Sammanfattning av uppdraget

En kommitté med parlamentarisk förankring skall se över vissa ungdomspolitiska frågor. Kommittén skall

• föreslå mål för ungdomspolitiken samt metoder för styrning, uppföljning och utvärdering av målens genomförande,
• föreslå åtgärder för att stärka ungdomars möjligheter till inflytande på olika nivåer i samhället,
• analysera ungdomars situation på bostads- och arbetsmarknaderna samt föreslå åtgärder för att underlätta ungdomars inträde på dessa områden.

Kommittén skall arbeta utåtriktat i syfte att skapa debatt samt fånga in olika åsikter om ungdomspolitiken.

Ungdomars livsvillkor är framtiden

Ungdomstiden - uppbrottet från barnaårens föräldraberoende på väg mot ett självständigt vuxenliv - innebär för de flesta ett starkt engagemang och en markerad vilja att påverka sin framtid. Unga människor väljer olika sätt att markera sin självständighet och frihet från föräldrarnas kontroll. Engage- manget kännetecknas ofta av stor kreativitet.

Denna kraft och kreativitet bär många med sig in i vuxenlivet. Men den har inte bara betydelse för enskilda individer utan är också en resurs för samhället i stort. Ungdomars kraft och idéer måste bättre tas tillvara inom en rad olika samhällsområden. Nya generationer måste känna att det finns positiva förväntningar på såväl deras idéer som deras förmåga. Därför måste ungdomars konstruktiva engagemang välkomnas och deras vilja att ta sin del av makten och ansvaret stödjas. Ungdomar måste uppmuntras att tidigt ta del av de rättigheter och skyldigheter som tillhör alla myndiga medborgare.

Inträdet i vuxenlivet kännetecknas av möjligheten att skapa sig ett självständigt liv. En viktig förutsättning för detta är en god utbildning. Regeringens omfattande satsning på utbildningsinsatser har gett dagens ungdomar bättre chans till utbildning än någon tidigare generation. Därmed får fler ungdomar möjlighet att skaffa sig de kunskaper som krävs för ett aktivt medborgarskap, ett utvecklat arbetsliv och vidare studier. Dagens unga generation är mer kvalificerad och kompetent än någon tidigare generation.

Utbildningstiden har förlängts väsentligt under de senaste decennierna, bl.a. som ett resultat av att kraven skärpts i de flesta yrken och att yrkesstrukturen har förändrats mot fler kvalificerade arbeten. Detta ställer i sin tur krav på skolan att anpassa undervisningen så att alla elever får rimliga förutsättningar att klara av studierna. De ökade kraven kan emeller- tid också få som konsekvens att de ungdomar som inte fullföljer sin skolutbildning, t.ex. beroende på att de är skoltrötta eller dåligt studiemotiverade, i framtiden får än svårare att komma in på arbetsmarknaden. Dessa ungdomar löper därmed risk att ställas utanför det normala samhällslivet. För de ungdomar som fullföljer sin utbildning innebär den förlängda utbildningstiden att de träder in på arbetsmarknaden allt senare och att deras möjligheter till självständig försörjning fördröjs.

Vidare har möjligheten att få ett arbete en central betydelse för ungdomars möjligheter att skapa sig ett självständigt liv. Som en följd av de senaste årens svårigheter på arbetsmark-naden har ungdomar, liksom andra delar av befolkningen, drabbats hårt av arbetslöshet. I oktober 1995 låg arbetslösheten bland ungdomar mellan 20 - 24 år på 14,4 procent av arbetskraften, att jämföras med oktober 1990 då motsvarande siffra var 3,6 procent.

Den höga arbetslösheten leder till stora svårigheter för många ungdomar att självständigt ordna sin försörjning. Den höga ungdomsarbetslösheten är dessutom särskilt allvarlig för samhället om den medför att en stor del av den framtida arbetskraften aldrig kommer in på arbetsmarknaden.

Slutligen är den egna bostaden en viktig del i undomars strävan mot ett självständigt vuxenliv. Som nytillträdande på bostadsmarknaden har ungdomar i hög grad varit hänvisade till nyproducerade bostäder, vilka haft en hög kostnadsutveckling under senare år. Denna utveckling har bidragit till att ungdomar har fått det väsentligt svårare än tidigare att skaffa sig en egen bostad. Statistiken visar också att ungdomar flyttar hemifrån allt senare.

Dessa olika faktorer, som var och en har sin egen förklaring, försvårar ungdomars möjligheter att skapa sig ett självständigt liv och försenar därmed deras inträde i vuxenlivet. Detta riskerar att skapa en frustration hos många ungdomar, vilken i sin tur ökar risken för negativa subkulturer, missbruk, kriminalitet och utslagning. Det allt senare inträdet på arbetsmarknaden ökar också ungdomarnas beroende av stöd från sina föräldrar. En utveckling som innebär att unga människors framtidsmöjligheter blir allt mer beroende av deras sociala och ekonomiska bakgrund kan inte förenas med regeringens strävan att ge alla unga människor samma goda möjligheter till den bästa starten i livet. Lika lite kan ett ökat bidragsberoende accepteras.

Regeringens ambition är att Sverige skall bli ett föregångsland för ett jämlikt, rättvist och modernt kunskapssamhälle. Det förutsätter självständiga medborgare med förmåga att både ta egna initiativ och samverka med andra, en bred social och kulturell kompetens samt förmåga att förena teori och praktik. I utvecklingen av kunskapssamhället ligger en risk för att stora grupper slås ut men också en möjlighet att skapa ett samhälle där varje individs förmåga kan få växa och tas tillvara. En ungdomspolitik för framtiden måste därför skapa möjligheter för och ge stöd till alla ungdomar att söka sin plats i ett framtida kunskapssamhälle.

Svenska ungdomar har i en europeisk jämförelse haft möjlighet till ekonomisk och social självständighet relativt tidigt, oavsett bakgrund. De har tidigt fått lära sig att ta eget ansvar och självständigt planera sina liv, vilket setts som en viktig välfärdsfördel. Det är angeläget att även i framtiden värna om den möjligheten. Olika åtgärder bör därför övervägas för att underlätta ungdomars inträde i vuxenlivet och motverka ökade klassklyftor inom ungdomsgruppen.

Den svenska ungdomspolitiken

Ungdomspolitiken är inte relaterad till en särskild sektor av samhället utan i stället till en särskild målgrupp och dess behov. Ungdomspolitiken syftar därför inte i första hand till att utveckla specifika åtgärder för ungdomar utan snarare till att anlägga ett ungdomsperspektiv på allmänna åtgärder inom olika sektorer, utifrån ungdomars behov och livssituation. Ungdoms- politiken bygger på en ansvarsfördelning mellan de myndigheter och andra som har sakansvar för olika verksamhetsområden. En grundläggande princip är att varje myndighet inom sitt område har samma ansvar för ungdomar som för den övriga befolkningen.

Det praktiska genomförandet av huvuddelen av ungdomspolitiken ligger i stor utsträckning på kommunerna och andra aktörer på den lokala nivån. Ungdomsstyrelsen har ett särskilt ansvar att bevaka och samordna de statliga myndigheternas arbete inom området samt att stödja utvecklingen av kommunernas och föreningslivets arbete med ungdomsfrågor.

Motiven för en samlad ungdomspolitik finns i behovet av såväl kontinuitet som förnyelse i samhällets utveckling. För att förvalta och utveckla det demokratiska samhälle som har byggts upp under generationer är det nödvändigt att dagens ungdomar rustas för denna uppgift. Men samhället måste också ha förmågan att ta till vara den potential för förnyelse, i form av nya kunskaper, idéer och värderingar, som varje ny generation för med sig. För att insatserna riktade till ungdomar inom olika politikområden skall bli effektiva, såväl kvalitetsmässigt som resursmässigt, krävs vidare att de samordnas och utgår från en gemensam syn på vad som skall uppnås.

Mål för ungdomspolitiken

Riksdagen godkände i maj 1994 ett antal riktlinjer för ungdomspolitiken (prop. 1993/94:135, bet. 1993/94:KrU31, rskr. 1993/94:354). Riktlinjerna skall ge vägledning för statliga och kommunala insatser för ungdomar. I enlighet med riksdagens beslut skall regeringen återkommande redovisa utvecklingen inom ungdomsområdet för riksdagen och då ta upp frågan om riktlinjernas utformning.

Regeringen anser att de nuvarande riktlinjerna bör ersättas av mer konkreta mål för ungdomspolitiken. Nuvarande riktlinjer är för vaga till form och innehåll för att möjliggöra en reell och effektiv uppföljning och utvärdering av samhällets insatser. Riktlinjerna är inte heller utvecklade utifrån en tydlig målstyrningsmodell. En viktig utgångspunkt är att målen skall fungera som ett effektivt styrmedel för en sektorsövergripande ungdomspolitik.

De ungdomspolitiska målen bör formuleras så att de får ett tydligt genomslag i utformningen av politiken inom olika samhällsområden. Därför bör huvuddelen av de enskilda målen vara direkt relaterade till de sektorer som är av särskild betydelse för ungdomars livssituation. Målen för ungdomspolitiken får, i likhet med målen för jämställdhetspolitiken, inte stå i strid med målen för arbetsmarknads-, bostads- och utbildningspolitiken.

En målstyrningsmodell förutsätter att målen är erkända och förankrade hos berörda parter för att fungera effektivt. En utgångspunkt bör vara att målen skall vara vägledande för statliga åtgärder riktade till ungdomar men även fungera som ett stöd för kommunala åtgärder och övrigt lokalt ungdomsarbete. Målen för ungdomspolitiken bör därför utvecklas genom ett aktivt utåtriktat arbete som syftar till att skapa debatt och fånga in ungdomars, ungdomsarbetares och relevanta beslutsfattares åsikter om ungdomspolitiken.

Utvecklingen av en samlad ungdomspolitik är inte unik för Sverige. I många europeiska länder har, utifrån skilda nationella förutsättningar, en liknande utveckling skett under det senaste decenniet.

Vid utformningen av såväl mål som åtgärder inom ungdomspolitiken kan erfarenheter från andra länder därför ge möjligheter till intressanta jämförelser och reflektioner.

Ungdomars inflytande och delaktighet

Ungdomar har rättigheter och skyldigheter, precis som alla andra medborgare. En förutsättning för att kunna utöva och uppfylla dessa är att ungdomarna blir delaktiga i utvecklingen av samhället. Ungdomars deltagande i samhällsstyrningen, deras möjlighet att utöva inflytande och påverka sin och andras situation, är därför centrala frågeställningar för ungdomspolitiken.

Vuxnas attityd till unga spelar en viktig roll i detta sammanhang. Erfarenheterna från olika demokratiprojekt visar att inflytandet måste vara reellt och bygga på ungdomars egna villkor för att det skall uppfattas som intressant för ungdomarna själva. Ungdomar kan inte ta makt om inte vuxna också är beredda att ge ifrån sig av sin makt. Det handlar ofta om att förändra sin attityd som vuxen, att stödja, inte styra.

Ungdomars rätt till inflytande kan gälla många olika verksamheter och aspekter av beslutsfattandet. Mest naturligt är kanske ungdomars rätt till inflytande över de verksamheter som särskilt berör dem, skolan, olika fritidsaktiviteter m.m. Det är dock lika viktigt att ge ungdomar reella möjligheter att också kunna påverka samhällets utveckling i stort, oavsett om det gäller lokal eller nationell nivå.

Det finns ett flertal utredningar som har behandlat frågan om ungdomars inflytande och delaktighet. Ungdomsutredningens betänkande Ungdom och makt (SOU 1991:12) behandlade specifikt ungdomars inflytande på olika områden. Som ett resultat av utredningen har Ungdomsstyrelsen och tidigare Statens ungdomsråd gett särskilt stöd till utvecklingen av lokala demokratiprojekt för ungdomar.

Ett antal statliga utredningar behandlar för närvarande inflytandefrågor som i skiftande grad berör ungdomar, bl.a. inom utbildnings- och försvarsområdet. Därtill ser Åldersgränsutredningen (C 1995:02) över åldersgränser som är väsentliga för ungdomars möjligheter till inflytande och delaktighet i samhället.

Den senaste svenska maktutredningen (dir. 1985:36) urskilde fyra styrformer bakom den moderna välfärdsstatens utveckling: den politiska demokratin, byråkratin, organisationerna och marknaden. Ungdomars inflytande och delaktighet i dessa olika styrformer varierar. Såväl ungdomars valdeltagande som deras representation i riksdag och kommunfullmäktige har ökat under de senaste åren. Däremot visar en nyligen genomförd studie om ålderssammansättningen i centrala myndigheters styrelser och i det statliga kommittéväsendet (Ds 1995:58) att andelen ledamöter under 30 år endast utgör 0,4 procent i statliga myndigheters styrelser och 1,7 procent i statliga kommittéer. Studien visar även ett tydligt samband mellan ålders- och könsfördelning. I de yngre generationerna är könsfördelningen betydligt jämnare än i de äldre.

En annan oroande utveckling är att antalet ungdomar som är aktiva i s.k. idéburna föreningar, t.ex. politiska ungdomsförbund, religiösa organisationer eller miljöorganisationer, har minskat kraftigt under de senaste 15 åren.

Ungdomar tycks ha blivit alltmer skeptiska till dagens styrformer, och väljer ofta att dra sig undan istället för att försöka påverka genom att göra sin röst hörd. Många ungdomar värjer sig mot de traditionella och representativa arbetsformerna för inflytande genom t.ex. politiska partier eller intresseorganisationer. Ungdomars inställning till inflytande och delaktighet karaktäriseras ofta av en önskan om okomplicerade och projektinriktade arbetsformer samt snabba resultat i konkreta frågor.

Ungdomars arbetsmarknad

Arbetslöshet är en tragedi vem det än drabbar. För samhället är ungdomsarbetslösheten särskilt allvarlig. Ett samhälle som inte kan erbjuda sina unga en meningsfull och utvecklande sysselsättning i form av utbildning eller arbete riskerar att brytas sönder. Ungdomsarbetslösheten kan därmed bli ett allvarligt hot mot hela samhället.

Trots ekonomisk konjunkturuppgång ligger ungdomsarbetslösheten fortfarande kvar på oacceptabelt höga nivåer. I oktober 1995 var den relativa arbetslösheten i åldern 16 - 24 år 15 procent, eller drygt dubbelt så hög som för den övriga befolkningen. Det innebär ca 70 000 öppet arbetslösa ungdomar. Därtill var ca 50 000 ungdomar sysselsatta i olika former av arbetsmarknadsåtgärder. Samtidigt har andelen ungdomar i arbetskraften minskat kraftigt under 1990-talet, bl.a. på grund av att andelen ungdomar som går vidare till högskolestudier ökat markant. Konjunkturvändningen har dock inneburit att även ungdomar i större utsträckning får arbete.

En analys av ungdomars arbetsmarknadssituation visar på en komplex problembild. Ungdomsarbetslösheten har alltsedan början av 1960-talet ökat mer än arbetslösheten för de äldre. Ungdomar svarar också för en stor del av den konjunkturberoende variationen av arbetslösheten. Under det stora sysselsättningsfallet i Sverige mellan åren 1990 och 1993, då den totala sysselsättningen minskade med drygt en halv miljon personer, svarade ungdomar för cirka hälften av detta. Andelen långtidsarbetslösa bland arbetslösa ungdomar är fortfarande relativt hög, ca 18 procent i oktober 1995. Många ungdomar, särskilt de med bristande grundutbildning, riskerar att aldrig komma in på arbetsmarknaden. Statistiken visar också på en tydligt könsuppdelad arbetsmarknad även bland ungdomar. Förändringar i arbetslösheten bland unga män är främst beroende av konjunkturvariationer medan den bland unga kvinnor i högre grad är beroende av förändringar i den offentliga konsumtionen. Ungdomars arbetsmarknadssituation präglas också av att de i betydligt högre utsträckning än vuxna är hänvisade till tillfälliga anställningar. I slutet av år 1994 återfanns mer än 40 procent av de anställda ungdomarna i en tillfällig anställning, vilket kan jämföras med 11 procent bland 25 - 54- åringarna. För ungdomar handlar det därför inte bara om att få ett jobb utan också om att få varaktigt fotfäste på arbetsmarknaden.

Inriktning och utformning av arbetsmarknadsåtgärderna för ungdomar har varierat stort under det senaste decenniet. Under 90-talets lågkonjunktur infördes s.k. ungdomspraktik som snabbt blev den dominerande åtgärden. Denna åtgärd har successivt avvecklats. Nyligen gjordes i stället en uppdelning av ansvaret för arbetsmarknadsåtgärder för ungdomar utifrån målgruppens ålder. Fr.o.m. den 1 oktober 1995 erbjuds kommunerna att ta ett samlat ansvar för arbetslösa ungdomar fram till halvårsskiftet det år de fyller 20 år. Kommunerna ges ersättning från staten för verksamheten men får själva avgöra inriktning på åtgärderna samt hur hög ersättning ungdomarna skall få. För ungdomar mellan 20 och 24 år är s.k. arbetsplatsintroduktion samt arbetsmarknadsutbildning de vanligaste åtgärderna. I slutet av oktober 1995 omfattades ca 11 000 ung-domar av respektive åtgärd. Under innevarande år görs även en större satsning på s.k. datortek, där arbetslösa ungdomar under tre månader får lära sig att arbeta med moderna dataprogram. Verksamheten beräknades vid starten omfatta i genomsnitt ca 30 000 ungdomar per månad.

Arbetsmarknadsåtgärder för ungdomar bör utformas utifrån samma utgångspunkter som arbetsmarknadspolitiken i övrigt. Arbetsmarknadspolitiken skall i sin förlängning bidra till ekonomisk tillväxt genom att kompetensutvecklingen intensifieras och arbetslinjen stärks. Samtidigt finns det lokalt ett starkt behov av samordning av de åtgärder som riktar sig till ungdomar inom näraliggande områden, t.ex. inom arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitiken.

Flera utredningar pekar på brister i lokal samverkan mellan den statliga arbetsmarknadspolitiken och verksamheter inom kommunala förvaltningar, trots att det på många sätt finns ett ömsesidig beroende mellan dessa. Ungdomsgruppen står i hög utsträckning utanför arbetslöshetsförsäkringarna och belastar därmed vid arbetslöshet i hög grad kommunernas kostnader för socialbidrag. Kommunerna måste betraktas som en av arbetsförmedlingarnas viktigaste samverkansparter när det gäller att få fram meningsfulla och kompetenshöjande åtgärder för ungdomar. Flera utredningar har pekat på vikten av att åtgärder riktade till ungdomar bör vara så organiserade och utformade att rundgången mellan olika offentliga system kan minimeras.

Arbetsmarknadsåtgärder har kritiserats av ungdomar för att de alltför ofta präglats av att ungdomarna tilldelas en i förväg fastställd åtgärd, där utrymmet för ungdomars egna initiativ har varit begränsat. Framtidens arbetsmarknad kommer att ställa nya krav på de arbetssökande. Det är inte troligt att tydligt definierade yrken med tillhörande utbildning kommer att efterfrågas på samma sätt som tidigare. Ungdomar kan komma att i större utsträckning än i dag behöva skapa sina egna jobb. Att hitta former för arbetsmarknadsåtgärderna som tar till vara och utvecklar ungdomars kreativitet och entreprenörskap blir därför allt viktigare. Projektinriktade arbetsformer har i många sammanhang, t.ex. av Urkraft i Skellefteå och föreningen Frontlöparna i Århus, Danmark, använts för att lyfta fram deltagarnas initiativkraft.

Ungdomars bostadsmarknad

Det egna boendet spelar en viktig roll i den process som gör unga människor till vuxna individer. Tidigare har ungdomars problem på bostadsmarknaden främst handlat om tillgången på bostäder. Framförallt i storstäderna har bostadsbristen drabbat ungdomar. I dag är det främst de ökande boendekostnaderna, och därmed finansieringen av det egna boendet, som är det största problemet. Detta har accentuerats genom den höga ungdomsarbetslös- heten och därmed ungdomars minskad ekonomiska resurser.

Förutom barnfamiljer har även ungdomar i åldern 18 - 28 år möjlighet att få bostadsbidrag. I maj 1994 fick sammanlagt drygt 40 000 ungdomar bidrag enligt dessa regler. Bostadsbidraget fungerar främst som ett högkostnadsskydd för ungdomar med mycket låga inkomster, vilket gör att cirka 60 procent av denna grupp är studerande. Bostadsbidragen täcker i genomsnitt 19 procent av bostadskostnaden för de ungdomar som får bostadsbidrag.

Förutom att bostadskostnaderna generellt sett upptar en allt större andel av den disponibla inkomsten blir det också allt vanligare att det krävs någon form av ekonomisk insats för att få en bostad. Den enskildes och föräldrarnas ekonomiska resurser blir därför allt viktigare för ungdomars möjligheter att skaffa en egen bostad.

Den bostadspolitiska utredningen (N 1995:01) har i uppgift att se över frågan om bosparande generellt. Ungdomar i åldern 16 - 25 år har i dag tillgång till en särskild form av bosparande, s.k. ungdomsbonus, genom lagen (1988:846) om ungdomsbosparande. Lagen innebär bl.a. att staten bekostar en särskild bonusränta för dem som använder denna sparform.

Ungdomars minskade möjligheter att skaffa sig en egen bostad tenderar att leda till en senare utflyttning från föräldrahemmet. Att vara "mambo" eller att flytta tillbaka till föräldrarnas hem, är i dag inte ovanligt bland ungdomar. De höga kostnaderna gör att även alternativa lösningar vad avser boendeformer och bostadstyper blir intressanta om de innebär lägre kostnader för den enskilde unge.

Uppdrag

Av det föregående framgår att vissa tendenser i samhällsutvecklingen försvårar ungdomars möjligheter att skapa sig ett självständigt liv och försenar därmed deras inträde i vuxenlivet. För att komma till rätta med de problem detta innebär krävs lösningar inom flera olika samhällsområden. Det finns vidare behov av att utveckla tydligare mål för ungdomspolitiken, vilka är möjliga och meningsfulla att utvärdera. En kommitté med parlamentarisk förankring bör därför tillkallas för att utarbeta förslag till mål för ungdomspolitiken samt föreslå åtgärder för att stärka ungdomars inflytande och underlätta deras inträde på de framtida arbets- och bostadsmarknaderna.

Mål för ungdomspolitiken

Kommittén skall föreslå konkreta och mätbara mål för ungdomspolitiken samt metoder och organisation för styrning, uppföljning och utvärdering av målens genomförande. Den regionala nivåns roll skall härvid uppmärksammas. Kommittén skall genom ett utåtriktat arbete uppmuntra en diskussion om målen bland berörda parter.

Kommittén skall även analysera för- och nackdelar med ungdomars senare inträde på arbetsmarknaden.

Kommittén skall studera ungdomspolitiken i ett antal jämförbara europeiska länder och utifrån ett sådant perspektiv analysera svensk ungdomspolitik.

Ungdomars inflytande

Kommittén bör i sitt arbete sammanställa och analysera den erfarenhet som finns inom området och utifrån detta föreslå åtgärder för att stärka ungdomars inflytande och delaktighet i samhället på olika nivåer och inom olika sektorer.

Kommittén skall särskilt belysa förändringar i ungdomars sätt att organisera och kanalisera sitt engagemang i samhällsfrågor och faktorerna bakom denna förändring. Kommittén skall föreslå åtgärder för att utveckla former för inflytande som tar till vara ungdomars ökade benägenhet att organisera sig och utöva inflytande på andra sätt än de traditionella. Kommittén skall även se över möjligheterna till förändringar av bl.a. arbetsformer olika politiskt sammansatta organ i syfte att öka ungdomars intresse att delta i politiskt arbete. I dessa frågor skall kommittén samråda med Kommittén (C 1995:05) för medborgarnas inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen.

Ungdomars framtida arbetsmarknad

Kommittén skall analysera behovet av särskilda arbetsmarknadsåtgärder för ungdomar samt föreslå åtgärder i syfte att stärka ungdomars möjligheter att långsiktigt etablera sig på arbetsmarknaden. Kommittén skall i dessa delar samråda med Arbetsmarknadspolitiska kommittén (A 1994:01).

Vissa frågeställningar bör i detta sammanhang särskilt uppmärksammas. Kommittén skall analysera relationen mellan prognoser om den framtida arbetsmarknaden, ungdomars faktiska utbildningsval och önskemål om framtida arbete samt existerande inriktning av arbetsmarknadsåtgärder för ungdomar. Kommittén skall utifrån detta föreslå åtgärder inom såväl arbetsmarknads- som utbildningspolitiken i syfte att stimulera ungdomars entreprenörskap och framtida arbetsmöjligheter inom kommande tillväxtbranscher.

Kommittén skall analysera förutsättningarna att genom olika åtgärder öka ungdomars möjligheter till anställning inom privat sektor. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att identifiera och analysera eventuella hinder för en sådan utveckling.

Kommittén skall också undersöka behovet av alternativa arbetsmarknads- och utbildningsåtgärder för de grupper av ungdomar som har bristande grundutbildning eller som av andra orsaker riskerar att hamna i permanent arbetslöshet samt föreslå de åtgärder som bedöms lämpliga. I regeringens tillväxtproposition (1995/96:25) anges att regeringens avsikt är att under mandatperioden inleda en försöksverksamhet med kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. Kommittén skall ta del av erfarenheter av liknande utbildningar i andra länder. Behovet av anpassning till svensk näringslivsstruktur och dess framtida utveckling samt utvecklingen av ett alltmer flexibelt yrkesliv bör därvid beaktas.

Kommittén skall även föreslå möjliga åtgärder för att, i avvaktan på reguljärt arbete, underlätta sysselsättning för ungdomar inom sådana områden där det finns tydliga behov, men där förutsättningar för en privat marknad saknas och reguljära insatser är starkt begränsade. Det är i detta sammanhang av avgörande betydelse att risken för inlåsningeffekter minimeras.

Kommittén skall vidare föreslå nya former för åtgärder med syfte att stärka ungdomars inflytande över sin sysselsättning och stimulera entreprenörskap. Härvid bör särskilt den kooperativa formen uppmärksammas.

Kommittén skall analysera behovet av att stärka samverkan mellan den kommunala socialpolitiken, den statliga arbetsmarknadspolitiken och de olika utbildningsvägar som finns för ungdomar. Kommittén skall analysera hur befintliga resurser inom olika samhällssektorer som i dag går till ungdomar kan utnyttjas effektivare i syfte att få alla ungdomar i utbildning, arbete eller annan aktiv verksamhet. Kommittén skall därvid överväga möjligheterna till och analysera effekterna av ett samlat kommunalt ansvar för åtgärder riktade till ungdomar t.o.m. 24 år. Kommittén skall i detta sammanhang även överväga behovet av särskilda stödstrukturer för detta ändamål.

En precisering av kommitténs direktiv inom det arbetsmarknadspolitiska området kan bli aktuell under våren 1996 i samband med arbetet med den arbetsmarknadspolitiska propositionen 1996.

Ungdomars framtida bostadsmarknad

Kommittén skall analysera utvecklingen av bostadsförsörjningen för ungdomar och undersöka ungdomars önskemål och prioriteringar vad avser bostadstyper, boendeformer, standard och kostnader samt föreslå åtgärder för att öka tillgången på bostäder som svarar mot ungdomars efterfrågan. Kommittén skall här samverka med Boverket som har fått i uppdrag att utvärdera och sprida erfarenheter och nya idéer kring billiga och bra ungdomsbostäder.

Kommittén skall analysera möjligheten till och kostnaderna för att skapa särskilda stimulanser som ökar ungdomars bosparande samt föreslå eventuella åtgärder med anledning av detta. Kommittén skall därvid se över lagen (1988:846) om ungdomsbosparande. En utgångspunkt bör vara att bosparandet skall vara lika användbart för alla ungdomar, oavsett framtida val av bostadsform. Kommittén skall i dessa delar samråda med Bostadspolitiska utredningen (N 1995:01).

Uppläggning av arbetet

Utredningsuppdraget skall vara avslutat senast vid utgången av februari 1997. Kommittén skall före den 1 oktober 1996 redovisa sina förslag till mål för ungdomspolitiken.

Ungdomspolitiken bör utvecklas i dialog med berörda intressenter på området. Utredningsarbetet bör därför präglas av ett aktivt utåtriktat arbete som syftar till att skapa debatt och fånga in ungdomars, ungdomsarbetares och relevanta beslutsfattares åsikter om ungdomspolitiken. Kommittén bör särskilt utveckla en dialog med ungdomar om den framtida ungdomspolitiken. Såväl enkäter som offentliga utfrågningar och uppsökande verksamhet i olika ungdomsmiljöer bör vara en del av kommitténs utåtriktade arbete i detta avseende. Kommittén bör i övrigt, i de former som den själv finner lämpliga, inom respektive utredningsområde utbyta erfarenheter med och inhämta synpunkter från olika berörda intressenter. Kommittén bör samråda med andra utredningar, vars uppdrag särskilt berör dess arbete.

För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) och om jämställdheten mellan könen (dir. 1994:124).

Kommittén skall ange eventuella kostnadskonsekvenser av de förslag som läggs fram. I de fall förslagen medför ökade utgifter måste samtidigt förslag till finansiering genom omprioriteringar lämnas. Ökade utgiftsåtaganden kan inte finansieras på statsbudgetens inkomstsida. Ekonomiska konsekvenser för kommuner och landsting av kommitténs förslag bör redovisas. En strävan bör vara att inte lägga nya lagreglerade uppgifter på kommunerna.