Dir. 1997:118

Översyn av den varumärkesrättsliga lagstiftningen

-

Dir. 1997:118

Beslut vid regeringssammanträde den 16 oktober 1997.

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté tillkallas för att göra en samlad översyn av den varumärkesrättsliga lagstiftningen. Kommittén skall också se över vissa andra känneteckensrättsliga frågor med anknytning till varumärkesrätten.

Kommittén skall utföra översynen i samarbete med liknande arbeten i de andra nordiska länderna.

Bakgrund

Allmänt Det rättsliga skyddet för kännetecken för varor och tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet, dvs. varumärken och andra särskilda varukännetecken, regleras av varumärkeslagen (1960:644) och av kollektivmärkeslagen (1960:645).

Skyddet för näringskännetecken, firmor och andra kännetecken som en näringsidkare använder för sin verksamhet regleras av firmalagen (1974:156).

Som en övergripande beteckning för varumärkesrätten, firmarätten och andra typer av rättsskydd för individualiseringsmedel, t.ex. geografiska ursprungsbeteckningar, brukar begreppet känneteckensrätt användas.

Varumärkeslagen, som tillkom i början av 1960-talet, utarbetades i nära nordiskt samarbete och innebar att stora likheter uppnåddes mellan de nordiska varumärkeslagarna. Man brukar därför tala om en nordisk varumärkesrätt. Också firmalagen utarbetades i nordiskt samarbete men motsvarande rättslikhet som på varumärkesrättens område uppnåddes inte (jfr t.ex. prop. 1974:4 s. 111 f.).

Varumärkeslagarna i Finland, Norge och Sverige har sedan deras tillkomst i början av 1960-talet inte ändrats i sina huvuddrag. Däremot har dessa lagar varit föremål för partiella ändringar och översyner som en följd av varumärkesrättens anpassning till åtaganden enligt EES-avtalet, till EG-rätten och till vissa andra internationella åtaganden. Främst har dessa ändringar inneburit anpassning till rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EG:s direktiv om varumärken). Ändringarna har också inneburit möjlighet till internationell registrering av varumärken. I Danmark har däremot en helt ny varumärkeslag antagits. Lagen, som är från år 1991, är baserad på EG:s direktiv om varumärken men avviker i sina grundprinciper inte från de övriga nordiska ländernas varumärkeslagar.

Som en följd av Danmarks, Finlands och Sveriges medlemskap i Europeiska unionen är vidare rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken tillämplig i dessa länder. Förordningen har föranlett vissa kompletteringar till dessa länders varumärkeslagar.

Något om varumärkeslagstiftningen

Ett antal grundläggande bestämmelser i varumärkeslagen och i de andra nordiska varumärkeslagarna grundas på EG:s direktiv om varumärken. Det gäller bl.a. avgränsningen av vilka kännetecken som kan vara varumärken, vad som är registreringshinder och grunder för upphävande, vilka rättigheter som är knutna till ett varumärke och att märket måste användas för att registreringen inte skall kunna upphävas (användningstvånget).

Däremot reglerar EG-direktivet inte förfarandet för registrering av ett märke eller för registreringens upphörande. Direktivet fråntar inte heller staterna en möjlighet att ge rättsskydd för ett varumärke genom användning av märket.

Det rättsliga skyddet för varumärken kan uppkomma antingen genom registrering eller genom en viss grad av användning av kännetecknet. I Finland, Norge och Sverige krävs för rättsskydd utan registrering att märket har blivit inarbetat. Kravet på inarbetning har förändrats i förhållande till varumärkeslagarnas ursprungliga lydelse. I Danmark kan rättsskydd uppkomma genom att ett märke tas i bruk.

Det rättsliga skyddet för ett varumärke innebär att ingen annan än varumärkets innehavare får använda ett förväxlingsbart kännetecken. Reglerna om förväxlingsbarhet i varumärkeslagarna är redaktionellt sett något olika utformade i de nordiska länderna utan att det anses innebära någon skillnad i sak eller avvika från EG-direktivets motsvarande bestämmelser.

Som huvudregel är rättsskyddet begränsat till varor eller tjänster av samma eller liknande slag som dem som varumärket är registrerat eller inarbetat för. Ett utvidgat skydd utöver varu- och tjänsteslagsgränserna finns som en följd av anpassningen till EG-rätten.

Vad gäller ansökan om registrering av ett varumärke innebär varumärkeslagen att registreringsmyndigheten skall göra en förprövning av om förutsättningar finns för att registrera ett varumärke. Myndigheten skall inledningsvis granska om det finns några absoluta registreringshinder, t.ex. bristande särskiljningsförmåga, mot ansökan. Därutöver skall myndigheten också granska om ansökan kan anses strida mot äldre rättigheter (s.k. relativa registreringshinder). Därmed avses inte bara äldre varumärkesrättigheter utan också vissa andra rättigheter.

Finns det inte något hinder mot registreringen av varumärket tas det in i varumärkesregistret. Därefter kungörs varumärkesregistreringen för möjlighet till invändning. Genom invändningsförfarandet ges tredje man möjlighet att åberopa registreringshinder mot ansökan och registreringsmyndigheten kan upphäva registreringen.

Registreringsmyndighetens beslut att inte registrera ett sökt märke kan överklagas av sökanden. Ett beslut med anledning av en invändning mot registrering får överklagas av varumärkeshavaren och invändaren, om det har gått den som vill klaga emot.

Det rättsliga skyddet för ett varukännetecken är inte tidsbegränsat, även om registreringen måste förnyas vart tionde år för att skyddet skall bibehållas.

Det rättsliga skyddet kan hävas av en domstol. Hävning kan ske om varumärket registrerats i strid mot lagens förutsättningar. Hävning kan också ske på grund av vissa senare omständigheter, exempelvis att varumärket inte inom fem år kommit till verklig användning, om det inte finns giltiga skäl till att märket inte använts.

Skyddet för kollektivmärken regleras av kollektivmärkeslagen. Lagen hänvisar till varumärkeslagen .

Något om firmalagen Firmarätten har ett nära samband med varumärkesrätten eftersom ett kännetecken som utgör firma också kan vara ett varukännetecken och därmed reglerat av varumärkeslagarna. Några gemenskapsregler som styr firmarätten finns inte.

Det rättsliga skyddet för firmor kan, på motsvarande sätt som för varumärken, uppkomma antingen genom registrering eller genom en viss användning av kännetecknet.

Också det rättsliga skyddet för en firma innebär att ingen annan än firmans innehavare får använda ett förväxlingsbart kännetecken.

Som huvudregel är skyddet begränsat till verksamheter av samma eller liknande slag (branschlikhet). Möjlighet till ett utvidgat skydd utöver branschlikhet finns.

Det rättsliga skyddet för en firma kan hävas av en domstol. Hävning kan ske om firman registrerats i strid mot lagens förutsättningar. Hävning kan också ske på grund av vissa senare omständigheter, exempelvis om firman inte använts inom fem år om det inte finns giltiga skäl för den underlåtna användningen.

Skydd för ett varumärke genom registrering förutsätter som huvudregel att en nationell ansökan görs hos landets varumärkesmyndighet. Den som vill ha skydd för ett varumärke i flera länder måste därför göra ett antal nationella ansökningar enligt de formkrav och på de språk som gäller i varje land. För företag som önskar skydd i flera länder är ett sådant system komplicerat, tidsödande och dyrbart. Av detta skäl har vissa internationella registreringssystem för varumärken utvecklats.

De viktigaste av dessa internationella system är de som bygger på Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken (Madridöverenskommelsen) och protokollet till Madridöverenskommelsen (Madridprotokollet).

Madridöverenskommelsen trädde i kraft redan 1892. Mer än 40 stater är anslutna till den. Av EU-länderna är Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike med i överenskommelsen. Däremot inte de nordiska länderna och Storbritannien.

Madridprotokollet skapar ett system för internationell varumärkesregistrering som i sina huvuddrag stämmer överens med systemet enligt Madridöverenskommelsen. För närvarande är förutom de nordiska länderna Demokratiska folkrepubliken Korea, Kina, Kuba, Monaco, Tjeckien, Tyskland, Spanien och Storbritannien anslutna till detta registreringssystem.

Huvudtanken bakom dessa system är att man genom en enda ansökan utser (designerar) de länder där man önskar få varumärkesskydd. Ansökan ges in till varumärkesmyndigheten i ursprungslandet för vidare befordran till den internationella byrån i Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (World Intellectual Property Organization,WIPO), där ansökan kan bli föremål för en internationell registrering. Ett beslut om detta sänds sedan till varumärkesmyndigheterna i de länder där man har begärt skydd. De nationella varumärkesmyndigheterna har därefter möjlighet att inom en viss tid förklara att varumärkesskydd inte kan ges i det landet för den internationella registreringen.

Också rådets förordning om gemenskapsvarumärken kan sägas etablera ett internationellt varumärkessystem som innebär att man genom en ansökan om registrering kan få varumärkesrätt till ett kännetecken i hela gemenskapen.

Det gemenskapsrättsliga varumärkessystemet handhas av en särskilt upprättad byrå; Byrån för harmonisering inom den inre marknaden, varumärken och mönster (Varumärkesbyrån).Behovet av en översynDe översyner och de ändringar som har gjorts i de nordiska ländernas varumärkeslagar främst som en följd av EG-anpassningen har lett till att den nordiska rättslikhet som tidigare rådde inte längre är lika genomgående som tidigare. Detta är till nackdel inte minst för många mindre och medelstora företag som arbetar inom den för dem betydelsefulla nordiska marknaden.

Den internationella utvecklingen på varumärkesrättens område, som har varit betydande på senare tid, har också lett till att ett internationellt registreringssystem har blivit tillämpligt i de nordiska länderna och att en gemenskapsrättslig varumärkes-ordning blivit tillämplig i Danmark, Finland och Sverige. Det kan vara motiverat att överväga om dessa system i större utsträckning än som hittills skett skall påverka den nationella varumärkesrätten.

Det kanske allra viktigaste skälet för en översyn av lagstiftningen på känneteckensrättens område är dock den betydande utveckling och förändring av kännetecknens funktion och av affärs- och distributionsformer som ägt rum sedan lagarnas tillkomst. Denna utveckling har gjort att känneteckensrätten fått en helt annan betydelse än tidigare.

Mot bakgrund av dessa förhållanden råder det ingen tvekan om att det behövs nya moderna regler för känneteckensrätten i Sverige.

Översynsarbetets bedrivande Som har påpekats är det angeläget att ha och bibehålla nordisk rättslikhet på varumärkesrättens område. Vid överläggningar mellan de nordiska länderna har man också kommit överens om att en översyn skall göras i nordiskt samarbete.

När det gäller formerna för samarbetet framstår det som lämpligt att samordningen får ske vid överläggningar mellan respektive utredare eller utredning från varje land.

Det får bli kommitténs uppgift att själv behandla de frågor som inte anses lämpliga att lösas nordiskt.

En övergripande uppgift i arbetet är att i största möjliga utsträckning uppnå harmoniserade nordiska lagar på varumärkesrättens område. Därvid skall kommittén sträva efter att åstadkomma inte bara principiellt likartade lösningar utan också regler med samma sakliga innehåll och även likartad avfattning. Även en redaktionellt sett enhetlig utformning av lagarna skall eftersträvas. Kommittén skall föreslå de författningsändringar som dess överväganden ger anledning till.

När det gäller innehållet i sak är en viktig fråga förprövningssystemets utformning. Den tämligen omfattande förgranskningen i de nordiska länderna skiljer sig från vad som gäller på många håll. Kommittén skall överväga om förgranskningen bör begränsas och avse exempelvis bara de absoluta registreringshindren. Slopas förgranskningen av relativa registreringshinder, kan det ge anledning att överväga att införa en möjlighet att upphäva en varumärkesregistrering i administrativ ordning, dvs. av registreringsmyndigheterna. Oavsett vilken bedömning som görs av förprövningen, skall kommittén ändå överväga om det är möjligt och lämpligt att införa en ordning där en registrering kan hävas i administrativ ordning. Varumärkesrätt efter inarbetning

Enligt svensk rätt erkänns två uppkomstsätt för en varumärkesrätt; registrering eller en viss form av användning. De icke-registrerade kännetecknens betydelse anses vara i avtagande. När man skall hantera varumärken på internationella marknader uppstår det nämligen en osäker situation, om ensamrätten grundas enbart på nationellt inarbetade kännetecken. Det torde emellertid ändå vara uteslutet att inte också fortsättningsvis i nordisk rätt låta användning vara en grund för ensamrättens uppkomst. Vad som emellertid bör övervägas är vilken grad av användning som skall kunna grunda rätten. Här skiljer sig de nordiska lagarna åt. I Danmark räcker det med att ett märke tas i bruk medan t.ex. svensk rätt kräver en viss grad av användning (inarbetning). En uppgift i arbetet skall vara att se om en gemensam nordisk syn kan nås i denna fråga.

Varumärkenas funktion i dagens samhälle har förändrats jämfört med förhållandena vid varumärkeslagens tillkomst. Om ett varumärke tidigare betraktades som ett tillbehör till en rörelse ägnat att särskilja innehavarens varor och tjänster från andras, så används många varumärken i dag inte för att på detta sätt utmärka ett kommersiellt ursprung.

I stället har många märken fått en självständig symbolisk karaktär och en karakteristisk profil som är oberoende av de varor och tjänster för vilka de avses bli använda. Många varumärken har därigenom kommit att representera ett självständigt kommersiellt värde, ofta till följd av betydande investeringar, vilket kan vara skyddsvärt.

Kommittén skall överväga hur denna förändring av kännetecknens funktion på marknaden, bl.a. som en följd av nya affärs- och distributionsformer, bör få genomslag i den rättsliga regleringen av varumärken. Kommittén skall också bedöma om de nya typer av kännetecken som förekommer på varu- och tjänstemarknaderna bör beredas ett rättsskydd. Kommittén skall också överväga om skyddet för s.k. kollektivmärken kan regleras i samma lag som reglerar skyddet för varumärken. Samordning med andra ensamrätterYtterligare en viktig fråga som berör varumärkesrätten är hur den bör vara samordnad med andra ensamrätter, kanske främst firmarätten. Skilda typer av kännetecken anses i dag kunna ha delvis likartade funktioner på marknaden. Så har varukännetecken och näringskännetecken under senare år blivit allt mer överlappande utan att varuslags- och branschlikhetsbegreppen samordnats. Detta synes t.ex. göra det möjligt att med hjälp av firmarätten kringgå det skärpta användningstvånget i varumärkesrätten. Det sker genom att ett varumärke också registreras som firma med en vidsträckt verksamhetsangivelse. Denna firmaregistrering kan sedan åberopas för att hindra andra från att använda eller registrera likartade kännetecken som varumärken och registreringen kan inte - i motsats till en varumärkesregistrering - hävas på grund av bristande användning. Detta kan utgöra ett exempel på behovet av samordning. Kommittén skall undersöka vilka samordningsbehov som finns och överväga hur en lämplig ordning kan uppnås i detta avseende.

Utöver de mera grundläggande frågor som har berörts ovan skall man i översynsarbetet uppmärksamma även andra särskilda frågor.

Madridsystemet och EG-förordningen om gemenskapsvarumärken aktualiserar frågan om den nationella varumärkesrätten i större utsträckning än som för närvarande är fallet bör anpassas till de internationella regleringarna. Kommittén skall överväga denna fråga och föreslå de ändringar som kan vara motiverade.

EG-kommissionen har också mot bakgrund av relationen mellan systemet för gemenskapsvarumärken och de nationella systemen väckt vissa andra frågor om modifieringar av de nationella systemen (jfr dnr Ju97/303). Syftet med dessa modifieringar skulle vara att säkerställa att gemenskapsvarumärken och nationella varumärken behandlas lika.

En annan särskild fråga som på senare tid fått ökad aktualitet är användningen av varumärkesrättigheter inom ramen för s.k. Internet-system. Kommittén skall överväga om det i något avseende finns anledning att reglera detta i en ny varumärkeslag.

Andra frågor som kan behöva övervägas rör släktnamnens ställning i varumärkesrätten, disclaimers och återupplivande av en avskriven ansökan (jfr Ds 1993:97 och prop. 1994/95:59 s. 21).

För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare (se dir. 1992:50, 1994:23, 1994:124 och 1996:49).

Kommitténs arbete skall vara slutfört senast den 1 november 1999.