande principen enligt Romfördra— get tillämpas, nämligen att en vara som är lagligen producerad och marknadsförd i ett EG-land fritt skall kunna säljas inom hela EG.

Frågan om förtroende för provnings- och kontrollresul- tat har under senare tid ägnats stor uppmärksamhet inom EG. Arbetet har resulterat i två dokument som ny- ligen av både EG och EFTA överlämnats till de euro- peiska standardiseringsorganen CEN och CENELEC för fastställelse som europeiska standarder. Det ena do- kumentet innehåller allmänna krav för provningslabo- ratorier, för bedömning av provningslaboratorier samt för ackrediteringsorgan. Det andra dokumentet inne- håller allmänna krav för olika slags certifierings- organ samt för tillverkardeklarationer.

Frågan om hur arrangemang för ömsesidigt godtagande av provnings- och kontrollresultat mellan EG och EFTA skall kunna skapas är komplicerad och innehåller såväl juridiska som tekniska aspekter. Jag har redan nämnt skillnaderna i EG- resp. EFTA-ländernas legala grund för sin interna samordning och det försök som från EFTA nu görs att skapa en sådan grund på detta område.

En annan svårighet är att frågorna om provning och kontroll inte reglerats på ett enhetligt sätt inom EG. På områden, där legal harmonisering anses nödvändig, regleras produktkraven och verifikationsformer och hittills också kontrollordningarna i direktiv. Vad gäller varor som omfattas av principen om fritt varu- utbyte utan legal harmonisering finns ingen uttryck- lig rättslig reglering av provnings— och kontroll-

frågorna. Av EG-domstolens rättspraxis framgår att en- skilda EG-länder kan föreskriva om kontroll av icke diskriminerande slag. Enligt ett viktigt rättsfall i EG—domstolen ("Biologische Produkten"), se avsnitt 4.6, får dock inte utan skäl krävas omprovning för ett nationellt godkännande om motsvarande provning tidigare utförts i ett annat EG-land.

EG-rådets beslut år 1985 om en ny metod ("New Approach") för teknisk harmonisering och standarder, se avsnitt 4.3, ger anvisningar för harmonisering av produktkrav och verifikationsformer.Jag återkommer strax till har— moniseringsfrågorna. I beslutet understryks också att provnings- och certifieringsorgan skall fullgöra sitt arbete enligt internationellt vedertagen praxis. I de tidigare nämnda dokument, som kommer att bli europeisk standard, preciseras detta närmare. Även i de direktiv som håller på att tas fram enligt nya metoden behålls emellertid i vissa fall tillvägagångssättet att resp. EG—stat utser behöriga provnings- och kontrollorgan samt anmäler dessa till EG—kommissionen. Därigenom skapas EG-interna kontrollordningar. Problemet för EFTA-länderna blir att skapa överbryggningar till des- sa kontrollordningar. Avsikten är att detta skall kunna ske via EFTA:s sektorsöverenskommelserunderramkonven—

tionen.

Arbetet i EFTA med att ta fram instrument för inbördes samordning, tillsammans med att det nu finns gemen— samma europeiska kriterier för olika förtroendeskapande åtgärder för provnings— och kontrollorgan, ökar de tek- niska förutsättningarna för att åstadkomma arrangemang för ömsesidigt godtagande av provnings- och kontroll- resultat mellan EG— och EFTA-länderna. Vad gäller be— fintliga och kommande EG-interna arrangemang krävs överenskommelser på politisk nivå mellan EG och

EFTA.

Från EG—kommissionens sida har ett principförslag nyligen lagts fram om att frågor om provning och certifiering i framtiden skall behandlas inom ett för EG- och EFTA—länderna gemensamt europeiskt forum. Detta föreslås blir lokaliserat till de europeiska standardi- seringsorganen CEN och CENELEC, men med en klar funktio- nell åtskillnad från dessa organs standardiserings- verksamhet.

Principförslaget har hittills mötts av positiva reak— tioner från EFTA-länderna, men många detaljfrågor åter- står att lösa. Om denna lösning kan genomföras behöver provnings— coh kontrollfrågor inom EG inte längre lösas genom direktiv. I stället kan för EG och EFTA gemen— samma arrangemang för godtagande av provnings- och kontrollresultat tillskapas inom ramen för ett sådant europeiskt forum. Samordningsfrågan skulle i dessa

fall automatiskt kunna få en för EFTA—länderna till- fredsställande lösning.

8.4. Harmonisering av produktkrav

Utredningens kartläggning av den pågående internatio— nella utvecklingen inom området kontroll genom teknisk provning har klart visat att harmonisering av produkt— krav i starkt ökande utsträckning sker via standardi- sering. Man kan också se en fortsatt utveckling, där europeisk och global standardisering kommer att få

alltmer ökande betydelse i förhållande till nationell standardiseringsverksamhet.

Särskilt markantär denna utveckling inom EG. I EG:s interna arbete att söka förverkliga en gemensam mark- nad har harmoniseringssträvandena för att undanröja tekniska handelshinder hittills varit förenade med

svårigheter och i många fall gått långsammare än

beräknat. En ökad användning av standardisering i EG:s interna harmoniseringsarbete har bedömts vara ett effektivt hjälpmedel för att snabbare nå samstämmiga

uppfattningar.

Behovet av att stärka arbetet med att åstadkomma en en— hetlig marknad tilldelades år 1985 högsta prioritet. EG-rådet antog samma år en vitbok med prioriterade om— råden och riktlinjer för vilka beslut som behöver fat- tas för att avskaffa hindren för bl.a. personers, varors och tjänsters rörlighet över gränserna i syfte att före utgången av år 1992 ha uppnått en enhetlig inre marknad.

Ett fritt varuutbyte kräver likartade produktkrav. En harmonisering av produktkraven inom en viss sektor kräver en likartad syn på säkerhetsnivån. Någon total harmonisering krävs inte inom EG, eftersom man arbetar med den på Romfördraget grundade tidigare nämnda prin- cipen att en produkt som fritt får säljas i ett EG—land också skall få säljas i övriga EG—länder, om inte dessa kan åberopa särskilda skäl för motsatsen. I vissa fall krävs dock en legal harmonisering, som normalt skall ske enligt EG:s nya metod. Denna innebär följande:

— som bindande rättsregler gäller tämligen allmänt

hållna säkerhetskrav,

— utformningen av de tekniska specifikationer som skall säkerställa att produkter uppfyller direktivens säkerhetskrav överlåts på europeiska standardise—

ringsorgan.

- de tekniska specifikationerna behåller sin status av

frivilliga standarder,

- produkter tillverkade enligt harmoniserade standarder presumeras uppfylla direktivets säkerhetskrav: även andra utföranden godtas om det kan visas att produk—

terna uppfyller säkerhetskraven.

Lagstiftningstekniken att standarder presumeras upp- fylla säkerhetskraven innebär att de får vissa rätts- verkningar på så sätt att de förutsätts uppfylla före- skrifternas krav, men lämnar utrymme för myndigheten i det enskilda fallet att pröva detta.

EG har träffat särskilda avtal med de europeiska standardiseringsorganen CEN och CENELEC med innebörden att EG kan lämna uppdrag till dessa om att utarbeta tekniska specifikationer inkl. provningsmetoder för produkter.

EFTA har slutit motsvarande avtal som EG med CEN och CENELEC. I förslaget till gemensam EFTA-policy för provning och kontroll har vidare betydelsen av euro— peiskt standardiseringsarbete understrukits.

Standardisering har anknytning till området kontroll genom teknisk provning på flera sätt. Ömsesidigt god— tagande av kontrollresultat förutsätter en långt gående harmonisering av produktkraven. Som ovan nämnts har standardiseringens betydelse ökat väsentligt vid sådan harmonisering. Många standarder innehåller också vid sidan av rena produktkrav, provningsmetoder och andra uppgifter som rör provning, t.ex. provurval, ordningsföljd för olika provningselement, tolerans- gränser m.m.

Mot bakgrund av Sveriges politiska åtaganden inom bl.a. GATT och inom EG/EFTA-samarbetet måste målet vara att så långt möjligt harmonisera svenska produktkrav med internationella krav, förutsatt att kravnivåerna kan

godtas. För svensk del måste ställning till kravnivåer- na från säkerhetssynpunkt tas av ansvarig föreskrivande myndighet inom resp. sektor. Varje nationell avvikelse från en harmoniserad standard i fråga om produkter som säljs över gränserna utgör emellertid i sig ett hinder för ett fritt varuutbyte. Om Sverige skall medverka i ett fördjupat samarbete, måste utgångspunkten vara att en produkt som är tillverkad enligt en harmoniserad standard normalt skall få säljas.

Det är därför viktigt att svenska myndigheter följer det internationella harmoniseringsarbetet på olika nivåer. Det gäller såväl utarbetandet av allmänna säkerhetskrav som utarbetandet av tekniska specifika— tioner inom ramen för standardiseringsverksamheten. För att ha möjlighet att påverka arbetet är det viktigt att myndigheterna kommer in i det på ett så tidigt stadium som möjligt. Om säkerhetsnivån bestäms i de all- männa säkerhetskraven och standardiseringsarbetet får teknisk detaljkaraktär, blir givetvis möjligheten att påverka de allmänna säkerhetskraven viktigast.

En mycket viktig fråga blir i alla händelser myndig- heternas personella och ekonomiska resurser för att i ökad omfattning kunna delta i internationellt harmoni- seringsarbete, såväl vad gäller formuleringen av all- männa säkerhetskrav som utformningen av standarder. För ett aktivt deltagande i standardiseringsarbete fordras som regel personal med teknisk specialistkompe-

tens.

Vad gäller samarbetet mellan EG och EFTA blir då möj- ligheterna att på ett tidigt stadium få information om och kunna lägga synpunkter på EG:s utformning av säkerhetsnivåerna i olika direktiv särskilt intressan- ta. Det finns redan informations- och samrådsprocedu— rer, där kommerskollegiet är svenskt förmedlande

organ. Vidare förekommer redan inom vissa sektorer ett

samarbete som syftar till gemensamma europeiska regler.

Vad gäller den internationella standardiseringsverksam— heten förmedlas svenska synpunkter på den tekniska ut- formningen genom de svenska standardiseringsorganen. Svenska medlemmar i CEN och CENELEC är SIS resp. SEK.

Svenska myndigheters föreskrifter bygger redan nu i

många fall på resultat från standardiseringssamarbete. Tillgången till lämpliga standarder varierar dock mel- lan olika produktområden. Likaså varierar omfattningen

av myndigheters medverkan i standardiseringsarbete från område till område.

Det finns skäl att anta att ett fördjupat samarbete mellan EG och EFTA kommer att leda till att produkt- kraven i ökad utsträckning harmoniseras och att stan- dardiseringsarbetet ligger till grund för harmonise- ringen på teknisk detaljnivå. Säkerhetsnivåerna kommer som hittills att bestämmas i rättsliga regler. Avgöran- de betydelse för att svenska regler kan harmoniseras med allmänna europeiska regler blir om vi kan godta deras säkerhetsnivå. Detta måste avgöras från fall till fall. Om den allmänna säkerhetsnivån kan godtas, finns skäl att anta att de harmoniserade standarder där säker-

hetskraven specifieras också normalt bör kunna godtas.

Formuleringen av de rättsligt bindande kraven diskute- ras för varje område för sig inom EG. Graden av preci- sering har varierat mellan olika direktivförslag. Den nya metoden förutsätter att direktivens säkerhetskrav skall ha en sådan detaljeringsgrad att det är möjligt att kontrollera produkterna med enbart dessa krav som utgångspunkt. Den framtida balansen mellan rättsligt bindande krav och tekniska specifikationer i form av standarder är dock fortfarande oklar och kommer för-

modligen att variera från område till område. Om de rättsligt bindande kraven blir alltför allmänna, över— lämnas i praktiken till standardiseringsorganen att fastställa den faktiska säkerhetsnivån.

Den angivna utvecklingen kan i viss utsträckning för— ändra förutsättningarna för de svenska myndigheternas föreskriftsarbete. Som redan framgått blir det av än mer central betydelse att myndigheterna håller sig informerade om pågående internationellt harmoniserings- arbete inom sitt område för att kunna ta ställning till behovet av att själva delta. Inte minst viktigt blir att bedöma var preciseringen av kravnivåerna kommer att ske. Om detta sker i de allmänna säkerhetskraven, blir behovet av att myndigheterna själva deltar i standardi—

seringsarbetet mindre.

Kopplingen mellan rättsligt bindande regler och for— mellt frivilliga standarder kan göras på flera sätt vilket närmare beskrivits i bilaga 3. Det är viktigt att hänvisningen till standard i myndigheternas före— skrifter görs på ett korrekt och entydigt sätt enligt någon av de metoder som beskrivits i bilaga 3.

En viktig fråga är vilken grad av självbestämmande ett EFTA—land kan behålla inom ett område, där man vill träffa överenskommelse med EG om ömsesidigt godtagande av kontroll. Inom områden, där EG har presumtionshän— visning till standard enligt den nya metoden, kan nationella myndigheter inte uppställa krav som strider mot en harmoniserad standard utan att få bevisbördan för att kraven i standarden inte uppfyller de allmänna säkerhetskraven. För sektorer där EFTA träffar överens— kommelser med EG enligt denna princip kommer motsvaran- de att gälla för Sverige och övriga EFTA—länder såvitt avser säkerhetsmyndigheternas föreskrifter. För svensk del måste avgöras från fall till fall om detta kan

Det svenska centralorganet för standardisering SIS och dess fackorgan SEK är genom sina åtaganden mot CEN och CENELEC skyldiga att i Sverige överföra standarder som antagits inom dessa organ. Det betyder att en svensk standard normalt skall överensstämma med en europeisk. Om en svensk myndighetsföreskrift inte överensstämmer med den europeiska standarden, tas dock föreskriftens bestämmelse in i den svenska standarden som nationell avvikelse. Om det redan finns en svensk föreskrift som inte är förenligt med en ny europeisk standard, får

den ansvariga myndigheten pröva det befogade i att ha svenska särkrav. Om det ges ut en ny europeisk standard på ett område som inte omfattas av svenska föreskrifter, får den ansvariga myndigheten ta ställning till om standardens säkerhetskrav är godtagbara. Om så inte skulle vara fallet, måste myndigheten utfärda en före— skrift med särkrav. Annars införs den europeiska stan- darden oförändrad till svensk standard.

Om svensk rätt - t.ex. genom en internationell överens- kommelse inom ett visst område — skulle få innebörden att produkter som uppfyller europeiskstandard presume— ras uppfylla säkerhetskraven, kan inte myndigheter ut- färda föreskrifter som är oförenliga med kraven i den europeiska standarden utan att kunna visa att produkter tillverkade enligt sådan standard är bristfälliga i säkerhetshänseende. Om presumtionen däremot gäller svensk standard, påverkas inte svenska myndigheters föreskriftsarbete på sådant sätt.

En svensk anpassning till utvecklingen i omvärlden fordrar under alla omständighter att myndigheterna i framtiden i ökad utsträckning utnyttjar resultat från standardisering i sitt regelskapande arbete. Det inne- bär att myndigheternas behov att följa standardiserings— arbetet kommer att öka. Deras behov av att själva del—

ta i detta blir som tidigare nämnts beroende av i

vilken utsträckning standardiseringsarbetet får betydel-

se för fastställandet av säkerhetsnivån.

Samarbetsformerna mellan myndigheter och standardise- ringsorgan varierar mellan olika områden. Det är vik- tigt att det skapas och vidmakthålls ett gott förtroen— de från ansvariga myndigheter för nationellt och inter- nationellt standardiseringsarbete och att rollerna mellan myndigheter och standardiseringsorgan hålls klart åtskilda. På vissa områden kan det finnas behov av att förstärka samarbetet. Att så sker har bedömts som mycket viktigt av standardiseringsorganen själva. Ett förslag som framförts har varit att förstärka den nuvarande samarbetsdelegationen mellan myndigheter och SIS. Vidare har föreslagits att ett avtal träffas mel— lan staten och SIS, där samarbetet i vissa avseenden

formaliseras.

Jag bedömer dessa förslag som mycket intressanta och vill peka på möjligheten att i ett sådant avtal ta in överenskommelser som kan förbättra myndigheternas för- utsättningar att följa och vid behov delta i standardi—

seringsarbete.

Vad gäller finansieringsfrågan medför ett utvidgat del- tagande i standardiseringsverksamheten ökade kostnader för myndigheten under ett initialskede. På sikt bör dock ett ökat användande av standarder i myndigheter- nas föreksriftsverksamhet kunna leda till vissa effek-

tivitetsvinster.

Som jag tidigare nämnt varierar omfattningen av myndig- heters medverkan i standardiseringsarbete från område till område. Vissa myndigheter deltar redan i dag i tillräcklig utsträckning i förekommande standardise— ringsarbete inom myndighetens område medan andras del— tagande behöver ökas. Det finns olika metoder att

finansiera ett sådant ökat deltagande. Det kan för det första ske genom omprioriteringar i myndighetens ordi- narie föreskriftsverksamhet. som jag nyss nämnde bör ett ökat utnyttjande av standarder kunna leda till minskat arbete med detaljföreskrifter. I vissa fall kan det dock vara nödvändigt med medelstillskott för att en myndighet på ett ändamålsenligt sätt skall kunna följa och delta i nationellt och internationellt standardi- seringsarbete. Detta behov kan antingen beaktas vid beslutet om myndighetens anslag eller tillgodoses i särskild ordning. Jag vill understryka vikten av att myndigheter verkligen bereds möjlighet att följa och vid behov delta i standardiseringsverksamhet.

Jag vill också framhålla att myndigheternas deltagande i standardiseringsverksamhet kan ske på ett selektivt men samtidigt effektivt sätt, förutsatt att samarbetet mellan myndigheter och standardiseringsorgan är lämp- ligt uppbyggt. Det väsentliga är att myndighetens syn- punkter kommer in i beredningsarbetet på ett så tidigt stadium som möjligt.

Jag vill vidare erinra om det tidigare sagda att myndig— heternas huvudintresse bör vara att påverka utformning— en av de bindande kraven och de administrativa procedu—

rerna för kontrollen. Det är angeläget att svenska myn- digheter med begränsade resurser för internationell

verksamhet utnyttjar dessa där de gör bäst nytta.

En annan fråga som speciellt uppmärksammats under ut- redningsarbetet är arbetsmarknadens parters och sär— skilt de fackliga organisationernas möjligheter till insyn i och påverkan på det internationella harmonise— ringsarbetet. Den fortsatta diskussionen begränsas till problemen för de fackliga organisationerna.

Hittills har de fackliga organisationernas synpunkter på myndigheternas föreskrifter främst kanaliserats via deltagande i arbetsgrupper samt remissförfaranden och genom de fackliga organisationernas representation i myndigheternasstyrelser. De fackliga organisationer— nas deltagande i myndigheters arbetsgruppcr sker som regel utan kostnadsersättning. Om myndigheternas före— skrifter i framtiden i betydligt högre utsträckning baseras på resultat av internationell samverkan blir det ett naturligt intresse också från de fackliga orga- nisationerna att ha insyn i och möjlighet att delta i

harmoniseringsarbetet.

I första hand torde de fackliga organisationernas — liksom myndigheternas — intresse vara att delta i upp— ställandet av de säkerhetsnivåer som fastställs som rättsligt bindande krav. Som jag tidigare nämnt har dock balansen mellan rättsligt bindande krav och tek— niska specifikationer i standarder ännu inte funnit några fasta former inom EG. Det betyder att det kan finnas ett intresse för de fackliga organisationerna att följa och vid behov delta även i standardiserings—

arbete på detaljnivå.

Företrädare för de fackliga organisationerna har fram- hållit att en utveckling, där innehållet i svenska regler på olika områden i ökad utsträckning blir bero- ende av resultatet av ett europeiskt harmoniserings— arbete, leder till ändrade förutsättningar för arbets— marknadens parters medverkan i svenskt regelarbete. Detta aktualiserar ett behov att se över samarbetsfor— merna mellan myndigheter och arbetsmarknadens parter. För att dessa skall kunna behålla sina nuvarande möj- ligheter att påverka innehållet i svenska regler blir det nödvändigt för dem att på ett så tidigt stadium som möjligt kunna framföra synpunkter på såväl EG:s direktivförslag som utformningen av standarder. Ett

ökat deltagande från de fackliga organisationernas

sida i internationellt arbete ställer nya krav på deras personella och ekonomiska resurser. Företrädare för de fackliga organisationerna har understrukit att de kom— mer att ställa krav på ekonomiskt stöd för nödvändigt deltagande i internationellt arbete, om förutsättningar— na för svenskt regelarbete ändras på det beskrivna sättet.

Vad gäller EG-arbetet utarbetas direktivförslag inom EG—interna arbetsgrupper. Förslagen delges enligt sär- skilda informationsprocedurer EFTA-länderna, som däri- genom ges möjlighet till samråd. I sådana frågor är kommerskollegium svenskt beredningsorgan. Kommerskolle— gium sänder EG:s direktivförslag på remiss till en bred krets berörda organ och det förekommer också ibland särskilt anordnade möten (hearings). Därefter utarbetar kommerskollegium förslag till en samlad officiell svensk ståndpunkt. Denna beslutas ytterst av regeringen och delges EG skriftligen eller i samband med särskilda expertmöten. Från kommerskollegiets sida har man ställt sig öppen och positiv till att arbetsmarkandens parter i ökad utsträckning deltar i beredningsprocessen.

En annan möjlighet för de fackliga organisationerna

att på ett tidigare stadium få information om och möjlighet att framföra synpunkter på EG:s arbete är genom det s.k. europafacket (European Trade Union Confederation, ETUC). Denna kanal bedöms av företräda— re för de fackliga organisationerna som mycket betydel— sefull, eftersom den förmedlar information före andra kanaler.

Vad gäller fackligt deltagande i europeiskt standardi— seringsarbete har man från standardiseringshåll ställt sig mycket öppen och positiv till att sådant deltagan— de ökas. Deltagande i europeiskt standardiseringsarbete

sker via de nationella standardiseringsorganen. Det har hittills alltid varit det företag eller den organi— sation där en expert är verksam som har stått för kostnaden för deltagandet. Att rubba på denna princip skulle få svåröverskådliga effekter.

Jag vill understryka vikten av att de frågor jag nu har behandlat får en praktisk lösning.

Som jag tidigare nämnt har jag inte bedömt det ligga inom mitt uppdrag att lösa frågorna inom de olika sekto— rerna. Jag vill dock peka på att frågan har särskilt stor betydelse inom arbetsmiljöområdet med hänsyn till att svensk arbetsmiljölagstiftning förutsätter arbets— marknadens parters medverkan i utformningen av det svenska regelsystemet.

8.5 Harmonisering av verifikationsformerna

Som framgått av avsnitt 2.2 kan kontroll av att pro— dukter uppfyller ställda krav verifieras på olika sätt. Tillverkare kan själva genom en försäkran om överens— stämmelse intyga att produkten uppfyller ställda krav. Ett annat alternativ är att kontrollen utförs av ett fristående organ. Man talar då om certifiering av överensstämmelse. Internationellt omfattar termen "certification" såväl privaträttslig certifieringsverk— samhet som sådan offentligrättslig kontroll som utmyn- nar i ett myndighetsgodkännande. För attpå internatio— nell nivå åstadkomma ömsesidigt godtagande av kontroll— resultat är det en förutsättning att formerna för verifikationerna är utbytbara.

Inom EG kan man se en medveten strävan att begränsa de offentligrättsliga inslagen i sådan provning och kon- troll som föregår marknadsföring av produkter. Statlig

generell "förhandskontroll" innan produkterna förs ut på marknaden skall så långt möjligt undvikas och för— behållas högriskområden. Detta betyder inte att prov— ning och kontroll före marknadsföringen kan underlåtas. Tvärtom förutsätter EG:s nya metod att det vid mark- nadsföring skall ha verifierats att säkerhetskraven är uppfyllda. Detta kan ske på olika sätt och vad som skall gälla för olika produkter bestäms närmare i var— je direktiv. Det yttersta ansvaret för att inga far— liga produkter finns på marknaden har den enskilda staten, som företrädesvis genom marknadskontroll skall se till detta.

Huvudprincipen enligt EG:s nya metod är att tillverkare i fråga om produkter som tillverkats enligt standard skall kunna välja mellan tillverkardeklaration och

certifiering medan produkter som inte har tillverkats enligt standard skall ha kontrollerats av ett friståen—

de kvalificerat provningsorgan.

EG:s synsätt — som också överensstämmer med EFTA:s policyförslag — innebär att obligatorisk kontroll av utomstående (eng.: mandatory certification) så långt möjligt bör undvikas och förbehållas högriskområden. Verifikation i form av tillverkardeklaration skall således normalt vara tillåten. En tydlig tendens är dock att någon form av övervakning av tillverkare

kan komma att krävas i sådana fall.

Främjandet av tillverkardeklarationer skall bl.a. ses mot bakgrund av utvecklingen mot att ge tillverkaren det fulla juridiska ansvaret för att produkterna är säkra och skyldigheten att förvissa sig om att så är fallet. Inom EG införs nu lagregler om strikt produkt— ansvar. En lagstiftning om strikt produktansvar för- bereds också i Sverige.

Huruvida verifikation i form av leverantörers försäk— ran om överensstämmelse kan godtas från säkerhetssyn— punkt, är en fråga för ansvariga föreskrivande myndig— heter att ta ställning till för varje enskilt produkt—

område.

Utvecklingen mot att snarare övervaka tillverkarens egenkontroll och produktionsapparat än att i särskild ordning kontrollera de färdiga produkterna är enligt min mening logisk och effektiv ur produktsäkerhetsfräm— jande synpunkt. Jag vill också erinra om att önskvärd— heten av att i största möjliga utsträckning utnyttja företagens egenkontroll i myndigheternas säkerhets- arbete särskilt framhölls i förarbetena till 1985 års provningslagstiftning, se avsnitt 3.2.

Jag har tidigare framhållit att det mest fördelaktiga för den internationella handeln är att kontrollbeslut i form av myndighetsgodkännanden eller certifieringar från ett land direkt godtas i resp. importland.

För att direkt i Sverige kunna godta utländska myndig— hetsgodkännanden fordras enligt regeringsformen riks— dagens medgivande. Ett annat tillvägagångssätt, som är förenligt med regeringsformen, är att föreskrivande myndigheter undantar vissa certifierade produkter från kravet på svenskt myndighetsgodkännande. På så sätt överlämnas ingen förvaltningsuppgift till ett utländskt organ. Ytterligare ett tillvägagångssätt är att myndig— heten inte ställer krav på formellt myndighetsgodkän— nande utan presumerar att certifierade produkter upp— fyller ställda krav. Dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 3.4.

Att den praktiska skillnaden mellan myndighetsgod— kännande och certifiering inte behöver vara stor har tidigare nämnts. Om myndighetsföreskriften och standar-

den i sak överensstämmer — som ofta är fallet — blir det tekniskt sett samma kontrollförfarande.

I Sverige utförs traditionellt kontroll av nu avsett slag av myndigheter och verifikation sker i form av ett offentligrättsligt myndighetsgodkännande. Inom EG motsvaras ett sådant beslut ofta av en privaträttslig certifiering av en standard. Vad som från svensk sida krävs om ömsesidiga godtaganden av kontrollresultat skall bli möjliga är att åstadkomma formella förutsätt— ningar för utbytbarhet mellan myndighetsgodkännanden och certifieringar eller att utforma föreskrifterna så att även den svenska kontrollen kan verifieras genom certifiering. Det är återigen ansvariga föreskrivande myndigheters uppgift att ta ställning till vilket för— farande som bör användas inom resp. produktområde.

En certifiering omgärdas inte av samma formella rätts— säkerhetsgarantier som ett myndighetsgodkännande. En utbytbarhet av det slag jag talar om förutsätter därför att svenska myndigheter kan godta de garantier som finns för att certifieringarna är korrekta. Säker— ställandet av detta förutsätts ske bl.a. genom att certifieringsorganet visar sig uppfylla vissa krav på opartiskhet och kvalitet på den underliggande provning— en som inte i sig har med den juridiska formen att göra. Motsvarande krav kan ställas på ett svenskt myndighetsorgan, eftersom den offentligrättsliga ställ— ningen inte utan vidare garanterar verksamhetens tek- niska kvalitet. .

Svenska myndighetsgodkännanden inom området kontroll genom teknisk provning beslutas antingen av föreskri— vande myndighet eller, efter delegation, av ett sär— skilt kontrollorgan. Inom riksprovplatssystemet fattas normalt beslut i godkännandefrågan av riksprovplatsen på resp. område. En möjlighet som jag anser myndigheter—

na bör överväga är att anpassa sina föreskrifter så att, kravetpå myndighetsgodkännande ersätts med andra alternativ, där certifiering av riksprovplats är ett alternativ. Sådan kontrollverksamhet är alltjämt obligatorisk kontroll enligt 1985 års lag och riksprov— platsens särskilda ställning påverkas inte i övrigt.

SEMKO är ett exempel på ett organ som är både riks— provplats och certifieringsorgan. I egenskap av riks— provplats utfärdar SEMKO efter delegation från energi— verket myndighetsgodkännande. På uppdrag certifierar SEMKO icke provningspliktiga elektriska produkter. Kontrollförfarandet är i båda fallen detsamma och såväl obligatoriskt godkända som frivilligt certifierade produkter åsätts SEMKO:s inregistrerade S—märke. SEMKO har också sedan lång tid på ett effektivt sätt deltagit i olika internationella arrangemang för ömsesidigt erkännande av provnings— och certifieringsresultat. SEMKO:s myndighetsgodkännanden har därvidlag i andra länder betraktats som certifieringar. Förslag om en ny kontrollordning inom området elektrisk materiel har nyligen lagts fram (se avsnitt 7.1), som innebär att kravet på myndighetsgodkännande i flertalet fall er— sätts med krav på certifiering alternativt tillverkar— deklaration med övervakning.

Om produktkraven eller verifikationsformorna inte är harmoniserade eller om kontrollbeslut av annat skäl inte kan godtas, bör under alla omständigheter provnigs- resultat ömsesidigt accepteras mellan länder, förutsatt att det föreligger erforderligt förtroende för prov- ningsresultaten. Godkännande— eller certifieringsprode— durerna bör i dessa fall förenklas så långt det är möjligt. Det finns flera exempel på sådana internatio— nella arrangemang som fungerar smidigt och effektivt.

8.6. Förtroendeskapande åtgärder inom området

kontroll genom teknisk provning

Jag har redan tidigare framhållit att en förutsättning för ömsesidigt godtagande av provnings— och kontroll— resultat är att det föreligger ett förtroende för att provningsresultaten är likvärda och att kontrollbe— sluten fattas på objektiva grunder.

Med hänsyn till det handelspolitiskt motiverade intres— set av ett ömsesidigt godtagande av provnings— och kon— trollresultat är det naturligtvis tänkbart — och har då också prövats — att överenskomma om detta på politisk nivå utan att ha garantier för att förtroende finns på teknisk nivå för likvärda provningsresultat. Erfaren— heten visar emellertid att överenskommelser på politisk nivå utan underbyggnad i tekniska realiteter inte fungerar tillfredsställande. Hur mycket som krävs i fråga om samverkan på teknisk nivå kan variera från område till område. Nödvändigheten av förtroendeskapan- de åtgärder har särskilt uppmärksammats i EG:s interna arbete och är bakgrund till de åtgärder EG nu vidtar för att få till stånd fungerande arrangemang. Arrange— mangen inom det elektriska området har därvid utpekats som förebild. EG har alltså funnit det — trots legala möjligheter — inte vara tillräckligt att i direktiv föreskriva att provnings— och kontrollresultat godtas ömsesidigt inom EG. Detta har motiverats med att frågan inte lämpar sig för lagstiftning, eftersom förtroende inte kan påtvingas (eng.: Confidence cannot be imposed).

EG:s arbete har under det senaste året utmynnat i de tidigare nämnda dokument med gemensamma kriterier för förtroendeskapande åtgärder som EG överlämnat till CEN och CENELEC för fastställelse som europeiska stan— darder. Även EFTA har lämnat motsvarande uppdrag till CEN och CENELEC.

De kriterier som utarbetats avser: — allmänna krav på provningsorgan, - tillvägagångssätt vid bedömning av laboratorier,

— strukturen på ackrediteringsorgan och ackrediterings—

system,

— regler för certifieringsorgan för olika former av

certifieringsverksamhet samt — utformningen av tillverkardeklarationer.

Jag vill erinra om att det man nu har kommit överens om är allmänna sektorsövergripande kriterier som behöver fördjupas sektor för sektor för att de praktiska förut— sättningarna för likvärda resultat skall finnas. Vad som åstadkommits är dock ett stort steg framåt. Jag

har för svenskt vidkommande dragit följande slutsatser.

För att svenska provningsresultat i framtiden skall kunna förväntas blir accepterade internationellt kommer det att krävas att de svenska provningsorganen upp— fyller de europeiska kriterierna för provningsorgan samt att detta förhållande kan styrkas.

I Sverige finns en prov- och mätteknisk resurs samlad i statens provningsanstalt (SP), som är vårt nationel— la provningsorgan. SP är riksprovplats för vissa objektområden men huvuddelen av verksamheten bedrivs utanför riksprovplatslagstiftningen. SP deltar i internationellt samarbete och anser sig i allt väsent— ligt uppfylla de europeiska kriterierna. En särskild fråga, som gäller nationella provningsorgan över huvud, är i vilken utsträckning och på vilket sätt de

skall styrka att de uppfyller vissa kriterier. Jag

nöjer mig med att konstatera att detta för närvarande

är oklart och att frågan inte är specifik svensk.

Vad beträffar riksprovplatserna i övrigt har jag under utredningsarbetet erfarit att de redan nu anser sig i stort uppfylla kriterierna och utan svårighet kan göra de kompletteringar som krävs. Detta gäller fram— för att införandet av kvalitetssystem.

Frågan om ömsesidigt godtagande gäller både provnings- och kontrollresultat. SP och riksprovplatserna bedriver förutom provningsverksamhet också godkännande— och certifieringsverksamhet, men också för deras del gäller frågan huvudsakligen andra länders godtaganden av deras provningsresultat. Det primära för uppdragsgivaren är att slippa omprovning.

Vad som sagts om SP och riksprovplatserna gäller princi— piellt också andra svenska provnings— och kontrollorgan som behöver få sina resultat internationellt godtagna. Ett vedertaget internationellt sätt att styrka prov- ningsorgans kompetens är genom ackreditering, se avsnitt 2.3. I Sverige har vi hittills använt termen auktorisation för en kompetensbekräftelse av sådant slag och det finns svenska auktorisationssystem på några områden. I lagen om obligatorisk kontroll genom teknisk provning finns regler om dels auktoriserade provplatser för obligatorisk kontroll som kan utgöra alternativ till en riksprovplats inom ett kontroll— område, dels auktoriserade provplatser för frivillig kontroll. Auktorisationsförfarandet handhas av MPR efter beslut av regeringen att auktorisation får ske inom ett visst kontrollområde. Hittills har auktorisa- tion av provningslaboratorier skett i mycket begränsad omfattning bl.a. beroende på etablerandet av riksprov- platser. Möjligheten till auktorisation för obligato— risk kontroll har endast varit möjlig efter ikraft— trädandet av 1985 års provningslagstiftning,

Det internationella ackrediteringsförfarandet genom särskilda ackrediteringsorgan tar främst sikte på provningsorganets kompetens att utföra viss provning. Omfattningen av ackrediteringen specificeras på tek— nisk nivå, ofta genom hänvisning till provningsmetoder. Det sker en teknisk bedömning och övervakning av ett helt annat slag än som hittills varit vanligt i Sverige. Organisatoriskt är de nationella ackredite- ringsorganen ganska lika, även om skillnader finns. Tekniska kommittéer finns för olika områden. För bedöm— ningar anlitas utomstående specialister med laboratorie— erfarenhet. Anställda hos ackrediteringsorganen är

bara ett förhållandevis litet antal personer som

administrerar verksamheten.

Med hänsyn till den roll ackreditering kan väntas få i det internationella samarbetet på provningsområdet anser jag det nödvändigt att ett motsvarande system skapas i Sverige. Embryot finns redan i den auktorisa— tion av provningslaboratorier som MPR bedriver och

det är denna verksamhet som jag anser bör byggas ut till ett ackrediteringssystem enligt internationell modell. Detta betyder att verksamheten måste bedrivas

i nya former.

Att auktorisation hittills har kommit till användning

i så få fall kan ha flera orsaker. Av grundläggande betydelse är dock att provningsorganet måste anse sig få en nytta av auktorisationen som motsvarar kostnaden för att bli och vara auktoriserad. Man kan då fråga sig om efterfrågan kommer att bli större på ackreditering enligt internationell modell. Min bestämda uppfattning är att det kommer att finnas ett ökande behov av ackreditering, om verksamheten bedrivs i sådana former att det svenska systemet anses likvärdigt med andra nationella system som utgår från internationellt god- tagna kriterier. En ökad användning av tillverkardekla- rationer kan t.ex. medföra behov att få företagens

laboratorier ackrediterade. Ett annat skäl för en stör— re efterfrågan på ackrediteringar kan bli den förvänta— de stegringen av certifieringsordningar administrerade av de europeiska standardiseringsorganen CEN och CENELEC . '

För kompetensbekräftelse enligt det nya systemet bör termen ackreditering införas. En sådan skall kunna med— delas för vilket provningslaboratorium som helst — fristående eller ingående i ett företag — som visat sig fylla kraven på kompetens för att utföra en viss prov— ning. Internationellt avser ackreditering normalt specificerade provningsmetoder och motsvarande bör gälla även i Sverige utan den nuvarande begränsningen om ackreditering av endast objektinriktad verksamhet. Något krav på att ackreditering inom visst område förut—

sätter medgivande av regeringen bör heller inte finnas.

Auktorisation för obligatorisk kontroll infördes år 1985 som ett alternativ rill riksprovplatser. Om ett ackrediteringssystem av internationellt slag införs, bortfaller enligt min mening behovet att ha särskilda "auktoriserade" organ för obligatorisk kontroll. Om man i en kontrollordning vill ha motsvarande garanti för provningsorganens kompetens utan de särskilt stränga krav på opartiskhet som ställs på en riksprov— plats, bör krav på ackreditering vara fullt tillräck- ligt. Internationellt görs ingen skillnad mellan obligatorisk och frivillig provning vad gäller ackredi—

terade laboratoriers verksamhet.

Riksprovplatser utses av regeringen på förslag av MPR. Någon teknisk bedömning av det slag som förutsätts i de europeiska kriterierna för bedömning av laboratorier har hittills inte föregått regeringens beslut. MPR:s tillsyn över riksprovplatserna har hittills inte heller haft någon sådan inriktning. En förändring behöver här

komma till stånd så att MPR:s bedömningar av riksprov— platserna följer de europeiska kriterierna såväl vid MPR:s förslag till utseende av nya riksprovplatser som vid myndighetens tillsynsverksamhet. Jag har även med riksprovplatserna diskuterat frågan om en eventuell ackreditering av dem som en formell bekräftelse av deras kompetens. Det är emellertid ännu ovisst om det kommer att krävas att organ av det slag riksprovplatser— na representerar blir formellt ackrediterade för att deras provningsresultat skall bli internationellt god— tagna. Om så skulle behövas har riksprovplatserna för— klarat sig beredda att bli formellt ackrediterade. Vad gäller tillsynen över dem har riksprovplatserna uttalat behovet av en kompetent teknisk övervakning av det slag som förusätts i de europeiska kriterierna. Att MPR genom ackrediteringssystemet förstärks i tek— niskt hänseende betyder givetvis att förutsättningarna att bedriva en sådan övervakning blir bättre.

Mina förslag om ändringar i tillsynen över riksprov- platser och auktoriserade provplatser samt införandet av ackreditering som ersättning för auktorisation för frivillig kontroll föranleder ändringar i lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. Ändringar av motsvarande slag bör göras även i lagen (1974:897) om riksmätplatser m.m. Försla— gen till sådana ändringar har fogats till detta be— tänkande som bilaga 7-

Kriterierna för certifieringsorgan gäller såväl organ som bedriver privaträttslig certifieringsverksamhet som organ som utfärdar myndighetsgodkännanden. Det innebär för svenskt vidkommande att såväl myndigheter som de riksprovplatser som fattar beslut om godkännande, lik— som övriga certifieringsorgan, måste uppfylla kriterier— na för att kunna delta i internationella arrangemang

om ömsesidigt godtagande.

Som jag tidigare nämnt utförs inom EG kontroll, som i Sverige utmynnar i ett myndighetsgodkännande, ofta av certifieringsorgan. För att kunna utnyttja dessa organs certifieringar inom den statliga produktsäker- hetsregleringen har det ansetts nödvändigt att på något sätt försäkra sig om att verksamheten bedrivs på ett objektivt och i övrigt korrekt sätt. I Storbritan- nien har t.ex. inrättats ett system för kompetensbe— kräftelse (ackreditering) av certifieringsorgan. Centra— la riktlinjer med krav på certifieringsorgan ingår som framgått av det tidigare i de dokument som av EG och EFTA överlämnats till CEN och CENELEC för att ligga till grund för europeiska standarder. Det är dock ännu för tidigt att ta ställning till om någon motsvarande kompetensbekräftelse av svenska certifieringsorgan kommer att behövas. Om utvecklingen mot ett ökande utnyttjande av certifieringar kommer till stånd även i Sverige, är det emellertid troligt att ett sådant ackrediteringssystem behövs. I sådant fall bör även denna typ av ackrediteringar lämpligen handhas av

MPR.

Som jag strax återkommer till anser jag de föreslagna förändringarna i MPR:s uppgifter påkalla även föränd— ringar i myndighetens organisation.

8.7. MPR:s uppgifter och organisation

Den statliga organisationen på provningsområdet framgår av avsnitt 3.2. Vad gäller resurser för teknisk utvär— dering, provning och mätteknik finns dels statens prov— ningsanstalt (SP), som är ett nationellt provningsorgan av en typ som finns i de flesta industriländer, dels sektorsspecifika organ såsom AB Svensk Bilprovning och SEMKO. Nämnda organ utför provning åt uppdragsgiva—' re, bl.a. inom industrin, och ger råd till myndigheter och företag inom sina specialistområden.

Enligt 1985 års lagstiftning om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. gäller särskilda regler för kontroll som är föreskriven i författning, åläggs genom särskilt beslut eller har vissa rättsverkningar. För områden, där sådan kontroll (obligatorisk kontroll) förekommer, kan utses en riksprovplats eller auktorise- rade provplatser. Om detta har skett, skall obligatorisk kontroll bedrivas där, om inte annat särskilt beslutas. Riksprovplatssystemet är dock frivilligt att utnyttja och stora delar av den obligatoriska kontrollen sker i andra former. Sedan de stora riksprovplatserna statens maskinprovningar, AB Statens Anläggningsprovning, SEMKO och AB Svensk Bilprovning tillkom på 1970—talet hardet inte blivit några stora tillskott. Det har mesta— dels handlat om smärre kontrollområden som har lagts till en befintlig riksprovplats. Det bör anmärkas att den volymmässigt dominerande delen av verksamheten vid flera av riksprovplatserna avser återkommande kontroll som inte omfattas av handelshindersproblematiken.

I början av 1980—talet gjordes en utvärdering av riksprovplatssystemet som visade att befintlig verksam— het fungerade väl. Syftet med 1985 års lagstiftning var främst att göra systemet mer flexibelt genom att möjlig— göra auktorisation för obligatorisk kontroll. Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser om systemets utnyttjande i framtiden. Det kan dock noteras att under år 1987 lagts fram förslag om nya kontrollordningar på byggområdet och teleområdet där systemet inte ut— nyttjas.

Det nu sagda betyder att delar av den obligatoriska kontrollen sker inom riksprovplatssystemet men att stora delar ligger utanför. Annan kontroll utförs av naturliga skäl mestadels utanför riksprovplatserna, även om dessa till någon del också har frivillig uppdragsverksamhet. En speciell ställning intar SP, som är riksprovplats för en rad smärre kontrollområden

men som utför endast ca 15 % av sin verksamhet i denna egenskap. Huvuddelen av SP:s samarbete med olika

myndigheter ligger utanför riksprovplatssystemet.

MPR bildades år 1983 genom att enheterna mätcentrum och provcentrum bröts ut ur SP. Syftet vara att undanröja den dubbelroll som SP haft som dels förvaltningsmyndig— het, dels tekniskt provande organ. Det var "myndighets— delen" av SP som blev MPR. Huvudinriktningen av MPR:s verksamhet blev som tidigare att organisera, samordna och utöva tillsyn över föreskriven provning och kontroll samt allmän metrologi. Verksamheten fick en oförändrat administrativ inriktning, vilket även gällde tillsynen över riksprovplatser och auktoriserade provplatser. En lagstiftningsmässig åtskillnad fanns redan tidigare mellan mät— och provsidan, vilket också avspeglas i den funktionella strukturen på MPR:s organisation.

Den beskrivna utvecklingen av riksprovplatssystemet

har för MPR:s del inneburit att 1970—talets tid av utbyggnad under 1980—talet mera övergått till för— valtning av ett befintligt system även om vissa smärre kontrollområden tillkommit under senare tid.

När jag nu föreslår att MPR skall handha det nya ackre— diteringssystemet och utöva en teknisk tillsyn över riksprovplatserna, betyder detta en väsentligt ändrad inriktning av verksamheten. Detta måste avspeglas både i kompetensen inom MPR och i organisationen av MPR. Enligt mina direktiv skall jag vad betäffar organisa— tionsförslag begränsa mig till huvudlinjerna och det förslag till ny organisation för MPR som jag strax återkommer till beskriver jag därför endast i huvud— drag. Eftersom det är verksamheten som skall styra organisationen och inte tvärtom, vill jag dessförinnan sammanfatta de uppgifter som jag anser att det "nya" MPR bör ha.

Av naturliga skäl bör MPR liksom tidigare vara det organ som bereder utseendet av riksprovplatser och svarar för tillsynen av dessa. MPR:s befattning med dessa frågor har hittills i mindre grad varit av teknisk karaktär och någon enhetlig tillsyn i tekniskt hänseende från MPR:s sida har inte förekommit. Det är helt klart att med MPR:s uppgifter vad gäller riksprov— platser bör följa ett direkt ansvar att det sker en teknisk bedömning som uppfyller de internationella kraven innan nya organ utses och att detta efterföljs

av en teknisk tillsyn av motsvarande slag.

Ett sådant ansvar anknyter väl till de uppgifter som ackrediteringsorgan av internationell typ har och som MPR av tidigare angivna skäl också bör få. MPR:s nu— varande uppgift att utse auktoriserade provplatser för obligatorisk eller frivillig provning bör som jag angav i avsnitt 8.6 ersättas med en sådan uppgift. Med ackreditering avses bekräftelse av ett laboratoriums kompetens att utföra provning av ett visst tekniskt slag. En ackreditering gäller normalt för specificerade

provningsmetoder.

Uppgiften att vara svensk central myndighet för frågor om mätteknik samt provning och kontroll bör MPR behålla. Jag vill här erinra om den myndighetsroll som SP har som tekniskt expertorgan och betona vikten av att SP:s och riksprovplatsernas kunskaper utnyttjas i MPR:s verksamhet och vice versa. Att lämna råd till myndig— heter och andra organ i frågor som rör provning och kontroll är en uppgift för samtliga dessa organ som jag bedömer kan få stor betydelse i samband med de svenska anpassningar som behöver göras inför ett för— djupat europeiskt samarbete. I det sammanhanget bör SP och riksprovplatserna främst stå för teknisk exper— tis och MPR för administrativ kompetens.

Som en följd av den internationella utvecklingen kan frågor om certifiering anknytande till myndighetskrav väntas få ökande betydelse. Statliga intressen bör därvid bevakas av MPR. I ett eventuellt europeiskt forum för provning och certifiering har MPR en själv— klar uppgift.

De uppgifter som jag föreslår för MPR innebär att dess roll som central myndighet på området ytterligare betonas, samtidigt som MPR måste uppvisa stor flexibili— tet för att tillgodose behov av frivillig ackreditering. Det senare kräver att omvärlden har tilltro till verk— samheten.

Uppgifterna kräver en organisation med tekniska kommit- téer, vari ingår kvalificerade specialister, och till- gång till bedömare för en kvalificerad teknisk bedöm— ning och övervakning. Jag vill understryka att antalet anställda kan förväntas bli i stort sett oförändrat. Vad gäller tecknisk specialistkompetens bör personal hos SP och de större riksprovplatserna för särskilda kontrollområden kunna utnyttjas men även andra kompe- tenta personer. Särskilt vad gäller bedömare är det viktigt att MPR har frihet att utse de mest lämpade för varje särskilt fall.

MPR:s nuvarande organisation är dåligt anpassad för de uppgifter jag föreslår. Bl.a. saknas flera grundläggan— de element som krävs för ackreditering av laboratorier enligt internationell vedertagen praxis och som närmare beskrivs i bilaga 4. Den nuvarande uppdelningen mellan mät— och provcentrum framstår inte heller som rationell med hänsyn till att ackrediteringsförfarandet är lik— artat för mät- och provningsorgan. I övrigt berörs inte mätsidan särskilt av mitt förslag på annat sätt än att mätnämnden bör inordnas bland de tekniska

kommittéerna. Att mät— och provsidan bör samordnas med

varandra har för övrigt framhållits till utredaren av företrädare för MPR:s fackliga organisationer.

Ändringarna i mätplatslagstiftningen syftar till att få samma terminologi som i provningslagstiftningen och undvika onödiga skillnader i förhållande till denna. MPR har dessutom angivit att den i 1 5 lagen (1974:897) om riksmätplatser m.m. använda termen "prototyp" bör

bytas ut mot "mätnormal".

De förstärkningar jag föreslår vad gäller MPR:s tek— niska tillsyn avser främst provsidan. På mätsidan bedrivs verksamheten redan nu i stort sett enligt inter— nationellt vedertagen metodik. På grund därav har jag i ikraftträdandebestämmelserna i mätplatslagen ansett att de nya reglerna om ackrediterade mätplatser omedel— bart kan tillämpas på de mätplatser som auktoriserats enligt äldre bestämmelser. I fråga om provplatser som auktoriserats anser jag dock att äldre bestämmelser bör tillämpas intill dess att MPR beslutar infoga dem i det nya ackrediteringssystemet.

Följande huvudpunkter bör gälla för MPR:s framtida

organisation:

— att mät— och provcentrum samordnas med varandra och att verksamheten leds av en styrelse och en chef ansvarig för den operativa verksamheten i sin helhet,

— att i styrelsen avspeglas bl.a. de samhälliga intres—

sen som nu finns företrädda i mät- och provnämnderna,

- att mät- och provnämnderna ersätts av rådgivande tekniska kommittéer i enlighet med vad som anvisas

i de europeiska kriterierna,

— att ett antal sakkunniga experter anlitas av MPR för

att biträda vid bedömning av laboratorier,

- att dessa experter bör vara väl förtrogna inom de teknikområden som är aktuella för ackreditering av laboratorier och utbildade av MPR i förfaranden för bedömningar,

— att kompetensen hos riksprovplatser, riksmätplatser och hos andra expertorgan - inte minst statens prov- ningsanstalt - tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt,

— att MPR har ett kvalitetssystem för säkerställande av kvaliteten i den egna verksamheten, varav ansvars- och beslutsfunktioner klart framgår.

8.8 Genomförande m.m.

Det nya ackrediteringsförfarandet bör vara behovsanpas- sat och byggas upp successivt. Erfarenheten visar att det kan vara svårt åtminstone i ett inledningsskede at täcka kostnaderna enbart genom ackrediteringsavgifter. Flertalet utländska ackrediteringsorgan får för när- varande ett medelstillskott utifrån som täcker ca

20 % av kostnaderna. MPR finansieras för närvarande

med avgifter från riksprovplatssystemet. Ett särskilt problem inom MPR:s verksamhetsområde har varit finansi- eringen av riksmätplatserna. En viss överföring av medel har skett från provsidan till mätsidan. Enligt min mening bör i princip även det nya ackrediterings— systemet vara självfinansierande. Det kan dock finnas skäl att se MPR:s verksamhetsområde som en helhet och inte utesluta möjligheten att inom detta område göra vissa överföringar. När man tar ställning till MPR:s organisation och finansieringen av verksamheten bör

man särskilt undersöka möjligheten att tillskapa incitament för rationalisering och effektivisering

av MPR:s verksamhet. Med utformningen av mitt uppdrag saknar jag dock anledning att gå närmare in på detta.

Mina förslag rörande MPR behöver kompletteras iåtskil- liga avseenden. Detta börkunna ske exempelvis inom ramen för en organisationskommitté, som skulle kunna börja arbeta så snart riksdagen fattat beslut om huvuddragen i en ny organisation. Ett sådant beslut bör kunna föreligga före slutet av år 1988, vilket betyder att den nya organisationen skulle kunna träda i kraft den 1 juli 1989.

[%

Kommittédirektiv gm

Dir 198635

Vissa frågor inom området kontroll genom teknisk provning.

Dir 1986:() Beslut vid regeringssammanträde 1986-()2—20.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Peterson, anför

] Mitt förslag

Jag föreslår nu en särskild ulrcdm'e lillkilllilS för all ulredn vissa frågor inom området kontroll genom teknisk provning. Utredarens huvuduppgifter är i korthet - kartlägga den pågående internationella utvecklingen inom nämnda område, — bedöma eventuella konsekvenser av denna utveckling för Sveriges vidkommande.

- belysa vissa frågor om slamlal'disering. — belysa konsekvenser för myndighetsorgunisation m m.

2 Bakgrund

2.1 Produklsäkcrhclskonrrall

Frågor om produkters säkerhet och därmed samlmlnhängundc kontroll har mycket stor betydelse för svensk industri. Till skydd främst av liv, hälsa, miljö och egendom ställer staten sedan länge krav på särskilda egenskaper hos vissa produkter. material eller anläggningar. Staten kan också i författning eller beslut ange an produkterna m m skall underkastas någon form av kontroll för att utröna om de angivna kraven i säkerhetshänseende är uppfyllda. l denna kontroll ingår provning. besiktning eller liknande undersökningar. Omfattningen och utformningen av kontrollen varierar för olika produktområden.

Vid sidan av denna kontroll från det allmännas sida finns det en naturligt intresse för tillverkarna att produkterna iir säkra och uppfyller ställda krav av

olika slag. Detta intresse betingas av säväl markuadsmässiga som skade— stånd. tsliga skäl. Det ärallt vanligar ' att köpareoch andra kontraktspart- ners kräver någon form av garanti att tillverkningen sker under former som ökarsannolikheten föratt produkterna häller utlovad kvalitet. Detta ltar lett till att det inom industrin pägar en utveckling mot allt mer avancerade system för kvalite ." ikring och kontroll av produktion.

2.2 Slo/lig kon/rull genom It'knixk provning nt. Ill.

Som nämndes ställer staten i vissa fall krav pil särskilda egenskaper hos olika produkter. anläggningar m.m. till skydd av liv, hälsa. miljö och egendom. Sädana krav kan utfärdas generellt genom föreskrifter i särskilda författningar eller genoiu beslut i ett särskilt fall och dä avse en bestämd produkt eller anläggning.

l'ä olika sätt kontrollerar sedan staten att de uppställda kraven uppfylls. En sådan kontroll sker i vissa fall innan ett objekt (produkt) tasi bruk, i andra fall senare, t. ex. i form av iiterkommamle besiktning. Kontrollen kan gälla samtliga objekt av ett visst slag eller ett urval. Vid förhandskontroll av serietillverkade artiklar som t. ex. elektrisk materiel är det vanligt tued typkontroll. som kombineras med tilli-'erkningskontroll och typefterkontroll. Kontroll kan ocksä ske genom övervakning av tillverkarens egenkontroll. Det finns saledes varierande kontrollformer och kontrollniväer.

Utfz'irdandet av föreskrifter med krav pa produkter är en myndighetsupp- gift som inte kan öve atas pä ett enskilt organ. De myndigheter som har bemyndigals att utfärda säkerhetsföreskrifter har var och en inom sitt sakoutrade ansvaret för skydd av liv. hälsa. miljö och egendom.

Oeksä kontrollen av att kraven är uppfyllda är en myndighetsuppgift. Beslut som innebär att en produkt godkänns eller underkänns med åtföljande rättverkuiugar innebär inyndighetsutövniug. Sädana beslut kan dock med stöd av lag överlaias pa enskilda organ.

l kontroll av nu avsett slag ingar ol'ta nagon form av provning. besiktning eller liknande l'i'irl'aramle. vars resultat ligger till grund för ett beslut om att kravet skall anses vara uppfyllt eller inte. Detta moment innebär att objektets egenskaper bestäms med syfte att möjliggöra jämförelse med föreskrivna krav. För detta behövs dä tillgang dels till entydiga provnings- metoder. dels lill provningsorgan. laboratorier m.m. som kan prestera korrekta mätresultat. Ibland har myndigheter provningsresurser men ofta utnyttjas fristaende organ. Provningen i sig innefattar inte myndighets- utövning och kan även utan lagstöd utföras av ett enskilt organ.

För att fa till st:"iud en samordning av priwningsresurser och skapa garantier för att verksamheten bedrivs sa kompetent. effektivt och opartiskt sorti möjligt lillskapades i mitten lU7fl-talet det s k riksprtwplatssystemet.

Detta innebär att en riksprovplats utses för ett visst objektområde och utför all provning som olika myndigheter föreskriver i fråga om dessa objekt. Till riksprovplatserna har också i stor utsträckning överlämnats att besluta om godkännande. dvs det egentliga kontrollmomentet. Riksprovplatser har utsetts för vissa områden. men en betydande del av tvingande provning sker utanför riksprovplatssystemet. Riksdagen har nyligen antagit en ny lag (198511 105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. (prop 1985/86:27. NU 8. rskr 96), som fr. o. m. den I februari 1986 ersatt den tidigare riksprovplatslagen fr.-in år 1974. Efter det att den nya lagen nu trätti kraft gäller följande ansvarsfördelning för de grundläggande delarna av systemet för obligatorisk kontroll.

— Föreskrifter med krav på produktegenskaper etc. och ordning för kontroll av dessa utfärdas av myndigheter med särskilda bemyndiganden. F. n. finns ett 30-tal myndigheter med sådana bemyndiganden. Det är den föreskrivande myndigheten som bestämmer egenskapskraven, vad som skall provas och på vilket sätt samt också vilket organ som skall eller får utföra provningen. — Provning eller annan likande undersökning utförs av riksprovplats (RPP) eller auktoriserad provplats (APP) eller som övervakad egenkontroll. Det allmänna skall ha ett bestämmande inflytande över verksamheten vid RPP. På RPP ställs krav på sakkunskap och objektivitet samt att den har en oberoende ställning. Med undantag av kravet på oberoende gäller motsvarande också för en APP. Som en följd av detta kan flera, inbördes konkurrerande. API) utses för ett och samma område. APP. som tidigare inte kunde utses för obligatorisk kontroll genom provning. skall nu kunna utses även för sådan. Auktorisationen gäller provningsorganets tekniska kompetens inom ett visst område. Enligt den nya lagen kan tillverkarens provningsresultat utnyttjas i större utsträckning än tidigare. — Kontroll utövas av föreskrivande myndighet eller RPP efter delegation. Normalt överläts kontrollmomentet (godkännandebeslutet) på RPF. Det är alltid lämpligt att göra sä när jämförelsen mellan provningsresultatet och föreskriftskravct är enkel att göra. Överlåtelse av formella godkänn- andebeslut till APP är inte möjlig.

Central förvaltningsmyndighet för teknisk kontroll och mätteknik är statens mät— och provråd (MPR).

Organisationen med R?? och APF är i sig inte tvingande. Det är de myndigheter som utfärdar föreskrifter som dels kräver vissa egenskaper hos produkten. dels beslutar om hur kontrollen skall utföras. Syftet med den nya lagen är att erbjuda en ordning för en flexiblare kontrollorganisation.

2.3. Föreskriflcr och standardisering

l myndigheternas säkerhetsarbete har standardiseringsarbcte på både nationell och internationell nivå fått en viktig och ökande betydelse. Myndigheterna anknyter ofta i sina föreskrifter på olika sätt till standar- der.

Med standard avses i detta sammanhang en regel som innehåller problemlösningar för återkommande tillämpning som utarbetats i samför- stånd och fastställts av ett erkänt organ. Standarder kan fastställas av internationella. regionala eller nationella organ. Standard kan ha vid tillämpning men ocksä avse en bransch eller ett enstaka företag. Även dokumentet som sådant kallas ibland standard. Av särskilt intresse här är standarder som avser produkters egenskaper och utförande och som ocksä ofta anger provningsmetoder för att fastställa dessa. Svenskt nationellt standardiseringsarbete och deltagande i internationellt och regionalt stan- dardiseringsarbete sker inom ett antal svenska standardiseringsorgan med SlS-Standardiseringskomr'nissioncn i Sverige som centralorgan. De svenska standardiseringsorgancn är enskilda organ med oberoende ställning. Den svenska standardiseringsverksamheten finansieras till ca 30 % av medel från staten. ca 30 % av medel från näringslivet och till ca 4() % av medel från egen försäljningsverksamhet.

Att föreskrifter på olika sätt kan harmoniseras gentemot både andra inhemska och utländska föreskrifter har stor betydelse både för dem som skall uppfylla kraven och dem som skall kontrollera att de uppfylls. Många myndigheter deltar därför på olika sätt direkt i internationellt myndighets- samarbete liksom i nationellt oclt internationellt standardiscringsarbete. [ standardiseringsarbetet tas hänsyn till myndigheternas föreskrifter och synpunkter. Samarbetet är dock informellt och det är standardiseringsorga- net som fastställer standarden. Många nationella standardiseringsorgan upprätthåller s. k. certifieringssystem, som enligt särskilda regler ger tillverkare rätt att förse sina produkter med ett märke som anger att produkten uppfyller funktions- och kvalitetskrav i en viss standard. Som regel krävs typprovning av produkten och att provningsresultat visar att standardens krav är uppfyllt. Ofta krävs också inspektion av tillverknings- stället varvid tillverkaren förbinder sig att lämna standardiseringsorganet tillträde till tillverkningsställen, lager. m. m.

I Sverige har SlS en sådan certifieringsverksamhet och lämnar, om alla villkor för märkning är uppfyllda. en certifieringslicens till tillverkaren. Denne får därmed tillstånd att märka sitt produkt med det av SIS inregistrerade SIS-märket. Det förekommer även att t. ex. provningsorgan erbjuder certifiering och lämnar tillstånd till särskild märkning.

Standarder utarbetas även för kvalitetssäkring för olika områden. såsom

tillverkning. kontroll m. m. llur eventuell övervakning av tillämpning av sådana standarder skall ske är för närvarande en aktuell fråga.

2.4. Internationell utveckling

Internationellt har på senare tid skett en snabb utveckling vad gäller produktsäkcrhetskontrollen och frågor i anslutning därtill. Produktansvaret för tillverkare och importör har skärpts. Ett nytt direktiv för de europeiska gemenskaperna (EG) med krav på strikt skadeståndsansvar för farliga produkter har nyligen antagits och för svensk del bereds för närvarande motsvarande fraga inom regeringskansliet. Detta och andra tidigare nämnda utvecklingstendenser har lett till ökande kvalitetskrav och skärpta krav på egenkontroll inom industrin.

[ det internationella samarbetet har frågan om borttagande av tekniska handelshinder (TBT) fått en framträdande plats. Samarbetet utgår från de överenskommelser som Sverige ingått i GATT. i EFTA och i relationerna till EG. TBT—frågorna har också en central plats i det samarbete som pågår mellan de nordiska regeringarna för att söka förverkliga syftet med Norden sorti hemmamarklmd. Sålunda pågår ett brett harmoniseringsarbete på olika föreskriftsomådcn inom Norden. inom bl. a. EFTA och EG pågår motsvarande arbete. llarmoniseringsarbetet syftar bl. a. till att underlätta handeln genom att samordna kravnivåer och kontrollordningar samt att erkänna provningsresultat eller på annat sätt undvika dubbelkontrolller. Det finns skäl att här göra en åtskillnad. En fullständig harmonisering kräver att samma regler gäller i olika länder och att reglerna tillämpas på ett enhetligt sätt. För svensk del kan det vara förenta! med svårigheter att åstadkomma fullständig harmonisering på områden där vi infört andra systemlösningar eller en högre kravnivå än andra länder. Den yttre och inre miljön kan här tjäna som exempel. Även om en fullständig harmonisering av kravnivån inte alltid är möjlig att åstadkomma. ligger ändå ett värde i en harmonisering av kontrollordningar på så sätt att mät- och provresultat som tagits fram i ett land kan godtas som beslutsunderlag i ett annat land. Det betyder att utländska organ kan prestera underlag som godtas för kontroll i Sverige. Effektivast är naturligtvis om i ett land kan verifieras att de krav är uppfyllda som ett annat land kräver. *

Sverige har på olika sätt markerat sitt positiva intresse för harmoniserings- _strävandena. Vid ministermöten mellan EG och EFTA har också undanrö- jande av olika slags handelshinder framhållits som särskilt angelägna åtgärder. På kontrollområdet har regeringen bl. a. tillsatt en utredning (1 193513) om en svensk anpassning till EG:s regler om kontroll av elektrisk material (Dir l l985119). Syftet med utredningen är att utröna om en

anpassning till EG:s s. k. lägspänningsdirektiv katt ske utatt att säkerheten eftersätts. Utredningen har nyligen avlämnat sitt betänkande (Ds [ 198611), Effektivare kontroll och underlättad handel — förslag till nya regler för kontroll av elektrisk materiel.

EG har inom ramen för sitt allmänna harmoniseringsarbete för att undanröja tekniska handelshinder antagit ett s. k. modelldirektiv. Det är uppbyggt med lägspänningsdirektivet som förebild och skall kunna tillämpas för andra produktgrupper. Den nya EG-modellen bygger på att produkter som uppfyller harmoniserade standarder skall förutsättas vara säkra. Systemet innebär att certifiering ofta ersätter myndighetsgodkännanden enligt den svenska modellen. len s. k. vitbok från EG har nyligen som mål angivits att alla tekniska handelshinder mellan E(i-länderna skall vara avlägsnade fir 1902.

Nationellt byggs ocksä upp auktorisationssyslem för att garantera kvali- teten på provningsresultat. Ett auktorisationsorgan prövar kompetensen hos ett laboratorium eller annat provningsorgan. Dessa kan tillhöra en tillverka— re eller vara fristacnde. Övervakning sker sedan .tv att kompetensen upprätthalls. internationellt pågår för närvarande ett aktivt samarbete föratt harmonisera de nationella auktorisationskraven. En del länder har genom avtal bekräftat överensstämmelsen mellan sitta respektive auktorisationssys- tem. Sådant harmoniseringsarbete ökar sannolikheten för att provningsre- sultat godtas över gränserna.

Grunden för ett liknande auktorisationssystem i Sverige är lagd genom införandet av APP i den svenska lagen. De svenska riksprovplatserna är sedan länge involverade i ett internationellt samarbete för att skapa ömsesidig tillit till provningsresultat.

"! Tillkallande av en särskild utredare

3.1. Allmänt

Den organisatoriska grunden för det svenska kontroll- och provningssys- tcmet iir fastlagd genom riksdagens nyligen fattade beslut om lagen om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. Den nya lagen utgör det yttre ramverket till föreskrivande myndigheters beslut om kontrollnivå och kontrollordning. Vid sadana beslut maste hänsyn tas till den tidigare beskrivna utvecklingen inom industrin med bl. a. alltmeravancerade system för kvalitetsstyrning, i propositionen framhölls att kontrollordttingarita inte fiir innebära att industrin äsamkas onödiga kostnader.

Som fraittgittt pägär vidare en internationell utveckling som kan få stor betydelse för Sverige och svensk industri. Marknadernas internationalisering innebär att den piigiiende ltarmoniscringsproccssctt av såväl kravnivåer och

ordningar för hur kontrollen av att kraven är uppfyllda kommer att tonsätta. En sådan utveckling underlättar det vidare europeiska samarbetet.

För att vi i harmoniseringsprocessen på detta område skall kunna tillvarata våra intressen på bästa sätt krävs att vi har en god handlingsberedskap, vilket bl.a. innebär att vi noga bör följa den internationella utvecklingen och analysera har Sverige på effektivaste sätt skall kunna påverka resp. anpassa sig till denna. Detta är nödvändigt inte minst för att vi skall kunna hävda de säkerhetskrav vi anser befogade. Som en utgångspunkt för beslut om kontrollordningar gäller att de så långt som möjligt bör vara förenliga med de internationella. En strävan bör vara att uppnå ömsesidiga erkännanden av provningsresultat och helst ocksä kontroll.

För att ge underlag för beslut i fråga om kontroll genom teknisk provning bör en särskild utredare tillkallas. Utredaren bör ha till uppgift att dels kartlägga den pågående internationella utvecklingen på området, dels bedöma vilka konsekvenser denna utveckling kan få för svenskt vidkom- mande samt lämna förslag till eventuella åtgärder i fråga om kontrollord- ningar m. m.

Regeringen har tillkallat en särskild utredare (K l985z03) för att bl. a. se över organisationen av och reglerna för den verksamhet som består i formulering av tekniska villkor samt provning och godkännande av teknisk utrustning som är avsedd att anslutas till allmänna telenätet. Vidare har regeringen tillkallat en kommitté (5 198503) för att utreda frågan om medicinteknisk säkerhet.

Utredaren bör informera sig om nu nämnda och annat relevant utred- ningsarbete så att onödigt (lubbclarbete undviks.

3.2 Inriktning av arbete!

Kartläggningsarbetet bör koncentreras till det kontrollområde som staten reglerar, men även det formellt frivilliga omrädet bör ägnas uppmärksamhet. Utredaren bör behandla den internationella utvecklingen inom GATT. EG och EFTA samt harmoniseringsarbetet dem emellan. Vidare bör uppmärk- sammmas det arbete som bedrivs på nordisk basis. samt det bilaterala och multilaterala arbetet som bl. a. resulterat i överenskommelser mellan olika nationella provningsorgan. I kartläggningsarbetet bör utredaren kunna utnyttja befintligt material samt ta i anspråk kunskap och erfarenhet hos bl.a. kommerskollegium (KK). Nordtest och MPR.

Utifrån denna kartläggning och iakttagna utvecklingstendenser bör utredaren göra en bedömning av vilka konsekvenser för svenskt vidkom- mande som kan förutses. Därvid bör ingå frågor huruvida ändringar eller anpassningar av kontrollordningar i det svenska systemet är nödvändiga för att inte försämra svenska företags konkurrenskraft på den internationella

marknaden. För tydlighetens skull vill jag påpeka att utredarens övervägan- den och förslag inte bör avse nivån på säkerhetskraven. l uppdraget ingår heller inte att ifrågasätta den ordning som gäller inom arbetsmiljöområdet. som innebär att arbetsmarknadens parter deltar i utformningen av de svenska föreskrifterna. Vad uppdraget gäller är att mot bakgrund av bl. a den internationella utvecklingen ge underlag för beslut avseende regler om hur kontrollen av säkerhetskraven bör utformas för att tillgodose olika aspek- ter.

Det är naturligt att utredaren i sitt analysarbete även tar upp frågor om standardisering i den mån de har anknytning till området Kontroll genom teknisk provning. Standardisering innebär i sig otvetydiga fördelar. Den torde bl. a vara en förutsättning för att uppnå goda resultat i det pågående harmoniseringsarbetet. Standardiseringen aktualiserar dock flera frågor. Som exempel kan nämnas den närmare samverkan och ansvarsfördelningen mellan föreskrivande myndighet och standardiseringsorgan. En annan viktig fråga gäller möjligheterna till insyn och påverkan från olika intressenter, som industrin. bl. a. olika typer av företag, och arbetsmarkna- dens parter. Utredaren bör belysa dessa frågor.

På grundval av kartläggnings- och analysarbetet bör utredaren även belysa konsekvenserna för myndighetsorganisationen. Redan av den nya prov- ningslagstiftningen följer att MPR får ett ökat ansvar. Den omständigheten och utredarens kartläggning bör bilda grund för överväganden om eventuella behov av precisering av myndighetens framtida uppgifter, organisation m. m. Uppdraget bör begränsas till riktlinjer i detta avseende.

i fråga om konsekvenser för myndighetsorganisationen skall utredaren vid arbetets påbörjande, samt vidare under arbetets gång, informera berörda huvudorganisationer och i förekommande fall annan berörd central huvud- organisation med vilken staten har eller brukar ha avtal om löner och andra anställningsvillkor samt bereda dem tillfälle att framföra synpunkter. Utredaren skall därutöver informera berörda arbetstagare om sitt arbete.

3.3. Samråd och tidsplan

lsitt arbete bör utredaren eftersträva en bred samverkan med myndighe- ter. näringsliv och andra intressenter. Utredaren väljer själv i vilka former och i vilken omfattning denna samverkan skall ske. För egen del vill jag peka på möjligheten att till utredningen knyta en referensgrupp.

Arbetet bör bedrivas skyndsamt. Utredaren bör redovisa sina förslag före den 30 juni 1987.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för industridepartementet

att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor inom området kontroll genom teknisk provning

att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt utredningen.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns kommittéanslag.

5 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(lnd ustridepartementet)

STANDARDISERINGSVERKSAMHETEN

INNEHÅLL

1 INLEDNING ...................... ...... ,,...

2 ORGANISATION OCH ARBETSUPPGIFTER ..........

2.1 Svensk nationell standardisering .......... 2.1.1 Allmänt .... ....... ................

2.1.2 SIS — Standardiseringskommissionen

i Sverige .........................

. . Byggområdet ...... ....... .......... . . Metallområdet . ...... .............. . . Elområdet .. ...... . ........ . ...... .

Mekanområdet ......................

o

.

Informationsteknologiområdet ......

SIS Allmänna Standardiseringsgrupp

. .

Samverkande organ ...... ...... .....

N N N N N N N N . —i to m x! UN U| .h- to 0 Standardiserande och normerande

organ i övrigt ....... ............. 2.1.11 Svensk bransch— och företagsstan- dardisering ........ ............... 2.1.12 Kvalitetsmärkning ... ....... ....... 2.1.13 Övriga med standardisering förknip- pade verksamheter ........... ...... 2.2 Internationell standardisering ............

2.3 Regional standardisering ..................

3 ARBETSFORMER ............. . ................ OMFATTNING OCH INRIKTNING ................. 4.1 Internationell standardisering ............ 4.1.1 ISO ............................... 4.1.2 IEC ........ ....................... 4.2 Regional standardisering .................. 4.2.1 Regler och avtal i Västeuropa ..... 4.2.2 CEN ............................... 4.2.3 CENELEC ........................... 4.3.4 INSTA ............................. 4.3 Svensk standardisering .................... 4.3.1 Nationell standardisering .........

4.3.2 Svensk medverkan i internationell

standardisering ................... 4.3.3 SIS-märkning för kvalitet ......... 4.4 Andra länders standardisering ............. FINANSIERING .............................. 5.1 Finansieringskällor ....................... 5.2 Kontanta medel från näringslivet .......... Anslag över statens budget ................

5.4 Uppdragsmedel från statliga verk och myn— digheter .................................. 5.5 Nordiska fondmedel ........................ 5.6 Försäljningsintäkter ......................

Appendix l .......... ..... ..... . ...... . ...........

STANDARDISERINGSVERKSAMHETEN

1 INLEDNING

- Standardisering är ett systematiskt uppordnings—, urvals— och regelbindningsarbete. Dess roll i sam— hället är att underlätta framställning, distribu— tion och användning av varor och tjänster.

— Standardiseringen har starkt samband med den teknis— ka utvecklingen och bidrar i samverkan mellan olika

länder till att undanröja tekniska handelshinder.

— Genom standardisering av grundläggande begrepp, pro— dukter, material och metoder.

. skapas enhetlig terminologi

. samordnas mått och dimensioner

. begränsas antalet varianter

. beskrivs och specificeras funktioner och egen— skaper fastläggs metoder för provning, kontroll, be— räkning m.m.

— Standardiseringen bedrivs i samverkan mellan berör- da samhällsintressenter — främst användare, till— verkare och myndigheter - i avsikt att uppnå väl förankrade och tekniskt-ekonomiskt optimerade lös— ningar.

- Standardiseringen resulterar på så sätt i överens— kommelser som inte genom tvång utan genom sitt inne—

håll leder till allmän tillämpning. — Standardiseringen kan bedrivas på olika nivåer.

över gränserna (internationell och regional

standardisering) inom ett land (nationell standardisering)

inom en bransch eller ett företag (bransch—

och företagsstandardisering) — Standardiseringens resultat benämns standarder.

— En standard är en regel som innehåller entydigt definierade problemlösningar för återkommande till— lämpning och som utarbetats i samförstånd samt fas. ställts av ett erkänt organ.

— Standarder kan fastställas av internationella, rt gionala eller nationella organ, men också inom en bransch eller ett enstaka företag.

2 ORGANISATION OCH ARBETSUPPGIFTER 2.1 Svensk nationell standardisering 2.1.1 Allmänt

För svensk nationell standardisering och för medverkan i internationell och regional standardisering svarar utt antal svenska standardiseringsorgan med SIS — Standardiseringskommissionen i Sverige som centralor— gan och med de övriga anslutna till SIS. De svenska standardiseringsorganen är enskilda organ med oberoen— de ställning. Organisationsstrukturen framgår av figur 1.

2.1.2 SIS — Standardiseringskommissionen i

Sverige

SIS, som bildades år 1922, är sammanhållande organ för standardiseringsarbetet i Sverige. SIS är en förening med Stadgar fastställda av regeringen, vilken också utser SIS ordförande.

Medlemmar är näringslivsorganisationer, branschföre— ningar och andra institutioner i samhället. De centra— la organen inom SIS är fullmäktige, styrelse, verk- ställande direktör och teknisk nämnd. Dessutom är ett

antal fackorgan anslutna till SIS genom särskilda

överenskommelser avseende standardiseringsarbete inom angivna fackområden.

Fackorganen är Byggstandardiseringen (BST), Metal]— normcentralen (MNC), Svenska Elektriska Kommissionen (SEK), Sveriges Mekanstandardisering (SMS) och från är 1988 Informationstekniska Standardiseringen (SIS—ITS). För områden som ej täcks av fackorganens verksamhet finns inom SIS en standardiseringsgrupp (SIS—STG) som 1 juli 1988 också blir ett självständigt fackorgan. Därutöver anknyts samverkande organ för vissa avgrän—

sade uppgifter.

FIGUR 1.

Fullmäktige består av representanter för medlemmarna samt företrädare för ett antal statliga verk och myn— digheter.

För SIS standardiseringsgrupp tillsätter SIS styrelse en gruppstyrelse som i sin tur tillsätter huvudkommi— téer för avgränsade standardiseringsomräden.

De av fackorganen och standardiseringsgruppen utarbe- tade standardförslagen fastställs som svensk standard (SS) av SIS tekniska nämnd. En förutsättning för fast— ställelse är att förslagens formella behandling föl— jer de av nämnden fastlagda reglerna. Frågor rörande teknisk samordning och andra ärenden av gemensam karak- tär i det nationella standardiseringsarbetet handläggs av SIS.

I SIS övriga uppgifter ingår att svara för utgivning och försäljning av svensk standard, att tillhandahålla certifiering av varor som uppfyller kraven i svensk standard - SIS—märkning — samt att ge teknisk upplys- ning och information om standarder och standardisering. SIS uppdrag framgår av figur 2.

2.1.3 Byggområdet

Byggstandardiseringen, BST, svarar för standardisering på byggområdet. BST:s medlemmar är myndigheter, insti— tutioner, sammanslutningar och företag inom byggbran— schen. Byggstandardiseringens organ är fullmäktige, styrelse, kansli och tekniska kommittéer.

BST:s'arbetsområde omfattar:

0 Modulkoordinering o Mätteknik

o Provningsmetoder o Byggritningar

o Installationsteknik 0 Inredning

0 Värmeisolering o Byggnadskonstruktioner o Byggkomponenter o Byggvaror

2.1.4 Metallområdet

Metallnormcentralen, MNC, svarar för Standardiseringen på metallområdet. MNC:s styrelse består av medlemmar tillsatta av organisationer, sammanslutningar och företag inom stål- och metallvarubranschen. MNC:s övriga organ är teknisk huvudkommitté med arbetsut— skott, teknisk byrå samt tekniska kommittéer.

MNC:s arbetsområde omfattar:

Allmänna tekniska leverans— och kontrollbestämmelsox

Materialprovning Järn och stål Icke—järnmetaller

00000

Formvaror

Svenska Elektriska Kommissionen, SEK, är dels svensk nationalkommitté av IEC och av CENELEC, dels fack— organ för svensk standardisering pä elområdet. Högsta beslutande organ är fullmäktige, som består av repre— sentanter för myndigheter, statliga verk och provnings- institutioner, organisationer representerande till- verkare och användare av elutrustning samt organisa— tioner representerande producenter och distributörer av elenergi. Övriga organ är styrelse, centralkansli samt tekniska kommittéer.

SEK:s arbetsområde omfattar:

0 Grundstandard och övergripande standard (t.ex. för terminologi, symboler, storheter och enheter, miljö— klasser och miljötålighet, isolationsnivåer, kaps—

lingsklasser, skyddsklasser) Mätteknik

Elsäkerhet

Material för elapplikationer

OOOO

System, utrustningar, maskiner, apparater och led— ningar för produktion, överföring, distribution och användning av elenergi

o Elinstallationer med tillhörande utrustningar och

apparater

o System, utrustningar och apparater för elektroniska tillämpningar Industriell processtyrning o Akustik, ljud, bild

2.1.6 Mekanområdet

Sveriges Mekanstandardisering, SMS, svarar för stan- dardiseringen inom det mekanisk—tekniska området. SMS

standardiseringsarbete stöds av mekanbranschens före—

tag och organisationer, statliga verk och myndigheter samt andra av SMS verksamhet intresserade parter. Des— sa är representerade i SMS fullmäktige — SMS högsta beslutande organ. Övriga organ är styrelse, teknisk huvudkommitté, planeringsgrupper och tekniska kommit— téer till vars förfogande finns ett kansli under led—

ning av en verkställande direktör.

SMS arbetsområde omfattar

Grundläggande standard

Konstruktionselement

Kraftöverföringslelement

Produktionsmedel

Bilar

Närtransporter Byggmaskiner Värme, kyl— och ventilationsutrustningar Motordrivna trädgårdsredskap

Lantbruks— och skogsmaskiner Rör och rörledningar, rörledningsarmatur, tryckkärl Brandmateriel och utrustningar för räddningstjänst Energiomvandlare och kärnteknik

Läs och beslag

Förbränningsmotorer och gasturbiner

OOOOOOOOOOOOOOOO

Skeppsteknik

2.1.7 Informationsteknologiområdet

Standardiseringsverksamheten inom informationsteknolo— giområdet bedrivs från år 1988 av ett fristående, till SIS anslutet fackorgan, Informationstekniska Standar—

diseringen, SIS—ITS.

SIS—ITS arbetsområde omfattar Grundläggande informationsteknologi (IT) 0 o Finansiella system 0 Handelsdatautbyte o IT—utrustning

o Mikroprocessorer

2.1.8 SIS Allmänna Standardiseringsgrupp

För områden där fackorgan saknas handläggs standardi— seringsarbetet inom SIS Allmänna Standardiserings— grupp, SIS—STG. Standardiseringsgruppens organ är gruppstyrelse och huvudkommittéer samt tekniska kom- mitéer. Varje huvudkommitté ansvarar för visst av— gränsat arbetsområde och sammansätts av representan— ter för organisationer, myndigheter, institutioner och företag inom berörda branscher.

SIS—STG:s arbetsområden omfattar

Administrativ teknik och dokumentation Allmänna grunder och tvärteknik (t.ex. måttsystem) Miljö och miljöpåverkan

Livsmedel och foder

Icke—metalliska material

OOOOOO

Konsumentvaror och Säkerhetsteknik (t.ex. personlig säkerhetsutrustning) o Förpackning och distribution

2.1.9 Samverkande organ

Samverkande organ ansvarar efter överenskommelse med SIS förvissa avgränsande uppgifter. För närvarande är Försvarets Materielverk, FMV; IVA:s Kran- och Hiss— kommission, IKH; Sjukvårdens och socialvårdens

planerings— och rationaliseringsinstitut, Spri; Statens provningsanstalt, SP; Tekniska Nomenklaturcentralen, TNC anknutna som samverkande organ till SIS. De med SIS av- talade arbetsuppgifterna inom standardiseringen framgår av appendix 1. I denna bilaga redovisas även arbetet inom IVAzs Tryckkärlskommission, TKK, eftersom förhand— lingar pågår om anknytning av TKK som samverkande organ till SIS

2.1.10 Standardiserande och normerande organ i

övrigt

En rad statliga och enskilda organisationer utarbetar föreskrifter, regler och normer som liknar standard eller som täcker områden där standard kan förekomma. Med flera sådana organisationer har SIS och fackorga— nen ett nära samarbete (jfr 2.1.8) och i några fall säljs deras publikationer genom SIS. En summarisk över— sikt över dessa organ återfinns i den av SIS årligen

utgivna Standardkalendern.

2.1.11 Svensk bransch— och företagsstandardise—

ring

Inom olika branscher och individuella företag pågår standardisering som ett led i rationaliseringsarbetet för produktframställning och användning. I största möjliga utsträckning baseras bransch— och företags— standard på nationell och internationell standard. Man gör vanligen urval från dessa eller kompletterar dem med specifika uppgifter av intresse för branschen eller företaget. Större företag har ofta en särskild

standardiseringsavdelning.

Bransch— och företagsstandardisering är i motsats tin internationell och nationell standardisering inte

öppen för alla berörda parter utan endast för de egna intressenterna.

2.1.12 Kvalitetsmärkning

Ett komplement till standardiseringen är kvalitets- märkning i form av certifiering. En vara som uppfyller kraven i svensk standard kan efter ansökan hos SIS av tillverkaren eller säljaren förses med SIS inregistre- rade varumärke — SIS-märket — vilket innebär att den överensstämmer med svensk standard och kontrolleras

göra det.

Det är inte alla standarder som kan leda till SIS— märkning. I allmänhet krävs att alla väsentliga egen— skaper hos produkten täcks av standard, så att upp- fyllandet av standarden verkligen motsvarar en viss

kvalitet hos produkten. SIS—märket är alltså ett kvalitetsmärke, som anger produktens kvalitet som hel—

het, inte bara i vissa avseenden.

Tillverkare eller försäljare/importör av en vara an— söker om tillstånd att få använda SIS—märket. Efter godkänd typprovning lämnas tillståndet, och tillstånds— innehavaren garanterar då att varan fortlöpande häller samma klass. SIS å sin sida gör regelbundet stick— provskontroller, och SIS—märkningstillståndet kan dras

in om produkten då inte uppfyller standardens krav.

Förutom nationell märkning tillämpas nordisk märkning inom INSTA-samarbetet. Detta innebär att tillstånd ut— färdat av ett nordiskt land erkänns utan särskild prövning även i de övriga nordiska länderna. Motsvaran- de internationell märkning är under utveckling inom Västeuropa (CEN) och globalt inom ISO. Kvalitetsmärk- ning av elektronikkomponenter handhas av CENELEC och IEC.

verksamheter

Till den svenska standardiseringen är knutna olika verksamheter som syftar till att främja standarders tillämpning genom rådgivning, utbildning, information etc. De svenska standardiseringsorganen upprätthåller således på uppdrag av Kommerskollegium en av de två svenska upplysningscentralerna gällande svenska tek- niska regler som inrättats enligt överenskommelsen

inom GATT om tekniska handelshinder.

Under år 1986 har standardiseringsorganen också intro— ducerat helt nya informationstjänster gällande aktuel— la standardiseringsprojekt. Dessa nya tjänster, Standard Respons och Standard Radar, bygger på den information Sverige får tillgång till via de europeis— ka standardiseringsorganen, CEN/CENELEC, inom ramen för den informationsprocedur som EG och, för standar-

der, även EFTA upprättat.

standardiseringsorganen medverkar också tillsammans med svenska provningsorgan, Kommerskollegium och Exportrådet i Teknisk Exportservice och ställer därmed kunnande och kompetens till svenska exportföretags för- fogande när det gäller att identifiera och kartlägga

produktkrav i andra länder.

SIS har också deltagit i uppbyggnaden av den datorbase— rade tekniskt—ekonomiskt inriktade söktjänsten TESS Sökservice som bl.a. ger möjlighet för standardise— ringens intressenter att från egen dataterminal via telekommunikation söka i databaser över svensk, inter—

nationell och utländsk standard.

För att driva konsultations— och utbildningsverksamhet i samband med standardisering inom och utom Sverige bildade SIS år 1978 SIS Service AB, SISAB.

2.2 Internationell standardisering

Det internationella standardiseringsarbetet bedrivs dels av organ helt specialiserade på standardisering och samhörande aktiviteter, dels avorgan vilka vid sidan av andra arbetsuppgifter också bedriver viss standardiseringsverksamhet. Enligt en bl.a. av ECE (FN:s ekonomiska kommission för Europa) och GATT (organisationen för General Agreements on Tariffs and Trade) tillämpad nomenklatur (jfr ISO Guide 2—1986) benämns de specialiserade organisationerna "interna- tional standards organizations" (standardiseringsor- gan) och de övriga "international standardizing bodies" (standardiserande organ).

Det finns två specialiserade standardiseringsorgan med global verksamhet nämligen ISO (International Organiza- tion for Standardization) och IEC (International Electrotechnical Commission), båda med centrasekreta— riat i Geneve.

Medlemskap i dessa båda organ är öppet för alla länder.

Medlemmar är nationella standardiseringsorgan, ett från varje land. SIS — Standardiseringskommissionen i Sverige representerar Sverige i ISO och SEK, Svenska Elektriska Kommissionen representerar Sverige i IEC.

ISO hade i juni 1987 90 medlemmar, därav 74 ordinarie medlemmar och 16 korresponderande medlemmar.

IEC bildades år 1906 och är därmed den äldsta av de internationella standardiseringsorganen. IEC har 42 medlemmar.

Bland de standardiserande organen märks en lång rad

organisationer, huvudsakligen av myndighetskaraktär t.ex.

CCITT för informationsteknik Codex Alimentarius för födoämnen WHO för hälso— och miljöfrågor

För undvikande av parallellarbete och överlappande aktiviteter föreligger avtal om samverkan (Liasion) mellan ISO och IEC å ena sidan och de övriga organisa-

tionerna å den andra.

2.3 Regional standardisering

Den regionala standardisering som i första hand är av intresse för Sverige, är den som bedrivs inom Väst-

europa och Norden.

Det västeuropeiska regionala standardiseringssamarbe— tet kan ses som ett komplement till det globala, och har som bakgrund bl.a. de krav och önskemål på harmoni— sering av standarder som uppkommit i samband med strä— vandena inom EG och EFTA att genom harmonisering av tekniska regler undanröja tekniska handelshinder. En huvuduppgift är att få samstämmig tillämpning inom Europa av de internationella standarderna från ISO och IEC. På motsvarande sätt som på global nivå finns det två specialiserade europeiska standardiseringsor— gan: CEN (där SIS representerar Sverige) för icke elektriska områden och CENELEC (där SEK representerar Sverige) för det elektrotekniska området.

På det regionala planet finns inom Västeuropa ett an- tal organ som vid sidan om andra arbetsuppgifter be— driver viss standardiseringsverksamhet. De viktigaste

av dessa organ är

CEPT (De västeuropeiska teleförvaltningarnas

samarbetsorgan) för informationsteknik

CECA (EG:s organ för stålsamarbete) för stålstandardisering

AECMA (den västeuropeiska flygindustrins samar-

betsorgan) för standardisering inom flyg— plansområdet.

CEN och CENELEC samverkar på olika sätt med dessa och andra motsvarande organ i avsikt att uppnå att deras standardiseringsresultat fastställs som Europeisk Standard (EN). Genom avtal med CEN kan de organ som så önskar och som uppfyller kraven på allsidig repre— sentation i standardarbetet anknytas som samverkande organ (Associated Bodies, ASB).

På det nordiska planet sker samarbetet inom INSTA (Internordisk Standardisering). Verksamheten grundar sig på ett samarbetsavtal mellan standardiseringsorga— nen i de nordiska länderna. Uppgiften är att genom systematiserat samarbete och informationsutbyte dels åstadkomma likalydande nationella standarder, dels genom fördelning av arbetet bidra till ett bättre ut- nyttjande av standardiseringsorganens resurser. Man strävar efter ett samordnat uppträdande i de interna— tionella organisationerna ISO, IEC, CEN och CENELEC, samt en samordnad tillämpning av internationella re- kommendationer och standarder.

3 ARBETSFORMER

Initiativet till en ny standard kan komma från olika håll — i princip kan vilken instans som helst, enskild eller samhällelig, vända sig till ett standardiserings- organ med förslag om att standardisering bör sättas i gång på något visst område. I praktiken tas ofta initiativet av företag eller myndigheter — ibland ge- nom en redan bildad kommitté — som i sitt arbete upp— märksammats på nya behov av standarder. Ofta initieras även arbetet på den internationella eller regionala nivån.

Standardiseringsorganet — SIS-STG eller ett fackorgan — planerar och fördelar uppgifterna till befintliga tekniska kommittéer. Gäller ärendet en helt ny stan- dardiseringsuppgift måste en ny kommitté bildas. Kommittén, i vilken all sakbearbetning och diskussion äger rum, sätts samman av experter som representerar olika intressen inom området — det kan vara tillverka— re, användare, statliga verk, organisationer eller institutioner. Man eftersträvar alltid att göra kom— mittén så representativ som möjligt för alla intresse-

rade parter i den aktuella standardiseringsuppgiften.

Normalt finns bara en representant för standardise- ringsorganet i kommittén - det är kommitténs tekniska sekreterare. I SEK:s kommittéer är det vanligt att även den tekniska sekreteraren kommer "utifrån", medan de tekniska sekreterarna inom SIS—STG, BST, MNC och

SMS oftast är anställda vid standardiseringsorganets

kansli.

Kommitténs uppgift är att arbeta fram ett förslag till svensk standard. Ofta baseras arbetet på internationel- la standarder eller standardförslag. Utredningar och undersökningar gjorda inom organisationer eller företag används även som underlag för arbetet — ibland kan också kommittén initiera sådana undersökningar. Under arbetet hålls kontakt med motsvarande internationella kommittéer, och medlemmar i kommittén deltar även i det internationella arbetet. Ibland är det internatio— nella arbetet så dominerande att kommitténs huvudupp— gift blir att skapa underlag för nationella ställnings— taganden i den internationella kommittén för att däri- genom påverka arbetet och skapa förutsättningar för att den internationella standarden kan accepteras nationellt. Vanligast är att arbetet nationellt och

internationellt sker parallellt.

När kommittén arbetat fram ett förslag till standard sänds detta ut på remiss. Remissen går till företräda— re för såväl tillverkare som användare i form av före— tag, organisationer, myndigheter etc. som berörs av förslaget. Härvid nås även de intressenter som inte finns representerade i kommittén. Samtidigt anmäls förslaget i tidskriften MÅNADENS STANDARD och i fack- pressen. På det sättet vill man försäkra sig om att alla som är intresserade av förslaget får möjlighet att yttra sig. Formellt är minimitiden för en remiss fyra veckor, men i praktiken är den oftast längre.

Standardförslaget bearbetas sedan av kommittén med an— ledning av remissvaren. Blir det många ändringar kan förslaget gå ut på remiss en gång till — annars går för— slaget vidare till huvudkommitté eller fackorgansstyrel»

se för godkännande.

Först därefter kan förslaget anmälas till SIS Teknis— ka nämnd för fastställelse som svensk standard. Tek— niska nämnden bedömer då om standarden uppfyller de allmänna, tekniska och formella krav som bör ställas på den, om den är riktigt utformad och om den är till— fredställande samordnad med andra standarder, både nationella och internationella. Om Tekniska nämnden avvisar förslaget går ärendet tillbaka till kommittén för förnyad behandling.

I särskilda fall kan SIS styrelse fatta beslut om fastställande av en svensk standard som från Tekniska nämnden hänförts till styrelsen.

Gången av ett standardiseringsprojekt från initiativ till standard framgår av figur 3. Det tidsmässiga sam- bandet mellan nationellt och internationellt arbete åskådliggörs av diagrammet i figur 4. Man strävar ef— ter att så snart en internationell standard förelig— ger, motsvarande svenska standard också skall kumma ges ut. Detta kräver att arbetet bedrivs parallellt på såväl nationell som internationell nivå. När så är möjligt ikraftsätts den internationella (ISO, IEC) eller västeuropeiska (CEN) standarden i oförändrat skick som svensk standard.

ull—QLN lan.—nu mum-l _ _ _

ml—AVIHRLT nu"

nu ut -u— anus-c

nun-alm! ml mau-cul- _ "IUM"!

dumma—ou Mm.-una" vunna mums—lv" | ||.

It!-Sununu nuo-annu us.-uma

FIGUR 3.

SMU-|| mun! G-mM-uvvlmm ulllM (ISO Du" hoom-| (ISO Dun lnmnn SIMM ”om..." IEC Sununu Dnm IEC Cum Om:: Du!"

hmmm-m. om mm::- Mlnulu nu A mn I

| I I I | | | | | | | |

FIG!!! # .

4 OMFATTNING OCH INRIKTNING

Som framgår av beskrivningen i avsnitt 3 ovan är det svenska standardiseringsarbetet i mycket stor utsträck— ning knutet till internationell och regional standardi- sering.

För att beskriva omfattningen och inriktningen av det svenska standardiseringsarbetet måste därför svensk medverkan i internationell och regional standardise- ring beaktas (se 4.3.2 nedan).

Omfattningen av det internationella och regionala stan— dardiseringsarbetet beskrivs dessutom separat i av— snitten 4.1 och 4.2.

4.1 Internationell standardisering 4.1.1 ISO

Det tekniska arbetet inom ISO resulterade under år 1987 i ca 600 nya och reviderade ISO-standarder. Man behandlade ca 20 000 arbetsdokument. Antalet ISO— standarder uppgick i juli 1987 till 6 522. standardiseringsarbetet bedrivs i 164 tekniska kommit— téer med 646 underkommittéer och ca 1 600 arbetsgrup— per.

ISO har på sitt arbetsprogram ca 6 000 pågående pro— jekt som nått olika långt

Färdiga förslag till internationell 1 62) standard (DIS)

Registrerade förslag (DP) 2 377 Projekt som ej nått förslagsstadiet (WI) 2 500 Under år 1987 registrerades 129 nya projekt, 230 pro— jekt nådde stadiet för registrering av förslag och 344 projekt blev färdiga förslag.

4.1.2 IEC

Det tekniska arbetet inom IEC resulterade under åren 1986/87 i ca 140 nya och reviderade IEC—publikationer. Man behandlade ca 10 000 IEC-dokument. Antalet IEC— publikationer uppgick i januari 1987 till ca 2 000.

IEC har på sitt arbetsprogram ca 1 600 pågående pro— jekt.

4.2 Regional standardisering 4.2.1 Regler och avtal i Västeuropa

Från den 1 januari 1986 gäller ett antal nya gemensam— ma procedurregler för de västeuropeiska standardise— ringsorganen CEN och CENELEC och därmed också för de

anslutna nationella standardiseringsorganen.

Den viktigaste av de nya reglerna gäller kravet på att fastställd Europeisk Standard (EN) fastställs och in- förs som nationell standard. Detta gäller vare sig man röstat för eller mot den europeiska standarden i fråga De nationella standardiseringsorganen är alltså skyl— diga att inom ramen för sin legala kompetens faststäl— la varje EN som nationell standard och samtidigt åter— kalla varje motstridig standard. Reglerna för s.k. Harmoniseringsdokument (HD) är något mindre rigorösa och vissa nationella avvikelser kan i särskilda fall tillåtas.

CEN/CENELEC har vidare antagit nya röstningsregler - innefattande en kombination av majoritetsröstning med en röst per land samt en vägd röstning; stillestånds- regler för nationellt arbete när arbete med ny europe— isk standard pågår; regler för preliminär standard s.k. Europeisk Förstandard (ENV); regler för anslut— ning av samverkande organ samt regler för gemensamma tekniska kommittéer.

EG och CEN/CENELEC har när det gäller utarbetande av harmoniserade EN enligt mandat och beställning från EG tecknat ett avtal med allmänna riktlinjer (General Guide—lines) och ett ramkontrakt (Framework Contract) den 13 november 1984 resp. den 10 oktober 1985.

EFTA har i allt väsentligt anslutit sig till samma principer och regler som EG för samarbetet med CEN/ CENELEC. Ett avtal med allmänna riktlinjer för samar- betet (General Guide—lines) och ett ramkontrakt för standardiseringsmandat (Framework Contract) underteck— nades mellan EFTA och CEN/CENELEC den 30 april 1985 resp. den 28 januari 1986.

De allmänna riktlinjerna och ramkontrakten med EG och EFTA ställer i princip samma krav på nationell till- lämpning som CEN/CENELEC:s egna regler.

4.2.2 CEN

Det tekniska arbetet inom CEN resulterade under år1986 i 18 nya standarder. Antalet totalt uppgår till ca 160, varav den övervägande delen utgör Europeisk Standard (EN) och endast 2 är harmoniseringsdokument (HD), 211 projekt pågår inom de för närvarande 66 aktiva tek— niska kommittéerna.

4.2.3 CENELEC

Det tekniska arbetet inom CENELEC resulterade under år

1985 i 50 nya standarder. Antalet totalt uppgår till ca 100 EN samt 600 harmoniseringsdokument. 200 projekt

pågår inom de för närvarande 42 aktiva tekniska kommit- téerna.

4.2.4 INSTA

Genom att från år 1985 införa en möjlighet att regi— strera överensstämmande nationella standarder som minst två länder fastställt och inget annat nordiskt land motsatt sig har de nordiska standardiserings— organen sökt tillmötesgå önskemålen om identifiering av harmoniserade nordiska standarder.

Eftersom samtliga nordiska länder är internationellt orienterade i sin standardisering och särskild INSTA— registrering ej sker för internationellt eller väst- europeiskt harmoniserad standard bedöms antalet INSTA— registrerade standarder bli begränsat.

Fram till juli 1987 hade 18 svenska standarder med

INSTA—registrering fastställts.

4.3 Svensk standardisering 4.3.1 Nationell standardisering

Det totala antalet gällande svenska standarder uppgår för närvarande till ca 7 000. Samtliga dessa blir regelmässigt föremål för en översyn i de tekniska kommittéerna varvid beslur fattas om standarden kan fortsätta att gälla i oförändrat skick, om den behö-

ver revideras eller om den skall föreslås bli indra— gen.

Totalmängden standarder utgör därigenom en dokumenta- tion av tekniskt—ekonomiska förhållanden som ständigt hålls aktuell. Varje år beslutar SIS tekniska nämnd om indragningar av ca 150 standarder, att jämföra med be— slut om fastställelse av ca 500 nya eller reviderade

standarder.

Under verksamhetsåret 1986/87 fastställdes 440 standar— der, varav 303 var ny standard och 137 utgjorde revide- ringar av existerande standarder. 124 standarder

drogs in under verksamhetsåret.

Årsproduktionen av standarder mätt i antalet standar— der har genom åren ökat i endast begränsad utsträck— ning, medan antalet sidor per fastställd standard vuxit kraftigt. Se figur 5.

Antalet svenska standarder som svenska myndigheter hän— visar till i sina föreskrifter och allmänna råd torde ligga i storleksordningen 1 000 att jämföra med det totala antalet ca 7 000.

Gällande svensk standard per 30 juni:

7.000

! om som 4.000 3.000 2.000

LM

éääåå

Anm! dokument l986/87 = 440 st

Antal sidor l986/87 = 7 218 st

FIGUR 5 .

4.3.2 Svensk medverkan i internationell standardi—

sering

Sverige deltar aktivt i ett stort antal (115) av ISO:s totalt 164 tekniska huvudkommittéer (ISO/TC) genom s.k. P—membership och i samtliga IEC:s 81 motsvarande kommittéer.

Sverige har sekretariatsfunktion i21 tekniska huvud— kommittéer och i 23 underkommittéer och 93 arbetsgrup— per. Flertalet underkommittéer har arbetsuppgifter

som i omfattning kan likställas med de tekniska huvud— kommittéernas.

4.3.3 SIS-märkning för kvalitet

Den 1 juli 1987 fanns 353 SIS-märkningstillstånd inom 33 olika produktgrupper bland vilka märks lastpallar, plaströr, skyddshjälmar och Skyddsskor, värdeskåp samt ID-kort.

4.4 Andra länders standardisering

I de flesta västeuropeiska länder är standardiserings— organen uppbyggda på ungefär samma sätt som i Sverige — dvs. som enskilda organisationer med mer eller mind— re stark anknytning till staten. Arrangemanget med

ett centralorgan och fristående organ för vissä fack- områden återfinns också i flera länder — bl.a. i Finland och Norge. I det internationella arbetet har Västeuropa hittills spelat en ledande roll. Standardi— seringsorganen i Tyskland, Frankrike och Storbritan- nien är stora med mellan 500—1 000 anställda vardera och svarar tillsammans i runt tal för hälften av de tekniska sekretariaten inom ISO.

I USA har standardiseringsarbetet länge varit förde— lat på ett stort antal organisationer med American National Standards Institute, ANSI, som centralt ko— ordinerande organ. ANSI har på senare är bl.a. ökat insatserna på det internationella området kraftigt.

Standardiseringsorganen i öststaterna är statliga. Sovjetunionens standardiseringsorgan utgör ett eget ministerium och har även hand om metrologi, provning, och kvalitetskontroll. standarderna i östländerna är vanligen inte frivilliga som i de allra flesta fall i väst, utan har närmast karaktär av föreskrifter. Även för Sovjetunionen gäller att man på senare år gjort kraftigt ökade insatser för internationell

standardisering.

Standardiseringsarbetet var länge koncentrerat till industriländerna, men numera deltar många lågindustri— aliserade länder i arbetet. Indien, t.ex. har en myck- et stor standardiseringsorganisation med ca 1 000 an— ställda. Ofta ligger tyngdpunkten i arbetet i dessa länder på livsmedel och jordbruksprodukter. Vanligen har också standardiseringsorganet — som i de flesta fall är statligt — mer vidsträckta uppgifter än motsva— rande organ i I—länder. Man svarar t.ex. för allmän kvalitetskontroll av produkter, och en väl uppbyggd provningsanstalt ingår därför ofta i organisationen Även för U—länderna har det internationella arbetet

stor betydelse.

De fem standardiseringsorgan som har störst engagemang i den internationella standardiseringsorganisationen

ISO är:

Association Francaise de Normalisation, AFNOR (Frank- rike), som utger standard med beteckning NF

British Standards Institution, BSI, (Storbritannien), BS

Deutsches Institut för Normung, DIN (Tyskland), DIN

American National Standards Institute, ANSI (USA), ANSI

SIS — Standardiseringskommissionen i Sverige, SS

5 FINANSIERING 5.1 Finansieringskällor

Finansieringen av standardiseringsorganens interna resurser sker genom

- Kontantinsatser från näringslivet

— Allmänt statsanslag

— Uppdragsmedel från statliga verk och myndigheter samt byggforskningsmedel

— Nordiska fondmedel — Försäljningsintäkter Finansieringens procentuella fördelning för hela stan—

dardiseringsverksamheten budgetåret 1986/87 framgår av figur 6.

WDIAGSNEDEL FRÅN STATLIGA VERK OCH MYNDIGHETER SAMT IVGGFORSKNINGS— MEDEL " &

FORSÅLJNINGSINTLKTER 45 x

ALLMÄNT "ANGLAG 1! ! FÖRSÄLJNImSÖVm— SKOTT 20 % KWANYINSATSER FRÅN Mnmasuvi'r RI ! mams. 5.2 Kontanta medel från näringslivet

Kontanta medel från näringslivet till standardiserings- verksamheten kommer dels direkt från enskilda och statliga företag, dels samordnat från olika närings— livsorganisationer. De företag och organisationer som står för dessa kontanta medel är normalt intressenter i och därmed uppdragsgivare till standardiseringsorga— nen. Den helt övervägande delen av dessa medel utgör ett direkt stöd för det tekniska arbetet. Medlen utgör dels ersättning för standardisering inom ett visst fackområde, dels ersättning för bestämda, avgränsade projekt. Endast en mycket li en del av medlen från näringslivet avser stöd för SIS centrala verksam-

het.

Ett stort resurstillskott från näringslivet är även att sakkunniga och experter utan kostnad för standardise-

ringsorganen ställs till förfogande i standardiserings— arbetet. Av totala antalet experter som medverkar kom-. mer 75—80 % från näringslivet. Detta är motiverat såväl genom näringslivets dominerande roll som tillverkare

och användare av olika produkter som genom standardise— ringens betydelse för främjande av den tekniska utveck-

lingen och underlättande av handeln över gränserna.

Från näringslivet har för budgetåret 1986/87 erhållits 25 500 kkr.

5.3 Anslag över statens budget

SIS är som sammanhållande organ för standardiserings— arbetet i Sverige den instans som över statsbudgeten tilldelas statsanslag för hela standardiseringsverk— samheten, vilket fördelas på fackorgan, standardise— ringsgrupp och central verksamhet.

För statsanslaget tillämpas fr.o.m. budgetåret 1966/67 den regeln att anslaget skall utgöra 60 % av närings— livets kontantinsatser till verksamheten. Fr.o.m. bud— getåret 1982/83 beräknas dessa 60 % på näringslivets bidrag året innan bidragsåret.

Det första statsanslaget till Standardiseringskommis- sionen år 1924 motiverades med "standardiseringens be— tydelse för produktionen, för handeln och konsumenter— na samt icke minst dess fördelar för staten själv som

tillverkare och konsument".

Vid den bedömning som år 1965 låg till grund för fast— ställande av den s.k. 60 %—regeln om fördelningen av statens och näringslivets anslag till standardisering-

en beaktades främst följande tre aspekter

heter

handelspolitiska synpunkter

. standardiseringens betydelse för den tekniska och

ekonomiska utvecklingen

Under den senaste 20—årsperioden har ytterligare en aspekt accentuerats,nämligen engagemanget från statens sida avseende medborgarnas hälsa och säkerhet, den yttre och inre miljön, forskning och utveckling i all— mänhet samt frågor sammanhängande med energi— och resurshushållning. Härigenom har efterfrågan från sta— tens sida på standardisering inom områdena miljö och säkerhet, konsumentvaror samt energiteknik tilltagit och ett ökat utnyttjande av standardiseringsresultat vid föreskriftsarbetet har uppkommit.

Det allmänna statsanslaget uppgick för budgetåret 1986/87 till 13 393 kkr.

5.4 Uppdragsmedel från statliga verk och myn— digheter

I statsverkspropositionen år 1966 anfördes att det är rimligt att de statliga affärsverken vid sidan av all— männa statliga anslag lämnade ersättning för standar— diseringsuppdrag i de fall detta var kommersiellt mo— tiverat och att standardiseringsorganen även borde kunna få ersättning från andra statliga organ för arbe— te som innebär en direkt avlastning av uppgifter från

vederbörande myndighet.

Efter år 1966 har i ökande utsträckning uppdragsmede] erhållits från de affärsdrivande verken, försvaret och

andra statliga organ, vilka motiverats av dessa parters

behov av standardisering och standarder i egenskap av

köpare och användare av varor och produkter av olika slag.

Medel har även lämnats av föreskriftsgivande myndighe— ter, vilka i anslutning till föreskrifter eller allmän— na råd kan utnyttja resultaten av standardiseringsar— bete framför allt när det gäller säkerhet, hälsa och

miljö.

Det måste i detta sammanhang också framhållas att standardisering ofta är en effektiv väg att få till stånd allmän kännedom om och tillämpning av viktiga forskningsresultat och att överbrygga stadiet mellan utveckling och exploatering. Standardiseringen är där— igenom många gånger att betrakta som slutsteget i forsknings— och utvecklingsarbetet. Därtill kommer att standardisering framtvingar en kontroll och i många fall en komplettering av uppnådda forskningsresultat för att en hållbar standard skall kunna konstrueras. Detta har uppmärksammats i regeringens prop. 1983/84:135 "Industriell tillväxt och förnyelse", vari föredraganden uttalat att han finner det rimligt att även forsknings— och utvecklingsstödjande organ som t.ex. STU kan lämna stöd till standardiseringsprojekt

som har ett med organens uppgifter sammanfallande syf— te.

Statens råd för byggforskning ställer byggforsknings- medel till förfogande för standardiseringsuppgifter inom byggnadsområdet.

I uppdragsmedel från statliga verk och myndigheter har för budgetåret 1986/87 erhållits 9 807 kkr.

5.5 Nordiska fondmedel

Nordisk fond för teknologi och industriell utveckling (Nordiska industrifonden) fastställer årligen en ram för bidrag till samnordiska standardiseringsprojekt inom INSTA—samarbetet. Inom denna ram har konkreta pro— jekt utvalts bland ett antal förslag. För beviljande av anslag gäller att projekten skall vara gemensamma för två eller flera nordiska länder och arbetsmässigt och tidsmässigt klart avgränsade. De områden som för närva— rande prioriteras är informationsteknik, miljövårdstek— nik, hälsovårdsteknik, materialteknik, transportteknik,

energiteknik.

I samband med diskussionerna kring en nordisk hemma— marknad har även direkta bidrag till standardisering

från Nordiska Ministerrådet aktualiserats.

5.6 Försäljningsintäkter

Svenska standardpublikationer var fram till år 1952 prissatta så att försäljningsintäkterna endast skulle täcka trycknings— och distributionskostnaderna. På för— slag av statens sakrevision höjdes år 1952 priserna på standardpublikationerna så att ett ordentligt till— skott till standardiseringsarbetet även skulle erhål— las. Såväl statsmakterna som näringslivet har sedan dess förutsatt att standardiseringsorganen tar tillvara möjligheterna till självfinansiering genom en lönsam försäljning. Genom oliks säljfrämjande åtgärder har försäljningen av standardpublikationer ökat starkt under den seraste ZO—årsperioden och försäljningsöver— skottet, dvs. försäljningsintäkten minskad med tryck— nings— och försäljningskostnaden, utgör nu ett betydel— sefullt bidrag till standardiseringsverksamhetens finansiering. SIS strävar efter att ytterligare öka

_ __ _alla_-Hauh— 4.4-zum "

försäljningsöverskottet genom en aktiv marknadsföring och en aktiv prispolitik. Härvid måste särskilt utveck—

lingen mot nya mediaformer beaktas.

I försäljningsintäkterna ingår även försäljning av ut— ländska och internationella standardpublikationer, av— gifter för SIS—märkning samt ersättning för tekniska

upplysningar, kurser m.m. Samtliga dessa verksamheter ger ett positivt bidrag till standardiseringsverksam—

heten.

Försäljningsintäkterna för publikationer och tjänster har för budgetåret 1986/87 uppgått till 38 442 kkr.

Till SIS anknutna organ

Fögsga£e£s_Mgtgrlelvgrk,_FMV

utger försvarsstandard inom sitt område samt samman- håller gemensamma standardiseringsfrågor för försvaret och ombesörjer distribution av försvarets publikationer om standard.

Dessutom medverkar FMV inom SIS Standardiseringsgrupp och de till SIS anslutna fackorganen i projekt för ut- arbetande av svensk standard inom ämnesområden för vil- ka FMV har särskild sakkunskap och särskilt intresse.

Överenskommelsen om anknytning till SIS som samverkande organ, innebär bl.a. att FMV får utse en ledamot jämte en suppleant i SIS tekniska nämnd samt att FMV åtar sig att för den svenska upplysningstjänsten om standarder fortlöpande hålla SIS underrättad om de standarder som utges av försvaret.

utarbetar normer för beräkning, konstruktion, tillverk— ning och kontroll avseende kranar och andra lyftinrätt— ningar. överenskommelsen om anknytning till SIS som

samverkande organ, innebär bl.a. att de av IKH utarbe- tade normerna fastställs och utges som svensk standard

samt att IKH åtar sig att för den svenska upplysnings-

tjänsten om standarder fortlöpande hålla SIS underrät-

tad om de normer som IKH utarbetar.

Sjukvårdens och socialvårdens planerings— och zatienålissrinssinstitett 5951 ________

utarbetar svensk sjukhusstandard för material och ut— rustning som "Spri specifikationer", dels allmänna re— kommendationer som "Spri råd".

Dessutom medverkar Spri inom fackorganen och SIS Stan— dardiseringsgrupp i projekt inom ämnesområden för vil— ka Spri har särskild sakkunskap och särskilt intresse. Överenskommelsen om anknytning till SIS som samverkande organ, innebär bl.a. att Spri får utse en ledamot jämte en suppleant i SIS tekniska nämnd.

Spri åtar sig att företräda SIS i det internationella standardiseringsarbetet inom ISO och CEN för ämnesområ— den som berör Spri och vilka inte ligger inom SIS Stan— dardiseringsgrupps eller till SIS anslutna fackorgans

områden.

Spri äger dessutom rätt att framlägga förslag till svensk standard för fastställelse av SIS tekniska

nämnd.

åtåtånå prgvgigggagstaltL EP_

är landets centrala offentliga institut för provning och teknisk utvärdering av material, konstruktioner och system. SP mäter och kalibrerar. FoU bedrivs i första hand för att ta fram nya normer och provningsmetoder, SP deltar aktivt i standardiseringsarbetet. överenskom— melsen om anknytning till SIS som samverkande organ innebär bl.a. att SP får utse en ledamot jämte en supp— leant i SIS tekniska nämnd samt att SP åtar sig att

för den svenska upplysningstjänsten om standarder fort- löpande hålla SIS underrättad om de tekniska regler som utges av SP.

Tekniska_ngmgnklgtgrgegtgaleg,_TNC

— är central instans för teknisk terminologi och

nomenklatur,

— utarbetar ordlistor och anvisningar för skrivning av

teknisk text m.m. i TNC—serien som omfattar ett 80—tal nummer,

- förvaltar en termbank med auktoriserad svensk terminologi,

— granskar bl.a. förslag till standard

- ger råd och upplysningar i frågor som rör termino—

logi inom tekniken och angränsande fack, — anordnar kurser i terminologi och teknisk språkvård,

— publicerar artiklar om teknikens språkplanering i bl.a. tidskriften Månadens Standard,

- utger nyhetsbladet TNC—Aktuellt som utkommer med 4 nr per år

— medverkar i internationellt samarbete om terminologi

och termbanker genom INFOTERM, — medverkar i nor— diskt samarbete om terminologi och termbanker genom NORDTERM

Överenskommelsen om anknytnining till SIS som samver— kande organ, innebär bl.a. att TNC får utse en ledamot jämte en suppleant i SIS tekniska nämnd. TNC har vidare

på uppdrag av SIS-STG sekretariatet för Tekniska

kommittén. TK 8, Terminologins grunder inom Huvudkommit— tén HK 32, Allmänna grunder och tvärteknik. TNC:s pub— likationer kan bl.a. köpas genom SIS.

TryckkärlskommisgigngnL IVA

Med IVAzs Tryckkärlskommission pågår för närvarande för- handlingar om anknytning till SIS som samverkande organ. Tryckkärlskommissionen utarbetar normer för beräkning, materialval, utrustning, tillverkning, provning och besiktning av tryckkärl eller anläggningar i vilka tryckkärl ingår. TKK utger tryckkärlsnormer, ångpanne— normer m.fl. vilka även kan köpas genom SIS.

Hänvisning till standard

En myndighet som utfärdar föreskrifter utövar normgiv— ningsmakt. Bestämmelser om normgivning finns i 8 kap. regeringsformen . För att en myndighet skall få utöva normgivning fordras särskilt bemyndigande från riksdag och regering. Normgivningsmakt får inte delegeras vida— re till enskilda organ. Den föreskrivande myndigheten svarar ensam för föreskriftens innehåll och kan inte överlåta åt någon annan att ändra detta.

Myndigheter kan anknyta sina föreskrifter till standar— der på olika sätt. Antingen kan myndigheten införliva lämpliga delar av standarden som direkt föreskriftstext eller också kan myndigheten i föreskriften hänvisa till en standard eller till en del av den.

Hänvisning till standard kan också göras i ett icke bindande allmänt råd, som bl.a. kan gälla tillämpningen av en föreskrift.

Om hänvisningen till standard görs på ett sådant sätt att innehållet i standarden helt eller delvis blir en del av det rättsligt bindande innehållet i en före- skrift, måste hänvisningen göras på ett sådant sätt att standardiseringsorganet inte genom ett eget beslut kan förändra innehållet i rättsregeln. Det förhållandet att myndighetsrepresentanter deltar i standardiseringsarbe- tet förändrar inte rollfördelningen. En klar boskillnad

måste alltid göras mellan myndigheternas föreskrifts— arbete och standardiseringsorganens standardiserings—

arbete.

Frågan om innehållet i standarden blir rättsligt bindan— de har betydelse för frågan om myndigheten måste speci- ficera hänvisningen till en viss standard och viss ut— gåva (exakt hänvisning) eller om hänvisningen kan göras till gällande standard (generell eller allmän hänvis—

ning).

Man skiljer i första hand mellan två olika former av hänvisning till standard, s.k. exklusiv hänvisning till standard och exemplifierande hänvisning till standard. Exemplifierande hänvisningar kan göras i föreskrift

eller i allmänt råd.

Exklusiv hänvisning (eng.: exclusive reference)

Exklusiv hänvisning innebär att en myndighet i en före- skrift hänvisar till en standard på sådant sätt att standarden helt eller delvis måste följas. Ett exempel på en sådan hänvisning är att myndigheten föreskriver att endast sådana produkter får användas som uppfyller kraven i en viss standard. Hänvisningen är i detta fall ingenting annat än en redaktionell metod att ange före— skriftens innehåll i stället för att ta in standard—

texten i själva föreskriftstexten.

Exemplifierande hänvisning till standard i föreskrift (eng.: indicative reference, deemed to satisfy)

Om en myndighet har utformat föreskriftens krav på ett mer allmänt sätt kan myndigheten i föreskriften utpeka en viss standard eller del av en standard som ett

exempel på hur myndighetens föreskrift Egg uppfyllas. En hänvisning av detta slag föreligger om myndigheten i sin föreskrift t.ex. säger att en produkt som är utförd enligt en viss standard skall anses uppfylla de krav som myndigheten har ställt upp i sina föreskrifter. Myndig- heten gör då ett bindande förhandsuttalande att en pro— dukt som uppfyller kraven i den angivna standarden där— med alltid uppfyller föreskriftens krav. Myndigheten är därmed rättsligt bunden att godta produkter tillverkade i enlighet med den angivna standarden. Vid en sådan hänvisning blir standarden en del av det rättsligt bin— dande innehållet i föreskriften och hänvisningen måste därför göras exakt och specificeras till viss utgåva

av den aktuella standarden.

Ett speciellt fall av exemplifierande hänvisning till standard i föreskrift förekommer i lågspänningsdirekti— vet. Där hänvisas till standard på så sätt att produk- ter presumeras uppfylla direktivets allmänt formulerade säkerhetskrav om de uppfyller vissa angivna standarder (eng.: indicative reference, presumed to satisfy).

Presumtionen innebär ett antagande, dvs. att ett för- hållande anses föreligga till dess något annat har

bevisats.

Myndigheten är dock inte rättsligt bunden att godta dessa produkter som uppfyller standardens krav utan kan besluta att en produkt som är utförd enligt någon av

de angivna standarderna ändock inte skall anses uppfyl- la föreskriftens allmänt formulerade säkerhetskrav. Motbevisning är således möjlig och standarden blir i dessa fall inte en del av det materiella innehållet i föreskriften utan behåller sin karaktär av frivillig regel. Hänvisningen kan därför göras generellt till gällande standard på ett visst område.

Exemplifierande hänvisning till standard i allmänt råd

En myndighet kan också hänvisa till standard i form av ett allmänt råd. Om ett sådant gäller tillämpningen av en föreskrift, kan rådet närmast jämföras med en re— kommendation med motsvarande verkan som ett motivutta— lande om hur föreskriften skall tillämpas. Hänvisningen innebär att en produkt som är utförd i enlighet med den angivna standarden normalt förutsätts uppfylla föreskriftens krav. Standardens innehåll blir inte hel— ler i dessa fall en del av det materiella innehållet i föreskriften och hänvisningen kan göras generellt till gällande standard på ett visst område.

BILAGA 4

Ackreditering av provnings— och mättekniska labora— torier

Enligt ISO/IEC Guide 2—1986 omfattar begreppet "Labo— ratory accreditation" "Formal recognition that a testing laboratory is competent to carry out specific tests or specific types of tests".

Definitionen åtföljs av följande fotnot:

NOTE — The term "laboratory accreditation" may cover the recognition of both the technical competence and the impartiality of a testing laboratory or only its technical competence. Accreditation is normally awar- ded following successful laboratory assessment and is followed by appropriate surveillance.

Enligt vedertagen internationell praxis ackrediteras laboratorier efter att det ackrediterande organet har kunnat konstatera att laboratoriet uppfyller samtliga krav som fastställts av organet för ifrågavarande prov— ningsverksamhet. Det allmänna tillvägagångssättet för ackreditering innefattar

— inledande expertbedömning av samtliga aspekter på laboratoriets ledning och provningsverksamhet som krävs för att laboratorierna påettobjektivtochkom— petent sätt genomför ifrågavarande provningan

— regelbunden efterkontroll i form av återkommande ex—

pertbedömningar samt

— regelbundet återkommande jämförelseundersökningar av

ackrediterade laboratoriers provningsresultat.

Det finns ackrediteringssystem där ovanstående interna- tionellt accepterade förfaranden inte iakttas på ve— derbörligt sätt. Sådana system kan vara nationellt accepterade, men vanligtvis inte internationellt. Den följande redogörelsen utgår från förfaranden för ack— reditering av provnings— och mättekniska laboratorier som har accepterats internationellt.

För att leva upp till definitionen av termen ackredi— tering måste ett ackrediteringsorgan således:

— utarbeta krav som laboratorierna skall uppfylla för

att ackrediteras område för område,

— ha tillgång till experter för bedömning av labora—

toriernas kompetens,

- utvärdera laboratoriernas förmåga gentemot uppställ-

da krav genom dessa experter,

— fatta beslut att ackreditera laboratorier för välde—

finierade provningsområden,

— övervaka att laboratorier fortlöpande uppfyller

auktorisationskraven samt

— genomföra jämförelseundersökningar av ackrediterade

laboratoriers provningsresultat.

Ackrediteringskrav

Varje utvärdering av en laboratorieverksamhets kvalitet innefattar:

- personaL

- utrustning

— ledning och administrationsamt

— laboratoriets kvalitetssäkringsåtgärden

Vedertagen internationell praxis för ackreditering av provningslaboratorier är att upprätta tekniska kommit- téer med experter för olika teknikområden. För varje område utarbetar resp. kommitté detaljerade krav. Ack— rediteringsorganet fastställer allmänna riktlinjer för kommittéernas arbete.

Exempel på teknikområdesindelning är: — akustik— och Vibrationsprovning,

— biologisk provning,

— kemisk provning,

- elektrisk provning,

- provning av radioaktiva ämnen,

— mekanisk provning,

- metrologi,

— oförstörande provning,

— optisk provning och - brandprovni ng.

Ledamöterna i de tekniska kommittéerna utses av ackredi— teringsorganet. Vanligtvis väljs personer med såväl god teknisk kunskap som erfarenhet av berörd laboratorie- verksamhet. Till varje teknisk kommitté söker man le— damöter som dels representerar skilda delområden inom det aktuella teknikområdet, dels har erfarenhet av olika slags laboratorier t.ex. statliga eller privat— rättsliga oberoende laboratorier samt industrilabora—

torier.

Personal

Bedömningen av personalens kompetens omfattar följande

punkter:

- grundutbildning,

— yrkesmässig och teknisk erfarenhet, — internutbildning samt

— lämplig fördelning mellan kvalificerad och annan

teknisk personal.

Kraven på personalen varierar beroende på resp. prov—

ningsområdes svårighetsgrad.

Lokaler och utrustning

Kraven avseende lokalerna omfattar deras lämplighet t.ex. med avseende på storlek, ljus—, klimat— och fuktförhållanden samt frihet från mekaniska störning—

ar.

i __);4—1. A__|414.L_J' ft.-M ” i

Kraven på utrustningen omfattar framför allt dess lämp- lighet för att klara avsedda uppgifter, installation, kalibreringsrutiner och underhåll.

Ledning och administration

I samband med ackreditering av laboratorier brukar ter— men "ledning och administration" vanligtvis omfatta frågor som berör laboratoriets tekniska provningsverk— samhet innefattande

— organisation och ansvar, — hantering av provföremål,

— specifikationer av metoder och procedurer av prov-

ningar inkl. instruktioner till personalen, " organisationen av själva provningsarbetet, — kvalitetssäkringssystemet,

— rutiner för kontroll av provningsresultat,

— utformning av provningsrapporter samt

— frågor rörande säkerställande av objektivitet, opar— tiskhet och sekretess i arbetet.

Ackrediteringsorganet formulerar krav inom vart och ett av ovanstående områden.

Kvalitetssystem

Det kan förekomma olika slag av kvalitetssystem för laboratorieverksamhet. Auktorisationsorganets uppgift i detta sammanhang är att se till att ett ackrediterat

laboratorium har lämpligt system för att säkerställa erforderlig kvalitet i sin verksamhet och för att kunna hantera situationer där kvaliteten i verksamheten i något avseende råkar avvika från fastställda kvalitets— krav. Ackrediteringsorgan fastställer vanligtvis krav för ackrediterade laboratoriers kvalitetsmanualer. BEDÖMNING AV KOMPETENS HOS LABORATORIER

Ett ackrediteringsorgans huvudsakliga uppgift är att undersöka huruvida provnings— och mättekniska labora— torier uppfyller fastsällda krav för ackreditering inom ett specifiserat provningsområde. Ackrediteringsorga— net har fastlagda regler och procedurer för sådan be—

dömning av laboratorier.

Förfarande vid bedömning

Bedömningsförfarandet indelas vanligtvis i följande

element:

— vägledande kontakter mellan ackrediteringsorganet

och laboratoriet innan laboratoriet ansöker om ack—

reditering, — formell ansökan om ackreditering,

— granskning av underlag från laboratoriet i form av

kvalitetsmanual eller annan liknande information,

— besök på laboratoriet av särskilt utvalda tekniska

experter för bedömning av laboratoriet,

— utvärdering av eventuella jämförelseprovningar som

laboratoriet deltagit L

- skriftligbedömningsrapport från de tekniska experter— na till ackrediteringsorganet,

— rapport angåendebedömningen från ackrediteringsorga- net till laboratoriet med besked om behov av eventuel— la åtgärder,

— ackrediteringsorganets granskning av all insamlad in- formation om laboratoriet,

— ackrediteringsorganets besked att ackreditera labora- toriet eller att avslå dess ansökan samt

— underrättelse till laboratoriet om ackrediteringens omfattning och eventuella villkor som laboratoriet måste iaktta.

Ackrediteringsorgan anlitar regelmässigt utomstående tekniska experter för besöken vid laboratorierna.

[Persisteäsdämers

De utomstående experter som ackrediteringsorganet an— litar för bedömning väljs på grundval av personligt tekniskt kunnande och erfarenhet av berörd laboratorie— verksamhet. De tekniska experterna anlitas och beta- las som regel av ackrediteringsorganet som tekniska konsulter. Det förekommer dock i vissa länder att be— dömningsuppdragen betraktas som sådana hedersuppdrag

att de utvalda tekniska experterna genomför dem utan kostnadsersättning.

Utvalda tekniska bedömare skall ha ingående kunskap om den eller de provningar för vilka laboratoriet ansökt om ackreditering samt vara väl förtrogna med kvali— tetssäkringsfrågor i laboratorieverksamhet. Därutöver

skall de ha gnomgått särskild utbildning i frågor om ackrediteringsorganets policy, organisation, regler och förfaranden för sin ackrediteringsverksamhet.

Bedömningsbesök

Efter att ackrediteringsorganet mottagit ansökan om ackreditering från ett laboratorium samt erforderlig skriftlig dokumentation, väljs lämpliga tekniska ex— perter att ingå i en bedömningsgrupp. Antalet experter varierar beroende på omfattningen och svårighetsgraden av den eller de provningar laboratoriet ansökt om ack— reditering för. Som regel ingår minst två utomstående experter samt en person från ackrediteringsorganet i bedömningsgruppen. Laboratoriet informeras på förhand om valet av tekniska bedömare och har rätt att mot— sätta sig ackrediteringsorganets val.

Bedömningsbesöken varar mellan en halv dag (vid små laboratorier) till flera dagar vid större laboratorier med komplex provningsverksamhet. Vid besöket samman— träffar bedömningsgruppen med laboratorieledningen och den kvalificerade tekniska personalen för att disku- tera laboratoriets rutiner och bedöma huruvida labo- ratoriet uppfyller ackrediteringsorganets krav. Bedöm- ningsgruppen iakttar också laboratoriets utförande av aktuella provningar och fäster särskild uppmärksamhet vid huruvida laboratoriet i praktiskt handlande föl— jer fastlagda kvalitetsrutiner. Även laboratoriets tolkning och tillämpning av aktuella provningsmetoder

studeras noggrant.

Efter att bedömningsbesöket avslutats skriver de tek— niska bedömarna varsin eller en gemensam detaljerad rapport om sina iakttagelser huruvida laboratoriet upp— fyller ackrediteringskraven. I rapporten kan bedömarna

också lämna synpunkter och rekommendationer om vilka eventuella åtgärder laboratoriet bör vidta för att upp— fylla ackrediteringskraven.

Ackreditering

Efter att ha granskat all samlad information från labo— ratoriet — ansökningshandlingar med erforderligt under- lag, laboratoriets kvalitetsmanual, bedömarnas rapport frånbedömningsbesöket, resultat från jämförelseprov— ningar samt korrespondens om eventuella åtgärder från laboratoriets sida - fattar ackrediteringsorganet be— slut om att ackreditera laboratoriet eller avslå dess ansökan. Laboratorier ackrediteras antingen för en pre- ciserad tidsperiod eller tills vidare under förutsätt- ning att laboratoriet vid återkommande tillsyn bedömts

uppfylla ackrediteringsvillkoren.

Tillsyn av ackrediterade laboratorier

Ackrediteringsorganets tillsyn av att ackriditerade la— boratorier fortlöpande uppfyller ackrediteringsvillko- ren består av ett flertal olika moment. De viktigaste tillsynsmomenten är dock de regelbundet återkommande tillsynsbesöken av tekniska bedömare samt laboratoriets deltagande i jämförelseprovningar.

De regelbundet återkommande tillsynsbesöken följer samma procedur som de inledandebedömningsbesöken. Tillsynsbe- söken äger som regel rum med mellan ett och tre års in- tervall.

Genom att arrangera jämförelseprovningar erhåller ackre— diteringsorganet objektiva data om ackrediterade labo— ratoriers förmåga att bedriva provningsverksamhet. Arrangerandet av jämförelseprovningar är dock tämligen kostnadskrävande och förenat med olika tekniska svå—

righeter. Inom vissa provningsområden bedöms jämförel— seprovningar därför inte utgöra ett effektivt tillsyns— medel. Ackrediteringsorgan betraktar jämförelseprovning- ar som ett supplement till återkommande tillsynsbesök. Jämförelseprovningarna kan således inte ersätta ackredi-

teringsorganets övriga tillsynsverksamhet.

Vid sidan av regelbundet återkommande tillsynsbesök av tekniska bedömare kan ackrediteringsorganet utöva till— syn genom infordrande av viss dokumentation från labo— ratoriet eller genom besök vid laboratoriet av ackre—

diteringsorganets personal. KRAV PÅ ACKREDITERINGSORGAN

I takt med att ackrediteringsorgan i olika länder börjat ingå överenskommelser med varandra om att deras resp. ackrediteringsverksamhet av laboratorier är jämförbara och likvärdiga, har det i internationellt samarbete ut- arbetats generella krav för ackrediteringsorgan. Dessa krav innebär huvudsakligen att ackrediteringsorganet skall:

- vara ett rättsligt definierat organ,

- ha ett system för utarbetande och revidering av ack— rediteringskrav som baseras på god teknisk grund,

- ha fast anställd personal med lämplig kvalifikation

och erfarenhet,

— ha fastställda regler och tillvägagångssätt för be— dömning och tillsyn av laboratorier,

— ha tillgång till en lämplig grupp tekniska bedömare, vilka genomgått erforderlig utbildning i ackredite—

ringsteknik,

ha fastställda regler för ackreditering av laborato- rier och återkallande av sådan ackreditering,

ha fastställda rutiner för olika tekniska och admini— strativa frågor inom ackrediteringsverksamheten samt

ha kvalitetssystem för den egna verksamheten.

BILAGA 5

FÖRTECKNING ÖVER UTLÄNDSKA ACKREDITERINGSSYSTEM

Ar Ackrediteringsorgan Land Ungefärligt antal ackre— diterade la— boratorier

1947 National Association of

Testing Authorities Australien

(NATA) 2 000 1972 Testing Laboratory

Registration Council

(TELARC) Nya Zeeland 300 1973 Statens Tekniske Prove—

navn (STP) Danmark 120 1973 Statens provningsanstalt

(fr.o.m. 1983 statens

mät- och provråd) Sverige 150

1976. National Voluntary Labo—

ratory Accreditation

Program (NVLAP) USA ! 200 1978 American Association for

Laboratory Accreditation

(AZLA) USA 100 1978 Centre for Testing and

Quality Control Indonesien 30 1979 Réseau Nationale d'Essais (RNE) Frankrike 100

1980

1980

1981

1981

1983

1983

1985

1985

1985

1985

1986

1986

1986

Standards Council of

Canada (SCC) National Testing Laborato—

ries Accreditation System

National Measurement

Accreditation Service

(NAMAS) (inkl. British Calibration Service,

bildat år 1966) Red Nacional de labora—

tori s de Ensagos

(RENLEI)

Department of Accredita— tion of Directorate for Industrial Quality National Standards Council

Laboratory Accreditation

Scheme

Hong Kong Laboratory Accreditation Scheme

(HOKLAS)

Norske Ackrediterings— systemer (NAS) South African Bureau

of Standards Irish Laboratory Accre— ditation Board (ILAB) Singapore Laboratory

Accreditation Scheme

(SINGLAS) National Metrology and Laboratory Accreditation

Program Netherlands Foundation

for Accreditation of

Laboratories

Canada

Mexico

Stor—

britannien

Spanien

Brasilien

Papua Nya Guinea

Hong Kong Norge Syd Afrika

Irland

Singapore

Tailand

Holland

40

Okänt

700

50

10

10

10

okänt

1986 Eidgenossische Amt för Messwesen (för provnings- laboratorier, justite— och polisdepartementet) Schweiz

Till ILAC (International Laboratory Accreditation Conferences) har under år 1987 rapporterats att ackrediteringsorgan också håller på att upprättas i Finland, Italien, Portugal, Malaysia och Syd Korea.

BILAGA 6

Beskrivning av Statens mät— och provråds (MPR)

uppgifter

Enligt sin instruktion ( 1985:1108 ) är MPR central för— valtningsmyndighet för teknisk kontroll och mätteknik. Därutöver har MPR hand om verksamhet som åläggs myn- digheten enligt författning eller särskilt beslut.

Det åligger MPR, enligt bestämmelserna i lagen ( 1985:1105 ) resp. förordningen ( 1985:1106 ) om obliga— torisk kontroll genom teknisk provning m.m. samt la— gen ( 1974:897 ) resp. förordningen ( 1974:899 ) om riks_ mätplatser att:

— meddela föreskrifter och allmänna råd, — utöva tillsyn,

— organisera och samordna teknisk kontrollverksamhet och mätteknik,

— redovisa kostnader för riksmätplatser samt fördela särskilda bidragsmedel till dessa,

— bistå föreskrivande myndigheter med råd i tekniska kontrollfrågor och hjälp att beräkna ekonomiska följder av föreskrifter om kontroll genom teknisk provning,

- följa utvecklingen inom det tekniska kontrollområdet, bl.a. genom att jämföra tekniska kontrollkrav inom olika föreskriftsområden och vid behov föreslå åtgär—

der.

Lagstiftningen särskiljer uppgifterna i de två huvudom— rådena provning resp. mätning. Inom den förra sektorn är verksamheten objektinriktad; inom den senare stor— hetsinriktad eller egenskapsinriktad.

MPR svarar för organisationen och samordningen av den provningsverksamhet som bedrivs vid riksprovplatser (RPP) och auktoriserade provplatser (APP).

MPR är härvid beredande organ för regeringens beslut om utseende av riksprovplatser resp. beslutande organ för utseende av auktoriserade provplatser inom områden där regeringen lämnat medgivande att inrätta sådana provplatser. Det allmänna skall ha bestämmande infly— tande över verksamhet vid RPP. RPP får vid obligatorisk kontroll utnyttja resultat från tillverkare om detta medges i föreskrift eller genom särskilt beslut.

MPR utövar tillsyn av RPP som inte är myndighet resp. av APP oberoende av organisationstillhörighet.

MPR fastställer efter samråd med RRV avgifterna som RPP har rätt att uppbära som ersättning för sina kost— nader för obligatorisk kontroll samt avgift APP skall betala för sin auktorisation.

Det stadgas vidare i förordningen om obligatorisk kon— troll att föreskrivande myndighet har samrådsskyldig— het med MPR innan nya eller ändrade föreskrifter med— delas inom områden där RPP eller APP utsetts. I gen— gäld har MPR vid sin beredning samrådsskyldighet med

berörd föreskrivande myndighet inom område där RPP el— ler APP kan utses.

MPR har även förvaltningsansvaret för verksamheten vid den svenska mätplatsorganisationen bestående av riksmät— platser (RMP) och auktoriserade mätplatser (AMP). Syf- tet med denna organisation är att hålla normaler som säkerställer internationellt spårbara kalibreringar av mätdon för användare inom industri, handel, forsk— ning och förvaltning.

MPR är beredande organ för regeringens beslut om ut— seende av riksmätplatser. MPR får själv fatta beslut såväl i fråga om inrättandet av auktorisationsområden som för utseendet av auktoriserade mätplatser. Endast statlig myndighet kan utses till riksmätplats.

MPR utövar tillsyn av AMP som inte är statlig myndig— het.

Efter samråd med RRV fastställer MPR avgift AMP skall betala för sin auktorisation.

Organisation

MPR är organiserat på två sakenheter; den ena för sam— ordning av kontroll genom teknisk provning, Provcen— trum; den andra för organisation och samordning av mätteknik, Mätcentrum. Vidare finns en gemensam kan— slifunktion. En av enhetscheferna är också kansli- chef.

De två sakenheterna är beredande och verkställande or— gan till var sin beslutande nämnd, provnämnden resp. mätnämnden, vardera bestående av tio ledamöter ut- sedda av regeringen. Nämnderna avgör ärenden inom si— na resp. områden.

MPR leds av en styrelse som består av en ordförande

samt ordförandena i provnämnden och mätnämnden. Styrel— seordföranden är tillika chef för den operativa verk— samheten vid MPR. Kanslichefen beslutar i administrativa frågor som inte ankommer på styrelsen. Denna avgör bl.a.

— frågor av principiell natur gemensamma för såväl prov-

nings— som det mättekniska området

— frågor om avgifter från prov— och mätplatser

— anslagsfrågor samt andra ekonomiska frågor gemensam—

ma för myndigheten i sin helhet

— vissa personalfrågor

— övriga frågor som hänskjuts till styrelsen av nämn—

derna eller kanslichefen

Nedanstående bild åskådliggör översiktligt de organisa- toriska förhållandena för MPR.

Styrelsen

Mätnärmden Pmnärmden

Antalet anställda på de 17 tjänsterna 1987—07—01 var

15 personer motsvarande 14,55 årsarbetskrafter. MPR räk— nar med att antalet årsarbetskrafter kommer att ha ökat med två personer 1988—07—01. Några förändringar av an— talet verksamma personer är inte planerade därefter.

Provplats— och mätplatsorganisationerna

Verksamheten vid MPR har i första hand inriktats mot uppgifter förenade med organisationen och förvaltning— en av provplats— resp. mätplatsorganisationerna beting— ade av lagstiftningarna om obligatorisk kontroll och riksmätplatser. De två organisationerna är sammansatta av riksprovplatser (RPP) och auktoriserade provplat— ser (APP) resp. riksmätplatser (RMP) och auktoriserade mätplatser (AMP). Författningarna som MPR har utfärdat för sin förvaltning av de två organisationerna är för— tecknade i bilaga 1.

Beslut om inrättande av riksprovplatser görs av rege- ringen efter beredning och förslag från MPR. Huvudde- len av RPF—verksamheten etablerades under 1970—talet. I stort sett skedde detta genom att inordna redan be- fintliga organ i riksprovplatssystemet. De mest på- tagliga förändringarna,relativt tidigare ordning,gäll- de formerna för verksamhetens bedrivande med syfte

att säkerställa former för opartiskhet och oberoende. Kontrollen av tryckkärl och lyftanordningar koncentre— rades således till det nya helstatliga kontrollbola— get Statens Anläggningsprovningar (SA). Vidare änd- rades ägarstrukturen hos SEMKO genom att dels staten blev huvudägare, dels Sveriges Elindustriförenings ägarengagemang försvann. De nytillkommande områdena för obligatorisk kontroll som inrangerats i riksprov— platssystemet under senare tid har främst avsett arbetsmiljöområdet.

Förutom SA och SEMKO är AB Svensk Bilprovning (ASB), Statens maskinprovning (SMP), Statens provningsanstalt (SP), Apoteksbolagets Centrallaboratorium (ACL) och Statens väg— och trafikinstitut (VTI) riksprovplatser. Kontrollområdena för riksprovplatserna framgår av för—

teckningen i bilaga 2.

Regeringen fattar också beslut, efter beredning och förslag från MPR, om inrättande av områden för aukto— riserade provplatser. MPR fattar därefter beslut om utseende av enskilda provplatser. Hittills har tre om- råden för auktoriserade provplatser upprättats; för termografering av byggnader, för besiktning av öppna cisterner m.m. för förvaring av brandfarlig vätska samt för frivillig provning av bildskärmsterminaler.

Kännetecknande för såväl riksprovplatser som de aukto- riserade provplatserna är att dessa utses för objekt— inriktad verksamhet. Riksmätplatserna och de auktori- serade provplatserna utses för mätstorheter och blir därmed egenskapsinriktade, eftersom storhet definie— ras som egenskap, vilken kan särskiljas kvalitativt och bestämmas kvantitativt.

Regeringen utser riksmätplatserna efter beredning och förslag från MPR. MPR fattar beslut om såväl in— rättade av områden för auktoriserade mätplatser som om utseende av enskilda AMP. En förteckning över ut— sedda riksmätplatser och auktoriserade mätplatser enligt Svensk Mätplatskalender 1987 finns i bilaga

3.

En genomgång av denna visar att riksmätplatser utsetts för totalt 36 mätstorheter; härav svarar SP för 23 storheter, Flygtekniska försöksanstalten för 1, Tele— verket 2, FFV Aerotech 6 samt Statens strålskyddsin— stitut 4. Enligt förteckningen hade 59 auktoriserade

mätplatser utsetts för 179 storheter. Av dessa mätplat— ser kan 28 hänföras till kommunala verk eller enskilda

verkstäder som utför kontroll och service av el—, vat=

ten— och värmemätare. Att SP ingår bland de auktorise-

rade mätplatserna beror på att fem lokala SP-kontor

auktoriserats för kalibrering av vägar. Ekonomi

Enligt anslagsframställningen för åren 1988/89 kan fi- nansieringskällorna för MPR säras i dels anslag, dels övrig finansiering. Anslagsposten på 4 355kkr omfattar i realiteten bidrag som MPR förmedlar dels till riks— mätplatserna, dels för svensk medverkan i internatio- nellt metrologiskt arbete i form av Internationella Organisationen för Mått och Vikt resp. Internationella Organisationen för Legal Metrologi. Bidraget till riksmätplatserna för åren 1988/89 har enligt de årliga anvisningarna beräknats till 3 700 kkr; bidraget till de internationella organisationerna till 644 kkr.

Den övriga finansieringskällan har budgeterats till totalt 10 900 kkr för åren 1988/89. Huvudparten eller 7 400 kkrbestår av avgifter på riksprovplatsernas om— sättning. Avgiftsuttaget föreslås minskat till 0,75 % från 0,8 %. Vidare har ränteintäkter och uppdragsin— täkter beräknats till 500 rsp. 3 000 kkr_Uppdragsin- täkterna består dels i avgifter för auktorisation av mät— och provplatser, dels avgifter för examination

av personal för oförstörande provning.

Kostnaderna — exkl. fördelningen av bidragsmedel — har budgeterats till 10 254 kkr för åren 1988/89. Härav faller 7 254 kkr på myndighetsverksamheten rsp. 3 000 kkrpå uppdragsverksamheten. Av det senare beloppet

är huvudparten 1 700 kkr köp av tjänster från utomståen— de experter.

Vid ingången av år 1987/88 fanns reservationer beståen— de av ett ackumulerat överskott från RPF-avgifter på 5 000 kkr samt icke ianspråktagna medel för RMP—verksam—

heten på 894 kkr.

Förteckning över gällande föreskrifter utfärdade av Statens mät- och provråd (MPR)

Föreskrifterna finns publicerade i Statens mät— och provråds författningssamling (MPFS) samt för tiden före 1983-07—01 i Statens provningsanstalts författnings— samling (SPFS).

För myndigheten gemensamt utfärdade föreskrifter och

författningar

1983 SPFS 1983z8 Förordning om inrättande av Sta—

tens mät— och provråd

SPFS 1983:12 Föreskrift om ändring i vissa fö— reskrifter, anvisningar och en— skilda beslut om officiell prov— ning och mätteknik

Kronologiskt register — Provcentrum

I registret tas föreskrifterna upp under sina löpnummer i SPFS och MPFS. Föreskrift som innebär ändring av an- nan föreskrift anges under denna.

1978 SPFS 1978z12 Föreskrifter för riksprovplats

1980 SPFS 1980z12 Föreskrifter om godkända organ en— ligt ADR

1983 SPFS 1983:1 Föreskrifter för auktoriserad prov- plats för besiktning av öppna ci— sterner m.m. för förvaring av brandfarlig vätska

1984 MPFS 1984:4 Föreskrift om anlitande av extre— ma resurser

MPFS 1984:9

1985:10

1985 MPFS 198525

1986:6

1985 MPFS 1985:9

MPFS 1985:11

MPFS 1985:13

1986 MPFS 1986:3

1987 MPFS 1987:1

Föreskrifter om avgifter för offi— ciell provning av preventivmedel

Ändring

Föreskrift om avgifter för offi— ciell provning av elektrisk mate— riel utförd av SEMKO, Svenska Elek— triska Materielkontrollanstalten

AB

Ändring

Föreskrifter om avgifter för auk— toriserade provplatser och avgif— ter för examinering av personal som utför oförstörande provning

Föreskrift för auktoriserad prov- plats för termografering av bygg—

nader

Föreskrift om avgift för registre— ring och kontroll av radioavstörd materiel

Föreskrifter om avgifter för obli- gatorisk kontroll av tryckkärl, cisterner och lyftanordningar ut- förd av AB Statens Anläggnings— provning (SA)

Föreskrift för auktoriserad prov— plats för frivillig provning av bildskärmsterminaler

Kronologiskt register — Mätcentrum

I registret tas föreskrifterna upp unders sina löpnum-

mer i

annan

1978

1980

1982

1985

SPFS och MPFS. Föreskrift som innebär ändring av

föreskrift anges under denna.

SPFS 1978z15

SPFS

SPFS

MPFS

MPFS

MPFS

1980:7

1982:4

1985:2

1985:3

1985:6

Särskilda föreskrifter för viss auktoriserad mätplats för elektrisk

energi

Särskilda föreskrifter för viss auktoriserad mätplats för tempe—

raturer och resistans

Särskilda föreskrifter för viss auktoriserad mätplats för volym (vatten)

Allmänna anvisningar för riksmät—

platser

Allmänna föreskrifter för aukto—

riserade mätplatser

Föreskrifter om avgifter för auk—

toriserade mätplatser

Förordning

om ändring i förordningen ( 1985:1107 ) om riksprovplat- ser och auktoriserade provplatser m.m.;

utfärdad den 4 december 1986.

Regeringen föreskriver att bilaga I1 och bilaga II till förordningen ( 1985:1107 ) om riksprovplatser och auktoriserade provplatser m.m. skall ha följande ly—

delse.

Förteckning_över riksprovplatser och kontrollområden Riksprovplats

Kontrollområde

Aktiebolaget Svensk

bilprovning

Aktiebolaget Statens

Anläggningsprovning

1. Motorfordon, terrängfordon, släpfordon till motorfordon och till traktorer ombyggda bilar,

allt med undantag av

a) justering av redskap för be— stämning av volym eller massa,

b) flygande inspektion och in— spektion hos försäljare,

c) terrängsläp till traktorer

och motorredskap

1. Tryckkärl, cisterner och järn— vägsvagnar, fasta och begränsat rörliga lyft— och transportan— ordningar, mobila lyftkranar och lyftplattformar samt lyftredskap, allt med undantag av

a) sådant som finns i fartyg som avses i 7 kap. 15 5 första styck— et lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg,

b) öppna cisterner med tillbe— hör, vilka utnyttjas för förva—

SEMKO, Svenska Elektriska Materiel— kontrollanstalten AB

Statens maskinprovning

ring av brandfarliga vätskor, i den omfattning sprängämnesinspek— tionen föreskriver

2. Maskindrivna portar

3. Containrar, tankcontainrar och tillbehör till dessa

4. Verkstadsmaskiner samt styr— och skyddssystem till dessa

1. Elektrisk materiel som är av— sedd att anslutas till elektrisk starkströmsanläggning med en sys- temspänning av högst 1 000 V samt elektrisk materiel som är avsedd att användas i eller vid sådan an— läggning, allt med undantag av eldningsapparater med tillbehör, elektriska överfyllningsskydd, lyft- och transportanordningar, redskap för bestämning av volym eller massa, slutna vattenvärma— re, explosionsskyddad materiel, stationära industrimaskiner, elektromedicinska apparater av- sedda endast för klinisk använd-

ning

1. Traktorer, grävmaskiner, gräv— lastare, skotare, lunnare, last- maskiner, schaktmaskiner, pålkra- nar, skyddshytter till motorfor- don, motorredskap och traktorer, släpfordon och terrängsläp till traktorer och motorredskap, allt med undantag av till traktorer ombyggda bilar

2. Röjsågar

Statens provnings— anstalt

3. Skydd för kraftöverföringsax-

lar

1. Eldningsapparater med tillbe— hör

2. Fordonsbelysning, reflexanord— ningar, varningstrianglar, akustis— ka alarmanordningar för utryck— ningsfordon, färdskrivare, kilome— terräknare och bilfälten

3. Elektriska överfyllningsskydd 4. Redskap för bestämning av vo— lym eller massa

5. Arbeten av guld, silver eller platina

6. Arkivbeständigt skrivmaterial 7. Emballage för farliga varor

8. El—, vatten— och värmemätare 9. Trämaterial och träkonstruktio— ner för byggändamål med undantag av sådan provning, kontroll eller besiktning som enligt byggnads— stadgan (1959z612) eller med stöd därav meddelade föreskrifter åvi— lar byggnadsnämnd 10. Värmepumpsystem avsedda för uppvärmningochvärmeväxlare som inte är tryckkärl eller komponen— ter i kylanläggningar 11. Laserutrustningar 12. Prefabricerade ställningar 13. Taxameterutrustning

14. Fallskydd 15. Fartygslanternor 16. Bultpistoler

17. Stolpskor

1 Senaste lydelse 1986:346.

Apoteksbolaget 1. Preventivmedel Aktiebolag Statens väg— och 1. Påskjutsbromsar trafikinstitut

Förteckning över riksmätplatser och auktoriserade

mätplatser

RMP 01 Statens provningsanstalt, Borås längd volym massa kraft ljudtryck elektrisk spänning elektrisk ström resistans kapacitans induktans elektrisk effekt elektrisk energi temperatur värmeflödestäthet ljusflöde ljusstyrka illumimans luminans strålningsflöde irradians spektral irradians kromaticitetskoordinater, tristimulusvärden

korrelerad färgtemperatur

RMP 03 Flygtekniska försöksanstalten, Stockholm tryck

RMP 04 Televerket Radio, Farsta tid

frekvens

RMP 05

06

11 12 13 14

16

17 18 19

20 21 23

24 25

26 27 28

29 30 31

FFV AEROTECH, Arboga elektrisk spänning (högfrekvens) elektrisk effekt (högfrekvens) dämpning brus reflektionsfaktor strålningstäthet

Statens strålskyddsinstitut, Stockholm exposition absorberad dos kerma

dosekvivalent

AB C E Johansson, Eskilstuna FFV AEROTECH, Division Avionik, Arboga Telub AB, Växjö

Lunds tekniska högskola, Inst f tillämpad elektronik, Lund

SAAB—SCANIA AB, Utprovningsavdelningen, Linköping

AB Bofors, Bofors Volvo Flygmotor AB, Trollhättan

FFV AEROTECH, Tillverkningsavdelningen, Linköping

AB Ermi, Karlskrona Satt Control Instruments, Solna

Philips Kistaindustrier AB, Instr och kraftelektr., Järfälla

AB Nyli Specialverktyg, Strömstad

Telefon AB L M Ericsson, Avd för provnings— teknik, maskinvara, Stockholm

Uddeholms AB, Hagfors Sydkraft AB, Energimätning, Malmö Elektrisk mätarkontroll i Lidköping AB, Lidköping

Hewlett—Packard Sverige AB, Bromma Malmö Energiverk, Malmö

Tekniska verken i Karlstad, Energiverken, Karlstad

AMP AMP

32 33

34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 48

49

50

51

53

54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66

Stockholm Energi, Stockholm Helsingborgs Kommuns Energiverk, Elmätare— avdelningen, Helsingborg Vattenfall Östsverige, Motala AB Norrlands Mätartjänst, Sundsvall Energiverken i Göteborg, Göteborg Elektrisk Mätarservice AB, Storvik ASEA STAL AB, Finspång

Statens vattenfallsverk, Vällingby Göteborgs Mätarservice AB, Göteborg Västerås Mätarservice, Sätrabrunn Växjö Energiverk AB, Växjö

Örebro Energi, Örebro Borås kommun, Energiverken, Borås Göteborgs VA—verk, Göteborg Televerket Instrument, Farsta

Statens Provningsanstalt, Distriktskontoret, Sundsvall Statens Provningsanstalt, Distriktskontoret, Jönköping Statens Provningsanstalt, Distriktskontoret, Helsingborg Statens Provningsanstalt, Distrikskontoret, Stockholm

Eskilstuna kommun, Tekniska Verken, Eskilstuna Halmstad kommun, Energiverken, Halmstad Kaliber AB, Stockholm Kommunalförbundet Norrvatten, Stockholm Mätarkontoret i Stockholm AB, Stockholm Kalmarsundsgruppen, Kalmarverken, Kalmar Kvartselektronik AB, Spånga AB Borlänge Energi, Borlänge

Uppsala Energi, Elverket, Uppsala Vattenfall, Norrbotten, Luleå Tekniska Verken i Linköping AB, Linköping SKF Norden, Göteborg

SEMKO, Stockholm Statens provningsanstalt, Distriktskontoret, Uddevalla

67 68 69 70 71 72 73

FFV Materialteknik, Linköping Umeå Kommun, Gatukontoret, Umeå Haninge Kommun, Gatukontoret, Handen Hugo Tillquist, Spånga Alfa—Laval Separation AB, Tumba Ostkustens Örlogsbas, Ösmo Philips Försäljning AB, Stockholm

BILAGA 7

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1. Förslag till

F?? om ändrin:_i lagen ( 1985:1105 ) om obligatorisk

kontroll genom teknisk provning m.m.

Härigenom föreskrivs att 2, 3, 7—10, 12 och 14 55 lagen ( 1985:1105 ) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. skall ha följande lydelse:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 5

För varje område för För varje område för obligatorisk kontroll obligarotisk kontroll (kontrollområde) kan gp (kontrollområde) kan riksprovplats utses eller utses en riksprovplats. en eller flera provplat- För obligatorisk kon— ser auktoriseras (aukto— troll kan föreskrivas att riserade provplatser). provning skall ske vid

organ som har ackredite— rats enligt 8 5. Om det finns särskilda skäl, kan två eller flera

riksprovplatser utses för samma kontrollområde.

Nuvarande lydelse

Har en riksprovplats eller en auktoriserad provplats utsetts för ett skall obligatorisk kontroll

kontrollområde,

inom området utföras vid denna, om inte annat följer av föreskrifter eller av beslut i det

särskilda fallet.

(En auktoriserad prov— plat5ska11utföra den obligatoriska kontrollen på ett sakkunnigt, ob— jektivt och även i öv— rikt lämpligt sätt. Auktorisation meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.)

Auktorisation meddelas för viss tid eller tills

vidare. Auktorisation kan

______________________ återkallas, om provplatsen

inte fullgör sin skyldig— het enligt 7 5 eller an— nars i något väsentligt

___—___———-——

hänseende bryter mot de

___—___—

villkor som gäller för

___—__,—

verksamheten.

Föreslagen lydelse

3 5

Har en riksprovplats utsetts för ett kontroll- område, skall obligato— risk kontroll inom områ— det utföras vid denna, om inte annat följer av föreskrifter eller av beslut i det särkilda

fallet.

7 S Regeringen får med— dela föreskrifter om ack-

reditering av provnings- organ. Ackreditering ut—

gör en bekräftelse av att provningsorganet är kompetent att utföra sådan provning för vil— ken ackreditering med- delas.

8 S Ackreditering meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer. Alla provningsorgan som uppfyller fordring— arna för ackreditering

har rätt att efter an—

sökan bli ackrediterade.

Ackreditering kan återkallas om ett prov—

Nuvarande lydelse

En riksprovplats eller

auktoriserad provplats

kan utses för kontroll

som det åligger en myn— dighet att själv utföra eller låta utföra eller som enligt internationell överenskommelse skall ut—

föras i viss ordning.

Tillsyn över verksam— heten vid riksprov— platser som inte är statliga myndigheter och vid auktoriserade provplatser utövas av den myndighet som re—

geringen bestämmer.

9. S

10

Föreslagen lydelse

ningsorgan inte längre uppfyller fordringarna för ackreditering eller annars i något väsent— ligt hänseende bryter

mot de villkor som gal- ler för verksamheten.

En riksprovplats kan utses för kontroll som det åligger en myndig— het att själv utföra eller som enligt inter— nationell överenskom- melse skall utföras i

viss ordning.

Tillsyn över verksam— heten vid riksprovplate ser och ackrediterade provningsorgan utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillsynen skall ha sådan inriktning och omfattning som är inter- nationellt brukligt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 5 (En auktoriserad prov- Ackrediterade prov- plats skall ersätta den ningsorgan skall er- myndighet som har med— lägga avgift för ackre- delat auktorisationen diteringen till den myn— för kostnader med an— dighet som handhar denna-

ledning av denna.)

14 S (Regeringen får medde- Ackrediteringsverksam- la föreskrifter om auk— het skall i övrigt bedri— torisation att inom ett vas i enlighet med vad visst område utföra kon- som är internationellt troll genom teknisk brukligt. provning, analys eller annan liknande under- sökning, som inte utgör obligatorisk kontroll enligt 1 S (auktorisa- tion för frivillig kon— troll). I fråga om så- dan auktorisation till— lämpas vad som gäller om auktoriserade provplat- ser enligt 7-10 och 12 55.)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om tidigare auktoriserade provplatser för obligato- risk eller frivillig kontroll tillämpas dock äldre

bestämmelser.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1974:897 ) om riksmätplatser m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 samt 4 — 8 55 lagen (1974:897) om riksmätplatser m.m. skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Med riksmätplats avses statlig myndighet som enligt denna lag utsetts

att för viss storhet officiellt svara för sådan mätning som i för— hållande till nationel— la prototyper eller vetenskapligt definiera— de måttenheter säker- ställer riktigheten av mätningar som utförs inom landet,

att se till att dessa

prototyper och måtten- heter är anknutna till

internationellt antagna enheter.

Myndighet som regering-

en bestämmer får meddela auktorisation för visst

organ att utföra viss mätning som ej ankommer på riksmätplats. Aukto—

risation får meddelas

4

Föreslagen lydelse

Wi

Med riksmätplats avses statlig myndighet som enligt denna lag utsetts

att för viss storhet officiellt svara för sådan mätning som i för— hållande till nationel- la mätnormaler eller vetenskapligt definiera— de måttenheter säker— ställer riktigheten av mätningar som utförs inom landet,

att se till att dessa mätnormaler och måtten- heter är anknytna till internationellt antagna enheter.

Regeringen får meddela föreskrifter om ackredi— tering av organ för att utföra viss mätning. Ack— reditering utgör en be— kräftelse av att organet

är kompetent att utföra

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse endast den som har kom— sådan mätning för vilken petent personal och ackreditering meddelas. lämplig utrustning för Ett organ som har bli— mätningen. vit ackrediterat benämns Organ som erhållit ackrediterad mätplats. auktorisation benämns

auktoriserad mätplats.

5 5 (Auktorisation med— Ackreditering meddelas delas för viss tid eller av den myndighet som rege— tills vidare). ringen bestämmer.

Alla organ som uppfyller fordringarna för ackredi— tering har rätt att efter ansökan bli ackrediterade.

Ackreditering kan åter- kallas om en ackrediterad mätplats inte längre upp— fyller fordringarna för ackreditering eller annars i något väsentligt hän— seende bryter mot de vill— kor som gäller för verk—

samheten. 6 5

Myndighet som regering- Tillsyn över verksamhe- en bestämmer utövar till- ten vid riksmätplatser syn över verksamheten och ackrediterade mät— vid auktoriserad mät- platser utövas av den myn— plats som ej är statlig dighet som regeringen be— myndighet. stämmer.

Tillsynen skall ha så—

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dan inriktning och omfatt— nin som är internationellt

brukligt. 7 5 (Beslut varigenom auk— Ackrediteringsverksamhet torisation meddelats för skall i övrigt bedrivas annat organ än statlig i enlighet med vad som är myndighet kan återkal— internationellt brukligt. las, när i denna lag angiven förutsättning ej längre föreligger eller det i övrigt finnes särskild anled- ning därtill). 8 S Auktoriserad mätplats Ackrediterade mätplatser skall ersätta kostnader— skall erlägga avgift för na för auktorisationen. ackreditering till den myndighet som handhar den— på.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Bestämmel— serna om ackrediterade mätplatser tillämpas även på

mätplatser som har auktoriserats enligt äldre lag.

KUNGLBIBL

1988'02'19

Kronologisk förteckning

Översyn av ullänningslagslifmingcn. A. Konarc väntan. A. Arbetsolycka - "olycka" eller arbetsmiljöbrott? A. Kunskapsövertöring genom lömtagsulvocklingUD. Samer—än och sameting. Ju. Provning och kontroll i internationell sam- verkzm. I.

?P'PPPT"

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Samcrätt och sameting. [5]

Utrikesdepartementet Kunskapsövcrföring genom företagsutveckling. [4]

Arbetsmarknadsdepartementet Översyn av utlänningslagstifmingen. [1]

Kortare väntan. [2] Arbetsolycka - "olycka" eller arbetsmiljöbrott [3]

Industridepartementet Provning och kontroll i internationell samverkan. [6]

ALLMÄNNA FÖRLAGET