Beslut vid regeringssammanträde 1989-05-25

Chefen för bostadsdepartementet, statsrådet Lönnqvist, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att överväga och precisera det kommunala inflytandet vid regeringens tillåtlighetsprövning av vissa industrianläggningar m.m. enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen). Arbetet bör ske med utgångspunkt i riksdagens uttalande om behovet av ytterligare överväganden om det kommunala vetot (rskr 1986/87:34).

Bakgrund

En grundtanke i plan- och bygglagen (1987:10) och naturresurslagen är att kommunerna skall garanteras ett mycket starkt inflytande vid etableringar av olika anläggningar. Vissa större industrianläggningar m.m. får enligt 4 kap. naturresurslagen inte utföras utan tillstånd av regeringen. Regeringen är vid sin prövning förhindrad att lämna tillstånd, om inte kommunfullmäktige i den kommun inom vars område etableringen avses ske har tillstyrkt detta. Det kommunala inflytandet i detta avseende brukar kallas det kommunala vetot.

I den proposition som låg till grund för naturresurslagen (prop. 1985/86:3) föreslogs det att regeringen i vissa undantagssituationer skulle kunna lämna tillstånd utan kommunens tillstyrkan, den s.k. ventilen i vetot. I förslaget angavs att regeringen skulle få lämna tillstånd, även om kommunfullmäktige inte hade tillstyrkt detta, om det från nationell synpunkt var synnerligen angeläget att en viss anläggning kom till stånd inom landet och om ingen annan i tekniskt, ekonomiskt eller annat hänseende lämpligare plats för anläggningen hade stått att finna än den som ansökningen avsåg.

Som motiv för förslaget angav föredragande departementschefen att vissa anläggningar kunde vara av sådan nationell betydelse att de måste kunna lokaliseras till någon plats inom landet. Det kunde gälla t.ex. anläggningar av betydelse för landets självförsörjning i en avspärrningssituation, för rikets försvar och säkerhet eller som i övrigt var av mycket stor betydelse för landet. Exempel på sådana anläggningar kunde vara lager för kärnavfall eller för annat avfall, som uppkommit genom verksamheter i landet, eller anläggningar för utvinning av mycket betydelsefulla mineralfyndigheter.

Om alla kommuner som kunde komma i fråga motsatte sig en lokalisering i ett sådant fall, skulle etableringen - med ett kommunalt veto - inte kunna komma till stånd inom landet. Detta fann departementschefen inte vara rimligt. Om lokaliseringen av en viss anläggning inom landet verkligen var nödvändig, borde det därför finnas en möjlighet för regeringen att låta riksintresset ta över det lokala intresset och ge tillstånd till anläggningen även om kommunen inte hade tillstyrkt detta.

Bostadsutskottet (BoU 1986/87:3) delade uppfattningen att det, med de förbehåll som angivits i propositionen och som närmare kommenterats i utskottsbetänkandet, måste finnas möjlighet för regeringen att mot en kommuns avstyrkan lämna tillstånd till lokalisering av sådana anläggningar som skall prövas enligt naturresurslagen. Utskottet ansåg emellertid att det fanns anledning att ytterligare överväga bl. a. vilka utredningar m.m. som skall läggas till grund för ett tillståndsbeslut och hur kommunens synpunkter efter tillåtlighetsprövningen skall tillgodoses vad avser lokaliseringen i detalj och den närmare utformningen av anläggningen. Utskottet förordade att frågan övervägdes ytterligare och att regeringen därefter borde lägga fram ett nytt förslag.

Riksdagen biföll bostadsutskottets hemställan beträffande behovet av ytterligare överväganden om det kommunala vetot (rskr 1986/87:34).

Uppdraget

Jag föreslår att en kommitté nu tillkallas för att, med utgångspunkt i riksdagens uttalande om behovet av ytterligare överväganden om det kommunala vetot, överväga det kommunala inflytandet vid regeringens tillåtlighetsprövning av vissa industrianläggningar m.m. enligt 4 kap. naturresurslagen.

En utgångspunkt för arbetet bör vara att kommunen liksom i dag bör ha ett mycket starkt inflytande även över tillkomsten av etableringar som är av stor betydelse för landet. Tillstånd bör därför som huvudregel inte få lämnas, om inte kommunfullmäktige i den kommun där etableringen skall ske har tillstyrkt detta. Vissa anläggningar som omfattas av kravet på prövning enligt 4 kap. naturresurslagen kan emellertid vara av sådan betydelse att de måste kunna lokaliseras till någon plats inom landet. Det måste därför också enligt min mening finnas möjlighet att i vissa fall och under vissa förutsättningar besluta om lokalisering till en viss plats mot en kommuns vilja.

Otvivelaktigt är den avvägning mellan nationella och lokala intressen som aktualiseras i sådana situationer av grannlaga natur. Kommittén bör därför ha till uppgift att närmare ange under vilka förutsättningar en nationellt viktig anläggning skall kunna lokaliseras till en kommun mot dess vilja. Kommittén bör vidare ange i vilket skede av prövningsprocessen som det lämpligen bör klarläggas om en verksamhet är av den betydelsen.

Det bör mot den angivna bakgrunden också vara en uppgift för kommittén att överväga vilken typ av underlag m.m. som behövs i det fall regeringen har att fatta beslut om en lokalisering som avstyrks av berörd kommun. Särskilt bör uppmärksammas vilka krav på utredning av lokaliseringsalternativ som bör ställas. Kommittén bör även överväga hur kommunens synpunkter på anläggningens detaljlokalisering, omfattning och utformning skall tillgodoses, liksom kommunens synpunkter på villkoren i övrigt för verksamhetens etablering.

För kommitténs arbete bör även gälla direktiven (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Tidsplan

Kommittéarbetet bör vara slutfört senast vid årsskiftet 1989/90.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för bostadsdepartementet

att tillkalla en kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med högst tio ledamöter med uppdrag att redovisa formerna för det kommunala inflytandet vid regeringens tillåtlighetsprövning av vissa industrianläggningar m.m. enligt 4 kap. naturresurslagen,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Bostadsdepartementet)