Prop. 1985/86:3

med förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m.

Regeringens proposition 1985/86z3

med förslag till lag om hushållning med rop. naturresurser m.m. 1985/86: 3

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokollet den l9juni 1985.

På regeringens vägnar

Gertrud Sigurdsen

Hans Gustafsson

Bostadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19juni 1985

Närvarande: statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Gustafsson. Hjelm-Wallén. Peterson, Boström, Göransson. Dahl. Hellström, Thun- borg

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Proposition med förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m.

Den dåvarande regeringen beslöt den 9 september 1982 om remiss till lagrådet av ett förslag till lag om hushållning med mark- och vattenområ- den av riksintresse. Lagförslaget grundades på riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. ] remissen redovisades endast översiktligt hur tillämp-

• Sida 11
•  Original

ningen av lagen var tänkt. Avsikten var att denna lagrådsremiss skulle följas av en ny remiss om samordningen mellan den föreslagna lagen och annan lagstiftning.

Lagrådsremissen återkallades på mitt förslag genom beslut av regering- en dcn 4 november 1982. Som skäl för ett återkallande anförde jag bl.a. följande:

Den föreslagna lagen är avsedd att tillämpas vid beslut enligt de författ- ningar i vilka detta särskilt föreskrivs. Arbetet med att utforma lagregler om anknytningen mellan den föreslagna lagen och andra författningar som rör användningen av mark och vatten har påbörjats inom bostadsdeparte— mentet. Eftersom tillämpningen av lagen i stor utsträckning blir beroende av hur denna anknytning utformas. är det enligt min mening lämpligt att hela lagstiftningsfrågan övervägs i ett sammanhang. Överväganden behö- ver också göras beträffande sambandet mellan en lagreglering av riktlinjer- na i den fysiska riksplaneringen och det förslag till ny plan- och bygglag som nu bereds inom bostadsdepartementet.

Vid sin behandling av den förut nämnda motionen 1981/82: 1921 om naturvården anförde jordbruksutskottet i sitt betänkande 1982/83:4 om ändring av naturvårdslagen bl. a. följande:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att omsorgen om våra begrän- sade naturresurser måste vara utgångspunkten för all verksamhet som kräver utnyttjande av sådana resurser. Därför är det nödvändigt att allt utnyttjande av dessa tillgångar föregås av en noggrann planering. Vid den måste omsorgen om naturvärdena beaktas. lnnan en icke förnyelsebar naturresurs tas i anspråk måste det klarläggas om den kan ersättas i produktionen med annat material. Det gäller att stimulera en övergång från icke förnyelsebara till förnyelsebara naturresurser. I det sammanhanget måste möjligheterna till återanvänding belysas. Som riksdagen i samband med behandlingen av förslagen om återvinning och omhändertagande av avfall 1975 anslutit sig till bör det innan en produktionsprocess sätts i gång klarläggas hur det avfall som blir en följd av produktionen skall tas om hand och återanvändas på nytt. Enligt utskottets uppfattning finns det. som motionärerna framhåller, skäl att utreda frågan om behovet av en övergripande lagreglering med vars hjälp kraven på hushållning med och omsorg om naturresurserna kan ställas.

Det förslag till NRL som mot denna bakgrund lades fram i den förut nämnda departementspromemorian har i allt väsentligt godtagits av re- missinstanserna. Jag skall med anledning av en viss remisskritik senare återkomma till namnfrågan.

Jag vill nu ta upp några frågor som enligt min mening är av grundläggan- de betydelse för utformningen av en lag om hushållning med naturresurser.

Brister i nuvarande regelsystem

Landets naturresurser utgör en av de grundläggande förutsättningarna för vårt välstånd. Ett fortsatt utnyttjande av naturresurserna är nödvändigt för att vi skall kunna förverkliga sådana centrala mål som ekonomisk balans

• Sida 12
•  Original

och tillväxt. en rättvis fördelning av välfärden. full sysselsättning och regional balans. I det långa tidsperspektivet beror kommande generatio- ners välfärd bl. a. i hög grad på hur väl vi förmår hushålla med naturresur- serna och slå vakt om markens och vattnets produktionsförmåga.

Möjligheterna att utnyttja naturresurserna påverkas givetvis av planer och andra beslut om hur marken och vattnet och den fysiska miljön i övrigt får användas. bl.a. för bebyggelse och anläggningar samt för produktion och annan försörjning. För många verksamheter i samhället är beskaffen- heten av de naturresurser som finns i ett visst område — på eller i marken, under sjö- eller havsbottnen eller i vattnet — avgörande för hur anspråken ställs på att få använda marken och vattnet i området. Det gäller för jordbruket. skogsbruket. renskötseln och fiskenäringen men också för vattenkraft-. torvbrytnings- och gruvföretag.

För andra verksamheter betyder ett områdes läge i förhållande till tätor- ter, transportleder och olika nyttigheter mer än markens eller vattnets fysiska beskaffenhet och innehåll. Detta gäller t.ex. i åtskilliga fall för tillverkningsindustrin och som regel för serviceverksamheter. För bebyg- gelseutvecklingen är lokalklimatet och kvaliteten hos natur- och kulturmil- jön viktiga faktorer.

Det är naturligt att nya och ändrade anspråk på användningen av mar- ken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt i många fall medför konflikter mellan företrädare för den pågående markanvändningen och dem som har önskemål om förändringar. Allemansrätten i vårt land och det brett förank- rade miljöintresset gör att många människor berörs och engageras av sådana frågor. Motsättningarna är av olika karaktär. Konflikter mellan exploateringsintrcssen å ena sidan och de areella näringarnas eller natur- vårdens och kulturminnesvårdens intressen å den andra sidan är inte ovanliga. Exploateringsintressena tar sig ofta uttryck i byggnads— och anläggningsverksamhet, mineralutvinning och andra ingrepp som föränd- rar natur- och kulturmiljön och som kan påtagligt påverka förutsättningar- na för biologisk produktion och annan användning av marken och vattnet.

Motsättningar i fråga om hur marken och vattnet skall utnyttjas kan också ha sin grund i skiljaktiga uppfattningar mellan pågående industriell eller liknande verksamhet och nya exploateringsönskemål. I vissa fall kan det vara fråga om långsiktiga industriella exploateringsönskemål som skul- le äventyras om kortsiktiga exploateringsintressen tillgodosågs.

När de motstående önskemålen i fråga om markens och vattnets använd- ning inte går att förena, måste beslut fattas som avgör frågan till förmån för något eller några av intressena. Samhället har sedan lång tid ställt upp regler för hur olika intressen och önskemål skall vägas mot varandra i sådana konfliktsituationer. Regler härom finns i byggnadslagstiftningen och i en rad andra lagar. Det regelverk som successivt vuxit fram har blivit omfattande och svåröverskådligt och berör många olika verksamheter. Ett stort antal prövningsmyndighcter är inkopplade i beslutsprocessen.

Regler som tillkommit vid olika tidpunkter präglas var och en helt naturligt av sin tids värderingar. Också nyare lagstiftning präglas i vissa fall av äldre uppfattningar och synsätt. Starkt förenklat kan man säga att tidigare lagstiftning huvudsakligen var inriktad på att få till stånd en effek-

• Sida 13
•  Original

tiv användning av olika naturresurser utan att motstående intressen eller långsiktiga följder för samhällsutvecklingen och samhällsekonomin beak- tades särskilt mycket. Modernare lagstiftning innehåller mera av avväg- ningsmöjligheter, men grundsynen präglas fortfarande i många fall av att det är ett sektoriellt intresse som i första hand skall tillgodoses. [ vissa lagar framhävs således främst den tekniska och ekonomiska effektiviteten, i andra den sociala omtanken och i ytterligare andra framför allt omsorgen om natur- och kulturmiljön.

Dessa skillnader i fråga om lagstiftningens inriktning medför att myndig- heter. som med utgångspunkt i olika lagar har att bedöma hur ett visst mark- eller vattenområde lämpligen bör användas, kan ha att tillämpa lagregler som i Skilda hänseenden är bristfälligt eller inte alls samordnade inbördes. Frågor av stor betydelse för många intressen i samhället avgörs i vissa fall från renodlat sektoriella utgångspunkter utan att tillräckliga av- vägningar görs i förhållande till de övriga intressena. De meningsmotsätt- ningar som av naturliga skäl ofta finns i enskilda ärenden kan därigenom komma att förstärkas. vilket bl.a. kan medföra betydande förseningar i beslutsprocessen.

Förutsättningar för en god hushållning

Av vad jag nu har anfört framgår enligt min mening att det finns ett klart behov av en lagreglering med vars hjälp kraven på hushållning med och omsorg om naturresurserna kan ställas. Det är angeläget att skapa en för olika lagar gemensam grund för att avgöra konkurrensfrågor om mark- och vattenanvändningen.

Bestämmelserna i en naturresurslag bör uttrycka samhällets grundläg- gande synsätt när det gäller vad som är en god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. De bör vara tillämpliga i mål och ärenden enligt olika speciallagar som reglerar mark- och vattenanvänd- ningen. En naturresurslag bör komplettera sådana speciallagar och få betydelse t. ex. när det är fråga om att ett visst område helt eller delvis behöver tas i anspråk för ett nytt ändamål eller när någon vill starta en ny verksamhet som kan ogynnsamt påverka möjligheterna att använda mark- eller vattenområdena i grannskapet.

Förutsättningarna för en god bostads- och arbetsmiljö. för friluftsliv och rekreation och förjord- eller skogsbruk kan påverkas negativt t. ex. av en olämplig lokalisering eller utformning av anläggningar av olika slag. av utsläpp av giftiga eller försurande ämnen och av bullerstörningar. Möjlig- heterna att etablera eller utveckla industriell produktion eller energipro- duktion i ett område kan på motsvarande sätt begränsas av bostadsbebyg- gelse eller av anordningar för friluftsliv och rekreation i det omedelbara grannskapet. Behovet av skyddszoner för riskdämpning kring vissa verk- samheter medför restriktioncr bl.a. för bebyggelseutvecklingen. Vissa industriella och liknande anläggningar har också en sådan storlek att inver- kan på landskapsbilden blir betydande. Bedömningar av den inverkan en viss åtgärd kan få för olika intressen måste inrymma överväganden om effekter av sådana slag. En naturresurslag bör medföra att sådana övervä-

• Sida 14
•  Original

ganden görs vid statliga och kommunala myndigheters beslut om använd- ningen av marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt.

En god hushållning med naturresurserna förutsätter att det i mål och ärenden som gäller användningen av mark- eller vattenområden finns tillgång till ett tillräckligt bra kunskapsmatcrial. Materialet måste belysa de konkurrensförhållanden som råder och de effekter för motstående intres— sen och för utvecklingen på lång sikt som kan bli följden av olika priorite- ringar. Bestämmelserna i en naturresurslag bör därför också ge utgångs- punkter för sammanställning av det material som behövs för tillämpningen av lagen.

] vårt ekonomiska system tas flertalet konkreta initiativ när det gäller att utnyttja naturresurserna av enskilda människor och av privata eller sam- hällsägda företag. Också statliga och kommunala förvaltningar vidtar åt- gärder av olika slag som har betydelse för naturresurshushållningen. För- valtningarna påverkar resursutnyttjandet bl.a. genom olika planer och program för sin verksamhet. Det ligger i sakens natur att sådana initiativ och planer ofta utgår från överväganden som är knutna till de företags- och kommunalekonomiska villkoren för den verksamhet det gäller. Det är också naturligt att sådana ekonomiska intressen tillmäts stor tyngd i be- slutssammanhang. Det följer både av att intressenterna är många och har en betydande styrka och av statens och kommunernas önskan att främja ekonomisk tillväxt och sysselsättning i syfte att öka vårt välstånd.

De intresseavvägningar som är ofrånkomliga om besluten skall tillgodo- se kravet på god hushållning innebär i många fall att de nu avsedda ekonomiska intressena skall bedömas i förhållande till ekologiska, sociala eller samhällsekonomiska intressen av mer långsiktig karaktär. Det är de senare intressena som behöver få stöd av bestämmelser i en naturresurs- lag. så att de får tyngd i avvägningssammanhang. Det gällerju att slå vakt om den materiella grunden för produktion och välfärd också för framtida generationer. Dessa utgångspunkter för vad en lag om hushållning med naturresurser bör innehålla ligger helt i linje med miljöpolitikens mål att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö.

Jag anser det mot denna bakgrund vara naturligt att en naturresurslag får en inriktning mot skydd av långsiktiga och för landet väsentliga värden som inte kan väntas bli tillräckligt beaktade utan stöd av en lag. Detta innebär inte att en sådan lag ensidigt bör främja bevarandeintressen och långsiktiga försörjningsbehov. Lagens grundläggande syfte bör vara att främja en användning av naturresurserna som är förnuftig för samhället vid en allsidig. samlad bedömning. både i ett långsiktigt och i ett kortsiktigt perspektiv. En naturresurslag som innehåller sådana grundläggande be- stämmelser kommer enligt min mening att främja väl genomtänkta avväg- ningar mellan olika önskemäl att utnyttja marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt.

Det lagförslag som jag nu kommer att lägga fram. inriktas på frågor om användningen av marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Den valda inriktningen innebär att det skapas en för olika lagar gemensam grund för att avgöra konkurrensfrågor i samband med beslut som rör ändrad användning av mark- och vattenresurserna. Lagen är däremot inte

• Sida 15
•  Original

avsedd att utgöra grund för ingripande mot pågående användning av dessa resurser.

Den nya lagen skall få genomslagskraft genom de olika speciallagar som styr markanvändningen. Den skall tillämpas då myndigheter fattar beslut i mål och ärenden enligt dessa speciallagar och blir därmed ett instrument för att påverka och samordna myndigheters beslutsfattande i riktning mot en bättre hushållning med naturresurserna. Därmed bör dessa resurser också komma att utnyttjas på ett sätt som gagnar samhället som helhet.

2.2. Grunder för en lagreform om naturresurshushållning

Mirrförslag: Erfarenheterna från den fysiska riksplaneringen och den praktiska tillämpningen av riksdagens riktlinjer för hushållning-

en med mark- och vattenområden av riksintresse läggs till grund för en lag om hushållning med naturresurser m.m. (NRL).

Promemorieförslaget: Överensstämmcr med mitt förslag (se promemo- rian s. 39—42).

Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser har haft erinringar mot promemorieförslaget i denna del.

Skälen för mitt förslag: Kunskaperna om sambanden i naturen har ökat snabbt under de senaste decennierna. Skador på naturen till följd av utsläpp av olika ämnen är väl kända för alla. Utredningar av olika slag om miljöfrågor har gjorts och även lett till förändringar av lagstiftningen i syfte att få till stånd ett bättre skydd för vår natur- och kulturmiljö.

Med hänsyn till behovet av en bättre hushållning med naturresurser i landet och de brister i samordningen mellan olika lagar som styr hushåll- ningen med våra naturtillgångar finns det. som jag angav tidigare, skäl att nu föreslå en övergripande lagreglering om hushållning med naturresurser m. m.

Det kan vara på sin plats att här något beröra naturresurs- och miljökom- mitténs överväganden. Kommittén har behandlat naturresursfrågorna i vid bemärkelse i sitt betänkande (SOU 1983: 56) Naturresursers nyttjande och hävd. Kommittén framhåller. med hänvisning till naturens och samhällets ömsesidiga påverkan. att en naturresurshushållning bör omfatta alla led i naturresursutnyttjandet. Eftersom huvudsyftet med allt sådant utnyttjande är försörjning. anser kommittén att hushållningen i solidaritet med kom- mande generationer bör syfta till att trygga försörjningen på såväl kort som lång sikt och att den även måste innefatta åtgärder som syftar till att förebygga negativa sidoeffekter av naturresurshanteringen. Hushållningen bör också inbegripa en tekniskt effektiv hantering av naturresurserna och deras användning.

Kommittén anser att naturresurshushållningen bör bygga på en ekolo- gisk grundsyn. En sådan grundsyn innebär enligt utredningen att naturre- surshanteringen inriktas så att ekosystemens och de biokemiska kretslop- pens förmåga att varaktigt producera nyttigheter för människorna bibe- hålls eller ökas. För att få till stånd en ökad värdegemenskap i samhället i

• Sida 16
•  Original

dessa frågor anser kommittén att följande fem etiska normer bör utgöra grund för hushållningen med naturresurser: O människan måste utnyttja naturen; men när hon väl tagit den i bruk bör hon fortsätta att bruka den på ett sådant sätt att ekosystemens produk- tionsförmåga bibehålls o oumbärliga ekologiska processer och livsviktiga system skall vidmakt-

hållas genetisk variation skall bevaras

-':w användningen av icke förnybara naturresurser skall vara inriktad på uthållighet C människan skall skyddas mot skadliga miljöbetingelser, särskilt mot sådana som kan ge avsevärt försämrad livskvalitet eller ärftliga skador på släktet.

Hushållningsfrågorna gör sig naturligtvis särskilt gällande i fråga om icke förnyelsebara naturresurser och oåterkalleliga miljöförändringar.

Kommittén anser att en effektiv hushållning med icke förnyelsebara resurser innebär en hantering där återvinningsgraden är hög eller där förbrukningen av resurser leder till att andra resurser skapas.

Med hänsyn till osäkerheten huruvida användbara metoder kommer att finnas för substitution. återvinning eller avfallsanvändning bör sträng spar- samhet iakttas med icke förnyelsebara resurser. Ett hushållningsmål av detta slag innebär enligt kommittén att krav behöver ställas på exploate- ringstakt. utvinnings- och produktionsmetoder, konsumtions- och resthan- teringspolitik samt på återbruk i största möjliga utsträckning. Kommittén föreslår en rad åtgärder men lägger inte fram något förslag om lagstiftning för att få till stånd en bättre hushållning med naturresurserna.

Som konstaterats i departementspromemorian är det försök som har gjorts av kommittén att behandla naturresurshushållningen utifrån en total— syn på hushållningsfrågorna av stort värde. Det är emellertid inte möjligt att i detta sammanhang anlägga ett så brett perspektiv på hushållningsfrå- gorna som kommittén har gjort. Det skulle medföra ett mycket omfattande arbete med översyn av lagregler och andra handlingsregler av olika slag. De grundläggande synsätten i kommitténs förslag bör emellertid bilda utgångspunkt även för ett mera begränsat reformarbete med inriktning på att åstadkomma en bättre hushållning med våra naturresurser.

En rimlig utgångspunkt för ett sådant reformarbete är. som också före— slås i dcpartementspromemorian. att bygga vidare på erfarenheterna från den fysiska riksplaneringen. Syftet med riktlinjerna i denna planering är att åstadkomma en god hushållning med mark- och vattentillgångar som är av särskild betydelse för hela landet. Den motion om naturvården som jag redovisade i inledningen syftar till en bättre planering och kunskap innan icke förnyelsebara naturresurser tas i anspråk för att därigenom en bra hushållning skall kunna nås. Att i den reform jag nu föreslår bygga vidare på idéerna i den fysiska riksplaneringen är även väl förenligt med jord- bruksutskottets uttalanden med anledning av motionen.

Den fysiska riksplaneringen utgör ett led i en kunskapsuppbyggnad som är en förutsättning för hushållning i vid mening. Kunskapsuppbyggnaden avser förhållanden som är av betydelse för bedömning främst av frågor om

• Sida 17
•  Original

användningen av mark- och vattenresurserna. Utgångspunkten för den fysiska riksplaneringen är att hushållningen med mark och vatten skall ske med ett långsiktigt perspektiv och baseras på en ekologisk grundsyn. I riksdagsbeslutet från år 1972 (prop. 1972: lll bil. 2, CU 35. rskr 348) angavs tre huvuduppgifter för den fysiska riksplaneringen. nämligen o att kartlägga dels de långsiktiga önskemål som skilda intressen riktar mot mark och andra naturtillgångar. dels de tillgångar som svarar mot anspråk som kan förutses 0 att analysera i vilken utsträckning det föreligger konflikter mellan olika anspråk och klarlägga konsekvenserna av alternativa sätt att utnyttja naturresurserna samt

0 att i den mån det är motiverat av riksintresse dra upp riktlinjer för hushållning med sådana naturtillgångar som är eller kan väntas bli efter- frågade av skilda intressen eller som är särskilt känsliga för miljöpåver- kan. Den fysiska riksplaneringen har fungerat i stort sett enligt de idéer som riksdagen lade fast är 1972. Ett omfattande arbete med program och planer har utförts i samarbete mellan staten och kommunerna. Detta arbete har lett till en utvecklad översiktsplanering i kommunerna och därigenom till en god överblick över många frågor som rör användningen av mark och vatten.

2.3. Samordnade regler för tillståndsprövning och den huvudsakliga inriktningen av reglerna

Mittförslag: Bestämmelserna i NRL skall syfta till att främja en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmelser— na skall tillämpas vid beslut enligt olika författningar i frågor som rör användningen av mark- och vattenresurserna.

Riksdagens riktlinjer i den fysiska riksplaneringen skall upphöra att gälla sedan NRL har trätt i kraft.

Promemoriejörslaget: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo— rian s. 42—45).

Remissinstansernu: Med några få undantag har remissinstanserna till- styrkt promemorieförslaget att i en särskild lag skall läggas fast gemensam- ma grundregler — av i stort den utformning som promemorieförslaget innehåller — för att avgöra markanvändningskonflikter. Många remissin- stanser uttrycker sin tillfredsställelse över att förslaget innebär att riktlin- jerna i den fysiska riksplaneringen lagregleras och att förslaget bygger vidare på det riksplanearbete som utvecklats sedan början av 1970-talet. Ett litet antal remissinstanser har motsatt sig att promemorieförslaget läggs till grund för lagstiftning. Svenska naturskyddsföreningen förkastar försla- get med främst den motiveringen att det dels avviker markant från hittills ' gällande tankegångar att samhällsutvecklingen skall vila på en ekologisk

• Sida 18
•  Original

grund, dels innebär att omformuleringar av nu gällande riksplaneriktlinjer gjorts som innebär att bevarandeaspekter tonas ned till förmån för en ordnad exploatering av naturresurser. Styrelsen för miljövårdsprogrammet vid Lunds universitet anser sig inte heller kunna stödja promemorieförsla- get, främst på grund av att det saknas en helhetsbild och att endast delar av naturresursområdet omfattas. Svenska kraftverksföreningen ifrågasätter nyttan och behovet av den nya lagen och framhåller bl. a. att lagförslaget i alltför hög grad tillgodoser bevarandeintressen på bekostnad av produk- tionsintressen. Näringslivets byggnadsdelegation avstyrker förslaget. sär— skilt därför att detta ger upphov till en alltför ensidig intresseavvägning till förmån för offentliga allmänna intressen.

Vissa remissinstanser anser att de föreslagna reglerna getts en alltför vag utformning och att avvägningen mellan olika intressen bör styras hårdare. Från några håll framförs dock synpunkter på att förslaget i vissa avseenden i för stor utsträckning ger uttryck för färdiga avvägningar. Statens industri- ' verk pekar t. ex. på att en lagstiftning där vissa intressen prioriteras fram- för andra innebär en risk för låsning till nulägets värderingar av olika intresseanspråk.

När det gäller lagens rubrik har flera remissinstanser varit kritiska. Flera länsstyrelser påpekar att ”lag om hushållning med naturresurser m. m.” har gett anledning till en rad missuppfattningar och missförstånd. Vanligast sägs vara att lagförslaget uppfattas som en slags kompletterande natur- vårdslag. Flertalet av de remissinstanser som tar upp namnfrågan föreslår att lagen benämns "lag om hushållning med mark och vatten" eller ges en rubrik som anknyter till mark- och vattenhushållningsbegreppet i den fysiska riksplaneringen.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare föreslagit bör erfarenheterna från den fysiska riksplaneringen läggas till grund för utformningen av reglerna i NRL. Det finns därför anledning att här något belysa hur riktlin- jerna i den fysiska riksplaneringen fungerar.

Riktlinjerna är ett slags handlingsregler som tillämpas vid beslut som rör användningen av mark- och vattenresurserna i områden som av skäl som anges i riktlinjerna är av stor betydelse för landet som helhet. Redovisning av vad riktlinjerna bör leda till när det gäller användningen av områdena har förutsatts ske och har också skett i kommunernas översiktliga plane- ring och planläggning.

När det gäller tillämpningen i enskilda ärenden av riktlinjerna och an- vändningen av det material som har kommit fram under program- och planeringsskedena i den fysiska riksplaneringen. kan till en början konsta- teras att riktlinjerna har spelat en central roll för plan- och tillståndsbeslut enligt byggnadslagstiftningen. Riksplaneringen har som jag nyss nämnde bedrivits med nära anknytning till de planeringsformer som byggnadslag- stiftningen erbjuder. Planer och tillståndsbeslut enligt denna lagstiftning skall grundas på ett förhållandevis vittomfattande synsätt på hushållnings- frågor. Sålunda finns i byggnadslagstiftningen sedan länge regler om hän- synstaganden till andra sektorer än byggnadssektorn. Det har därför väl gått att tillämpa de av riksdagen uppställda riktlinjerna för hushållning med mark och vatten vid plan- och tillståndsbeslut enligt byggnadslagstiftning- en.

• Sida 19
•  Original

l åtskilliga av de övriga lagar som behandlar frågor med anknytning till riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen finns bestämmelser som föreskri- ver att allmänna intressen skall beaktas. Riktlinjerna har härigenom — i enlighet med vad som förutsattes av riksdagen — kunnat beaktas i en relativt stor utsträckning även vid tillämpningen av dessa lagar. Regering- en har utfärdat ett cirkulär (1973: 15) till samtliga statsmyndigheter om beaktande av riktlinjer för hushållningen med mark och vatten. I cirkuläret anbefaller regeringen samtliga statsmyndigheter att som vägledande vid varje beslut som är av betydelse för användningen av mark eller vatten beakta de riktlinjer som statsmakterna har dragit upp för hushållningen med dessa naturtillgångar. I ett särskilt cirkulär (1978: 227) har regeringen erinrat de statliga myndigheterna om riktlinjerna för de s.k. obrutna fjäll- områdena.

Man kan med fog påstå att olika myndigheter genom riktlinjerna och det underlagsmaterial som utarbetats i samverkan mellan staten och kommu- nerna för att belysa och precisera riktlinjerna. har fått ett bättre underlag för att bedöma den hänsyn till allmänna intressen som skall tas vid beslut enligt olika lagar. Här kan erinras om att högsta domstolen i vissa fastig- hetsmål haft riksdagens riktlinjer som grund för sitt ställningstagande och därvid som underlag använt kommunernas översiktsplaner där markan- vändningsfrågan belysts utifrån riktlinjerna. Även i vissa vattenmål har riktlinjerna och. det underlagsmaterial som utarbetats i riksplaneringen utgjort grund för domstolarnas bedömning av målen. Även om kommuner- nas planer i första hand avser riktlinjernas inverkan på bebyggelseplane- ring. kan planerna och underlaget för dem vanligtvis direkt användas även vid prövning av andra verksamheters förhållande till riktlinjerna.

Arbetet med riksplaneringen har således fört med sig en viss enhetlighet vid tillämpningen av allmänt hållna hänsynsregleri olika lagar. Det torde råda enighet om att detta också fört med sig positiva effekter för hushåll- ningen med våra mark- och vattentillgångar —- inte minst genom ett ökat samarbete mellan olika myndigheter och intressegrupper i samhället när det gällt att klara ut hushållningsförutsättningarna inom olika områden.

Nu ställs från bl.a. riksdagen krav på att en bättre hushållning med naturresurserna skall åstadkommas. Man kan då konstatera att hushållning med naturresurser i stor utsträckning handlar om hur mark- och vattenom— råden, med ämnen och material och vad som i övrigt finns i områdena. tas i anspråk för olika ändamål eller påverkas av olika verksamheter inom eller i närheten av områdena. Som jag utvecklade i inledningen av min föredrag- ning uppträder det i sådana situationer intressemotsättningar av många olika slag.

Genom att kunskapsmatcrialet om mark- och vattenfrågor av nationell betydelse har behandlats i den kommunala fysiska planeringen — i kom- munöversikter och markdispositionsplaner — har det i dessa frågor också funnits ett forum där olika åsikter har kunnat brytas om vad hushållnings- riktlinjerna bör föra med sig. De i översiktsplanerna uttryckta slutsatserna har utgjort ett värdefullt material för planering av sådana verksamheter som kräver tillstånd av statliga eller kommunala myndigheter innan mark- och vattenområden får tas i anspråk. Möjlighet finns ju härigenom att i

• Sida 20
•  Original

Prop. 1985/86: 3 förväg ta reda på hur olika lokaliseringsalternativ eller utformning av projekt förhåller sig till det allmännas intressen i olika områden. En del konflikter kan härigenom undvikas eller lösas redan på planeringsstadiet för ett visst projekt, och komplikationer som fördröjer tillståndsprocessen behöver normalt inte uppkomma.

En god hushållning med naturresurserna bör förena kraven på att trygga landets försörjning med naturresurser på lång sikt. att slå vakt om god natur- och kulturmiljö och att tillgodose samhällsbyggandets markbehov. Genom att i NRL ge-utgångspunkter för hur avvägningar skall göras mellan skilda intressen i olika typer av beslut som gäller användningen av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt och ange vilka olika typer av hänsyn som därvid skall tas. bör en bättre hushållning med naturresurser kunna åstadkommas. Därmed bör också olägenheter som följer av nuvarande sektoruppdelade lagstiftning och förvaltning kunna motverkas i väsentliga avseenden. Beslutsproeessen bör härigenom kunna bli mer effektiv.

Syftet med bestämmelserna i NRL bör vara att främja en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmelserna bör ha karaktären av gemensamma grundregler som skall tillämpas i mål och ärenden enligt olika lagar som styr användningen av mark- och vattenresurser.

l lkap. lä i det till lagrådet remitterade förslaget föreskrivs som en grundläggande regel att marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk. social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning främjas. Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit att uttrycket ”den fysiska miljön i övrigt” skall utgå ur lagtexten, bl.a. eftersom de paragrafer där uttrycket används enligt lagrådet endast hand- lar om mark- och vattenområdens användning för olika ändamål. Jag skall återkomma till den frågan i specialmotiveringcn men vill redan nu säga att jag anser att uttrycket bör behållas.

Jag redovisade tidigare att flera remissinstanser har varit kritiska mot lagens rubrik. Även lagrådet har diskuterat rubriken och tar i anslutning till detta upp bl.a. lagstiftningstekniken och innehållet i NRL. Lagrådet påpekar därvid bl.a. att man av lagens rubrik kunde vänta sig att lagen skulle ge en fullständig och heltäckande bild av samhällets syn på hur våra naturresurser skall uttnyttjas. Lagrådet konstaterar att lagen inte ger en sådan bild och pekar dessutom på att man för att förstå lagen måste tillägna sig även innehållet i de författningar som anknyts till NRL. Lagrådet uttalar att det i och för sig hade varit önskvärt att en fullständigare och bättre överblickbar lag om naturresursernas utnyttjande lagts fram än den föreslagna. Några synpunkter på uppbyggnaden av och innehållet i en sådan lag framförs dock inte. Lagrådet anser emellertid att NRL har en funktion att fylla som ett led i lagregleringen av resursutnyttjandet och konstaterar vidare att, även om NRL inte är avsedd att omedelbart tilläm- pas inom alla områden där resursutnyttjandet behöver regleras. lagen kommer att vara den centrala författningen på området.

Som jag också nämnde tidigare. anser jag att hushållning med naturre- surscr i stor utsträckning handlar om hur mark- och vattenområden med ämnen och material och vad som i övrigt finns i områdena får tas i anspråk

• Sida 21
•  Original

för olika ändamål eller påverkas av olika verksamheter inom elleri närhe- ten av områdena. De bestämmelser som jag kommer att föreslå rör enligt min mening de för medborgare i allmänhet mest påtagliga delarna av vår naturresurshushållning. Mot den bakgrunden kanjag inte se några vägande skäl för att ändra den rubrik på lagen som introducerats genom departe- mentspromemorian. Någon ändring har heller inte föreslagits av lagrådet.

Frågan om vilka hushållningsregler som bör ingå i NRL kommer jag att närmare gå in på senare. Jag vill emellertid redan här redovisa vissa principer som bör gälla för innehållet i lagen.

En central lag som NRL som skall tillämpas vid beslut enligt olika andra lagar'bör. som framgår av mina tidigare resonemang. inriktas på sådana frågor där detär av vikt att få till stånd en beslutssamordning. Bestämmel- serna bör mot den bakgrunden inriktas på att ge vägledning för att avgöra konkurrensfrågor om mark- och vattenanvändning. Det har framförts syn- punkter på att förslaget saknar en helhetssyn i frågan om hushållning med naturresurser. Ett par remissinstanser har anmärkt att promemorieförsla- get i hög grad represcnterar den geografiska synen på lösningen av miljö- problem och naturrcsurshantering. vilket anses vara otillräckligt att lägga till grund för en hushållningslag inom naturresursområdet. Av detjag nyss uttryckte följer att avsikten med NRL inte är att den skall innehålla alla regler som kan behövas för att nå en god hushållning. En lag med den inriktning som jag här har skisserat måste ses som ett led i samhällets naturresurspolitik. Om det t.ex. behövs bättre hushållningsregler på ett område som endast berör en speciell lag, bör detta i många fall kunna regleras direkt i den lagen. Det kan t.ex. gälla utsläpp av miljöfarligt avfall som bör regleras i miljöskyddslagstiftningen. Jag återkommer till detta när jag behandlar frågor om samordning med annan lagstiftning.

Det är framför allt när det gäller ianspråktagande av områden för skilda verksamheter som beslut enligt skilda lagar med olika utgångspunkter kan komma i konflikt med varandra. Mot den bakgrunden finnerjag det natur- ligt att en lag av nu aktuellt slag får en inriktning mot arealhushållning. En utgångspunkt för de regler som föreslås i promemorian harju också varit riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen och byggnadslagstiftningens regler för planering av markområden för olika ändamål. Givetvis innebär inte det lagförslag som jag nu lägger fram en slutlig avgränsning av lagens tillämpningsområde. Det är naturligt att lagen förändras successivt när det uppkommer behov av nya allmänna riktlinjer för att samordna beslut som gäller marken och vattnet och den fysiska miljön i övrigt.

Vissa remissinstanser har ansett att de hushållningsreglcr som tas upp i promemorian är alltför vagt utformade. medan andra varnar för en alltför stor bundenhet till färdiga avvägningar. Även lagrådet har tagit upp frågan om att lagreglerna är allmänt avfattade. Efter att ha konstaterat att NRL i första hand innehåller avvägningsregler för situationer då det föreligger konkurrerande anspråk på marken och vattnet instämmer lagrådet i mitt uttalande i remissen att det knappast är möjligt att i lagen precisera hur utfallet bör bli i olika konkurrenssituationer och anför vidare följande:

• Sida 22
•  Original

h) lx)

Lagen syftar därför inte längre än till att ge riktlinjer för de bedömningar som måste göras i olika situationer såsom vid kommunernas planläggning enligt PBL och vid myndigheternas prövning av vissa tillståndsärenden. Till detta kommer att lagen anger de långsiktigt angelägna hushållningskra- ven. Nya och förändrade anspråk skall kunna vinna beaktande inom ramen för de nu föreslagna reglerna. De grundsatser på vilka NRL sålunda vilar har lett till att många av lagens bestämmelser är mycket allmänt hållna. Avvägningsreglerna ger stort utrymme för skönsmässiga bedömningar. Företräde skall ges åt ”sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning" och det skyddsvärda intresset skall ”så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada" intresset. De skyddsvärda intressena anges stundom med begagnande av begrepp och termer som inte är entydiga såsom ”natur- eller kulturmiljön”. "friluftsli- vet" och "värdefulla ämnen eller material". Skyddet anges gälla mot bl. a. "exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön". När ett visst intresse skall åtnjuta ett absolut skydd framför andra konkurrerande intressen anges detta vanligen med orden att intresset "har stor betydelse i ett nationellt perspektiv". I motiven till bestämmelserna görs uttalanden av- sedda att ge reglerna ett mera preciserat innehåll. Även om detta är en lagstiftningsteknik som numera ofta används. bör man ställa det kravet att de som berörs av lagen skall av lagtexten kunna bilda sig en någorlunda säker uppfattning om lagens innehåll och dess rättsverkningar. För den enskilde har lagen betydelse med avseende på hans möjligheter att använ- da sina mark- och vattenområden. Lagens bestämmelser om vad som i ett nationellt perspektiv är ett skyddsvärt intresse blir avgörande för statens möjligheter att enligt 12 kap. PBL ingripa i kommunernas rätt att bestäm- ma om mark- och vattenområdenas användning och om bebyggelse. Med hänsyn till dessa och andra rättsverkningar kan en alltför stor spänning mellan lagtext och motiv inte godtas. Enligt lagrådets mening balanserar förslaget på gränsen för vad som i detta hänseende är förenligt med god lagstiftning. Det må framhållas att remissinstanser som yttrat sig över den departementspromemoria som ligger till grund för förslaget redovisar helt olika uppfattningar om förslagets innebörd i fråga om konkurrensen mellan exploaterings- och bevarandeintressen (s. 15). Under alla förhållanden måste iakttas att lagtexten återspeglar motiven och att de senare inte tillför lagen något som inte kan utläsas av lagtexten. På flera punkter har lagrådet funnit anledning att anmärka på bristande överensstämmelse mellan lag- text och motiv. Lagrådet återkommer härtill vid granskningen av de sär- skilda paragraferna. Om de synpunkter och förslag. som lagrådet i det sammanhanget för fram, i huvudsak beaktas. får dock NRL-förslaget en sådan utformning att det får anses vara i lagstiftningstekniskt hänseende godtagbart. Lagrådet har härvid beaktat att det ej kan undvikas att en lag med NRL:s inriktning och syfte får en relativt allmän avfattning.

För egen del vill jag framhålla att NRL i första hand skall innehålla avvägningsregler för situationer då samhället har väsentliga intressen att bevaka från markpolitiska utgångspunkter. Det är då naturligt att reglerna utformas så att de ger samhället stöd för att bestämma över förändringar med hänsyn till vad som är lämpligast från allmän synpunkt. Eftersom reglerna till övervägande del skall tillämpas vid beslut där breda markpoli- tiska bedömningar måste göras, måste regelsystemet utformas så att det finns utrymme för avvägningar. Syftet med lagen är naturligtvis att redovi- sa vilka intressen som har en särskild betydelse för samhällsutvecklingen

• Sida 23
•  Original

och som på grund härav skall ges ett försteg framför andra intressen när markanvändningsfrågor skall avgöras. Det är dock knappast möjligt _ vilket också lagrådet medger — att i en lag precisera hur utfallet bör bli i olika konkurrenssituationer i olika områden. Det viktigaste är enligt min mening att lagen ger klart uttryck för inriktningen av de bedömningar som måste göras i det enskilda fallet. När det gäller lagrådets resonemang om "spänningen” mellan lagtext och motiv vill jag anföra följande.

Som även lagrådet framhållit kan det inte undvikas att en lag med den inriktning som jag har beskrivit får en relativt allmän avfattning. Jag anser det emellertid då vara viktigt att riksdagen genom motivuttalandcn till en sådan lag ger uttryck åt de grundläggande resonemang som i enskilda ärenden bör ligga till grund för de bedömningar som skall göras. Eftersom NRL är inriktad på att främja en lämplig utveckling från allmän synpunkt inom olika mark- och vattenområden och en viss frihet måste finnas att lokalt avgöra vilken utveckling man önskar. blir det naturligtvis en avväg- ningsfråga hur hårt man från statsmakternas sida bör styra sådana avgö- randen. De bestämmelser som det remitterade lagförslaget innehåller an- sluter nära till gällande bestämmelser i byggnadslagstiftningen och till riksdagens riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. Motiven till bestämmel- serna ansluter nära till de uttalanden om tillämpning av riktlinjerna som n'ksdagen har gjort. Lagrådets förslag till preciseringar av lagtexten med utgångspunkt i motiven kan dock i några fall anses ge mindre avvägnings- möjligheter än om tillämpningsinriktningen endast anges i motiven. Jag anser sammanfattningsvis att lagrådets förslag i stort sett innebär förbätt- ringar och bör följas. Jag vill här också peka på att-sådana överväganden som förutsätts enligt mitt förslag till NRL i dag görs vid prövning av ärenden enligt flera olika lagar och att övervägandena därvid måste göras med utgångspunkt i bestämmelser som endast anger att hänsyn till all- männa intressen skall tas vid tillståndsprövningen. Motivuttalandena till sådana bestämmelser ger oftast föga eller ingen ledning för tillämpande myndigheter. Man kan säga att NRL anger i huvudsak vad som utgör de allmänna intressena i mark- och vattenanvändningsfrågor och att därför bestämmelserna i NRL innebär betydande konkretiseringar i förhållande till gällande lagstiftning. Jag ser detta som en stor fördel för alla berörda. NRL torde därmed bl. a. leda till en större enhetlighet än för närvarande när det gäller att bedöma allmänna intressen.

Jag vill häri likhet med många remissinstanser också framhålla, att man genom att lagreglera de hushållningsprinciper som generellt bör ligga till grund för beslut som rör användning av naturresurserna löser vissa pro- blem som förelegat när det gäller tillämpningen av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Frågor rörande riksplaneringen har behandlats av riksda- gen vid åtskilliga tillfällen under 1970-talet. Därvid har tidigare beslut om riktlinjer för hushållning med mark och vatten successivt kompletterats och preciserats. Detta har fört med sig en kritik från många håll att det är svårt att skaffa sig en överblick över vad som gäller i olika avseenden inom den fysiska riksplaneringen. Under senare år har också förts diskussioner i olika sammanhang om vilken rättslig status riktlinjerna har. De olika uppfattningar som därvid har framförts har medfört osäkerhet på många håll om riktlinjernas betydelse.

• Sida 24
•  Original

Dessa frågor behandlades av konstitutionsutskottet i dess gransknings- betänkande till 1980/81 års riksmöte (KU l980/8lz25 s.28ff). Utskottet. som hade uppmärksammat att den rättsliga innebörden av riktlinjerna inte alltid uppfattades på ett klart och tydligt sätt. ansåg att dessa tolkningssvå- righeter knappast var förvånande med hänsyn till riktlinjernas karaktär av riksdagsuttalanden utan direkt samband med lagstiftning. Enligt utskottets mening kan konsekvenserna av nuvarande förhållanden i längden bli bris- tande enhetlighet i tillämpningen och rättsosäkerhct.

De lagregler jag kommer att föreslå avses ersätta samtliga riksdagens riktlinjer för den fysiska riksplaneringen, varför riktlinjerna bör upphöra att gälla när NRL träder i kraft.

Hänvisningar till S2-3

• Prop. 1985/86:3: Avsnitt Bostadsdepartementet, Specialmotivering till förslaget till lag om hushållning med naturresurser m. m.

2.4. Underlag för prövning av hushållningsfrågor. PBL och en naturresurslag — kommunernas roll. Ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna

Utgångspunkter

Närjag nu föreslår att man skall införa samordnade hushållningsregler för tillståndsprövning enligt vissa lagar har en viktig utgångspunkt för mitt ställningstagande varit att olika myndigheter. var och en inom sitt ansvars- område, gör en bred prövning av förutsättningarna för olika företag från hushållningssynpunkt. Jag anser att betydande ratio'naliseringsvinster bör uppkomma om planeringsunderlag som utarbetas löpande och bedöm- ningsunderlag som framställs hos olika myndigheter kan användas i skilda beslutssammanhang. Det är mot den här bakgrunden som gemensamma utgångspunkter för prövningen av nya eller förändrade verksamheter bör finnas. Jag har nyss allmänt redovisat inriktningen av de regler som NRL bör innehålla. De speciallagar som rör användningen av naturresurser bör kompletteras med regler som innebär att NRL skall tillämpas vid beslut enligt den särskilda lagen. För att ta ett exempel bör alltså bl. a. vattenla- gen (1983129l. ändrad senast 1984: 9l3) kompletteras med bestämmelser. som innebär att. vid prövning av frågor om tillstånd till vattenföretag. inte bara vattenlagen utan också NRL skall tillämpas. För vattenlagens del innebär detta närmast en precisering i vissa avseenden av tillåtlighetsstad- gandet avseende "allmänna planeringssynpunkter" i 3 kap. l &.

För att allmänt hållna hushållningsregler skall kunna tillämpas i enskilda mål och ärenden måste det finnas ett utredningsmaterial som belyser hushållningsfrågorna i det aktuella fallet. Jag har tidigare framhållit att den fysiska riksplaneringen fört med sig en betydande utveckling av den kom- munala fysiska översiktsplaneringen samt att kommunöversikter och markdispositionsplaner ofta belyser hushållningsfrågor även utanför det område som riksdagens riktlinjer täcker. Även hos statliga myndigheter har arbetet med den fysiska riksplaneringen fört med sig en bred kunskaps- uppbyggnad om hushållningsfrägor. '

Jag har redan förutskickat att de hushållningsbestämmelser som jag kommer att föreslå bygger på riksdagens riktlinjer i den fysiska riksplane— ringen och de regler som redan i dag styr beslut enligt byggnadslagstift-

• Sida 25
•  Original

ningen, främst 95 byggnadsstadgan (1959: 612, 95 ändrad senast 1975z460). Mot den bakgrunden anser jag det vara lämpligt att. innan jag närmare går in på själva hushållningsreglerna, behandla vissa frågor om kunskapsunderlag och om samordning av planeringsunderlag som bör ligga till grund för tillämpningen av NRL. Jag skall också ta upp vissa frågor om ansvarsfördelning och samordning av beslut.

Kunskapsförsörjning

Mittjörslag: För att de allmänt hållna reglerna i NRL skall få avsedd verkan krävs ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning. Den fysiska planering som bedrivs hos kommuner samt statliga myndig- heters utredningsverksamhet skall ge underlag för tillämpningen av NRL. Länsstyrelsen får rollen som samordnare av statens intressen i frågor som rör användningen av mark- och vattenområden inom länet. Länsstyrelsen får också till uppgift att ställa samman utred- ningar, program och annat planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med naturresurser och som finns hos statliga myndig- heter.

Promemorieförslager: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian s. 103—108).

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser ansluter sig till de i promemorian angivna utgångspunkterna för kunskapsförsörjning. Några stryker under den kommunala planeringens betydelse för att syftet med de föreslagna hushållningsbestämmelserna skall kunna uppnås. Ät- skilliga remissinstanser — däribland många kommuner — anser det till- fredsställande att länsstyrelsens samordnande roll på det statliga området läggs fast.

Vissa remissorgan hävdar att promemorieförslaget överskattar omfatt- ningen och den omedelbara användbarheten av befintlig kunskap. Bl.a. framhålls att ytterligare insatser behövs för att forskningsresultat om na- turmiljöns tillstånd skall vinna praktisk tillämpning. Vidare pekas på bris- ter när det gäller underlaget för att bedöma förutsättningarna för energipro- duktion samt mineral-, vatten- och liskefrågor. Åtskilliga remissinstanser pekar dock på möjligheter att förbättra kunskaperna och ger också prak— tiska förslag i sådan riktning. Flera remissorgan betonar vikten av att prioritera kunskapsförsörjningsfrågorna inom en i huvudsak oförändrad total resursram.

Skälen för mittförslag: Under senare år har pågått en diskussion i vårt land om s.k. miljökonsekvensbeskrivningar för större exploateringsföre- tag efter en modell som har tillämpats i bl. a. USA. 1 sin renodlade form behandlas där frågorna om konsekvensbeskrivningar i en särskild ordning som föregår behandlingen av ett exploateringsärende. Beskrivningar av denna förberedande art har emellertid enligt promemorian medfört en betydande tungroddhet i hanteringen. bl.a. därför att man i tidiga skeden ofta inte känt till vilka besvärligheter som behöver lösas vid själva pröv-

• Sida 26
•  Original

ningen av exploateringsförctaget. Systemet i USA med konsekvensbe- skrivningar i stötre ärenden har enligt promemorian också medfört bety- dande extra kostnader och mycket stor tidsutdräkt i många fall, eftersom man inte har haft en framförhållning genom utredningar och fysisk plane- ring angående olika områdens kvaliteter för skilda användningssätt.

I det system som traditionellt tillämpas i Sverige ankommer det i första hand på den som söker tillstånd till ett exploateringsföretag att belysa verkningarna av företaget på ett sådant sätt att förutsättningarna för till- stånd kan bedömas. Prövningsmyndigheten bereder sedan berörda myn- digheter. sakägare och vissa andra intressenter tillfälle att tillföra ärendet det material de anser behövs för att man på ett riktigt sätt skall kunna bedöma ärendet. Enligt vissa lagar har dessutom prövningsmyndigheten möjlighet att själv föranstalta om de ytterligare utredningar som myndighe- ten finner nödvändiga för att det skall vara möjligt att avgöra ett ärende på ett tillräckligt genomtänkt sätt. Sådana utredningar skall normalt bekostas av sökanden i ärendet.

Erfarenheterna av den i Sverige traditionellt tillämpade modellen är i långa stycken positiva. även om man kan konstatera vissa brister. Det finns enligt min mening inte nu anledning att frångå den modellen.

Hushållningskrav av den typ som NRL bör innehålla syftar i första hand till att främja en utveckling som långsiktigt bedöms fördelaktig från allmän synpunkt. När sådana frågor skall belysas bör det, som också framhållits i promemorian. av naturliga skäl ankomma på samhället att klargöra sin inställning och tillföra ärendena det utredningsmaterial som är nödvändigt för att avgöra om enskilda företag passar in i en utveckling som från samhällets synpunkter är önskvärd. '

Det är av stort värde om samhällets strategi i fråga om utvecklingen inom olika områden är så tydligt uttalad att företag och enskilda på ett tidigt stadium kan ta erforderlig hänsyn härtill i sin egen planering.

Betydande kunskapsunderlag i hushållningsfi'ågorfinns redan tillgängligt

Genom utrednings- och programarbete hos statliga myndigheter och ge- nom arbete med fysisk planering hos kommunerna finns redan inom vida områden material som kan läggas till grund för tillämpning av de hushåll- ningsbestämmelser som jag kommer att föreslå senare. I första hand gäller detta frågor om användningen av mark- och vattenområden för olika ändamål. Betydande material finns emellertid också om naturresurser i övrigt och om effekterna av olika produktionsmetoder m. m. Också sådant material kan användas när reglerna skall tillämpas på företag av skilda slag.

En stor del av det material som nu används vid beslut som rör använd- ningen av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt har utarbetats och ställts samman som en direkt följd av riksdagens beslut om den fysiska riksplaneringen. I arbetet med riksplaneringen har de ansvariga myndighe- terna var och en för sin sektor haft att självständigt redovisa sådana områden som myndigheten har ansett inrymma företeelser av riksintresse. För att åstadkomma en sådan redovisning har det varit nödvändigt att ta

• Sida 27
•  Original

ett brett grepp för sektorn i fråga. Det har inneburit att ett betydande kartläggningsarbete har utförts och att åtgärdsplaner och program av skilda slag har upprättats som belyser även andra företeelser än sådana som är av riksintresse.

Sektormyndigheternas material har bearbetats och anpassats med hän- syn till lokala förhållanden m.m. i en samrådsprocess mellan myndighe- ten, länsstyrelsen och kommunen under program- och planeringsskedena i den fysiska riksplaneringen. Genom detta arbete har de statliga myndighe- terna och kommunerna i allt väsentligt kunnat komma fram till vad riktlin- jerna i den fysiska riksplaneringen om olika verksamheter för med sig i fråga om användning av mark- och vattentillgångar i olika områden.

För områden som omfattas av geografiska riktlinjer har riksdagen tagit ställning till vilka kvaliteter hos områdena som skall särskilt värnas. Dessa riktlinjer är avsedda att ge konkreta handlingsregler för beslutsfattarna när det gäller att bedöma verksamheter som kan störa områdenas kvaliteter. Områdena är grovt avgränsade på kartor i propositioner och riksdagsbeslut där de har behandlats. Även i fråga om innehållet i dessa riktlinjer och den närmare avgränsningen av områdena har de statliga myndigheterna och kommunerna i allt väsentligt kunnat komma överens om hur dessa frågor bör behandlas vid planläggning och tillståndsprövning. Endast i fråga om de obrutna fjällområdena har regeringen beslutat om mer preciserade gränser. '

I den fysiska riksplaneringen har begreppet "riksintresse” använts för att beteckna områden som omfattas av riksdagens riktlinjer. [ samband med att NRL-förslaget remitterades till lagrådet framhöll jag att ordet riksintresse ofta används i andra sammanhang i en mycket vidare bemär- kelse och att detta i många fall har lett till missförstånd om syftena med och innehållet i den fysiska riksplaneringen. Det har t. ex. varit svårt att förstå att åtskilliga n'ksintressanta företeelser eller verksamheter inte är riksin- tressen i den mening som begreppet har i den fysiska riksplaneringen. I promemorian används uttryckssättet "områden av stor betydelse i ett nationellt perspektiv" och liknande uttryckssätt som ersättning för begrep- pet riksintresse. l lagrådsremissen fann jag att de uttryck som används i promemorian på ett bra sätt beskriver syftet med bestämmelserna. dvs. att reglera mark- och vattenanvändningen i avgränsade områden med särskil- da kvaliteter. Jag använde därför den terminologi som finns i promemo- rian. Lugrådet har tagit tipp denna terminologifråga och påpekar att be- greppet "riksintresse" förekommer redan i den proposition som låg till grund för l947 års byggnadslag (prop. 1947: 131 s. 73). Lagrådet anser att promemorians uttryckssätt för att ersätta begreppet riksintresse i den fysiska riksplaneringen inte är väl valt. Lagrådet framhåller särskilt att ordet ”riksintresse" sedan lång tid är väl inarbetat när det gäller planlägg- ning av hur mark och vatten skall användas. Att ordets innebörd i den fysiska riksplaneringen kunnat missförstås torde enligt lagrådet främst ha sin förklaring i att det varit mycket svårt för både myndigheter och enskil- da att få en samlad överblick över riksdagens riktlinjer som återfinns i ett flertal riksdagsbeslut. När nu riktlinjerna. både de verksamhetsanknutna och de geografiska. lagregleras anser lagrådet att det inte torde finnas

• Sida 28
•  Original

Prop. 1985/86: 3 något utrymme för att missförstå begreppet "riksintresse" i sammanhang- et. Lagrådet föreslår därför att detta begrepp används i stället för den terminologi som jag förordade i lagrådsremissen. Som framgick av mitt anförande till propositionen om PBL har lagrådets argument övertygat mig om att begreppet "riksintresse" bör användas i de bestämmelser i NRL som ersätter riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Det i lagrådsremis- sen använda uttryckssättet ”områden som har stor betydelse i ett natio- nellt perspektiv”” bör således bytas ut mot uttryckssättet "områden som är av riksintresse".

Den beskrivna samarbetsordningen när det gällt att precisera områden som är av riksintresse och att avgränsa områden med geografiska riktlinjer har fungerat tillfredsställandc. Den bör därför vara väl ägnad att tillämpa även i förhållande till de bestämmelser som jag kommer att föreslå.

] de delar som bestämmelserna i NRL motsvarar nu gällande riktlinjer finns som sagts redan i stort sett det material som behövs för att besluts- myndigheter skall kunna ta ställning till konkurrensfrågor om mark- och vattenanvändningen. För de bestämmelser som innebär en ändring av riktlinjerna måste myndigheterna naturligtvis se över och komplettera underlagsmaterialet för bestämmelsernas tillämpning.

Av betydelse i sammanhanget är emellertid att NRL avses få ett vidare tillämpningsområde än riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Jag syftar då på att riktlinjerna tar sikte enbart på hushållning med mark- och vatten- områden av riksintresse, medan bestämmelserna i NRL skall reglera även hushållningen med mark- och vattenområden i övrigt. De utredningsin- satser som på grund härav kan behövas för att bredda underlagsmaterialet blir dock enligt min mening inte mer omfattande än att de kan klaras med nuvarande resurser. Det beror på att det material som de statliga myndig- heterna har tagit fram för att belysa riktlinjernas tillämpning innehåller en bredare behandling av hushållningsfrågorna än vad som direkt föranleds av riktlinjerna. Även i övrigt finns det hos sektormyndigheterna utredningar och program för olika verksamheter och områden. som kan läggas till grund för tillämpningen av NRL.

Som några remissinstanser har påpekat saknas det dock på vissa områ- den tillräckliga kunskaper för att göra de nödvändiga avvägningarna i hushållningsfrågor. Jag skall återkomma till vissa sådana kunskapsfrågor när jag har gått igenom mitt förslag till hushållningsbestämmelser och då redovisa vissa områden där jag anser att utredningsinsatser bör göras ganska omgående. I övrigt villjag framhålla — i likhet med vad som sägs i promemorieförslaget — att det inte så mycket är fråga om att ta fram helt nya utredningar och kunskapsunderlag i anslutning till NRL utan snarare att ställa samman redan befintligt material på ett sådant sätt att det kan tillgodogöras i mål och ärenden om ianspråktagande av naturresurserna. Nytt kunskapsmatcrial kommer fram successivt. Det viktiga är att besluts- fattarna får tillgång till och kan använda det material som finns framtaget. Fortsatt utrednings— och programarbete hos sektormyndigheterna bör na- turligtvis bedrivas på ett sådant sätt att materialet kan nyttiggöras vid tillämpningen av NRL. Det bör vara en fråga för regeringen att genom föreskrifter se till att de statliga sektormyndigheternas arbete får en sådan inriktning.

• Sida 29
•  Original

Länsstyrelserrms roll m. m.

I den fysiska riksplaneringen har länsstyrelsen rollen som samordnare av statens intressen i frågor som rör användningen av mark- och vattenområ- den inom länet. Erfarenheterna är goda av länsstyrelsernas insatser som samordnare och förmedlare av kunskaper om användningen av fysiska resurser. Jag föreslår att länsstyrelsen även i NRL får denna samordnings- roll. Det bör också ankomma på länsstyrelsen att ställa samman utred- ningar. program och annat planeringsunderlag som har betydelse för hus- hållningen mcd naturresurser och som finns hos statliga myndigheter. Sådant planeringsunderlag bör länsstyrelsen vara skyldig att på begäran ställa till förfogande för de myndigheter som skall tillämpa NRL.

Samhällets intressen i användningen av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt företräds i stor utsträckning också av kommunerna. Som har redovisats tidigare har det under arbetet med den fysiska riksplane- ringen skett en betydande utveckling av den kommunala fysiska planering- en. Kunskapsmaterialet beträffande mark— och vattenfrågor av riksintresse har i allt väsentligt kommit till uttryck i den kommunala översiktsplane- ringen. Kommunöversikterna har visat sig vara väl lämpade för att kon- ' kretisera riksdagens riktlinjer för hushållningen med mark och vatten och ger ofta ett gott underlag och god vägledning för beslut i konkreta ärenden som rör markanvändningen.

De kommunala översiktsplanerna har som tidigare nämnts kommit till genom ett samspel mellan staten och kommunerna. där nationella och lokala markanvändningsintressen har samordnats. Det är naturligtvis av stort intresse för kommunerna att på ett tidigt stadium i planeringsproces- sen klara ut markanvändningsfrågorna, särskilt sådana som har nationell räckvidd där staten kan ha ett intresse att påverka kommunernas plane- ring. Kommunernas fysiska planer kommer enligt min uppfattning även i fortsättningen att vara de mest betydelsefulla källorna för att bedöma frågor om lämplig mark- och vattenanvändning i konkreta ärenden.

PBL och en naturresurslag — kommunernas roll

Mittförslag: Kommunernas roll vid tillämpningen av NRL följer av PBL. Översiktsplanen enligt PBL används som instrument för att belysa samhällets — dvs. statens och kommunens — syn på vilka allmänna intressen som kan komma att vägas in vid framtida beslut om användningen av mark— och vattentillgångarna. Ståndpunktsta- gandena i översiktsplanen skall utgöra underlag för tillämpningen av NRL:s bestämmelser i mål och ärenden enligt de lagar som anknyts till NRL.

Genom detaljplan eller områdesbestämmelser kan tillämpningen av NRL läggas fast med bindande verkan för efterföljande markan- vändningsbeslut. Kommunerna skall vara skyldiga att på begäran tillhandahålla planer enligt PBL och planeringsunderlaget till dessa åt de myndig- heter som skall tillämpa NRL.

• Sida 30
•  Original

Prop. [985/86: 3 Promem()riefärsluger: Förslaget i promemorian bygger på de övervägan- den som jag redovisade i samband med beslutet att remittera förslaget till PBL till lagrådet och överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. lll— l25).

Remixsinstanserna: De remissinstanser som har tagit upp frågan om sambandet mellan PBL och en naturresurslag tillstyrker i allmänhet de överväganden och förslag som promemorian innehåller. Några remissin- stanser har ifrågasatt om kommunerna har sådan kompetens att de kom- munala planerna kan läggas till grund för efterföljande beslut utan att planerna kontrollerats och godkänts av länsstyrelserna. Åtskilliga instan- ser, bl. a. planverket, delegationen för samordning av havsresursverksam- heten och flera kommuner stryker särskilt under att översiktsplanen bör spela en central roll för tillämpningen av den föreslagna naturresurslagen. Ett par remissinstanser anser att frågan om kommunens roll när översikts- planen inte ger underlag för avvägningar i mål och ärenden bör belysas ' ytterligare. Näringslivets byggnadsdelegation förklarar sig befara att över- siktsplanen kommer att bli styrande och påpekar att riskerna för en kom- munal läsning och bundenhet vid föråldrade prioriteringar är avsevärda med en sådan styrande översiktsplanering. Från några håll har begärts att en kommande proposition om PBL bör innehålla regler om standardnivån för den första översiktsplanen. Några länsstyrelser har efterlyst bättre möjligheter för länsstyrelserna att ingripa i planfrågor som berör regionala intressen.

Skälen för mitrförxlag: Jag vill inledningsvis erinra om 2 kap. 29" i PBL-förslaget där det föreskrivs att vid planläggning och vid prövning av bygglov och förhandsbesked inte bara PBL utan också NRL skall tilläm- pas. Kommunernas fysiska planer enligt PBL kommmer bl.a. på grund härav att spela en viktig roll som underlag för tillämpningen av NRL. Som vidare följer av förslaget till PBL skall statens inflytande över kommuner- nas beslut i markanvändningsfrågor begränsas väsentligt ijämförelse med gällande byggnadslagstiftning. Kommunerna skall själva besluta om planer. Statens möjligheter att ingripa mot planbesluten i sak inskränks enligt PBL-förslaget till frågor som rör hushållningen med mark- och vattenområden av riksintresse, till mellankommunala frågor och till frågor som rör hälsa och säkerhet. Genom sin planläggning enligt PBL avses således kommunen få ett företräde när det gäller att bestämma om markan- vändning av betydelse för bebyggelseutvecklingen i kommunen. Kommu- nernas tillämpning av NRL i sådana markanvändningsfrågor bör mot den här bakgrunden vägleda även statliga myndigheters beslut.

Jag vill vidare erinra om att avgränsningen av de hushållningsfrågor som skall anses vara av riksintresse och som av den anledningen kan utgöra en grund för staten att ingripa i kommunens planläggning och beslut om bygglov och förhandsbesked, i förslaget till PBL har förutsatts ske genom regler i NRL. De åsyftade reglerna är de som avses ersätta riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Dessa regler får därmed en i viss mån annan roll än den som riktlinjerna har spelat. Jag återkommer till detta men vill redan här nämna att riktlinjerna bl.a, på grund härav bör ändras i vissa avseenden i samband med lagregleringen.

• Sida 31
•  Original

Mot bakgrund av den betydelse PBL-planer avses få för tillämpningen av NRL. finns det skäl att här återknyta till PBL-förslaget och beskriva hur PBL-planerna är tänkta att inverka på efterföljande beslut som rör mark- och vattenanvändningsfrågor. Jag kommer också att belysa översiktpla- nens funktion som utredningsinstrument.

Detaljplan och områdesbestämmelser

De planformer i PBL—förslaget som har rättsverkningar — detaljplan och områdesbestämmelser — styr efterföljande beslut enligt PBL på så sätt att det råder förbud att t.ex. meddela bygglov i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Mindre avvikelser får dock medges om avvikel- serna är förenliga med syftet med planen eller bestämmelserna.

Detaljplan skall enligt 5 kap. l ä PBL användas för prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning.

Områdesbestämmelser kan enligt 5 kap. l6å i PBL—förslaget antas för att inom ett visst område, som inte omfattas av detaljplan. säkerställa syftet med översiktsplanen eller tillgodose ett riksintresse enligt NRL. Flertalet av de frågor som kan regleras genom områdesbestämmelser gäller bebyg- gelse och bebyggelsemiljö. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är att man genom områdesbestämmelser kan lägga fast grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för olika ändamål.

Enligt PBL-förslaget är det, som jag nyss har nämnt. kommunen själv som antar detaljplaner och områdesbestämmelser. Statens möjligheter att ingripa är i huvudsak begränsade till frågor av nationellt eller mellankom- munalt intresse och till sådana fall där ett genomförande av planen eller bestämmelserna kan medföra risker från hälsoskyddssynpunkt eller olycksfallsrisker. När en kommun beslutat att anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser och beslutet inte kan anses tillgodo— se de intressen som staten sålunda skall bevaka. kan länsstyrelsen med stöd av 12 kap. PBL besluta att pröva kommunens beslut och vid behov även upphäva beslutet i dess helhet eller, om kommunen har medgett det, i en viss del. '

När beslut att anta detaljplan eller områdesbestämmelser har vunnit laga kraft. har således det allmännas intressen. såväl statliga som kommunala, klarats ut i de frågor som planen eller bestämmelserna behandlar. De avvägningar som kan ha föranletts av enskildas motstående intressen har också klarats ut.

Som jag nyss nämnde får lov enligt PBL — t.ex. bygglov —— iprincip inte strida mot detaljplaner eller områdesbestämmelser. I förslaget till PBL har förutskickats (5 kap. 36%) att inte heller beslut enligt speciallagar skall få strida mot sådana planer och bestämmelser. Förslag till sådana följdänd- ringar i annan lagstiftning som föranleds av bl. a. PBL-förslaget har som jag tidigare nämnt remitterats till lagrådet.

Områdesbestämmelser kommer regelmässigt att anknyta till kommu- nens översiktsplan, och det normala torde bli att man i översiktsplanen också kommer att redovisa behovet av detaljplanering.

• Sida 32
•  Original

Översiktsplan

Enligt 1 kap. 3.5 PBL skall varje kommun ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen och som i stort skall ange hur mark— och vatten- områden är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske.

I korthet har i den allmänna motiveringen till PBL-förslaget syftena med översiktsplanen angetts vara

att med ledning av PBL:s allmänna bestämmelser ange grunddragen i användningen av mark- och vattenområden samt riktlinjer för bebyggel- seutvecklingen som en del i och en förutsättning för den övergripande långsiktiga kommunplaneringen

att redovisa behandlingen av områden som är av riksintresse — särskilt som grund för samråd mellan staten och kommunen om markanvändning- en och tillståndsprövningen

att där det behövs ge närmare riktlinjer för kommande planläggning, bebyggelseutveckling och andra miljöförändringar

att ge kommuninvånare. sakägare och andra intressenter information om markanvändningen i stort samt inriktningen för avsedda miljöföränd- ringar.

Översiktsplanen förutsätts behandla de långsiktiga. strategiska frågorna för markanvändning och byggande och närmast vara av programmässig, vägledande art. Planens uppgift bör bl.a. vara att ge en samlad information om hur kommunfullmäktige anser att PBL:s allmänna bestämmelser för planläggning och bebyggelse i princip bör tillämpas inom kommunen.

[ översiktsplanen skall kommunen enligt 4 kap. l & PBL ange ]. grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområ- den samt riktlinjer för tillkomst. förändring och bevarande av bebyggelse

2. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m. m.

Det bör här också sägas att översiktsplanen består av en särskild hand— ling med riktlinjer samt en eller flera kartor (4 kap. 2 5). Om det är lämpligt kan riktlinjerna tas in på karta. Till planen skall också fogas en planbe- skrivning som redovisar planeringsförutsättningarna. skälen till den ut- formning av planen som har valts samt de åtgärder som kommunen avser att vidta för att fullfölja planen.

Av motiven till reglerna om översiktsplan framgår att planen i stort skall kunna användas för sådana behov som kommunöversikter. markdisposi- tionsplaner och områdesplaner i dag tillgodoser. Översiktsplanen utgörs av de aktuella översiktliga fysiska planerna och avser både kommunen som helhet och olika delområden. Vid behov kan översiktsplanen fördjupas för avgränsade områden. Formellt sett sker detta genom att planen ändras ide berörda delarna. På det sättet kan erforderliga nyanseringar göras av föreslagen markanvändning och av riktlinjer inom begränsade områden.

Av stort intresse i det här sammanhanget är formerna för upprättande och antagande av den kommunala översiktsplanen och av ändringari den. I förslaget till 4 kap. 3å PBL föreskrivs att samråd angående planförslaget skall ske med länsstyrelsen, regionplaneorganet och kommuner som be- rörs av förslaget. Även andra som kan ha ett väsentligt intresse av försla-

• Sida 33
•  Original

get skall beredas tillfälle till samråd. Länsstyrelsen har i PBL-förslaget getts en särskild roll som samrådspartner. Enligt 4 kap. 5 5 skall länsstyrel- sen sålunda dcls ge råd om tillämpningen av 2 kap. PBL, dvs. om de grundläggande kraven för planering och tillståndsprövning och verka för att områden som enligt NRL är av riksintresse får en användning som stämmer överens med bestämmelserna i den lagen, dels verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt och dels ta till vara statens intressen.

Man kan konstatera att förfarandet vid upprättande av översiktsplan är uppbyggt så att olika intressenter i ett tidigt skede skall få möjligheter att påverka planens utformning, vilket bör ge goda möjligheter till samför- ståndslösningar. Det underlagsmaterial som länsstyrelsen har och som kan ha betydelse för planens utformning och genomförande skall länsstyrelsen ställa till kommunens förfogande. Den roll som länsstyrelsen. enligt vad som har sagts tidigare. bör ha som samordnare av statliga och andra intressen som rör hushållningen med marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt har särskilt poängterats också i förslaget till PBL.

Översiktsplanens innehåll m. m.

Hur beStäms då innehållet i kommunens översiktsplan? Översiktsplanen är en kommunal plan och skall främst redovisa de kommunala angelägenheter som anges i PBL. Planen kommer därmed i första hand att behandla mål och riktlinjer för en lämplig bebyggelseutveckling i kommunen. I planen kommer sannolikt också att finnas redovisningar av kommunens syn på sådana markanvändningsfrågor som direkt eller indirekt har betydelse för bebyggelseutvecklingen. Man kan emellertid förvänta att kommunerna kommer att använda översiktsplanen även för att redovisa sin syn på frågor om användning av marken. vattnet och den fysiska miljön i vidare mening än som följer av enbart bebyggelseutveeklingsfrågor.

Översiktsplanen kommer således i stor utsträckning att handla om hur olika mark- och vattenområden avses bli disponerade. När planen utfor- mas skall — som jag nämnde tidigare — inte bara bestämmelsernai PBL utan också NRL tillämpas (2 kap. 2.5 PBL). Till grund för planens riktlinjer om användningen av marken och vattnet skall alltså läggas de hushåll- ningsbestämmelser som kommer att finnas i NRL.

För att kommunen skall kunna besluta riktlinjer för bedömningen av bebyggelsefrågor måste naturligtvis markanvändningsförutsättningarna i kommunens olika delar utredas och bedömas. När det gäller hushåll- ningskrav inom sådana områden som i NRL kommer att anges vara av riksintresse har kommunen direkt ålagts att i översiktsplanen redovisa hur den avser att tillgodose dessa krav.

Även om kommunen begränsar redovisningen av sin syn på markan- vändningen till att avse bebyggelscfrägor. kommer översiktsplanen med redovisningen av planförutsättningar. planeringsunderlag m.m. att vara användbar som grund även för bedömningar i markanvändningsärenden som inte hänger omedelbart ihop med bebyggelsefrågorna. Man torde

• Sida 34
•  Original

Prop. 1985/86: 3 "dessutom kunna utgå från att kommunen och länsstyrelsen. i samband med

upprättandet av översiktsplanen eller ändring av den. även diskuterar redovisningar i planen av sådant material om resurshushällningsfrågor som ligger vid sidan av bebyggelsefrågorna men som lämpligen bör komma till uttryck i översiktsplanen.

Som framgår av den lämnade redovisningen finns förutsättningar för att översiktsplanen skall kunna utgöra ett bra instrument för att belysa sam- hällets syn på vilka allmänna intressen som kan komma att vägas in vid framtida beslut om användning av mark- och vattentillgångarna.

Översiktsplanens slutliga innehåll bestäms av kommunen ensam. [ den mån man under samrådet inte har kommit överens om utformningen av planen, kan den således tänkas få en utformning som inte tillgodoser länsstyrelsens synpunkter. lnnan kommunen antar planen skall planförsla- get ställas ut för granskning. Om förslaget inte tillgodoser de krav som länsstyrelsen har framfört under samrådet, bör länsstyrelsen vid utställ- ningen till att börja med överväga vilka invändningar som fortfarande har den tyngden att länsstyrelsen enligt sin tillsynsfunktion är skyldig att påtala dem.

Detta innebär att länsstyrelsen, när det gäller sakinnehållet. skall grans- ka om planförslaget

]. tillgodoser riksintressen enligt NRL

2. innebär att markanvändningsfrågor som angår två eller flera kom- muner har samordnats på ett lämpligt sätt samt

3. innebär att en viss bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Länsstyrelsens erinringar skall ställas samman i ett granskningsyttrande till kommunen ("4 kap. 9 5). Om länsstyrelsen inte har haft några erinringar i de angivna avseendena. innebär PBL-systemet att kommunen skall kunna räkna med att staten inte kommer att anföra några invändningar när de frågor som behandlas i översiktsplanen senare fullföljs genom att kom- munen antar detaljplaner eller fattar beslut av annat slag.

Som jag sade tidigare har vissa länsstyrelser krävt bättre möjligheter att agera i regionala frågor gentemot kommunerna. Kravet hör snarast hemma i behandlingen av PBL, men jag vill här något beröra frågan. Enligt min mening är de regionala frågorna en form av mellankommunala frågor som länsstyrelsen enligt PBL har att särskilt bevaka. Det åligger således läns- styrelsen att vid samråden med kommunerna om fysiska planer ta upp och belysa de regionala frågorna och vid behov också diskutera dem med' de . olika kommuner som kan ha intresse i frågan. I den mån de berörda kommunerna är ense om att en regional fråga i en kommun kan lösas på visst sätt. finns det normalt inte något skäl för länsstyrelsen att driva den regionala frågan i en riktning som strider mot de berörda kommunernas vilja.

Länsstyrelsens granskningsyttrande skall fogas till planen (4 kap. 2 s"). 1 de fall kommunen antar en översiktsplan mot vilken länsstyrelsen riktat kritik i sitt granskningsyttrande. får myndigheter. allmänhet m. fl.. som har intresse av planen, därigenom vetskap om att det råder olika meningar om hur allmänna intressen skall tillgodoses i ett visst område.

• Sida 35
•  Original

Som antytts i departementspromemorian ankommer det på länsstyrelsen att agera med hjälp av de medel som PBL ger. om en kommun antar en översiktsplan som på ett oacceptabelt sätt avviker från länsstyrelsens granskningsyttrande. Länsstyrelsens möjligheter i det avseendet är att med stöd av 12 kap. 1 och 4 åå PBL förordna om prövning av efterföljande beslut om detaljplan. områdesbestämmelser eller bygglov. om beslutet strider mot länsstyrelsens uppfattning i frågor som länsstyrelsen är satt att bevaka. Länsstyrelsen kan också — utan att avvakta ett sådant efterföl- jande beslut — med hänvisning till 12 kap. 6.5 PBL. hos regeringen begära föreläggande för kommunen att inom viss tid anta en detaljplan eller områdesbestämmelser med ett visst innehåll. lnitiativ till ett sådant före- läggande kan naturligtvis också tas av andra myndigheter. Planföreläg- gande enligt 12 kap. 65 PBL kan dock endast komma i fråga om det behövs för att tillgodose nationella eller mellankommunala intressen.

Underlåtcr länsstyrelsen eller andra statliga myndigheter att agera mot kommunala översiktsplaner. får det enligt min mening uppfattas som att man från statens sida accepterar kommunens ståndpunkt i de frågor som styrs enligt PBL.

Genom den nu beskrivna ansvarstördelningen mellan staten och kom- munerna när det gäller att bedöma den från allmän synpunkt lämpliga utvecklingen i fråga om mark- och vattenanvändningen blir det naturligtvis betydelsefullt vilka hushållningsfrågor som är av riksintresse och som länsstyrelsen således skall självmant bevaka för statens räkning.

1 frågor om användningen av mark- och vattenområden för ändamål som sammanhänger med bebyggelseutvecklingen är det kommunens ansvar att med tillämpning av bl. a. bestämmelserna i NRL självständigt bedöma vad som utgör en från allmän synpunkt lämplig utveckling. Även om man kan utgå från att länsstyrelsen. i enlighet med vad som tidigare sagts om dess roll i planeringsfrågor. kommer att kunna bidra med underlag för upprät- tande av planer. är det självklart att kommunerna själva i hög grad måste utreda planeringsförutsättningarna och redovisa dessa i planbeskrivningar.

Den kommunala översiktsplanen — liksom detaljplaner och områdesbe- stämmelser — och det material som utarbetas i samband med att planer upprättas eller ändras kommer mot den nu redovisade bakgrunden att bli en viktig del i det utredningsmaterial som läggs till grund för beslut även enligt andra lagar än PBL. På grund härav bör i NRL föreskrivas en skyldighet för kommunerna att tillhandahålla myndigheter som skall till- lämpa NRL de planer enligt PBL och det planeringsunderlag som kommu- nerna har tagit fram. Jag vill nämna att kommunerna redan i dag tillhanda- håller prövningsmyndigheterna sådant planeringsunderlag. Mitt förslag in- nebär alltså inte några kostnadsökningar för kommunerna.

Innan jag går in på översiktsplanens betydelse för efterkommande be- slut. vill jag ta upp ett par av de tidigare redovisade remissynpunkterna. Beträffande kommunernas kompetens att självständigt hantera planer vill jag framhålla att förfarandet för upprättande av planer i PBL är utformat så att — utöver den utredningskapacitet som finns i kommmunerna — expert- synpunkter från den statliga sidan skall tillföras planärendena på ett sa tidigt stadium som möjligt. Jag anser att det i våra kommuner finns tillräck-

• Sida 36
•  Original

lig kunskap för att på ett klokt sätt ta till vara synpunkter som tillförs ärendena från olika håll. När det gäller avvägningar om utvecklingen som berör endast den egna kommunen. anserjag det dessutom självklart att det är kommunen själv som skall göra avvägningarna utifrån tillgängligt mate- rial. Har en fråga vidare aspekter. finns i PBL ett system för att lösa konflikter mellan kommuner och mellan staten och kommunerna. Jag vill också skjuta in att enskilda personer alltid har möjlighet att överklaga de beslut enligt PBL som får rättsverkan mot dem.

När det gäller synpunkten att standardnivån för den första översikts- planen bör regleras. vill jag framhålla att förhållandena mellan kommuner- na varierar avsevärt och därmed också planläggningsbehoven. Min upp- fattning är att kommunerna är skickade att själva ta ansvar för att plane- ringen sköts på ett tillfredsställande sätt. Jag utgår dessutom från att planverket och länsstyrelserna kommer att bistå kommunerna med råd hur olika planläggningsproblem kan lösas. Något behov av att särskilt lagreg- lera standarden på den första översiktsplanen finns enligt min mening inte.

Översiktsplanens betydelse för efterföljande beslut

Vilken betydelse får då översiktsplanen för beslut i enskilda ärenden som rör mark- och vattenanvändningen? Jag skall först lämna en redovisning av översiktsplanens verkningar för beslut enligt PBL. och därefter kommer jag att behandla frågan om översiktsplanens ställning vid prövning av ärenden enligt annan lagstiftning.

Beslut enligt PBL

1 områden som inte omfattas av detaljplan skall enligt 8 kap. lZä PBL bygglov lämnas om vissa angivna förutsättningar är uppfyllda. ] lagtexten anges inte något krav på att den åtgärd för vilken lov söks är förenlig med kommunens översiktsplan. I stället föreskrivs att åtgärden skall vara lämp- lig på platsen med hänsyn till 2 kap. PBL. Mot bakgrund av att översikts- planen skall upprättas mcd tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. och utgöra underlag för beslut om användningen av mark och vatten samt om kommunens närmare planläggning. kommer bygglov i praktiken att av byggnadsnämnden prövas med ledning av de uttalanden som kommunfull- mäktige i översiktsplanen kan ha gjort beträffande det område som är aktuellt.

Översiktsplanen utgör en sammanvägning av olika allmänna intressen. Staten och kommunen har i de allra flesta fall i stora drag enats om riktlinjerna för den framtida markanvändningen. Även kommunmedbor- garna har haft tillfälle att påverka dessa riktlinjer som med nödvändighet måste bli ganska grova.

När beslut fattas om planen eller när enskilda ärenden enligt PBL avgörs. skall inte bara allmänna utan också enskilda intressen beaktas. l motiven till PBL (avsnitt 12.2.4) stryks under att enskilda intressen natur- ligtvis beaktas i översiktsplanen i den mån de är kända vid planarbetet. Gäller det en ändring av översiktsplanen för ett begränsat område, där

• Sida 37
•  Original

bebyggelse inom kort skall ske. är naturligtvis de enskilda intressena bättre kända och klarlagda än annars. För det mesta vet dock planerare och politiker inte mycket om vad alla fastighetsägare har för avsikter inom den närmaste framtiden. Inte heller kan översiktsplanen normalt tänkas ta en entydig ställning till detaljfrågor. t.ex. lämpligheten av alla enstaka nya byggnader. Mot den här bakgrunden konstateras i motiven, att det är först när den enskilde ansöker om att t. ex. få bygga ett hus. som den förutsatta avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen kan göras på ett meningsfullt och slutligt sätt.

Översiktsplanens ställning för efterföljande beslut enligt PBL kan be— skrivas så, att de beslutande organen på kommunal och statlig nivå skall se riktlinjerna i översiktsplanen som den allmänna sektorns samlade rekom- mendationer, som är grundade huvudsakligen på de allmänna bestämmel- serna i 2 kap. Översiktsplanen är ett beslutsunderlag som kan ge förhands- upplysningar om vilka allmänna intressen som kan komma att vägas in vid framtida beslut om markanvändningen. I motiven till-PBL-förslaget ut- vecklade jag den frågan på följande sätt (avsnitt 12.2.4):

Om någon t. ex. vill bygga inom ett område där översiktsplanen anger att bebyggelse bör få tillkomma, medför inte denna angivelse i och för sig att bygglov skall meddelas. En närmare prövning måste göras av den byg- gandes önskemål, främst om den plats där bebyggelsen avses ske — i sig och med hänsyn till omgivningen — är lämplig för detta ändamål. Om översiktsplanen i stället anger. att ytterligare bebyggelse inte är lämplig inom området, måste på motsvarande sätt gälla att bygglov inte kan vägras enbart genom en hänvisning till riktlinjen i översiktsplanen. Byggnads- nämnden måste i detta fall noggrannt pröva förefintligheten och tyngden av det allmänna intresse som kommer till uttryck i översiktsplanen i den aktuella delen och om intresset verkligen skulle motverkas genom den sökta åtgärden. Kanske ligger byggnadsplatsen i utkanten av ett stort. något oklart avgränsat skydds- eller bevarandeområde. Det är inte säkert att syftet med riktlinjen har samma tyngd inom hela området. Det kan också. vara så att byggnader av ett visst slag eller för ett särskilt ändamål väl kan förenas med det angivna allmänna intresset.

Vilken betydelse som översiktsplanen får som underlag för beslut i enskilda ärenden blir mot den här bakgrunden också i hög grad beroende av hur konkret och nyanserat planen är utformad.

Som jag tidigare nämnde kan det uppkomma fall där kommunens och länsstyrelsens uppfattningar skiljer sig i fråga om den lämpliga utformning- en av översiktsplanen. Av länsstyrelsens granskningsyttrande skall då framgå om den situationen råder. ] dessa fall får inte den enskilde och byggnadsnämnden någon samlad vägledning om hur 2 kap. PBL och där- med också NRL bör tillämpas.

En osäkerhet av det här slaget kan naturligtvis bli besvärande för såväl enskilda som beslutsmyndigheterna. I motiven till PBL uttalade jag (av- snitt 12.2.4) att byggnadsnämnden i de nu avsedda fallen bör ta initiativ till planläggning genom detaljplan eller områdesbestämmelser, om ett flertal ansökningar aktualiseras inom ett område där delade meningar råder om hur de allmänna intressena skall tillgodoses. Genom sådana initiativ kan

• Sida 38
•  Original

med stöd av bestämmelserna i l2 kap. PBL om statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m.m. slutligt avgöras vilken uppfattning — kom- munfullmäktiges eller länsstyrelsens — som skall gälla.

Beslut enligt annan lagstiftning än PBL

När jag vid föredragningen av PBL-förslaget behandlade allmänna prin- ciper för samordningen mellan PBL och annan lagstiftning (avsnitt 21). anförde jag beträffande översiktsplanens effekter bl.a. att den starka ställ- ning som kommunerna föreslås få i sådana markanvändningsfrågor som kan styras med stöd av PBL. naturligtvis inte utan vidare fär brytas genom att tillstånd med stöd av annan lagstiftning lämnas till verksamheter m.m. som är helt oförenliga med kommunens planering för bebyggelse och därmed sammanhängande frågor. Jag anförde också att det synsätt somjag hade redovisat ifråga om översiktsplanens betydelse för beslut enligt PBL, i allt väsentligt borde kunna anläggas även på beslut enligt annan lagstift- ning.

Jag har tidigare lämnat en redogörelse för ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna när det gäller bestämmandet i bebyggelsefrågor och för de effekter som detaljplaner och områdesbestämmelser avses få på beslut enligt annan lagstiftning än PBL. När det gäller effekterna av kom- munens ståndpunktstaganden i översiktsplanen villjag erinra om att över- siktsplanen skall tjäna som underlag för beslut enligt PBL. I detta sam- manhang är det av särskild betydelse att de bestämmelser som skall tilläm- pas vid upprättande av översiktsplanen och vid ändring av den, skall utgöras bl.a. av de hushållningsbestämmelser som kommer att finnas i NRL. Som jag har utvecklat tidigare är en av de grundläggande idéerna med en central lag om hushållning med naturresurser att man skall få gemensamma utgångspunkter för att bedöma mark- och vattenanvänd- ningsfrågor vid tillståndsprövning enligt olika lagar och därigenom också uppnå samordningsvinster. Eftersom översiktsplanen skall upprättas med tillämpning av NRL:s regler, kan den tjäna som underlag även för tillämp- ningen av NRL i mål och ärenden enligt andra lagar än PBL.

Frågan om bebyggelseutvecklingen i en kommun är i stort avgörande för strukturen också på markanvändningen i övrigt i kommunen. Kommunens ståndpunktstaganden i bebyggelsefrågor sådana de kommer till uttryck i översiktsplanen bör således få stor betydelse för de avvägningar som statliga myndigheter har att göra med stöd av NRL och annan lagstiftning. Som också konstateras i förslaget till PBL kommer ett dokument av översiktsplanens karaktär —— även om det inte är bindande vare sig för myndigheter eller enskilda —- i praktiken att få stor betydelse vid beslut i markanvändningsfrågor, eftersom det redovisar den planerade utveckling- en i kommunen och har antagits av kommunens beslutande församling.

Det är bl.a. mot denna bakgrund man skall se den tidigare föreslagna ordningen för kunskapsförsörjning (avsnitt 2.4) som innebär att översikts- planen i samband med prövningen av mål och ärenden enligt olika special- lagar kommer att spela en viktig roll vid sidan av de sammanställningar av beslutsunderlag som länsstyrelsen och andra statliga myndigheter, enligt vad jag har föreslagit tidigare. bör få i uppdrag att ombesörja.

• Sida 39
•  Original

Jag framhöll tidigare att översiktsplanen utgör en sammanvägning av olika allmänna intressen i fråga om mark- och vattenanvändningen och att det, när den enskilde i ett konkret ärende har preciserat sina önskemål. måste göras en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen.

I många fall kommer emellertid översiktsplanen inte att ge något närma- re svar på frågan om ett enskilt företag, som inte kräver lov enligt PBL. är förenligt med en lämplig utveckling från allmän synpunkt eller inte. Ett par remissinstanser har begärt en belysningav kommunens roll i sådana fall. Jag vill med anledning härav framhålla att den berörda kommunen genom- gående bereds tillfälle att avge yttrande i mål och ärenden enligt de lagar som bör anknytas till NRL. Kommunens uppfattning kommer således regelmässigt prövningsmyndigheterna till del. Vilken betydelse det kom- munala yttrandet tillmäts blir även i dessa fall beroende av hur väl under- byggt yttrandet är.

När jag behandlade frågan om kunskapsförsörjning påpekade jag att kommunerna i sin översiktsplan kan komma att belysa och lägga syn- punkter även på sådana frågor som inte har omedelbart samband med bebyggelseutvecklingen. I sådana fall kan kommunens ståndpunktstagan- den inte tillmätas samma tyngd som när det gäller bebyggelsefrågorna. Rör det sig om bedömningar av en lämplig lokal utveckling från allmän syn- punkt som står mot enskilda intressen, bör det emellertid i första hand vara kommunens och inte statliga företrädares uppfattning som vägs mot det enskilda intresset.

När det gäller ståndpunktstaganden i översiktsplanen om hur kom- munen avser att tillgodose nationella intressen torde det normala bli att länsstyrelsen och kommunerna enats om översiktsplanens innehåll. I des- sa fall finns normalt inte anledning för tillståndsprövande myndigheter att frångå de avvägningar som framgår av översiktsplanen. Jag vill emellertid erinra om att regeringen — även om länsstyrelsen och kommunen är överens om översiktsplanens utformning — har möjlighet att ingripa genom planföreläggande enligt förslaget till 12 kap. 65 PBL om planen enligt regeringens uppfattning inte på ett tillfredsställande sätt tillgodoser natio— nella intressen.

Hänvisningar till S2-4

• Prop. 1985/86:3: Avsnitt 2.4, 5, 5.3, 7, Öland

2.5. Regeringsprövning av vissa industrianläggningar

Vid 1972 års beslut om fysisk riksplanering infördes bestämmelser om regeringsprövning av viss industriell eller liknande verksamhet i 13621? byggnadslagen (1947: 385, 136aå ändrad senast 1983: 517). Prövningen var avsedd att utgöra ett led i genomförandet av den fysiska riksplaneringens riktlinjer. Senare har frågor om hushållning med energi och träfiberråvaror förts in i paragrafen.

Propositionen om PBL innehåller ingen motsvarighet till 136215. En motsvarighet till en del av paragrafen har emellertid tagits in i 4 kap. i det till lagrådet remitterade NRL-förslaget. Jag återkommer till mitt förslag i den delen och med en redovisning av remissutfallet (avsnitt 6). Redan nu villjag emellertid anmäla att jag inte ansluter mig till lagrådets förslag att 4 kap. NRL skall brytas ut till en särskild lag.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1985./8613 2.6 Uppläggningen av en naturresurslag

Mittförslag: NRL bör bestå av fem kapitel med följande huvudsak- liga innehåll:

1 kap. med bestämmelser om lagens inriktning och tillämpnings- område

2 kap. med de grundläggande bestämmelser som behövs för att främja en lämplig användning av mark- och vattenresurserna samt bestämmelser om den särskilda hänsyn som skall tas vid markan- vändningsbeslut inom områden som av olika skäl är av riksintresse — en motsvarighet till de verksamhetsanknutna riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen

3 kap. med bestämmelser som ersätter de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen

4 kap. med bestämmelser som motsvarar en del av 136aä bygg- nadslagen och som föreskriver regeringsprövning av viss industriell eller liknande verksamhet

5 kap. med bestämmelser om vissa tillämpningsfrågor m.m.

Promemorieförslaget: Överensstämmcr med mitt förslag (se promemo- rian s. 51).

Remissinstanserna: Den i departementspromemorian före-slagna upp— läggningen av NRL har accepterats av remissinstanserna.

Hänvisningar till S2-5

Sammanfattning

0 NRL innehåller en grundläggande bestämmelse om avvägningar i fråga om den framtida användningen av marken och vattnet. Bestämmelsen uttrycker att mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffen- het, läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som främjar en från allmän synpunkt god hushållning. r:: I NRL föreskrivs att stora mark- och vattenområden. som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra in- grepp i miljön. så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan påverka områdenas karaktär. Det föreskrivs också att mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder. som kan skada naturmiljön. C- Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga sam- hällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skyddas så långt möj- ligt mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

• Sida 41
•  Original

:: De mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller Prop. l985/86: 3 yrkesfisket eller för vattenbruk skyddas genom NRL så långt möjligt motåtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande. Sådana områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket ges ett särskilt starkt skydd. 0 I NRL tas in bestämmelser till skydd för mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet. Sådana områden skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt uppmärksammas. Bestämmelserna ger ett sär- skilt starkt skydd för områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården eller friluftslivet.

0 I NRL införs bestämmelser som innebär att mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan hindra eller påtagligt försvåra utvinning av fyndigheterna. Ett särskilt starkt skydd införs för områden som innehåller sådana fyndigheter av ämnen eller material som är av riksin- tresse. C Mark- och vattenområden som på grund av sin beskaffenhet eller sitt läge är särskilt lämpade för anläggningar för industriell produktion, energiproduktion. energidistribution. kommunikationer, vattenförsörj- ning och avfallshantering skyddas så långt möjligt mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna. Vis- sa anläggningar av de angivna 'slagen är av stor betydelse för landet. Områden som är lämpade för sådana anläggningar är av riksintresse och ges genom NRL ett särskilt starkt skydd. 0 Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skyddas genom NRL så långt möjligt mot åtgärder som kan hindra eller påtagligt motverka totalförsvarets intressen. Sådana områden som är av riksin- tresse därför att de behövs för totalförsvarets anläggningar ges genom NRL ett särskilt starkt skydd. 0 I NRL införs en bestämmelse som vid konkurrens mellan flera ofören- liga riksintresscn ger företräde åt det intresse som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Om ett område eller en del av detta behövs för en anläggning för totalförsvaret, ges försvarsintresset företräde.

3.1 Utgångspunkter

Allmänt

Som jag nyss angav bör 2 kap. NRL innehålla grundläggande bestämmel- ser som skall tillämpas vid planläggning och prövning av lov enligt PBL och vid prövning av mål och ärenden enligt vissa speciallagar för att främja väl genomtänkta avvägningar mellan olika önskemål att utnyttja marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmelserna bör ange vilka allmänna intressen som särskilt skall beaktas vid sådana avvägningar för

• Sida 42
•  Original

att en god hushållning skall uppnås. De allmänna intressen som därvid kommer i förgrunden är. i enlighet med min redogörelse i det föregående. sådana som har central betydelse för att trygga en uthållig användning av naturresurserna i vårt land. bevara god natur- och kulturmiljö samt främja ett ändamålsenligt samhällsbyggande.

l ?. kap. NRL hör till att börja med finnas en motsvarighet till gällande bestämmelser om planläggning i 95 byggnadsstadgan. Dessa tar sikte på att planläggning enligt byggnadslagen skall främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling inom det område, som planen skall avse. 195 byggnads- stadgan anges bl.a. att hänsyn skall tas till den allmänna samfärdselns, energihushållningens, försvarets och andra för riket gemensamma behov samt att områden av betydelse för naturvården och kulturminnesvården om möjligt skall bevaras.

Samhällsutvecklingen medför ständigt nya eller förändrade anspråk på _ marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Detta måste uppmärksam- mas när de grundläggande hushållningsreglerna utformas. Ett_ökat utnytt- jande.-av inhemska energikällor kräver t. ex. att mark— och vattenområden reserveras särskilt för detta ändamål. Utvinning av biomassa och torv liksom utnyttjandet av vindkraft kan påverka mark- och vattenanvänd- ningen inom relativt stora arealer. Även omställningen till fastbränslean- läggningar för värme- och elförsörjning och ökade anspråk som riktas mot kustnära havsområden för energiproduktion och vattenbruk, innebär att konkurrensen om mark- och vattenresurserna kan komma att öka. En tillväxt av den svenska och utländska turismen kan medföra dels ökade anspråk på bebyggelse och anläggningar för turism och friluftsliv i fjällvärl- den, vid kuster och insjöar och i älvdalar, dels starkare krav på bevarande av orörd natur och värdefulla kulturmiljöer. När det gäller bebyggelsepla- neringen inriktas den visserligen i ökad utsträckning på förtätning och förnyelse av den befintliga bebyggelsemiljön, men anspråk på nya mark- områden och nya lokaliseringsanspråk kan dock förutses från olika verk- samheter som är knutna till våra tätorter.

De grundläggande hushållningsbestämmelserna bör utformas så att an- vändningen av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt sker på ett sådant sätt att en god hushållning med naturresurserna säkerställs också i ett långsiktigt perspektiv.

Jag har tidigare sagt att erfarenheterna från den fysiska riksplaneringen bör utgöra grund för uppläggningen av NRL och att riksdagens riktlinjer bör komma till uttryck i den nya lagen.

Erfarenheterna av den fysiska riksplaneringen visar att innehållet i gäl- lande riktlinjer också är väl lämpat att ligga till grund för utformningen av bestämmelseri NRL om mark- och vattenområden som är av riksintresse. När riktlinjerna nu skall omformas till sådana bestämmelser, måste emel- lertid en översyn och anpassning göras av dem. så att de passar in i det lagtekniska sammanhang som jag har beskrivit tidigare.

Huvudsyftet med den fysiska riksplaneringen är att långsiktigt klara ut konkurrensen om mark- och vattenanvändningen mellan olika intressen. De av riksdagen beslutade riktlinjerna syftar till att få till stånd en god hushållning med sådana mark- och vattenresurser som är av gemensamt

• Sida 43
•  Original

intresse för hela landet. Vissa av riktlinjerna anger hur verksamheter eller intressen. som det är av nationell betydelse att främja eller styra, bör behandlas då de står i motsatsställning till någon annan användning av marken eller vattnet. Dessa s.k. verksamhetsanknuma riktlinjer omfattar naturvården. kulturminnesvården. friluftslivet. jordbruket. fisket, rennä- ringen. fritidsbebyggelsen och försvaret. Vissa uttalanden finns också om bl. a. industrin och kommtinikationerna. Jag återkommer senare (avsnitt 4) till de geografiska riktlinjerna.

Flertalet av de verksamheter och intressen som omfattas av de verksam- hetsanknutna riktlinjerna bör ofta ges en särställning vid avvägningar mellan olika önskemål att utnyttja mark och vatten även utanför områden som är av riksintresse. NRL bör därför mera allmänt ge sådana verksam- heter och intresscn en prioriterad ställning. De områden som är av riksin- tresse på grund av att de inrymmer eller kan inrymma de aktuella verksam- heterna eller intressena bör dessutom skyddas särskilt genom bestämmel- ser i NRL.

Sedan riksdagen år 1972 beslutade om riktlinjer för hushållning med mark och vatten har vissa frågor som då betraktades som mindre betydel- sefulla blivit viktigare. Nya önskemål och behov som behöver tippmärk- sammas i ett nationellt perspektiv har också växt fram. Det gäller bl.a. inom energiområdet. för s.k. infrastrukturella anläggningar och beträffan- de utnyttjandet av vattenresurserna — både sötvattnet och havsresurserna. Även skogsbrukets intressen har uppmärksammats i större utsträckning. Behovet av bestämmelser som ger ledning för resursutnyttjandet för så- dana ändamål bör därför. som också angetts i promemorieförslaget, över- vägas i förevarande sammanhang.

De förslag till grundläggande hushållningsbestämmelser somjag nu kom- mer att lägga fram överensstämmer i allt väsentligt med förslagen i depar- tementspromemorian. Som jag redovisat tidigare (avsnitt 2.3") har prome- morieförslaget i stort fått ett positivt mottagande av flertalet remissinstan- ser. Ätskilliga instanser har uttalat att promemorieförslaget fyller ett vik- tigt behov och att de föreslagna bestämmelserna i huvudsak är lämpligt utformade. Kritiken mot förslaget från vissa remissorgan avser främst utformningen av enskilda bestämmelser. Jag återkommer till den kritiken i anslutning till min genomgång av de bestämmelser somjag anser bör finnas i NRL.

Fritidsbebyggelse

Bland de bestämmelser jag kommer att föreslå skall ingå i 2 kap. NRL återfinns motsvarigheter till de verksamhetsanknutna riktlinjerna utom i fråga om fritidsbebyggelsen. Mot bakgrund av den centrala plats som frågan om fritidsbebyggelsen har intagit i 1970-talets arbete med den fysis- ka riksplaneringen villjag, innan jag går närmare in på de konkreta hushåll- ningsbestämmelserna, närmare redovisa mina skäl för att inte föreslå nå— gon grundläggande bestämmelse om fritidsbebyggelse.

I den fysiska riksplaneringen finns dels uttalanden om fritidsbebyggelse i de områden som omfattas av de geografiska riktlinjerna. dels vissa mycket

• Sida 44
•  Original

allmänt hållna riktlinjeri övrigt. Det är en motsvarighet till dessa allmänt hållna riktlinjer som jag anser inte behövs i NRL. Dessa riktlinjer innebär att fritidsbebyggelsen bör utvecklas i mer plantitässiga former än som var fallet under 1960-talet och början av 1970-talet. I prop. l972: lll framhölls att kravet på en mer planmässig utveckling av fritidsbebyggelsen utgår från önskemålet att skillnader i naturtyper och andra förutsättningar för fritids- bebyggelse samt skillnader i exploateringstryck inom olika delar av landet skall komma till uttryck och beaktas i samband med att kommunerna överväger en lämplig bebyggelseutveckling i sin planering för kommunens olika delar.

I samband med ställningstagandena till program- och planeringsskedena i den fysiska riksplaneringen har riktlinjerna för fritidsbebyggelsens ut- veckling förtydligats. I första hand har angetts hur bebyggelsen bör ut- vecklas inom de områden som omfattas av de geografiska riktlinjerna med hänsyn till det huvudsyfte som dessa riktlinjer har, nämligen att så långt möjligt bevara de stora natur- och kulturvärden samt de särskilda förutsätt- ningar för turism och friluftsliv som finns inom dessa områden. För övriga delar av landet har betonats att det finns mycket stora områden som är väl lämpade för utveckling av fritidsbebyggelse i olika former.

Fritidsbebyggelsens tillväxt har kunnat följas genom de redovisningar som har gjorts av kommuner och länsstyrelser inom den fysiska riksplane- ringens ram och genom särskilda inventeringar som statens lantmäteriverk har genomfört. Kommunerna har i betydande omfattning följt de riktlinjer som statsmakterna beslutat om. Planmässiga överväganden har kommit till stånd i stor utsträckning genom riktlinjer för bebyggelseutvecklingen i de kommunöversikter som i princip alla kommuner har utarbetat och antagit.

Sedan slutet av 1970-talet har den ändrade samhällsekonomiska situa- tionen med åtföljande åtstramningar i hushållens ekonomi inneburit att byggandet av fritidshus har minskat mycket kraftigt. Under år 1980 tillkom enligt bedömningar som redovisas i betänkandet (SOU 1982z23) Fritids- boende inte mer än ca 2000 nya fritidshus i landet. vilket kanjämföras med ett tillskott på 2.5—30000 fritidshus per år när tillväxten var som starkast under 1960-talet.

Det saknas anledning att tro att förhållanden liknande dem under 1960-talets senare del och början av 1970-talet skall återkomma. Även om samhälls- och privatekonomin skulle tillåta en betydligt snabbare tillväxt av bebyggelsen än f. n.. är numera beredskapen i kommunerna god genom de kunskaper om mark- och vattenresurserna som föreligger och genom de planeringsåtgärder som har vidtagits under 1970-talet.

De utredningar som under de senaste åren genomförts om fritidsboende och om turism och friluftsliv (SOU 1982: 23 Fritidsboende, SOU 1983143 Områden för turism och rekreation samt SOU 1983: 45 Turism och frilufts- liv 2) pekar i den riktningen att åtgärder från samhällets sida i första hand bör inriktas på att förbättra förutsättningarna för rekreation och friluftsliv, så att åtgärderna kommer de många människorna till del. Att skapa goda förutsättningar för en rik fritid i vardagen genom satsningar på närrekrea- tion blir alltmer angeläget. Behovet av att mark avsätts för sådana ändamål kommer jag att återkomma till.

• Sida 45
•  Original

För fritidsbebyggelsens del är det ett starkt önskemål att nya former av sådan bebyggelse i förhållandevis enkla och billiga former kan utvecklas på rimliga avstånd från permanentbostäderna. Det bör utifrån markhtishåll- ningssynpunkt finnas goda förutsättningar för en sådan utveckling. om nattirvårds-. friliiftslivs- och andra motstående intressen beaktas på ett genomtänkt sätt. Flera kommuner, bl.a. Stockholms kommun, har tagit initiativ till att utveckla enkel. tätortsnära fritidsbebyggelse.

I mitt anförande till propositionen om turist- och rekreationspolitiken m.m. (prop. 1983/84: 145) framhölljag att det är angeläget att odlingslotter. koloniträdgårdar och stadsnära fritidsbebyggelse kommer till stånd i ökad omfattning, men att sådan bebyggelse och därmed sammanhängande an- ordningar samtidigt inte bör tillåtas ta i anspråk värdefulla områden för naturvård och friluftsliv i tätorternas närhet eller inkräkta på andra viktiga rekreationsintressen. När det gäller hushållningen med jordbruksmark framhöll jag som min bedömning att odlingslotter eller koloniträdgårdar, där huvuddelen av marken används för odling, bör kunna förläggas till jordbruksmark utan hinder av gällande riktlinjer för hushållning med jord- bruksmark. om en sådan förläggning i övrigt bedöms lämplig.

Den utveckling som beskrivits och den förbättrade planeringsberedska- pen i kommunerna gör att det enligt min mening saknas skäl att i NRL ta in särskilda bestämmelser om fritidsbebyggelse bland de grundläggande hus- hållningsbestämmelserna. Jag återkommer i det följande (avsnitt 4) till behovet av bestämmelser för bl.a. fritidsbebyggelsens utveckling inom områden som bör omfattas av geografiska bestämmelser.

3.2 Avvägningar vid beslut om användning av mark och vatten

Mirtförrlug: NRL innehåller en grundläggande bestämmelse om avvägningar i fråga om den framtida användningen av marken och vattnet. Bestämmelsen uttrycker att mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som främjar en från allmän synpunkt god hushållning.

Promemorieförslagel: Överensstämmcr i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 54 och 55).

Remissinslanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan ansluter sig till promemorieförslaget. Bl.a. åtskilliga kommuner hävdar att förtydliganden behövs för att klargöra att avvägningar skall främja en långsiktigt god resurshushållning.

Skälenför mitrförslag: En grundläggande utgångspunkt för planläggning av olika områden enligt byggnadslagstiftningen är att planläggningen skall ske så att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig utveckling inom det område som planen skall avse (95 byggnadsstadgan). Mark skall i princip" användas för det ändamål för-vilket den är mest lämpad med hänsyn till

• Sida 46
•  Original

läge. terräng- och grundförhållanden samt övriga omständigheter. Dessa grundregler tillämpas också vid beslut om bebyggelse utanför planlagda områden. Om det riktas olika anspråk mot ett och samma mark- eller vattenområde och dessa inte går att förena ges sådana anspråk företräde som främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling. Denna grundsyn som har präglat samhällets styrning av bebyggelseutvecklingen bör nu sätta sin prägel även på beslut utanför byggnadslagstiftningens ram som gäller användning av mark- och vattenområden.

En bestämmelse av den nu föreslagna innebörden medför bl.a. att de myndigheter som med tillämpning av NRL skall avgöra mål eller ärenden om ändrad markanvändning. skall bedöma om den ansökta förändringsåt- gården är av den arten och avses få en sådan utformning att den påtagligt kan försvåra villkoren för sådana verksamheter och intressen, vars behov det är ett allmänt intresse att skydda. Om så är fallet och om tillkomsten av den ansökta åtgärden i sig själv inte är av allmänt intresse, ligger det oftast i en god hushållning att se till att åtgärden inte kommer till stånd på den platsen. Ett och samma område är emellertid inte sällan lämpligt att utnytt- ja för flera olika verksamheter samtidigt. 1 mänga konkurrenssituationer behöver det inte i första hand vara fråga om att förhindra en viss verksam- het. Det kan i stället gälla att överväga verksamhetens närmare lokalise- ring inom området eller att ställa upp sådana villkor för verksamhetens bedrivande eller utformning att tillräcklig hänsyn tas till det intresse eller den verksamhet som behöver skyddas.

[ departementspromemorians lagförslag har tagits in bestämmelser (2 kap. l å) som innebär, att mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål vartill de är mest lämpade med hänsyn till beskaffen- het, läge och föreliggande behov samt att företräde skall ges sådan använd- ning som främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling.

Vissa remissinstanser — kammarkollegiet, naturvårdsverket, länsstyrel- sen i Stockholms län samt Uppsala, Göteborgs och Örnsköldsviks kom- muner — anser att uttrycket föreliggande behov är alltför snävt och inte inkluderar hänsyn till framtida eller på längre sikt uppkommande behov. För egen del anser jag att denna kritik inte är befogad. Enligt min mening täcker uttrycket såväl anspråk på förändringsåtgärder som anspråk på bevarande och skydd av natur- och kulturmiljö och av pågående använd- ning av marken och vattnet. Den dokumentation som tas fram av myndig- heterna för att belysa NRL:s hushållningsbestämmelscr kommer. tillsam- mans med kommunernas planer för bebyggelseutvecklingen i övrigt, att ge uttryck också för långsiktiga behov i olika avseenden. Uttrycket "förelig- gande behov” måste därvid inrymma även behovet att reservera mark- och vattenområden för framtida aktiviteter som anses viktiga för samhälls- utvecklingen på lång sikt.

Bl.a. samerättsutredningen, Svenska samernas riksförbund och Uppsa- la kommun menar att ordet utveckling inte bör utnyttjas i en bestämmelse om avvägningar i konkurrensfrågor. Enligt Uppsala kommun har ordet en otvetydig innebörd av förändring och är således inte alls netttralt i samband med avvägningar mellan bevarande och förändring. Jag delar denna upp- fattning och föreslår att bestämmelsen i stället skall uttrycka att företräde

• Sida 47
•  Original

skall ges sådan användning som främjar en från allmän synpunkt god hushållning.

Skogsstyrelsen anser, med hänvisning till sin uppfattning att skogsbruk mera sällan är helt oförenligt med andra intressen som behandlas i NRL, att det klart bör framgå av lagtexten att man normalt bör syfta till en kombinerad användning av mark- och vattenområden.

Jag delar skogsstyrelsens uppfattning att en mångsidig användning av mark- och vattenområden ofta är både möjlig och lämplig. Detta gäller inte bara för skogsområden. Som framhålls i departementspromemorian ligger också allmänt i en god resurshushållning att slå vakt om möjligheterna till mångsidig användning av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Ömsesidig hänsyn behövs i fråga om verksamheter som bedrivs inom ett och samma område eller i det omedelbara grannskapet. Detta bör komma till uttryck genom att det föreskrivs att mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål vartill de är mest lämpade. Jag vill här peka på vikten av att slå vakt om allemansrätten när det gäller att utforma planer och beslut för en effektiv och ändamålsenlig användning av ett område för olika förekommande intressen.

Sammanfattningsvis ansluter jag mig således till förslaget i promemorian att NRL bör innehålla en grundläggande bestämmelse till stöd för avväg- ningar i fråga om användningen av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmelsen bör ge stöd för att i fråga om mark- och vattenan- vändningen beSIuta till förmån för det eller de ändamål för vilka berörda områden är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet. läge samt förelig- gande behov. Bestämmelsen bör också ge stöd för att ge företräde åt sådan användning som främjar en från allmän synpunkt god hushållning.

Den nu föreslagna grundläggande bestämmelsen täcker i princip de särskilda regler om olika områden och verksamheter som jag kommer att behandla i fortsättningen. Dessa regler skall ses som förhandsuttalanden om hur avvägningar om användningen av naturresurserna normalt bör göras i de fall som reglerna behandlar. De verksamheter och intressen som tas upp är inte rangordnade sinsemellan. Vid konkurrens mellan dessa om ett område får —- om området inte är av stor betydelse i ett nationellt perspektiv för en viss verksamhet eller ett visst intresse — avvägningar göras utifrån den grundläggande avvägningsbestämmelsen.

3.3 Ekologiska utgångspunkter m.m.

Mitlförslag: I NRL föreskrivs att stora mark- och vattenområden. som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploaterings- företag eller andra ingrepp i miljön. så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan påverka områdenas karaktär. Det föreskrivs också att mark- och vattenområden som är särskilt käns- liga från ekologisk synpunkt så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön.

Promenwrieförslaget: Överensstämmcr i sak med mitt förslag (se pro- memorian s. 55—57').

• Sida 48
•  Original

anissinslanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker promemorieförslaget. Naturvårdsverket anser att bestämmel- serna ger ett förbättrat stöd för att värna om landskapets ekologiska funktion och att miljöskyddet" därmed ges en förstärkt ställning. Enligt planverke-t-bör bestämmelserna kunna bli ett bra stöd bl. a. för att värna om naturområden som utan att vara unika dock är värdefulla på grund av läge och funktion i landskapet. Bestämmelserna bör möjliggöra en ökad hänsyn både till flora och fauna och till människans behov av en god naturmiljö.

Vissa kommuner och länsstyrelser i Norrland har riktat kritik mot försla— get till skydd för stora, opåverkade mark- och vattenområden. Bergs kommun, som torde ge uttryck åt en vanlig uppfattning bland kommunerna i Norrlands inland. anser t.ex. att den i promemorian föreslagna bestäm- melsen skulle innebära mycket långtgående konsekvenser för glesbygds- kommuner med stora orörda områden. Enligt kommunen kan det inte vara rimligt att skydda alla hittills orörda områden mot exploateringsföretag. Inom sådana områden kan finnas resurser som kommunerna gärna skulle vilja utnyttja i framtiden, exempelvis för torvbrytning. gles fritidsbebyggel- se etc. Denna typ av bestämmelse "drabbar" enligt Bergs kommun gles- bygdskommuner med stora orörda ytor, kommuner som kanske mer än många andra är i behov av att snarare hitta bra möjligheter att utnyttja resurserna i sysselsättningsskapande syfte än att lägga ut dem som beva-

randeområden. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det knappast moti— verat att tillföra nya områden utöver de obrutna fjällområdena och angrän- sande skogsområden i länet som skall skyddas mot exploatering av olika slag. Länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län. liksom bl.a. Vilhelmina, Gällivare och Sorsele kommuner. intar liknande ståndpunkter.

Flertalet remissinstanser som kommenterat frågan anser att en bestäm- melse om skydd för ekologiskt känsliga områden har en viktig uppgift att fylla. Skogsstyrelsen uppfattar bestämmelsen som ett förstärkt skydd för vissa skogsområden både från skogsproduktions- och naturvårdssyn- punkt. Naturvårdsverket påpekar att många områden av den typ som promemorieförslaget avser att skydda. samtidigt har stor betydelse för den vetenskapliga naturvården. Enligt. verket bör det därför understrykas att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen bör bygga på områdenas ekologiska funktion och sårbarhet. Bl.a. kommittén för bevarande av genresurser och nordiska genbankcn för jordbruks- och trädgårdsväxter understryker betydelsen av att genetisk variation bevaras och att växt- och djurarter som är beroende av våra mark- och vattenområden bevaras i naturlig evolution.

Skälen för mittförslug: Som jag framhöll när jag tidigare gick igenom utgångspunkterna för en reform om naturresurshushållningen bör de eko- logiska förutsättningarna beaktas vid alla beslut som rör ianspråktagande av mark- och vattenområden. Jag vill innanjag går in närmare på skälen för mitt förslag här erinra om den grundläggande avvägningsregel som jag föreslog skall inleda 2 kap. NRL. i den regeln har hänsynen till de ekolo- giska förutsättningarna kommit till uttryck genom kravet att hänsyn alltid skall tas till det berörda områdets beskaffenhet vid beslut om markanvänd- ningsförändringar.

• Sida 49
•  Original

De förslag somjag behandlar nu bör således ses som en förstärkning av de ekologiska hänsynen vid avvägningar mot andra intressen när de om— ständigheter som jag angav i mitt förslag är för handen.

lndustrisamhällets utveckling har. som framhålls i promemorian. inne- burit stora förändringar i fråga om markens och vattnets användning. Förändringarna har under efterkrigstiden skett i snabb takt och varit mera genomgripande än under tidigare generationer. Urbanisering och föränd- ringar i näringslivets inriktning tar sig uttryck framför allt i förändringar i tätortsmiljön. men natur- och kulturlandskapet på landsbygden påverkas också av olika inslag i det urbaniserade samhället. Det kan gälla trafik- leder. kraftledningar. externt lokaliserade industrier. lager och service- verksamheter. och det gäller naturligtvis också olika anläggningar för fritid och rekreation. Som uttryckts i departementspromemorian har utveckling- en lett till att det framstår som en viktig tillgång för samhället —— nu och för kommande generationer — att det finns kvar större områden som är relativt opåverkade av exploateringsföremg eller andra ingrepp i miljön och som sålunda inte skärs sönder av stora trafikleder eller kraftledningar eller är påverkade av buller och andra miljöstörningar. Att större. sam- manhängande landsbygdsområden kan skyddas från mera betydande in- grepp och miljöförändringar är av värde bl.a. för jord- och skogsbruket och för de människor som är verksamma på landsbygden. Ett sådant skydd bidrar också till att behålla handlingsfrihet i det framtida resursutnyttjan- det. Särskilt angeläget är det naturligtvis att i de mer tätbefolkade delarna av Sverige slå vakt om tillgången på stora. sammanhängande strövområ- den som är lämpliga för naturupplevelser och friluftsaktiviteter.

Som jag tidigare redovisade har åtskilliga remissinstanser varit negativa till att ett allmänt skydd för stora relativt opåverkade områden skall gälla i Norrlandslänen.

Jag anser för egen del att det är av betydande värde att slå vakt om handlingsfrihcten i resursutnyttjandet inom våra landsbygdsområden, så- väl i de mer tätbefolkade delarna av landet som i våra glesbygdsområden. Den regel jag här förordar är främst avsedd att tillämpas på exploaterings- företag och andra ingrepp av betydande storlek, t.ex. nyetablering av industrier eller liknande verksamhet. tätorts- och fritidsbebyggelse av stör- re omfattning med därtill hörande anläggningar, större trafikleder. större ledningsföretag. gruvor och större täkter, terminalanläggningar. upplag och tippar samt farleder och muddringsföretag. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen. Företag av den nu angivna storleksordningen bör enligt min mening alltid föregås av omsorgsfulla lokaliseringsövervägan- den. För sådana företag för vilka alternativa lokaliseringsmöjligheter står till buds, bör om möjligt lokalisering ske till områden som redan är påver- kade av eXploateringsverksamhet. dvs. i anslutning till befintlig samlad bebyggelse, till befintliga industri- och arbetsområden eller inom korri- dorer i landskapet som redan har tagits i anspråk för trafikleder eller ledningar. Härigenom kan större sammanhängande landsbygdsområden skyddas mot ekologiska påfrestningar, bullerstörningar och störningar på landskapsbilden. Som jag nyss framhöll har detta betydelse för de areella näringarnas utveckling. Det medför också — som Svenskajägareförbundet

• Sida 50
•  Original

har påpekat — att dejaktliga och faunistiska intressena får ett skydd som är välbehövligt.

När det gäller gruvor, liksom större täkter av sten, grus. sand eller torv är lokaliseringsmöjligheterna av naturliga skäl i många fall begränsade. Också för verksamheter av detta slag, som är beroende av lägesbundna naturresurser inom områden av det slag som jag här avser, bör största möjliga hänsyn tas till de berörda skyddsintressena. Om realistiska alterna- tiv finns för verksamheten i anslutning till tidigare exploaterade områden bör således dessa i första hand tillvaratas.

Jag anser alltså att det i 2 kap. NRL bör finnas en bestämmelse till skydd för stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön. Jag vill här nämna att enligt det remitterade lagförslaget endast områden som är påver- kade av exploateringsföretag skall vara undantagna från skydd. Som lagrå- det påpekar kan emellertid även ingrepp som inte kan anses utgöra exploa- teringsföretag ha sådan påverkan på ett område att det saknas skäl för att området skall åtnjuta nu avsett- skydd. Jag ansluter mig till lagrådets förslag att sådana områden inte bör omfattas av skyddet. Lagrådet har också tagit upp frågan om innebörden av begreppet '”exploateringsföretag". Jag åter- kommer till detta i specialmotiveringen.

Efterkrigstidens samhällsbyggande och industriella utveckling har lett till en betydelsefull välfärdsutveckling. Samtidigt har naturmiljön utsatts för betydande påfrestningar. Vissa föroreningar m.m. som påverkar vårt land har sina källor i andra länder. De stora utsläppen av försurande ämnen från olika verksamheter är ett av de allvarligaste miljöproblemen som påverkar'markens och vattnets produktionsförmåga och hotar viktiga eko— system. Villkoren för den biologiska produktionen är av många samver- kande orsaker särskilt instabila i vissa områden. Det hänger samman med markens och vattnets beskaffenhet. klimatförhållanden. tidigare påverkan av försurning eller förgiftning osv. Sådana ekologi.ka känsliga områden kan ibland vara artfattiga och ibland kännetecknas av mångformighet och artrikedom. Utvecklingen av olika arter och system i sådana områden ger information som har betydelse för bedömning också av naturmiljöns till- stånd i stort och av utvecklingen vad gäller markens och vattnets produk- tionsförmäga.

I områden av detta slag är naturligtvis riskerna särskilt stora för att ingrepp i markanvändningen kan medföra bestående skadori naturmiljön. Som exempel på områden som är känsliga för ingrepp kan nämnas delar av de fjällnära skogarna, urskogarna, som numera upptar endast en halv procent av vår produktiva skogsmarksareal, skyddsvegetationen vid våra sandkuster samt vissa våtmarker, sjöar och vattendrag. Detsamma gäller sådana mark- och vattenområden och marina områden som inrymmer sällsynta eller utrotningshotade växter och djur.

Som en följd av att vissa naturtyper har minskat i omfattning har bl. a. en del djurarter fått väsentligt sämre livsmiljöer. Vissa arter är direkt utrot- ningshotade. De flesta förändringarna i faunan kan hänföras till männi- skans utnyttjande av mark och vatten. Bland ryggradsdjuren hari Sverige hittills under 1900-talet nio arter försvunnit. För närvarande bedöms l5

• Sida 51
•  Original

arter av däggdjur och fåglar vara akut hotade. medan 24 bedöms som sårbara och 23 bedöms vara så sällsynta att även små miljöförändringar kan innebära risk för utrotning. Om man också räknar in det lägre djurlivet bedöms över 240 arter som är bundna till skogsmiljön vara utrotningshota- de. Härtill kommer ett stort antal växtarter. Som anges i departementspro- memorian tillmäts de biotoper ijord- och skogsbrukslandskapet som är av särskild betydelse för faunan som regel relativt liten betydelse vid beslut om cxploateringsåtgärder. Det kan gälla t.ex. rastlokaler, yngelplatser. övervintringsområden och övernattningsplatser.

Med stöd av 14% naturvårdslagen (1964: 822. 14.5 ändrad senast 1974: 1025) kan växter och djur fridlysas. Det finns också möjlighet att reglera jakt inom och tillträde till områden där djurlivet behöver respek- teras särskilt (djurskyddsområde). Båda regleringsmöjligheterna har ut- nyttjats i stor utsträckning. Fridlysning reglerar emellertid i första hand bara allmänhetens uppträdande och påverkar inte förutsättningarna för ändrad markanvändning genom exploatering eller andra ingrepp när till- stånd meddelats enligt andra lagar.

Jag anser det vara angeläget att skyddet förstärks för områden med instabila produktionsförhållanden och ogynnsamma äterväxtförutsättning- ar, för områden som inrymmer växt- och djurarter som är utrotningshotade samt för områden i övrigt som är särskilt ömtåliga och som samtidigt inrymmer särskilda ekologiska värden. har betydelse som genbank e.d. Det är ett viktigt led i hushållningen med våra naturresurser att slå vakt om den genetiska mångfalden i naturen bl.a. genom att skydda arter vilkas existens är hotad.

Utvecklingen under senare är när det gäller naturmiljöns tillstånd i vårt land visar enligt min mening att det finns ett starkt behov av skydd för områden som är särskilt känsliga för försurning. Detta gäller bl.a. vissa sjöar och vattendrag som därför bör kunna skyddas mot exploateringsföre- tag eller andra ingrepp som kan medföra negativa konsekvenser från ekologisk synpunkt. Även sådana mark- och vattenområden som skadats genom tillförsel av tungmetaller eller av giftiga ämnen från industrier. tätorter eller trafikleder m.m. och som därför blivit avsevärt mer sårbara behöver ges motsvarande skydd. Det skydd som genom NRL bör beredas områdena avser naturligtvis mark- och vattenanvändningsförändringar i eller i anslutning till områdena. Jag vill framhålla att försurningsfrågan i ett vidare perspektiv måste lösas i annan ordning.

Som exempel på områden som är särskilt känsliga från ekologisk syn- punkt villjag särskilt nämna de sötvattenområden och kuststräckori vissa regioner, där det under senare år har kunnat konstateras betydande nega- tiva miljöeffekter till följd av övergödning och utsläpp av föroreningar från industrier, tätorter och fritidsbebyggelse. Jag vill erinra om att riksdagen (prop. 1984/85: 10, JoU lO, rskr 30) har beslutat om ändring i miljöskydds- lagen så att det blir möjligt att ingripa i nu avsedda fall.

Mot bakgrund av vad jag här har anfört anserjag att NRL, i enlighet med vad som föreslagits i departementspromemorian. bör innehålla en bestäm- melse som innebär att mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt så långt det är möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan inverka skadligt på naturmiljön.

• Sida 52
•  Original

|»)

3.4 Jordbruk och skogsbruk

Mitt förslag: Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodo- se väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skyddas så långt möjligt mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

Promenmrieförslaget: l promemorian föreslås en gemensam regel för brukningsvärd jordbruksmark och värdefull skogsmark av det innehåll i övrigt som jag har föreslagit för den brukningsvärda jordbruksmarken (se promemorian s. 57—59).

Remissinsnmserna: Promemorieförslaget har väckt ett betydande in- tresse hos remissinstanserna och har föranlett ett starkt splittrat remissut- fall. Lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen och företrädare för jord- och skogsbruket anser, liksom åtskilliga länsstyrelser och företrädare för de fackliga organisationerna, att staten bör ha ett avgörande inflytande över kommunernas tillämpning av bestämmelserna vid planläggning och beslut enligt PBL. Det övervägande antalet kommuner anser liksom flertalet remissinstanser i övrigt att promemorieförslaget i huvudsak är väl avvägt. Flera remissinstanser anser attjord- och skogsbruket behöver ha en stark ställning vid avvägningar med stöd av NRL:s bestämmelser också mot andra intressen än de som tar sig uttryck i form av bebyggelse och anlägg- ningar och att promemorieförslaget inte tillgodoser detta behov. Några remissinstanser anser att promemorieförslaget är otydligt när det gäller frågan om den inbördes avvägningen mellan å ena sidan brukningsvärd jordbruksmark och å andra sidan värdefull skogsmark i det fall alternativ lokalisering av ett exploateringsföretag inte står att finna på annan mark.

Åtskilliga remissinstanser har kritiserat utformningen av den i prome- morian föreslagna bestämmelsen. Skogsbrukets företrädare pekar på svå- righeter när det gäller att peka ut särskilt värdefulla områden för skogs- bruk. Domänverket framhåller t.ex. att skogsproduktionen per ytenhet allmänt sett är mycket lägre i Norrlands inland än i södra Sverige men att skogsbrukets betydelse långtifrån är mindre i norr. Som följd härav anser verket att det kan hävdas att all skogsmark är värdefull för landet från skogsbrukssynpunkt. Också Skogsindustriernas samarbetsutskott fram- håller att all skogsmark är värdefull från näringens synpunkt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län hävdar att den i promemorian föreslagna bestämmelsen för skogsmarkens del utgår från en felaktig parallell med jordbruksmarken. Länsstyrelsen anför att frågan om hänsyn till skogsbru- kets intresscn vid lokalisering av tillkommande bebyggelse har varit en av huvudpunkterna i den studie av fritidsbebyggelse i södra Sveriges inland, som länsstyrelserna i Kronobergs. Kristianstads och Hallands län utfört och att det av rapporten från studien framgår att det inte i första hand är arealen av de ärligen tillkommande byggnaderna (med tomtmark och gator

• Sida 53
•  Original

etc.) som utgör ett väsentligt problem för skogsbruket. Problemet är snara- re bebyggelsestrukturen. Ett nytt hus med en tomtmark om kanske tusen kvadratmeter kan vid olämplig placering medföra Iedningsgator med areal om flera tusen kvadratmeter för el- och teleledningar. Det eller de hus som orsakar intrång behöver självt inte alls ligga i skogsmark. Ett hus i skogen kan emellertid medföra nya eller utvidgade hänsynszoncr enligt 1 & skogs- vårdslagen (1979: 429) som väsentligt överstiger tomtmarkens areal. Place- ringen av bebyggelse kan även på andra sätt försämra skogsbrukets förhål- landen. Länsstyrelsen föreslår därför att bestämmelsen ges en mer preci- serad lydelse.

Länsstyrelsen i Hallands län framför liknande synpunkter som länssty- relsen i Kronobergs län. '

Skälen för mitt förslag: Hushållningen med jordbruksmark har ägnats stor uppmärksamhet i den fysiska riksplaneringen. Som riktlinje gäller att brukningsvärd jordbruksmark inte får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar om en från samhällets synpunkt tillfredsställande lösning kan åstadkommas på annan mark. I början av 1970-talet togs ca 6000 ha jordbruksmark per år i anspråk för tätortsutbyggnad. En markant minsk- ning skedde under senare delen av 1970-talet. Under perioden 1975— 1980 togs enligt promemorian endast ca 2000 ha/år i anspråk för tätortsändamål. Som framhålls i promemorian är ett viktigt skäl till att markkonsumtionen avtagit under senare år att byggandet av både bostäder och arbetslokaler m.m. har minskat.

Enligt promemorian föreligger det i allt väsentligt goda erfarenheter från tillämpningen av riksdagens riktlinje förjordbruksmarken. Kraven på hus- hållning behandlas i stort sett tillfredsställande i kommunernas planering. De har också fått en god förankring i det allmänna medvetandet. Mot denna bakgrund hävdas i promemorian att det saknas tillräckliga skäl att nu föreslå att staten skall ha ett avgörande inflytande på frågan om hur kraven tillgodoses i bebyggelseplaneringen.

Jordbruksmarken är en begränsad resurs med avgörande betydelse för att trygga livsmedelsförsörjningen i landet. Oberoende av vilken produk- tionsinriktning som från tid till annan befinns lämplig, anser jag det vara angeläget att den mark som är lämpad för ändamålet också i framtiden får ett tillfredsställande skydd. NRL bör därför innehålla en bestämmelse i överensstämmelse med nu gällande riktlinje i den fysiska riksplaneringen för hushållningen med jordbruksmark. Brukningsvärd jordbruksmark bör få tas i anspråk för bebyggelse och anläggningar endast om exploateringen tillgodoser väsentliga samhällsintressen som inte kan tillgodoses på ett från samhällets synpunkt tillfredsställande sätt på annan mark. Sådana sam— hällsintressen kan vara t. ex. bostadsförsörjningsbehovet. intresset av att kunna lokalisera bostäder och arbetsplatser nära varandra, att skapa väl fungerande och lämpliga tekniska försörjningssystem samt att säkerställa viktiga rekreationsintressen.

Enligt min mening är ett skydd för den brukningsvärdajordbruksmarken av stor betydelse för den långsiktiga hushållningen med naturresurser i vårt land. I fall då det saknas från allmän synpunkt tillfredsställande alternativ för samhällsutbyggnad och sålunda brukningsvärd jordbruks-

• Sida 54
•  Original

mark likväl måste tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar. anserjag det därför vara viktigt att ingreppen utformas på ett sätt som innebär så begränsad inverkan som möjligt förjordbruket.

Jag redovisade tidigare att några remissinstanser anser promemorieför- slaget vara otydligt i fråga om den inbördes avvägningen mellan skyddad jordbruks- och skogsmark när annan mark inte finns att tillgå. Vid en sådan avvägning bör i första hand sådan mark undantas från exploatering, som har den bästa biologiska produktionsförmågan.

Åtskilliga remissinstanser är kritiska till promemorians förslag att skyd- det av jordbruksmarken vad gäller PBL:s beslutsområde blir en renodlat kommunal angelägenhet.

Som jag. anförde nyss är erfarenheterna från kommunernas hantering av riksdagens riktlinje om jordbruksmark i allt väsentligt goda. Jag utgår från att kommunerna, i de fall de anser sig tvingade att ta i anspråk bruknings- värd jordbruksmark för utbyggnadsändamål, kommer att i översiktsplanen redovisa de alternativa utbyggnadsområden som har studerats och även belysa konsekvenserna från allmän synpunkt av de olika alternativen. Om exploateringen berör större sammanhängande jordbruksbygder och jord- bruksmark av hög kvalitet, kan det vara nödvändigt att också redovisa möjligheterna till alternativ lokalisering till annan del av den berörda kommunen eller regionen. Ett fortsatt interkommunalt samarbete i plane- ringsfrågor behövs således i landets viktigaste jordbruksbygder för att möjligheterna till en långsiktigt god resurshushållning skall kunna tas till vara.

Frågan om vilka hänsyn som bör tas till skogsbrukets intressen vid planering och beslut om markanvändningen har behandlats i prop. 1978/79: 110 med förslag till riktlinjer för skogspolitiken m. m. Föredragan- dcn framhöll därvid bl.a. att skogsbruket måste betraktas som ett riksin- tresse i planeringen men att det givetvis inte kan undvikas att skogsmark ibland tas i anspråk för andra ändamål än skogsproduktion. Sådana föränd- ringar av markanvändningen måste dock föregås av översiktlig planering på lokal och regional nivå, där man försöker nå lösningar som innebär att skogsmark inte tas i anspråk, om likvärdiga och från skogsbrukets syn— punkt lämpligare lösningar kan åstadkommas. Om skogsmark ändå behö- ver tas i anspråk, borde-enligt föredraganden i första hand sådan mark väljas som från skogsproduktionens synpunkt bäst kan undvaras i det aktuella området. Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden (JoU 1978/79: 30. rskr 387).

Enligt promemorieförslaget får värdefull skogsmark tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om exploateringen tillgodoser väsent- liga samhällsintressen som inte kan tillgodoses på ett från samhällets synpunkt tillfredsställande sätt på annan mark.

Flera remissinstanser har, som jag redovisade tidigare. varit kritiska till den utformning som bestämmelsen om skydd för skogsmarken har getts i promemorian.

De redovisade remissynpunkterna visar på tolkningssvårigheter i fråga om begreppet värdefull skogsmark. Skogsnäringen är en av landets mest betydelsefulla näringar och allt talar för att skogen kommer att vara av stor

• Sida 55
•  Original

betydelse för landets ekonomi och för sysselsättningen även på lång sikt. Det är därför viktigt att skogsmark inte tas i anspråk på sådant sätt att landets försörjning med skogsråvara försvåras. Skogsindustrin svarar en- sam för omkring 20 procent av bruttoexporten och har således stor bety- delse för landets utrikeshandelsbalans. Skogsindustrin måste få bedrivas lönsamt och konkurrenskraftigt. En förutsättning för detta är att skogsbru- ket kan försörja industrin med inhemsk råvara. framtagen med rationella och kostnadsbesparande metoder. Jag vill här erinra om vad bl. a. länssty- relsen i Kronobergs län har anfört om att t.ex. olämpligt lokaliserade bostadsbyggnadcr kan inskränka möjligheterna att bedriva ett effektivt skogsbruk. Mot den här bakgrunden bör enligt min mening all skogsmark som har betydelse för skogsnäringen ges ett skydd genom NRL. Skyddet bör utformas så att denna skogsmark så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk. Jag återkommer senare till vissa frågor om skogsbruk i fjällvärlden (avsnitt 4.6).

Företrädare för skogsnäringarna är kritiska mot att promemorieförslaget inte behandlar skogsmark som ett riksintresse i NRL:s mening. De har också framhållit att jord- och skogsbruket behöver en stark ställning även vid avvägningar mot andra intressen än de som tar sig uttryck i bebyggelse och anläggningar.

Enligt min mening är det varken lämpligt eller erforderligt att ta in en särskild bestämmelse till skydd för skogsmark bland de hushållningsbe- stämmelser i NRL som öppnar möjlighet för länsstyrelsen att ingripa mot en kommuns planbeslut och beslut om bygglov. Som anges i promemorian bedrivs skogsbruk på mer än hälften av landarealen. En sådan särskild bestämmelse skulle därför komma att innebära att staten skulle få stort inflytande över kommunala planer och övriga beslut enligt PBL inom större delen av landets yta. Detta skulle klart strida mot strävandena till ökad självständighet för kommunerna i förhållande till staten i markan- vändningsfrågor. Jord- och skogsägarna får genom mitt förslag en stark ställning gentemot exploateringsintressen av skilda slag ochjag utgår ifrån att de själva väl kan bevaka denna ställning.

När det gäller jord- och skogsbrukets ställning i förhållande till andra intressen än sådana som tar sig uttryck i bebyggelse eller anläggningar har jag uppfattat det så, att näringarnas företrädare i första hand anser de i promemorian föreslagna reglerna till skydd för rennäringen, friluftslivet och den vetenskapliga naturvården vara ett hot mot ett rationellt bedrivet jord- och skogsbruk.

Som jag senare skall återkomma till (avsnitt 7) anser jag att det för närvarande saknas anledning att föreskriva att'NRL skall tillämpas vid beslut enligt skogsvårdslagen (1979: 429. ändrad senast l983:427) och la- gen (19791425) om skötsel av jordbruksmark (ändrad senast 1984: 197). Metoderna för bedrivande av jord- och skogsbruk bör enligt min uppfatt- ning också i fortsättningen utvecklas inom de ramar som anges i dessa skötsellagar, bl.a. vad avser hänsyn till naturmiljön. Endast sådana åtgär- der inom ramen för jord- och skogsbruksverksamheten som är tillstånds- pliktiga enligt t. ex. miljöskyddslagen (1969: 387, omtryckt l981:420, änd- rad senast 1984: 912) och vattenlagen kommer att prövas med ledning av bestämmelserna i NRL.

• Sida 56
•  Original

En annan sak är — som också framhålls i promemorieförslaget (s. 151— 155) — att det material som utgör underlag för NRL:s tillämpning kan bli av stor betydelse för att bedöma den hänsyn som skall tas till bl.a. naturvår- dens och friluftslivets intressen vid skötseln av jordbruksmark och skogs- mark. Det bör enligt min mening vara av betydande värde för dem som bedriverjord- och skogsbruk att genom detta underlagsmaterial få känne- dom om de övriga allmänna intressen som riktas mot mark- och vattenom- råden därjord- och skogsbruk bedrivs.

Med anledning av bl.a. Skogsstyrelsens uttalanden om att skogsbruk mera sällan är helt oförenligt med andra intressen som tas upp i NRL. vill jag erinra om att mitt förslag till en grundläggande avvägningsbestämmelse i 2 kap. NRL (avsnitt 3.7) ger stöd för att särskilt beakta möjligheterna till mångsidig användning av mark- och vattenområden. Bestämmelsen ger enligt min mening goda förutsättningar för ömsesidiga hänsynstaganden inom områden som är av intresse för såväl jord- och skogsbruket som de nämnda bevarandeintressena.

Jag vill när det gäller skogsbruksfrågorna slutligen framhålla att det är av stor betydelse att formerna för samråd mellan kommunerna och skogsbru- kets företrädare utvecklas så att skogsvårdsorganisationens kunskaper om skogsbruket kan utnyttjas i-kommunernas planering och beslut om mark— och vattenområden. Jag finner det mycket tillfredsställande att Skogssty- relsen har uttalat sin ambition att utöka kontakterna med kommunerna och att därvid eftersträva väl fungerande former för hur skogsnäringens intres- sen bättre än hittills skall kunna beaktas i den kommunala planeringen.

3.5 Rennäringen samt yrkesfiske och vattenbruk

Mitt förslag: De mark— och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller yrkesfisket eller för vattenbruk skyddas genom NRL så långt möjligt mot åtgärder som kan påtagligt försvåra nä- ringarnas bedrivande. Sådana områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket ges ett särskilt starkt skydd.

Promemoriejörslaget: Överensstämmcr i sak med mitt förslag (_se pro— memorian s. 59—60 och 72—73).

Remissinstanserna: Förslaget har mött en genomgående positiv reaktion vad gäller skyddet för fisket och vattenbruket. När det gäller renskötseln är reaktionen splittrad. Vissa kommuner och länsstyrelser, liksom Svens- ka kommunförbundet och företrädare för bl.a. skogsbruket och gruvnä- ringen. hävdar att renskötseln getts en alltför stark ställning i förslaget. Vattenöverdomstolen. samerättsutredningen. Svenska samernas riksför- bund och Same Ätnam hävdar att det föreslagna skyddet är otillräckligt. Bl.a. lantbruksstyrelsen, kammarkollegiet och planverket ansluter sig i huvudsak till den föreslagna regleringen.

Skälen för mittförslag: Rennäringen oeli fisket har svårt att hävda sina intressen när tunga exploateringsintressen ställer krav på att få utnyttja mark- och vattenområden där näringarna bedrivs. Exploateringsåtgärder i

• Sida 57
•  Original

de för näringarna särskilt viktiga områdena kan få långtgående konsekven- ser genom att grundläggande förutsättningar för näringarnas bedrivande kan ryckas undan. Därför har det i flera sammanhang övervägts att införa ett starkt skydd för sådana områden. Sålunda föreslogs i rapporten (SOU 1979: 54) Hushållning med mark och vatten 2 att en ny lagstiftning borde innehålla en bestämmelse om att särskild hänsyn skall tas till speciellt värdefulla områden för fisket och rennäringen i samband med plan- och tillståndsbeslut. Förslaget i rapporten fick ett i huvudsak positivt bemö— tande av de remissinstanser som behandlade frågan.

Rennäringen

Rennäringens markanvändning har ägnats relativt stor uppmärksamhet under senare är. främst med utgångspunkt i näringens betydelse för den samiska kulturen. I prop. 1972: lll framhölls att utvecklingen inom fjäll- området med bl.a. en ökad turism bör styras i en sådan riktning att samiska intressen inte skadas och helst på ett sådant sätt att samerna själva får del av utvecklingens positiva sidor.

Rennäringens markanspråk har ofta fått träda tillbaka för andra viktiga markanvändningsintressen. Främst gruvbrytning, vattenkraftutbyggnad och utbyggnad av vägar har lett till förluster av renbetesmark och till att flyttningsleder stängts av. Skyddet i rennäringslagen (l97lz437, ändrad senast 1981: 835) mot ändrad markanvändning inom renskötselområdet är begränsat till ärctruntmarkerna. Skyddet gäller inte heller i förhållande till företag som prövas i särskild ordning (30ä rennäringslagen). lnom året— runtmarkerna gäller skyddet vidare i stort sett med samma styrka. oavsett hur de olika markområdenas betydelse för rennäringen varierar. Dessa variationer kan vara stora. Vissa områden inom de olika samebyarna — inom både åretruntmarkerna och vinterbetesmarkerna — har mycket stor betydelse för möjligheterna att bedriva renskötsel.

Som framhålls i promemorian. är det angeläget att i NRL införa bestäm- melser för att så långt möjligt skydda mark- och vattenområden som är av betydelse för rennäringen mot åtgärder som påtagligt kan försvåra näring- ens bedrivandc. Sådana bestämmelser innebär att verksamheter och före- tag inom renskötselområdet. som är tillståndspliktiga enligt de lagar som kommer att anknytas till NRL. prövas även med hänsyn till sin inverkan på renskötseln i den berörda samebyn. Rennäringen är en förutsättning för den samiska kulturen. Riksdagen har i olika sammanhang uttalat att den samiska kulturens fortlevnad måste garanteras. Detta innebär att det måste finnas grundläggande förutsättning- ar för rennäringen inom i princip varje sameby, nämligen en säker tillgång till sådana områden inom både äretruntmarkerna och vinterbetesmarkerna som har avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva renskötsel. Det- kan gälla bl.a. flyttningsleder. särskilt sådana avsnitt där på grund av terränghinder m.m. alternativa framkomstvägar saknas. Det kan också gälla viktiga kalvningsland och områden med särskilt goda betesförhållan— den. De viktigaste delarna av renskötselmarkerna bör därför ges ett starkt skydd i NRL mot exploatering. Som påpekas i promemorian är det därvid

• Sida 58
•  Original

av största betydelse att beakta de funktionella samband som måste finnas mellan olika delområden för att renskötsel skall vara möjlig och samekul- turens fortbestånd därmed garanteras.

Med hänsyn till vadjag nu har sagt får sådana områden som har avgöran- de betydelse för möjligheten att varaktigt bedriva renskötsel i en viss sameby anses vara av riksintresse. l NRL bör därför föreskrivas att dessa områden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Härigenom kan staten också ingripa i den kommunala plan- läggningen om den skulle strida mot denna föreskrift.

Som jag nämnde tidigare är remissreaktionen splittrad när det gäller rennäringens behandling i promemorieförslaget.

Bland remissorganen är det endast Sorsele och Vilhelmina kommuner som anser att renskötseln överhuvudtaget inte bör ges skydd genom be- srämmelserna i NRL. Renskötselns krav på naturresurser är enligt dessa kommuner alltför allmänna för att de skall kunna ges en rimlig precisering. Sorsele och Vilhelmina kommuner motsätter sig att en reglering genomförs enligt förslaget, eftersom konsekvenserna för kommunerna bedöms vara oöverskådliga.

Flera kommuner och länsstyrelser i Norrland hävdar, liksom bl. a. Skogsindustriernas samarbetsutskott. att bestämmelserna till skydd för renskötselns intressen måste utformas så att avvägningar mellan de areella näringarnas intressen kan ske på lika villkor. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser t.ex. att promemorieförslaget innebär att rennäringen ges en star- kare ställning än andra näringar i områdena utanför renbetesfjällen. Också Svenska kommunförbundet har tolkat promemorian så att rennäringen kommer att äga företräde gentemot annat markutnyttjande i stora delar av Norrlands inland. Rennäringen har därigenom enligt förbundet fått en alltför stark ställning i lagförslaget. Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar för sin del att renskötseln inte skall ingå bland de bestämmelser i NRL, över vilkas tillämpning i den kommunala bebyggelseplaneringen staten har det yttersta ansvaret.

Svenska samernas riksförbund hävdar att promemorieförslaget har bety- dande brister när det gäller att tillgodose rennäringens behov av mark och vatten. Den avgörande bristen i förslaget är enligt förbundet att skyddet för rennäringen kommer att gälla endast i förhållande till verksamheter som regleras i det urval speciallagar som föreslås anknutna till NRL. Turismen och skogsbruket, vilka enligt förbundet är de två enskilda verksamheter som i dag mer än andra innebär hot mot rennäringen, lämnas utanför lagens tillämpningsområde.

Flera remissinstanser tar upp frågan om promemorieförslagets ställning i förhållande till rennäringslagen. Enligt vattenöverdomstolen synes denna lag tillförsäkra näringen ett mer omfattande skydd gentemot exploaterings- intressen än den i promemorian föreslagna bestämmelsen. Storumans kommun hävdar att rennäringens behov av skydd bäst tillgodoses genom rennäringslagen samt genom att rennäringen tillförsäkras ett inflytande i planeringsprocessen.

Rennäringslagen är i första hand en skötsellag. vars huvuduppgift är att reglera förhållanden i samband med rennäringens bedrivande. Som jag

• Sida 59
•  Original

nämnde tidigare innehåller rennäringslagen för vissa områden också regler om den hänsyn markägare skall ta till renskötseln. De områden det är fråga om är de s.k. åretruntmarkerna. dvs. i huvudsak renbetestjällen i Jämt- lands län och områdena ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norr- bottens län. Den som äger eller brukar mark inom dessa områden får enligt 30.5 rennäringslagen i princip inte ändra användningen av marken på ett sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Verkan av den bc- stämmelsen förtas emellertid i viss mån genom att den. enligt 30.5 andra stycket. inte hindrar att mark används i enlighet med fastställd detaljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Mitt förslag om särskilda regler i NRL för renskötselområden innebär en förstärkning av rennäringens ställning i kommunernas planering och i mål och ärenden enligt de lagar som anknyts till NRL.

Genom bestämmelserna i PBL och NRL ges kommunerna goda möjlig— heter att styra samhällsbyggandet på ett från allmän synpunkt lämpligt sätt. Detta gäller inte minst i fråga om lokalisering och utformning av anläggningar och områden för turismen. De nu föreslagna bestämmelserna bör ge berörda samebyar ett inflytande på kommunernas fysiska planering och på beslut om planer och exploateringsåtgärder m.m. enligt de lagar som anknyts till NRL i områden som är av betydelse för renskötseln i de olika samebyarna.

När det så gäller frågan om avvägningar mellan renskötselns och jord- och skogsbrukets intressen, vilken tagits upp av flera remissinstanser. innebär promemorieförslaget som jag ser det ingen förändring av gällande rätt. Det beror på att — som jag tidigare har nämnt — lagen om skötsel av jordbruksmark och skogsvårdslagen inte anknyts till NRL.

Yrkesfiske

Förutsättningarna för svenskt fiske i Nordsjön har minskat under senare år. Östersjöns betydelse för det svenska fisket har ökat. Vidare har det kustnära ilsket fått ökad betydelse. Behovet av varaktigt skydd för repro— duktionsområden för fisk uppmärksammas nu mer än tidigare. Exploate- ringsåtgärder i form av vattenkraftsutbyggnad och vattenöverledningsföre— tag. annat byggande i vatten och i strandområden med tillhörande utfyll- nader samt utvinning av sand och grus i strandområden och under vattnet kan, som också framhålls i promemorian, ha betydande påverkan på ilsket. Bl.a. har de strömmande vattnen med sina bestånd av lax och öring påverkats. Försurningen har medfört allvarliga konsekvenser i vissa insjö- vatten.

Problem som sammanhänger med utsläpp av föroreningar från tätorter och industrier har under senare år kunnat bemästras allt bättre. Samtidigt har frågor om konsekvenserna för vattenmiljön och för fisket av t.ex. dikning av våtmarker och användning av gödselmedel uppmärksammats.

Som även föreslagits i promemorian, bör mot denna bakgrund NRL innehålla en bestämmelse som anger att mark- och vattenområden som är av betydelse för fiskenäringen så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande.

59.

• Sida 60
•  Original

En nödvändig förutsättning för en livskraftig fiskenäring är att det finns ett fullgott skydd för reproduktions-. uppväxt- och fångstområden som har avgörande betydelse för näringen. Detta är enligt min mening en fråga av nationellt intresse. Jag förordar därför att det. i enlighet med promemorie- förslaget, införs en bestämmelse som innebär att områden som är av riksintresse för fiskenäringen skall skyddas mot sådana förändringar som påtagligt kan försvåra näringens bedrivande.

Jag vill nämna att fiskeristyrelsen liksom Sveriges fritidsfiskares riksför— bund i sina remissvar hävdar att fritidsfiskets behov av skydd bör beaktas på ett bättre sätt än vad promemorieförslaget ger uttryck för. Det skydd som enligt mitt förslag bör tillkomma yrkesfisket kommer emellertid enligt min bedömning i stor utsträckning också fritidsfisket till del. Det gäller särskilt skyddet för reproduktions- och uppväxtområden. Några särskilda föreskrifter som tar sikte på fritidsfisket anser jag därför inte vara behöv- liga i den nu aktuella bestämmelsen. Jag återkommer till fritidsfisket när jag tar upp skyddet för mark- och vattenområden som är av betydelse för friluftslivet.

Vattenbruk

Även annan biologisk produktion än de traditionella areella näringarna är beroende av en långsiktig tillgång till särskilda arealer. Biologisk produk- tion i vattenområden i form bl.a. av odling av musslor och fisk blir allt vanligare och kan på längre sikt få betydelse för ekonomi och sysselsätt- ning.

Även algodling kan komma att få ekonomisk betydelse. Det är därför angeläget att områden där vattenbruk bedrivs eller där det finns särskilt goda förutsättningar för vattenbruk skyddas mot att tas i anspråk för annan verksamhet. Jag vill här också hänvisa till de rapporter som utarbetats inom den s.k. styrgruppen för vattenbruk. som tillsatts av forskningsråds- nämnden och delegationen för samordning av havsresursverksamheten. Mot bakgrund av vattenbrukets ökade betydelse finns det enligt min me- ning anledning att ta in en bestämmelse i NRL som ger ett skydd för områden som används för eller har särskilt goda förutsättningar för vatten- bruk mot åtgärder som påtagligt kan skada näringens bedrivande.

Vattenöverdomstolen anser att vattenbruket i promemorieförslaget har premierats på ett alltför onyanserat sätt i förhållande till andra vattenföre- tag. t.ex. bortledning av yt- och grundvatten för jordbruksbevattning. Domstolen pekar på de konkurrenssituationer som uppkommer då för vattenbruket erforderligt vatten skall tas från vattendrag med låg vatten- föring under vegetationsperioden eller från mindre grundvattenförekom- ster. Eftersom vattenbruk i regel fordrar god vattenomsättning. kan den föreslagna regeln enligt domstolen få till följd att en ijämförelse med vattenbruk lönsammare jordbruksbevattning inte får komma till stånd. Vattcnöverdomstolen anser att en konkurrensregel bör ge det lönsam- maste företaget företräde.

Vattenöverdomstolens synpunkter ger mig anledning att här något ut- veckla hur jag ser på de avvägningar som måste göras i konkurrenssitua-

• Sida 61
•  Original

tioner som den beskrivna. Av den tidigare föreslagna allmänna avväg- ningsregcln följer att mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål vartill de är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet. läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som är lämplig från allmän synpunkt. De verksamheter som tas upp i de följande bestämmelserna i 2 kap. — bl.a. den nu föreslagna bestämmelsen — har där getts försteg framför andra verksamheter och intressen i avvägningssi- tuationer. De kan, som jag tidigare har sagt. ses som ett slags förhands- besked om hur avvägningar enligt den allmänna avvägningsregeln normalt bör utfalla. Om man bortser från de nationella intressena. ger reglerna en möjlighet till avvägning genom att de angivna verksamheterna eller intres- sena skall skyddas ”sa långt det är möjligt". Jag återkommer i specialmoti- veringcn närmare till'de uttryckssätt som används men vill redan här säga att i detta uttryck naturligtvis även ligger att ekonomiska lönsamhetsbe- dömningar skall göras. I en konkurrenssituation kan således olika verk- samheter på grund av skyddskravet få vidkännas ökade kostnader för alternativ lokalisering eller särskilda skyddsåtgärder. Hur stora merkost- nader som det kan bli fråga om bör bero på hur stort det allmänna intresset är av att verksamheten i fråga kommer till stånd. I den mån rimliga alternativ inte föreligger och det från allmän synpunkt är angeläget att en verksamhet kommer till stånd, finns möjlighet att tillåta verksamheter som är oförenliga med det motstående "priviligierade" intresset. Jag vill stryka under att ett områdes lämplighet från allmän synpunkt för en viss verksam- het skall bedömas i ett långsiktigt perspektiv. I det fall som vattenöver- domstolen tar upp föreligger konkurrens om en resurs mellan två verksam- heter som båda anses vara av allmänt intresse att främja. I en situation där det inte finns utrymme för att tillgodose båda verksamheternas behov på ett tillfredsställande sätt, torde det oftast vara rimligt från såväl allmän som enskild synpunkt att ge företräde åt det mest lönsamma utnyttjandet av den resurs som näringarna konkurrerar om. Jag vill skjuta in att det valda exemplet nog sällan förekommer i praktiken. Ett vattendrag av det slag vattenöverdomstolen skisserar. med låg vattenföring under vegetationspe- rioden. torde endast undantagsvis vara av en beskaffenhet som gör vatten- bruk till en lämplig användning.

I tillståndsprövningen för ett vattenbruksföretag bör naturligtvis först och främst ligga att tillse att det aktuella vattenområdet har en lämplig beskaffenhet för det aktuella ändamålet. Häri ligger naturligtvis också att beakta vattendragets ekologiska tålighet för vattenbrukets miljöeffekter. Man torde kunna utgå från att de kommuner där intresset för vattenbruk är stort kommer att i sin översiktsplan ange de områden som anses lämpliga för sådan verksamhet och där kommunen finner det förenligt med en lämplig utveckling att vattenbruk bedrivs. Att bevattningsbehovet förjord- bruksföretag som gränsar till sådana områden i rimlig utsträckning skall kunna tillgodoses ligger i den grundläggande avvägningsregclns föreskrift om hänsyn till föreliggande behov.

Jag vill här också anknyta till de synpunkter som framförs av Vattenbru— karnas riksförbund, som framhåller att vattenbruket utgör en viktig resurs för landet när det gäller att utveckla lönsamma företag och att därmed

• Sida 62
•  Original

Prop. 1985/86: 3 skapa sysselsättning. Det svenska vattenbruket har också expanderat snabbt under de 4—5 senaste åren, men konflikter med andra vattenintres- sen har enligt riksförbundet medfört att odlingsföretagen inte har kunnat etableras eller expandera i den takt som hade varit önskvärd för att efterfrågan på svenskodlade produkter skall tillgodoses. Eftersom vatten- bruket är en biologisk produktion, vars produktionsresultat till mycket stor del beror av de naturliga förutsättningarna (vattenkvalitet. vattendjup. skyddat läge m.m.) på Odlingsplatsen. så står det enligt riksförbundet också klart att vattenbruket måste få möjligheter att använda de vattenom- råden som är lämpliga för denna produktion. och inte enbart vara hänvisat till de områden som ”blir över” då andra vattenanvändare bevakat sina intressen.

Med hänsyn till att vattenbruket är en näring under utveckling. anserjag det för egen del vara angeläget att berörda myndigheter särskilt uppmärk- sammar behovet av skydd enligt den föreslagna bestämmelsen för de områden utmed våra kuster och i våra sjöar och vattendrag som har goda naturliga förutsättningar för vattenbruk.

3.6 Naturvård. kulturminnesvård och friluftsliv

Mil! förslag: I NRL tas in bestämmelser till skydd för mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till fri- luftslivet. Sådana områden skall så långt möjligt skyddas mot åtgär- der som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt uppmärk- sammas. Bestämmelserna ger ett särskilt starkt skydd för områden som är av riksintresse för naturvården. kulturminnesvården eller friluftslivet.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i sak med mitt förslag (se pro- memorian s. 61—63 och 74—75).

Remissins/unserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker promemorieförslaget. Bl.a. Svenska kommunförbundet och några kommuner anser dock att särskilda regler för områden som är av riksintresse inte behövs och att de angivna intressena således inte skall kunna föranleda att staten ingriper i den kommunala planläggningen enligt PBL. Enligt riksantikvarieämbetet och vissa kommuner kan kulturminnes- vårdcns ställning behöva förtydligas. Åtskilliga kommuner och länsstyrel- ser önskar en utförligare belysning av frågan om urval och avgränsning av områden som är av riksintresse.

Skälenför mitrförslag: Den långtgående förändring av natur- och kultur- miljön i vårt land som blivit en följd av industrialisering och urbanisering och av stordriften ijord- och skogsbruket är en av många faktorer som har aktualiserat behovet av skydd av sådana inslag i natur- och kulturmiljön som uppfattas vara särskilt värdefulla. Bedömningen av vad som har skyddsvärde har successivt förändrats. Numera anses ofta områden och

• Sida 63
•  Original

miljöer. som tidigare betraktats som relativt vardagliga. ha stort allmänt intresse. l odlingslandskapet gäller det t.ex. ängen och hagmarken. När det gäller naturmiljön kan olika våtmarker tjäna som exempel. I stadsmil- jön värdesätts numera också bostads- och arbetsmiljöer som för något decennium sedan ansågs vara helt ointressanta från kulturhistorisk syn- punkt

Vår bebyggelsemiljö har vuxit fram under mycket lång tid. Den har ofta stora kulturella och historiska värden. Den kulturhistoriska byggnadsvår- den har tidigare främst varit inriktad på vården av enstaka. särskilt värde- fulla objekt. L'nder de senaste årtiondena har dock de värden som finns bevarade i sammanhängande kulturmiljöer uppmärksammats alltmer vid sidan av den traditionella monument- och objektvården. En annan viktig förändring är att urvalet av objekt och miljöer inte enbart är en fråga för experter, utan betydande vikt fästs vid allmänhetens och de politiska organens uppfattningar om vad som är värdefullt.

Naturvård innefattar skydd av värden i natur- och kulturlandskapet genom bevarande. hänsynstagande, skötsel och restaurering. Den veten- skapliga naturvården syftar till att skydda och vårda ett så rikt bestånd av naturmiljöer att det finns möjligheter för allmänheten och forskningen att studera och förstå hur natur- och kulturlandskapet har uppstått och föränd- rats. Den sociala naturvården inriktas främst på att tillgodose allmänhetens behov av områden med rekreationsvärden och goda förutsättningar för friluftsaktiviteter.

Mångfald i natur- och kulturmiljön beroende på kombinationer av olika natur- och bebyggelsetyper gör vissa områden särskilt attraktiva för fri- luftsliv. Andra faktorer som har betydelse för friluftslivet är områdets läge. landskapsbilden. intresseväckande företeelser och områdets kapacitet för friluftslivsutnyttjandc med hänsyn till storlek. attraktivitet. tålighet mot störningar och slitage m. m. Variationsrikedomen. särskilt genom inslag av vatten och våtmarker liksom växlingar mellan skog och öppen mark, är också av stor betydelse.

Som konstateras i promemorian har åtskilliga inslag i de senaste decen- niernas samhällsbyggande medfört minskad tillgång på områden för re— kreation och friluftsliv i de större tätorternas närhet. Trafikleder och flygplatser. kraftledningar. industri- och arbetsområden. stormarknader, soptippar, deponeringsplatser och upplag har minskat de lämpliga områ- dena för rekreation och friluftsliv och i vissa fall gjort att de har blivit svåranvändbara.

Stadsbyggandet väntas under de närmaste åren få en inriktning mot förtätning och komplettering av den befintliga bebyggelsen. Ökade exploa- teringsanspräk torde därvid komma att riktas mot friområden och parker inom den samlade bebyggelsen. Grönomräden i direkt anslutning till be- byggelsen har stor betydelse för trivsel och välbefinnande. Med hänsyn till klimatet i tätorterna och för stadsbebyggelsens ventilation kan grönområ- den utgöra "lungor" i den eljest sammanhängande stadsbebyggelsen. Sammanhängande stråk av naturmarker genom tätorten och ut i kringlig- gande naturområden utgör en viktig resurs i många svenska städer. Sär- skilt för den stora grupp människor som har begränsad rörlighet till följd av

• Sida 64
•  Original

ålder. handikapp eller begränsade ekonomiska förhållanden är det viktigt med tillgång till naturmark nära bebyggelsen.

I likhet med vad som framförs i promemorian anser jag det vara angelä- get att mark- och vattenområden som är av betydelse på grund av natur- skönhet eller vetenskapliga och kulturella värden eller med hänsyn till friluftslivet. ges ett skydd som innebär att de i första hand används för ändamål som är förenliga med dessa värden. Även från samhällsekonomis- ka synpunkter är det ett påtagligt intresse att slå vakt om en god natur- och . kulturmiljö. Det gäller inte minst i områden där turismen är av stor bety- delse för den bofasta befolkningens försörjning. Ett sådant synsätt kom- mer också till uttryck bl. a. i riktlinjerna för rekreationspolitiken.

Nya behov måste emellertid kunna tillgodoses när det gäller markens och vattnets användning. Det är därför nödvändigt att acceptera fortlö- pande förändringar i natur- och kulturmiljön. Förändringarna måste dock prövas och sättas in i ett långsiktigt sammanhang. Så långt det är möjligt bör exploateringsverksamhet styras till sådana platser att de mark- och vattenområden som har särskilt stora värden från bevarandesynpunkt skyddas mot ingrepp.

Mot den här bakgrunden bör 2 kap. NRL innehålla en bestämmelse till skydd för områden som är av betydelse från allmän synpunkt på grund av natur- eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet. Sådana områ- den bör skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- och kultur- miljön. Av bestämmelsen bör vidare framgå att behovet av områden för rekreation nära tätorter särskilt skall beaktas.

Enligt gällandc riktlinjer i den fysiska riksplaneringen bör naturvårdens och kulturminnesvårdcns viktigare intresseområden i landet hävdas sär- skilt mot förändringar som kan skada bevarandevärdena, bl.a. därför att områdenageprcsenterar värden som inte kan återskapas eller ersättas om de en gång förstörs. Vidare bör områden som är särskilt värdefulla för friluftslivet skyddas. Kuster och stränder bör inte undandras allmänt ut— nyttjande genom t. ex. bebyggelse som utsläckcr allemansrätten.

Genom den bestämmelse som jag nyss föreslog ges områden av betydel- se för naturvärds-. kulturminnesvårds- och friluftslivsintressena ett gene- rellt grundskydd. Sådana områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården eller friluftslivet behöver ges ett särskilt starkt skydd. Den nyss föreslagna bestämmelsen bör därför kompletteras med en sär- skild regel som anger att områden som är av riksintresse för de angivna intressena skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- och kulturmiljön.

Jag vill här ta upp vissa frågor om valet av begrepp för att uttrycka de aktuella bevarandeintressena. Lagrådet har behandlat dessa frågor i an- slutning till 2 kap. 65 i det remitterade förslaget och därvid anfört bl.a. följande:

] paragrafen används begreppen naturvård och friluftsliv var för sig. Lagrådet vill med anledning härav erinra om den betydelse som i tidigare lagstiftningsarbete lagts in i ordet naturvård. 1 prop. 1964: 148 med förslag till naturvårdslag framhålls på s. 35 att naturvärden inte kan ses som ett

• Sida 65
•  Original

självändamål utan att den ytterst syftar till att tillfredsställa mänskliga behov, såsom vetenskaplig forskning. ostörd upplevelse av vacker natur och stärkande friluftsliv i därför lämpad miljö. Även åtgärder i syfte att säkerställa naturområden för sistnämnda ändamål bör sålunda inrymmas under begreppet naturvård. framhålls det i propositionen. Dcnna betydelse av begreppet naturvård vidhålls också i prop. 1978/79: 110 med förslag till ändringar i skogsvårdslagen där det på s. 15 sägs att begreppet naturvård innefattar både den vetenskapliga och sociala naturvården. dvs. även friluftsliv och rekreation i olika former. varjämte erinras om att i begreppet natur innefattas också den kulturpräglade naturen. t.ex. gamla lövängar och betesmarker. Det må dock anmärkas att i 3å lagen (1983z428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark ordet ”friluftslivet" an- vänds jämte ordet "naturvården". Enligt lagrådets mening är det inte lämpligt att i NRL använda ett annat uttryckssätt än det som används i naturvårdslagen, särskilt som bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i bl.a. naturvårdslagen. Skulle det bli aktuellt att företa en allmän översyn av naturvårdslagen bör det nu berörda terminologiska problemet uppmärksammas och en mera enhetlig terminologi eftersträvas. 1 paragrafens andra stycke bör ordet ”friluftsli- vet" utgå. I första stycket däremot kan ordet "friluftslivet" särskilt anges eftersom bestämmelsen kan sägas innehålla en beskrivning av de olika komponenterna i begreppet naturvård.

1 första stycket talas om "vetenskapliga eller kulturella värden”. För att det skall vara klart att det endast är markens vetenskapliga naturvärden och inte andra vetenskapliga ändamål för vilka marken kan utnyttjas som skall skyddas bör ordalydelsen i beskrivningenjusteras.

På grund av det anförda bör paragrafen ges följande lydelse. Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas naturskönhet. vetenskapliga eller kulturella naturvär- den eller kulturella värden i övrigt eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som är av riksintresse för naturvården eller kulturminnesvår- den skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

Med anledning av lagrådets synpunkter och förslag vill jag betona att det är angeläget att begreppsapparaten är så enhetlig och enkel som möjligt så att missförstånd undviks. Jag kan dela lagrådets kritik mot den utformning paragrafens första stycke gavs i lagrådsremissen. Jag kan däremot inte ansluta mig till lagrådets förslag till utformning av paragrafen, bl. a. därför att begreppsapparaten blir splittrad och att de kulturhistoriska värdena kan uppfattas som underordnade i förhållande till ”kulturella naturvärden". Jag anser dessutom att det nya begreppet ”kulturella naturvärden" är mindre väl valt.

Paragrafen bör utformas enkelt. med väl kända och accepterade samt i den praktiska hanteringen sedan länge tillämpade begrepp. 1 första stycket bör därför endast begreppen ”naturvärden” och "kulturvärden" använ- das tillsammans med begreppet "friluftsliv”. 1 sak innebär inte detta någon ändring i förhållande till det remitterade förslaget.

Med anledning av lagrådets förslag till utformning av paragrafens andra stycke villjag erinra om att man i arbetet med den fysiska riksplaneringen

• Sida 66
•  Original

medvetet har angett friluftslivet skilt från naturvården i övrigt. Detta har ansetts befogat eftersom det bl.a. i vissa fall kan finnas motsättningar mellan friluftslivsintressena och naturvården i övrigt. Jag är därför inte beredd att frångå mitt förslag på denna punkt.

Genom vad jag nu har föreslagit uppnår man även en överensstämmelse mellan uttrycken i första och andra stycket vilket enligt min uppfattning gör bestämmelsen cntydigare och lättare att tillämpa.

Nät-jag tidigare talade om skydd för områden av betydelse för yrkesfis- ket framhöll jag att det föreslagna skyddet också kommer fritidsfisket till del. Som jag där redovisade, anser bl.a. fiskeristyrelsen och Sveriges fritidsfiskares riksförbund att fritidsfiskets och därmed främst handred- skapsftskets intressen måste beaktas på ett bättre sätt än som skett i promemorieförslaget. Jag anser dock att fritidsftskets intressen. utöver de som är gemensamma med fiskenäringens. bör sammankopplas med fri- luftslivsfrågorna. De av mig föreslagna bestämmelserna till skydd för om- råden av betydelse för bl. a. friluftslivet bör således vara tillämpliga också på de reproduktions-. uppväxt- och fångstområden som har särskild bety- delse för fritidsfisket.

När det gäller tillämpningen av de nu föreslagna bestämmelserna villjag anknyta till vissa synpunkter som skogsstyrelsen tagit upp. Enligt prome- morieförslaget skall åtgärder som innebär att natur— och kulturmiljön tem- porärt påverkas på ett sätt som gör det möjligt att återskapa de skyddade värdena normalt inte beröras av skyddet. Åtgärder inom jord- och skogs- bruket som inte kräver tillstånd torde enligt Skogsstyrelsen normalt tillhöra denna krets av åtgärder. Styrelsen motiverar utförligt sin anslutning till promemorieförslaget i denna del genom att hänvisa till det dynamiska förlopp som skogsekosystemet genomgår med eller utan människans på- verkan. All skog som är yngre än 80 är. dvs. ca 60% av den svenska skogsmarken. har tillkommit genom aktiva åtgärder i skogsbruket. Styrel- sen konstaterar att många av de områden. biotoper och lokaler som i dag är intressanta för naturvård. friluftsliv och kulturminnesvård har tillskapats genom skogliga insatser under detta sekel. Enligt Skogsstyrelsen går det således normalt att förena dessa intressen med ett rationellt skogsbruk under ömsesidigt hänsynstagande. Styrelsen konstaterar samtidigt att skogsvårdslagens hänsynsregler naturligtvis inte alltid är tillräckliga. Inom områden där naturvårds- eller kulturminnesvårdsintressen kräver särskilt starkt skydd måste främst naturvårdslagen tillämpas för att erforderligt skydd skall åstadkommas.

För egen del anser jag att det synsätt som skogsstyrelsen ger uttryck åt i åtskilliga fall bör kunna läggas till grund för tillämpningen av de bestäm- melser jag här föreslår. När det gäller kulturlandskapets och då även stadsmiljöns utveckling är det angeläget att skilja på ingrepp som har bestående negativ inverkan på de värden som skall skyddas och temporära åtgärder som är förknippade med verksamheten på en viss plats och som inte hindrar att värdena kan återskapas. Som också framhålls i specialmo- tiveringcn till promemorieförslaget ls. 209) bör emellertid även åtgärder som temporärt kan ha mycket stor negativ påverkan så långt möjligt undvikas i här aktuella områden. I fråga om kulturlandskapet och bebyg-

• Sida 67
•  Original

gelsemiljön är det vidare viktigt att uppmärksamma möjligheterna att ge- nom god planering och utformning av åtgärderna skapa nya kvaliteter och bestående värden i vår miljö.

Som jag redovisade tidigare har remissinstanserna i allmänhet accepte- rat promemorieförslaget somju i sak överensstämmer med mitt förslag. De anmärkningar som har framförts avser dels att staten på grund av anknyt- ningen mcllan PBL och NRL skall ha möjlighet att ingripa i den kommuna- la planeringen med hänvisning till att riksintressen inom naturvårdens, kulturminnesvårdcns eller friluftslivets områden står på spel. dels att frå- gor om avgränsning av de områden som berörs av de föreslagna bestäm- melserna inte är tillräckligt belysta.

Malmö kommun anser sålunda att kulturmiljöbegreppets roll i NRL behöver förtydligas. Riksantikvarieämbetet efterlyser en mera samlad be- handling av de kulturhistoriska bevarandefrågorna i den nya lagstiftningen (NRL och PBL). Flera remissinstanser diskuterar behovet att anknyta kulturminnesvårdens speciallagstiftning till NRL för att uppnå en väl av- vägd tillämpning av bestämmelserna. Det finns därför anledning att här något utveckla vad som enligt min mening bör ligga i NRL:s kulturmiljöbe- grepp. Frågorna om vilka lagar som bör anknytas till NRL återkommer jag till senare (avsnitt 7).

Somjag förut nämnde var kulturminnesvården tidigare framför allt inrik- tad på att skydda och bevara vissa utvalda objekt som kunde uppfylla bestämda kulturhistoriska och konstnärliga kriterier. Successivt har kul- turminnesvården kommit att inriktas alltmer mot hela den av människan uppbyggda och påverkade miljön. I rapporten (SOU l97l : 75) Hushållning med mark och vatten understryks hur viktigt det är att vidga intresset från de unika företeelserna till de karakteristiska. I beslut om kulturpolitiken har riksdagen uttalat att insatserna bör gälla hela samhällets historia och inte bara den s.k. högreståndskulturen, liksom att även arvet från det gamla bondesamhället samt den framväxande industrialismen och de där- med sammanhängande folkrörelserna måste föras vidare. För att kultur- minnesvårdens urval av skyddsvärda miljöer och objekt skall kunna spegla hela samhällets historia förutsätter detta givetvis att urvalet har en stor bredd. Områden med olika kulturhistoriskt innehåll kanju (. ex. inte ersät- ta varandra.

Den viktiga roll som naturlandskapets utnyttjande spelat, liksom miljö- aspekterna i det historiska perspektivet ger en självklar anknytning till naturvården. I kulturminnesvårdens urval av skyddsvärda miljöer och objekt har under senare är särskilt lyfts fram vad som är av intresse för turism och rekreation eller har betydelse från pedagogisk synpunkt. Det får anses vara en viktig uppgift för kulturminnesvården att åskådliggöra hur människan lärt sig utnyttja resurserna i naturen och hur samhället utvecklats. om andra tiders näringsliv och sociala villkor. byggnadsskick, estetiska ideal etc. Det kan emellertid också finnas kulturhistoriska värden som är mera svårgripbara men som för den skull inte är av mindre betydel-

se från social synpunkt. De av mig föreslagna bestämmelserna om skydd . för kulturminnesvårdens intressen syftar till att det skall vara möjligt att slå vakt om ett brett urval av skyddsvärda miljöer och objekt såväl på lands-

• Sida 68
•  Original

bygden som i tätorterna. Även i lagrådsremissen framhöll jag att det kan finnas kulturhistoriska värden som är mera svårgripbara än de som angetts som en uppgift för kulturminnesvården att åskådliggöra. Jag framhöll till detta att miljön t.ex. ger förutsättningar för ett mönster av kontakter. service m. m. i samspelet människor emellan och hänvisade till tätorternas allt rikare och mera sammansatta karaktär. Lagrådet har pekat på att därmed snart sagt vilka som helst värden och synpunkter synes kunna vägas in vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna och efterlyst mera preciserade motiv. Vad jag avsåg med mitt uttalande var enbart att peka på att det inte går att en gång för alla slå fast vad som kan anses vara av kulturhistoriskt värde. Det väsentliga är enligt min mening att bestäm- melserna i det här avseendet ger möjlighet att skydda sådana miljöer och objekt som genom förändringar i synsättet befinns vara av kulturhistoriskt värde. Några mera preciserade motiv anserjag inte erforderliga.

Som jag tidigare nämnt har bl. a. Svenska kommunförbundet ifrågasatt behovet av statligt inflytande över kommunernas planläggning i frågor som gäller natur- och kulturmiljön eller friluftslivet. Kommunförbundet. Landstingsförbundet samt Landskrona. Nybro och Nässjö kommuner sy- nes mena att antalet områden som anses vara av riksintresse för naturvår- den. kulturminnesvården och friluftslivet bör starkt begränsas till sitt an- tal. Dessa remissinstansers mening synes dessutom vara. att riksdagen skall besluta om avgränsningen av dessa områden och att de därför skall behandlas i det kapitel i NRL (3 kap.) som handlar om hushållningsbestäm- melser för vissa områden i landet. Några särskilda regler till skydd för områden av riksintresse för naturvården. kulturminnesvården och frilufts- livet skulle enligt de nämnda remissorganen därmed inte behövas i 7. kap. NRL.

Som framgår av mitt förslag anserjag att staten har ett särskilt ansvar för utvecklingen när det gäller skyddsvärden som har få motsvarigheter i landet eller i större natur- och kulturgeografiska regioner. Jag vill också erinra om vårt lands internationella ansvar när det gäller skydd av områden som har särskilt stor betydelse för naturvården. kulturminnesvården eller friluftslivet. Som exempel kan jag här nämna att regeringen har ställt sig bakom den s.k. CW-listan (Convention on Wetlands), vilket innebär ett speciellt ansvar för vissa internationellt betydelsefulla våtmarksområden i vårt land.

Det är enligt min mening inte lämpligt eller praktiskt möjligt att i bestäm- melser i NRL konkret ange alla de olika områden. miljöer och objekt som har stora värden i ett nationellt perspektiv. En sådan lagreglering skulle bli otymplig och stelbent. Som jag tidigare framhållit ändras våra värderingar av vad som har skyddsvärde efter hand. Det är angeläget att nya och förbättrade kunskaper på ett smidigt sätt kan föranleda kompletteringar och ändringar i bedömningen av vilka områden. miljöer och objekt som är av riksintresse. Mitt förslag ger goda förutsättningar för det samarbete mellan statliga myndigheter och. kommuner som behövs för att säkerställa från nationell synpunkt viktiga skyddsvärden. Jag vill erinra om att enighe- ten i allmänhet varit stor mellan staten och kommunerna under l970-talets planeringsarbete när det gäller behandlingen av områden av här aktuellt

• Sida 69
•  Original

slag. Rcmissopinionen ger mig ingen anledning att anta att situationen i detta avseende nu skulle vara förändrad.

Jag vill också nämna att flera remissinstanser har tagit upp principfrågor för avgränsning och precisering av de områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården och friluftslivet. Jag skall återkomma till detta i samband med att jag behandlar vissa speciella tillämpnings- och kunskapsfrågor (avsnitt 5).

3.7 Områden som innehåller värdefulla ämnen eller material

Mitrförslag: [ NRL införs bestämmelser som innebär att mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan hindra eller påtag- ligt försvåra utvinning av fyndigheterna. Ett särskilt starkt skydd införs för områden som innehåller sådana fyndigheter av ämnen eller material som är av riksintresse.

Promemoriejörslager: Överensstämmcr delvis med mitt förslag. Utöver vad jag har föreslagit föreslås i promemorian att det i NRL skall finnas en regel som anger att värdefulla ämnen eller material. på vilka brist råder eller kan befaras uppkomma. får utvinnas eller i stor omfattning användas endast om det saknas rimliga möjligheter att tillgodose föreliggande behov genom att befintliga gruvor och täkter utnyttjas eller genom att redan använt material eller annat ersättningsmaterial används (se promemorian s. 63—64 och 77—78).

Remissinsranserna: Promemorieförslagets bestämmelser har i huvudsak vunnit anslutning från remissinstanserna. När det gäller reglerna om hus- hållning med bristråvaror m.m. riktas emellertid stark kritik från flera remissorgan. som avstyrker promemorieförslaget i denna del.

Skälen för mittförslag: Som framgår av promemorian förbrukas inom industrin. för energiförsörjningen och för byggnads- och anläggningsarbe— ten en rad ruinera/råvaror. Ökad utvinning kan bli aktuell för flera olika industrimineral, t. ex. kvarts. kvartsit, fosfor. kalium och kaolin. Inom de svenska malmprovinserna sker en omfattande brytning av främstjärn- och sulfidmalmer. Även vissa ytnära och låghaltiga förekomster av t.ex. nickel och vanadin kan bli ekonomiskt utvinningsbara. De svenska alunskiffrarna kan komma att bli intressanta för utvinning främst av energiråvaran kero- gen. Även havsområdenas bottnar innehåller värdefulla mineralråvaror. Anspråken på sand och grus är stora, särskilt i storstadsregionerna. Öns- kemål om torvutvinning för energiändamäl föreligger för stora arealer i Götaland, västra Svealand och i Norrlands inland.

Mot denna bakgrund är det angeläget att områden som innehåller kända tillgångar på värdefulla ämnen eller material skyddas mot åtgärder som kan förhindra eller försvåra ett framtida utnyttjande av den ifrågavarande resursen. Verksamheter som bör undvikas i områden med viktiga råvaru- tillgångar. därför att de kan förhindra eller försvåra ett senare utnyttjande av resurserna, är t. ex. samlad bebyggelse i större omfattning eller känsliga

• Sida 70
•  Original

verksamheter som kan behöva skydd bl. a. mot sådana sprängningar och vibrationer i marken som hänger samman med gruv- och täktverksamhet. En god hushållning bör innebära att sådana känsliga verksamheter inte lokaliseras i omedelbar anslutning till råvaruförekomster för vilka en sena- re brytning har rimlig sannolikhet. [ NRL bör därför finnas en bestämmel- se sotn ger grund för ett sådant skydd.

Frågan om att reservera mark- och vattenresurser för mineralutvinning har inte behandlats särskilt ingående i den fysiska riksplaneringen. ] rap— porten Hushållning med mark och vatten 2 framhålls att det kan vara ett nationellt intresse att säkerställa att vissa mineraltillgångar kan utvinnas i framtiden och att det därför kan finnas anledning att i en ny plan- och bygglag öppna möjlighet att skydda sådana områden som från nationell synpunkt är särskilt lämpade för utvinning av mineralråvaror så att de inte tas i anspråk för andra verksamheter. PBL-utredningen har i sitt-förslag till reglering av riksintressen tagit in en bestämmelse om att det inom områ- den. som i ett nationellt perspektiv ärsärskilt lämpade för bl.a. råvaruut- vinning. särskilt skall beaktas att en framtida exploatering inte försvåras. Förslaget lämnades i huvudsak utan erinran vid remissbehandlingen av PBL-förslaget.

[ promemorian. som också innehåller förslag till en bestämmelse om särskilt skydd för områden som inrymmer ämnen eller material som är av stor betydelse i ett nationellt perspektiv. pekas på vissa tillgångar som kan vara av sådan betydelse. Det kan röra sig om malmer och mineral som med hänsyn till önskemålet om inhemsk produktion i en krissituation är av särskild betydelse från beredskapssynpunkt. Det kan också gälla malmer och mineral med stor samhällsekonomisk betydelse med tanke på export- möjligheter eller möjligheterna att använda dem som ersättning för impor- terade råvaror inom den svenska industrin.

Jag delar uppfattningen i promemorian att det finns vissa fyndigheter av ämnen eller material som det finns anledning att särskilt slå vakt om från nationella utgångspunkter och som således får anses vara av riksintresse. Områden som innehåller sådana fyndigheter bör enligt min mening ges ett särskilt starkt skydd genom NRL. ] fråga om sådana områden får staten på grund av den föreslagna anknytningen mellan PBL och NRL ett slutligt inflytande över den kommunala planläggningen.

Hovrätten för Nedre Norrland och Sveriges geologiska undersökning (SGU) tar i sina remissvar upp svårigheterna att avgöra vilka ämnen och material som har sådant värde att bestämmelserna bör bli tillämpliga. *Specialmotiveringen till promemorieförslaget ger enligt dessa remissin- stanser ingen klarhet i frågan. Där föreslås att det bör ankomma på statens industriverk att. i samråd med SGU och statens naturvårdsverk, ta fram sådant beslutsunderlag som kan belysa vilka ämnen och material som har sådant värde att möjligheterna till utvinning bör skyddas.

För egen del anserjag det vara naturligt att de myndigheter som besitter sakkunskap inom ämnesområdet ges ansvaret att bedöma vilka råvarure- surser i marken och vattnet som behöver ges sådant skydd som bestäm- melserna syftar till. Avsikten med mitt förslag till bestämmelser är ju närmast att ge stöd för de samhällsplanerande organen, inte minst för

• Sida 71
•  Original

kommunerna. att slå vakt om möjligheterna att exploatera viktiga malm- och mineraltillgångar. torvtillgångar m.m. genom att undvika etablering av verksamheter som kan hindra eller påtagligt försvåra en från samhällets synpunkt önskvärd utvinning.

De föreslagna bestämmelserna är enligt min mening väl ägnade att främja ett konstruktivt samarbete mellan företrädare för utvinningsintres- sena och berörda kommuner. Det bör i hög grad också ligga i de berörda företagens intresse att medverka till att kommunerna tidigt fär del av kunskapsunderlag kring utvinning. Därigenom blir det möjligt för kommu- nerna att i sin planering överväga förutsättningarna för och behovet av sådant skydd som bestämmelserna avser.

Som jag nyss redovisade har stark kritik riktats mot förslaget om en hushållningsregel för ämnen och material på vilka brist råder eller kan befaras uppkomma. Koncessionsnämnden för miljöskydd anser sålunda att en tillståndsprövning enligt den föreslagna bestämmelsen kan antas bli både omfattande och tidsödande. Statens industriverk avstyrker bestäm- melsen. Enligt industriverket torde visserligen förekomsten av en brist tendera att i ett kortare perspektiv göra utvinning av ämnet lönsammare och därmed få som effekt att utvinning stimuleras. [ dagsläget är dock enligt industriverket lönsamheten i ämnesutvinning generellt sett låg. 1 det längre perspektivet verkar också olika mekanismer tillbakahållande på utvinningen av en allt knappare resurs. Sålunda tenderar de relativa kost- naderna för utvinning av sådana resurser att öka. Detta driver på utveck- lingen av teknik som gör framtagning av ersättningsmaterial billigare. Sammantaget bidrar dessa omständigheter till att styra efterfrågan bort från bristmaterialet. Industriverket hävdar också att det globalt sett torde vara ytterst få — om ens några — mineralresurser som hotas av brist i den meningen att de i fysisk bemärkelse skulle vara på väg att ta slut.

Också SGU avstyrker med liknande motivering den föreslagna bestäm— melsen. Enligt SGU bortser man i promemorieförslaget från att Sverige har en omvärld med internationell handel av bl.a. mineralråvaror. Om bristråvaran finns i Sverige, betingar den på världsmarknaden normalt ett högt pris som gör att den naturligen är en ekonomiskt utvinningsbar och efterfrågad exportprodukt som tillför landet inkomster. Finns produkten att tillgå genom återanvändning till ett lågt pris. torde en nyetablering av utvinning i de flesta fall inte komma till stånd. Ett för högt pris på varan gör att den slås ut av substitut. Beträffande frågan om självförsörjning i ett avspärrningsläge betonar SGU att uppstartningstiden för mineralutvinning är mycket lång. Avgörande för en exploatering av en mineralfyndighet är möjligheten att avsätta produkten på en inhemsk eller utländsk marknad. Frågan om att spara någon tekniskt—ekonomiskt utvinningsbar fyndighet i marken för framtida bruk har enligt SGU hittills — framför allt i fråga om malm- och industrimineralförekomster — inte haft någon större aktualitet, då det i första hand gällt att över huvud taget hitta någon fyndighet av intresse för exploatering.

Nämnden för statens gruvegendom (NSG) bedömer också att behovet av de föreslagna bestämmelserna är ytterst begränsat. NSG vill emellertid inte förneka att fall av misshushållning kan förekomma. I departements-

• Sida 72
•  Original

Prop. 1985/86: 3 promemorian (sid. 225) talas om tendenser till sådana i fråga om grus- täkter. lnom mineralindustrin i övrigt är sådana tendenser enligt NSG utomordentligt sällsynta. Med något enstaka undantag är förhållandet i stället det motsatta. En ökad utvinning inom landet skulle vara angelägen för så gott som alla metaller och industrimineral. Lagregler som skapar osäkerhet härvidlag är enligt NSG knappast ägnade att stimulera till en ökad inhemsk försörjning. Vad avser den praktiska tillämpningen av den föreslagna regeln kan dessutom förutses utomordentligt svåra avvägning- ar, där hänsyn skall tas till ekonomiska och tekniska förhållanden hos såväl svenska som utländska producenter och detta i ett långt tidsperspek- tiv. Om lagregler av denna typ skall finnas — vilket kan vara motiverat för någon enstaka typ av utvinning — bör de enligt NSG:s mening preciseras. i första hand i fråga om vilka material eller ämnen som avses. Om man endast avser grus och'andra enklare mineralprodukter bör detta enligt NSG klart framgå.

Flera remissinstanser. t. ex. naturvårdsverket och vissa kommuner och länsstyrelser, har funnit den föreslagna hushållningsbestämmelsen väl mo- tiverad. Naturvårdsverket framhåller att behoven av att ta i anspråk nya mark- och vattenområden för utvinning av ämnen eller material kan mins- kas genom att pågående utvinning sker så fullständigt som möjligt. Därmed främjas en god hushållning såväl med material som med mark, vatten och miljö. Kalmar kommun pekar på bestämmelsens värde när det gäller grustäkter. Enligt kommunen är det angeläget att ersättningsmaterial an- vänds så mycket som möjligt. så att det värdefulla och icke förnyelsebara naturgruset inte blir en bristvara i framtiden.

Syftet med den i promemorian föreslagna hushållningsbestämmelsen är att trygga en varaktig försörjning av bristråvaror och att möjliggöra en från allmän synpunkt angelägen utvinning. ] promemorian (s. 64) uttrycks att hushållningsbestämmelsen också är motiverad med hänsyn till hushåll- ningen med naturresurseri vidare mening. Utvinning av ämnen och mate- rial'ur marken och vattnet är nämligen som regel förenad med betydande ingrepp i landskapet och utsläpp av föroreningar i miljön.

Kritiken mot förslaget ger vid handen att en allmänt hållen regel om hushållning med bristråvaror blir mycket svår att tillämpa i praktiken och att den endast torde vara aktuell för enstaka typer av ämnen och material. Även om bestämmelsen således skulle kunna få betydelse för t.ex. hus- hållningen med våra sand- och grustillgångar, anserjag att tillämpningsfrå- gorna måste belysas närmare innan en reglering med den nu avsedda inriktningen kan övervägas.

• Sida 73
•  Original

3.8 Markbehov för vissa typer av anläggningar m.m.

Min/örslug: Mark- och vattenområden som på grund av sin beskaf— fenhet eller sitt läge är särskilt lämpade för anläggningar för industri- ell produktion. energiproduktion. energidistribution. kommunika— tioner, vattenförsörjning och twfallshantering skyddas så längt möj- ligt mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnytt- jandet av anläggningarna. Vissa anläggningar av de angivna slagen är av stor betydelse för landet. Områden som är lämpade för sådana anläggningar är av riksintresse och ges genom NRL ett särskilt starkt skydd.

Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skyddas genom NRL så långt möjligt mot åtgärder som kan hindra eller påtagligt motverka totalförsvarets intressen. Sådana områden som är av riksintresse därför att de behövs för totalförsvarets an— läggningar ges genom NRL ett särskilt starkt skydd.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i sak med mitt förslag (se pro- memorian s. 64—66, 75—77 och 78—79).

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker promemorieförslaget i huvudsak eller lämnar detta utan erinran. Vissa förtydliganden begärs i fråga om kriterierna för bedömning av områden av stor betydelse i ett nationellt perspektiv.

Bl. a. statens vattenfallsverk anser att det bör klart uttalas i motiven att vattenkraftsanläggningar hör till de energiproduktionsanläggningar som omfattas av lagbestämmelsen. Svenska kraftverksföreningen har pekat på att förslaget inte ger någon ledning vid avgränsningen mellan lokala och nationella intressen. Föreningen anser bl. a. att det uttryckligen bör fast- slås att utbyggnad av ett enskilt vattenkraftprojekt — även om det är litet — skall anses ha nationellt intresse, om projektet ingår i den grupp av utbygg- nader som enligt beslut av statsmakterna erfordras för att det energipoli— tiska målet skall uppnås.

Vägverket noterar med tillfredsställelse att promemorieförslaget innefat- tar ett skydd för nyttjandet av vägar med såväl regionalt som nationellt intresse. Vägverket konstaterar emellertid. utan att motsätta sig förslaget, att vägintressen som inte har nationell betydelse kan bli svårare att hävda för vägverket. Följden kan enligt verket bli att en dyrare vägsträckning måste väljas, eftersom staten inte får några möjligheter att formellt påver- ka den kommunala bebyggelseplaneringen när det gäller vägsträckningar som inte kan anses ha nationell betydelse. Vägverket framhåller samtidigt att även länsvägnätet bör kunna bli föremål för länsstyrelsens ingripande. exempelvis när det gäller bristande samordning mellan kommuners plane- ring eller om bebyggelse blir olämpligt placerad eller behovet av skydd mot olyckshändelser inkl. trafikolyckor ej tillgodosetts.

SJ framhåller att det är mycket angeläget att i samhällsplaneringen bevaka strategiskt viktiga passager förbi terränghinder av olika slag när det gäller terrängkorridorer för kommunikationer.

• Sida 74
•  Original

Luftfartsverket anser det vara tillfredsställande att det etableras en ordning genom vilken den framtida användningen av flygplatser som har ett nationellt intresse kan tryggas.

Enligt överbefälhavaren (ÖB) och försvarets fastighetsnämnd synes de i promemorian föreslagna bestämmelserna vara tillfredsställande utformade för att tillförsäkra totalförsvarets intressen avsett skydd. Civilft'årsvarssty- relsen anser att bestämmelserna torde ge ett gott stöd i konkurrenssitua- tioner om ett mark- eller vattenområde. Styrelsen betonar emellertid att civilförsvarets intressen i fråga om markanvändningen i mycket ringa utsträckning är knuten till behov av mark- och vattenområden för egna ändamål. Civilförsvarets intressen hänför sig till all form av markanvänd- ning som påverkar förutsättningarna för eivilförsvarsverksamheten. Civil- försvarets intressen i fråga om användning av mark- och vattenområden är således i hög grad en fråga om hur andra samhällsfunktioner använder områdena. Civilförsvarsstyrelsen anser det vara tveksamt om promemo- rieförslaget ger tillräckligt stöd för att hävda dessa intressen. Bestämmel- serna bör därför enligt Civilförsvarsstyrelsen kompletteras med en skriv- ning med innebörden att vid användning av mark- och vattenområden för olika ändamål sådana hänsyn skall tas att totalförsvarets intressen så långt möjligt blir tillgodosedda.

Skälen för mittförslag: Riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen inne- håller i fråga om industriell produktion vissa anvisningar beträffande mil- jöstörande och särskilt resurskrävande industrier. Riktlinjerna har till syfte att förhindra lokalisering till kusterna i södra Sverige, om den kan skada möjligheterna att utnyttja kustområdena för rekreation och att bevara värdefulla områden för naturvård och kulturminnesvård etc. Riktlinjerna anvisar emellertid också lämpliga platser vid kusterna för sådan miljöstö- rande industri som har särskilda krav på lokaliseringsförutsättningar, t. ex. tillgång till djuphamn eller stora vattenkvantiteter. Markreservationer bör därför enligt riktlinjerna göras på vissa bestämda platser. Dessa riktlinjer kommerjag att behandla närjag senare kommer in på frågor om särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet.

Riktlinjerna innehåller dessutom vissa allmänt hållna uttalanden om lokalisering av miljöstörande industrier till övriga delar av landet. För lokalisering av produktionsanläggningar i övrigt eller utbyggnad av infra- strukturen linns i den fysiska riksplaneringen vissa allmänna uttalanden beträffande bl. a. vägar och kraftledningar.

] sitt förslag till ny plan- och bygglag tog PBL-utredningen in en bestäm- melse om att det vid plan- och tillståndsbeslut särskilt skall beaktas att flygplatser, hamnar, sjötrafikleder. vägar och ledningar kan komma till stånd i den utsträckning som behövs med hänsyn till trafikförsörjningen eller behovet av ledningar mellan eller inom regioner. Som motiv för bestämmelsen anförde utredningen bl.a. att det är viktigt för staten att kunna hävda kommunikationsintressen så att de blir tillgodosedda i den kommunala planeringen. Det gäller här ofta övergripande tekniska system som kräver kontinuitet och sammanhang för att de skall fylla sin funktion. Ett motsvarande förslag fördes fram i rapporten Hushållning med mark och vatten 2. '

• Sida 75
•  Original

Dessa förslag togs emot positivt vid remissbehandlingen. Några remiss- instanser ansåg att även områden för anläggningar för energiproduktion, avfallsanläggningar samt vissa typer av tcleanläggningar borde omfattas av bestämmelsen.

Riktlinjernai den fysiska riksplaneringen när det gäller försvaret har inte getts något annat innehåll än att det i prop. 1972: 111 framhålls att försva- rets företrädare bör ges möjlighet att på ett tidigt stadium delta i den fysiska planeringen. [ den till regeringens beslut med anledning av pro- gramskcdet fogade promemorian (prop. 1975/76: ] bil. ]) framhålls att för- svarets markbehov och omgivningskrav bör vägas in i planeringen på ett med andra samhällsintressen jämbördigt sätt.

Jag vill innanjag går vidare in på skälen för mitt förslag peka på att det i 95 byggnadsstadgan föreskrivs att vid planläggning tillbörlig hänsyn skall tas till bl. a. den allmänna samfärdselns. energihushällningens. det militära försvarets och ciVilförsvarets intressen.

Vid beslut om markens och vattnets användning är det nödvändigt att stor hänsyn tas till allmänna intressen som hänger samman med samhälls- byggande! i vid mening, med industriproduktionen, med energiförsörj- ningen och med totalförsvaret. Att anläggningar som behövs för avgöran- de funktioner i samhället får en lämplig lokalisering och en ändamålsenlig utformning är angeläget inte minst från samhällsekonomisk synpunkt. Samtidigt är sådana anläggningar ofta storskaliga och för med sig omgiv- ningskonsekvenser som gör att man måste ta stor hänsyn till andra intres- sen vid deras lokalisering och utformning. Det gäller att finna lösningar som förenar teknisk och ekonomisk effektivitet med social omtanke och hushållning med naturresurserna. Anläggningar av det här slaget bör så långt möjligt förläggas till områden där intrånget blir så litet som möjligt för biologisk produktion, för bevarandeintressen och för intresset av en god bebyggelsemiljö. Att finna lämpliga eller åtminstone godtagbara lokalise- ringar kräver som regel betydande ansträngningar och samverkan mellan många parter i samhället.

Som framhålls i promemorian är vissa typer av anläggningar starkt beroende av naturförutsättningarna på en viss plats. Det kan gälla tillgång- en till en djuphamn. förutsättningarna att utvinna vindkraft i större skala eller att få åtkomst till en mineralfyndighet av särskilt värde. Det kan också vara fråga om fallhöjder eller naturgivna möjligheter att anordna vattenma- gasin för energiproduktion. Tekniska system för transporter och försörj- ning kräver kontinuitet och sammanhang för att de skall fungera på ett rimligt och ekonomiSkt sätt. Inom de korridorer i landskapet som bildas längs olika ledningssystem behöver hänsyn tas till systemets funktion. Flygplatser kan medföra störningar inom stora områden. Detta tillsam- mans med topografiska krav och krav på inpassning i flygtrafiknätet gör det nödvändigt att man vid beslut om markanvändning i flygplatsers närhet tar hänsyn till flygplatsens utrymmesbehov i vid mening.

Möjligheterna att utnyttja de typer av anläggningar m.m. som nu har angetts måste så långt möjligt beaktas vid beslut om olika åtgärder som rör markanvändningen i direkt berörda eller angränsande områden. Det kan t.ex. gälla att undvika bebyggelse i närheten av en verksamhet som ger

• Sida 76
•  Original

upphov till miljöstörningar. Om så inte sker kan nämligen inskränkningar eller begränsningar i verksamheten behöva föreskrivas. Även områden som enligt planer eller program angetts som behövliga för sådana anlägg- ningar men som inte behöver tas i anspråk förrän i ett senare skede. måste respekteras på motsvarande sätt vid beslut om ändrad markanvändning.

Av vad jag nu har anfört följer att NRL bör innehålla en bestämmelse som innebär att mark- och vattenområden som på grund av sin beskaffen- het eller sitt läge är särskilt lämpliga för anläggningar för industriell pro- duktion, energiproduktion. energidistribution. kommunikationer. vatten- försörjning eller avfallshantering så långt möjligt skall skyddas mot åtgär- der som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar.

Det är naturligtvis nödvändigt att anläggningar som kräver kontinuitet och sammanhang, t. ex. sådana som sträcker sig över kommungränserna, verkligen kan komma till utförande. Det kan gälla en väg. en kraftledning. ett ledningssystem för vattendistribution eller distribution av naturgas etc. Det kan också gälla en flygplats eller en telemast som ingår i ett nationellt system vilket inte kan fylla det avsedda syftet om anläggningen inte kan komma till stånd på en viss plats. Det kan vidare vara fråga om anläggning- ar för industrin eller energiproduktionen eller för avfallshantering, vilka behöver komma till stånd för att landets eller en landsdels behov av en viss produkt, av energi eller av lagring och destruktion av avfall skall kunna tillgodoses. Markbehov för anläggningar av detta slag kan i vissa fall vara av riksintresse.

De typer av anläggningar som nu har angetts kommer självfallet att behandlas i den fysiska planering som sker med stöd av PBL. De har som regel en påtaglig betydelse för bebyggelseutvecklingen och ger viktiga förutsättningar för denna. Staten bör ha ett avgörande inflytande över att anläggningar m.m. som är av nationell betydelse kan komma till stånd och användas på ett för hela landet lämpligt sätt. Så som föreslagits i prome- morian bör NRL mot den här bakgrunden innehålla en bestämmelse som gör det möjligt för staten att ta ett slutligt ansvar för användningen av mark- och vattenområden som behövs för nu avsedda anläggningar.

Med anledning av de redovisade remissynpunkterna villjag framhålla att vattenkraftsanläggningar naturligtvis är sådana anläggningar för energipro- duktion som omfattas av den av mig föreslagna bestämmelsen. Jag anser det också vara självklart att fallsträckor, som enligt riksdagens beslut bör få byggas ut för att landets energitillförsel skall tillgodoses i enlighet med besluten om energipolitiken, skall omfattas av det särskilda skydd som enligt mitt förslag omfattar områden av riksintresse.

Med anledning av vägverkets synpunkter vill jag framhålla att bedöm- ningen av frågan om ett visst vägomräde är av riksintresse bör göras med andra utgångspunkter än de som gäller för indelningen i riksvägar och länsvägar. Jag anser att t.ex. en strategiskt viktig passage, som medför stora tekniska och samhällsekonomiska fördelar för uppbyggnaden av det regionala vägnätet, kan anses vara av nationell betydelse och således skall kunna säkerställas för vägändamålet med stöd av den aktuella bestämmel- sen.

• Sida 77
•  Original

Jag vill tillägga att också vissa andra typer av anläggningar som behövs för att uppfylla regionala behov kan anses vara så viktiga att få till stånd att det är en angelägenhet för hela landet. Det kan t.ex. gälla avfallsanlägg- ningar och tekniska försörjningssystem som är nödvändiga för en regions utveckling. Den föreslagna bestämmelsen bör därför vara tillämplig också i sådana fall.

Totalförsvarets behov av mark- och vattenområden utgår från intressen som är gemensamma för hela landet. Anläggningar som är av särskild betydelse i detta sammanhang är, som anges i promemorian, befästnings- anläggningar, övnings- och skjutfält. flygplatser. ammunitionsförråd, ra- darstationer. radio- och teleanläggningar etc. Med anledning av totalför- svarspropositionen år 1982 betonade försvarsutskottet att samhällets öka- de sårbarhet gör det angeläget att hänsyn tas till totalförsvarets intressen i samhällsplaneringen under fredstid (prop. 1981/82: l02, FÖU 18, rskr 374). Det gäller bl.a. förutsättningarna för beredskaps- och fredstidslagring m.m. Det är uppenbart att anspråk som ställs från totalförsvaret i och för sig alltid kan sägas beröra nationella intressen, eftersom försvaret är en nationell angelägenhet. Staten bör därför ha möjlighet att påverka markan- vändningen i anslutning till anläggningar m.m. för totalförsvaret. I PBL-förslaget har detta till en del blivit tillgodosett genom att ÖB getts besvärsrätt över beslut som berör försvarets intressen.

Det är dock enligt promemorian bara i vissa fall som markanspråk från totalförsvarets sida har den karaktären att anspråket måste tillgodoses på en viss plats. Många gånger har anspråken inte heller sådan vikt att de i en konkurrenssituation obetingat bör ha försteg framför andra intressen av allmän betydelse.

Mot denna bakgrund bör skyddet för sådana mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret utformas i huvudsak efter samma principer som jag nyss förordade beträffande områden av betydelse för vissa anläggningar. I NRL bör därför tas in en bestämmelse som innebär att mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan hindra eller påtagligt motverka totalförsvarets intressen. Beträffande markanvändningen inom sådana om- råden kommer staten inte att kunna ingripa direkt i den kommunala plan- läggningen enligt PBL. Om en kommun finner att försvarsintressen i visst fall bör vika med hänsyn till ett annat allmänt intresse. kan dock den frågan komma att överprövas efter överklagande av ÖB.

Det finns naturligtvis också områden som försvaret måste få disponera för olika ändamål med hänsyn till försvarsintressena. Det gäller i första hand områden som det är nödvändigt att använda för anläggningar för det militära försvaret. Det kan dock inte uteslutas att även vissa anläggningar för andra delar av vårt försvar i en del fall måste lokaliseras till ett visst område. Sådana områden. som således behövs för totalförsvaret. bör genom NRL skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna. Dessa områden är att jämställa med de områden som jag för andra verksamheter eller intressen angett som områden av riksintresse. När det gäller sådana områden bör staten själv- klart kunna ingripa, om ett kommunalt beslut enligt PBL innebär att skyddsbehovet inte blir tillgodosett.

• Sida 78
•  Original

Som framgår av den redovisade remisskritiken anser ÖB. försvarets fastighetsnämnd och Civilförsvarsstyrelsen att bestämmelserna i prome- morieförslaget är tillfredsställande för totalförsvarets del när det gäller konkurrens om mark- och vattenområden. Konsekvenserna av civilför- svarSstyrelsens förslag till utvidgning av bestämmelserna. vilket innebär att hänsyn skall tas till totalförsvarets intressen vid all användning av mark- och vattenområden för olika ändamål. kan inte överblickas. Som Civilförsvarsstyrelsen erinrar om. skall emellertid kommunerna med bör- jan budgetåret 1984/85 ta över ansvaret för ledningen av civilförsvaret på lokal nivå i krig och för den planläggning som sammanhänger därmed. Detta innebär bl. a. att varje kommun kommer att upprätta en s.k. skydds- plan för sitt område. Denna plan kommer givetvis att utgöra ett mycket viktigt underlag för bedömningar som rör behovet av hänsyn till civilför- svarets krav vid planläggning och tillståndsprövning på lokal nivå i övrig samhällsplanering. Genom organisationsförändringen finns goda förutsätt- ningar för en ändamålsenlig samordning mellan totalförsvarsintressena och övriga berörda intressen. Någon utvidgning av de föreslagna bestämmel- serna på det sätt som Civilförsvarsstyrelsen har förordat behövs enligt min mening därför inte.

3.9 Avvägningar mellan motstående nationella intressen

Mitt förslag: [ NRL införs en bestämmelse som vid konkurrens mellan flera oförenliga riksintressen ger företräde åt det intresse som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med mar— ken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Om ett område eller en del av detta behövs för en anläggning för totalförsvaret, ges för- svarsintresset företräde.

Promemoriqförslager: Överensstämmcr i huvudsak med mitt förslag. Remissinslanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker promemorieförslaget i huvudsak. Bl.a. åtskilliga kommuner hävdar dock att förtydliganden behövs för att klargöra att avvägningar skall främja en långsiktigt god resurshushållning.

Skälen för "tillförs/ag: Bestämmelserna till skydd för områden som är av riksintresse för vissa verksamheter eller intressen skall enligt vad jag har föreslagit utformas så att det berörda området skall skyddas mot åtgärder som är oförenliga med det ändamål som gör att området är av riksintresse.

Det förekommer naturligtvis att ett och samma område är av riksintresse med hänsyn till flera sinsemellan oförenliga intressen. I sådana fall måste en avvägning kunna göras till förmån för ett av intressena. Jag anser att de utgångspunkter som enligt mina tidigare förslag skall gälla allmänt vid avvägningar mellan konkurrerande intressen också bör ligga till grund för avvägningar mellan de intressen jag nu behandlar. En god hushållning på lång sikt bör således utgöra grunden för de avvägningar som skall göras.

Om ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål. bör

• Sida 79
•  Original

företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Om ett område behövs för en anläggning för totalförsvaret. hör försvarsin- tresset dock ges företräde.

Sammanfattning

O

0

r—.

1 NRL samlas i ett särskilt kapitel de bestämmelser som ersätter de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Samtliga berörda områden har särskilt stora värden när det gäller naturvård. kultur- minnesvård, turism och friluftsliv. Områdena är därför i sin helhet av riksintresse. Staten får därmed ett starkt inflytande över mark- och vattenanvändningen i områdena. Det framgår direkt av lagen vilka om- råden som omfattas av bestämmelserna. De geografiska bestämmelserna behandlar skärgårdarna och kustområ- dena från gränsen mot Norge till Forsmark, Höga kusten i Ångerman- land, Norrbottens skärgård med angränsande kustområde. Öland och Gotland. hela fjällvärlden. älvar och älvsträckor som undantas från vattenkraftsutbyggnad och dessa älvars dalgångar samt vissa områden i övrigt som har särskilt stora värden för turism och friluftsliv. Den fysiska riksplaneringens riktlinjer för större delen av kusten i Norrland, för ett tiotal insjöområden och för delar av ett tiotal älvdalgångar ersätts inte av särskilda geografiska bestämmelser. I en inledande bestämmelse i 3 kap. NRL anges att de områden som omfattas av de geografiska bestämmelserna i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena. Syftet med bestämmelsen är att skydda dessa värden mot exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön som påtagligt kan skada områdenas bevaran- devärden. Om det finns särskilda skäl. får dock utvinning av fyndigheter av ämnen och material som är av riksintresse komma till stånd i områ- dena. Av bestämmelsen framgår också vad som allmänt skall gälla för utvecklingen av befintliga tätorter och lokalt näringsliv samt för anlägg- ningar som behövs för totalförsvaret. De olika områdena och vad som särskilt skall gälla för vart och ett av dem anges i de följande bestämmel- serna i 3 kap. För områden som är särskilt viktiga för turismen och friluftslivet. främst det rörliga friluftslivet, föreskrivs att dessa intressen särskilt skall beak- tas vid bedömningen av tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön. Industriella och liknande anläggningar som har stor inverkan på miljön får inte utföras inorn de s.k. obrutna kustområdena eller på Öland. Sådana anläggningar kan få utföras inom de 5. k. högexploaterade kust- områdena och vid Kalmarkusten och Gotlandskusten på platser där liknande anläggningar redan finns. Inom dessa senare kustområden skall

• Sida 80
•  Original

också gälla att fritidsbebyggelse får komma till stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl får dock även viss annan fritidsbebyggelse komma till stånd. C Om det finns särskilda skäl för att utvinna sådana fyndigheter av ämnen eller material som är av riksintresse och som ligger inom ett obrutet fjällområde. får regeringen ge tillstånd till detta. Skogsbruk bör bedrivas med särskild försiktighet inom dessa fjällområden. Frågor om skogsbruk i allmänhet i de fjällnära skogarna övervägs i annan ordning. 0- l NRL tas in bestämmelser om förbud mot att utföra vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål i de älvar och älvsträckor som enligt riksdagens beslut är undantagna från vatten- kraftsutbyggnad. Bestämmelserna omfattar också bi- och källflöden till de älvar som är helt outbyggda samt billödena till och vattenområdena uppströms undantagna älvsträckor i de fall områdena uppströms är outbyggda. Förbudet mot vattenkraftsutbyggnad omfattar inte sådana ' företag som orsakar endast obetydlig miljöpåverkan. u De områden som omfattas av geografiska bestämmelser avgränsas i NRL grovt med hjälp av ortnamn och geografiska namn som är lokali- serande. Den närmare avgränsningen sker i samband med planläggning enligt PBL. '

4.1 Behovet av särskilda geografiska bestämmelser

Mittförslag: ] NRL samlas i ett särskilt kapitel de bestämmelser som ersätter de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplanering- en. Samtliga berörda områden har särskilt stora värden när det gäller naturvård. kulturminnesvård. turism och friluftsliv. Områ- dena är därför i sin helhet av riksintresse. Staten får därmed ett starkt inflytande över mark- och vattenanvändningen i områdena. Det framgår direkt av lagen vilka områden som omfattas av bestäm— melserna.

Promemorieförslager: Överensstämmcr med mitt förslag (se promemo- rian s. 8l—82).

Remissinslansw-na: Ansluter sig med några få undantag till bedömning- en i promemorian av behovet av bestämmelser som ersätter de geografiska riktlinjerna.

Skälen för min fi*irslag: När statsmakterna beslutade om den fysiska riksplaneringen år l972 anfördes i fråga om de geografiska riktlinjerna att de är grundläggande för hushållningen med naturresurserna. Enligt prop. 1972: lll bör de därför gälla som långsiktiga riktlinjer och i sina grunddrag inte frångås utan att synnerliga skäl föreligger. l promemorieförslaget framhålls att dessa bedömningar av riktlinjernas betydelse fortfarande har giltighet. De remissinstanser som uttalar sig i frågan delar denna uppfatt- ning.

Jag vill till att börja med erinra om att de geografiska riktlinjerna är resultatet av avvägningar som grundas på de verksamhetsanknutna riktlin-

• Sida 81
•  Original

jerna. Med utgångspunkt i de senare har särskilda överväganden gjorts för sådana större områden i landet som har speciellt stora värden för naturvår- den, ktrlturminnesvården och friluftslivet och där konkurrensen om de fysiska resurserna är eller kan förväntas bli särskilt framträdande. För dessa områden. som i sin helhet har bedömts vara av riksintresse, har statsmakterna genom riktlinjerna angett hur avvägningar i frågor om än- vändningen av mark och vatten bör göras. Sådana geografiska riktlinjer finns för kustområdena, fjällområdena. huvudälvarnas dalgångar, vissa insjöområden samt för de s.k. primära rekreationsområdena. Riktlinjer finns också om undantag från vattenkraftsutbyggnad i vissa älvar och älvsträckor.

De geografiska riktlinjerna gäller sålunda i första hand skydd för områ- den som i ett nationellt perspektiv har bedömts vara särskilt viktiga på grund av de natur— och kulturvärden som finns i områdena och därmed deras särskilda förutsättningar för turism och friluftsliv. Större miljöför- ändringar som skadar dessa skyddsvärden bör enligt riktlinjerna inte få komma till stånd inom områdena. Riktlinjerna innebär att statsmakterna har tagit ställning till hur mark- och vattenanvändningen i vissa viktiga avseenden bör inriktas i områdena. Innebörden är således, som jag nyss angav, att avvägningar redan har gjorts utifrån ett nationellt perspektiv mellan olika intressen att utnyttja områdena.

Jag delar de bedömningar som redovisas i departementspromemorian om de geografiska riktlinjernas centrala betydelse för en långsiktigt god hushållning med våra naturresurser och att en motsvarighet till riktlinjerna behövs också framdeles. Jag förordar därför att bestämmelser införs som i allt väsentligt motsvarar de geografiska riktlinjerna. Med hänsyn till att dessa riktlinjer på ett markant sätt skiljer sig från de verksamhetsan- knutna, bör bestämmelserna enligt min mening samlas i ett särskilt kapitel i NRL. Av bestämmelserna bör i stort framgå vilka områden som berörs. Därmed garanteras riksdagen inflytande över bl.a. urvalet av områden. Detta har förordats i promemorian och fått ett starkt stöd av remissinstan— serna. Jag återkommer senare till frågan om områdenas geografiska av- gränsning (avsnitt 4.8).

I promemorian framhålls att bestämmelserna bör få ett starkt genomslag vid planläggning och» beslut enligt PBL och enligt annan lagstiftning som innehåller betydelsefulla regler för användningen av mark- och vattenre- surserna. Staten bör i förhållande till kommunerna ha det slutliga avgöran- det över hur marken och vattnet inom områdena får användas i de avseen- den som bestämmelserna behandlar. Det stora flertalet remissinstanser ställer sig bakom promemorieförslaget på denna punkt. Några kommuner som i stor omfattning berörs av förslaget är dock starkt kritiska och menar att förslaget rycker undan den grundläggande principen i PBL om decen- tralisering till kommunerna av ansvaret för mark- och vattenanvändningen och miljöutformningen i övrigt. Svenska kommunförbundet framför lik- nande synpunkter.

Jag har förståelse för den kritik som dessa kommuner framför. Som jag tidigare har framhållit anserjag det emellertid nödvändigt att staten tar ett slutligt ansvar för hushållningen med mark- och vattenområden som är av

• Sida 82
•  Original

Prop. 1985/86: 3 riksintresse. Med hänsyn till vad jag nyss anförde om de geografiska bestämmelsernas centrala betydelse för en god hushållning med våra sam- lade naturresurser och bestämmelscrnas långsiktiga karaktär. anserjag att ett statligt ansvar är naturligt och särskilt viktigt just i fråga om tillämp- ningen av deSsa bestämmelser. Jag vill samtidigt betona att det statliga ansvaret och inflytandet inte sträcker sig över alla markanvändnings- och bebyggelsefrågor inom de avsedda områdena. Det begränsas Självfallet till de frågor som behandlas i bestämmelserna. Jag vill också stryka under att det är i huvudsak genom kommunal fysisk planering som de geografiska bestämmelserna kommer att konkretiseras. Detta kommer då, liksom hit- tills i den fysiska riksplaneringen. att ske i en samrådsproeess mellan berörda kommuner och länsstyrelser, i vilken det ges goda möjligheter att klara ut uppkommande meningsskiljaktigheter m.m.

Av de geografiska bestämmelser somjag nu kommer att föreslå följer att en helhetssyn skall anläggas på vad som är en lämplig utveckling inom de berörda områdena. I många fall behövs ett interkommunalt planeringssam- arbete. Eftersom det dessutom gäller områden med starka nationella vär- den, har länsstyrelserna ett särskilt ansvar för att biträda kommunerna i arbetet med översiktsplanerna och därvid verka bl.a. för att planerna samordnas på ett lämpligt sätt. I flera fall är det önskvärt med samordning också över länsgränserna och i några fall med samordning över riksgränsen mot Norge och Finland.

Jag är övertygad om att det samråd som enligt PBL-förslaget skall ske mellan länsstyrelsen som företrädare för statliga intressen och kommunen i det helt övervägande antalet fall kommer att leda till att eventuella me- ningsskiljaktigheter i fråga om bestämmelsernas innebörd och tillämpning mellan statliga och kommunala intressen klaras ut. Jag förutsätter härvid att länsstyrelsen som företrädare för staten anlägger ett översiktligt synsätt och koncentrerar sig på frågor som är väsentliga med hänsyn till syftet med bestämmelserna.

Norrköpings kommun sätter i fråga om bestämmelser som skall motsva- ra de geografiska riktlinjerna bör införas utan att samtliga kommuner som ' berörs av lagförslaget bereds tillfälle att yttra sig. Med anledning härav vill

jag framhålla att staten och kommunerna i samråd har behandlat frågor om mark- och vattenanvändningen inom de aktuella områdena sedan början av 1970-talet i arbetet med den fysiska riksplaneringen. Vidare har samtliga kommuner haft möjligheter att yttra sig över PBL-utredningens betänkan- de år 1979 som innehöll förslag om lagreglering av de geografiska riktlinjer- na. I samband med remitteringen av departementspromemorian valdes i samråd med Svenska kommunförbundet ut ca 80 kommuner som bereddes tillfälle att yttra sig över förslaget. Under remisstiden lämnades en omfat- tande information om förslaget i varje län. Till dessa informationstillfällen inbjöds företrädare för samtliga landets kommuner. Jag finner mot denna bakgrund att frågan om en lagreglering av de geografiska riktlinjerna är väl beredd och att det saknas skäl till ytterligare remissbehandling.

• Sida 83
•  Original

' 4.2 Områden som bör omfattas av bestämmelserna

Mitt förslag: De geografiska bestämmelserna behandlar skärgår- darna och kustområdena från gränsen mot Norge till Forsmark, Höga kusten i Ångermanland. Norrbottens skärgård med angrän- sande kustområde, Öland och Gotland. hela fjällvärlden. älvar och älvsträckor som undantas från vattenkraftsutbyggnad och dessa äl-

vars dalgångar samt vissa områden i övrigt som har särskilt stora värden för turism och friluftsliv. Den fysiska riksplaneringens rikt- linjer för större delen av kusten i Norrland. för ett tiotal insjöområ- den och för delar av ett tiotal älvdalgångar ersätts inte av särskilda geografiska bestämmelser.

Pronremorieförslaget: Överensstämmcr med mitt förslag (se promemo- rian s. 83—97).

Reniissinsranserna: Tillstyrker eller har med några få undantag inte haft något att erinra mot promemorieförslaget.

Skälenjör miiiförslag: Som jag har angett tidigare har de områden som jag föreslår skall omfattas av geografiska bestämmelser särskilt stora vär- den för i första hand naturvården. kulturminnesvården. turismen och fri- luftslivet. Jag kommer nu att behandla de olika områden som bör omfattas av geografiska bestämmelser.

Kustområdena

Tre kustområden i landet har i den fysiska riksplaneringen angetts som s. k. obrutna kustområden mot bakgrund av att de ijämförelse med andra kustområden är förhållandevis litet påverkade av exploatering av skilda slag. Dessa kustområden är norra Bohusläns skärgårdskust, Östergötlands och norra Kalmar läns skärgårdskust samt Höga kusten i Ångermanland. Områdena har stora natur- och kulturvärden och goda förutsättningar för friluftsliv och turism. Alla tre områdena utgör s.k. primära rekreationsom- råden. Stora miljöpåverkande industrianläggningar saknas i stort sett inom områdena. Fritidsbebyggelsen är inte lika omfattande som i andra för sådan bebyggelse attraktiva kustområden.

Riktlinjerna förde obrutna kustområdena syftar till att inrikta mark- och vattenanvändningen så att områdenas nuvarande karaktär bevaras. Sålun— da bör enligt riktlinjerna etablering av miljöstörande industrier undvikas helt inom områdena. De bör genom skyddsåtgärder och planering dispone- ras så att ett allsidigt utnyttjande för fritidsändamål och turism blir möjligt. Vissa delar av områdena — främst de ytterskärgårdar som är endast obetydligt påverkade av exploatering — bör med hänsyn till flora och fauna helt undantas från ytterligare bebyggelse och från friluftsliv i intensiva former. Fritidsbebyggelse bör enligt riktlinjerna medges endast om den är förenlig med naturvårdens. kulturminnesvårdens och friluftslivets intres- sen och om större. sammanhängande områden kan bevaras i huvudsak opåverkade av bebyggelse.

• Sida 84
•  Original

De obrutna kustområdena utgör en mycket stor tillgång i ett nationellt perspektiv för naturvården och kulturminnesvården och för turism och friluftsliv i olika former. Bestämmelser som skyddar områdena mot stora miljöförändringar bör tas in i NRL. Jag finner det särskilt angeläget att bestämmelserna uttrycker ett skydd mot etablering av stora miljöstörande industrier och liknande företag. Jag återkommer senare till frågor om lokalisering av miljöstörande industrianläggningar m.m. till kusterna (av- snitt 4.5).

Med s.k. högexploa/erade kustområden avses i den fysiska riksplane- ringen vissa längre kustavsnitt som är förhållandevis starkt påverkade av tätorter. industrier och fritidsbebyggelse. De högexploaterade kustområ- dena utgörs av södra Bohusläns kust. Hallandskusten. Skånekusten. Ble- kingekusten. Brävikenområdet och Svealandskusten upp till Öregrund.

De högexploaterade kustområdena har liksom de obrutna kusterna stora värden för naturvården. kulturminnesvården. friluftslivet och turismen. Fyra av de primära rekreationsområdena ligger helt eller delvis inom dessa kustområden. Konkurrensen om marken mellan bevarandeintressen och exploateringsintressen är stor. Syftet med gällande riktlinjer är att de förhållandevis begränsade delar av områdena som fortfarande är oexploa- terade och samtidigt har stora bevarandevärden. också i fortsättningen skall kunna utnyttjas för friluftsliv och rekreation på ett allsidigt sätt. Miljöstörande industrier skall med hänsyn till konkurrerande intressen styras till vissa platser inom kustområdena.

Fritidsbebyggelse bör enligt riktlinjerna i princip medges endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om man i vissa områden medger större tillskott av fritidsbebyggelse. bör sådana former för bebyg- gelsen väljas som möjliggör ett högt utnyttjande av fritidsbostäderna och som ger förutsättningar för fritidsboende också för sådana grupper av befolkningen som inte äger fritidshus. Det fåtal kvarvarande större områ- den som är förhållandevis oexploaterade bör enligt riktlinjerna inte komma i fråga för fritidsbebyggelse.

Jag vill för egen del framhålla dessa områdcns särskilda betydelse som utflykts- och semesterområden för stora delar av befolkningen —- inte minst på grund av att stora delar av områdena ligger nära de mest tätbefol— kade områdena i landet. Jag föreslår att det införs bestämmelser om de högexploaterade kustområdena i NRL. Bestämmelserna bör ta sikte på att skydda de förhållandevis begränsade kustavsnitt som är någorlunda oex- ploaterade och har stora värden med hänsyn till naturvården och kultur- minnesvården. så att de kan utnyttjas för friluftsliv och rekreation på ett allsidigt sätt. Till behovet av preciseringar vad gäller tätortsutveckling. fritidsbebyggelse och lokalisering av miljöstörande industrianläggningar m.m. återkommerjag i det följande (avsnitt 4.3 och 4.5).

Öland och Gotland

Öland och Gotland har i förhållande till landet iövrigt en särpräglad natur med unika värden. Hela Öland och stora delar av Gotland är av riksin- tresse för naturvården. kulturminnesvården eller friluftslivet. Båda öarna

• Sida 85
•  Original

är primära rekreationsområden. Enligt riktlinjerna för Öland och Gotland bör turismens anspråk på mark- och vattenanvändningen tillgodoses med beaktande av att öarnas speciella karaktär bevaras. Fritidsbebyggelse bör medges endast om den är förenlig med naturvårdens. kulturminnesvårdens och friluftslivets intressen och om bebyggelsen uppförs i former som möjliggör att öarna kan utnyttjas allsidigt för friluftsliv och turism. Större. sammanhängande områden som är förhållandevis opåverkade av fritidsbe- byggelse bör bevaras opåverkade. Det är särskilt angeläget att åtgärder för skydd och utveckling samordnas.

Öland och Gotland bör enligt min mening självklart omfattas av särskil- da geografiska bestämmelser i NRL med hänsyn till öarnas unika värden när det gäller naturen, landskapet och bebyggelsen samt öarnas mycket stora värden för turism och friluftsliv. Som föreslås i promemorian bör Öland jämställas med de obrutna kustområdena och Gotlandskusten med de högexploaterade kustområdena när det gäller lokalisering av stora. miljöstörande industriella eller liknande anläggningar.

Remissinstanserna har inte ifrågasatt att öarna skall omfattas av geogra- fiska bestämmelser. Några remissinstanser lämnar dock kritiska syn- punkter på förslaget i promemorian om förutsättningarna för lokalisering av stora industriella och liknande anläggningar. Berörda kommuner är kritiska också till förslagen beträffande fritidsbebyggelse. Ölandskommu- nerna ställer sig frågande till vad som skall gälla för utvecklingen av de areella näringarna och övriga näringsgrenar.

Jag kan förstå de synpunkter som förs fram av kommunerna även omjag anser att farhågorna är starkt överdrivna. Bl.a. dessa synpunkter har föranlett mig att överväga vissa preciseringari förhållande till promemorie- förslaget så att missförstånd undviks. Jag återkommer till detta närjag tar upp bestämmelsernas innehåll (avsnitt 4.3 och 4.5").

F jällomrädena

I riktlinjerna för hushållning med mark och vatten anges att det är en utomordentligt viktig uppgift att skydda våra sista orörda ljällområden mot exploatering. I 1972 års beslut angavs vissa väglösa områden som skulle undantas från tyngre exploatering. [ det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen har gjorts en samlad bedömning av vilka delar av fjällom- rådena som särskilt bör skyddas mot exploatering och andra ingrepp som påverkar deras karaktär. En avgränsning av s. k. obrutna _fjäl/mnråden har därefter gjorts av riksdagen (CU l977/78z8. rskr 99) på förslag i prop. 1977/78131. Genom detta beslut uppställdes även riktlinjer för markan- vändningen i områdena. Riktlinjerna avseende skogsbruket och byggandet av skogsbilvägar behandlades även i prop. 1980/81:71 om avgränsning av obrutna fjällområden. Den närmare avgränsningen av dessa fjällområden har bestämts av regeringen i beslut den 29 april 1982. Genom besluten ändrades även benämningarna på vissa av områdena.

Avgränsningen av områdena har skett med utgångspunkt i att de utanför en zon på ca 8 km från väg skall ha en yta på minst 500 km:. Avståndet till väg antas motsvara en halv dagsetapps vandring. varför områdena kan

• Sida 86
•  Original

antas vara i huvudsak opåverkade av aktiviteter på och i anslutning till vägar. Stora delar av områdena innehåller betydande värden för naturvår- den. Inom områdena finns sällsynta och i en del fall utrotningshotade djurarter. Områdena är betydelsefulla för rennäringen och därmed för den samiska kulturen. Riktlinjerna för de obrutna fjällområdena innebär att områdenai princip skall undantas från alla typer av tunga exploateringsfö- retag. Riktlinjerna innebär också att stor restriktivitet skall iakttas med att bedriva skogsbruk.

Till följd av att betydande delar av fjällvärlden har tagits i anspråk för vägar. mineralutvinning. vattenkraftsutbyggnad. turistanläggningar m.m.. har tidigare sammanhängande och ostörda områden kommit att delas upp på ett sätt som många gånger har varit till förfäng för t.ex. djurlivet, renskötseln och fjällvandringsturismcn. Vår generation har ett stort ansvar för att värna om de kvarvarande. i stort sett orörda fjällområdena. De obrutna fjällområdena bör därför skyddas genom bestämmelseri NRL.

Bestämmelserna bör innebära att tung exploatering i princip inte får tillåtas inom områdena. I lagrådsremissen föreslog jag att bebyggelse och anläggningar bör få komma till stånd endast för rennäringens. den veten- skapliga forskningens eller det rörliga friluftslivets behov. Lagrådet an- märker med anledning härav att det inte kan uteslutas att det inom de obrutna fjällområdena kan förekomma fast bosättning av annat slag. t.ex. fjällägenheter. I den mån sådan bosättning förekommer är det lagrådets uppfattning att lägenhetsinnchavarnas intressen bör beaktas på samma sätt som rennäringens. Jag har inhämtat att fast bosättning i form av fjällägen- heter förekommer i dessa fjällområden och ansluter mig därför till lagrå- dets förslag att bestämmelserna kompletteras så att det framgår att bebyg- gelse och anläggningar får komma till stånd även för den bofasta befolk- ningen.

Det bör vidare framgå av bestämmelserna att även andra åtgärder än de nyss nämnda skall genomföras på ett sätt som bevarar områdenas karak- tär. Till frågor om skogsbruk och mineralbrytning i dessa områden åter- kommerjag i det följande (avsnitt 4.6).

Också för jiällvärlden utanför de obrutna j_?"ällområdena finns riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. Fjällvärlden har avgränsats som ett i huvud- sak sammanhängande, kalfjällsdominerat område från Transtrandsfjällen i söder till gränsen mot Norge och Finland i norr. Inom detta stora område har. som nyss behandlades. särskilt avgränsats de obrutna fjällområdena som har unika bevarandevärden. Även i fjällvärlden utanför dessa områ- den är bevarandevärdena mycket stora. Detta gäller för naturvården och i ännu högre grad för friluftslivet. Den kalfjällsdominerade fjällvärlden är också av grundläggande betydelse för rennäringen. Vidare har den ett mycket stort värde för turismen. Fem av de primära rekreationsområdena ligger så gott som helt inom den kalfjällsdominerade fjällvärlden.

Riktlinjerna innebär (prop. 1978/79: 213) att de delar av fjällvärlden utanför de obrutna fjällområdena som har stora rekreationsvärden bör disponeras så att områdena kan utnyttjas allsidigt för turism och friluftsliv, under förutsättning att detta inte strider mot naturvårdens och rennäring- ens intressen. Fritidsbebyggelse bör undvikas i områden som ligger i

• Sida 87
•  Original

anslutning till obrtttna tjällområden och i andra områden som har stor betydelse för naturvården. friluftslivet och rennäringen. I de områden där bebyggelse kan medges, bör i första hand sådana former för bebyggelsen väljas som medger ett högt utnyttjande av fritidsbostäderna och som ger förutsättningar för fritidsboende för breda grupper av befolkningen. Stör- re. sammanhängande områden som i stort sett är opåverkade av bebyggel- se bör bevaras opåverkade.

Det finns enligt min mening starka skäl att räkna med att anspråken på att få exploatera delar av den kalfjällsdominerade fjällvärlden kommer att vara betydande också i framtiden. De anspråk som man nu kan räkna med gäller mineralbrytning, fritidsbebyggelse och viss kraftproduktion. Dessut- om har intresset för ett aktivare skogsbruk ökat under de senaste åren. Exploateringsanspråken riktas främst mot dalgångarna mellan fjällmassi- vcn. där bevarandeintressena och rennäringens intressen ofta är starka.

Med hänsyn till ljällvärldens betydande natur- och kulturvärden och stora betydelse för rennäringen. turismen och friluftslivet bör i NRL tas in bestämmelser som svarar mot riktlinjerna och som skyddar dessa intres- sen.

Flera remissinstanser anser att det i promemorian föreslagna skyddet för fjällområdena får stora negativa konsekvenser för mineralbrytning och skogsbruk. Som jag nämnde nyss återkommer jag till frågor om bl.a. mineralbrytning och skogsbruk (avsnitt 4.3 och 4.6).

Områden med särskilt stora värden för turism och friluftsliv

På förslag i prop. 1975: 46 har riksdagen beslutat att 25 områden i landet. som är särskilt lämpade för turism och rekreation. skall vara s.k. primära rekreationsområden (CU 1975/76: 2, rskr 46). Områdena sammanfaller av naturliga skäl till stora delar med de kust- och fjällområden m.fl. som jag tagit upp tidigare. De har benämnts Sydskånes sjö- och åslandskap. Öst- skåne. Kullaberg—Hallandsåsen, 'Åsnen —Listerlandet, Öland. Gotland. Östergötlands och norra Kalmar läns skärgårdar. norra Bohusläns skär- gård. Värmlands och Dalslands sjöområde, Tiveden—Göta Kanal, Söder- manlands skärgård. Mälaren. Fryksdalen, Siljansbygden. Ljusnan. Dala- fjällen, Härjedalsfjällen. Åre, Nordingrå. Vindelälven. Tärna—Graddis fjällvärld. Norrbottens skärgård. Abisko—Kebnekajsetjällen, Malingsbo— Kloten samt nedre Dalälven. Syftet med beslutet om primära rekreations- områden har varit bl.a. att få till stånd erforderlig planeringssamverkan inom områdena samt att ange hur staten avser att prioritera stöd till utbyggnad av anläggningar för turism och friluftsliv.

Vid sidan av övriga riktlinjer i den fysiska riksplaneringen som berör de primära rekreationsområdena gäller för dessa att planeringen av områdena skall utgå från syftet att de på ett ändamålsenligt Sätt skall kunna användas för friluftsliv och turism. Det innebär bl. a. att särskilda hänsyn kan behöva tas till friluftslivet men även till naturvården och kulturminnesvården.

Fritidsbebyggelse bör medges bara om naturvårdens. kulturminnesvår- , dens och friluftslivets intressen samtidigt kan tillgodoses och om bebyggel— sen möjliggör ett allsidigt utnyttjande av områdena för rekreation (prop. l978/79z213).

• Sida 88
•  Original

Sedan år 1979 har det pågått ett arbete inom berörda kommuner och länsstyrelser med att utarbeta s.k. utvecklingsprogram för de primära rekreationsområdena. Rekreationsberedningen. som har haft uppdrag att följa arbetet och redovisa resultatet till regeringen. har i betänkandet (SOU l983z43) Områden för turism och rekreation redovisat bl. a. sina övervä- ganden och förslag med anledning av det arbete som genomförts.

När det gäller frågan om markhushållning anser beredningen att fortsatt uppmärksamhet behövs på två punkter, nämligen avseende behovet av dels skydd för de värdefullaste delområdenas natur- och miljövärden, dels en strategisk planering för turistorternas utveckling och för de områden som nyttjas intensivt för friluftsliv i olika former. Beredningen betonar att man måste anlägga ett långsiktigt perspektiv på markhushållningen i de primära rekreationsområdena. Det är även angeläget att uppmärksamma utvecklingstendenscr som kan äventyra områdenas egenart i olika avseen- den och därmed minska deras värde som resurs för friluftsliv och turism i ett långt tidsperspektiv. Utvecklingsprogrammen visar enligt beredningen att det är nödvändigt att turismens anspråk beaktas i de överväganden om markens användning som görs inom ramen för den kommunala planering- en.

Som också föreslagits i departementspromemorian bör områden som på grund av sina natur- och kulturvärden har särskilt goda förutsättningar för turism och friluftsliv omfattas av geografiska bestämmelser i NRL som innebär att de särskilda värdena bevaras och att områdena används på ett sätt som är förenligt med turism- och friluftslivsintressena. Med tanke på kriterierna bakom urvalet av de s.k. primära rekreationsområdena är det naturligt att bestämmelserna bör avse främst dessa områden. Som jag strax skall återkomma till bör bestämmelserna omfatta ytterligare ett par områ- den.

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran att bestämmelser av det angivna slaget tas in i NRL. Svenska kommunförbun- det anser dock att turism och friluftsliv är av stor betydelse för alla kommuner och att därför några särskilda rekreationsområden inte bör pekas ut. Förbundet menar vidare att det i högsta grad är en kommunal angelägenhet att ordna för turism och friluftsliv. Staten bör stödja och stimulera en önskvärd utveckling för denna sektor på annat sätt än genom lagstiftning. De föreslagna bestämmelserna bör därför enligt förbundet överföras till andra delar av lagförslaget. Liknande synpunkter framförs av landstingsförbundet och några enstaka kommuner.

Jag delar uppfattningen att turism och friluftsliv har betydelse för alla kommuner och att det i hög grad är en kommunal angelägenhet att planera för en utveckling av turismen och friluftslivet. Detta har också kommit till uttryck i den turistpolitiska proposition som riksdagen ställde sig bakom våren l984 (prop. 1983/84: 145. KrU 22. rskr353). Jag kan däremot inte förstå att en sådan inställning skulle innebära att det är olämpligt att ange att vissa områden i landet har särskilt stora värden för turism och friluftsliv på grund av naturskönhet och kttlturvärden m.m. Sådana värden är en angelägenhet för hela nationen och inte bara för berörda kommuner.

Jag vill här också uttrycka att en särskild omsorg om våra viktigaste

• Sida 89
•  Original

rekreationsområden blir allt angelägnare. Jag baserar min uppfattning på de utredningar som har visat hur ojämlika förhållandena i vårt samhälle fortfarande är bl.a. när det gäller möjligheterna för människor att under semestrar och ledigheter besöka vackra rekreationsområden, bo i fritids- hus och över huvud taget att komma till nya miljöer. Jag anser att både staten och kommunerna har ett stort ansvar för att se till att våra värdeful- laste rekreationsområden inte exploateras på ett sätt som utestänger stora grupper av befolkningen från att utnyttja dem. Det bör vara staten som anger utgångspunkter för vad som är en från allmän synpunkt lämplig mark- och vattenanvändning inom dessa rekreationsområden. Detta sker lämpligen genom lagstiftning.

De primära rekreationsområdcna har sinsemellan mycket olika förut- sättningar för turism och rekreation. De naturgivna förutsättningarna. klimatförhållandena och läget i förhållande till de stora befolkningskoncen- trationerna gör att de är attraktiva för turism och rekreation av olika skäl. Sammantaget utgör de primära rekreationsområdena en mycket betydelse- full mark- och vattenresurs i ett nationellt och internationellt perspektiv. Olika typer av åtgärder erfordras i syfte att hushålla med områdenas resurser för turism och friluftsliv. Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmotiveringcn.

Några remissinstanser anser att även vissa områden i landet som inte är primära rekreationsområden har kvaliteter som gör att de bör omfattas av sådana bestämmelser som jag nyss har förordat. Sålunda framhåller läns- styrelsen i-Stockholms län att den norra delen av Stockholms skärgård har lika stora kvaliteter för turism och friluftsliv som den södra och att därför samma regler bör gälla för hela Stockholms skärgård. Länsstyrelsen i Hallands län anser att Hallandskusten har kvaliteter som gör att området bör omfattas av bestämmelserna. Rekreationsberedningen har redovisat samma uppfattning som länsstyrelserna om dessa två områden. Jag delar denna uppfattning och föreslår att hela Stockholms skärgård samt Hal- landskusten omfattas av de bestämmelser som jag nyss förordat. Däremot kan jag inte biträda ett förslag som framförts från Nybro och Emmaboda kommuner om att området Äsnen-Listerlandet skall utvidgas till att omfat- ta,det område som kallas "Glasriket”. Detta förslag utgår från önskemål om att ge området högre status i turistsammanhang och att därmed under- lätta bl.a. marknadsföringen av området, således helt andra syften än de som ligger bakom mitt förslag.

Marks kommun har föreslagit att området vid sjön Lygnern skall omfat- tas av bestämmelserna. Lygnernområdet tillhör enligt min uppfattning inte den kategori områden som bestämmelserna skall avse. Området har där- emot iden hittillsvarande fysiska riksplaneringen i sin helhet bedömts vara av riksintresse för friluftslivet och kommer — om inte en annan bedömning av områdets värde görs ifortsättningen —- att omfattas av de bestämmelser som jag föreslagit tidigare (avsnitt 3.6) till skydd för områden som är av riksintresse för bl. a. friluftslivet. Därmed torde kommunens önskemål i praktiken bli tillgodosett.

• Sida 90
•  Original

Undantag från vattenkraftsutbyggnad

När det gäller riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen om undantag från vattenkraftsutbyggnad vill jag erinra om att dessa utgår från de mycket stora naturvårds-, kulturminnesvårds- och friluftslivsintressen som finns utefter berörda älvar och älvsträckor samt självfallet från de betydande värden som outbyggda vattensystem har också för andra intressen, t. ex. fisket och rennäringen. Det är alltså samma typer av värden som ligger bakom riktlinjerna om undantag från vattenkraftsutbyggnad som i fråga om övriga geografiska riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. Bestämmelser om att vissa älvar och älvsträckor skall undantas från vattenkraftsutbygg- nad bör därför tas in i NRL. Jag återkommer senare (avsnitt 4.7) med konkreta förslag vad gäller dessa bestämmelser.

Vissa andra områden

F. n. finns geografiska riktlinjer även för vissa andra kusi- och insjöområ- den samt älvdalar än de jag hittills har behandlat. Riktlinjerna — som omfattar bl. a. Norrlandskusten och områdena kring sjöarna Bolmen. Fe- gen, Sommen m. fl. samt de större älvarnas dalgångar — anger i första hand behov av särskilda planeringsinsatser i syfte att få till stånd en lämplig avvägning mellan bevarandeönskemål och exploatering. Riktlinjerna är i väsentliga avseenden inriktade på uppbyggnadsskedet i den fysiska riks- planeringen. Det materiella innehållet i dessa riktlinjer är begränsat.

Behovet av planeringsriktlinjer finns knappast kvar när den kommunala översiktsplaneringen blir obligatorisk enligt PBL. Därför bör de nu av- sedda riktlinjerna med några undantag inte tas in som bestämmelser i NRL.

Mitt förslag i denna del överensstämmer med promemorieförslaget som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Några länsstyrelser och kommuner anser dock att bestämmelser som motsvarar riktlinjerna bör tas in i NRL. Länsstyrelsen i Jönköpings län uppfattar promemorieförslaget som en ambitionssänkning och menar att områdena kring sjöarna Bolmen. Fegen och Sommen är av mycket stor betydelse för bl.a. friluftslivet i södra Sveriges inland. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att ett avskaffande av de särskilda riktlinjerna för vissa insjöområden aktualiserar en översyn av vilka områden som bör anses vara av riksintresse för naturvården och friluftslivet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det tydligare bör framgå av förslaget att hittillsva- rande riktlinjer avses vara oförändrade i sak.

Jag vill med anledning av remissynpunkterna särskilt markera att mina förslag tidigare innebär att flertalet av de nu berörda insjöområdena och älvdalarna samt delar av de s.k. övriga kustområdena får ett starkt skydd på andra sätt, nämligen dels genom att flera av områdena kommer att omfattas av de bestämmelser som jag har föreslagit för de primära rekrea- tionsområdena och för sådana älvar och älvsträckor som skall vara undan- tagna från vattenkraftsutbyggnad. dels genom de bestämmelser som jag har föreslagit (avsnitt 3.6) för sådana områden som är av riksintresse för naturvården. kulturminnesvården eller friluftslivet. Jag delar dock bedöm-

• Sida 91
•  Original

ningen av länsstyrelsen i Kronobergs län att mina förslag beträffande bl. a. insjöområdena kan motivera en översyn av vilka områden som bör betrak- tas vara av riksintresse för i första hand naturvården och friluftslivet.

För Kainmrkusren samt Vänern och Vättern med angränsande strand- områden anserjag — i överensstämmelse med förslaget i promemorian — att det behövs särskilda bestämmelser även i fortsättningen. Inom dessa områden är konkurrensen om marken och vattnet likartad den som gäller för huvuddelen av kustområdena i södra och mellersta Sverige. Områdena har betydande natur- och kulturvärden. Samtidigt är de av stort intresse för sjöfart och industrilokalisering liksom för fritidsbebyggelse, turism och friluftsliv. Också värdena för fisket är betydande. Jag förordar alltså att Kalmarkusten samt Vänern och Vättern med strandområden skall omfat- tas av de geografiska bestämmelserna i NRL. Kalmarkusten bör därvid omfattas av samma bestämmelser som de högexploaterade kustområdena och Vänern och Vättern av de bestämmelser som bör gälla för områden som har särskilda värden för turism och friluftsliv.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har pekat på vissa konkurrensfrågor som följer av den militära verksamheten vid Vättern. Jag återkommer till denna fråga i det följande (avsnitt 4.3).

4.3 Vissa allmänna frågor om bestämmelsernas innehåll

Mittförslag: I en inledande bestämmelse i 3 kap. NRL anges att de områden som omfattas av de geografiska bestämmelserna i sin hel- het är av riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena. Syftet med bestämmelsen är att skydda dessa värden mot exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön som påtagligt kan skada områdenas bevarandevärden. Om det finns sär- skilda skäl. får dock utvinning av fyndigheter av ämnen och material som är av riksintresse komma till stånd i områdena. Av bestämmel- sen framgår också vad som allmänt skall gälla för utvecklingen av befintliga tätorter och lokalt näringsliv samt för anläggningar som behövs för totalförsvaret. De olika områdena och vad som särskilt skall gälla för vart och ett av dem anges i de följande bestämmelser- na i 3 kap.

Promemoricförslaget: Överensstämmcr i huvudsak med mitt förslag. Jag föreslår dock vissa preciseringari förhållande till promemorieförslaget (departementspromemorian s. 98—99).

Remissinsranserna: Flera remissinstanser, främst kommuner. uttrycker osäkerhet om promemorieförslagets innebörd vad gäller bl.a. frågor om utveckling av näringsliv och tätorter.

Skälen för mitt förslag: Som jag har angett tidigare finns det många motstridiga anspråk på att utnyttja marken och vattnet inom de områden som jag föreslår skall omfattas av de geografiska bestämmelserna. Ett grundläggande syfte med NRL är att lagen skall möjliggöra långsiktigt lämpliga avvägningar mellan olika intressen och anspråk. De geografiska

• Sida 92
•  Original

bestämmelserna skall uttrycka de avvägningar som har gjorts med hänsyn till önskemålet att åstadkomma ett erforderligt skydd för de betydelsefulla natur- och kulturvärden som berörda områden inrymmer och som gör att områdena i deras helhet är av riksintresse.

Jag vill erinra om att de geografiska riktlinjerna har formulerats utifrån den konkurrens som rådde mellan exploateringsintressen samt bevarande- och rekreationsintressen i början av 1970-talet då riksdagen fattade sitt första beslut om den fysiska riksplaneringen. De exploateringsintressen som därmed kom att särskilt uppmärksammas var den miljöstörande indti- strin och fritidsbebyggelsen.

Eftersom bestämmelserna i NRL skall ge uttryck för långsiktigt angeläg- na hushållningskrav, är det enligt min mening viktigt att bestämmelserna inte görs för tidsbundna vad gäller intressen som konkurrerar om mark- och vattenanvändningen. Förändringar sker ständigt i fråga om markan- . språk m.m. i samhället. Nya anspråk uppstår till följd av den tekniska utvecklingen, förändrade miljökrav. ändrade prisrelationcr mellan olika energislag etc. Nya kunskaper liksom den tekniska utvecklingen förändrar tidigare uppfattningar. Jag finner mot denna bakgrund i enlighet med promemorieförslaget att bestämmelserna bör ges en generell inriktning.

Ett sådant mera generellt skydd mot olika exploateringsintressen och andra ingrepp i miljön gör det dock enligt min mening nödvändigt att det för vissa intressen finns möjligheter att i särskilda fall medge exploatering trots att detta kan strida mot bevarandeintressena. Bestämmelserna bör ge uttryck för detta.

Ett stort antal remissinstanser har lämnat synpunkter på promemorians lagförslag i denna del och framfört önskemål om vissa preciseringar m. ni. Jag tar nu upp synpunkter som lämnats när det gäller mineralbrytning m. m.. fritidsbebyggelse, tätortsutveckling och lokalt näringsliv samt för— svarsintressen.

Utvinning av värdefulla ämnen eller material

Promemorieförslaget behandlar frågor om utvinning av ämnen eller materi- al dels från utgångspunkten att det är ett angeläget hushållningsintresse att skydda områden med värdefulla ämnen eller material mot åtgärder som kan försvåra en utvinning. dels utifrån att de områden som föreslås bli omfattade av geograliska bestämmelser skall skyddas mot exploaterings- företag som kan skada områdenas natur— och kulturvärden m.m. Jag har tidigare (avsnitt 3.7) redovisat mina förslag till skydd för områden som innehåller värdefulla ämnen eller material.

I fråga om förutsättningarna för mineralbrytning i de områden som föreslås bli omfattade av 3 kap. NRL är det enligt några remissinstanser svårt att få en klar uppfattning om vad som bör gälla enligt promemorie- förslaget. Nämnden för statens gruvegendom anser t. ex. att oklarheten är betydande beträffande de områden som har särskilt stora värden för turism och friluftsliv. Nämnden framhåller också att det är svårt att avgöra i vilken utsträckning brytning. anrikningsprocesser, transporter etc. kan vara förenliga med de värden som skall skyddas. Nämnden motsätter sig

• Sida 93
•  Original

inte att vissa områden undantas från ingrepp i form av mineralbrytning Prop. 1985/86: 3 rn. ut.. men anser att områdena måste definieras klarare än vad som gjorts i promemorian.

Jag delar uppfattningen att vissa preciseringar behöver göras i förhållan- de till promemorieförslaget beträffande förutsättningarna för utvinning av ämnen och material.

Som jag tidigare har redovisat syftar de geografiska bestämmelserna till att skydda bl. a. berörda områdens mycket stora natur— och kulturvärden. Dessa värden är naturligtvis inte lika starka överallt inom områdena. Det är därför fullt möjligt att inom områdena lokalisera bebyggelse och olika typer av anläggningar så att bebyggelsen eller anläggningarna inte påtagligt skadar bevarandevärdena. Det är först i fall då en avsedd exploatering kommer i konflikt med bevarandevärdena som bestämmelserna skall leda till att exploatering inte tillåts.

Bestämmelsernas innebörd bör alltså vara att bebyggelse och anlägg- ningar får tillåtas inom områdena om inte bevarandevärdena träds för när. Det gäller således att finna en acceptabel lokalisering och utformning av det aktuella exploateringsintresset. För anläggningar för utvinning av äm- nen eller material är dock inte ett sådant resonemang tillfyllest. eftersom fyndigheterna är lägesbundna. Jag anser därför att det skall finnas en möjlighet att i särskilt angelägna fall — t.ex. när fyndigheten har stor samhällsekonomisk betydelse — utvinna mineraltillgångar m.m.. även om en sådan utvinning skulle strida mot syftet med de geografiska bestämmel- serna. Detta bör komma till uttryck i en undantagsbestämmelse i 3 kap. NRL som innebär att anläggningar för utvinning av ämnen eller material utan hinder av bevarandeintressena får komma till stånd i områdena, om det finns särskilda skäl.

I sådana koaniktfall strider intresset av utvinning mot bevarandevärden av riksintresse. För att en utvinning skall få ske. bör då krävas att utvin- ningen är av mycket stor betydelse från näringspolitiska eller sysselsätt- ningsmässiga utgångspunkter. Som lagrådet påpekar bör det krävas att utvinningen är av riksintresse. Ju starkare bevarandeintresset är i det enskilda fallet, desto tyngre måste brytningsintresset vara för att en avväg- ning till förmån för det senare skall kunna göras. Det följer av den bestäm- melse som jag tidigare föreslagit (avsnitt 3.9) för avvägningar mellan mot- stående riksintressen. Jag återkommer senare till frågan om mineralbryt- ning inom de obrutna fjällområdena (avsnitt 4.6).

Som jag nämnt tidigare bör NRL innehålla bestämmelser om regerings- prövning av stora miljöstörande industriella anläggningar m. m. — en mot— svarighet till en del av 13635 byggnadslagen. Jag kommer beträffande denna regeringsprövning att föreslå bl.a. att regeringen i vissa fall skall kunna förbehålla sig rätten att pröva enskilda anläggningar (avsnitt 6.4). Jag utgår från att denna förbehållsmöjlighet kommer att bli aktuell att utnyttja i fall då en angelägen utvinning står mot ett mycket starkt bevaran- deintresse. Jag vill också redan nu nämna att jag anser att regeringspröv- ning alltid skall ske i fall då utvinning av ämnen eller material aktualiseras inom de obrutna fjällområdena.

Med anledning av de synpunkter som nämnden för statens gruvegendom

• Sida 94
•  Original

har framfört, vill jag betona att bestämmelserna i 2 kap. NRL till skydd för bl.a. naturvårds-. kulturminnesvårds- och friluftslivsintressen ger mera preciserade förutsättningar för tillämpningen av de särskilda geografiska bestämmelserna. Jag vill erinra om att de avvägningar som aktualiseras. till stor del kommer att göras i samband med den obligatoriska kommuntäck- ande översiktsplaneringen enligt PBL. lntresseavvägningar kommer såle- des i många fall att översiktligt redovisas på ett tidigt stadium till ledning för efterkommande prövning i enskilda mål och ärenden. Det är alltså i första hand genom kommunala planer som sådana preciseringar kommer att göras, som nämnden för statens gruvegendom har efterlyst.

Fritidsbebyggelse

Enligt förslaget i promemorian får fritidsbebyggelse komma till stånd en- dast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse inom kustområdena från Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund till Forsmark samt utmed kusten på Gotland. För övriga områden som enligt promemorieför- slaget bör omfattas av geografiska bestämmelser gäller för fritidsbebyggel- se den generella bestämmelsen-att exploateringsföretag får komma till stånd endast om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områ- denas natur- och kulturvärden. I promemorians specialmotivering utveck- las hur den generella bestämmelsen bör tillämpas för de olika områdesty- perna.

Ett 20-tal remissinstanser framför kritik mot promemorieförslagets be- handling av fritidsbebyggelsefrågorna. Bl.a. länsstyrelserna i Östergöt- lands. Kalmar samt Göteborgs och Bohus län anser att förslaget till lagtext är inkonsekvent då det endast uttrycker vad som bör gälla inom de högex- ploaterade kustområdena men inte inom andra områden. Länsstyrelserna menar att detta skapar oklarhet och efterlyser likartade regler beträffande fritidsbebyggelsen för bl.a. de högexploaterade och obrutna kustområ- dena.

Naturvårdsverket, planverket och länsstyrelsen i Stockholms län anser att promemorieförslagets bestämmelse om fritidsbebyggelse i de högex- ploaterade kustområdena är välmotiverad. Planverket och länsstyrelsen anser dock att bestämmelsen inte bör hindra enkla fritidsbostäder nära tätorterna. Även länsstyrelsen i Uppsala län, Stockholms och Landskrona kommuner, Svenska kommunförbundet och Göteborgsregionens kom- munalförbund framhåller att enkel fritidsbebyggelse nära tätorterna bör kunna tillåtas inom dessa kustområden. Naturvårdsverket anser dock att stugbyar och enkla former av fritidshus bör omfattas av bestämmelsen när det gäller strandområdcna och större oexploaterade områden.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att NRL bör ge klart uttryck för bättre möjligheter än f.n. att få till stånd sådan fritidsbebyggelse som efterfrågas, dvs. också enskilt ägd fritidsbebyggelse inom kustområdena. under förutsättning att själva strandzonen hålls fri. Norrköpings och Get- lands kommuner framför liknande synpunkter.

Jag har tidigare framhållit att jag anser det vara av största vikt att våra mest värdefulla rekreationsområden inte tas i anspråk för ändamål som

• Sida 95
•  Original

utestänger stora grupper av befolkningen från att besöka och utnyttja områdena. Erfarenheterna visar att det i dessa avseenden är stora risker förknippade med exploateringar för fritidsbebyggelse. Samtidigt serjag det som angeläget att alla de människor som önskar bygga en enkel sommar- stuga. skall få bättre möjligheter att göra detta också inom de områden som bör omfattas av de geografiska bestämmelserna i NRL. Jag ser mycket positivt på de åtgärder som vidtas av bl. a. Stockholms kommun i syfte att få till stånd en enkel. tätortsnära fritidsbebyggelse. Jag delar alltså de synpunkter som förs fram av remissinstanserna om att enkla fritidsbostä— der nära tätorterna under vissa förutsättningar bör kunna tillåtas också inom de högexploaterade kustområdena. Enligt min uppfattning bör bl. a. kommunerna vidta aktiva åtgärder för att underlätta för breda grupper av befolkningen att få tillgång till enkla fritidsbostäder. Åtgärder av betydelse kan t. ex. gälla upplåtelseformen för marken eller regler i samband med upplåtelse av bebyggelsen som så långt möjligt förhindrar spekulation i värdehänseende m.m.

Preciseringarna i lagtexten bör emellertid enligt min mening inte föras för långt när det gäller fritidsbebyggelsefrågorna. Då kan i likhet med vad som utmärker gällande riktlinjer uppstå en skevhet i behandlingen av olika exploateringsintressen. Lagrådet har riktat kritik mot det remitterade lag- förslaget i denna del. Det finns enligt min mening skäl att ta fasta på kritiken och justera bestämmelserna om fritidsbebyggelse. Jag återkom- mer till detta när jag behandlar bestämmelser för områden av särskild betydelse för turism och friluftsliv (avsnitt 4.4) och i specialmotiveringcn (3 kap. 4 5).

Tätortsutveckling och lokalt näringsliv

Som jag tidigare angav syftar naturligtvis inte de geografiska bestämmel- serna till att generellt förhindra exploateringsföretag inom de vidsträckta områden som är berörda. Tvärtom är det önskvärt att olika verksamheter kan lokaliseras inom områdena så att t.ex. en utveckling av det lokala näringslivet kan komma till stånd. Även de tätorter med tillhörande anlägg- ningar som ligger i områdena måste självfallet kunna utvecklas. Många kommuner, bl.a. Haninge. Eskilstuna, Borgholm, Mörbylånga, Gotland. Tanum. Strömstad, Västerås och Leksand, liksom Svenska kommunför- bundet uttrycker stark oro för att de geografiska bestämmelserna skall lägga hinder i vägen i dessa avseenden. Lantbruksstyrelsen och Skogssty- relsen framhåller att bestämmelserna inte bör få hindra ett normalt jord- och skogsbruk. Fiskeristyrelsen menar att de inte bör få medföra olägen- heter för ett livskraftigt yrkesfiske eller begynnande vattenbruk. Styrelsen betonar vikten av att den bofasta befolkningens intressen tillräckligt kan beaktas. Liknande synpunkter framförs av Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Dessa synpunkter har övertygat mig om att det bör framgå direkt av lagtexten att bestämmelserna om skydd för natur- och kulturvärden inom områdena inte syftar till att hindra en normal utveckling av befintliga tätorter eller lokalt näringsliv. Frågor om tätortsutvecklingen inom områ-

• Sida 96
•  Original

dena bör enligt min mening så långt möjligt vara en uppgift som kommu- nerna beslutar om själva — det följer av PBL-förslaget. Jag bedömer att en sådan ansvarsfördelning mellan staten och kommunerna i allt väsentligt skall kunna upprätthållas också inom de områden som omfattas av geogra- fiska bestämmelser. Jag kommer att utveckla närmare i specialmotivering- en vad jag lägger i begreppen befintliga tätorter och lokalt näringsliv och vilken hänsyn som bör tas till bevarandeintressena.

Med anledning av vad remissinstanserna framför om jord- och skogs- bruk erinrar jag om vad jag anfört tidigare (avsnitt Z.!) om att NRL inte skall medföra några inskränkningar i pågående markanvändning.

Totalförsvarsintressen

ÖB påpekar i sitt yttrande att huvuddelen av de områden som föreslås bli omfattade av geografiska bestämmelser har stort intresse för försvarsmak- ten med hänsyn bl.a. till gränsförsvarets behov. ÖB menar att försvars- makten inte kan uppfylla alla de bestämmelser som föreslås i promemorian för bl.a. kust- och fjällområdena. Som jag antytt tidigare har länsstyrelsen i Skaraborgs län pekat på konkurrensfrågor som följer av den militära verksamheten vid Vättern.

Jag anser att de geografiska bestämmelserna inte skall hindra att anlägg- ningar som behövs för totalförsvaret kan komma till stånd. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.

4.4 Bestämmelser om områden av särskild betydelse för turism och friluftsliv

Mitt förslag: För områden som är särskilt viktiga för turismen och friluftslivet, främst det rörliga friluftslivet. föreskrivs att dessa intressen särskilt skall beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön.

. Promemoriqförslaget: Har en annan avfattning men syftet är detsamma som med mitt förslag (se promemorian s. 92—94). Remissinstanserna: Har i huvudsak godtagit att skyddet för områdena utformas i enlighet med promemorieförslaget.

Skälen för mitt förslag: I samband med att jag redogjorde för vilka områden som bör omfattas av bestämmelserna i 3 kap. NRL, redovisade jag min syn på den betydelse som vissa områden har för turism och friluftsliv. Dessa kvaliteter hos områdena bör naturligtvis vidmakthållas. Mot den bakgrunden anser jag att 3 kap. NRL bör innehålla en särskild bestämmelse som skyddar områdena mot åtgärder som är oförenliga med turismens och friluftslivets intressen. Lagrådet har föreslagit att bestäm- melsen härom utformas på ett annat sätt än i det remitterade förslaget, eftersom detta enligt lagrådet dåligt återspeglar avsikten med bestämmel- sen. Lagrådet påpekar att det av remissens motiv framgår att turismens och friluftslivets intressen inte är de enda som skall fälla avgörandet utan

• Sida 97
•  Original

att .de får vägas mot andra markanvändningsintressen. Lagrådet anför vidare följande:

Sålunda sägs det att turistanläggn'ingar inte bör förläggas så att utveck- lingen av annat näringsliv eller av bostadsbyggandet försvåras. Vidare anges att kustområdenas värden för turism och friluftsliv inte bör få gå förlorad "genom alltför omfattande satsningar på anläggningar för turism och friluftsliv. Det bör av lagtexten framgå att avvägningar av detta slag är åsyftade.

Av motiven att döma avses med friluftsliv bl. a. fritidsbebyggelse. Men av motiven framgår också att det främst är det s.k. rörliga friluftslivets intressen som denna paragraf skall tillgodose. Med fritidsbebyggelse och fritidsanläggningar avses nämligen i första hand bebyggelse och anlägg- ningar för kollektiv användning såsom stugbyar, vandrarhem, camping- platser och smäbåtshamnar. Det starka betonandet av andra fritidsboende- former än den traditionella, enskilt ägda fritidsbebyggelsen framgår inte av lagtexten. Denna kan tas till intäkt för andra prioriteringar än dem departe- mentschefen åsyftar.

För att få bättre överensstämmelse mellan lagtext och motiv föreslår lagrådet att paragrafens ingress får följande lydelse. "Inom följande områ- den skall turismens och friluftslivets. främst det rörliga friluftslivets. intressen särskilt beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av exploate- ringsföretag eller andra ingrepp i miljön.”

Jag ansluter mig till lagrådets förslag. 4.5 Särskilda bestämmelser om lokalisering vid kusterna av miljöstörande industriella och liknande anläggningar samt fritidsbebyggelse

Mitt förslag: Industriella och liknande anläggningar som har stor inverkan på miljön får inte utföras inom de s. k. obrutna kustområ- dena eller på Öland. Sådana anläggningar kan få utföras inom de s.k. högexploaterade kustområdena och vid Kalmarkusten och Got- landskusten på platser där liknande anläggningar redan finns. Inom dessa senare kustområden skall också gälla att fritidsbebyggelse får komma till stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl får dock även viss annan fritidsbebyggelse komma till stånd.

Promwnoridörslaget: Överensstämmcr i stort med mitt förslag som dock innehåller preciseringar i fråga om fritidsbebyggelse (se promemorian s. 83—87).

Remissinstanserna.' Flera remissinstanser anser att de bestämmelser som föreslås för de obrutna kustområdena och Öland är för långtgående.

Skå/anför mittförslag: När det gäller riktlinjerna i den fysiska riksplane— ringen för lokalisering av miljöstörande industriella och liknande anlägg- ningar till kusterna vill jag till att börja med erinra om att föredragande statsrådet i prop. 1972: 11] anförde bl.a. att den fysiska riksplaneringens

• Sida 98
•  Original

huvuduppgift när det gäller industrin är att möjliggöra sådana långsiktiga lokaliseringsöverväganden som behövs för att vi skall kunna hushålla med mark- och vattentillgångar som har stor betydelse för landet som helhet samt begränsa miljt'istörningarna. Föredraganden framhöll särskilt att lo- kaliseringsmöjligheterna är begränsade för sådana industrier som kräver speciella naturresurser. såsom tillgång till djuphamn eller stora kvantiteter råvatten. Det är angeläget att sådana resurser så långt möjligt tas till vara. För denna typ av industri. vars etablering samtidigt ofta innebär konflikter med väsentliga miljö— och naturvårdsintressen. borde enligt föredraganden därför bl.a. göras markrescrvationer i andra områden än de som från rikssynpunkt är av särskilt intresse för naturvård, kulturminnesvård och friluftsliv.

De riktlinjer som från dessa utgångspunkter har lagts fast innebär att etablering av större. miljöstörande eller särskilt resurskrävande industrier m.m. inte skall tillåtas inom de obrutna kustområdena. Sådana industrian- läggningar skall inom de högexploaterade kustområdena tillåtas endast i områden som redan har öppnats för dessa typer av industrier. Vidare skall mark reserveras för sådana industrityper i anslutning till .vissa platser inom de högexploaterade kustområdena. nämligen Lysekil. Stenungsund, Värö, Karlshamn. Norrköping. Nyköping-Oxelösund och Nynäshamn. Detta ur- val har gjorts med hänsyn till att de angivna platserna har speciella lokali- seringsförutsättningar som de av riktlinjerna berörda typerna av industrier ofta behöver.

Riktlinjerna medger således lokalisering av de behandlade industrity- perna till de tätorter vid de högexploaterade kustområdena som redan har någon av de industrityper som avses och under förutsättning att miljöför- hållandena medger etablering av ytterligare sådana industrier. Att stats- makterna angett att mark skall reserveras i anslutning till de nyss angivna platserna är ett uttryck för de avvägningar som har gjorts om vad som kan anses vara lämpliga områden vid kusterna — bl.a. med hänsyn till mot- stående intressen — för mera omfattande industrietableringar med spe- ciella lokaliseringskrav.

Riktlinjerna har haft stor styrverkan på så sätt att de obrutna kustområ- dena och orörda delar av de högexploaterade kustområdena kunnat hållas fria från miljöstörande industrianläggningar. Berörda kommuner har ge- nom antagna eller fastställda fysiska planer reserverat mark för ytterligare sådana industrier på de nyss angivna platserna.

Jag delar bedömningen i promemorian att en motsvarighet till riktlinjer- na beträffande industrilokalisering till kusterna bör tas in som bestämmel- ser i NRL. Genom den etablering som skett vid de tidigare angivna plat- serna och genom de planeringsåtgärder som där vidtagits. är det tillfyllest att bestämmelserna uttrycker att stora miljöstörande industrier och liknan- de anläggningar får komma till stånd endast i områden där denna typ av verksamhet redan förekommer.

Jag delar också uppfattningen i promemorian att ingrepp i miljön genom etablering av nya stora industriella eller liknande anläggningar på Öland skulle få långtgående negativa effekter varhelst sådana ingrepp skulle ske. Det bör därför framgå direkt av lagen att sådana anläggningar inte får komma till stånd på Öland.

• Sida 99
•  Original

När det gäller Gotland är det inte befogat att ha lika långtgående bestäm- melser som för Öland. På Gotland finns — jämfört med Öland — områden som inte är fullt så känsliga för miljöingrepp och som är mindre attraktiva för friluftsliv och turism. Det finns, som också framhålls i promemorian. starka skäl att iaktta mycket stor restriktivitet med att tillåta miljöstörande industriell eller liknande verksamhet på Gotland med tanke på öns stora bevarandevärden. men det bör ges möjligheter till sådan verksamhet under samma förutsättningar som jag nyss har föreslagit för de högexploaterade kustområdena. Motsvarande bör också gälla för Kalmarkustcn.

Jag vill betona att de typer av anläggningar som bestämmelserna tar sikte på. är anläggningar vilkas lokalisering i ett nationellt perspektiv har betydelse för den långsiktiga hushållningen med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Jag har funnit att den lagtekniska lösning som har föreslagits i promemorian, dvs. att en hänvisning görs till uppräkningen i 4 . kap. NRL av anläggningar som skall prövas av regeringen. är lämplig. Jag återkommer till de typer av anläggningar som bör omfattas av bestämmel- serna när jag redovisar mina förslag om regeringsprövning av stora indus- trianläggningar m. m. (avsnitt 6).

Med anledning av synpunkter som förts fram bl.a. av Östhammars, Borgholms och Mörbylånga kommuner samt länsstyrelsen i Kalmar län finns skäl att erinra om vad jag anfört tidigare om att de geografiska bestämmelserna inte skall hindra utvecklingen av befintliga tätorter eller lokalt näringsliv.

Västerviks och Mörbylånga kommuner samt länsstyrelsen i Kalmar län anmärker att det på Öland och inom den del av kustområdet i länet som föreslås bli undantagen från lokalisering av miljöstörande anläggningar m.m. redan finns vissa sådana anläggningar. Konkret nämns bl. a. Cemen- tas anläggning i Degerhamn på Öland och Eds cellulosafabrik vid kusten samt vissa anläggningar i Västervik och Gamleby. Dessa anmärkningar ger mig anledning att påpeka att de bestämmelser som jag föreslår för de obrutna kustområdena och för Öland tar sikte på att förhindra etablering av nya företag. En förnyelse av befintliga företag får prövas mot bakgrund av det grundläggande syftet med de geografiska bestämmelserna och kan således tillåtas. om den kan genomföras utan att påtaglig inverkan uppstår på de bevarandevärden som bestämmelserna tar sikte på att skydda.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför beträffande de platser vid kusterna som har angetts som lämpliga för lokalisering av stora industrian- läggningar att Tunabergsområdet i Nyköpings kommun. som har ansetts utgöra en del av området Nyköping-Oxelösund, inte bör komma i fråga för sådan industrilokalisering. Länsstyrelsen hänvisar till den väl genomarbe- tade kommunala och interkommunala planering som har genomförts för området. Mitt förslag innebär att miljöstörande industrianläggningar m.m. får komma till stånd endast på platser där liknande verksamhet redan förekommer. Därmed kommer Tunabergsområdet inte i fråga för lokalise- ring av sådana anläggningar.

Statens vattenfallsverk. KRAFTSAM och Svensk kärnbränsleförsörj- ning tolkar promemorieförslaget angående de obrutna kustområdena så att bestämmelserna skulle hindra undersökningar av berggrunden i syfte att

• Sida 100
•  Original

finna lämpliga områden för slutförvaring av kärnbränsle. Instanscrna anser att det är olämpligt att undanta vissa områden i landet från förberedande undersökningar om var de bästa förutsättningarna för sådan förvaring finns. Promemorieförslaget, som jag alltså ställer mig bakom. hindrar i och för sig inte dylika undersökningar. om de utförs så att de inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. Däremot är det riktigt att förslaget. med den hänvisning som föreslås till lagförslagets 4 kap., skulle omöjliggöra en anläggning för slutförvaring av kärnbränsle inom de nämnda områdena. Jag finner inte skäl att förorda någon ändring i förhål- lande till promemorieförslaget med anledning av synpunkterna från de nu nämnda remissinstanserna.

I promemorian framhålls att det inte går att utesluta att det beträffande vissa typer av industriell eller liknande verksamhet. som kan klassificeras som miljöstörande. kommer att ställas anspråk på lokalisering till platser bl. a. vid de högexploaterade kusterna där sådan verksamhet inte förekom- mer. Det kan gälla t.ex. stora vindkraftsaggregat och gruppstationer för vindkraft. Det kan också gälla verksamheter som är beroende av stort vattendjup eller som innebär utvinning av en lägesbunden naturresurs. Promemorieförslaget innebär i detta avseende att miljöstörande verksam- het. som är beroende av lägesbundna naturresurser, bör kunna få komma till stånd också på andra platser än där sådan verksamhet förekommer. om synnerliga skäl föreligger. Syftet med en sådan bestämmelse är att möjlig- göra lokalisering av verksamheter för vilka lokaliseringsförutsåttningar uppenbarligen inte finns i områden där miljöstörande verksamhet redan förekommer. Beträffande de obrutna kustområdena och Öland innebär dock promemorieförslaget ett förbud mot sådana verksamheter.

Flera remissinstanser har framfört synpunkter med anledning av prome- morieförslaget i denna del. Statens planverk anser sålunda att det är motiverat med en stor återhållsamhet med att tillåta lokalisering av miljö- störande anläggningar på andra platser än där sådana redan finns. Vad gäller vindkraftverk menar dock planverket att regeringen bör ges möjlig- het att pröva lokalisering av sådana även på Öland och inom de obrutna kustområdena. Statens vattenfallsverk och statens energiverk samt några av de berörda kommunerna framför liknande synpunkter. Svenska kraft- verksföreningen och KRAFTSAM menar att förslaget innebär avsevärda inskränkningar i förutsättningarna att anlägga vindkraftverk och anser att det i realiteten borde finnas goda möjligheter att samordna kraftintrcsset medjordbruk. turism och friluftsliv. Naturvårdsverket anser att förslagen i promemorian är väl avvägda och pekar vad gäller Öland bl.a. på riskerna ur fågelskyddssynpunkt med stora vindkraftverk. Med hänsyn till flyttfå- gelsträcken är nämligen riskerna med vindkraftsaggregat enligt verket särskilt stora på Öland och på Falsterbonäset.

Enligt min mening kan det vara av stor betydelse för landet att vissa företag som är beroende av lägesbundna resurser kan tillåtas utanför de tidigare angivna platserna och de andra områden där miljöstörande verk- samhet redan förekommer. Jag har redan tidigare behandlat förutsättning- ar häiför i fråga om utvinning av ämnen eller material.

• Sida 101
•  Original

När det gäller vindkraften är det en självklarhet att lokalisering måste kunna ske vid de delar av kusterna där Vindförhållandena är tillräckligt goda, antingen på land nära kustlinjen eller i vattnet utanför kusten. Bestämmelser för de högexploaterade kusterna och Gotland bör inte tite- sluta möjligheter till sådan lokalisering.

Mitt förslag innebär att det — med något undantag — skall vara förbjudet att lokalisera sådana miljöstörande anläggningar som enligt 4 kap. NRL skall prövas av regeringen, till de obrutna kusterna och till Öland. Som jag redan har angett kommerjag senare (avsnitt 6.2) att gå igenom vilka typer av anläggningar m.m. som avses. Jag vill dock redan här nämna attjag inte kommer att föreslå att vindkraftverk tas upp bland de anläggningar som alltid skall prövas av regeringen. Skulle en utbyggnad av stora vindkrafts- ar'tläggningar aktualiseras på t. ex. Öland. utgårjag dock från att regeringen genom beslut i varje enskilt fall (se avsnitt 6.4) förbehåller sig prövningen av sådana anläggningar. Med hänsyn till syftet med de geografiska bestäm- melserna för Öland, torde en sådan prövning komma att utfalla så att omfattande vindkraftsutbyggnader inte kan tillåtas.

Till skillnad från promemorieförslaget kommer jag. senare (avsnitt 6.2) att föreslå att byggande m.m. av plattformar. som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas inom havsområden. alltid skall prövas av regeringen. Med hänsyn till de uttalanden som riksdagen tidigare har gjort. bl.a. med anledning av regeringens redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen (prop. 1978/79:213. CU 1979/80:6. rskr 87), om förutsättningarna för byggande av oljeutvinningsplattformar vid Kålvik- Lunnevikenområdet på Hogdalsnäset i Strömstads kommun, bör NRL utformas så att det inte kommer att föreligga ett förbud mot byggande av sådana plattformar och därtill direkt anknuten verksamhet inom detta område på Hogdalsnäset. Bestämmelsen härom bör emellertid inte ta sikte enbart på Hogdalsnäset utan gälla för de obrutna kusterna över huvud taget och för Öland. Det innebär alltså bl.a. att det inte kommer att råda något uttryckligt förbud mot att bygga den aVsedda typen av plattformar vid det obrutna kustområdet i Kalmar och Östergötlands län. vid Höga kusten i Ångermanland eller på Öland.

Motivet till att öppna möjligheter att bygga oljeutvinningsplattformar vid Hogdalsnäset i Strömstads kommun var bl. a. att de unika djupvattentill- gångar som finns utanför Hogdalsnäset skulle kunna utnyttjas för själva byggnadsarbetena. Motsvarande motiv finns int för de nämnda kustområ- dena vid ostkustcn eller för Öland. Sannolikt kommer det inte att fram- föras några önskemål att få utnyttja kustområdena på ostkusten eller Öland för byggande m.m. av dylika plattformar. Skulle sådana önskemål ändå uppstå, innebär mitt förslag att regeringen enligt 4 kap. NRL alltid skall pröva tillåtligheten av företaget. Därvid skall bl.a. bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL tillämpas.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om vad jag tidigare (avsnitt 4.3) anförde om anläggningar för utvinning av ämnen eller material inom områ- den som kommer att omfattas av bestämmelserna i 3 kap. NRL. Mitt förslag i detta avseende innebär — med undantag för utvinning av uranhal- tigt material eller andra ämnen som kan användas för framställning av

ml

• Sida 102
•  Original

kärnbränsle — inte heller något absolut förbud mot. sådana anläggningar inom de s.k. obrutna kustområdena eller på Öland. Jag vill dock betona att det enligt min mening endast i undantagsfall kan komma i fråga att tillåta utvinning av ämnen och material inom nyss nämnda områden, om utvin- ningen skulle bedömas strida mot bevarandeintressena. Jag utgår från att det också i dylika fall blir regeringen som kommer att fatta beslut genom att den förbehåller sig prövningen med stöd av 4 kap. NRL.

Fritidsbebyggelse

Som jag tidigare har angett (avsnitt 4.3) bör särskilda regler gälla i fråga om tillåtligheten av fritidsbebyggelse inom kustområdena från Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund till Forsmark samt utmed kusten' på Got- land. Av skäl som jag då angav bör en justering göras av bestämmelserna om fritidsbebyggelse i det remitterade förslaget. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringcn.

4.6 Särskilda frågor som rör fjällvärlden

Mil! förslag: Om det finns särskilda skäl för att utvinna sådana fyndigheter av ämnen eller material som är av riksintresse och som ligger inom ett obrutet fjällområde. får regeringen ge tillstånd till detta. Skogsbruk bör bedrivas med särskild försiktighet inom dessa fjällområden. Frågor om skogsbruk i allmänhet i de fjällnära sko- garna övervägs i annan ordning.

Promemoriejörslaget: Överensstämmcr i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 87—92).

Remissinstansema: De remissinstanser som företräder bevarandeintres- sena och rennäringen anser att restriktionerna beträffande skogsbruk och mineralutvinning skall vara hårdare än vad som föreslås i promemorian. Flera av de berörda länsstyrelserna och kommunerna samt företrädare för skogsbruket och mineralbrytningsintressena har motsatt uppfattning.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redovisat mina skäl för att de obrutna fjällområdena och den övriga fjällvärlden bör omfattas av de geografiska bestämmelserna i NRL (avsnitt 4.2"). Jag angav då också hur jag anser att bestämmelserna bör utformas med hänsyn till bevaran- deintressena, turismen och rennäringen. Jag har tidigare (avsnitt 4.3) mera allmänt behandlat förutsättningarna för utvinning av värdefulla ämnen och material inom de områden som skall omfattas av 3 kap. NRL. Jag skall nu behandla frågor om mineralbrytning i de obrutna fjällområdena och frågor om skogsbruk i fjällvärlden.

Mineralbrytning i de obrutna fjällområdena

Som föreslagits i departementspromemorian bör avsteg från den restrikti- vitet mot åtgärder inom de obrutna fjällområdena som jag tidigare förordat

• Sida 103
•  Original

kunna göras i fråga om mineralbrytning om det finns särskilda skäl. Kun- skaperna om mineralförekomster i dessa fjällområden är mycket ofullstän- diga. Skulle prospekteringsverksamhet visa att det finns fyndigheter som det är av stort samhällsintresse att bryta. bör en utvinning kunna komma till stånd utan att det skall behövas en lagändring för detta. Tillåtlighets- prövningen i sådana fall bör göras av regeringen enligt de bestämmelser som jag kommer att föreslå senare (avsnitt 6).

Bl. a. Vetenskapsakademien, Stockholms universitet, naturvårdsverket, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällklubbcn riktar kritik mot promemorieförslaget i denna del. Naturvårdsverket anser att de skäl som anförs i promemorian inte förefaller övertygande sedda mot bakgrund av de utomordentligt starka skyddsintressena. Verket anser att endast riksda- gen bör kunna pröva frågan om mineralbrytning i de obrutna fjällområ- dena.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att den begränsade möjlighet till mineralutvinning som förslaget innebär ger för osäkra förutsättningar för att prospektering skall vara av intresse för gruvföretagen. Liknande syn— punkter framförs av bl.a. SGU samt Sorsele och Vilhelmina kommuner. SGU anger att gruvföretagen i stort sett har upphört med prospekterings- verksamhet inom områdena som en följd av gällande riktlinjer i den fysiska rikplaneringen. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att gruvverksamhet bör underlättas något i förhållande till promemorieförslaget.

Jag anförde tidigare att vår generation har ett stort ansvar för att värna om de kvarvarande, i huvudsak orörda fjällområdena och att bestämmel- serna för de obrutna fjällområdena skall ge ett starkt skydd för bevaran- deintressena. Samtidigt är jag medveten om att malmer och mineraltill- gångar som utvinns i fjälltrakterna har mycket stor betydelse för de när- mast berörda bygderna. De har också stor betydelse för den allmänna ekonomiska utvecklingen i vårt land. Mot denna bakgrund bör mineral- brytning och gruvdrift kunna tillåtas om det finns särskilda skäl.

Vid behandlingen av prop. l977/78: 31 med riktlinjer i den fysiska riks- planeringen för vissa s. k. obrutna fjällområden anförde civilutskottet (CU 1977/78: 8) i fråga om mineralutvinning i områdena bl. a. följande:

De av bostadsministern förordade riktlinjerna utgår beträffande gruv- drift och annan mineralutvinning från den allmänna utgångspunkten att det är angeläget att utvecklingsmöjligheterna för vårt lands gruvnäring blir goda liksom att det inte kan uteslutas att starka önskemål om brytning kan komma att föras fram. En vägning mot bevarandeintressena leder emeller- tid fram till slutsatsen att gruvdrift i områdena bör tillåtas endast om mycket starka samhällsintressen talar för detta. En från samhällets syn- punkt mycket angelägen gruvdrift bör dock enligt bostadsministern tillåtas endast under den förutsättningen att brytningen kan genomföras på ett sådant sätt att områdets tillgänglighet inte ökar väsentligt och att skadan från naturvårdssynpunkt blir liten. Föreligger denna förutsättning bör en- ligt propositionen regeringen kunna ge tillstånd till gruvdrift.

Utskottet ansluter sig till det grundläggande innehållet i de i propositio- nen förordade riktlinjerna, dvs. att endast mycket starka samhällsintressen bör leda till att gruvdrift bör komma i fråga. Den förordade och preciserade

• Sida 104
•  Original

förutsättningen att områdets tillgänglighet inte ökar väsentligt och att skadan från naturvårdssynpunkt blir liten kan emellertid knappast strikt hävdas mot de tyngst motiverade brytningsintressena. Konflikten får då lösas från fall till fall genom beslut, i regel vid prövning av fråga om gränsändring. Den'restt'iktiva Utgångspunkten bör slås fast för att inte grundläggande syften skall gå förlorade. men avvägningarna måste i prak- tisk hantering bli beroende också av den vikt man tillmäter ett aktuellt brytningsprojekt.

Vad civilutskottet sålunda anförde bör enligt min mening ligga till grund för tillämpningen av den nu föreslagna undantagsbestämmelsen för mine- ralbrytning och gruvdrift. Med uttrycket "mycket starka samhällsintres- sen" skall enligt min mening förstås t.ex. för landet starka näringspolitiska eller sysselsättningsmässiga skäl eller försörjningsberedskapsskäl. ] fall då regeringen anser att brytning kan tillåtas, får närmare prövas de villkor som bör knytas till ett tillstånd. Därvid följer av de hushållningsbestäm- melser som jag tidigare förordat att de ingrepp som en brytning för med sig så långt möjligt skall begränsas. Det ligger dock i sakens natur att gruvdrift och annan mineralbrytning vanligtvis innebär inte obetydliga skador på naturmiljön. 1 fall då brytningsintresset är mycket tungt motiverat. måste man således acceptera att skadan blir påtaglig. I sådana fall är det enligt min mening naturligt. som också civilutskottet anfört, att ett brytningstill- stånd i regel åtföljs av ett beslut om ändring av det obrutna områdets gränser.

Skogsbruksfrågor

1 den nyss nämnda prop. 1977/78: 31 föreslogs inte några detaljerade rikt- linjer för skogsbruket i de obrutna fjällområdena. I stället hänvisades till skogsvårdslagen och till att reglering av skogsbruket borde ske successivt, i takt med att underlag utarbetas. Däremot redovisades de begränsningar som av biologiska skäl gäller för skogsbruket i fjällområdena och vilka begränsningar som till följd härav ansågs vara naturliga. Frågan om skogs— bruk togs på nytt upp i prop. 1980/81:71 om avgränsning av obrutna fjällområden (CU 14, rskr 155). Därvid hänvisades till den nya skogsvårds- lag som riksdagen hade beslutat och som hade trätt i kraft den 1 januari 1980. I propositionen uttalades att de vidare överväganden som hade förutskickats i prop. 1977/78: 31 förutsattes ske inom ramen för tillämp- ningen av skogsvårdslagen och att det inte var erforderligt med ytterligare detaljerade föreskrifter. Samtidigt erinrades om vad som tidigare hade sagts (prop. 1977/78: 31) om förutsättningarna för skogsbruk inom områ- dena.

Jag vill erinra om att den nya skogsvårdslagen. till skillnad från den äldre lagen. även gäller statens och kyrkans skogar. Den nya lagen är alltså tillämplig på all skog. Lagen föreskriver krav på tillstånd från skogsvårds- styrelsen för avverkning inom områden som har angetts som svårföryngra- de (19 å). Detta krav gäller även för avverkning som görs för att skogsmar- ken skall användas till annat än för virkesproduktion. Större delen av skogsmarken inom de obrutna tjällområdcna ingår i det svårföryngrade

• Sida 105
•  Original

området. I samband med att tillstånd till avverkning m.m. ges. kan skogs- värdsstyrelsen besluta om åtgärder som begränsar eller motverkar olägen— heter och tryggar återväxten (195). All slutavverkning som omfattar mer än 0.5 ha skall anmälas i förväg till skogsvårdsstyrclsen (17 5). Om länssty- relsen för visst område har begärt det. överlämnar skogsvårdsstyrelsen sådana anmälningar till länsstyrelsen. Länsstyrelsen har därvid möjlighet att, innan någon avverkning sker. ingripa med stöd av naturvårdslagen. Slutligen bör nämnas att skogsvårdsstyrelsen enligt den nya skogsvårdsla- gen ges möjlighet att i särskilda fall föreskriva vilka åtgärder som skall vidtas med hänsyn till naturvårdens intressen (245).

Även om således nu gällande skogsvårdslag ger möjligheter för myndig- heterna att ingripa i samband med skogsbruksåtgärder i de obrutna fjällom- rådena. anserjag att det ökade intresset för skogsavverkning allt närmare kalfjället gör det angeläget att särskilt betona de obrutna fjällområdenas speciella skyddsvärden.

Skogsstyrelsen anför i sitt remissyttrande att det är riktigt att avstå från skogsbruk i de obrutna fjällområdenas inre partier. 1 områdenas yttre delar bör dock skogsbruk få bedrivas där biologiska förhållanden så medger. Avverkningstradition och föryngringsförhållanden bör enligt styrelsen få vara vägledande för om man skall avverka genom slutavverkning eller s.k. fjällskogsblädning. Domänverket och Skogsstyrelsen framhåller att det är viktigt att restriktioner för skogsbruket begränsas till de obrutna fjällområ- dena. Skyddszoncr utanför dessa kan inte accepteras.

Stockholms universitet anser att s.k. rationellt skogsbruk över huvud taget inte bör få förekomma inom de obrutna fjällområdena. Naturvårds- verket bedömer att endast ca 15000 ha skogsmark --inom områdena är belägna så att skogen med nuvarande föryngringsmetoder kan komma i fråga för skogsbruk. Med hänsyn till att dessa skog-ar enligt verket ligger vid den allra översta gränsen för barrskogens utbredning i fjällen och att de ofta ingår som delar i värdefulla urskogar samt att det nästan uteslutande är fråga om statens mark, ifrågasätter verket om inte ett totalförbud mot avverkningar utom för husbehov bör gälla inom de obrutna fjällområdena. Detta torde enligt verket inte innebära några väsentliga skillnader i förhål- lande till promemorieförslaget. men man skulle undvika tolkningsproblem samt eventuella misstag och felaktiga åtgärder med hänsyn till svårigheter- na att få till stånd återväxt.

Av vad jag anfört tidigare framgår att jag anser att skyddet för de obrutna fjällområdena skall vara mycket starkt. Jag förordar därför att skogsbruk. när det kan tillåtas enligt skogsvårdslagen, skall bedrivas så att områdenas karaktär inte påverkas. Sådant hänsynstagande. som skogs- vårdsstyrelsen kan föreskriva i samband med att tillstånd ges för avverk- ning. får dock inte innebära ett avsevärt intrång i pågående markanvänd- ning. Om skyddet skall vara starkare. måste naturvårdslagens regler an- vändas.

Jag vill här också mera allmänt redovisa min syn på skogsbruk i de s.k. fjällnära skogarna, dvs. skogsbruk i de skogar som ligger ovanför den s.k. skogsodlingsgränsen. Frågan berör betydande delar av fjällvärlden utanför de obrutna fjällområdena. Promemorieförslaget innehåller i dessa delar

• Sida 106
•  Original

inget förslag. utan hänvisning sker till att överväganden pågår i särskild ordning.

Skogsstyrelsen hänvisar i sitt yttrande till dessa särskilda överväganden och påpekar att det. mot bakgrund av pågående inventeringar och utred- ningar. om några få år kommer att finnas ett betydligt bättre kunskapsun- derlag för att fatta riktiga beslut både vad gäller skogbrukets bedrivande och samordningen mellan skilda intressen i dessa områden.

Jag delar skogsstyrelsens uppfattning. Under år 1984 avslutades bety- dande inventeringsarbeten beträffande urskogar och hänglavsbärande sko- gar. Också inventeringsarbetet inom ramen för naturvärdsverkets s.k. fjällplanering är numera genomfört. Arbete har också påbörjats med en mera samordnad markanvändningsplanering i fjällnära områden i Jämt- lands och Norrbottens län. Vissa inledande försök i Jämtlands län redovi- sades av länsstyrelsen till bostadsdepartementet i mars 1985. Redovisning— en har remissbehandlats och beredning har påbörjats inom regeringskan- sliet. Jag kommer senare att ta upp frågan om lämpliga former för en samordnad markanvändningsplanering för berörda områden inom hela fjällvärlden. Jag vill i detta sammanhang tillägga att samrådsförfarandet mellan samebyar och skogsägare under år 1984 utökades och gavs enhet- liga former. Slutligen görs f.n. betydande insatser av såväl lantbruksuni- versitetet och skogsvårdsorganisationen. inkl. domänverket. som ett fler- tal forskare för att bättre klarlägga och sammanfatta kunskaperna när det gäller skogsföryngring i de fjällnära områdena.

Först när en utvärdering har gjorts av de olika insatser som pågår eller nyss avslutats, kan man enligt min mening på ett vederhäftigt sätt ta ställning till om det behövs särskilda regler för skogsbruk i de fjällnära skogarna. Jag vill emellertid framhålla att den osäkerhet som råder när det gäller återväxtmöjligheter, förutsättningar för en livskraftig rennäring etc. bör leda till att man iakttar stor återhållsamhet när det gäller skogsbruksåt- gärder inom de berörda skogsområdena.

Jag vill också erinra om att länsstyrelsen. genom det anmälningsförfa— rande som gäller enligt skogsvårdslagen. kan få information om planerade avverkningar. 1 den mån avverkning skulle ha tillåtits av skogsvärdsstyrcl- sen och om länsstyrelsen bedömer att avverkning inte bör ske, kan länssty- relsen genom tillämpning av naturvårdslagen stoppa eller reglera avverk- ningen. Härvid kan också naturvårdslagens ersättningsbestämmelser bli tillämpliga. Till följd av att staten är den största markägaren i fjällområ- dena torde dock ersättningsbcloppen bli förhållandevis små.

• Sida 107
•  Original

4.7 Vattendrag som skall undantas från vattenkraftsutbyggnad

]llirrfzfjrslug: ] NRL tas in bestämmelser om förbud mot att utföra vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamäl i de älvar och älvsträckor som enligt riksdagens beslut är undantagna från vattenkraftsutbyggnad. Bestämmelserna omfat- tar också bi- och källl1öden till de älvar som är helt outbyggda samt bit1ödena till och vattenområdena uppströms undantagna älv- sträckor i de fall områdena uppströms är outbyggda. Förbudet mot vattenkraftsutbyggnad omfattar inte sådana företag som orsakar endast obetydlig miljöpåverkan.

Promemorieföl'slaget: 1 promemorian redovisas motiv för och föreslås att NRL skall innehålla bestämmelser om att vissa älvar och älvsträckor skall vara undantagna från vattenkraftsutbyggnad (departementsprome- morian s. 94—96).

Remissinslanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har redovisat in- vändningar mot promemorieförslaget. Svenska byggnadsarbetareförbun- det förordar med instämmande från LO att de älvar och älvsträckor som skall omfattas av bestämmelserna anges först efter det att erforderliga beslut fattats med anledning av kärnkraftens avveckling och produktionen av elektrisk energi är säkerställd.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare angett varför jag anser att bestämmelser som från resurshushållningssynpunkt reglerar vattenkrafts- utbyggnad naturligen hör hemma i NRL (avsnitt 4.2).

l promemorieförslaget uttalas att ett angivande av de älvar och älv- sträckor som bör omfattas av bestämmelsen om undantag från vattenkraft- sutbyggnad bör ske när statsmakterna tagit ställning till vattenkraftbered- ningens förslag till plan för den fortsatta utbyggnaden. SvenSka byggnads- arbetareförbundet anför med anledning härav att det skulle vara synnerli- gen olyckligt att genom precisering i NRL föregripa kommande riksdags- beslut med anledning av förslag från 1981 års energikommitté och eventu- ellt efterföljande utredningar om vad avvecklingen av kärnkraften fordrar i fråga om tillskott av ytterligare vattenkraft. LO intar samma ståndpunkt.

På grundval av vattenkraftberedningens förslag i betänkandet (SOU 1983: 49) Vattenkraft fattade riksdagen ijuni 1984 beslut om den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden (prop. 1983/84: 160. BoU 30, rskr 388). Beslutet innebär bl. a. att riksdagen har ställt sig bakom en plan för utbyggnad av vattenkraften som skall möjliggöra ett produktionstillskott om minst 2.5 TWh/år. Riksdagen har nyligen med anledning av prop. 1984/85: 120 om riktlinjer för energipolitiken beslutat bl. a. om en komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad (BoU 1984/85:25. rskr 364). Genom dessa be- slut kan nivån 66 TWh/år i energitillskott från vattenkraften uppnås.

Riksdagsbesluten innebär i fråga om riktlinjerna i den fysiska riksplane- ringen att dessa ändras på två punkter. nämligen så att Bure älv och en del av Ljusnan vid Edänge inte längre omfattas av riktlinjerna. Förteckningen

• Sida 108
•  Original

i 11 kap. ] ä 4 vattenlagen (1983: 291) över älvar och älvsträckor som skall omfattas av bestämmelserna om regeringsprövning har ändrats i enlighet med riksdagens beslut.

Riksdagsbeslutet nu i vår om riktlinjer för energipolitiken innebär natur- ligtvis inte en garanti för att just de älvar och älvsträckor som nu är undantagna från vattenkraftsutbyggnad kommer att vara det för all fram- tid. Jag vill erinra om att näringsutskottet i sin behandling av prop. 1984/85: 120 (NU 30) ansåg att vissa förberedande studier för dessa älvar och älvsträckor — med undantag för de fyra stora huvudälvarna — är av värde för kommande energipolitiska beslut så att sådana beslut grundas på ett så aktuellt och genomarbetat underlag som möjligt.

Trots den osäkerhet som även fortsättningsvis kommer att råda beträf- fande vattenkraftens roll i energiproduktionssystemet på längre sikt i sam- band med avvecklingen av kärnkraften, anserjag att en uppräkning av de älvar och älvsträckor som bör undantas från vattenkraftsutbyggnad bör ske i NRL. Detta föregriper självfallet inte kommande riksdagsbeslut om vattenkraftens roll i den svenska energiförsörjningen. Riksdagen är nämli- gen när som helst. t. ex. när man nästa gång tar ställning till energipoliti- ken, oförhindrad att ompröva tidigare beslut. Jag kan inte heller se att det skulle innebära någon praktisk skillnad att göra en ändring i NRL jämfört med att ändra i riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen och i vattenlagen så som skett i fråga om Bure älv och Edänge i Mellanljusnan.

Uppräkningen i NRL av de älvar och älvsträckor som skall undantas från vattenkraftsutbyggnad skall självfallet följa vad riksdagen har beslu- tat. Detta innebär att bestämmelserna skall omfatta de älvar och älv- sträckor som räknas upp i 11 kap. 15 4 vattenlagen.

Somjag har redogjort för tidigare (avsnitt 2.3) skall NRL anknytas till ett antal andra lagar. bl. a. vattenlagen. Eftersom NRL kommer att innehålla ett principiellt förbud mot utbyggnader i de älvar och älvsträckor som är förtecknade i l 1 kap. 1 5 4 vattenlagen, saknas det anledning att ha kvar det nu gällande kravet på regeringsprövning av företag i dessa vattendrag. I den tidigare omnämnda lagrådsremissen den 13 juni i år med förslag till följdändringar med anledning av PBL och NRL har föreslagits bl. a. att 11 kap. ] & vattenlagen ändras i enlighet med vad jag nu har anfört.

Vattenöverdomstolen anför i sitt yttrande att innebörden av uttrycket ”utbyggnad för vattenkraftsändamål". som användes i departementspro- memorian, inte närmare har angetts. Promemorian innehöll i denna del inget annat än en markering av att en lagreglering om undantag från vattenkraftsutbyggnad borde ske i en naturresurslag. Närjag nu ställer mig bakom promemorieförslaget måste självfallet konkretiseringar göras av vad undantaget skall omfatta. I likhet med vattenöverdomstolen anserjag att undantaget bör innefatta inte bara uppförande av kraftverk och dammar utan även vattenregleringar och vattenöverledningar samt åtgärder för sådana företag.

Hittillsvarande erfarenheter av handläggningen av ärenden enligt vatten- lagen och av arbetet med NRL har aktualiserat ett behov av vissa klarläg- ganden även i övrigt av vad undantaget från vattenkraftsutbyggnad bör omfatta. Även en del remissinstanser påpekar detta. bl. a. vattenöverdom-

• Sida 109
•  Original

stolen och Älvräddarnas samarbetsorganisalion. För att skapa ökad klar- het för kraftbolagen och andra som berörs av vattenkraftsutbyggnader skalljag nu närmare behandla frågor om undantagets geografiska räckvidd. åtgärder som kan godtas i anslutning till redan befintliga vattenkraftsan- läggningar samt vissa frågor om små vattenkraftverk.

Billöden och källflöden

När det gäller frågan om bestämmelsernas räckvidd råder det en viss oklarhet i fråga om behandlingen av biflöden och källflöden. Enligt min mening måste ett ställningstagande i dessa avseenden baseras på de grund- läggande utgångspunkterna för bestämmelserna i NRL. nämligen att mar- ken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att man främjar en från ekologisk. social och samhällsekonomisk synpunkt god och långsiktig hushållning. Ett av huvudsyftena med lagförslaget är att det skall bidra till att god natur- och kulturmiljö bevaras. Att särskilda bestämmel- ser skall gälla för vattenkraftsutbyggnad i vissa vattendrag är en konkreti- sering av detta huvudsyfte. När det gäller de älvar som är helt outbyggda och de älvar som inte är utbyggda uppströms det älvavsnitt som är undan- taget från vattenkraftsutbyggnad. måste inriktningen enligt min mening vara att skydda berörda vattenområden som sammanhängande ekologiska och hydrologiska system. Detta innebär att bi— och källflöden i dessa fall bör omfattas av bestämmelserna om undantag från vattenkraftsutbyggnad. Jag föreslår således att undantaget ges denna omfattning.

När det gäller övriga från vattenkraftsutbyggnad undantagna älvsträckor anser jag inte att det är lika klart att käll- och biflöden skall omfattas av skyddet mot utbyggnad. I dessa fall torde riktlinjerna inte i första hand syfta till att bevara sammanhängande ekologiska och hydrologiska system utan mera till att skydda själva älvsträckan från utbyggnad, t. ex. på grund av dess naturskönhet eller dess stora värde för friluftsliv och turism. Vattenkraftsutbyggnad har i dessa fall redan skett uppströms den aktuella sträckan, varigenOm denna som ekologiskt och hydrologiskt system redan har påverkats. Utbyggnader i biflöden påverkar därför som regel älv- sträckans skyddsvärden i mindre grad. För denna typ av älvsträckor förordar jag därför att undantaget från utbyggnad skall avse endast huvud- flödet. Skulle den situationen ändå uppstå att en utbyggnad i ett käll- eller biflöde till en sådan undantagen älvsträcka bedöms medföra väsentlig skada för bevarandevärdena hos älvsträckan. torde bestämmelserna i vat- tenlagen erbjuda tillräckliga möjligheter att beakta detta, särskilt som avsikten är att bl. a. de regler som jag tidigare har föreslagit skall ingå i 3 kap. NRL skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt vattenlagen. En dylik utbyggnad kan prövas av regeringen med stöd av 11 kap. 3 & vattenla- gen. Det ankommer på kammarkollegiet att uppmärksamma regeringen på denna typ av projekt. Även andra myndigheter som har intressen att bevaka, t.ex. naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet. kan givetvis väcka fråga om regeringsprövning.

• Sida 110
•  Original

Ersättningsbyggnader m. m.

I några fall finns redan vattenkraftsanläggningar i de älvar och älvsträckor som jag föreslår skall vara undantagna från vattenkraftsutbyggnad. ] prop. 1977/78: 57 om riktlinjeri den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland anfördes att ett undantag från utbyggnad inte bör innebära att smärre åtgärder som hänför sig t. ex. till redan företagen reglering helt skall förhindras. Civilutskottet (CU 1977/78: 9) uttalade med anledning av propositionen i denna del att tillåtligheten av ersättningsbygg- nader samt ombyggnader och effektiviseringar i redan befintliga kraftverk under vissa förutsättningar skall kunna prövas utan hinder av att åtgärden berör ett undantaget område. Enligt min mening bör ett sådant synsätt gälla också i fortsättningen. Ersättningsbyggnadcr. ombyggnader och ef- fektiviseringar bör kunna tillåtas om de har endast obetydlig miljöpåver- kan. dvs. om åtgärderna endast i ringa utsträckning påverkar de bevaran- devärden som utgjort motiv för att älven eller älvsträckan skall undantas från vattenkraftsutbyggnad. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.

Tillåtligheten av små vattenkraftverk

Intresset för s.k. minikraftverk har ökat under senare år. Med minikraft- verk menar jag anläggningar med en högsta effekt av 1,5 MW. 1 prop. 1983/84: 160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad uttalade föredraganden att en utbyggnad av minikraftverk kan ge betydande sysselsättningstillskott, även om energitillskottet blir begränsat. Statens energiverk har i rapporten (1984: 4) Små vattenkraftverk föreslagit olika åtgärder för att främja till- komsten av sådana vattenkraftverk. I prop. 1984/85: 120 föreslogs mot bakgrund av nämnda rapport att ett särskilt. tidsbegränsat stöd skulle införas för s.k. förprojektering och investering i små vattenkraftverk. Riksdagen beslöt enligt förslaget.

Minikraftverk kan ge avsevärda effekter på miljön beroende bl. a. på hur anläggningen utformas. Vattenöverdomstolen pekar i sitt yttrande på att minikraftverki mindre vattendrag i förhållande till varje producerad ener-

. .. ' ' gienhet regelmässigt dels kostar mera, dels medför mera omfattande ska-

dor än kraftverk i större vattendrag. Vattenöverdomstolen anser att, om minikraftverk tillåts i vattendrag som i övrigt undantas från vattenkraftsut- byggnad. särskild vikt måste fästas vid möjligheterna att tillgodose fiskets behov och att ta hänsyn till naturvärdena. Till följd av minikraftverkens dåliga lönsamhet föreligger enligt vattenöverdomstolens erfarenhet små möjligheter att ålägga skadeförebyggande åtgärder såsöm minimitappning till förmån för fisket och landskapsbilden.

Även om jag allmänt sett är positivt inställd till en ökad satsning på minikraftverk, följer enligt min mening direkt av gällande riktlinjer att i princip ingen utbyggnad för vattenkraftsändamål kan tillåtas i de nu av- sedda älvarna och älvsträckorna. Jag anser dock att det i vissa speciella fall bör kunna komma i fråga att göra undantag från en sådan princip. 1 förhållande till vad jag anförde i lagrådsremissen vill jag precisera i vilka situationer undantag bör kunna komma i fråga. Detta bör kunna aktualise- ras endast i två situationer. Den ena avser fall då andra alternativ för att

• Sida 111
•  Original

' ordna energiförsörjningen för enstaka hushåll. t. ex. dragning av en kraft- ledning. kan innebära större inverkan på miljön än ett minikraftverk. Den andra situationen avser fall då det på den aktuella platsen redan finns en anläggning som påverkar vattendraget. t. ex. en dammanläggning eller liknande. I det fallet kan tillkomsten av ett minikraftverk t.o.m. innebära vissa fördelar. t.ex. om det innebär att en befintlig. dåligt underhållen flottningsdamm samtidigt kan restaureras. En förutsättning för att utbygg- nad i sådana fall skall kunna tillåtas bör dock alltid vara att åtgärden kan vidtas utan att syftet med bestämmelsen om undantag från vattenkraftsut- byggnad föifelas. Jag anser också att man bör kunna ställa särskilda krav på åtgärdernas utformning med tanke på naturvården, fisket och land-

skapsbilden. Av vad jag nu anfört följer enligt min mening att det inte kan tillåtas att

. ett flertal minikraftverk med var för sig obetydlig miljöpåverkan. men med en sammantagen negativ effekt på miljön. kommer till stånd i en viss undantagen älv eller älvsträcka. Detta skulle direkt strida mot syftet med skyddet för älvarna och älvsträckorna.

Vad jag nu har anfört om möjligheterna att tillåta minikraftverk bör komma till uttryck i NRL i samma undantagsbestämmelse som jag nyss förordade för bl. a. ombyggnader och effektiviseringar.

Älvarnas namnformer

] samband med riksdagens beslut om den nya vattenlagen tog civilutskottet (CU 1982/83: 2 y) upp frågan om namnformerna på de älvar och älvsträckor som då var aktuella att räkna upp i vattenlagen. Civilutskottet hade inhäm- tat yttrande i frågan från statens lantmäteriverk, som i sin tur hade hört ortnamnsarkivet i Uppsala. 1 yttrandena föreslogs att en del av de namn- former som användes i lagförslaget skulle ändras. Jordbruksutskottet (JoU 1982/83: 30) anförde med anledning härav att det inte då fanns tillräcklig anledning att frångå de namnformer som redan var förankrade i riksdags- beslutet är 1977 om förbud mot utbyggnad av älvar och älvsträckor. Enligt utskottet torde en eventuell ändring av namnformerna lämpligen kunna behandlas i samband med överväganden om en precisering av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Jag tar därför upp denna fråga nu.

Jag anser det angeläget med en god vård av våra ortnamn och andra geografiska namn. De representerar stora kulturhistoriska värden. Enligt

vad jag kunnat finna bygger lantmäteriverkets förslag till civilutskottet på' principer som jag kan ställa mig bakom. Principerna innebär att allmänt brukade namn bör väljas och att de allmänna kartorna bör vara vägledande vid återgivningen av ortnamn i ofliciella sammanhang. Jag föreslår därför ändringar av namnformerna på vissa älvar och älvsträckor i enlighet med lantmäteriverkets förslag. (Verkets förslag finns intaget i JoU 1982/83: 30).

• Sida 112
•  Original

4.8 Områdenas geografiska avgränsning

Mittjörslag: De områden som omfattas av geografiska bestämmel— ser avgränsas i NRL grovt med hjälp av ortnamn och geografiska namn som är lokaliserande. Den närmare avgränsningen skeri sam- band med planläggning enligt PBL.

Promemoriqförslage!: Överensstämmer i stort sett med mitt förslag (se promemorian 5. 99—102).

Remissinstunsei'na: Det stora flertalet instanser har inte framfört några erinringar mot promemorieförslaget. Några remissinstanser anför dock principiella synpunkter på hur gränserna för områdena bör läggas fast. och ett tiotal instanser har konkreta synpunkter på hur olika områden bör avgränsas.

Skälen för ntiltförslag: Jag anser att de områden som skall omfattas av geografiska bestämmelser bör vara så väl definierade som möjligt. Kam- markollegiet anser att man i detta avseende bör gå längre än vad som föreslås i promemorian och förordar som en lösning bland flera att man till lagen knyter en karta som anger områdenas utbredning. Andra lösningar som framförs av kammarkollegiet är att preciseringen sker genom en regeringsförordning med tillhörande karta eller att det överlämnas till en central förvaltningsmyndighet att närmare bestämma områdenas gränser med ledning av lagtexten.

Jag anser att det skulle föra för långt att i en karta som bifogas lagen närmare precisera områdenas utbredning. En sådan lösning skulle kunna innebära en olycklig låsning som t. ex. kan förhindra välgrundade juste- ringar av gränserna som de statliga myndigheterna och kommunerna kom- mer fram till i samband med det konkreta fysiska planeringsarbetet. Jag är inte heller beredd att ansluta mig till kammarkollegicts övriga förslag. De är inte tillräckligt väl anpassade till den planerings- och samrådsprocess som utvecklats inom ramen för den fysiska riksplaneringen och som enligt PBL-förslaget skall tillämpas också i fortsättningen.

Jag har funnit att promemorieförslaget i huvudsak är väl avvägt i de avseenden jag nu behandlar. Jag ställer mig alltså bakom förslaget att det direkt av lagen. genom att områdena benämns och grovt avgränsas med geografiska namn och ortnamn som är lokaliserande. skall framgå vilka områden som omfattas av bestämmelserna. Jag förordar emellertid att benämningarna i promemorian kompletteras med geografiska namn och ortnamn som medför att avgränsningen blir klarare. Områdenas geografis- ka utbredning i stort framgår av kartfiguren (se kartbilaga). Jag återkom- mer strax mcd vissa förtydliganden med anledning av lagrådets yttrande.

Flera remissinstanser har. som jag nyss nämnde. lämnat synpunkter på promemorians förslag till avgränsningar och på den karta som bifogades promemorian. Några instanser. bl. a. länsstyrelsen i Blekinge län och Sydvästra Skånes kommunalförbund. anser att det varit svårt att tolka kartan och efterlyser preciseringar av områdesgränscrna. Ett tiotal remiss- instanser anger konkret hur man anser att olika områden bör avgränsas.

• Sida 113
•  Original

Jag vill erinra om att de områden som jag föreslår skall omfattas av geografiska bestämmelser. i samtliga fall omfattas av gällande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. Som jag har angett tidigare är områdena i de flesta fall grovt redovisade på kartor i tidigare propositioner och riksdags- beslut om den fysiska riksplaneringen. För de obrutna ljällområdena har regeringen beslutat om mera preciserade gränser. Bakom de avgränsningar som har redovisats i propositionerna och riksdagsbesluten ligger som jag redan sagt en omfattande planerings- och samrådsprocess som genomförts under den fysiska riksplaneringens"program- och planeringsskeden. Där- vid har områdena redovisats bl.a. i kommunöversikter och av länsstyrel- serna på planeringskartori skala 1:250 000 eller 11500 000. Anpassningar av gränserna till lokala förhållanden har kunnat ske i denna process.

Både statliga myndigheter och kommunerna har därför goda kunskaper om de områden det är fråga om och hur de bör avgränsas mera i detalj. Sådana mera detaljerade avgränsningar sker lämpligen i samband med den obligatoriska översiktsplaneringen enligt PBL. Det är först i samband med att fysiska planer upprättas som det är möjligt att beakta de lokala förut- sättningarna på sådant sätt att det är rimligt att bestämma mera preciserade gränser med utgångspunkt från bestämmelsernas syfte.

Utöver vad jag nu har anfört bör enligt min mening bl.a. följande utgångspunkter gälla för de överväganden om områdenas avgränsning som skall göras i samband med den kommunala fysiska planeringen.

Kustområdenas gräns ut mot havet bör bestämmas inom en zon på l—3 sjömil utanför den s.k. baslinjen. Detta stämmer överens med förslaget i promemorian som i denna del har godtagits av remissinstanserna. I begrep- pet Gotlandskusten bör inbegripas Fårö, Storsudret och Östergarn med hänsyn till dessa områdens mycket stora värden för bl. a. naturvården och kulturminnesvården.

De områden som enligt mina tidigare förslag är av särskilt stor betydelse för turism och rekreation bör avgränsas med hänsyn till områdenas värden för naturvården och kulturminnesvården och inte med hänsyn till ekono- miska eller organisatoriska önskemål som har samband med turismen som näringsgren. Sådana utvidgningar av kustområdet i Norrbottens län och av området Dalsland-Nordmarken till att omfatta hela kommuner som har föreslagits av berörda länsstyrelser bör alltså inte aktualiseras. När det gäller Vänern och Vättern samt övriga sjöar som berörs av bestämmelser- na bör sjöytorna ingå helt i områdena.

De obrutna fjällområdena är väl definierade genom tidigare beslut. De gränser som regeringen beslutat har föregåtts av omfattande samråd och planeringsarbete och bör även i fortsättningen ligga fast. Jag vill dock erinra om vad jag anfört om gränsändringar i fall då regeringen ger tillstånd till mineralutvinning i områdena (avsnitt 4.6).

För den övriga fjällvärlden bör gälla som utgångspunkt att ett i stort sett sammanhängande område från fjällområdena i Dalarna till Sveriges nord- gräns mot Norge och Finland skall omfattas av de geografiska bestämmel— serna. l begreppet fjällvärlden bör ingå kalljällsdominerade områden och mellanliggande dalgångar. Med kalljällsdominerade områden avses områ- den som utgör kalljäll samt därtill anslutande skogsklädda områden inom 5

• Sida 114
•  Original

km från kalfjällsgränsen. Till fjällvärlden bör också räknas huvuddelen av de primära rekreationsområden som hittills har benämnts Dalafjällen. Härjedalsfjällen. Åre. Tärna—Graddis fjällvärld. Abisko-Kebnekaisefjällen samt en del av det område som har benämnts Vindelälven.

När det gäller avgränsningen av älvdalarna i anslutning till de älvar och älvsträckor som bör undantas från vattenkraftsutbyggnad. bör utgångs- punkten vara de avgränsningar som gjorts i samband med program- och planeringsskedena i den fysiska riksplaneringen. Vattcnområdcnas av- gränsning med hänsyn till tillämpningen av bestämmelserna om undantag från vattenkraftsutbyggnad harjag behandlat tidigare (avsnitt 4.7).

l lagrådsremissen uttryckte jag att det system som jag nu har redogjort för — med lokaliserande geografiska benämningar på områdena i lagen och en närmare avgränsning av områdena i samband med den kommunala fysiska planeringen — bäst tillmötesgår motstridiga önskemål om. å ena sidan. tillräckligt långtgående preciseringar och. å andra sidan. erforderligt handlingsutrymme så att inte bestämmelserna blir alltför otympliga i den praktiska hanteringen.

Jag anförde vidare att. om statliga myndigheter och kommuner inte kan komma överens om områdenas avgränsning i samband med att kommunala planer enligt PBL upprättas. reglerna i PBL om statlig kontroll beträffande nationella intressen får tillämpas. Därvid kan det bli aktuellt för regeringen att besluta hur ett visst område skall avgränsas mera i detalj.

Lagrådet tar i sitt yttrande upp ett resonemang om avgränsningsfrågan och anför bl. a. följande:

Vad lagrådet erfarit från den försöksverksamhet som pågår i anledning av PBL och NRL visar också att vissa länsstyrelser och kommuner arbetar från utgångspunkten att de geografiska områdena exakt skall anges i planen. Råder det oenighet mellan länsstyrelsen och en kommun om hur stort det skyddsvärda området bör vara ligger det nära till hands att under samrådsskedet söka lösa konflikten genom en överenskommelse som tar sig uttryck i en gräns på en karta. ] sista hand kan det, som departements- chefen säger, bli aktuellt för regeringen att besluta hur ett visst område skall avgränsas mer i detalj. Att områdena är klart avgränsade underlättar på sitt sätt statliga och kommunala myndigheters tillämpning av NRL och därtill anknutna lagar. Således torde ett beslut av en länsstyrelse enligt 12 kap. 4å PBL att pröva bygglov som regel böra avse ett bestämt område. Också för den enskilde är det ofta en fördel att veta vilken mark som faller inom ett skyddsområde. Å andra sidan talar syftet med bestämmelserna om skydd för vissa riksintressanta områden mot en strikt gräns. Det ligger nämligen i sakens natur att gränsen inte kan vara densamma för alla slag av tilltänkta åtgärder. På en plats på ett visst avstånd från en skyddad kust där en stor industrianläggning uppenbarligen aldrig kan tillåtas möter kanske inte hinder mot ett exploateringsföretag av annan inriktning och mindre omfattning. Att gränserna blir olika med hänSyn till exploateringsföreta- gens typ och miljöstörande effekt utgör ett måhända avgörande argument för att de geografiska områdenas gränser bör vara obestämda och flytande. Svårigheten att bestämma intlucnsområdet exakt illustreras också av de- partementschefcns uttalande (s. 233) att de obrutna fjällområdenas beva- randevärden inte får äventyras genom att exploateringsätgärder vidtas "alldeles utanför de obrutna områdenas gränser”". Enligt lagrådets mening

• Sida 115
•  Original

bör departementschefen vid lagstiftningsärendets fortsatta beredning till ledning för kommunernas och de statliga myndigheternas planarbete något närmare utveckla sina synpunkter på den nti berörda frågan.

Somjag redan angett är det min uppfattning att det först i samband med konkret planläggningsarbete enligt PBL är möjligt att bestämma områdes- avgränsningarna i detalj. Självfallet bestäms i sådana situationer normalt också en strikt gräns. En sådan underlättar naturligtvis prövningen av bygglov m.m. Den gräns som därvid läggs fast bör utgå från syftet med bestämmelserna i 3 kap. NRL. Det är enligt min mening inte acceptabelt — och dessutom onödigt — att länsstyrelsen när avgränsningsfrågan behand- las hävdar att "buffertzoner" skall ingå i området av det skälet att länssty- relsen vill garantera en ingripandcmöjlighct om ett exploateringsanspråk skulle dyka upp i denna buffertzon. Mina förslag i propositionen om PBL innebär nämligen att staten. dvs. i första hand länsstyrelsen. kan gripa in mot kommunala beslut som innebär att ett riksintresse hotas oavsett om hotet ligger inom ett område av riksintresse elleri sådan närhet av området att riksintresset hotas.

Lagrådets resonemang om olika exploateringsföretags typ och miljöstö- rande effekt är något som kommunen och länsstyrelsen måste ta fasta på i ett konkret ärende då ett exploateringsanspråk aktualiseras som kan inne- bära påverkan på ett område som är av riksintresse enligt 3 kap. Det är härvid ointressant om exploateringsanspråket ligger inom det riksintres- santa området eller utanför den gräns som har bestämts för området på det sättjag nyss redogjorde för. Det som är intressant är exploateringsföreta- gcts inverkan på riksintresset.

Sammanfattning

Pt

0

O

INRL — 4 kap. — tas in bestämmelser om att vissa industrianläggningar m.m. inte får utföras utan tillstånd av regeringen. Bestämmelserna ersätter l36aå byggnadslagen om regeringsprövning av industrianlägg- ningar m.m. vad avser hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar.

Följande slag av nya anläggningar får inte utföras utan tillstånd av regeringen: järn- och stålverk. metallverk och ferrolegeringsverk. mas- safabriker och pappersbruk. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produktion. fabriker för framställning av baskemika- lier eller gödselmedel. cementfabriker. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen enligt lagen om kärnteknisk verk- samhet och anläggningar för att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för framställnig av kärnbränsle. anläggningar för eldning med fossilt bränsle om anläggningen har en tillförd effekt om minst 200 MW samt anläggningar för att utvinna ämnen och material inom obrutna fjällområdcn. Tillstånd av regeringen krävs även för att bygga plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas i havsområden och för att ankra eller förtöja sådana plattformar för reparation. ombyggnad eller av annan anledning. Regeringen kan i vissa fall medge undantag från kravet på tillstånd. Regeringen kan under vissa förutsättningar besluta att en anläggning eller åtgärd. som inte är obligatoriskt prövningspliktig. inte får utföras utan tillstånd. Regeringen är i princip förhindrad att lämna tillstånd om inte den kom- mun inom vars område etableringen skall ske. har tillstyrkt detta. I vissa undantagssituationer kan dock regeringen lämna tillstånd utan hinder av att kommunal tillstyrkan inte föreligger. '.2- cheringsprövningen enligt NRL av stora industrianläggningar m.m.

samordnas med prövningen enligt miljöskyddslagen. fastbränslelagen och vattenlagen. Länsstyrelsen har tillsyn över efterlevnaden av vad som föreskrivs i och beslutas med stöd av 4 kap. NRL. Straffbestämmelserna skärpsjämfört med nuvarande regler.

• Sida 123
•  Original

6.1 Behovet och omfattningen av en regeringsprövning

Mitt-förslag: I NRL - 4 kap. — tas in bestämmelser om att vissa industrianläggningar m.m. inte får utföras utan tillstånd av regering—

en. Bestämmelserna ersätter 136aä byggnadslagen om regerings- prövning av industrianläggningar m.m. vad avser hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar.

Promemorieförslager: Överensstämmcr med mitt förslag (se promemo- rian s. 129—133).

Remissinstanscrna: Flertalet har inte haft något att erinra mot prome- morieförslaget. Några instanser är dock kritiska mot det föreslagna pröv- ningssystemet och föreslår i Stället en prövning som mer anknyter till prövningen enligt miljöskyddslagen. Några remissinstanser anser att be- stämmelserna om regeringsprövning bör arbetas in i PBL eller miljö- skyddslagen.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelserna i l36as$ byggnadslagen om regeringsprövning av viss industriell eller liknande verksamhet infördes, efter förslag i prop. 1972: 111 bil. 2 om hushållning med mark och vatten (CU 35. rskr 348), som ett av flera genomförandemedel i den fysiska riksplaneringen. Bestämmelserna har därefter kompletterats vid flera till- fällen. Nu gällande prövningsregler innebär att regeringen skall pröva tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet. som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi, med träfiber- råvara eller med landets samlade mark- och vattentillgångar. Nyanläggning av vissa uppräknade verksamheter skall alltid prövas av regeringen. [ vissa fall kan dock regeringen medge undantag från denna prövningsskyldighet. Även för andra anläggningar än de som är uppräknade i lagrummet och för utvidgningar av verksamheter kan i ett enskilt fall beslutas om regerings- prövning.

Som jag nämnt tidigare har i lagrådsremissen angående PBL förutsatts att den framtida regleringen av ett prövningsförfarande motsvarande det i 136515 byggnadslagen skall övervägas i arbetet med en naturresurslag.

Mot det prövningssystem som i dag fmns i l363å har från skilda håll, framför allt från näringslivets organisationer. i remissyttranden över de- partementspromemorian men även i andra sammanhang, framhållits att det behöver förbättras och förenklas. Det har även hävdats att prövningen är onödig och därför bör avskaffas. De remissinstanser som ställt sig kritiska till promemorieförslaget är bl. a. koncessionsnämnden för miljö- skydd. statens industriverk, ett antal kommuner och Näringslivets bygg- nadsdelegation.

Vad gäller hushållningen med energi och med träfiberråvaror innehåller promemorian inga regler om regeringsprövning. Behovet av en prövning med hänsyn till dessa hushållningsaspektcr övervägs f.n. i särskild ordning inom regeringskansliet. Jag tar därför inte upp den frågan i detta samman- hang. Jag vill emellertid erinra om att det i fastbränslelagen (19811599.

omtryckt 1984: 641) har införts en energipolitisk prövning av kolanvänd- '

• Sida 124
•  Original

ning (prop. 1983/84: 158. NU 44, rskr 390"). Enligt dessa bestämmelser. som trädde i kraft den 1 juli 1984. krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för anläggningar med en tillförd effekt överstigande 500 kW. Tillstånd behövs dock inte om tillstånd till anläggningen har meddelats enligt l36aå byggnadslagen.

När bestämmelserna om regeringsprövning med hänsyn till hushållning- en med landets samlade mark- och vattentillgångar infördes i byggnadsla- gen år 1972 var det primära syftet att tillgodose hushållningen med mark- oeh vattenområden av stor betydelse från nationell synpunkt. Avsikten var att utifrån riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen få till stånd en tidig, allsidig och enhetlig prövning av sådana industriella verksamheter som tar i anspråk eller förändrar karaktären hos naturresurser som det råder sär- skild knapphet på och som är eller kan väntas bli föremål för konkurreran- de anspråk. Att prövningen lades på regeringen motiverades bl.a. med att ingen annan än regeringen kunde åstadkomma en allsidig prövning med en sammanvägning av bl.a. miljöskyddsmässiga. arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska synpunkter. Framför allt ansågs det viktigt att avgö- randen av de ifrågavarande slagen träffades av ett organ som det går att utkräva politiskt ansvar av (prop. 1972: 111 bil. 2 s. 361 f).

Sedan bestämmelserna i 136aä infördes har en i väsentliga avseenden annorlunda situation inträtt vad gäller kunskapsförsörjningen och plane- ringsläget. Som jag tidigare redovisat har i den fysiska riksplaneringen staten och kommunerna i samarbete utfört ett omfattande arbete med program och planer. Detta har medfört att det nu finns ett mera tillförlitligt underlag för att göra lokaliseringsöverväganden beträffande miljöstörande och resurskrävande industrier. Detta har i sin tur medfört att regeringen numera inte har anledning att i samma utsträckning som i den fysiska riksplaneringens inledningsskede pröva verksamheter med hänsyn till hus- hållningen med mark och vatten. Regeringen har därför i flera fall kunnat medge undantag från prövningsskyldigheten. Av samma skäl har rege- ringen i minskad utsträckning haft anledning att förbehålla sig prövningen av verksamheter. Antalet ärenden. som avsett mark- och vattenhushåll- ningsprövning. har bl. a. därför minskat under senare år.

Den ordning som jag har föreslagit för att ge NRL:s bestämmelser genomslagskraft innebär att bestämmelserna skall tillämpas i mål och ärenden enligt de författningar i vilka detta särskilt föreskrivs. Sådana föreskrifter bör tas in i flera av de lagar där beslutsfattandet berör sådana anläggningar vilka nu omfattas av prövningsskyldigheten enligt 136aå med avseende på hushållning med mark och vatten. Härigenom skapas garanti- er för att NRL:s hushållningsbestämmelser beaktas vid tillståndsprövning- en av dessa verksamheter.

Det kan mot den nu angivna bakgrunden ifrågasättas om det finns något behov av att pröva t. ex. en industrietablering i annan ordning än enligt den speciallagstiftning som är tillämplig beträffande verksamheten i fråga. För egen del anser jag dock att en regeringsprövning behövs i vissa fall. De huvudsakliga skälen till min uppfattning är följande.

Vissa etableringar har på grund av sin betydande omfattning eller eljest ingripande beskaffenhet en mycket stor inverkan på omgivningen. Anlägg-

• Sida 125
•  Original

ningarnas storlek och deras omgivningskonsekvenser innebär risker för konflikter med ett stort antal andra markanvändningsintressen. Etablering- arna berör och engagerar oftast många människor. Etableringarna ställer också ofta stora krav på olika samhälleliga följdinvesteringar. t. ex. i form av vägar och annan infrastruktur. Normalt har också en etablering betydel- se för sysselsättningen och utvecklingen inom en större region. ibland t.o.m. för hela landet.

Prövningen enligt speeiallagstiftningen av etableringar av detta slag drar erfarenhetsmässigt ut på tiden. bl.a. som en följd av de möjligheter till överklaganden som finns. Ibland kan prövning behövas enligt flera lagar, t.ex. byggnadslagen (1947: 385, omtryckt 19811872, ändrad senast 19831517). miljöskyddslagen och lagen (19741890) om vissa mineralfyn- digheter (minerallagen. ändrad senast l984:676).

Det är enligt min mening naturligt att regeringen har inflytande över och tar ett politiskt ansvar för tillkomsten och lokaliseringen av industriella och liknande etableringar. som medför stor omgivningspåverkan och som sam- tidigt ofta har stor betydelse för sysselsättningen eller för andra viktiga samhällsintressen.

Även flertalet av de remissinstanser som har ställt sig kritiska till det i promemorian föreslagna prövningssystemet delar i och för sig denna upp- fattning. Ett förslag till ändrad prövningsordning som skisseras av bl.a. koncessionsnämnden för miljöskydd och statens industriverk innebär så- lunda inte att regeringsprövningen av de nämnda etableringarna skulle slopas. Däremot föreslås en ändrad handläggningsordning som i huvudsak går ut på att förfarandet inleds hos koncessionsnämnden. som sedan med eget yttrande underställer regeringen ärendet för avgörande.

En sådan handläggningsordning innebär dock att regeringsprövningen och därmed också det definitiva beskedet i lokaliseringsfrågan kommer i ett sent skede i prövningsprocessen och i sökandens planeringsprocess. Dessutom blir regeringens möjlighet till inflytande i praktiken avsevärt beskuren med tanke på att projekteringen då har drivits relativt långt.

Enligt min mening ligger det såväl i sökandens som i det allmännas intresse att i ett tidigt skede kunna få klarlagt om en etablering kan tillåtas på en viss plats. Är lokalisering till den tilltänkta platsen olämplig eller är det tveksamt om verksamheten över huvud taget bör få komma till stånd i landet. är det viktigt att sökanden får besked härom innan projekteringen har drivits alltför långt. Ett positivt tillståndsbeslut på grundval av en allsidig och samlad bedömning av etableringen innebär en garanti för sökanden att fortsätta sitt projekteringsarbete. Somjag senare ("avsnitt 6.6) kommer att föreslå bör nämligen regeringens beslut som regel vara bin- dande vid efterföljande prövning enligt speciallagstiftningen. Visserligen kan därvid den närmare utformningen av projektet modifieras. men det behöver som regel inte förändras i någon avgörande utsträckning.

För att regeringsprövningen skall tjäna syftet att ge företagen ett tidigt besked i etableringsfrågan är det viktigt att prövningen inte drar ut på tiden. Det är därför angeläget att den verkligen får den avsedda övergri— pande karaktären utan tidsödande granskning av olika detaljfrågor.

• Sida 126
•  Original

De hushållningshestämmclser som enligt vad jag tidigare har förordat bör ingå i NRL hör självfallet vara tillämpliga vid regeringsprövningen. I enlighet med vad jag nyss anförde om prövningens syfte bör regeringen kunna väga in även andra allmänna intressen än de som avhandlas i NRL. t. ex. sysselsättning, regional balans. råvarutillgäng samt energi- och indu- stripolitiska mål. En sådan allsidig prövning görs enligt nuvarande bestäm- melser och föreslås även i departcmentspromemorian. Förslaget har inte mött någon erinran från remissinstanserna.

Lagrådet har tagit upp frågan om inte regeringsprövningen av vissa företag bör tas in i en särskild lag. Lagrådet pekar på den av mig beskrivna utvecklingen. som jag också redovisade i lagrådsremissen. och anför att de. motiv som år 1972 föranledde att bestämmelserna i 136 aå byggnadslagen infördes som ett av flera genomförandemedel i den fysiska riksplaneringen inte längre kvarstår. Lagrådet anser också att det. om NRL:s regelsystem genomförs såsom förutskickas i remissen. kommer att finnas effektiva medel för att i det enskilda fallet styra lokaliseringen av industriell verk- samhet som tar i anspråk eller förändrar karaktären hos naturresurser av nationellt intresse. Mot denna bakgrund anför lagrådet — i likhet med vad jag själv anfört — att det måste ifrågasättas om det finns behov av att pröva t. ex. en industrietablering i annan ordning än enligt den speciallagstiftning som är tillämplig beträffande verksamheten i fråga, Lagrådet tar vidare upp vissa av de argument för en regeringsprövning som jag nyss har redogjort för och anför att den reglering som föreslås — så som lagrådet uppfattar den — har karaktären av en allmän etableringsprövning när det gäller vissa industrianläggningar. Lagrådet anser att det starkt måste ifrå- gasättas om en etableringslagstiftning med angivet innehåll och utformning har sin plats i NRL och anför vidare följande:

Att bestämmelserna fogats in i NRL inger naturligtvis läsaren den före- ställningen att de utgör en integrerande del av lagstiftningen om hushåll- ningen med naturresurser. Så synes emellertid inte vara fallet. Någon direkt koppling finns t.ex. inte mellan de inledande bestämmelserna i 1 kap. l ä och bestämmelserna i 4 kap. En annan sak är att hushållningsbe- stämmelserna i 2 och 3 kap. skall vara tillämpliga vid regeringsprövningen. För undvikande av de misstolkningar som kan uppstå genom att bestäm- melserna om tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m.m. finns info- gade i NRL förordar lagrådet att 4 kap. bryts ut ur lagförslaget för att bilda en särskild lag. Ett ytterligare skäl härför är den stora betydelse bestäm- melserna har för utbyggnaden av industrier i riket. Lagen kan lämpligen benämnas lag om tillåtlighetsprövning av vissa industrianläggningar m.m. Anknytningen till NRL får då ske enligt den teknik som valts i NRL. Skulle emellertid syftet med 4 kap. vara att alltjämt endast hushålla med landets mark- och vattenområden och bestämmelserna sålunda anses ha sin plats i NRL. bör detta klart framgå av lagtexten i den inledande paragrafen i 4 kap.

Med anledning av lagrådets synpunkter vill jag peka på att regeringens prövning enligt l36a & byggnadslagen har karaktär av etableringsprövning. Förutom styrningen av lokaliseringen av vissa industrier i enlighet med riksdagens riktlinjer i den fysiska riksplaneringen har förutsatts att rege-

• Sida 127
•  Original

ringen beträffande vissa större företag — som på grund av sin betydande inverkan på den omgivande fysiska miljön kan sägas ha betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar —- skall pröva lokaliseringen med hänsyn till bl.a. miljöskyddsmi'issiga. arbets- marknadspolitiska och regionalpolitiska synpunkter. Jag skall strax åter- komma till vilka slag av anläggningar som generellt skall kräva tillstånd av regeringen men vill redan nu framhålla att urvalet har skett mot bakgrund bl.a. av att anläggningarna har sådan karaktär att de normalt har stor betydelse för hushållningen med landets samlade mark— och vattentillgång- ar. Jag vill också här nämna att jag kommer att föreslå att regeringen genom beslut i varje enskilt fall skall kunna förbehålla sig prövning av andra anläggningar än de nu avsedda. om en viss anläggning kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet. Urvalet av anläggningar som skall prövas och förutsättningarna för att regeringen skall kunna förbehålla sig prövning visar enligt min mening tillräckligt tydligt att frågorna om hushållning med landets samlade mark- och vatten- tillgångar utgör den centrala beståndsdelen i prövningen. Att bestämmel- serna om prövningen tas in i NRL understryker också detta. Däremot är det inte meningen — vilket också gäller för prövningen enligt 136aå bygg- nadslagen — att prövningen endast skall avse hushållningen med mark- och vattenområden. Jag vill här vidare peka på att regeringsprövningen även syftar till att i ett sammanhang få tillståndsfrågan avgjord enligt flera lagar där frågorna om användning av mark- och vattenområden för olika ändamål är centrala och där bestämmelser om prövningen nu i allt väsent- ligt blir preciserade i NRL. Mot den här bakgrunden anserjag till skillnad mot lagrådet att bestämmelserna har sin plats i NRL. Jag kan inte heller dela lagrådets uppfattning att det finns behov av att i den inledande paragrafen i 4 kap. NRL precisera prövningens omfattning.

Regeringens beslut bör på samma sätt som f.n. kunna förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen. Jag återkommer till detta i specialmotiveringcn. Tillståndet bör även kunna göras beroende av att saken inom viss tid fullföljs genom ansökan om prövning enligt miljö- skyddslagen. Detta stämmer överens med dagens ordning och med försla- get i promemorian. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot detta.

De närmare formerna för en regeringsprövning har övervägts av en arbetsgrupp inom regeringskansliet. Gruppens arbete har redovisats i PM l984—t)9—29. Regeringsprövning av industrianläggningar m.m. Möjlighe- ter till förenkling. Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att den pröv- ningsordning som har föreslagits i departementspromemorian angående NRL ger den enklaste och snabbaste handläggningen jämfört med andra diskuterade alternativ. bl.a. det som koncessionsnämnden och industri- verket har föreslagit.

1 7

• Sida 128
•  Original

6.2 Prövningspliktiga anläggningar m.m.

Mittfärslug: Följande slag av nya anläggningar får inte utföras utan tillstånd av regeringen: järn- och stålverk. metallverk och ferrolege- ringsverk, massafabriker och pappersbruk. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produktion. fabriker för fram- ställning av baskemikalier eller gödselmedel, cementfabriker, an- läggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen enligt lagen om kärnteknisk verksamhet och anläggningar för att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för framställnig av kärnbränsle, anläggningar för eldning med fossilt bränsle om anläggningen har en tillförd effekt om minst 200 MW samt anläggningar för att utvinna ämnen och material inom obrutna fjällområden. Tillstånd av regeringen krävs även för att bygga platt- formar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas i havsområden och för att ankra eller förtöja sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller av annan anledning.

Promenmrieförsiaget.' Överensstämmcr i stort med mitt förslag. ] pro- memorian föreslås dock att obligatorisk prövningsplikt skall gälla för vind- kraftverk av viss storlek (se promemorian s. 133—139). Samtidigt krävs det enligt promemorieförslaget inte något tillstånd för byggande m.m. av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas i havsområden.

Remissinstanserna: Promemorieförslaget godtas i allmänhet. Ett par remissinstanser anser dock att lagtexten bör preciseras i vissa avseenden. Vidare ifrågasätter några remissinstanser om tillståndsplikten bör omfatta samtliga angivna anläggningar. Även förslag om att ytterligare anläggning- ar skall vara prövningspliktiga framförs.

Skälen för mitt förslag: 1 136215 andra stycket byggnadslagen finns angivet de slag av nyanläggningar som alltid skall prövas av regeringen. Förteckningen omfattar sådana verksamheter som generellt sett ansetts ha betydelse för hushållningen med sådana mark- och vattentillgångar som är värdefulla från nationell synpunkt.

I det föregående har jag föreslagit att en regeringsprövning skall avse sådana etableringar som — samtidigt som de har betydelse för viktiga samhällsintressen — har stor påverkan på omgivningen. Att uttömmande ange vilka anläggningar och verksamheter som är av sådan beskaffenhet att de bör vara obligatoriskt prövningspliktiga är inte möjligt. Inte bara en verksamhets art utan även dess lokalisering och utformning i det enskilda fallet är härvid av betydelse. Vissa anläggningar och verksamheter har dock normalt sådan inverkan på omgivningen att deras tillkomst och lokalisering som regel bör prövas av regeringen. Beträffande dessa bör därför föreskrivas att regeringsprövning alltid skall ske. Även andra an- läggningar och verksamheter bör. som jag senare (avsnitt 6.4) kommer att föreslå. i vissa fall kunna prövas av regeringen. Självfallet finns det även bland de typer av anläggningar och verksamheter som bör vara obligato-

• Sida 129
•  Original

riskt prövningspliktiga sådana som i ett visst fall inte är av den betydelsen. att det är motiverat med en regeringsprövning. Det är emellertid omöjligt att i lagtexten för alla typer av anläggningar och verksamheter göra en meningsfull gränsdragning mellan etableringar som inte behöver prövas och sådana som bör omfattas av prövningsplikten. Därför bör det öppnas en möjlighet för regeringen att i enskilda fall medge undantag från kravet på tillstånd. Den frågan kommer jag att behandla i det följande (avsnitt 6.3).

Uppräkningen av prövningspliktiga anläggningar och verksamheter bör göras så fullständig som möjligt. så att det endast i undantagsfall blir aktuellt att pröva en anläggning eller verksamhet som inte ingår bland de särskilt Uppräknade. Både för kommunerna och för berörda företagare ger en sådan ordning en fastare grund för planering och åtgärder av olika slag.

De etableringar som år av sådan beskaffenhet att de. bör prövas av regeringen gäller normalt nya anläggningar. Utvidgning av en pågående verksamhet har endast i undantagsfall sådan inverkan på omgivningen att en särskild regeringsprövning är nödvändig. Normalt är den detaljprövning som sker enligt annan lagstiftning tillräcklig i dessa fall. Jag föreslår därför att obligatorisk prövningsplikt föreskrivs endast beträffande nyetablering av anläggningar. Att även utvidgningar i vissa undantagsfall bör kunna prövas av regeringen kommer jag att behandla senare (avsnitt 6.4). Jag återkommer strax också till frågan om prövning av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas inom havsområden.

De anläggningar som anges i l36aå andra stycket byggnadslagen och som prövas med hänsyn till hushållningen med mark och vatten ansågs vid paragrafens tillkomst generellt sett ha betydelse för hushållningen med sådana mark- och vattentillgångar som är värdefulla från nationell syn- punkt. I likhet med vad som har föreslagits i departementspromemorian anserjag att förteckningen i l36aé byggnadslagen över de prövningsplik- tiga anläggningarna utgör en lämplig utgångspunkt för att bedöma vilka anläggningstyper som bör prövas enligt NRL. Detta synsätt har inte mött någon erinran från remissinstanserna.

Förteckningen över prövningspliktiga anläggningar har vid remissbe- handlingen av departementspromemorian föranlett synpunkter från en del remissinstanser. Även i andra sammanhang har från enskilda och organisa- tioner framförts synpunkter i denna fråga.

Jag övergår nu till att behandla de förändringari förhållande till nuvaran- de bestämmelser och promemorieförslaget som bör genomföras i fråga om prövningspliktens omfattning.

Fabriker för petrokemisk produktion och framställning av kemikalier

Beträffande de anläggningar som omfattas av den nuvarande prövnings- plikten för fabriker där det framställs oorganiska eller organiska kemikalier avser produktionen ofta framställning av mindre volymer kemikalier. An- läggningarnas påverkan på omgivningen är i dessa fall inte särskilt bety,- dande. Flertalet av de verksamheter för vilka regeringen har medgett undantag från prövningsskyldigheten enligt l36aå byggnadslagen har av-

• Sida 130
•  Original

sett nyanläggningar av mindre. kemiska fabriker. Något skäl att ha en obligatorisk prövningsplikt för dessa mindre anläggningar finns enligt min mening inte. Vid tung petrokemisk produktion och vid framställning av baskemikalier kan man dock normalt räkna med en mer betydande omgiv- ningspåverkan. Mot denna bakgrund föreslårjag att prövningsplikten en- ligt NRL begränsas till fabriker för tung petrokemisk produktion och för framställning av baskemikalier. Med denna gränsdragning kommer exem- pelvis fabriker för framställning av fm- och specialkemikalier inte att omfattas av den obligatoriska prövningsplikten. Jag kommer att exemplifi— era detta ytterligare i specialmotiveringen.

Anläggningar för kärnteknisk verksamhet m. m.

Enligt 136aå andra stycket 5 och 6 byggnadslagen skall nyanläggning av atomkraftanläggningar och anläggningar för upparbetning av atombränsle ' prövas av regeringen. Andra verksamheter som rör hanteringen av uran kan enligt nuvarande bestämmelser prövas av regeringen efter beslut i varje enskilt fall. 1 de fall frågan om prövning av sådana verksamheter har aktualiserats, har regeringen beslutat om prövning. Sålunda-har i flera fall anläggningar för förvaring av radioaktivt avfall prövats av regeringen enligt 136aå byggnadslagen.

En ny lag om kärnteknisk verksamhet trädde i kraft den 1 februari 1984 (prop. 1983/84160, NU 17, rskr 135, SFS 1984: 3). Lagen syftar bl. a. till att tillvarata säkerheten vid kärnteknisk verksamhet. Enligt 5 & i den nya lagen krävs tillstånd för all kärnteknisk verksamhet. Frågor om tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I förord— ningen (1984: 14) om kärnteknisk verksamhet (ändrad senast 1984: 180), har regeringen meddelat vissa generella tillstånd och delegerat beslutande— rätten i vissa tillståndsfrågor till statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut. Delegationen avser tillståndsfrågor som rör bl.a. mindre mängder kärnämnen och rätt att ta befattning med sådana ämnen för vissa angivna ändamål. såsom undervisning, forskning m.m.

Förslaget om prövningsplikt för kärntekniska anläggningar har kommen- terats av några remissinstanser. SGU anser att det saknas skäl att föreskri- va prövningsskyldighet för anläggningar för att bearbeta uranhaltigt mate- rial eller andra ämnen som kan användas för framställning av kärnbränsle. Den prövning som sker enligt minerallagen är enligt SGU:s mening till- räcklig. Statens vattenfallsverk anser det rimligt att frågan om prövning av t.ex. en urangruva bedöms på samma sätt som prövningen av annan gruvverksamhet, dvs. genom beslut om prövning i det enskilda fallet. Liknande synpunkter framförs av KRAFTSAM och Svensk kärnbränsle- försörjning AB (SKBF).

I likhet med vad som föreslås i promemorian anser jag att även andra anläggningar inom kärnenergiområdet än de som nu omfattas av pröv— ningsplikt enligt 136aå normalt är av sådan betydelse att de bör bli föremål för en allsidig prövning av regeringen.

Kärnteknisk verksamhet prövas visserligen redan nu av regeringen en- ligt lagen om kärnteknisk verksamhet. Denna prövning är emellertid inrik-

• Sida 131
•  Original

tad på de säkerhets- och strälskyddsproblem som föreligger vid det av- sedda företaget. Prövningen enligt NRL skall som jag tidigare har berört avse övergripande frågor rörande verksamhetens effekter på markanvänd- ning och miljö. transporter, sysselsättning m.m. Prövningen enligt de båda lagarna omfattar således helt skilda frågor. Jag anser bl. a. därför att en prövning enligt såväl NRL som lagen om kärnteknisk verksamhet i vissa fall kan vara befogad.

Det är dock inte rimligt att prövningsplikten enligt NRL skall gälla för alla kärntekniska anläggningar som omfattas av bestämmelserna i lagen om kärnteknisk verksamhet. Den lagen reglerar även mycket små anläggning- ar. t.ex. lokaler där kärnämnen eller radioaktiva preparat förvaras. Den avgränsning av prövningsplikten som har föreslagits i promemorian är enligt min mening lämplig. Det innebär att prövningsplikten bör omfatta sådana företag beträffande vilka den kärntekniska prövningen skall göras av regeringen. Krav på tillstånd enligt NRL kommer därmed inte att gälla för anläggningar beträffande vilka regeringen enligt lagen om kärnteknisk verksamhet har delegerat rätten att besluta om tillstånd. Jag återkommer senare (avsnitt 6.6) till frågan om en samordning mellan prövningen enligt NRL och den kärntekniska prövningen.

Som ett led i uranhanteringen ingår brytning av uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för framställning av kärnbränsle. Sådan verksamhet innebär oftast omfattande anspråk på mark och vatten och kan medföra betydande miljöstörningar. Med hänsyn till riksdagens beslut om avveckling av kärnkraften är det inte aktuellt med brytning av uran i Sverige för den svenska kärnkraftsproduktionen. Skulle trots detta uran- brytning i Sverige aktualiseras. bör regeringen självfallet pröva frågan. Obligatorisk prövningsskyldighet bör därför enligt min mening föreskrivas beträffande anläggningar för att bryta uranhaltigt material eller andra äm- nen som kan användas för framställning av kärnbränsle.

Fossileldade anläggningar

Ångkraftsanläggningar och andra fossileldade anläggningar med en tillförd effekt överstigande 500 MW är nu prövningspliktiga enligt l36aä bygg- nadslagen. Regeringen har under senare tid regelmässigt förbehållit sig prövningen även av fossileldade anläggningar med en tillförd effekt som understigit 500 MW. Prövningsplikt för fossileldade anläggningar föreslås i departementspromemorian gälla även enligt NRL. På grund av det arbete som då pågick inom regeringskansliet med att utarbeta förslag till riktlinjer i samband med användningen av kol för energiändamål'lämnades dock inte något förslag vid vilken storleksgräns prövningsplikt skall inträda.

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 6.1) krävs enligt fastbränslelagen tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för koleldade anläggningar med en tillförd effekt överstigande 500 kW. Till- stånd enligt den lagen behövs dock inte om tillstånd till anläggningen meddelats enligt 136aå byggnadslagen. I propositionen uttalade föredra- ganden bl.a. (s. 57) att regeringen bör förbehålla sig prövningen enligt 136215 byggnadslagen av alla förbränningsanläggningar med en tillförd

• Sida 132
•  Original

effekt om minst 200 MW och att föreskrifter-om prövningsplikt för sådana anläggningar bör tas in i NRL. Föredragandens uttalanden lämnades utan erinran av riksdagen.

Förslaget om prövningsplikt för fossileldade anläggningar har kommen- terats av några remissinstanser. Beträffande frågan vid vilken storleks- gräns prövningsplikt bör inträda anser statens planverk och länsstyrelsen i Stockholms län att gränsen i enlighet med vad som förordades i prop. 1983/84: 158 om vissa kolfrågor bör bestämmas till 200 MW. Statens natur- vårdsverk anser däremot att endast anläggningar med en tillförd effekt överstigande 500 MW bör vara generellt prövningspliktiga. Enligt statens vattenfallsverk och KRAFTSAM bör prövningsplikt inte gälla för kraftvär- meverk. medan däremot en generell prövningsplikt kan övervägas för kondensanläggningar.

Enligt min mening bör prövningsplikt enligt NRL gälla för stora fossilel- dade anläggningar. Anläggningar som prövas enligt NRL bör, i likhet med vad som nu gäller. inte omfattas av prövningen enligt fastbränslelagen. Vid tillståndsprövningen enligt NRL bör regeringen beakta sådana energipoli- tiska bcdömningar som görs vid prövning enligt fastbränslelagen. Beträf- fande frågan om den storleksgräns som bör gälla för prövningsplikten enligt NRL delarjag den uppfattning som framfördes i den nämnda propo- sitionen om vissa kolfrågor. Jag föreslår alltså att prövningsplikt föreskrivs för alla fossileldade anläggningar med en tillförd effekt om minst 200 MW.

Vindkraftsanläggningar

l promemorian föreslås att prövningsplikt skall gälla för större vindkraft- verk.

Jag delar bedömningen i promemorian att större vindkraftverk har en sådan påverkan på omgivningen i form av buller. inverkan på landskapsbil- den m.m. att det finns betydande risker för konflikter med andra markan- vändningsintressen. såsom jordbruk, bevarandeintressen m.m. Stora vindkraftverk bör därför även enligt min mening prövas av regeringen. Behovet av en sådan prövning har inte heller ifrågasatts av remissinstan- serna.

Det har emellertid visat sig vara svårt att ange vilka kriterier som bör vara avgörande för frågan om prövning skall ske eller inte. Remissutfallet är delat i denna fråga. Det är vidare oklart vilken omfattning en framtida utbyggnad av vindkraft i Sverige kan tänkas få. F.n. finns endast ett fåtal anläggningar.

Mot denna bakgrund anser jag det mindre lämpligt att nu föreskriva en obligatorisk prövningsplikt för vindkraftverk. En ordning som jag senare kommer att föreslå (avsnitt 6.4) och som innebär att regeringen i varje enskilt fall kan besluta om prövning är enligt min mening att föredra. Regeringen kan då från fall till fall bedöma om ett vindkraftverk skulle få sådan påverkan på omgivningen att en regeringsprövning bör komma till stånd. Jag anser det sannolikt att regeringen regelmässigt kommer att förbehålla sig prövningen av sådana vindkraftverk som är av storleksord- ningen att de enligt promemorieförslaget skulle omfattas av obligatorisk prövningsplikt.

• Sida 133
•  Original

Vissa anläggningar inom de obrutna fjällområdena

Jag har tidigare föreslagit att utvinning av ämnen eller material inom obrutna tjällområden skall kunna tillåtas om det finns särskilda skäl för detta. Med tanke på den stora påverkan på omgivningen som en sådan verksamhet kan medföra — och som jag tidigare har utvecklat närmare (avsnitt 4.6) — bör prövningsplikt gälla för anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de obrutna fjällområdena.

Byggande och ankring m. m. av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas i havsområden

Regeringen har i beslut under hösten 1984 förbehållit sig prövning enligt 136315 byggnadslagen av verksamhet för montering. reparation och om- byggnad av plattformar för s.k. offshoreverksamhet. Tidigare har rege- ringen efter förbehållsbeslut prövat tillverkning av olicutvinningsplattfor- mar.

Frågan om prövning av verksamheter för byggande m.m. av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas i"havsområden har inte behandlats i departementspromemorian.

De plattformar som kan bli aktuella i svenska havsområden är normalt sådana som är avsedda för utvinning av olja eller gas på mycket stora vattendjup. Många av dessa plattformar torde komma att ställa speciella krav på vattenområdena beträffande bl.a. vattendjup, skyddade lägen och inseglingsförhållanden. vilket begränsar antalet möjliga lägen. De arbeten som normalt utförs med plattformarna — byggande, montering. ombygg- nad, reparation. underhåll och liknande åtgärder — samt plattformarnas storlek påverkar omgivningen på sådant sätt att det finns betydande risker för konflikter med andra intressen. t.ex. fisket. friluftslivet, naturvården och sjöfarten. De speciella krav på vattenområdena som jag nyss nämnde. innebär att anspråk på lägen för plattformar främst torde komma att riktas mot kusten i Göteborgs och Bohus län. I detta kustområde bör. enligt vad jag tidigare har föreslagit, speciella hushållningsregler gälla med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns där. Enbart ankring eller förtöjning av en plattform kan i dessa områden medföra stora konflikter, främst genom den betydande inverkan på landskapsbilden som det medför. Av de skäl somjag nu har anfört anserjag att det bör krävas tillstånd för att bygga plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas i havsområden och för att ankra eller förtöja sådana plattformar för repara- tion eller ombyggnad eller av annan anledning.

Enligt regler somjag senare kommer att föreslå skall regeringen i särskil- da fall kunna medge undantag från kravet på tillstånd. Självfallet kan det gälla också plattformar. Jag återkommer till detta i specialmotiveringcn.

Andra typer av anläggningar

En utvidgad prövningsskyldighet enligt 136aå byggnadslagen med hänsyn till hushållningen med mark och vatten har föreslagits dels i remissyttran—

• Sida 134
•  Original

den över departementspromemorian (Ds Bo 1980: 2) Tillåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m.m.. Översyn av l36aå byggnadslagen. dels i yttranden som i övrigt kommit in till regeringen. Dessa förslag gäller bl.a. gruvor, hamnar. fiber- och spånskivefabriker. flygplatser. militära övnings- och skjutfält. större vattenföretag. anläggningar för omhänderta- gande av miljöfarligt avfall. större s. k. risklaboratorier och anläggningar för hybridisering av genetiskt material.

Förslag om prövningsplikt för ytterligare anläggningar framförs även i remissyttrandena över promemorieförslaget om NRL. Enligt fiskeristyrel- sen bör sålunda prövningsplikt övervägas för vågkraftverk. Med hänsyn till att skogen är en viktig naturresurs anser Göteborgs kommun att pröv- ningsplikt bör införas för sågverk och vissa andra skogsindustriella anlägg— ningar.

Jag har nyss föreslagit att prövningsplikt skall gälla för gruvor för bryt- ning av uran m.m. och anläggningar för mineralutvinning i obrutna fjällom- råden. Det är enligt min mening inte befogat att föreskriva generell pröv- ningsplikt enligt NRL för övriga typer av gruvor.

Beträffande övriga anläggningar som enligt de nyss nämnda förslagen bör omfattas av prövningsplikt gäller liksom för gruvor att de i vissa fall kan vara av sådan betydelse att en mer övergripande prövning av tillkoms- ten och lokaliseringen bör ske av regeringen enligt bestämmelserna i NRL. Detta kan vara fallet om verksamheten medför särskilt stor omgivningspå- verkan eller avses förläggas till ett sådant område för vilket de tidigare föreslagna (avsnitt 4) särskilda hushållningsbestämmelserna skall gälla. Oftast har dock dessa anläggningar liksom många gruvor inte så stor inverkan på omgivningen att det är nödvändigt med en särskild regerings- prövning. Att föreskriva generell prövningsplikt för dessa anläggningar anser jag därför inte vara befogat. I stället bör behovet av prövning övervägas från fall till fall enligt den ordning som jag senare kommer att föreslå (avsnitt 6.4").

Vad gäller prövningen av skogsindustriella anläggningar med hänsyn till deras betydelse för hushållningen med träfiberråvaror pågår det. som jag tidigare har nämnt, överväganden inom regeringskansliet.

6.3 Undantag från krav på tillstånd

Mirtförslag: Regeringen kan i vissa fall medge undantag från kravet på tillstånd.

Promemorieförslaget: Överensstämmcr med mitt förslag (se promemo- rian s. 139). .

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något att erin- ra mot förslaget. Svenska kommunförbundet och Norrtälje kommun före- slår dock att regeringen i stället för att avstå från prövningen bör tillämpa en förenklad tillståndsprövning. Om promemorieförslaget genomförs. för- utsätter kommunförbundet m.fl. att den berörda kommunen alltid kommer att höras. Några kommuner anser vidare att undantag inte bör få meddelas utan att den berörda kommunen har medgett detta.

• Sida 135
•  Original

Skälen för mitrfc'irslag: Enligt 136aå femte stycket byggnadslagen kan regeringen för ett visst fall medge undantag från prövningsskyldigheten. om verksamheten inte är av den betydelse som anges i första stycket. dvs. bl.a. om den inte har väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar.

Som jag har anfört i det föregående (avsnitt 6. I) har de anläggningar och verksamheter för vilka obligatorisk prövningsskyldighet enligt de nu före- slagna bestämmelserna skall gälla. normalt sett stor inverkan på omgiv- ningen. I vissa fall kan det emellertid inträffa att en etablering är av så begränsad omfattning att en prövning inte är motiverad. I sådana fall bör regeringen. i likhet med vad som nu gäller. kunna medge undantag från kravet på tillstånd. Jag ser ingen anledning att för dessa fall föreslå någon form av förenklad tillståndsprövning.

Jag återkommer till det av vissa remissinstanser framförda kravet på kommunal tillstyrkan närjag behandlar frågan om det kommunala inflytan- det (avsnitt 6.5).

När undantag från tillståndskravet aktualiseras. bör en översiktlig be- dömning av företagets betydelse göras. Huruvida kommunen därvid bör lämnas tillfälle att yttra sig får bedömas från fall till fall. Det torde många gånger komma att visa sig naturligt att kommunens yttrande inhämtas. Något krav på kommunalt yttrande anserjag dock inte bör föreskrivas.

6.4 Prövning efter särskilt beslut

Mittjörslag: Regeringen kan under vissa förutsättningar besluta att en anläggning eller åtgärd. som inte är obligatoriskt prövningsplik- tig. inte får utföras utan tillstånd.

Prainemorieförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian s. l40—l42).

Remissinsranserna: Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat förslaget. Enligt dessa behöver bestämmelserna preciseras.

Skälen för mitt förslag: Enligt l36aå sjunde stycket byggnadslagen kan regeringen besluta om prövning även av andra verksamheter än de för vilka prövningsskyldighet särskilt har föreskrivits (förbehållsbeslut).

Jag har tidigare (avsnitt 6.2) föreslagit att uppräkningen i lagtexten av prövningspliktiga anläggningar och verksamheter skall göras så fullständig som möjligt. Som jag då framhöll är det dock inte möjligt att uttömmande ange alla anläggningar eller verksamheter som bör prövas av regeringen. Även andra etableringar- än de obligatoriskt prövningspliktiga kan i ett särskilt fall vara av sådan beskaffenhet. att prövning bör ske. Regeringen bör därför. liksom nu är fallet. ha möjlighet att i enskilda fall besluta att en viss anläggning eller verksamhet inte får anordnas utan tillstånd av rege- ringen.

Huruvida krav på tillstånd skall uppställas eller inte, måste naturligtvis bedömas från fall till fall. Vissa allmänna kriterier kan dock ställas upp.

• Sida 136
•  Original

Tillstånd bör exempelvis fordras om en anläggning eller verksamhet orsa— kar betydande miljöstörningar eller andra betydande ingrepp i naturen. Inte bara verksamhetens art utan även dess lokalisering och utformning i det enskilda fallet har betydelse när det gäller att bedöma om en etablering får sådana effekter att den inte bör få utföras utan tillstånd. Det kan exempelvis finnas anledning att pröva en anläggning med utsläpp av svavel och andra försurande ämnen inom särskilt försurningskänsliga områden. även om anläggningen normalt inte behöver prövas.

Regeringen har med stöd av gällande regler i flera fall förbehållit sig prövningen av hamnar. framför allt större kolhamnar. Beträffande vissa hamnanläggningar kan det ifrågasättas om inte obligatorisk prövningsskyl- dighet bör införas. Svårigheten att på ett enkelt och entydigt sätt avgränsa sådana hamnar gör dock att den nuvarande ordningen med beslut i varje enskilt fall är att föredra.

Jag har tidigare (avsnitt 6.2) föreslagit att anläggningar för brytning "av uran m.m. liksom anläggningar för utvinning av mineral inom obrutna fjällområden alltid skall kräva tillstånd. Även annan mineralutvinning kan orsaka betydande påverkan på omgivningen genom ingrepp i landskapet och utsläpp av föroreningar. Med tanke på att många projekt är av mindre omfattning är det emellertid. som jag tidigare har sagt, inte befogat att införa prövningsskyldighet för all mineralutvinning, utan den nuvarande ordningen med beslut i varje enskilt fall är att föredra.

] detta sammanhang vill jag också erinra om vad jag nyss anförde om prövning av större vindkraftverk (avsnitt 6.2).

Utvidgningar av befintliga verksamheter är i allmänhet inte av sådan beskaffenhet att en regeringsprövning behövs. I undantagsfall. t.ex. om utvidgningen är omfattande i förhållande till den redan befintliga verksam- heten, kan dock även en utvidgning ha sådan inverkan på omgivningen att den är attjämställa med en nyetablering. I sådana fall bör regeringen därför ha möjlighet att besluta om prövning. Regeringen har under senare år endast i några enstaka fall förbehållit sig prövningen av utvidgning av en pågående verksamhet. Även den prövningsordning som jag nu föreslår torde medföra att antalet förbehållsbeslut kommer att bli litet.

I likhet med vad som har föreslagits i departementspromemorian anser jag att statliga myndigheter på samma sätt som nu bör vara skyldiga att till regeringen anmäla behov av regeringsprövning när det gäller etableringar som till sin beskaffenhet är att jämställa med de obligatoriskt prövnings- pliktiga. En uttrycklig föreskrift härom bör tas in i NRL. Givetvis kan anmälan göras även av den som skall svara för en etablering och av den berörda kommunen.

6.5 Det kommunala inflytandet

Mittfö'rslag: Regeringen är i princip förhindrad att lämna tillstånd om inte den kommun inom vars område etableringen skall ske, har tillstyrkt detta. I vissa undantagssituationer kan dock regeringen kan lämna tillstånd utan hinder av att kommunal tillstyrkan inte föreligger.

• Sida 137
•  Original

Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian s. 142—144).

Remissinslansernu: Det stora flertalet remissinstanser. däribland Svens— ka kommunförbundet. en bred majoritet av kommunerna och samtliga länsstyrelser som yttrat sig i frågan tillstyrker promemorieförslaget. Några instanser anser att det bör ankomma på riksdagen att behandla sådana fall då de nationella intressena bör ta över de lokala. En del instanser. där- ibland flera kommuner, framhåller att några inskränkningar i dagens kom- munala vetorätt inte bör göras. Den föreslagna ändringen i kommunernas vetorätt strider enligt några remissinstansers mening mot hittillsvarande strävanden från statsmakterna att öka det kommunala självbestämmandet.

Några kommuner anser vidare att regeringen inte bör få medge undantag från kravet på tillstånd utan att den berörda kommunen har medgett detta.

Skälenför mittförslag: När l363å infördes år 1972 omfattade prövning- en industriella eller liknande verksamheter som är av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Med hänsyn till den ingripande påverkan på bygden som sådana verksamheter kan medföra föreskrevs att tillstånd till lokalisering inte får medges utan att den kommun till vilken verksamheten är tänkt att förläggas har tillstyrkt det. Denna kommunala vetorätt har använts i fyra fall.

En grundtanke i lagrådsremissen angående PBL är att kommunerna skall garanteras ett starkt inflytande över den lokala miljön. Den statliga kontrollen begränsas i huvudsak till att bevaka riksintressen, frågor som berör flera kommuners intressen samt vissa hälsoskydds- och säkerhets- frågor rörande bebyggelse. Samma grundsyn bör prägla bestämmelserna om kommunernas inflytande över tillkomsten av sådana industrietable- ringar m. m. som skall prövas enligt NRL. Liksom i dag bör kommunerna därför ha ett betydande inflytande. Tillstånd bör i princip inte få lämnas om inte den kommun där etableringen skall ske har tillstyrkt detta.

Vissa anläggningar som enligt mitt förslag skall omfattas av regerings- prövningen enligt NRI. kan emellertid vara av sådan nationell betydelse att de måste kunna lokaliseras till någon plats inom landet. Det kan t. ex. gälla anläggningar av betydelse för landets självförsörjning i en avspärrningssi- tuation eller för rikets försvar och säkerhet eller anläggningar som i övrigt är av en mycket stor betydelse för landet. Exempel på sådana anläggningar kan vara ett lager för kärnavfall eller för annat avfall. som uppkommit genom verksamheter i landet, eller mycket betydelsefulla mineralfyndighe- ter.

Om alla kommuner som kan komma i fråga motsätter sig en lokalisering i ett sådant fall. skulle etableringen — med ett kommunalt veto — inte kunna komma till stånd inom landet. Detta kan enligt min mening inte vara rimligt. Om lokalisering av en viss anläggning inom landet verkligen är nödvändig, bör det därför finnas en möjlighet för regeringen att låta riksin- tresset ta över det lokala intresset och ge tillstånd till anläggningen även om kommunen inte har tillstyrkt detta.

Mot bakgrund av det svenska kärnkraftsprogrammet och riksdagens beslut att avveckla kärnkraften kan dock inte uranbrytning betraktas som en nationell angelägenhet av sådan karaktär att det skulle kunna bli aktuellt att inskränka det kommunala vetot.

• Sida 138
•  Original

Många remissinstanser som har tillstyrkt den i promemorian föreslagna utformningen av det kommunala inflytandet har uttryckligen förutsatt att möjligheten att lämna ett tillstånd mot en kommuns vilja kommer att tillämpas på det restriktiva sätt som har redovisats i promemorian.

Jag har samma syn på denna fråga. En möjlighet för regeringen att i speciella fall lämna tillstånd mot kommunens vilja måste användas ytterst restriktivt. Huvudregeln måste även i fortsättningen vara att kommunen skall ha tillstyrkt för att tillstånd skall få lämnas. Föreligger inte en sådan tillstyrkan. bör i första hand alternativa lokaliseringar övervägas och när- mare utredas. Det får förutsättas att stora ansträngningar görs för att i samråd med de därvid berörda kommunerna finna en lämplig lokalisering som kan få kommunal tillstyrkan. Först om det visar sig att ingen av de kommuner där det finns en godtagbar plats är beredd att tillstyrka lokalise- ringen. bör det kunna komma i fråga att göra avsteg från principen om kommunal tillstyrkan och låta regeringen bestämma den plats där lokalise- ring får ske.

Många instanser betonar vikten av att regeringens tillstånd föregås av noggranna utredningar om alternativa lokaliseringsplatser och att kom- munen på ett tidigt stadium får insyn i det utredningsmaterial som skall ligga till grund för beslutet. Hur stora krav som skall ställas på utredningar om alternativa lokaliseringar får bedömas från fall till fall med hänsyn till bl.a. verksamhetens art och dess påverkan på miljön. Innan regeringen fattar beslut om tillstånd bör det dock vara tillfredställande utrett att någon lämpligare plats inte står att finna.

I en situation där det kan bli aktuellt att gå emot kommunens vilja är det enligt min mening självklart att kommunens synpunkter på etableringen måste tillmätas stor betydelse och tillgodoses så långt möjligt. Det kan t.ex. bli fråga om att jämka omfattningen av den aktuella verksamheten eller att föreskriva speciella villkor för dess tillkomst och drift. Lika självklart är det att berörda kommuner på ett tidigt stadium får insyn i det aktuella utredningsmaterialet.

Några remissinstanser, bl. a. Uppsala kommun och ett par universitets- fakulteter, anser att inskränkningen i kravet på kommunal tillstyrkan bör preciseras till att gälla bestämda anläggningar, t. ex. lager för kärnavfall. Som jag nyss nämnde kan ett lager för kärnavfall vara av sådan nationell betydelse att det måste kunna lokaliseras inom landet. Även andra anlägg- ningar kan dock ha sådan betydelse. Det är enligt min mening inte möjligt att ange exakt vilka typer av anläggningar som undantagsmöjligheten skall omfatta. Jag kan därför inte biträda remissinstansernas uppfattning på denna punkt.

Några remissinstanser har vitsordat att det i och för sig är rimligt att de nationella intressena vid en viss etablering får ta över de lokala men hävdat att dessa frågor bör behandlas av riksdagen. Eftersom riksdagen enligt 11 kap. 85 regeringsformen inte får fullgöra en förvaltningsuppgift i vidare mån än som följer av grundlag eller riksdagsordningen, är den förordade lösningen inte möjlig; Enligt min mening är den i promemorian föreslagna .ordningen den lämpligaste. Jag förordar därför att promemorieförslaget

genomförs.

• Sida 139
•  Original

De regler som enligt vad jag nu har föreslagit skall gälla vid regeringens tillståndsprövning ger kommunen ett mycket starkt inflytande i fråga om lokaliseringen av anläggningar med stor omgivningspåverkan. även om det i undantagsfall blir möjligt att gå emot kommunens vilja. Jag kan därför inte dela uppfattningen att den föreslagna ändringen i den kommunala vetorätten skulle — som ett par remissinstanser hävdat — strida mot strävandena att öka kommunernas självbestämmande.

Sammanfattningsvis anser jag således. i likhet med vad som har föresla- gits i departementspromemorian, att kommunerna i princip skall ha en vetorätt i frågor om tillstånd till sådana etableringar som skall prövas av regeringen enligt NRL. Om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att en viss anläggning kan komma till stånd inom landet och om ingen annan i tekniSkt. ekonomiskt eller annat hänseende lämpligare plats för anläggningen Stått att finna. bör dock regeringen kunna lämna tillstånd även om kommunen inte har tillstyrkt detta.

Vad gäller det av vissa remissinstanser framförda kravet på kommunal tillstyrkan innan regeringen i ett visst fall medger undantag från kravet på tillstånd villjag erinra om att ett beslut om undantag från prövningsplikten innebär bl. a. att anläggningen inte har den ingripande påverkan på omgiv- ningen som motiverar regeringsprövning. Att ställa krav på kommunal tillstyrkan för Sådana beslut anserjag inte rimligt. Jag vill i detta samman- hang även erinra om det inflytande över lokaliseringen som PBL-förslaget kan ge kommunen.

6.6 Samordning med annan lagstiftning

Mitrförslag: Regeringsprövningen enligt NRL av stora industrian- läggningar m. m. samordnas med prövningen enligt miljöskyddsla- gen, fastbränslelagen och vattenlagen.

Promemorieförslaget: Överensstämmcr i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 144— 148). l promemorian behandlas dock inte frågan om samordning med fastbränslelagen.

Remissinsranserna: Några invändningar av betydelse mot förslaget har inte framförts.

Skiilenför miltförslag: Jag nämnde inledningsvis attjag avser att i annat sammanhang lägga fram ett samlat förslag om följdlagstiftning till bl.a. PBL och NRL. Mot den bakgrunden skall jag här huvudsakligen endast diskutera behovet av en samordning av regeringsprövningen enligt 4 kap. NRL och den prövning av anläggningar m.m. som sker enligt olika special- lagar.

De anläggningar och verksamheter som enligt vad jag tidigare (avsnitt 6.2) har föreslagit alltid skall prövas av regeringen. är normalt prövnings- pliktiga även enligt PBL-förslaget och miljöskyddslagen. För kärntekniska anläggningar gäller dessutom bestämmelserna i den kärntekniska lagstift» ningen. för brytning av uran m.m. bestämmelserna i minerallagen och för fossileldade anläggningar bestämmelserna i fastbränslelagen. För byggan-

• Sida 140
•  Original

de m.m. av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas inom havsområden kan i vissa fall tillstånd enligt vattenlagen behövas.

En reglerad samordning av prövningen enligt NRL med den prövning som skall ske enligt speciallagar behövs endast i fråga om de anläggningar och verksamheter som obligatoriskt skall prövas av regeringen. Mot denna bakgrund bör en samordning med NRL övervägas endast beträffande prövningen enligt PBL. miljöskyddslagen. lagen om kärnteknisk verksam- het. minerallagstiftningen, fastbränslelagen och vattenlagen.

Som jag inledningsvis nämnde beslutade regeringen den 13 denna månad om remiss till lagrådet av förslag till följdlagstiftning till PBL och NRL. Remissen omfattade bl.a. förslag till samordning av regeringsprövningen enligt NRL med prövningen enligt miljöskyddslagen och vattenlagen. När jag nu redovisar mina överväganden i samordningsfrågan tarjag emellertid för sammanhangets skull även upp prövningen enligt dessa båda lagar.

PBL

För en anläggning som skall prövas enligt 4 kap. NRL mäste normalt detaljplan upprättas. Som jag nyss föreslog bör tillstånd enligt NRL som regel få lämnas endast efter kommunal tillstyrkan. Detta krav på kommu- nal tillstyrkan får anses innebära tillräckliga garantier för att planläggning skall komma till stånd i den omfattning som behövs eller att befintliga planer anpassas till tillståndsbeslutet. [ de undantagsfall då det kan komma i fråga att regeringen går emot kommunens avstyrkan i tillståndsärendet torde man kunna utgå från att det berörda området är av riksintresse och att området därför enligt de tidigare föreslagna reglerna (avsnitt 3.8) skall skyddas mot åtgärder som kan hindra eller påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningen. Det får förutsättas att länsstyrelsen i en sådan situation med stöd av bestämmelserna i 12 kap. PBL bevakar det statliga intresset av att anläggningen kan komma till stånd på den aktuella platsen. Regeringen kan i dessa fall även genom ett planföreläggande tvinga kommunen att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller om- rådesbestämmelser så att anläggningens tillkomst inte hindras eller försvå— ras (12 kap. 6? PBL).

Några särskilda regler om en samordning mellan NRL och PBL torde mot den angivna bakgrunden inte behövas. Min uppfattning i denna fråga stämmer överens med promemorieförslaget.

Miljöskyddslagen

Om regeringen enligt 136215 byggnadslagen har prövat frågan om tillkoms- ten och lokaliseringen av en viss verksamhet med hänsyn till hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar, är beslutet bindande vid prövning enligt miljöskyddslagen (25 andra stycket miljöskyddslagen). Enligt 6å första stycket sistnämnda lag får miljöfarlig verksamhet. som kan befaras medföra olägenhet av väsentlig betydelse. utövas endast om sär- skilda skäl föreligger. Om olägenheterna av den miljöfarliga verksamheten

• Sida 141
•  Original

är av den art eller omfattning att ett stort antal människor får sina levnads— förhållanden väsenligt försämrade eller att betydande förlust från natur- värdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänna intressen skadas avsevärt. är verksamheten förbjuden. Endast regeringen kan då under vissa i paragrafen angivna förutsättningar lämna tillstånd till verksamhe- ten. Bestämmelserna i 65 första och andra styckena gäller dock inte beträffande verksamheter som har prövats enligt l36aå byggnadslagen med hänsyn till hushållningen med landets samlade mark- och vattentill- gångar (65 tredje stycket). Skall regeringen pröva en verksamhet med hänsyn till detta hushållningsintresse. får frågan om tillstånd enligt miljö- skyddslagen inte avgöras innan regeringsprövningen har skett (9å miljö- skyddslagen). Vidare gäller att. om regeringen har lämnat tillstånd till en verksamhet efter prövning utifrån det nämnda hushållningsintresset. igångsättningsmedgivande enligt Zl aft tniljöskyddslagen får lämnas utan hinder av att vissa föreskrifter om samråd m.m. inte har iakttagits.

I den nyss nämnda lagrådsremissen har föreslagits att miljöskyddslagen skall ändras så att motsvarande samordning kommer att gälla beträffande regeringsprövningen enligt NRL och prövningen enligt miljöskyddslagen.

Lagen om kärnteknisk verksamhet

Några bestämmelser om en samordning mellan prövningen enligt 13635 byggnadslagen och lagen om kärnteknisk verksamhet finns inte i nuvaran- de lagstiftning. Frågan berördes i samband med tillkomsten av den nya lagstiftningen på kärnenergiområdet. För att inte föregripa det då pågående översynsarbctet av prövningssystemet enligt 136aå byggnadslagen såg emellertid föredraganden ingen anledning att då lägga fram ett förslag till en samordning (prop. 1983/84: 60 s. 65 l).

Med den utformning av regeringsprövningen enligt NRL som jag har förordat kommer denna att avse övergripande frågor. såsom anläggningens lokalisering. art och omfattning samt frågor om markanvändning och miljö. energi. transporter och sysselsättning. Ett annat syfte med prövningen är att på ett tidigt stadium få klarlagt om en större investering skall kunna påbörjas. Prövningen enligt lagen om kärnteknisk verksamhet är å andra sidan inriktad på de säkerhets- och strålskyddsproblem som föreligger vid den avsedda anläggningen och om den föreslagna förläggningsplatsen med hänsyn till dessa intressen är godtagbar.

Skillnaderna i syftet med regeringsprövningen enligt NRL och prövning- en enligt kärnkraftslagstiftningen gör det svårt att uppnå en tidsmässig samordning. Föreliggande säkerhets- och strålskyddsfrågor kan dessutom endast preliminärt bedömas innan beslut fattats om en viss angiven för- läggningsplats. Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag det inte meningsfullt med en samordning av prövningen enligt NRL och lagen om kärnteknisk verksamhet. Självfallet kommer det vid beredningen inom regeringskansliet av dessa ärenden att hållas fortlöpande kontakter mellan de berörda departementen. Vid mitt ställningstagande i frågan har jag också beaktat att det på kärnkraftsområdet finns endast ett litet antal anläggningar för vilka frågan om tillstånd återstår att pröva.

• Sida 142
•  Original

Miuerallagstiftningen

Rätten att utnyttja mineraltillgångar regleras i gruvlagen (.19741342. ändrad senast 19821627) och minerallagen.

Regeringen beslutade våren 1983 att en parlamentarisk kommitté skall se över minerallagstiftningen (Dir 1983: 41).

Enligt vad som sägs i promemorian bör frågan om en samordning mellan minerallagstiftningen och 4 kap. NRL tas upp av minerallagskommittén. Därför har i promemorian inte lagts fram något förslag till en sådan sam- ordning.

I sitt yttrande över promemorian om NRL framhåller minerallagskom— mittén att det är osannolikt att ett betänkande kan avges i sådan tid att en ny lagstiftning inom mineralområdet kan träda i kraft samtidigt med NRL. Kommittén framhåller vidare att det är angeläget att inte det fortsatta arbetet med NRL föregriper kommitténs fortsatta överväganden. .

Mot bakgrund av vad som nu anförts är jag inte beredd att nu lämna

något förslag till lösning av samordningen mellan minerallagstiftningen och NRL.

Fastbränslelagen

Enligt 3 && fastbränslelagen krävs tillstånd av regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer för att uppföra. installera eller ändra en eldningsanläggning så att den får ett utförande för huvudsaklig eldning med kol, om anläggningen avses få en tillförd effekt överstigande 500 kW. Tillstånd krävs också för att elda i en anläggning med annat utförande än som nyss nämnts, om anläggningens tillförda effekt överstiger 500 kW.

Tillstånd enligt fastbränslelagen behövs inte om tillstånd till anläggning- en har meddelats enligt 136215 byggnadslagen. Bestämmelsen härom bör ändras så att den i fortsättningen avser tillstånd enligt 4 kap. NRL. Jag avser att återkomma till regeringen om detta närjag lägger fram förslag till proposition i följdlagstiftningsfrågorna.

Vattenlagen

I 3 kap. vattenlagen finns bestämmelser om allmänna förutsättningar för vattenföretag.

Enligt 1 & nämnda kapitel får ett vattenföretag inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter.

Byggnads- och anläggningsarbeten som utgör vattenföretag eller utförs för ett sådant företag får inte heller strida mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Vattenföretag skall dessutom utföras så att syftet med särskilda bestämmelser i övrigt som gäller för bebyggande eller annan användning av ett mark- och vattenområde inte motverkas (3 kap. 25).

I 3 kap. 4å föreskrivs att ett vattenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det.

• Sida 143
•  Original

Tanken med den gällande regleringen i vattenlagen är bl. a. att möjliggö- ra en hclhetsbedömning av de för- och nackdelar som är förenade med ett vattenföretag och att samtidigt undvika en dubbelprövning av företaget. 1 sistnämnda syfte föreskrivs i 3 kap. 6ä ] att bestämmelserna i l. 2 och 4 åå inte gäller vattenföretag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 136aå byggnadslagen har angetts som villkor för verksamheten. Genom denna undantagsregel förhindras dubbelarbete hos olika tillståndsmyn— digheter liksom risken för att sådana myndigheter kommer till olika resul- tat vid tillåtlighetsprövningen (prop. 1981/82: 130 s. 103).

1 den nyss nämnda lagrådsremissen med förslag till följdlagstiftning till PBL och NRL har föreslagits att 3 kap. Gå 1 skall ändras så att den blir tillämplig på vattenföretag som vid en prövning enligt NRL har angetts som ett villkor för det tillståndsgivna företaget.

Bestämmelsen i 3 kap. 65 vattenlagen hindrar inte att prövningen enligt vattenlagen sker före l36aå-prövningen. Det är dock i de flesta fall lämp- ligt att den vattenrättsliga prövningen anstår till dess prövningen enligt 136aå har skett (prop. 1981/82: 130 s. 418). På motsvarande sätt kan det vara lämpligt att frågan om tillstånd enligt vattenlagen inte avgörs innan prövningen enligt NRL har skett. Enligt promemorieförslaget torde dock någon uttrycklig föreskrift härom inte erfordras. Jag har samma uppfatt- ning.

När regeringen prövar ett företags tillåtlighet enligt NRL följer det av 7 kap. Zå regeringsformen att behövliga upplysningar och yttranden skall inhämtas från berörda myndigheter m.fl. Någon närmare reglering härom utöver den som finns i regeringsformen behövs enligt min mening inte.

6.7 Tillsyn och ansvar

Mittförslag: Länsstyrelsen har tillsyn över efterlevnaden av vad som föreskrivs i och beslutas med stöd av 4 kap. NRL. Straffbe- stämmelserna skärps jämfört med nuvarande regler.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 148— 149). Remissinsransema: Förslaget om länsstyrelsen som tillsynsmyndighet godtas i allmänhet. Den föreslagna straffskärpningen godtas av remissinstanserna, bl.a. hovrätten för Nedre Norrland. Skälen för mitt förslag:

Tillsvn Enligt ] % byggnadsstadgan (1959z612, stadgan omtryckt 1981: 873, ändrad senast 1982: 1122) åligger det byggnadsnämnden att bl. a. övervaka efter- levnaden av byggnadslagen, byggnadsstadgan och övriga föreskrifter an- gående byggandet. Byggnadsnämnden skall enligt 2 & lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. som ett led i inseen- det över byggnadsverksamheten-ta upp frågan om påföljd eller ingripande så snart det finns anledning anta att en överträdelse har skett.

• Sida 144
•  Original

Någon motsvarighet till nuvarande bestämmelser om tillsyn beträffande sådana verksamheter som prövas enligt 136aå byggnadslagen finns inte i PBL-förslaget.

I ett cirkulär till statsmyndigheterna (SFS 1983: 684) har regeringen erinrat om att det åligger myndigheterna att till regeringen anmäla behovet av förbehållsbeslut enligt 136aå byggnadslagen. Någon uttrycklig skyldig- het för statsmyndigheterna att kontrollera att prövning enligt paragrafen kommer till stånd i sådana fall där detta krävs finns däremot inte.

Erfarenheterna har visat att det har varit svårt för byggnadsnämnderna att bedriva en effektiv tillsyn och kontroll i fråga om de verksamheter som berörs av bestämmelserna i 136aå byggnadslagen. Att nämndens tillsyns- skyldighet omfattar även efterlevnaden av bestämmelsernai 136aå hänger samman med att dessa bestämmelser tagits in i byggnadslagen. Om nu bestämmelserna om regeringsprövning tas in i NRL, upphör detta sam— band med byggnadslagstiftningen. Det finns då inte längre något skäl att behålla ordningen med byggnadsnämnden som tillsynsmyndighet.

De anläggningar som skall omfattas av reglerna om regeringsprövning i NRL skall som regel prövas även enligt miljöskyddslagen. Tillsynen av miljöfarlig verksamhet utövas av naturvårdsverket, länsstyrelsen och i vissa fall av miljö- och hälsoskyddsnämnden i den berörda kommunen. Det direkta tillsynsansvaret över sådana verksamheter som kräver tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd åvilar som regel länsstyrelsen. I stor utsträckning har alltså länsstyrelsen redan nu tillsynsuppgifter beträffande flertalet av de anläggningar som enligt mina förslag i det föregående skall prövas enligt 4 kap. NRL. Det är därför lämpligt att länsstyrelsen får ansvaret även för tillsyn över efterlevnaden av vad som föreskrivs i eller beslutas med stöd av 4 kap. NRL. Det ankommer därvid på länsstyrelsen att samråda med och inhämta biträde av de myndigheter som besitter särskild sakkunskap och kompetens inom olika sakområden.

Ansvar Bestämmelser om ansvar. handräckning m.m. med avseende på l36a5 byggnadslagen finns i lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. Jag föreslår nu att motsvarande bestämmelser —— med vissa ändringar som bl. a. innebär en höjning av straffmaximum — tas in i NRL.

Frågan om straffskärpning liksom bestämmelserna om ansvar, hand— räckning m.m. kommerjag att behandla närmare i specialmotiveringcn.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 & Marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologiska. sociala och samhällsekonomiska synpunkter god hus- hållning främjas.

Bestämmelserna i denna lag syftar till att landets försörjning med natur- resurser skall tryggas, god natur- och kulturmiljö bevaras samt ett ända- målsenligt samhällsbyggande främjas.

2 & Bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas i mål och ärenden enligt författningar i vilka detta särskilt föreskrivs.

2 kap. Grundläggande hushållningsbestämmelser

1 & Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål vartill de är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet, läge samt förelig- gande behov. Företräde skall ges sådan användning som främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling.

2 & Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan påverka områdenas karaktär.

3 5 Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan inverka skadligt på naturmiljön.

4 & Brukningsvärd jordbruksmark och värdefull skogsmark får tas i an— språk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgo- doses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.

5 5 Mark- och vattenområden som har betydelse för renskötseln eller fisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.

Områden som har stor betydelse i ett nationellt perspektiv för rensköt- seln eller fisket får inte tas i anspråk för en verksamhet eller utsättas för påverkan från en verksamhet i närheten av områdena på ett sätt som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.

6 & Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas naturskönhet. vetenskapliga eller kulturella värden

• Sida 204
•  Original

eller med hänsyn till friluftslivet skall så [årigt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- och kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som i ett nationellt perspektiv har stora värden för naturvår- den. kulturminnesvården eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada dessa värden.

7 5 Mark- och vattenområden som inrymmer värdefulla ämnen och ma- terial skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan hindra eller påtagligt försvåra utvinning av sådana ämnen och material.

Områden som inrymmer ämnen och material som är av stor betydelse i ett nationellt perspektiv skall skyddas mot sådana åtgärder som avses i första stycket.

Värdefulla ämnen och material på vilka brist råder eller kan befaras uppkomma får utvinnas eller i stor omfattning användas endast om det saknas rimliga möjligheter att tillgodose föreliggande behov genom att. befintliga gruvor och täkter utnyttjas eller genom att redan använt material eller annat ersättningsmaterial används.

8 & Mark- och vattenområden som på grund av sin beskaffenhet eller sitt läge är särskilt lämpliga för anläggningar för industriell produktion. energi- produktion, encrgidistribution, kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan hindra eller påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av en sådan anlägg- ning.

Områden som har stor betydelse i ett nationellt perspektiv för sådana anläggningar som anges i första stycket skall skyddas mot åtgärder som kan hindra eller påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar.

9 & Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan hindra eller påtagligt mot- verka totalförsvarets intressen.

Områden som behövs för totalförsvaret skall skyddas mot sådana åtgär- der som avses i första stycket.

10 & Om ett område på grund av 5—9 && har stor betydelse i ett nationellt perspektiv för flera oförenliga ändamål. skall företräde ges det ändamål som främjar den från allmän synpunkt lämpligaste utvecklingen.

3 kap. Särskilda hushållningsbestämmelser för vissa större områden i landet

1 & De större områden som anges i 2—6 55 är med hänsyn till sina natur- och kulturvärden i sin helhet av stor betydelse i ett nationellt perspektiv. I dessa områden får exploateringslöretag och andra ingrepp i miljön komma till stånd endast om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. ] 2—655 anges vad som skall särskilt beaktas inom områdena.

2 5 Inom följande större områden får åtgärder inom sådana mark- och vattenområden som har stora värden för turismen och friluftslivet vidtas endast om åtgärderna är förenliga med dessa värden. Dessa större områ- den är Non'a Bohusläns kustområde. Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden. kustområdet mellan Brantevik och Åhus. Små—

• Sida 205
•  Original

lands och Östergötlands skärgård. Södermanlands skärgård. Höga kusten och kustområdet norr därom till Husttm i Angermanland. Norrbottens skärgård. Öland. Gotland. Sydskånes sjö- och äslandskap. området Ås- nen-Listerlandet. områdena vid Vänern och Vättern. Tiveden och området vid Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp. Dalsland-Nordmarken. Fryksdalen med området utmed övre delen av Klarälven. områdena vid Mälaren. Malingsbo-Kloten, nedre Dalälven. Siljan och nedre Ljusnan. Vindelådalen samt fjällvärlden med undantag för de fjällområden som anges i 5 5.

3 5 Inom Norra Bohusläns kustområde. Smålands och Östergötlands skärgård. Höga kusten i Angermanland samt på Oland får sådana anlägg- ningar som avses i 4 kap. lä inte komma till stånd.

4 5 Inom kustområdena från Brofjorden till Simpevarp och från Arkö— sund till Forsmark samt utmed kusten på Gotland får sådana anläggningar som avses i 4 kap. 1 & komma till stånd endast på platser där anläggningar av sådan karaktär redan finns. Anläggningar som är beroende av naturre- surser som inte finns på dessa platser får dock komma till stånd också på annan plats om det finns synnerliga skäl.

Fritidsbebyggelse får komma till stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse.

5 & Inom fjällområdena Långtjället-Rogen. Sylarna-Helags. Skäckerfjäl- Ien. Burvattnet. Hotagsfjällen, Frostviken-Borgafjällen. Marstjällen-Var- dofjällen. Artfjället, Tårna-Vindeltjällen. Sarek-Mavas, Kebnekaise- Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen. den vetenskapliga forskning- en eller friluftslivet. Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om detta kan ske utan att områdenas karaktär påverkas.

Utan hinder av l & och första stycket denna paragraf får regeringen enligt 4 kap. lämna tillstånd till anläggningar för att utvinna ämnen och material om utvinningen är av stor betydelse från nationell synpunkt.

6 &. Utbyggnad för vattenkraftändamål fårinte ske i följande vattenområ- den:

4 kap. Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m. rn.

] & Följande slag av nya anläggningar får inte anordnas utan tillstånd av regeringen, nämligen

] . järn- och stålverk. metallverk och ferrolegeringsverk. . massafabriker och pappersbruk. . fabriker för raffinering av råolja eller petrokemisk produktion. . fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel, . cementfabriker. . anläggningar för kärnteknisk verksamhet som skall prövas av rege- ringen även enligt lagen ( 1984: 3.) om kärnteknisk verksamhet samt anlägg- ningar för att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan använ- das för framställning av kärnbränsle.

7. ångkraftsanläggningar och andra anläggningar för eldning med fossilt bränsle, om anläggningen har en tillförd effekt som är högre än 000 megaWatt.

OLII-Åkulla)

lx) 0 (J!

• Sida 206
•  Original

8. vindkraftverk, om vindturbinens diameter är större än 60 meter. 9. anläggningar för att utvinna ämnen och material inom de områden som anges i 3 kap. 5 &.

2 5 Om en anläggning som inte omfattas av kravet på tillstånd enligt låt är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, kan regeringen bestämma att anläggningen inte får anordnas utan tillstånd enligt detta kap.

Statliga myndigheter som får kännedom om sådana anläggningar som avses i första stycket skall underrätta regeringen om detta.

3 & Tillstånd får lämnas om hinder mot anläggningen inte möter på grttnd av 2 eller 3 kap. eller med hänsyn till andra allmänna planeringssynpunkter och om den kommun inom vars område anläggningen skall anordnas har tillstyrkt att tillstånd lämnas.

Om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att en viss anläggning kommer till stånd inom landet och om ingen annan lämpligare plats för anläggningen har stått att finna. får dock regeringen lämna till- stånd utan hinder av att kommunen inte har tillstyrkt detta.

4 & Om det finns särskilda skäl. kan regeringen i fråga om en viss anlägg- ning medge undantag från kravet på tillstånd enligt ] ä.

5 5 Ett tillstånd enligt detta kap. kan förenas med villkor för att tillgodo- se allmänna intressen och göras beroende av att saken inom viss tid fullföljs genom ansökan om prövning enligt miljöskyddslagen (1969: 387).

1 denna promemoria läggs fram ett förslag till en lag om hushållning med naturresurser m.m. (NRL), samt förslag till ändringar i vissa speciallagar som skall samordnas med NRL. Förslagen utgör ett led i det arbete som pågår inom bostadsdepartementet med att reformera byggnadslagstiftning- en. Förslagen preciserar statens intressesfär i förhållande till kommunerna i frågor om mark- och vattenanvändningen och den fysiska miljön i övrigt. Detta är en förutsättning för den decentralisering av ansvaret för planlägg— ning och lokal miljö till kommunerna som föreslagits i det till lagrådet remitterade förslaget till plan- och bygglag (PBL). Förslaget anger ockSå de gemensamma krav beträffande hushållningen med mark och vatten och den fysiska miljön i övrigt som skall gälla i olika mål och ärenden enligt de speciallagar som är av betydelse för resurshushållningen.

NRL föreslås träda i kraft den 1 januari 1987 och skall då ersätta de verksamhetsanknutna och geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplane- ringen, de allmänna reglerna i byggnadslagstiftningen om hänsyn som skall tas till vissa intressen vid planläggning m.m. ("9.5 byggnadssladgan) samt en del av bestämmelserna i 136aå byggnadslagen om regeringsprövning av vissa industriella eller liknande verksamheter.

NRL innehåller följande slag av bestämmelser: 0 grundläggande hushållningsbestämmelser "som till övervägande del mot- svarar 95 byggnadsstadgan och nuvarande verksamhetsanknutna rikt- linjer i den fysiska riksplaneringen O hushållningsbestämmelser som ersätter de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen

i? bestämmelser om regeringsprövning av industrianläggningar m. m.

0 bestämmelser som reglerar uppgifter för och ansvarsfördelning mellan statliga myndigheter och kommunerna vid tillämpning av NRL:s be- stämmelser. 'NRL är avsedd att tillämpas i mål och ärenden enligt de lagar i vilka detta särskilt föreskrivs. Endast sådana lagar anknyts till NRL, vilka innehåller krav på tillstånd till åtgärder som kan innebära sådana föränd- ringar av eller medföra sådan påverkan på mark- eller vattenanvändningen eller den fysiska miljön i övrigt, att hushållningsaspekter aktualiseras. Mot denna bakgrund föreslås att följande lagar anknyts till NRL: C PBL, som är avsedd att träda i kraft samtidigt med NRL O vattenlagen (1983: 291) G miljöskyddslagen (1969: 387)

• Sida 208
•  Original

) naturvårdslagen (1964: 822) C" väglagen (1971: 948) C" ellagen (1902171 s. 1) O rörledningslagen (1978: 160) C": gruvlagen (1974:342) 0 minerallagen (1972: 890) C kontinentalsockellagen (1966: 314). Vad gäller de tre sist nämnda lagarna förutsätts minerallagskommittén (1 1983: 04) lämna förslag om hur anknytningen till NRL skall utformas.

Grundläggande hushållningsbestämmelser

Hushållningsbestämmelserna i NRL är inriktade på skydd av långsiktiga och för landet väsentliga värden. Syftet med bestämmelserna är att trygga landets försörjning med naturresurser. bevara och utveckla en god natur— och kulturmiljö samt att främja ett ändamålsenligt samhällsbyggande.

Bestämmelserna skall möjliggöra ett starkare hänsynstagande till sådana intressen som är viktiga från allmän synpunkt och som i dag har svårt att hävda sig i konkurrensen om användningen av våra naturresurser. Bestäm- melserna syftar samtidigt till att få till stånd ett bättre skydd för områden och resurser som är av stort värde för viktiga verksamheter. Bestämmel- serna behandlar C.? jordbruksmark och värdefull skogsmark O områden som har betydelse för renskötseln. fisket och för vattenbruk O områden som är av betydelse för naturvården. friluftslivet och kultur-

minnesvårdcn o viktiga ämnen och material som finns i marken och vattnet C: områden av särskilt värde för industri- eller energiproduktion, kommu-

nikationsanläggningar, vissa andra anläggningar för teknisk försörjning och för totalförsvaret. Bland hushållningsbestämmelserna finns också regler om hur avväg- ningar skall göras mellan olika intressen om oförenliga krav riktas mot ett mark- eller vattenområde.

Bestämmelserna omfattar vidare ett skydd för stora sammanhängande mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påver- kade av exploateringsföretag och för områden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt.

Vissa av de bestämmelser som nu nämnts avser verksamheter och intressen, vilkas markbehov eller markanspråk i vissa områden kan ha sådan betydelse i ett nationellt perspektiv att staten bör ha det yttersta ansvaret för hur markanvändningen utvecklas. NRL innehåller även be- stämmelser om detta. Bestämmelserna, som ersätter de verksamhetsan- knutna riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. omfattar följande verk- samheter och intressen:

i') fiske- och rennäringen 'C- naturvården, kulturminnesvården och friluftslivet O särskilt värdefulla ämnen och material

• Sida 209
•  Original

o industriell produktion. energiproduktion. energidistribution. kommuni- kationer, vattenförsörjning och avfallshantering o totalförsvaret.

Särskilda hushållningsbestämmelser för vissa större områden i landet

NRL innehåller ett särskilt kapitel med bestämmelser som ersätter de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Bestämmelserna anger hur avvägningar mellan olika markanvändningsintressen skall göras inom vissa angivna områden i landet. Utgångspunkten är att områdenas stora natur- och kulturvärden. och därmed också deras värden för turism och friluftsliv, skall kunna hävdas med tillräcklig styrka så att de inte går förlorade genom exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön. De särskilda hushållningsbestämmelserna omfattar följande större områ- den i landet: 0 samtliga kustområden i södra delarna av Sverige från gränsen mot Norge till Forsmark i Uppland 0 Höga kusten i Ångermanland och Norrbottens skärgård o Öland och Gotland 0 områdena vid Vänern och Vättern O huvuddelen av fjällvärlden o s.k. obrutna tjällområden 0 de s.k. primära rekreationsområden som inte ingår bland de områden som nu räknats upp. NRL skall senare kompletteras med särskilda bestämmelser om älvar och älvsträckor som skall undantas från vattenkraftutbyggnad.

Regeringsprövning av vissa typer av industrianläggningar m. m.

Vissa typer av industrianläggningar har sådan betydelse och inverkan på omgivningen att deras lokalisering och tillåtlighet alltid bör prövas av regeringen. Bestämmelser härom, som ersätter motsvarande bestämmel- seri 136215 byggnadslagen, finns i ett särskilt kapitel i NRL. Bl.a. följande typer av anläggningar skall prövas av regeringen: Ci tung industri såsom järn- och stålverk och massafabriker O oljeraffinaderier och fabriker för framställning av baskemikalier "O anläggningar för olika led i kärnkraftproduktionen C: anläggningar för eldning med fossila bränslen fi- stora vindkraftverk.

I vissa fall skall regeringen kunna medge undantag från prövningsskyl- digheten. Även för andra anläggningar än de som anges i bestämmelserna skall regeringen — om anläggningen är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet — i varje särskilt fall kunna besluta om regerings- prövning.

För att regeringen skall få lämna tillstånd krävs att den kommun inom vilken anläggningen skall anordnas har tillstyrkt detta. I vissa extrema undantagssituationer skall dock tillstånd få meddelas mot kommunens vilja. nämligen om anläggningen är nödvändig för landet och om ingen

A-

• Sida 210
•  Original

Prop. 1985/86: 3 lämpligare lokalisering stått att finna. Ett tillstånd av regeringen är avsett att vara bindande för prövningen enligt PBL. miljöskyddslagen och vatten- lagen.

'l'illämpningsfrågor

För att hushållningsbestämmelsernai NRL skall kunna tillämpas. krävs att det i mål och ärenden finns ett material som belyser hushållningsfrågorna i det aktuella fallet. 1 NRL har tagits in bestämmelser om hur kunskapsfrå- gorna skall behandlas. Vidare finns bestämmelser om den ansvarsfördel— ning som skall gälla mellan de statliga myndigheterna och mellan staten och kommunerna. Bestämmelserna bygger på de goda erfarenheter som linns från arbetet med den fysiska riksplaneringen. Bestämmelserna inne- bär bl.a. följande: C.» Kommunernas roll förstärks. Deras tillämpning av bestämmelserna i NRL i samband med planbeslut om användning av mark- och vattenom- råden blir vägledande även för de statliga myndigheternas beslut enligt olika speciallagar. r:,- Länsstyrelserna får ett samordningsansvar när det gäller kunskapsfrå- gorna och ett ansvar för tillsynen över hushållningen med naturresurseri länet. Genom PBL-förslaget får länsstyrelserna också det samlade an- svaret för att statliga intressen beaktas på ett tillfredsställande sätt i den kommunala planeringen. _". De centrala förvaltningsmyndigheterna skall ha uppsikt över hushåll- ningen mcd naturresurser inom sitt ansvarsområde. Statens planverk ges ett särskilt ansvar för att följa upp hur lagen tillämpas.

• Sida 211
•  Original

Instanser som avgett remissyttranden eller

särskilda skrivelser med anledning av förslagen i Ds Bo 1984: 3

Yttranden har avgetts av

Hovrätten för Nedre Norrland Vattenöverdomstolen

Överbefälhavaren Civilförsvarsstyrelsen Överstyrelsen för ekonomiskt försvar Försvarets fastighetsnämnd Socialstyrelsen

Televerket Statens järnvägar

Vägverket Sjöfartsverket Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut Luftfartsverket Statistiska centralbyrån Kammarkollegiet Statskontoret

RiksantikVarieämbetet och statens historiska muse'er Universitets- och högskoleämbetet — Tekniska högskolan i Stockholm — sektionen för lantmäteri

— Universitetet i Lund — juridiska fakultetskollegiet — samhällsvetcnskapliga fakultetsnämnden — matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden — tekniska fakultetens fakultetsnämnd — miljövårdsprogrammets styrelse —- Universitetet i Linköping — tema Vatten i natur och samhälle

— Universitetet i Stockholm

-— Universitetet i Uppsala -— Universitetet i Umeå - institutionen för hälso- och miljövård — Universitetet i Göteborg — samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden — rättsvetenskapliga institutionen Lantbruksstyrelsen — lantbruksnämnden i Stockholms län — lantbruksnämnden i Kristianstads län — lantbruksnämnden i Malmöhus län — lantbruksnämnden i Hallands län — lantbruksnämnden i Skaraborgs län — lantbruksnämnden i Västerbottens län Skogsstyrelsen — skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län — skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län — skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län

• Sida 212
•  Original

Prop. 1985/86: 3— skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län — skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län — skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län — skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län -— skogsvårdsstyrelsen i Örebro län — skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län — skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län — skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län — skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län — skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län — skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län Fiskeristyrelsen — fiskeriintendenten i mellersta distriktet Statens naturvårdsverk Beredningen för samordning av statens insatser för turism och rekreation Koncessionsnämnden för miljöskydd Statens planverk Statens lantmäteriverk Statens industriverk Sveriges geologiska undersökning Nämnden för statens gruvegendom Statens vattenfallsverk Domänverket Delegationen för samordning av havsresursverksamheten Statens energiverk Länsstyrelsernas organisations'nämnd Länsstyrelsen i Stockholms län — vägförvaltningen — lantbruksnämnden — skogsvårdsstyrelsen — frskenämnden — Stiftelsen Stockholms länsmuseum - Länsstyrelsen i Uppsala län '— lantbruksnämnden — Vägförvaltningen Länsstyrelsen i Södermanlands län Länsstyrelsen i Östergötlands län — lantbruksnämnden —— skogsvårdsstyrelsen Länsstyrelsen iJönköpings län Länsstyrelsen i Kronobergs län Länsstyrelsen i Kalmar län — Oskarshamns kommun — Emmaboda kommun Länsstyrelsen i Gotlands län — Gotlands Sportfiskeförbund Länsstyrelsen i Blekinge län Länsstyrelsen i Kristianstads län Länsstyrelsen i Malmöhus län Länsstyrelsen i Hallands län Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — fiskenämnden — skogsvårdsstyrelsen

212 — Vägförvaltningen

• Sida 213
•  Original

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

— lantbruksnämnden — skogsvårdsstyrelsen — fiskenämnden

Länsstyrelsen i Skaraborgs län Länsstyrelsen i Värmlands län Länsstyrelsen i Örebro län

—— skogsvårdsstyrelsen Länsstyrelsen i Västmanlands län Länsstyrelsen i Kopparbergs län Länsstyrelsen i Gävleborgs län Länsstyrelsen i Västernorrlands län Länsstyrelsen i Jämtlands län — skogsvårdsstyrelsen

— lantbruksnämnden Länsstyrelsen i Västerbottens län — skogsvårdsstyrelsen — lantbruksnämnden

— Lycksele kommun Länsstyrelsen i Norrbottens län Samerättsutredningen (Ju 1983: 05) Minerallagskommittén (I l983: 04) Haninge kommun

Norrtälje kommun Stockholms kommun Södertälje kommun Vallentuna kommun Enköpings kommun Uppsala kommun Östhammars kommun Eskilstuna kommun Nyköpings kommun Oxelösunds kommun Strängnäs kommun Norrköpings kommun Åtvidabergs kommun Gislaveds kommun Nässjö kommun Vaggeryds kommun Ljungby kommun Växjö kommun Borgholms kommun Kalmar kommun Mörbylånga kommun Nybro kommun Västerviks kommun Gotlands kommun Karlshamns kommun Karlskrona kommun Båstads kommun Kristianstads kommun Osby kommun Simrishamns kommun Helsingborgs kommun Landskrona kommun

• Sida 214
•  Original

Lunds kommun Malmö kommun Kungsbacka kommun Laholms kommun Göteborgs kommun Lysekils kommun Stenungsunds kommun Strömstads kommun Tanums kommun Alingsås kommun Lilla Edets kommun Marks kommun Dals-Eds kommun Götene kommun Karlsborgs kommun Mariestads kommun Skövde kommun Karlstads kommun Kristinehamns kommun Sunne kommun Torsby kommun Karlskoga kommun Kumla kommun Hallstahammars kommun Västerås kommun Hedemora kommun Leksands kommun Älvdalens kommun Ljusdals kommun Söderhamns kommun Sollefteå kommun Sundsvalls kommun Örnsköldsviks kommun Bergs kommun Krokoms kommun Strömsunds kommun Åre kommun Skellefteå kommun Sorsele kommun Storumans kommun Vilhelmina kommun Arvidsjaurs kommun Gällivare kommun Jokkmokks kommun Kiruna kommtm Övertorneå kommun Sydvästra Skånes kommunalförbund Nordvästra Skånes kommunalförbund Göteborgsregionens kommunalförbund Svenska kommunförbundet Stockholms läns landsting Centralorganisationen SACO/SR

Friluftsfrämjandet Föreningen för samhällsplanering Hushållningssällskapens förbund

KRAFTSAM

• Sida 215
•  Original

Landsorganisationen i Sverige Prop. 1985/86: 3 Lantbrukarnas riksförbund Näringslivets byggnadsdelegation Same Ätnam Skogsindustriernas samarbetsutskott Svenska byggnadsarbetareförbundet Svenska ljällklubben

Svenskajägareförbundet

Svenska kraftverksföreningen Svenska naturskyddsföreningen Svenska pappersindustriarbetareförbundet Svenska samernas riksförbund Svenska skogsarbetarelörbundet Svenska träindustriarbetareförbundet Sveriges fiskares riksförbund Vattenbrukarnas riksförbund Sveriges fritidsfiskares riksförbund Sveriges industriförbund Sveriges skogsägareförcningars riksförbund Tjänstemännens eentralorganisation (TCO) Älvräddarnas samarbetsorganisation Kristen Demokratisk Samling (KDS) Stockholms universitet. genetiska institutionen Nordiska Genbanken förjordbruks- och trädgårdsväxter Aktionsgruppen Rädda Voxnadalen Skövde Miljöforum

Länsarkitektföreningen Biologsamfundet

Svensk Kärnbränsleförsörjning AB Centerns ungdomsförbund Sveriges arbetsledareförbund Landskapsarkitekternas riksförbund Miljöpartiet Aktion Skåne-Miljö Norrbottens Allmänningar Landstingsförbundet Kungl. Vetenskapsakademien Gotlands distrikt av Centerpartiet Svenska kommunförbundet, Hallands länsavdelning Per Sjöswärd Djurgården—Lilla Värtans Miljöskyddsförening Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen Forskningsrådsnämnden

Särskilda skrivelser har kommit in från

Rädda Ljusnan-gruppen Domänverket. Lantbrukarnas riksförbund, Svenska cellulosa- och pap- persbruksföreningen och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund Länsstyrelsen i Hallands län Aktionsgruppen Rädda Voxnadalen Miljöpartiet i Ovanåkers kommun Nybro kommuns LRF-organisation Svenska naturskyddsföreningen

I'J '.II

• Sida 216
•  Original

• Sida 217
•  Original

BiIaga 3 Det remitterade förslaget

. Förslag till Lag om hushållning med naturresurser m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

l & Marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning främjas.

2 & Bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas i mål och ärenden enligt författningar i vilka detta särskilt föreskrivs.

2 kap. Grundläggande hushållningsbestämmelser

! 5 Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som med- för en från allmän synpunkt god hushållning.

2 5 Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas karaktär.

3 5 Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön.

4 & Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsin- tressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.

Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

5 & Mark— och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller fisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.

Områden som har stor betydelse i ett nationellt perspektiv för rennäring- en eller fisket skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

6 & Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas naturskönhet. vetenskapliga eller kulturella värden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som har stor betydelse i ett nationellt perspektiv för naturvår- den. kulturminnesvården eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

• Sida 218
•  Original

7 & Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra utvinningen av dessa.

Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av stor betydelse i ett nationellt perspektiv skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

8 5 Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar för industriell produktion. energiproduktion. energidistribution. kommuni- kationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnytt- jandet av sådana anläggningar.

Områden som har stor betydelse i ett nationellt perspektiv för anlägg- ningar som avses i första stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

9 5 Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka total- försvarets intressen.

Områden som behövs för totalförsvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av an- läggningarna.

10 & Om ett område enligt S—Såis' har stor betydelse i ett nationellt perspektiv för flera oförenliga ändamål. skall företräde ges det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller en del av detta för en anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.

Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot hushållningsbestäm- melserna i 3 kap.

3 kap. Särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet

1 så De områden som anges i 2—65»; är, med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena. i sin helhet av stor nationell betydelse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa områden endast under de förutsättningar som anges i 2—6 åå och om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.

Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte hinder för utvecklingen av befintliga tätorter och det lokala näringslivet eller för anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det linns särskilda skäl utgör bestämmelser- na inte heller hinder för anläggningar för att utvinna fyndigheter av ämnen eller material.

2 _S Exploateringsföretag inom följande områden skall vara förenliga med turismens och friluftslivets intressen:

Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge till Lysekil

Kustområdet i Halland Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden . Kustområdet i Skåne från Örnahusen söder om Skillinge till Åhus Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från Os- karshamn till Arkösund

• Sida 219
•  Original

Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från Oxelösund till Herräng och Singö ,

Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid Äng- ermanälvens mynning till Skagsudde

Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondötjärden till riks- gränsen mot Finland

Öland

Gotland .

Siö- och åslandskapet vid Romeleåsen 1 södra Skåne Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet

Vänern med öar och strandområden Vättern med öar och strandområden Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp

Området Dalsland- Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid Vänern till sjösystemet från Dals- Ed | söder till Årjäng och Östervallskogi norr

Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av .

Klarälven inom Torsby kommun

Mälaren med öar och strandområden Området Malingsbo-Klotcn mellan Storå, Kopparberg. Smedjebacken och Skinnskatteberg

Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt omrädet utmed Oreälven. sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över Gulleråsen och Boda till Rättvik

Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik Vindelådalen Fjällvärlden från Transtrandsfjällcn i söder till Treriksröset med undan- tag för de ljällområden som anges i 5 s.

3 Q' Inom kustområdena och skärgårdarna ! Bohuslän från gränsen mot Norge till Brofjorden i Småland och Östergötland från Simpevarp till Arkösund och ! Ångermanland från Storljärden vid Ängermanälvens myn- ning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i 4 kap. l 5 första stycket inte komma till stånd.

4 & lnom kustomradena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund till Forsmark utmed Gotlands kust på Östergarn och Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. om det inte finns särskilda skäl till annat. Anläggningar som avses i 4 kap. 1 & första stycket får komma till stånd endast på platser där anläggningar av sådant slag redan finns.

5 5 Inom fjällområdena Långfjället-Rogen, Sylarna-Helags. Skäckerfjäl- len. Burvattnet. Hotagsljällen. Frostviken-Borgafjällen. Marsfjällen-Var- dofjällen. Artfjället. Tärna-Vindelfjällen, Sarek-Mavas. Kebnekaise- Sjaunja. Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen. den vetenskapliga forskning- en eller friluftslivet. Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om detta kan ske utan att områdenas karaktär påverkas.

• Sida 220
•  Original

6 & Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte utföras i följande vattenområden: Torneälven Kalixälven Piteälven Vindelälven IDalälven Västerdalälven uppströms Hummelforsen och ned- ströms Skiffsforsen samt Österdalälven uppströms Trängslet

Ljungan uppströms Storsjön

I Indalsälven Areälven, Ammersån uppströms Överammer. Storån-

Dammån samt Hårkan uppströms Hotagen

I Ångermanälven Lejarälven. Storån uppströms Klumpvattnet. Långsel- ån-Rörströmsälven, Saxån, Ransarän uppströms Ran- sarn samt Vojmån uppströms Vojmsjön Vapstälven

Moälven

Lögdeälven Öreälven

I Umeälven I Skellefteälven

Byskeälven

I Luleälven

Tärnaån, Girjesån och Juktån uppströms Fjosoken källflödena uppströms Sädvajaure resp. Riebnes

Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla Luleälven uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven

I Råneälven Rörån-Livasälven.

Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraft- ändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor:

I Klarälven sträckan mellan Kärrbackstrand och Edebäck I Dalälven sträckan mellan Näs bruk och Gysinge I Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegssjön samt sträckan mellan Laforsen och Edeforsen (Mellanljusnan) Tärnaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta. I Umeälven

Första och andra styckena gäller inte vattenföretag som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan.

4 kap. Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m. m.

1 5 Följande slag av nya anläggningar får inte utföras utan tillstånd av regeringen,

]. järn- och stålverk. metallverk och ferrolegeringsverk,

2. massafabriker och pappersbruk,

3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produk- tion,

4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,

5. cementfabriker,

6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen enligt lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för fram- ställning av kärnbränsle,

7. anläggningar för eldning med fossilt bränsle om anläggningen har en tillförd effekt om minst 200 megawatt,

• Sida 221
•  Original

8. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden som anges i 3 kap. 5 &.

Tillstånd av regeringen krävs även för att bygga plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas inom havsområden och för att ankra eller förtöja sådana plattformar för reparation. ombyggnad eller av annan anledning.

2 & Om en anläggning eller en åtgärd. som inte omfattas av kravet på tillstånd enligt l ä, kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripan- de beskaffenhet, kan regeringen besluta att anläggningen eller åtgärden inte får utföras utan tillstånd enligt detta kapitel.

Statliga myndigheter som får kännedom om anläggningar och åtgärder som avses i första stycket skall underrätta regeringen om detta.

3 5 Tillstånd får lämnas om hinder inte möter på grund av 2 eller 3 kap. eller med hänsyn till andra allmänna planeringssynpunkter och om kom- munen har tillstyrkt att tillstånd lämnas.

Om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att en viss anläggning kommer till stånd inom landet och om ingen annan lämpligare plats för anläggningen har stått att finna. får dock regeringen lämna till- stånd även om kommunen inte har tillstyrkt detta.

4 & Om det finns särskilda skäl, kan regeringen i ett enskilt fall medge undantag från kravet på tillstånd enligt l ä.

5 & Ett tillstånd enligt detta kapitel kan förenas med villkor för att tillgo- dose allmänna intressen och göras beroende av att saken inom viss tid fullföljs genom ansökan om prövning enligt miljöskyddslagen (1969: 387).

6 5 Till böter eller fängelse i högst två år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

!. påbörjar en anläggning eller vidtar någon annan åtgärd som anges i ] få utan att regeringen har meddelat tillstånd eller medgett undantag från kravet på tillstånd,

2. påbörjar eller fortsätter utförandet av en anläggning eller en åtgärd sedan regeringen enligt 2.6 har beslutat att anläggningen eller åtgärden inte får utföras utan tillstånd eller

3. inte rättar sig efter ett villkor eller en föreskrift. som regeringen har meddelat med stöd av detta kapitel. om överträdelsen inte är ringa.

5 kap. Myndigheternas uppgifter, ansvarsfördelning m. m.

1 5 Varje myndighet som skall tillämpa denna lag skall se till att planer enligt plan- och bygglagen (0000: 000) och sådant planeringsunderlag som belyser hUShållningsfrågan finns tillgängliga i målet eller ärendet.

Om myndigheten begär det. är kommunen skyldig att tillhandahålla planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat pla- neringsunderlag som har betydelse för hushållningen med naturresurser i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt kommuner och de myndigheter som skall tillämpa denna lag.

2 & Regeringen får besluta att en eller flera kommuner skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommunen i sin planering

22 1

• Sida 222
•  Original

Prop. 1985/8613 enligt plan- och bygglagen (0000: 000) avser att tillgodose ett visst intresse som rör hushållningen med naturresurser. Statliga myndigheter skall an- mäla till regeringen om det uppkommer behov av sådan redovisning.

3 & Länsstyrelsen har uppsikt över hushållningen med naturresurser i länet och tillsyn över efterlevnaden av vad som föreskrivs i eller beslutas med stöd av 4 kap.

De centrala förvaltningsmyndighetcrna har var och en inom sitt ansvars- område uppsikt över hushållningen med naturresurser. Statens planverk har den allmänna uppsikten över hushållningen med naturresurser.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1986.

• Sida 223
•  Original

Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde

1985-05-09

Närvarande: f. d. regeringsrådet Lidbeck, regeringsrådet Brink. justitierå- det Heuman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 6 december 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet Gustafsson beslutat inhämta lagrå- dets yttrande över förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av rådmannen Rolf Lundmark (l—3 och 5 kap.) och hovrättsassessorn Birgitta Widebäck (4 kap.).

Vid föredragningen har funnits tillgängliga skrivelser som inkommit till lagrådet från myndigheter. organisationer och enskilda.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänna synpunkter

1 en denna dag till lagrådet inkommen remiss med förslag till följdlag- stiftning till den nya plan- och bygglagen (PBL). lagen om hushållning med naturresurser (NRL) och lagen om exploateringssamverkan föreslås att lagarna skall träda i kraft den 1 januari 1987 eller ett år senare än som senast föreslagits. ] remissen uttrycker departementschefen önskemålet att lagrådet avger ett särskilt yttrande över NRL—förslaget. Lagrådet har ansett sig böra tillmötesgå departementschefens önskemål. Tillämpningen av 2 och 3 kap. i NRL är emellertid beroende av vad som föreskrivs i vissa lagar som omfattas av remissen. Lagrådet måste därför till sitt förevarande yttrande foga en allmän reservation föranledd av att lagrådet inte haft tillfälle att bilda sig en fullständig bild av NRL—förslaget.

Med hänsyn till det nära sakliga och lagtekniska sambandet mellan det av lagrådet tidigare granskade PBL-förslaget och NRL-förslaget kan det vara på sin plats att nu i belysning av NRL—förslaget ta upp vissa uttalan- den i lagrådsremissen till PBL. Där framhålls att ett genomgående drag i PBL-reformen är decentralisering av beslutsfattandet. Ett av de övergri- pande politiska syftena bakom hela PBL-förslagct anges också vara att ansvaret för planläggning och lokal miljö skall decentraliseras till kommu- nerna genom att statens kontroll begränsas. Statsmakterna har visserligen det övergripande ansvaret för samhällets utveckling och statlig tillsyn och kontroll kan inte helt undvaras men departementschefen betonar att till- synen och kontrollen måste utformas med beaktande av att den kommuna- la självstyrelsen har grundläggande betydelse för vårt lands styrelseskick. Han anför vidare i PBL-remissen att en förskjutning av ansvaret bör kunna ske i betydande omfattning även när det gäller beslut om markanvändning och byggande. Statens möjligheter att ingripa i fråga om innehållet i planer

• Sida 224
•  Original

begränsas därför huvudsakligen till frågor av nationell betydelse och till vissa frågor som rör den mellankommunala samordningen av planläggning- en. Sammanfattningsvis är det alltså ett karakteristiskt drag enligt PBL- förslaget att det kommunala inflytandet över planläggning och bebyggelse förstärks. När man tar del av NRL-förslaget förändras emellertid den bild av kommunernas självständiga ställning gentemot staten som ges i PBL- förslaget. Lagrådet tar inte ställning till frågan om hur långt kommunernas självständighet på detta område bör gå. Det är emellertid angeläget att framhålla att man får en mer nyanserad bild av balansen mellan stat och kommun när man beaktar statens möjligheter och skyldigheter att ingripa med stöd av NRL:s bestämmelser.

NRL innehåller bestämmelser avsedda att lösa motsättningar mellan olika intressen. främst exploateringsintressen och bevarandeintressen. i fråga om markens och vattnets användning. Av lagens rubrik kunde man vänta sig att lagen skulle ge en fullständig och heltäckande bild av samhäl- lets syn på hur våra naturresurser skall utnyttjas. Det gör den emellertid inte. I 2 kap. av lagen återfinns grundläggande bestämmelser om använd- ning av mark- och vattenområden för vissa angivna ändamål och om den särskilda hänsyn som därvid skall tas till områden av stor nationell bety- delse. Bestämmelserna motsvarar till en del de verksamhetsanknutna rikt- linjerna i den fysiska riksplaneringen. l 3 kap. ges bestämmelser avsedda att skydda vissa i lagen särskilt angivna områden med stora natur- och kulturvärden. Dessa bestämmelser ersätter de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Bestämmelserna i dessa båda centrala kapitel är enligt 1 kap. 2 5 avsedda att tillämpas i mål och ärenden enligt författ- ningar i vilka detta är särskilt föreskrivet. Denna ovanliga lagstiftningstek- nik medför att lagen i sig inte ger en samlad bild av lagens innehåll och räckvidd. För att förstå lagen måste man tillägna sig även innehållet i de särskilda författningarna. Men inte heller sammanställd med dessa författ- ningar ger NRL en fullständig bild av naturresursernas användning. De författningar som avses är. enligt motivuttalandcn, PBL. vattenlagen. mil- jöskyddslagen, naturvårdslagen. väglagen, ellagen och lagen om vissa rörledningar. Utanför tillämpningsområdct för 2 och 3 kap. faller åtskilliga lagar av betydelse för resursutnyttjandet bl. a. skogsvårdslagcn, lagen om skötsel av jordbruksmark. fastighetsbildningslagen och minerallagstift- ningen. l remiSsen anför departementschefen olika skäl varför dessa lagar inte samordnas med NRL. Beträffande skogsvårdslagcn och lagen om skötsel av jordbruksmark är huvudskälet att en samordning inte behövs eftersom uppkommande konfliktfrågor förväntas bli lösta på frivillig väg med tillämpning av de hänsynsregler som finns i dessa lagar. En samord- ning med fastighetsbildningslagen sägs kräva ytterligare utredning och när det gäller minerallagstiftningen hänvisas till att en översyn av lagstiftning- en pågår. Bärkraften i dessa skäl till att olika lagar nu inte samordnas med NRL undandrar sig i det stora hela lagrådets bedömande. I och för sig hade det givetvis varit önskvärt att en fullständigare och bättre överblickbar lag om naturresursernas utnyttjande lagts fram än den som nu föreligger. Som ett led i lagregleringen av resursutnyttjandet har dock NRL en funktion att fylla. Lagen är i själva verket ett nödvändigt komplement till PBL bl.a. i

• Sida 225
•  Original

det hänseendet att den avgör ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i frågor om planläggning och bebyggelse.

Lagrådet vill framhålla att det råder oklarhet i frågan vilken betydelse NRL kommer att få på områden reglerade av lagstiftning som formellt inte anknyts till lagen. Departementschefen framhåller (s. 194 fn att det kun- skapsmatcrial som finns och kommer att tas fram för tillämpningen av NRL kommer att få god användning vid prövning av ärenden enligt ifråga- varande lagstiftning. Om detta innebär att exempelvis de grundläggande hushålIningsbestämmelserna i 2 kap. generellt skall beaktas vid naturre- sursutnyttjandet. står uttalandet i dålig överensstämmelse med 1 kap. ?. å och dess motiv.

Även om NRL inte är avsedd att omedelbart tillämpas inom alla områ- den där resursutnyttjandet behöver regleras. kommer lagen att vara den centrala författningen på området. I första hand innehåller lagen avväg- ningsregler för situationer då det föreligger konkurrerande anspråk på marken och vattnet. Såsom departementschefen (s. 20") framhåller är det knappast möjligt att i lagen precisera hur utfallet bör bli i olika konkurrens- situationer. Lagen syftar därför inte längre än till att ge riktlinjer för de bedömningar som måste göras i olika situationer såsom vid kommunernas planläggning enligt PBL och vid myndigheternas prövning av vissa till- ståndsärenden. Till detta kommer att lagen anger de långsiktigt angelägna hushållningskraven. Nya och förändrade anspråk skall kunna vinna beak- tande inom ramen för de nu föreslagna reglerna. De grundsatser på vilka NRL sålunda vilar har lett till att många av lagens bestämmelser är mycket allmänt hållna. Avvägningsreglerna ger stort utrymme för skönsmässiga bedömningar. Företräde skall ges åt ”sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning" och det skyddsvärda intresset skall ”så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada” intresset. De skyddsvärda intressena anges stundom med begagnande av begrepp och termer som inte är entydiga såsom "natur- eller kulturmiljön”. "fri- luftslivet" och "värdefulla ämnen eller material”. Skyddet anges gälla mot bl.a. ”exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön". När ett visst intresse skall åtnjuta ett absolut skydd framför andra konkurrerande intressen anges detta vanligen med orden att intresset "har stor betydelse i ett nationellt perspektiv". I motiven till bestämmelserna görs uttalanden avsedda att ge reglerna ett mera preciserat innehåll. Även om detta är en lagstiftningsteknik som numera ofta används. bör man ställa det kravet att de som berörs av lagen skall av lagtexten kunna bilda sig en någorlunda säker uppfattning om lagens innehåll och dess rättsverkningar. För den enskilde har lagen betydelse med avseende på hans möjligheter att använ- da sina mark- och vattenområden. Lagens bestämmelser om vad som i ett nationellt perspektiv är ett Skyddsvärt intresse blir avgörande för statens möjligheter att enligt l2 kap. PBL ingripa i kommunernas rätt att bestäm- ma om mark- och vattenområdenas användning och om bebyggelse. Med hänsyn till dessa och andra rättsverkningar kan en alltför stor spänning mellan lagtext och motiv inte godtas. Enligt lagrådets mening balanserar förslaget på gränsen för vad som i detta hänseende är förenligt med god lagstiftning. Det må framhållas att remissinstanser som yttrat sig över den

• Sida 226
•  Original

Prop. 1985/86: 3 departementspromemoria som ligger till grund för förslaget redovisar helt olika uppfattningar om förslagets innebörd i fråga om konkurrensen mellan exploaterings- och bevara-utdeintressen (s. 15). Under alla förhållanden måste iakttas att lagtexten återspeglar motiven och att de senare inte tillför lagen något som inte kan utläsas av lagtexten. På flera punkter har lagrådet funnit anledning att anmärka på bristande överensstämmelse mellan lag— text och motiv. Lagrådet återkommer härtill vid granskningen av de sär— skilda paragraferna. Om de synpunkter och förslag. som lagrådet i det sammanhanget för fram. i huvudsak beaktas. får dock NRL-förslaget en sådan utformning att det får anses vara i lagstiftningstekniskt hänseende godtagbart. Lagrådet har härvid beaktat att det ej kan undvikas att en lag med NRL:s inriktning och syfte får en relativt allmän avfattning.

De geografiska områden som avses i 3 kap. avgränsas inte exakt genom lagen utan anges endast grovt med hjälp av ortnamn och geografiska namn som är lokaliserande. Alla områdena omfattas av gällande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. Också i riktlinjerna är områdena i allmänhet en- dast grovt redovisade på kartori propositioner och riksdagsbeslut. För de obrutna fjällområdena har regeringen emellertid beslutat om mera precise— rade gränser. Av den allmänna motiveringen (s. 145) synes framgå att departementschefen förutsätter att också övriga områden skall avgränsas i detalj. Detta bör enligt departementschefen ske i samband med den obliga- toriska översiktsplaneringen enligt PBL. Departementsehefen anför att det är först då som det är möjligt att beakta de lokala förutsättningarna på sådant sätt att det är rimligt att bestämma mera preciserade gränser med utgångspunkt från bestämmelsernas syfte. Detta ställningstagande modi- fieras emellertid något av följande uttalande på s. 146 f av departements- chefen. ”Det system som jag nu har redogjort för — med lokaliserande geografiska benämningar på områdena i lagen och en närmare avgränsning av områdena i samband med den kommunala fysiska planeringen — till- mötesgår enligt min mening bäst motstridiga önskemål om. å ena sidan, tillräckligt långtgående preciseringar och, å den andra. erforderligt hand- lingsutrymme så att inte bestämmelserna blir alltför otympliga i den prak- tiska hanteringen."

Vad lagrådet erfarit från den försöksverksamhet som pågår i anledning av PBL och NRL visar också att vissa länsstyrelser och kommuner arbetar från utgångspunkten att de geografiska områdena exakt skall anges i planen. Råder det oenighet mellan länsstyrelsen och en kommun om hur stort det skyddsvärda området bör vara ligger det nära till hands att under samrådsskedet söka lösa konflikten genom en överenskommelse som tar sig uttryck i en gräns på en karta. ] sista hand kan det. som departements- chefen säger, bli aktuellt för regeringen att besluta hur ett visst område skall avgränsas mer i detalj. Att områdena är klart avgränsade underlättar på sitt sätt statliga och kommunala myndigheters tillämpning av NRL och därtill anknutna lagar. Således torde ett beslut av en länsstyrelse enligt 12 kap. 4 & PBL att pröva bygglov som regel böra avse ett bestämt område. Också för den enskilde är det ofta en fördel att veta vilken mark som faller inom ett skyddsområde. Å andra sidan talar syftet med bestämmelserna

226 om skydd för vissa riksintressanta områden mot en strikt gräns. Det ligger

• Sida 227
•  Original

nämligen i sakens natur att gränsen inte kan vara densamma för alla slag av tilltänkta åtgärder. På en plats på ett visst avstånd från en skyddad kust där en stor industrianläggning uppenbarligen aldrig kan tillåtas möter kanske inte hinder mot ett exploateringsföretag av annan inriktning och mindre omfattning. Att gränserna blir olika med hänsyn till exploateringsföreta- gens typ och miljöstörande effekt utgör ett måhända avgörande argument för att de geografiska områdenas gränser bör vara obestämda och flytande. Svårigheten att bestämma influensområdet exakt illustreras också av de- partementschefens uttalande (s. 233) att de obrutna fjällområdenas beva- randevärden inte får äventyras genom att exploateringsåtgärder vidtas "alldeles utanför de obrutna områdenas gränser". Enligt lagrådets mening bör departementschefen vid lagstiftningsärendets fortsatta beredning till ledning för kommunernas och de statliga myndigheternas planarbete något närmare utveckla sina synpunkter på den nu berörda frågan.

I 4 kap. finns bestämmelser om tillåtlighetsprövning av industrianlägg- ningar m.m. Bestämmelserna sägs skola ersätta de bestämmelser som i dag finns i 136 a & byggnadslagen om regeringsprövning av industrianlägg- ningar m.m. vad avser hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Departementschefen erinrar i den allmänna motiveringen om att dessa bestämmelser år 1972 fördes in i byggnadslagen som ett av flera genomförandemedel i den fysiska riksplaneringen. Ett annat sådant medel avsåg nya regler, 10 a & byggnadslagen. om översiktlig planering av markanvändningen. [ prop. l972: lll bil. 2 om hushållning med mark och vatten underströk departementschefen att denna översiktsplanering måste kompletteras med effektiva medel för att i det enskilda fallet styra lokalise- ringen av industriell verksamhet som tar i anspråk eller förändrar karaktä- ren hos naturresurser som det enligt vad som framgår av den fysiska riksplaneringen råder särskild knapphet på och som är eller kan väntas bli föremål för konkurrerande anspråk. Det behövs. anförde han. ett instru- ment varigenom den från alla de synpunkter som skall beaktas i samman- hanget lämpligaste platsen väljs ut och anvisas den lokaliseringssökande. Och det är angeläget, framhöll han. att samhället härvid får möjligheter att aktivt och med utnyttjande och vidareutvecklande av de bedömningar som görs i bl. a. den fysiska riksplaneringen och den regionalpolitiska utveck- lingsplaneringen styra lokaliseringen av ifrågavarande verksamheter (prop. s. 360).

Mot bakgrund av bl.a. det anförda fick första meningen i första stycket i [36 a åbyggnadslagen till en början följande lydelse. "Är valet av plats för industriell eller liknande verksamhet av väsentlig betydelse för hushåll- ningen med landets samlade mark- och vattentillgångar, skall verksamhe- tens lokalisering prövas av Konungen." Som framgår av lagrådsremissen har paragrafens lydelse sedermera ändrats flera gånger.

Departementschefen anför i lagrådsremissen att regeringen numera inte har anledning att i samma utsträckning som i den fysiska riksplaneringens inledningsskede pröva verksamheter med hänsyn till hushållningen med mark och vatten. Detta sägs bero på att staten och kommunerna i den fysiska riksplaneringen i samarbete har utfört ett omfattande arbete med program och planer. som medfört att det nu finns ett mera tillförlitligt

• Sida 228
•  Original

underlag för att göra lokaliseringsöverväganden beträffande miljöstörande och resurskrävande industrier. l retnissprotokollet framhålls vidare att den ordning som har föreslagits för att ge NRL:s bestämmelser genomslags- kraft innebär att bestämmelserna skall tillämpas i mål och ärenden enligt de författningar i vilka detta särskilt föreskrivs. Sådana föreskrifter bör tas in i flera av de lagar där beslutsfattandet berör sådana anläggningar vilka nu omfattas av prövningsskyldigheten enligt 136 a så byggnadslagen med avseende på hushållningen med mark och vatten. Härigenom. framhåller departementschefen. skapas garantier för att NRL:s hushållningsbestäm- melser beaktas vid tillståndsprövningen av dessa verksamheter. Av det anförda framgår att de motiv som år 1972 föranledde att bestämmelserna i 136 a % byggnadslagen infördes som ett av flera genomförandemedel i den fysiska riksplaneringen inte längre kvarstår. Om NRL:s regelsystem ge- nomförs såsom förutskickas i remissen kommer det vidare att finnas effek- tiva medel för att i det enskilda fallet styra lokaliseringen av industriell verksamhet som tar i anspråk eller förändrar karaktären hos naturresurser av nationellt intresse. Det måste därför — såsom också görs i lagrådsremis- sen — ifrågasättas om det finns behov av att pröva t. ex. en industrietable- ring i annan ordning än enligt den speciallagstiftning som är tillämplig beträffande verksamheten i fråga.

Departementschefen utvecklar på s. 162 ff de huvudsakliga skälen för att en regeringsprövning behövs i vissa fall. Enligt hans mening är det natur- ligt att regeringen har inflytande över och tar ett politiskt ansvar för tillkomsten och lokaliseringen av industriella och liknande etableringar, som medför stor omgivningspåverkan och som samtidigt ofta har stor betydelse för sysselsättningen eller för andra viktiga samhällsintressen. Det är inte helt klart vilket innehåll departementschefen velat ge ordet omgivningspåvcrkan. Av de resonemang han för framgår dock att det inte enbart är fråga om effekter på miljön av sådant slag som avses i miljö— skyddslagen. Inte heller behöver konsekvenserna av en etablering röra mark- och vattenområden av stor betydelse från nationell synpunkt. Ordet omgivningspåverkan har sålunda en vidare syftning. Departementschefen anför till belysning av vad han åsyftar att anläggningarnas storlek och deras omgivningskonsekvenser innebär risker för konflikter med ett stort antal andra markanvändningsintressen. Förslaget måste därför uppfattas så att prövning skall ske så snart det gäller en påverkan över huvud taget på omgivningen som — så som det uttrycks i remissen — har betydande omfattning eller eljest är av ingripande beskaffenhet. Sådana etableringar, sägs det i remissen. ställer också ofta stora krav på olika samhälleliga följdinvesteringar och de har normalt också betydelse för sysselsättningen och utvecklingen inom en större region, ibland för hela landet.

lndustrietableringar av angivet slag skall alltså enligt förslaget prövas av regeringen. Syftet med den nu föreslagna prövningen skiljer sig på ett väsentligt sätt från syftet med den prövning som år 1972 infördes genom bestämmelserna i 136 a & byggnadslagen. Avsikten med dem var att säker- ställa ett ändamålsenligt utnyttjande av de mark- och vattenområden som i den fysiska riksplaneringen utpekats som riksintressanta. Den reglering som nu föreslås har. såsom lagrådet uppfattar den, karaktären av en allmän

• Sida 229
•  Original

etableringsprövning när det gäller vissa industrianläggningar. Utan att syftet med eller arten och inriktningen av prövningen anges föreskrivs sålunda i 4 kap. 1 5 att vissa uppräknade anläggningar inte får utföras utan tillstånd av regeringen. Om en anläggning eller åtgärd som inte omfattas av kravet på tillstånd enligt l 5 kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet, kan regeringen enligt 2 å besluta att anläggningen eller åtgärden inte får utföras utan tillstånd.

Enligt lagrådets mening måste det starkt ifrågasättas om en etablerings- lagstiftning med angivet innehåll och utformning har sin plats i NRL. Att bestämmelserna fogats in i NRL inger naturligtvis läsaren den föreställ- ningen att de utgör en integrerande del av lagstiftningen om hushållningen med naturresurser. Så synes emellertid inte vara fallet. Någon direkt koppling finns t.ex. inte mellan de inledande bestämmelsernai 1 kap. l & och bestämmelserna i 4 kap. En annan sak är att hushållningsbestämmel- serna i 2 och 3 kap. skall vara tillämpliga vid regeringsprövningen. För undvikande av de misstolkningar som kan uppstå genom att bestämmelser- na om tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m.m. finns infogade i NRL förordar lagrådet att 4 kap. bryts ut ur lagförslaget för att bilda en särskild lag. Ett ytterligare skäl härför är den stora betydelse bestämmel- serna har för utbyggnaden av industrier i riket. Lagen kan lämpligen benämnas lag om tilllåtlighetsprövning av vissa industrianläggningar m.m. Anknytningen till NRL får då ske enligt den teknik som valts i NRL. Skulle emellertid syftet med 4 kap. vara att alltjämt endast hushålla med landets mark- och vattenområden och bestämmelserna sålunda anses ha sin plats i NRL, bör detta klart framgå av lagtexten i den inledande paragrafen i 4 kap.

Lagrådet vill i detta avsnitt till sist ta upp en terminologisk fråga. I planeringssammanhang har man sedan lång tid tillbaka arbetat med be- greppet ”riksintresse". Från den proposition som låg till grund för l947 års byggnadslag (prop. 1947: 131) må som exempel härpå nämnas ett uttalande av departementschefen, vari han understryker att all planläggning måste ske under hänsynstagande till viktiga intressen som är gemensamma för hela landet. Från allmän social synpunkt samt på kommunikationernas. bostadspolitikens. hälsovårdens, försvarets. friluftslivets och naturskyd- dets område finns sålunda. framhåller han. starka riksintressen att bevaka vid planläggning av bebyggelsen (prop. s. 73). I lagrådsremissen (s. 26) anför departementschefen att begreppet ”riksintresse" i den fysiska riks— planeringen har använts för att beteckna områden som omfattas av riksda— gens riktlinjer. Enligt departementschefcn används emellertid ordet riksin- tresse ofta i andra sammanhang i en mycket vidare bemärkelse, vilket i många fall har lett till missförstånd om syftena med och innehållet i den fysiska riksplaneringen. Det har. framhåller han. varit svårt att förstå att åtskilliga riksintressanta företeelser eller verksamheter inte är riksintres- sen i den mening som begreppet har i den fysiska planeringen. Departe- mentschefen föreslår därför att i NRL uttryckssättet ”områden av stor betydelse i ett nationellt perspektiv" och liknande uttryckssätt används som ersättning för begreppet riksintresse. Han anser att dessa uttryck på ett bra sätt beskriver syftet med bestämmelserna, st. att reglera mark- och vattenanvändningen i avgränsade områden med särskilda kvaliteter.

ls.) IQ

• Sida 230
•  Original

Enligt lagrådets mening är det uttryck som föreslås för att beskriva angivna syfte med bestämmelserna inte väl valt. Det verkar sökt och leder inte tankarna i önskad riktning. Ordet riksintresse är sedan lång tid väl inarbetat när det gäller planläggning av hur mark och vatten skall använ- das. Att ordets innebörd i den fysiska riksplaneringen kunnat missförstås torde främst ha sin förklaring i att det varit mycket svårt för både myndig- heter oeh enskilda att få en samlad överblick över riksdagens riktlinjer som återfinns i ett flertal riksdagsbeslut. Komplexiteten framgår av den sam- manfattning om den fysiska riksplaneringen som finns i bil. 3 i lagrådsre- missen. När nu riktlinjerna, både de verksamhetsanknutna och de geogra- fiska, lagregleras torde det inte finnas något utrymme för att missförstå ordet riksintresse i sammanhanget. I de lagrum. där detta skulle komma att brukas. nämligen i 2 kap. 5—8 %% och 10 & samt i 3 kap. l %. torde det för envar stå klart att de områden varom är fråga har sådana kvaliteter att de är av intresse för hela riket. Lagrådet föreslår att ordet riksintresse an- . vänds i de angivna paragraferna.

Lagförslaget

1 kap. 1 5

Enligt denna paragraf skall marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt användas så att en från ekologisk. social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning främjas. Med uttrycket "den fysiska miljön i övrigt" åsyftas enligt specialmotiveringcn "i första hand" fysiska resurser som skapats av människan i form av byggnader. anläggningar m.m. ()m vad därutöver åsyftas lämnar remissprotokollet ingen upplysning. Lagrå- det utgår från att paragrafen inte avser att reglera hur byggnader och anläggningar av olika slag skall användas utan att den endast handlar om mark- och vattenområdens användning för olika ändamål bland dem be- byggelse och anläggningar. Någon naturresurs vid sidan av mark och vatten synes med andra ord inte vara åsyftad med uttrycket "den fysiska miljön i övrigt". Uttrycket återkommer i lagen endast på ett ställe nämli- gen i 2 kap. 10%. I detta lagrum ges en regel om vilken användning av mark— och vattenområden som skall ges företräde när flera oförenliga intressen i fråga om användningen står emot varandra. Också här avser uttrycket sålunda inte något annat än mark- och vattenområden. Lagrådet föreslår att uttrycket — vilket för övrigt från språklig synpunkt är något oegentligt — utgår ur lagtexten och att denna ges lydelsen ”Mark- och vattenområden skall användas" etc.

2 .5

Enligt denna paragraf skall bestämmelserna i 2 och 3 kap. tillämpas i mål och ärenden enligt författningar i vilka detta särskilt föreskrivs. I special- motiveringcn anges uttömmande vilka författningar som avses nämligen den föreslagna plan- och bygglagen, vattenlagen. miljöskyddslagen. natur- vårdslagen. väglagen. ellagen och rörledningslagen. Till förtydligande av paragrafen bör dessa författningar anges i lagtexten. som förslagsvis kan

• Sida 231
•  Original

ges följande lydelse. ”Bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen (0000: 000)" etc.

2 kap. 2 5

I lagtexten används i denna paragraf och i 3 kap. 1 och 2 %$? ordet "exploateringsföretag"'. Uttrycket torde inte tidigare ha förekommit i lag- text och dess innebörd är inte utan vidare klar. Sammansatta ord med förledet "exploatering" återfinns emellertid i annan lagstiftning. Enligt 2 kap. 45 fastighetstaxcringslagen skall mark indelas i olika ägoslag. Ett ägoslag är exploateringsmark. Härmed avses obebyggd mark som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan och som till någon del är avsedd att användas för byggnadsändamål. I det förslag till lag om exploateringssam- verkan som förbereds inom regeringskansliet förekommer ordet "exploa- tering" i olika sammansättningar såsom exploateringssamverkan, exploa- teringsförrättning och exploateringsbeslut. Med exploateringssamverkan avses i det lagförslaget att viss mark ställs i ordning för bebyggelse och att sådana anordningar utförs som behövs för bebyggelsen. I nu förevarande lagrådsremiss avses med exploateringsföretag enligt specialmotiveringen till denna paragraf etablering av industriell eller liknande verksamhet. tätorts— och fritidsbebyggelse av större omfattning med därtill hörande anläggningar. större trafikleder. större ledningsföretag. gruvor och större täkter. terminalanläggningar. farleder och muddringsföretag. Av special- motiveringen till 2 kap. 4 så framgår att med exploateringsföretag förstås också företag av mycket mindre omfattning. När det på s. 210 talas om "små exploateringsföretag" synes därmed avses t. ex. koloniområden med odlingslotter. Också en enstaka byggnad synes omfattas av begreppet exploateringsföretag och detta även om byggnaden endast utgör komplet- tering av befintlig bebyggelse. Å andra sidan säger departementschefen - något motsägelsefullt — på s. 228 att företag som har endast obetydlig omfattning inte anses som exploateringsföretag. Det är enligt lagrådets mening tveksamt om begreppet "exploateringsföretag" är så entydigt att det bör användas i lagtext. Lagrådet har emellertid inte kunnat finna något kort och pregnant uttryck som är att föredra. Ordet "exploateringsföre- tag" har länge använts i arbetet med den fysiska riksplaneringen. Uttryck- et är alltså väl känt just i samband med hushållning med naturresurser och kan knappast välla missförstånd när det används i NRL. Genom ytterligare uttalanden av departementschefen bör emellertid innebörden av de ovan nämnda något motsägelsefulla uttalandena klargöras.

Utanför begreppet "exploateringsföretag" faller enligt departements- chefen (s. 206 och 229) upplag. tippar, schaktningsarbeten. ingrepp i vege- tationen. utsläpp m.m. Sådana åtgärder betecknas som "andra ingrepp i miljön" ("se 3 kap. l 5). Om ett mark- eller vattenområde är påverkat av ett sådant ingrepp saknas skäl för att området skall åtnjuta det skydd som 2 5 ger. Med hänsyn härtill bör i denna paragraf efter ordet ”exploateringsfö- retag" tilläggas "eller andra ingrepp i miljön".

• Sida 232
•  Original

5 så

I paragrafen ges bestämmelser om skydd för mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller fisket eller för vattenbruk. Det kan förtjäna anmärkas att med rennäring åsyftas den verksamhet som bedrivs enligt rennäringslagen. Denna lag reglerar rätten för den som är av samisk härkomst att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Denna rätt — kallad renskötselrätt -— omfattar inte bara skötseln av djuren i inskränkt mening dvs. rätt att begagna betesomräde för renbete titan innefattar också viss rätt för de renskötande samerna att uppföra mindre byggnader. avverka skog. ta virke och bränsle samtjaga och fiska (se bl. a. l6—- 19 så och 25 så rennäringslagen).

Av motiveringen till förevarande paragraf framgår att med uttrycket "fisket” avses endast fiskerinäringen och då inskränkt till det yrkesmäs- siga fisket medan däremot fritidsfisket och vad som brukar kallas husbe- hovsfisket inte åtnjuter något skydd enligt denna paragraf. Lagrådet föror- dar därför att i både första och andra styckena ordet "fisket" byts mot "yrkesfisket".

6 .s'

Enligt första stycket skall mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas naturskönhet. vetenskapliga eller kulturella värden eller med hänsyn till friluftslivet så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada "natur- eller kulturmiljön". Enligt andra stycket i paragrafen är skyddet absolut i områden som har stor betydelse i ett nationellt perspektiv. Ktilturmiljöbcgreppet kommente- ras av departementschefen på s. Sl f. Enligt vad som där sägs avser kulturminnesvården "att åskådliggöra hur människan lärt sig utnyttja re- surserna i naturen och hur samhället utvecklats. om andra tiders näringsliv och sociala villkor. byggnadsskick. estetiska ideal etc.". Invändningar synes inte kunna göras mot att inbegripa allt detta under begreppet kultur- miljö. Enligt departementschefen finns det emellertid dessutom kulturhis- toriska värden ”som är mera svårgripbara" men av betydelse från social synpunkt. [ sammanhanget nämns "ett mönster av kontakter. service m.m. i samspelet människor emellan" och det hänvisas till tätorternas rikare och mera sammansatta miljö. Därmed synes snart sagt vilka som helst värden och synpunkter kunna vägas in vid stadgandets tillämpning. Lagrådet efterlyser mera preciserade motiv.

l paragrafen används begreppen naturvård och friluftsliv var för sig. Lagrådet vill med anledning härav erinra om den betydelse som i tidigare lagstiftningsarbete lagts in i ordet naturvård. l prop. 1964: 148 med förslag till nattirvårdslag framhålls på s. 35 att naturvården inte kan ses som ett självändamål utan att den ytterst syftar till att tillfredsställa mänskliga behov. såsom vetenskaplig forskning, ostörd upplevelse av vacker natur och stärkande friluftsliv i därför lämpad miljö. Även åtgärder i syfte att säkerställa naturområden för sistnämnda ändamål bör sålunda inrymmas under begreppet naturvård. framhålls det i propositionen. Denna betydelse av begreppet naturvård vidhålls också i prop. 1978/79: llt) med förslag till ändringar i skogsvårdslagen där det på s. [5 sägs att begreppet naturvård

• Sida 233
•  Original

innefattar både den vetenskapliga och sociala naturvården. dvs. även friluftsliv och rekreation i olika former. varjämte erinras om att i begreppet natur innefattas också den kulturpräglade naturen. t.ex. gamla lövängar och betesmarker. Det må dock anmärkas att i 3 å lagen (1983z428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark ordet "friluftslivet" an- vänds jämte ordet ”naturvården”. Enligt lagrådets mening är det inte lämpligt att i NRL använda ett annat uttryckssätt än det som används i naturvårdslagen. särskilt som bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i bl.a. naturvårdslagen. Skulle det bli aktuellt att företa en allmän översyn av naturvårdslagen bör det nti berörda terminologiska problemet uppmärksammas och en mera enhetlig terminologi eftersträvas. I paragrafens andra stycke bör ordet "friluftsli- vet" utgå. I första stycket däremot kan ordet ”friluftslivet” särskilt anges eftersom bestämmelsen kan sägas innehålla en beskrivning av de olika komponenterna i begreppet naturvård.

I första stycket talas om "vetenskapliga eller kulturella värden”. För att det skall vara klart att det endast är markens vetenskapliga naturvärden och inte andra vetenskapliga ändamål för vilka marken kan utnyttjas som skall skyddas bör ordalydelsen i beskrivningen justeras.

I andra stycket bör på skäl som anförts under allmänna synpunkter uttrycket "stor betydelse i ett nationellt perspektiv" bytas ut mot orden "är av riksintresse för”.

På grund av det anförda bör paragrafen ges följande lydelse. Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grUnd av områdenas naturskönhet, vetenskapliga eller kulturella naturvär- den eller kulturella värden i övrigt eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som är av riksintresse för naturvården eller kulturminnesvår- den skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

10 5 I första stycket bör orden "den fysiska miljön i övrigt" utgå. Lagrådet hänvisar till sitt yttrande under 1 kap. 1 %$.

3 kap. 1 5

Enligt paragrafens andra stycke utgör hushållningsbestämmelserna i 3 kap. inte hinder för anläggningar för att utvinna fyndigheter av ämnen eller material, om det finns särskilda skäl därför. Av specialmotiveringcn jäm- förd med vad som sägs i den allmänna motiveringen (s. 116—118) och i specialmotiveringen till 2 kap. 7 & vill det synas som om med "fyndigheter av ämnen eller material" i andra stycket avses endast sådana fyndigheter som är av stor betydelse i ett nationellt perspektiv. Om detta är riktigt. bör det komma till uttryck i lagtexten och de citerade orden ersättas av orden ”sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 2 kap. 7 5 andra stycket”.

• Sida 234
•  Original

2 .5

I paragrafen föreskrivs att exploateringsföretag inom vissa i paragrafen uppräknade områden skall vara förenliga med turismens och friluftslivets intressen. I specialmotiveringcn redovisar departementschefen till ledning för rättstillämpningen sin syn på de olika områdenas särskilda värden för turism och friluftsliv och hur frågor om tillåtligheten av exploateringsföre- tag bör bedömas. Sådan lagtexten är utformad återspeglar den dåligt vad departementschefen avser.

Lagtexten anger turism och friluftsliv som de skyddsvärda intressena. Men av motiven framgår — vilket kanske i och för sig är naturligt — att dessa intressen inte är de enda som skall fälla avgörandet utan att de får vägas mot andra. Sålunda sägs det att turistanläggningar inte bör förläggas så att utvecklingen av annat näringsliv eller av bostadsbyggandet försvå- ras. Vidare anges att kustområdenas värden för turism och friluftsliv inte bör få gå förlorad genom alltför omfattande satsningar på anläggningar för turism och friluftsliv. Det bör av lagtexten framgå att avvägningar av detta slag är åsyftade.

Av motiven att döma aVses med friluftsliv bl. a. fritidsbebyggelse. Men av motiven framgår också att det främst är det 5. k. rörliga friluftslivets intressen som denna paragraf skall tillgodose. Med fritidsbebyggelse och fritidsanläggningar avses nämligen i första hand bebyggelse och anlägg- ningar för kollektiv användning såsom stugbyar, vandrarhem, camping- platser och småbätshamnar. Det starka betonandet av andra fritidsboende- former än den traditionella, enskilt ägda fritidsbebyggelsen framgår inte av lagtexten. Denna kan tas till intäkt för andra prioriteringar än dem departe- mentschefen åsyftar.

För att få bättre överensstämmelse mellan lagtext och motiv föreslår lagrådet att paragrafens ingress får följande lydelse. ”Inom följande områ- den skall turismens och friluftslivets. främst det rörliga friluftslivets. intressen särskilt beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av exploate- ringsföretag eller andra ingrepp i miljön."

4 %

Paragrafen uppställer som huvudregel att inom de kustområden och skärgårdar varom paragrafen handlar fritidsbebyggelse får komma till stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Från denna huvudregel medges undantag. om det finns särskilda skäl. Med särskilda skäl avses enligt specialmotiveringcn bl. a. att bebyggelsen ingår som ett led i att förbättra områdenas attraktivitet för turism och friluftsliv. Bebyg- gelse av stugbyar för uthyrning, vandrarhem och enkla campingstugor samt en enkel typ av fritidsbebyggelse i närheten av de större tätortsre- gionerna skall kunna tillåtas inom dessa områden. Det är alltså inte me- ningen att helt utesluta den enskilt ägda fritidsbebyggelsen. Det sägs också att kustområdena i fråga ”så långt möjligt" bör utnyttjas för andra former av fritidsbebyggelse än enskilt ägd bebyggelse. Vidare uppställs som vill- kor för all fritidsbebyggelse inom områdena att bebyggelsen inte äventyrar områdenas speciella miljövärden. Det kan inte anses godtagbart att låta allt det som undantagsregeln sålunda omfattar komma till uttryck i den vaga

• Sida 235
•  Original

formuleringen "om det inte finns särskilda skäl till annat". För att paragra- fen skall bättre återge vad som synes vara avsett och även i övrigt vinna i klarhet bör den delas tipp i två stycken varav det första stycket avser fritidsbebyggelsen och ges förslagsvis följande lydelse. ”Inom kustområ- dena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund till Forsmark. utmed Gotlands kust. på Östergarn och Storsudret på Got- land samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till stånd endast i form av kompletteringar till befmtlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl, får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna." Därefter bör i ett andra stycke följa den bestämmelse som utgör andra meningen i det remitterade försla- get.

5 5

Inom de i paragrafen angivna fjällområdena får bebyggelse och anlägg- ningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen. den veten- skapliga forskningen eller friluftslivet. Lagrådet håller inte för uteslutet att det inom dessa områden kan förekomma fast bosättning av annat slag t. ex. fjällägenheter. Remissprotokollet lämnar inget besked härom. I den mån sådan fast bosättning förekommer synes lägenhetsinnchavarnas intressen böra beaktas på samma sätt som rennäringens. Det kan lämpligen ske genom att orden "den bofasta befolkningen” skjuts in efter "rennäring- en".

I specialmotiveringen berör departementschefen gränsdragningsprob- lem som kan uppstå när det gäller att definiera vad som skall hänföras till anläggningar för friluftslivet. Samtidigt framhåller han som naturligt att inom de obrutna ljällområdena endast lokaliseras anläggningar som är inriktade på rörligt friluftsliv, i första hand enkla övernattningsstugor och raststugor som är avsedda att nyttjas i samband med skidturer. fotvand- ringar och fiske. Paragrafen vinner i tydlighet om den anger att detär ”det rörliga friluftslivet" som avses.

4 kap. l 5

Andra stycket av paragrafen bör arbetas in som en punkt 9 i första stycket. Härvid bör i lagtexten anges att tillfällig ankring eller tillfällig förtöjning av plattformar inte kräver tillstånd.

3 &

Departementschefen har både i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.1) och i specialmotiveringcn till förevarande paragraf berört vad som avses med uttrycket "allmänna planeringssynpunkter”. Lagrådet, som inte har någon erinran mot vad departementschefen anfört, vill tillfoga att uttrycket måste anses ha samma innebörd i NRL som i 3 kap. 1 s vattenlagen. Ytterligare vägledning för vad som inryms i begreppet ”allmänna plane- ringssynpunkter" ges i prop. l_981/82: 130 s. 91—93. 277 och 411.

• Sida 236
•  Original

En förutsättning för regeringens tillstånd till etablering av industrian- läggningar är — med visst undantag — att kommunen har tillstyrkt att tillstånd lämnas. Med hänsyn till ärendenas vikt bör. som departements- chefen anför. yttrande avges av fullmäktige. Det överensstämmer också med de handläggningsrutiner som nu tillämpas i regeringskansliet i ärenden enligt 136 aå byggnadslagen att det är kommunens högsta beslutande organ som skall avge yttrandet och att någon delegation t. ex. till kommun- styrelsen inte får ske. Detta bör framgå av lagtexten. (Jämför regeln i 4 kap. 11 & lagrådets förslag till PBL om vem som antar översiktsplan.) Lagrådet förordar alltså att i första stycket av förevarande paragraf ordet "kommunen" ersätts av ordet "kommunfullmäktige".

Andra stycket innehåller bestämmelser om att regeringen för vissa un- dantagsfall får meddela tillstånd till en anläggning utan att kommunen har tillstyrkt detta. Förutsättningarna för ett sådant tillstånd är att det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen kommer till stånd inom landet och att ingen annan lämpligare plats för anläggningen har stått att finna. ] specialmotiveringcn uttalar departementschefen att hänsyn skall tas inte bara till platsens lämplighet från tekniska och ekono- miska synpunkter. Också den inställning som vederbörande kommuner redovisat skall vägas in. En plats inom den kommun som tillstyrker lokali- seringen kan sålunda. sägs det, vara lämpligare än en plats inom den kommun som motsätter sig en etablering, även om en lokalisering till den senare kommunen skulle medföra mindre ingrepp i miljön. lägre kostnader etc. Att kommunernas inställning skall vägas in på detta sätt när det gäller att avgöra lämpligheten har knappast någon täckning i lagtexten. Denna bör jämkas förslagsvis så att det anges att "ingen annan i tekniskt och ekonomiskt hänseende bättre samt med hänsyn till övriga omständigheter lämpligare plats för anläggningen” etc.

5 5

Enligt paragrafen kan ett tillstånd enligt 4 kap. förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen. I specialmotiveringcn utvecklar departe- mentschefen vilken typ av villkor som kan föreskrivas. Mot redovisning- en, som grundas på uttalanden i motiven till motsvarande bestämmelse i 136 a & byggnadslagen och på den praxis som utbildats vid tillämpningen av nämnda paragraf. har lagrådet intet att invända. Lagrådet vill dock tillägga att, eftersom vid prövningen skall vägas in allmänna planeringssyn- punkter (3 S). villkoren måste kunna avse också sådana intressen som därvid skall beaktas. dvs. närings—, arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen. Det må framhållas att sådana villkor liksom övriga villkor och föreskrifter är straffsanktionerade enligt 6 & 3.

6 5

Den som i dag gör sig skyldig till överträdelse av bestämmelserna i 136 a & byggnadslagen kan dömas till böter eller fängelse i högst ett är. Straff- bestämmelsen återfinns i 12% lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Vid PBL:s ikraftträdande avses såväl byggnadsla- gen som påföljdslagen skola upphävas. Till NRL är inte fogade några

• Sida 237
•  Original

övergångsbestämmelser. Beslut meddelade med stöd av 136 a & byggnads- lagen kommer att gälla också sedan NRL trätt i kraft. Överträdelse av sådana beslut kan. om de begåtts före PBL:s ikraftträdande. beivras enligt den övergångsbestämmelse som i lagrådets förslag till yttrande över PBL har upptagits i 17 kap. 22 å. Sker förseelsen sedan PBL och NRL trätt i kraft. saknas emellertid som övergångsbestämmelserna är utformade möj- lighet att ingripa mot en eventuell gärningsman. Frågan huruvida en över- gångsbestämmelse behövs för sistnämnda situation — straffstadgandet i 12 å påföljdslagen torde aldrig ha tillämpats — har inte berörts i lagrådsre- misserna till PBL och NRL. Anses en regel erforderlig bör den lämpligen fogas in i nyssnämnda paragrafi PBL.

5 kap. l %

Enligt första stycket åläggs de myndigheter som skall tillämpa NRL att se till att planer enligt PBL och sådant planeringsunderlag som belyser hushållningsfrågan finns tillgängliga i målet eller ärendet. Enligt specialmo- tiveringcn avses med planer enligt PBL regionplan, översiktsplan, om- rådesbestämmelser och detaljplan. Fastighetsplanen omfattas alltså inte av bestämmelsen. Detta är naturligt eftersom fastighetsplanen knappast torde belysa hushållningsfrågan. Något behov av att ha tillgång till andra planer än dem som behandlar hushållningsfrågan finns nämligen inte vid myndig- heternas tillämpning av NRL. Vad som åsyftas med bestämmelsen skulle därför komma till bättre uttryck om framför ordet ”planer” insköts ordet ”sådana".

[ sista stycket av specialmotiveringcn till förevarande paragraf uttalas att det i länsstyrelsens samordnande uppgifter också ingår att vid behov biträda prövningsmyndigheten med utlåtande över den prövade åtgärdens förenlighet med en från allmän synpunkt lämplig utveckling. Det sagda kan ge intryck av att länsstyrelsen skulle vara skyldig att medverka vid utform- ningen av prövningsmyndighetens skriftliga utlåtande. Lagrådet utgår emellertid från att avsikten inte är att ålägga länsstyrelsen uppgifter utöver dem som följer av länsstyrelseinstruktionen, då närmast 3 och 5 åå.

2 &

Såsom paragrafen är utformad kan den missförstås och tolkas som ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om kommunernas skyldighet att fullgöra sådan redovisning som avses i paragrafen. För att förebygga en sådan feltolkning och markera att det är fråga om förvalt- ningsbeslut i enskilda fall bör i lagtexten anges att "Regeringen får i visst fall besluta att” etc. I den följande lagtexten fyller då ordet "visst" inte någon funktion utan kan utgå.

3 ii

För att man skall få en bättre redaktionell överensstämmelse med 1 kap. 8 5 första stycket i lagrådets förslag till PBL förordar lagrådet att första stycket i förevarande paragraf ges följande lydelse. "Länsstyrelsen har tillsyn i länet över hushållningen med naturresurser och efterlevnaden av vad som föreskrivs i eller beslutas med stöd av 4 kap.”

• Sida 238
•  Original

Prop. 1985/86:13 I andra stycket är i enlighet med terminologin i 2 & allmänna verkstadgan ordet ”verksamhetsområde" att föredra framför "ansvarsområde".

Granskningen av det remitterade förslaget har i övrigt föranlett vissa ändringar av redaktionell art.

• Sida 239
•  Original

Den fysiska riksplaneringen

1 1972 års riksdagsbeslut m. m.

Regeringen redovisade i prop. l972: lll bil. 2 förslag till riktlinjer för hushållning med mark och vatten och till former för en fortlöpande fysisk riksplanering. Förslagen i propositionen godtogs i allt väsentligt av riksda- gen (CU 1972: 35. rskr 348).

Hushållningen med mark och vatten skall enligt propositionen ske med ett långsiktigt perspektiv och baseras på en ekologisk grundsyn. Tre hu- vuduppgifter angavs för den fysiska riksplaneringen. nämligen — att kartlägga dels de långsiktiga önskemål som skilda intressen riktar

mot mark och andra naturtillgångar. dels de tillgångar som svarar mot anspråk som kan förutses, — att analysera i vilken utsträckning det föreligger konflikter mellan olika anspråk och klarlägga konsekvenserna av alternativa sätt att utnyttja naturresurserna samt

— att i den mån det är motiverat av riksintresse dra upp riktlinjer för hushållning med sådana naturtillgångar som är eller kan väntas bli efterfrågade av skilda intressen eller som är särskilt känsliga för miljöpå- verkan. Mot bakgrund av bl.a. redovisningar av anspråk som ställs på landets mark- och vattentillgångar föreslogs riktlinjer för hur olika intressen och verksamheter bör beaktas i den fysiska planeringen och vid ställningsta— ganden till enskilda tillståndsfrågor, s. k. verksamhetsanknurna riktlinjer. Dessa riktlinjer har, som kommer att framgå av det följande, i flera avseen— den preciserats genom senare riksdagsbeslut. De verksamhetsanknutna riktlinjerna omfattar naturvården, kulturminnesvården, friluftslivet,jord— bruket. skogsbruket, fisket. rennäringen. fritidsbebyggelsen och försvaret. Vissa uttalanden från statsmakterna finns också om bl.a. industrin och kommunikationerna.

Mot bakgrund av bedömningar av konkurrensen mellan olika anspråk på mark och andra naturtillgångar föreslogs även riktlinjer för hushållningen med mark och vatten inom vissa områden i landet, s. k. geografiska riktlinjer. Dessa riktlinjer anger hur markanvändningen från rikssynpunkt bör inriktas inom kustområdena. fjällområdena. huvudälvarnas dalgång- ar. vissa insjöområden samt vissa områden som har goda förutsättningar för industri med särskilda lokaliseringskrav. Vidare angavs riktlinjer för vattenkraftutbyggnad i vissa outbyggda älvar och älvsträckor. Som kom- mer att redovisas längre fram har även de geografiska riktlinjerna precise- rats genom senare riksdagsbeslut.

För att åstadkomma en god hushållning med mark och vatten i enlighet med vad riktlinjerna anger har riksdagen dessutom, för de områden som berörs av de geografiska riktlinjerna och för vissa andra områden. uttalat som angeläget att en översiktlig fysisk planering genomförs, för att t. ex. en planmässig utveckling av fritidsbebyggelsen skall komma till stånd eller för att konflikter vid tätortsutbyggnad på jordbruksmark skall kunna lösas.

• Sida 240
•  Original

I 1972 års proposition betonades att det i huvudsak bör ankomma på kommunerna att fullfölja riktlinjerna. främst inom ramen för den kommu- nala planeringen. Detta borde enligt propositionen ske i ett sådant samspel mellan staten och kommunerna som medger att den kommunala planering- en tjänar som instrument både för att precisera och vidareutveckla de centralt utformade riktlinjerna och för att påverka deras utformning. De överväganden och den planering som föranleds av riktlinjerna måste enligt propositionen på längre sikt ingå i kommunernas översiktliga planering. Riksdagen (CU 1972: 35. rskr 348) godtog förslagen och anslöt sig därvid till uppfattningen att den fysiska riksplaneringen skall fullföljas och vidare- utvecklas genom kommunal planering.

2 Program- och planeringsskedena, kompletteringar av riktlinjerna

[ enlighet med vad som förutsattes i 1972 års proposition (s. 176) och riksdagsbeslut har arbetet med att fullfölja och vidareutveckla de beslutade riktlinjerna för hushållning med mark och vatten bedrivits i samarbete mellan kommunerna och de statliga myndigheterna i ett programskede och ett planeringsskede.

Under programskedet utarbetade nästan samtliga kommuner program för sådana planeringsåtgärder m.m. som borde vidtas till följd av de beslutade riktlinjerna. Länsstyrelserna redovisade resultatet av detta arbe- te till regeringen ijuli 1974. Regeringen tog ställning till länsstyrelsernas redovisningar genom beslut län för län under år 1975. Regeringens ställ- ningstaganden förelades riksdagen i prop. 1975/76:l med redovisning av programskedet i den fysiska riksplaneringen. I propositionen föreslogs riksdagen att godkänna dels vissa principfrågor om ansvarsfördelningen m.m. i den fortsatta fysiska riksplaneringen, dels den precisering som genom regeringsbeslttten hade skett beträffande vissa av de verksamhets- anknutna riktlinjerna. bl. a. de som avser jordbruket. Regeringens förslag godtogs i allt väsentligt av riksdagen (CU l975/76: ], rskr 45).

I samband med redovisningen av programskedet lade regeringen också fram en proposition (1975: 46) om planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. ! denna proposition föreslogs riksdagen fatta beslut om s.k. primära rekreationsområden och om vissa riktlinjer för markanvändningen inom dessa områden. Riktlinjerna förutsattes bli beaktade i planeringsarbetet inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Riksdagen godkände med vissa uttalanden regeringens förslag (CU 1975/76: 2, rskr 46).

Under planerings-skedet inleddes ett arbete med att genomföra de åtgär- der som hade angetts i kommunernas program och i regeringsbeslttten. Bl. a. upprättade kommunerna s.k. kommunöversikter med riktlinjer för bl.a. bebyggelseutvecklingen. Länsstyrelserna redovisade resultatet av arbetet under planeringsskedct till regeringen i mars 1977. Regeringen tog ställning till redovisningarna genom beslut län för län under åren 1978 och 1979.

Resultatet av plancringsskedet presenterades i prop. 1978/79: 213. I den- na förordades dels vissa anpassningar av riktlinjerna för hushållning med

• Sida 241
•  Original

jordbruksmark till ändrade förutsättningar och dels förtydligattden av rikt- linjerna för fritidsbebyggelsens utveckling i de områden som omfattas av de geografiska riktlinjerna. Enligt propositionen hade arbetet under plane- ringsskedet inneburit att intentionerna i den fysiska riksplaneringen hade kunnat fullföljas i betydelsefulla delar. För flertalet områden med geogra- fiska riktlinjer och för vissa jordbruksbygder ansåg emellertid regeringen en fördjupad planering vara nödvändig. En redovisning till regeringen av denna planering skulle göras av länsstyrelserna i slutet av år 1982. Riksda- gen godkände i allt väsentligt vad som förordades i propositionen (CU 1979/80: 6. rskr 87).

Samtliga länsstyrelser redovisade i slutet av år 1982 hur kommunerna genom planerings- och genomförandeåtgärder har följt upp riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Efter remissbehandling fattade regeringen beslut med anledning av redovisningarna i december 1984.

Under program— och planeringsskedena. som har haft sin tyngdpunkt på lokal och regional nivå. har åtgärder också vidtagits på central nivå för att vidareutveckla riktlinjerna. ] prop. 1977/78: 31 om riktlinjeri den fysiska riksplaneringen för vissa s.k. obrutna Hål/områden föreslog sålunda rege- ringen att 14 förhållandevis orörda områden i fjällvärlden även framgent skulle undantas från tyngre exploateringsföretag. Bl. a. föreslogs att vägar. vattenkraftsstationer och gruvor samt ett intensivt skogsbruk i princip inte skulle få förekomma inom områdena. Riksdagen ställde sig i allt väsentligt bakom regeringsförslaget (CU 1977/7818. rskr 99). På förslag i prop. 1980/81:71 godkände riksdagen därefter vissa ändringar av gränserna för två av de obrutna fjällområdena (CU 1980/81: 14. rskr 155).

[ prop. 1977/78: 57 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vatten- drag i norra Svealand och Norrland angavs vilka vattendrag i norra Svea- land och Norrland som bör vara undantagna från fortsatt vattenkraftut- byggnad. Regeringens förslag godkändes av riksdagen (CU 1977/78: 9. rskr 100).

Regeringen tillsatte år 1982 en parlamentarisk beredning (Dir. 1982z90) med uppdrag att föreslå en plan för hur den av riksdagen år 1975 beslutade utbyggnaden av vattenkraften till 66 TWh skall genomföras.

Enligt direktiven var beredningen oförhindrad att studera sådana älvar och älvsträckor som är undantagna från vattenkraftutbyggnad enligt rikt- linjerna i den fysiska riksplaneringen. Beredningen lämnade sina förslag i betänkandet (SOU 1983:49) Vattenkraft. Statsmakterna tog ställning till förslagen våren 1984 (prop. 1983/84: 160. BoU 30, rskr 388) och våren 1985 (prop. 1984/85: 120, BoU 25. rskr 364).,Besluten innebär bl.a. att Bureäl- ven och en del av Ljusnan vid Edänge inte längre skall omfattas av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen.

3 Frågor om genomförande av riktlinjerna

1 1972 års proposition (s. 302) uttalades bl.a. följande beträffande riktlin— jernas betydelse för senare beslut hos kommun och myndigheter:

Riktlinjerna får inga omedelbara rättsverkningar. Det följer redan av att

• Sida 242
•  Original

IK.) PJ

de till sin natur är sådana att de för konkreta ställningstaganden rörande markanvändningen behöver preciseras eller vidareutvecklas antingen ge— nom fortsatt planering eller i samband med mer detaljerade lokaliserings- beslut. Härtill kommer att gällande lagstiftning - och härutinnan förordas ingen ändring i nu föreliggande förslag - inte förutsätter förekomsten av övergripande planbedömningar som skulle binda Kungl. Maj:t eller myn- digheterna i enskilda beslut rörande markanvändningen.

Skall emellertid riktlinjerna. såsom jag nu har angett. bli föremål för riksdagens ställningstagande, är det naturligt att de också.jämte de yttran- den som riksdagen kan komma att avge. bli vägledande för Kungl. Maj:t vid alla beslut om sådan markanvändning som riktlinjerna avser. Det kan knappast komma i fråga att inom ramen för det nu aktuella, partiella lagstiftningsarbetet ge uttryck härför i lagstiftningen. Enligt min mening är det inte heller behövligt. Jag förutsätter nämligen att riktlinjerna jämte riksdagens yttrande utan särskild föreskrift får en sådan vägledande effekt. Det ligger i sakens natur att samma riktlinjer som enligt vadjag sagt nu blir vägledande för Kungl. Maj:t kommer att iakttas också av myndigheterna.

I sitt utlåtande med anledning av propositionen uttalade civilutskottet sitt stöd för att riktlinjerna skall vara vägledande för regeringen och under- ställda myndigheter. Utskottet förutsatte också att riktlinjerna beaktas och följs även vid kommunala beslut om markanvändningen (CU 1972:35 s. 10). Då riktlinjerna har konkretiserats direkt eller i en fortsatt fysisk planering borde enligt utskottet planeringsintentionernas genomförande säkras genom lagstiftning. Utskottet hänvisade (s. 29) till att den då på- gående bygglagutredningen prövade hur man mer generellt skall kunna förknippa beslut grundade på den fysiska riksplaneringen med direkta rättsverkningar för kommuner och enskilda.

Mot bakgrund av dessa uttalanden om riktlinjernas vägledande roll har regeringen utfärdat ett cirkulär ( 1973: 15) till samtliga statsmyndigheter om beaktande av riktlinjer för hushållningen med mark och vatten. lcirkuläret anbefaller regeringen samtliga statsmyndigheter att som vägledande vid varje beslut som är av betydelse för användningen av mark eller vatten beakta de riktlinjer som statsmakterna har dragit upp för hushållningen med dessa naturtillgångar. I ett särskilt cirkulär (1978: 277) har regeringen erinrat de statliga myndigheterna om riktlinjerna för de obrutna fjällområ- dena.

På förslag i 1972 års proposition beslöt riksdagen också om ändringar i byggnadslagen (1947: 385, omtryckt 1981c872) så att regeringen, om det fordras för att främja en från rikssynpunkt angelägen utveckling. kan föreskriva att en kommun skall upprätta generalplan, som tillgodoser ett visst allmänt intresse (10a & byggnadslagen). Regeringen kan också före- skriva att planen skall fastställas. Om det behövs, kan enligt 14:15 samma lag förbud meddelas mot nybyggnad under tiden fram till dess att general- planen har prövats för fastställelse.

På förslag i samma proposition infördes också 136aå byggnadslagen om regeringsprövning av viss industriell verksamhet. Här kan också erinras om att de ändringar i fråga om glesbebyggelserätten som genomfördes på förslag i 1972 års proposition hade sin grund i förslaget om en fysisk riksplanering. Redan 1971 års riksdag (CU 1971: 26) hade uttalat. att det

• Sida 243
•  Original

ökade behovet av en ändamålsenlig hushållning med markresurserna kun- de tillgodoses endast om det slogs fast att även utnyttjande av mark för glesbebyggelse förutsätter planmässiga överväganden från samhällets sida.

I enlighet med vad som föreslogs i 1972 års proposition får enligt 29% byggnadsstadgan (1959:-612. omtryckt 1981z873) byggnad inte uppföras inom områden där utomplansbestämmelser gäller, om inte valet av plats för den tillämnade bebyggelsen kan anses lämplig från allmän synpunkt. Enligt bestämmelsen skall särskilt beaktas bl. a. att områden med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden samt områden som är läm— pade och behövliga för friluftsliv såvitt möjligt skall bevaras. Denna gles- bebyggelsereglering utgör naturligtvis också ett verksamt instrument när det gäller att skydda områden som bör bevaras enligt riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen.

Även om byggnadslagstiftningen har en mycket stor betydelse när det gäller att säkerställa genomförandet av riktlinjerna. är det uppenbart att också en rad andra författningar därvid spelar en viktig roll. l vattenlagen finns således bestämmelser om de älvar och älvsträckor som skall undan- tas från vattenkraftsutbyggnad. I prop. 1977/78:31 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s.k. obrutna tjällområden redovisades ett antal författningar med vilka markanvändningen i dessa tjällområdcn regle- ras eller kan regleras. Byggnads-, naturvårds-. skogsvårds- och rennä- ringslagstiftningen, koncessionslagstiftning av olika slag samt lagstiftning- en angående terrängkörning med motorfordon angavs vara de lagstiftnings- områden som har störst betydelse för att säkerställa genomförandet av riktlinjerna för markanvändningen inom områdena.

4 Det fortsatta arbetet med fysisk riksplanering

År 1979 publicerades bostadsdepartementets rapport (SOU 1979: 54, 55) Hushållning med mark och vatten 2. I rapporten presenteras överväganden och lämnas förslag beträffande bl.a. formerna för den fortsatta fysiska riksplaneringen. Vidare behandlas vissa mera långsiktiga frågeställningar rörande hushållningen med mark och vatten.

På grundval av rapporten och remissbehandlingen av denna lämnade regeringen i prop. 1980/81:183 om fortsatt fysisk riksplanering förslag till former för det fortsatta arbetet. I propositionen slås fast att den fysiska riksplaneringen är en fortlöpande planeringsprocess där nya viktiga hus- hållningsfrågor vid behov bör behandlas. Genom planeringsprocessen ska- pas en systematisk samordning dels mellan olika nationella anspråk på mark- och naturresurserna. dels mellan staten och kommunerna om så- dana mark— och vattenhushållningsfrågor som bedöms vara viktiga från rikssynpunkt och för vilka särskilda insatser behövs. Förslagen i proposi- tionen innebär att den fysiska riksplaneringen så långt möjligt inordnas i

'den fortlöpande planerings- och beslutsprocessen. främst i anslutning till kommunernas markanvändningsplanering. Den fortsatta fysiska riksplane- ringen skall liksom den hittills genomförda bedrivas i samarbete mellan staten och kommunerna men utan krav på den typ av omfattande, samti- diga redovisningar från alla kommuner som har förekommit under pro-

• Sida 244
•  Original

gram- och planeringsskedena. Berörda ämbetsverk skall även i fortsätt- ningen svara för att ange den närmare innebörden av olika sektoriella riksintressen.

] propositionen framhölls också att riktlinjerna för hushållning med mark och vatten borde lagregleras. Riksdagen (CU 1980/81:39. rskr 377) fram- förde inga erinringar mot förslagen i propositionen.

Regeringen redovisade i den nyss nämnda propositionen för riksdagens kännedom även vissa nya hushållningsfrågor som bör behandlas i den fysiska planeringen. Det gäller främst markanvändningsfrågor vid utnytt- jandet av inhemska energiresurser samt havsresursernas utnyttjande och skydd. Vidare togs upp hur vissa frågor beträffande anläggningar för transporter och energidistribution samt tätortsstrukturen bör behandlas i den fysiska planeringen. Dessa frågor bör enligt propositionen introduce- ras successivt i den fortlöpande planeringsprocessen på olika nivåer.

• Sida 245
•  Original

lnnehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ l Propositionens lagförslag ...................................... 2 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den l9juni 1985 1 Inledning .................................................. 8 2 Reformbehoven och lagförslagets huvudsakliga inriktning ........ 9 2.1 Bakgrund .............................................. 10 2.2 Grunder för en lagreform om naturresurshushållning ........ 15 2.3 Samordnade regler för tillståndsprövning och den huvudsak- liga inriktningcn av reglerna .............................. 17 2.4 Underlag för prövning av hushållningsfrågor. PBL och en naturresurslag — kommunernas roll. Ansvarsfördelningen mel- lan staten och kommunerna .............................. 24 2.5 Regeringsprövning av vissa industrianläggningar ............ 39 2.6 Uppläggningen av en naturresurslag ....................... 40 3 Grundläggande hushållningsbestämmelser ..................... 40 3.l Utgångspunkter ......................................... 4l 3.2 Avvägningar vid beslut om användning av mark och vatten . .. 45 3.3 Ekologiska utgångspunkter m.m. ......................... 47 3.4 Jordbruk och skogsbruk ................................. 52 3.5 Rennäringen samt yrkesfiske och vattenbruk ............... 56 3.6 Naturvård, kulturminnesvård och friluftsliv ................ 62 3.7 Områden som innehåller värdefulla ämnen eller material ..... 69 3.8 Markbehov för vissa typer av anläggningar m.m. ........... 73 3.9 Avvägningar mellan motstående nationella intressen ......... 78 4 Bestämmelser som ersätter de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen .................................. 79 4.1 Behovet av särskilda geografiska bestämmelser ............. 80 4.2 Områden som bör omfattas av bestämmelserna ............. 83 4.3 Vissa allmänna frågor om bestämmelsernas innehåll ......... 9] 4.4 Bestämmelser om områden av särskild betydelse för turism och friluftsliv ..................................... 96 4.5 Särskilda bestämmelser om lokalisering vid kusterna av miljöstörande industriella och liknande anlägg- ningar Samt fritidsbebyggelse ............................. 97 4.6 Särskilda frågor som rör fjällvärlden ....................... l02 4.7 Vattendrag som skall undantas från vattenkraftsutbyggnad _ . . 107 4.8 Omrädenas geografiska avgränsning ....................... 112 5 Vissa utredningsfrägor m.m. ................................. l15 5.l Kunskapsunderlag i fråga om områden av riksintresse ....... ] l5 5.2 Särskilda utredningsfrågor ............................... 119 5.3 Frågor om utredningskostnader ........................... 121 6 Regeringsprövning av stora industrianläggningar m.m. .......... 122 6.1 Behovet och omfattningen av en regeringsprövning .......... 123 6.2 Prövningspliktiga anläggningar m.m. ...................... l28 6.3 Undantag från krav på tillstånd ........................... l34 6.4 Prövning efter särskilt beslut ............................. l35 6.5 Det kommunala inflytandet ............................... 136 6.6 Samordning med annan lagstiftning ........................ 139 6.7 Tillsyn och ansvar ....................................... 143 7 Följdlagstiftning ............................................ 144 Upprättat lagförslag ........................................... 150 Specialmotivering till förslaget till lag om hushållning med naturre- surser m.m. .................................................. l50

• Sida 246
•  Original

Prop. 1985/86: 3 l kap. inledande bestäm-melser ............................... 150

2 kap. Grundläggande hushållningsbestämmelser ............... 153 3 kap. Särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet .............................................. 170 4 kap. Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m.m. ....... 187 5 kap. Myndigheternas uppgifter. ansvarsfördelning m.m. ....... 197 Hemställan .................................................. 201 Beslut ....................................................... 202 Bilaga I Utdrag ur departementspromemorian (Ds Bo 1984: 3) Förslag till lag om hushållning med naturresurser m. rn. . . 203 Bilaga 2 Förteckning över de instanser som avgett remissyttranden m.m. ............................................... 211 Bilaga 3 Det remitterade förslaget ............................. 217 Bilaga 4 Utdrag av lagrådets protokoll den 9 maj 1985 ............ 223 Bilaga5 Den fysiska riksplaneringen ........................... 239 Kartbilaga.

246 Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985

• Sida 247
•  Original

.provnsition "5985-8153

Förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m.

Områden som i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till natur— och kulturvärden (3 kap. i lagförslaget)

VJlEC:'lDfY?I ene

• Sida 248
•  Original