Det nya uppdraget

1999 års diskrimineringsutrednings (Ju 1999:10) uppdrag begränsas till att omfatta en översyn av bestämmelsen om olaga diskriminering och en analys av rättsväsendets tillämpning av den samt en översyn av frågorna om hur termerna ras och sexuell läggning används i lagstiftningen. Utredningen skall också belysa frågan om formerna för ett förbud mot diskriminering i näringsverksamhet av personer med funktionshinder.

1999 års diskrimineringsutredning skall inte längre ha till uppgift att lämna konkreta förslag till författningsändringar eller andra åtgärder. Utredningen skall i stället övergripande redovisa sina resultat och ställningstaganden i de frågor uppdraget nu omfattar samt lämna förslag till inriktning på det fortsattaarbetet i dessa frågor.

När det gäller bestämmelsen om olaga diskriminering och tillämpningen av denna bestämmelse skall utredningen rikta in sig på att identifiera de problem som kan finnas och att lämna förslag till hur de skulle kunna lösas. I detta ingår att överväga om bestämmelsen om olaga diskriminering har en lämplig omfattning och utformning för att kunna utgöra ett effektivt medel mot diskriminering. Utredningen skall i detta sammanhang redovisa och belysa skälen för respektive emot en straffrättslig reglering respektive annan slags reglering av förbud mot diskriminering.

Anledningen till begränsningen av uppdraget är att regeringen avser att ge en ny utredning i uppdrag att studera möjligheterna till en mer generell lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet samhällsområden och diskrimineringsgrunder. Frågor som exempelvis vilka sanktionsformer som är lämpligast i syfte att åstadkomma en effektiv lagstiftning mot diskriminering bör lämpligen behandlas vidare inom ramen för en sådan bredare översyn. I denna översyn skall 1999 års diskrimineringsutrednings ställningstaganden ingå som ett underlag.

Utredningens nuvarande uppdrag

Den 17 juni 1999 beslutade regeringen direktiv (dir. 1999:49) innebärande att en särskild utredare fick i uppdrag att se över bestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken.

Vidare skulle utredaren utreda behovet av och formerna för en reglering av ett generellt förbud mot diskriminering i näringsverksamhet av personer med funktionshinder.

Utredaren skulle också ta upp frågan om termen ras, använd om människor, och termen sexuell läggning.

Utredaren skulle lämna de förslag till författningsändringar och andra åtgärder som uppdraget kan ge anledning till.

Utredningen har antagit namnet 1999 års diskrimineringsutredning.

Bakgrund till begränsningen av uppdraget

Regeringen avser att ge en ny utredning i uppdrag att studera möjligheterna till en mer generell lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet samhällsområden och diskrimineringsgrunder. Frågor om vilka sanktionsformer och bevisregler m.m. som är lämpligast i syfte att åstadkomma en effektiv lagstiftning mot diskriminering bör lämpligen behandlas inom ramen för en sådan bredare översyn.

Sedan 1999 års diskrimineringsutredning fick sitt uppdrag har åtskilligt av betydelse för lagstiftningen mot diskriminering inträffat. Inte minst har diskrimineringsfrågor ägnats stor uppmärksamhet i det internationella samarbetet. I stor utsträckning förs diskussionerna med inriktning mot en generell reglering mot diskriminering, omfattande i princip alla områden av samhällslivet och gällande oavsett på vilken grund en person diskrimineras. Som ett exempel på internationellt arbete med sådan inriktning kan nämnas det tilläggsprotokoll nr 12 till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) som antogs av Europarådets ministerkommitté den 26 juni 2000.

Mot denna utveckling kan ställas den svenska lagstiftningen på diskrimineringsområdet som onekligen ger en rätt splittrad bild.

Förbud mot diskriminering inom arbetslivet regleras civilrättsligt och den huvudsakliga sanktionen är skadestånd. Här gäller fyra olika lagar beroende på om diskrimineringen sker på grund av etnisk tillhörighet, sexuell läggning, kön eller funktionshinder. Det finns också olika ombudsmän som har till uppgift att övervaka hur lagstiftningen efterlevs. Den civilrättsliga lagstiftningen omfattar både direkt och indirekt diskriminering och gäller oavsett om det finns en diskriminerande avsikt hos arbetsgivaren. Den innehåller också särskilda, för den diskriminerade förmånliga, bevisregler.

I den utsträckning det finns förbud mot diskriminering som är förenade med sanktioner utanför arbetslivet återfinns de i stället i den straffrättsliga bestämmelsen om olaga diskriminering. Den bestämmelsen omfattar färre diskrimineringsgrunder och träffar bara sådana fall där det finns ett uppsåt att diskriminera. Anmälningar om olaga diskriminering hanteras av polis och åklagare. Inom den straffrättsliga regleringen är det självfallet åklagarens sak att bevisa att ett brott har begåtts.

I samband med behandlingen av 1999 års lagar mot diskriminering i arbetslivet föreslog Arbetsmarknadsutskottet (bet. 1998/99:AU4) att det på sikt borde genomföras en utredning, där man borde överväga möjligheterna att samordna diskrimineringslagarna. Vidare utgick utskottet från att frågan om ombudsmännen och deras roll och om eventuell samordning av ombudsmannainstitutionerna skulle komma att ingå i en framtida utredning. Socialförsäkringsutskottet och Socialutskottet uttalade sig också i lagstiftningsärendet för en samordning.

Härefter har riksdagen (bet. 2000/01:AU3, rskr. 2000/01:4) uttalat att det - i den mån de direktiv om diskrimineringsförbud som antagits inom ramen för Europeiska unionen föranleder revideringar av gällande rätt - finns anledning att i det sammanhanget också göra en översyn av frågan om en eventuell samordning av diskrimineringslagarna.

Vidare har riksdagen nyligen gett regeringen till känna att en utredning bör tillsättas med uppgift att undersöka om det finns förutsättningar att slå samman alla eller några av de ombudsmän som är underställda regeringen till en institution (bet. 2000/01:KU3, rskr. 2000/01:35).

Genom Amsterdamfördraget år 1997 infördes en ny artikel 13 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) som ger rådet befogenhet att vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Med stöd av denna artikel har EU:s ministerråd antagit två nya direktiv.

Först antog rådet den 29 juni 2000 ett direktiv om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (2000/43/EG). På flera punkter innehåller direktivet bestämmelser som saknar motsvarighet i svensk rätt. Medlemsstaterna skall genomföra direktivet i nationell rätt senast den 19 juli 2003.

Detta direktiv omfattar dels arbetslivet i vid mening, dels andra områden såsom olika typer av sociala förmåner, utbildning samt tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster. Det skall omfatta både direkt och indirekt diskriminering och täcker såväl avsiktlig som oavsiktlig diskriminering. Vissa typer av trakasserier skall vidare likställas med diskriminering. När det gäller de processuella förutsättningarna bygger direktivet på tanken att reglerna om bevisbördan, för att principen om likabehandling skall kunna tillämpas effektivt, måste anpassas så att bevisbördan under vissa förutsättningar övergår till svaranden.

Den 27 november 2000 antogs också rådets direktiv om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG). Det behandlar diskriminering i arbetslivet i en vidare mening än de svenska lagarna mot diskriminering i arbetslivet och omfattar diskrimineringsgrunderna religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning.

Regeringen beslutade den 21 december 2000 om kommittédirektiv (dir. 2000:106) Ett utvidgat skydd mot diskriminering. En särskild utredare har tillkallats för att lämna förslag till hur de båda nyss nämnda direktiven skall genomföras i Sverige. Utredaren skall lämna de förslag till författningsändringar och andra åtgärder som utredningsarbetet kan ge anledning till.

Den splittrade bild som den svenska lagstiftningen mot diskriminering onekligen uppvisar i förening med den senaste tidens utveckling på området ger anledning att nu se över möjligheterna till en generell lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet samhällsområden och diskrimineringsgrunder.

Regeringen har nu i sin skrivelse till riksdagen En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering (skr. 2000/01:59) aviserat att den utredning som har att utreda ett utvidgat skydd mot diskriminering (N 2001:01) dessutom kommer att få i uppdrag att göra en sådan översyn av möjligheterna till en generell lagstiftning mot diskriminering. Inom ramen för den bör bland annat frågor om lämpliga sanktionsformer och bevisregler behandlas. Delar av 1999 års diskrimineringsutrednings uppdrag tas lämpligen om hand inom ramen för detta bredare uppdrag. 1999 års diskrimineringsutrednings uppdrag bör därför nu inriktas på att lämna ett användbart underlag för arbetet med den bredare översynen av diskrimineringsfrågorna.

Utöver vad som har angetts i utredningens ursprungliga direktiv skall 1999 års diskrimineringsutredning också samråda med den utredning som har fått i uppdrag att utreda ett utvidgat skydd mot diskriminering (N 2001:01).

(Justitiedepartementet)