Beslut vid regeringssammanträde 1990-12-20

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Georg Andersson, anför.

Mitt förslag

En särskild utredare skall tillkallas för att se över det offentliga trafiksäkerhetsarbetets organisation i syfte att åstadkomma en effektivare resursanvändning samt öka förutsättningarna att uppnå de av riksdagen fastställda trafiksäkerhet smålen.

Uppdraget bör vara slutfört senast den 2 september 1991.

Nuvarande förhållanden

Dagens trafiksäkerhetsarbete

Ca 30 myndigheter under ett tiotal departement arbetar med trafiksäkerhet. Härtill kommer många organisationers och enskildas frivilligarbete. Av alla dem som arbetar med trafiksäkerhet är det emellertid endast trafiksäkerhetsverket (TSV) och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) som har det som enda uppgift. Aktiebolaget Svensk Bilprovnings (ASB) verksamhet är i huvudsak inriktad på trafiksäkerhetskontroller men en allt större insats görs på miljökontroller.

Enligt en mycket grov uppskattning satsas på det förebyggande trafiksäkerhetsarbetet i dag minst 3 miljarder kronor. Av detta belopp svarar ASB för ca 800 milj.kr., polisen ca 900 milj.kr. och TSV ca 600 milj. kr. Fordonsägarna/-förarna svarar genom t.ex. besiktningsavgifter till ASB resp. körkortsavgifter till TSV för en stor del av kostnaderna för det förebyggande arbetet. Polisens verksamhet däremot finansieras genom skatter.

Till det förebyggande trafiksäkerhetsarbetet bidrar även vägverkets trafiksäkerhetshöjande åtgärder på det statliga vägnätet, statens väg- och trafikinstituts (VTI) forskningsverksamhet, banverkets satsningar på järnvägsnätet och försäkringsbranschens, motororganisationernas, Riksförbundets för trafik- och polioskadade, boverkets m.fl. verksamhet. I sammanhanget bör även kommunernas och landstingens betydelsefulla insatser nämnas.

TSV har ett samordningsansvar. För att underlätta detta arbete har verket ett råd för samordning och planering (trafiksäkerhetsrådet) till sitt förfogande. I rådet ingår representanter på högsta ledningsnivå från rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, vägverket, transportforskningsberedningen, skolöverstyrelsen, landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och NTF.

Trafiksäkerhetsprogrammet

Till regeringen inlämnar trafiksäkerhetsverket årligen ett trafiksäkerhetsprogram för den kommande treårsperioden. Programmet avser att ge en samlad bild av trafiksäkerhetssituationen och de centrala insatserna i trafiksäkerhetsarbetet. Programmets främsta syfte är att beskriva vilka åtgärder som måste vidtas för att man skall kunna uppnå trafiksäkerhetsmålen. I 1990 års program är åtgärderna prioriterade utifrån samhällsekonomiska kostnader.

Trafiksäkerhetsmålen

De trafiksäkerhetsmål som riksdagen antog år 1982 stadfästes återigen i 1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50, TU 16, rskr. 201 om trafikpolitiken inför 90-talet). Målen är följande:

• Det totala antalet dödade och skadade i trafiken skall fortlöpande minska.
• Risken att dödas och skadas i trafiken skall fortlöpande minskas för alla trafikantkategorier.
• Risken att dödas och skadas i trafiken skall minskas i högre grad för de oskyddade trafikanterna än för de skyddade. Barnens problem skall särskilt beaktas.

Problem

Trafiksäkerhetssituationen

Under 1950- och 1960-talen ökade antalet olyckor i trafiken markant. Antalet dödade följde tillväxten av antalet bilar. Därefter minskade antalet dödade i trafiken och antalet olyckor med personskador. Till detta bidrog starkt riksdagens beslut att fr.o.m. år 1965 införa obligatorisk kontrollbesiktning av fordon, det radikala beslutet att gå över till högertrafik år 1967 och de kraftfulla informationsinsatser från bl.a. frivilligorganisationerna som gjordes i samband med omläggningen.

Jag kan konstatera att mycket gjorts på vägtrafiksäkerhetens område sedan mitten av 1960-talet. Stora resurser har satsats. Vid en internationell jämförelse ligger Sverige mycket bra till på detta område. Trots att Sverige internationellt sett har ett gott rykte när det gäller trafiksäkerhet har de av riksdagen fastställda trafiksäkerhetsmålen inte uppnåtts.

Samhällets kostnader för vägtrafikolyckor uppgick år 1979 till ca 4,3 miljarder kronor. I beloppet ingår kostnader för produktionsbortfall, sjukvård, administration och egendomsskador. Därtill kommer det mänskliga lidande som olyckorna orsakar.

År 1989 omkom 904 personer och skadades ca 60 000 i vägtrafiken. Motsvarande siffror för år 1988 var 813 dödade och ca 55 000 skadade. Som framgår av nedanstående diagram är ökningen av antalet dödade sedan år 1982 19 % (146 personer). En viss förbättring kan dock avläsas under år 1990.

(Diagram över olycksutvecklingen)

(Diagrammet finns inte med här.)

Den ekonomiska utvecklingen och befolkningsutvecklingen har betydelse för transporternas utveckling, omfattning och struktur.

Antalet personbilar i trafik uppgick den 1 januari 1980 till 2,87 miljoner. Den 1 januari 1990 fanns 3,58 miljoner personbilar. Under den senaste tioårsperioden har antalet personbilar således ökat med 25 %. Ökningen har varit störst under andra hälften av 1980-talet. Det totala persontransportarbetet med personbil uppgår under år 1990 preliminärt till ca 83,6 miljarder personkm, vilket motsvarar 76 % av Sveriges totala persontransportarbete. Persontransporterna har sedan år 1980 ökat med 20 miljarder personkm eller 22 %.

Enligt statistiska centralbyråns befolkningsprognos år 1989 beräknas Sveriges befolkning öka till närmare 8,8 miljoner personer fram till sekelskiftet och till ca 9 miljoner till år 2025. Antalet körkortshavare kommer därmed också att öka. Antalet körkortshavare i åldersgruppen 65 år och äldre beräknas öka med i genomsnitt 30 000 per år fram till år 2000.

VTI har försökt att prognosticera konsekvenserna för trafiksäkerheten av den beräknade trafikarbetsutvecklingen fram till år 2000. Av beräkningarna framgår att antalet dödade i trafiken kommer att öka om inga särskilda åtgärder vidtas.

Trafiksäkerhetsarbetet

Av ovanstående kan jag konstatera att de åtgärder som hittills satts in för att uppnå de av riksdagen fastställda målen inte varit tillräckligt effektiva.

Ett problem i detta sammanhang kan vara att trafiksäkerhetsarbetet är spritt på många myndigheter och organisationer. Samordningsarbetet är därför svårt. Trafiksäkerhetsrådets arbete är naturligtvis viktigt. Hur stor roll rådet spelar för trafiksäkerhetsarbetet är dock oklart.

Under 1980-talet har staten årligen satsat 35--40 milj.kr. på trafiksäkerhetsinformation. Inom det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet har t.ex. en stor del av dessa resurser satsats på landsomfattande kampanjer. Det är troligt att sådana kampanjer inte upplevts som tillräckligt näraliggande för att få genomslagskraft.

Aktuella utredningar

Trafiksäkerhetsarbetets olika delar ses kontinuerligt över. I detta sammanhang kan nämnas riksrevisionsverkets rapporter om trafiksäkerhetsinformationen resp. fordonskontrollen. Vidare kan nämnas översynen av huvudmannaskapet för bilregistret, länsstyrelsernas nya roll på trafiksäkerhetsområdet, utredningen om transportrådet, den föreslagna utredningen om trafikövervakningen samt översynen av förarutbildningen och körkortsförfattningarna (KK 2000). Dessa utredningars förslag bör kunna utgöra underlag för en effektivisering av trafiksäkerhetsarbetet.

Utredningsuppdraget

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att en särskild utredare bör tillkallas med uppgift att se över det offentliga trafiksäkerhetsarbetets inriktning och organisation. Syftet är att få en organisatorisk struktur som förbättrar trafiksäkerhetsarbetet och utnyttjandet av satsade resurser, renodlar olika intressenters ansvar och ökar medborgarnas engagemang i trafiksäkerhetsarbetet. Den nya organisatoriska strukturen skall bidra till att utveckla och genomföra de effektiva och kraftfulla trafiksäkerhetsåtgärder som krävs för att uppnå de av riksdagen uppställda målen. I uppdraget bör också ingå att göra en prioritering av olika trafiksäkerhetsinsatser.

Som tidigare nämnts är det många som verkar inom trafiksäkerhetsområdet. Ambitionen bör vara att minska antalet organ som verkar inom trafiksäkerhetsområdet och ge dem en klarare ansvarsfördelning. Även om ambitionen uppnås krävs en kraftfull samordning i framtiden. Utredaren bör därför särskilt överväga hur samordningen inom trafiksäkerhetsområdet skall utformas för att undvika dubbelarbete och få till stånd ett bättre utbyte av insatta resurser. En annan viktig fråga är uppföljningen av vidtagna åtgärders effekter.

Organisation

Den gynnsamma utvecklingen på trafiksäkerhetens område som följde av riksdagens beslut i mitten av 1960-talet har stagnerat. Ett skäl till detta kan vara att dagens trafiksäkerhetsarbete är organiserat efter förutsättningar som inte längre är relevanta. De av riksdagen fastställda målen kan därför inte nås med nuvarande organisation. Utredaren skall mot denna bakgrund se över dagens organisation av det offentliga trafiksäkerhetsarbetet på såväl central som regional/lokal nivå. Inriktningen skall vara att skapa en stark och rationell organisation som ser till helheten i trafiksäkerhetsarbetet och som kan göra avvägningar mellan och beakta de olika verksamhetsområdena trafikant, fordon och trafikmiljö. En utgångspunkt bör vara att den centrala nivåns uppgifter koncentreras till samordning, utveckling och uppföljning. Verksamheten på den regionala/lokala nivån bör samtidigt stärkas och breddas.

Utredaren bör pröva möjligheten att minska antalet organ inom den offentliga trafiksäkerhetssektorn. Utredaren skall föreslå vilka av TSVs nuvarande uppgifter som kan föras över till andra organ eller helt avvecklas. Härvid bör beaktas de problem som kan finnas med att ha tillsyn och operativ verksamhet i en organisation. I översynen skall även ingå att undersöka vilka möjligheter det finns att stärka det politiska inflytandet över samordningen av trafiksäkerhetsarbetet och de övergripande besluten.

Utredaren skall lämna förslag till prioritering mellan olika slag av trafiksäkerhetsinsatser. Som underlag till förslagen bör utredaren dels kartlägga de insatser som sker inom olika delar av samhället, dels identifiera i vilken omfattning olyckor hänför sig till områdena trafikant, fordon och trafikmiljö.

En rationell organisation är en viktig förutsättning för ett effektivt trafiksäkerhetsarbete. Det räcker dock inte med detta. Trafiksäkerhetsarbete handlar i stor utsträckning också om att skapa goda förutsättningar för att kunna vidta angelägna trafiksäkerhetsåtgärder. Därvid är den folkliga förankringen ytterst viktig för att få acceptans för vissa nödvändiga åtgärder som annars skulle kunna upplevas som begränsningar av den personliga friheten. Utredaren skall därför lämna förslag om hur samhället på ett bättre sätt kan tillgodogöra sig frivilligorganisationernas insatser i trafiksäkerhetsarbetet. Utredaren skall vidare föreslå de förändringar som behöver göras för att åstadkomma den eftersträvade rationaliseringen och effektiviseringen.

Att vissa trafiksäkerhetsfrågor ännu inte är färdigutredda samt att regeringens förslag om transportrådet (TPR) inte är klara i alla dess detaljer gör det nödvändigt att utredaren håller sig underrättad om vilka organisatoriska förändringar som en nedläggning av TPR föranleder.

Vissa specialfrågor

Fordonskontroll och förarprov

Enligt dagens system skall förarprov avläggas inför en tjänsteman hos TSV eller befattningshavare vid försvarsmakten som har förordnats att förrätta förarprov. Även vissa lärare i gymnasieskolan får förrätta förarprov.

Fordons trafiksäkerhet kontrolleras i dag av behörig tjänsteman hos ASB, TSV och polisen. Hos ASB, som även gör föreskriven miljökontroll, sker kontrollen efter inställelse, medan TSV och polisen kontrollerar fordon "på väg".

Förar- och fordonsprövaruppgifterna är i dag, i de delar de utförs av TSV, samlade inom verkets regionala organisation. Utredaren bör i sitt arbete undersöka möjligheterna att samordna alla förar- och fordonsprövaruppgifter i en gemensam organisation. Utredaren skall således föreslå lämpligt huvudmannaskap för fordonskontrollen och förarproven.

I prop. 1989/90:155 om förnyelse av polisen aviseras att en särskild utredare skall tillkallas för att se över vissa trafikövervakningsfrågor, bl.a. vilken myndighet polisen skall samarbeta med när det gäller kontroll av fordon på väg samt hur denna samverkan skall utformas. Den särskilde utredaren för översynen av trafiksäkerhetsarbetet bör därför samråda med den särskilde utredaren för trafikövervakningsfrågor.

Normbeslut

Enligt gällande bestämmelser kan TSVs normbeslut i allmänhet överklagas till regeringen. Ett exempel som kan nämnas i sammanhanget är TSVs beslut enligt 64 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) om högsta tillåtna hastighet.

I augusti 1989 beslöt TSV, av miljöskäl, att på ca 60 mil av landets motorvägar sänka högsta tillåtna hastighet från 110 km/tim. till 90 km/tim. Detta beslut innebar att ett orimligt stort antal enskilda personer överklagade verkets beslut. Bl.a. mot denna bakgrund bör utredaren se över rätten att överklaga. Utredaren bör härvid i första hand inrikta sig på övergripande normbeslut och överväga om överklaganderätten i dessa fall bör tas bort.

Övriga frågor

Utredaren är oförhindrad att ta upp även andra frågor som har anknytning till dem som har nämnts i det föregående.

I sitt arbete skall utredaren i den utsträckning det kan ha betydelse för ställningstagandena göra en internationell jämförelse såväl med avseende på Norden som andra länder. Därvid skall också EG-aspekten i utredningsverksamheten (dir. 1988:43) beaktas.

De ekonomiska konsekvenserna av föreslagna åtgärder skall belysas. En utgångspunkt skall härvid vara en reducering av administrationskostnaderna med 10 % enligt regeringens skrivelse 1990/91:50.

Utredningsuppdraget bör bedrivas i samarbete med de myndigheter och organisationer som arbetar med eller berörs av vägtrafiksäkerhetsarbete. Utredaren bör kunna biträdas i sitt arbete av statskontoret och riksrevisionsverket.

Utredaren bör redovisa de anslagstekniska förändringar som förslagen innebär.

Uppdraget skall redovisas senast den 2 september 1991.

Utredaren skall beakta vad som anförts i direktiven (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Beträffande frågor som berör förhållandet mellan staten som arbetsgivare och anställda med statligt reglerade löner bör utredaren vid arbetets påbörjande samt vidare under arbetets gång informera berörda huvudorganisationer och i förekommande fall annan berörd central arbetstagarorganisation med vilka staten har eller brukar ha avtal om löner och andra anställningsvillkor samt bereda dem tillfälle att framföra synpunkter.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för kommunikationsdepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppgift att utreda tidigare redovisade inriktning och organisation av det offentliga trafiksäkerhetsarbetet samt

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare samt annat biträde åt utredningen.

Vidare hemställer jag att kostnaderna skall belasta sjätte huvudtitelns anslag A 2. Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.