Beslut vid regeringssammanträde den 8 september 1994

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda frågor om hur kvinnor och män bemöts inom hälso- och sjukvården.

Utredaren skall

• kartlägga hur kvinnor och män bemöts när de söker råd och hjälp inom hälso- och sjukvården,
• undersöka i vilken utsträckning könstillhörighet i sig påverkar hur kvinnor respektive män bemöts och behandlas inom hälso- och sjukvården,
• belysa internationella erfarenheter och kunskaper inom området,
• analysera vad som påverkar hälso- och sjukvårdspersonalens beteende i mötet med patienter liksom orsaker till skillnader i bemötande och vid behandling som följd av könstillhörighet hos såväl patient som personal,
• analysera och redovisa vilka effekter skillnader i bemötande och vid vård och behandling kan ha ur ett folkhälsoperspektiv,
• föreslå åtgärder som kan bidra till att utjämna skillnader mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso- och sjukvården i den mån dessa skillnader har sin grund i könstillhörighet och inte är relevanta för aktuell sjukdomsbild och vårdbehov.

Utredaren skall även kartlägga och redovisa kunskapsläget vad gäller i första hand sjukdomen primär fibromyalgi, men också Duchennes muskel- dystrofi och mot denna bakgrund analysera forsknings- och andra resursbehov.

Målen för hälso- och sjukvården

Till hälso- och sjukvårdens uppgifter hör att förebygga ohälsa och återfall i tidigare sjukdom, att efter utredning och diagnos behandla och bota sjukdom och att genom habilitering/rehabilitering, omvårdnad och smärtlindring lindra effekterna av sjukdom och stödja dem som drabbas av sjukdom.

Det övergripande målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Detta mål omfattar alltså alla oavsett kön, ålder, sociala förhållanden, inkomst och bostadsort.

Bemötande, vård och behandling i ett könsperspektiv

Den svenska hälso- och sjukvården har i ett internationellt perspektiv god kvalitet och stora resurser till sitt förfogande. Undersökningar visar också att en mycket stor del av befolkningen har stort förtroende för hälso- och sjukvården. De som själva har erfarenhet av att vara patient är i regel mer positiva än de som inte har personlig erfarenhet av vården. Personalens kunnighet, tjänstvillighet, varsamhet och omtanke vid vård och behandling framhålls ofta.

Det stora förtroende som allmänheten generellt har för hälso- och sjukvården i vårt land innebär självfallet inte att det i vissa delar saknas grund för kritik eller önskemål om att den skall förbättras. En del av kritiken har gällt brister i det bemötande man som vårdsökande får snarare än det rent medicinska innehållet i behandlingen sedan diagnos ställts. Människor har ibland upplevt att det varit svårt att få kontakt med läkare eller, när de väl fått det, att deras problem inte tagits riktigt på allvar eller utretts tillfredsställande.

Systematiserad dokumentation saknas i princip vad gäller hur människor bemöts inom hälso- och sjukvården och därmed också närmare uppgifter om könsskillnader i dessa avseenden. Men vissa studier om kvinnors hälsa visar att kvinnor bemöts och behandlas på annat sätt än män. Kvinnor söker också vård oftare än män och för andra symtom. Även kvinnors sätt att beskriva sitt hälsotillstånd och sina symtom skiljer sig från männens. Detta får effekter på hur läkaren bedömer hälsotillståndet och sjukdomsbilden.

Effekterna förstärks av att den medicinska forskningen oftast har haft mannen som utgångspunkt och mannens kroppsfunktion som grund. Men kvinnors och mäns fysik skiljer sig åt, de har olika biologiska rytmer och sociala villkor m.m., vilket bl.a. kan få som följd att den symtombild kvinnor respektive män uppvisar vid samma sjukdom inte är likartad. Kvinnors symtom vid kärlkramp stämmer t.ex. inte överens med vad läkaren lärt sig vara en "typisk angina pectoris". Kvinnor med symtom på hjärtinfarkt eller kärlkramp har heller inte lika starka och tydliga EKG-förändringar - förändringar i den elektriska aktiviteten - i hjärtmuskeln som männen. Sådana skillnader kan bl.a. leda till att kvinnors sjukdomar underdiagnostiseras.

Motsatsen - överdiagnostik - kan också förekomma. Om detta är en bidragande orsak till att t.ex. såväl kvinnliga som manliga läkare oftare ställer en psykiatrisk diagnos på kvinnliga patienter än på manliga vet man inte, men det kan ifrågasättas om det alltid finns rent medicinska skäl till dessa skillnader eller om andra faktorer spelar in. Kvinnor behandlas också oftare med psykofarmaka än män.

Den övervägande delen av sjukvårdspersonalen är kvinnor. Endast när det gäller läkarna finns det fler män än kvinnor verksamma. Om det finns skillnader i bemötande och vid diagnos och behandling som har samband med att läkaren är en kvinna eller man är inte utrett. Men det finns vissa indikationer på att såväl kvinnliga som manliga patienter ibland tycks föredra kvinnliga läkare. Deras andel av läkarkåren ökar också för varje år.

Huvuddelen av den forskning som bedrivs och den statistik som produceras inom hälso- och sjukvården saknar könsperspektiv. Epidemiologiska studier av befolkningens hälsa är sällan könsuppdelad och bygger ibland på populationer med enbart män, t.ex. undersökningar av värnpliktiga. Detta innebär att det inom den medicinska vetenskapen i dag finns föga kunskap om de faktorer som skiljer kvinnors och mäns hälsa. Kvinnor har ett högre ohälsotal än männen samtidigt som de i genomsnitt lever längre. Även om kvinnors högre ohälsotal - åtminstone delvis - kan förklaras av andra faktorer än sjukdom, t.ex. frånvaro på grund av vård av sjukt barn eller av äldre anhöriga, finns det anledning att fråga sig i vilken mån forskningsresultat som baseras huvudsakligen på män är relevanta också för kvinnor.

Fibromyalgi och muskeldystrofi

Riksdagen har givit regeringen till känna (bet. 1988/89:SoU2, rskr. 1988/89:8) att det är angeläget att öka kunskaperna om såväl primär fibromyalgi och muskeldystrofi som andra skelett- och muskelsjukdomar och att det finns anledning att analysera forsknings- och andra resursbehov.

Fibromyalgi och muskeldystrofi hör hemma inom den stora gruppen sjukdomar i rörelseorganen, som omfattar både skelett- och muskelsjukdomar. Under senare år har allt större uppmärksamhet ägnats åt sjukdomar av detta slag. Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) presenterade t.ex. i februari 1991 en rapport om problemkomplexet "Ont i ryggen", där dels en vetenskaplig kunskapssammanställning , dels en syntes av denna kunskapssammanställning redovisades.

Fibromyalgi är enligt kunskapssammanställningen en inte vetenskapligt bekräftad diagnos på smärtor i nacke och arm. De kriterier som numera huvudsakligen tillämpas för att ställa diagnosen fibromyalgi är diffust lokaliserad kronisk värk, smärta eller stelhet som involverar alla fyra kroppskvadranterna samt frånvaro av annan sjukdom, t.ex. ledgångsreumatism. Huvudkriteriet är ömhet i minst 11 av 18 specificerade s.k. tenderpoints.

Smärttillstånd av dessa slag är mycket vanliga och tillhör de sjukdomsgrupper som ökar mest i Sverige för närvarande. Sedan år 1990 har Riksförsäkrings- verkets sjukhus i Tranås specialiserat sig på patienter med diagnosen fibromyalgi. Forsknings- och utvecklingsarbete om denna sjukdom pågår också vid regionsjukhuset i Linköping och vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Duchennes muskeldystrofi är en helt klarlagd genetisk sjukdom. I vårt land känner vi sannolikt till alla de familjer där det finns risk för nedärvning av sjukdomen. Den har svårartade följder med omfattande funktionshinder. Sjukdomen kan i dag inte botas, varför vården är inriktad på att stödja och lindra symtomen. Sedan lång tid tillbaka arbetar man med denna sjukdom vid de medicinska institutionerna, särskilt vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Uppdraget

Frågor om kvinnors och mäns hälsa i ett könsperspektiv uppmärksammas och diskuteras numera i allt större utsträckning. Regeringen behandlade frågan bl.a. i sin proposition 1993/94:147 om jämställdhetspolitiken Delad makt - delat ansvar och agerar genom berörda myndigheter, främst Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen, för att öka kunskaperna vad gäller kvinnors hälsa. Forsknings- och utvecklingsarbetet har också intensifierats och är inom vissa områden omfattande. Det gäller t.ex. hjärt- och kärlsjukdomarna, som också är de dominerande dödsorsakerna i vårt land. Trots detta finns det generellt sett föga kunskaper om de faktorer som skiljer kvinnors och mäns hälsa, vilka effekter detta har vid vård och behandling och i ett folkhälsoperspektiv.

En särskild utredare skall därför kartlägga hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso- och sjukvården och undersöka på vilket sätt könstillhörigheten i sig kan ha betydelse i dessa avseenden. Utredaren skall utifrån ett könsperspektiv analysera vad som påverkar sjukvårdspersonalens beteende i mötet med patienter och vilka effekter detta kan få vid vård och behandling och ur ett folkhälsoperspektiv.

Utgångspunkten för utredarens arbete bör vara en noggrann genomgång av det aktuella kunskapsläget vad gäller dels sådana skillnader i sättet att bemöta patienter som beror på kön, dels faktorer som skiljer kvinnors och mäns hälsa. Utredaren bör i detta arbete ta del av tillgängligt forsknings- och utvecklingsarbete, såväl inhemskt som internationellt, och analysera vilka slutsatser som kan dras.

Utredaren skall utifrån sin kartläggning och analys föreslå sådana åtgärder som kan vara motiverade för att uppnå hälso- och sjukvårdslagens (1982:763) mål om en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen.

Utredaren skall också kartlägga och redovisa kunskapsläget vad gäller sjukdomarna primär fibromyalgi och Duchennes muskeldystrofi. I detta sammanhang skall utredaren främst uppmärksamma fibromyalgi, som ännu ur strikt vetenskapligt hänseende är en omdebatterad diagnos. Utifrån sin kartläggning bör utredaren analysera forsknings- och andra resursbehov.

För utredarens arbete gäller kommittédirektiven till alla kommittéer och särskilda utredare om dels att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), dels beakta EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43).

Utredningsarbetet skall vara avslutat före utgången av år 1995.