Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda frågor som rör huvudmannaskapet för de flygplatser som ingår i inrikesflygets primärnät. I uppdraget ingår att finna enhetliga former och principer för huvudmannaskapet för dessa flygplatser. Förslag till huvudmannaskapslösningar måste kunna förenas med krav på ett samlat statligt inflytande över de primärflygplatser som drivs av luftfartsverket. Kommittén bör också utreda möjligheten till ökat lokalt och regionalt inflytande genom t.ex. delägarskap i landets primärflygplatser, varvid dock nationellt strategiska flygplatser generellt bör undantas.

Bakgrund

I den trafikpolitiska propositionen (prop. 1987/88:50) betonas samhällets ansvar för att genom investeringar i infrastrukturen ge förutsättningar för en trafikförsörjning som tillgodoser kraven på effektivitet, god miljö och regional balans. Bl.a. uppmärksammas gränsdragningsfrågorna mellan staten och kommunerna om luftfartens infrastruktur -- flygplatserna.

Huvudmannaskapet vid primärflygplatserna

För de större flygplatserna i landet -- primärflygplatserna -- förekommer för närvarande såväl ett statligt som kommunalt huvudmannaskap. Åtskilliga flygplatser ägs och drivs av staten genom luftfartsverket och andra av kommuner och regionala intressenter. Detta förhållande har fokuserat intresset på de skilda ekonomiska förutsättningar som gäller för flygplatsdriften. För luftfartsverkets del gäller att verksamheten som helhet skall bedrivas med full kostnadstäckning. Med det stora antal flygplatser som luftfartsverket svarar för är det möjligt att utjämna de ekonomiska resultaten mellan de berörda flygplatserna. De kommunala flygplatserna i primärnätet kan däremot inte som de statliga utjämna sitt ekonomiska resultat inom en större grupp.

Ett antal kommunala flygplatser har numera en trafikomfattning och en roll i flygtrafiksystemet som liknar vissa statliga flygplatsers. Eftersom de kommunala flygplatserna i primärnätet inte har samma förutsättningar för flygplatshållningen som de statliga, har förslag tidigare redovisats som syftar till att åstadkomma en resultatutjämning som också innefattar kommunala flygplatser.

En rad principiella invändningar kan riktas mot ett resultatutjämningssystem. Ett utökat statligt åtagande via luftfartsverket innebär t.ex. att utrymmet för investeringar i det statliga flygplatssystemet minskar i samma mån. Underskottstäckning är också ett negativt incitament i sig och kan stimulera till flygplatsinvesteringar som är samhällsekonomiskt olönsamma. Ett bidragssystem relaterat till underskottet vid en flygplats erbjuder också svårigheter, eftersom den ekonomiska bärkraften varierar högst avsevärt mellan flygplatserna. Det är vidare förenat med svårigheter att ge en rättvisande bild av kostnadsläget på de berörda flygplatserna.

Tidigare förslag om ett system för resultatutjämning mellan kommunala och statliga flygplatser har motiverats av bl.a. regionalpolitiska skäl. Genom riksdagens beslut har sedan budgetåret 1987/88 särskilda medel anvisats för bidrag till kommunala flygplatser i skogslänen med linjetrafik av regionalpolitisk betydelse.

I avvaktan på en vidare utredning av huvudmannaskapsfrågor inom flygplatssystemet beslutade riksdagen våren 1988 om ett tidsbegränsat resultatutjämningssystem mellan statliga och kommunala flygplatser. Beslutet innebär att flygplatser med en trafikvolym på lägst 100 000 passagerare per år i inrikes linjefart erhåller resultatutjämningsbidrag. Totalt 30 milj. kr. fördelas över 5 år till huvudmännen för de kommunala flygplatserna i relation till trafikvolymen.

Med formen för huvudmannaskap följer alltså olika förutsättningar i ekonomiskt avseende. Det kommunala huvudmannaskapet ger emellertid samtidigt större möjligheter för de lokala och regionala huvudmännen att direkt påveka sin verksamhet. Önskemål om ett ökat lokalt och regionalt engagemang har sålunda i vissa sammanhang förts fram som argument för att viss statlig flygplatsdrift borde överlåtas på kommunerna. De skillnader i ekonomisk bärkraft som finns också mellan statliga flygplatser kan, som framhålls i den trafikpolitiska propositionen, minska intresset för en kommunalisering som generell lösning av frågan. I den trafikpolitiska propositionen betonades samtidigt att det inte finns några särskilda motiv för staten att ta över ansvaret för kommunala flygplatser.

I den trafikpolitiska propositionen framhölls att själva ägandet av flygplatser inte bör ses som det centrala. Från trafikförsörjningssynpunkt bör rimligtvis tillgången till ett nationellt täckande flygplatssystem som medger en trafik med god kontinuitet och säkerhet vara vägledande utgångspunkter. I linje med detta uttalades att en öppen attityd bör intas till nya organisationsformer och till kommuner som önskar överta driften av statliga flygplatser. Skilda förutsättningar för varje enskild flygplats att nå bästa ekonomiska förutsättningar bör i det sammanhanget få bilda utgångspunkt för fortsatta överväganden om former för och sammansättning av ägarintressen.

Utredningsuppdraget

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att närmare utreda de frågor jag nu tagit upp och föreslå de åtgärder som kan krävas.

Utredningen bör inriktas på att redovisa generellt tillämpbara modeller för huvudmannaskap för flygplatser. Förändringar i huvudmannaskap bör leda till ägande- och driftsformer som på ett effektivare sätt tillgodoser de syften som tidigare motiverat förslag om resultatutjämning mellan kommunala och statliga flygplatser. En strävan bör i det sammanhanget vara att uppnå relativt likartade ekonomiska förutsättningar för flygplatser med jämförbara trafikvolymer och funktioner i trafiksystemet.

Förslag till huvudmannaskapslösningar måste kunna förenas med krav på ett samlat statligt inflytande över de primärflygplatser som drivs av luftfartsverket. Möjligheten till ökat lokalt och regionalt inflytande genom t.ex. delägarskap, måste vidare till form och omfattning avvägas mot behovet av att kunna tillämpa relativt enhetliga avgiftsprinciper för utnyttjandet av flygplatserna. Nationellt strategiska flygplatser bör dock generellt undantas från delägarskap. Nya former för huvudmannaskap måste också kunna ge flygbolagen möjligheter att i smidiga former föra fram krav på förändringar i infrastrukturen och även kunna överblicka de ekonomiska konsekvenserna av dessa.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med luftfartsverket, berörda kommuner, landsting och flygbolag.

Kommittén bör beakta vad som anförts i direktiven (Dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Arbetet skall vara avslutat senast den 31 maj 1990.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för kommunikationsdepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med högst tre ledamöter med uppdrag att utreda och föreslå nya former för huvudmannaskap för flygplatserna ingående i inrikesflygets primärnät,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta sjätte huvudtitelns anslag, Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Kommunikationsdepartementet)