Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att genomföra en översyn av Glesbygdsverketsroll och uppdrag inom den nya regionala utvecklingspolitik som riksdagen beslutat om (prop. 2001/02:4, bet. 2001/02:NU4, rskr. 2001/02:118) samt vid behov föreslå förändringar av dessa. Utredaren skall

• analysera vilken myndighetens roll bör vara i genomförandet av den nya politiken,
• analysera hur myndighetens uppdrag kan förändras för att samverka med den nya politiken,
• analysera om det är ändamålsenligt med myndighetens nuvarande geografiska prioriteringar och indelning av gles- och landsbygdsområden samt lämna förslag till eventuella förändringar av dessa,
• föreslå förändringar av myndighetsstrukturen för den regionala utvecklingspolitiken om detta föranleds av översynen, samt
• föreslå nya tydliga, mätbara och uppföljningsbara mål för myndighetens verksamhet om detta föranleds av översynen.

Uppdraget skall redovisas senast den 28 februari 2003.

Bakgrund

Glesbygdsverkets utveckling och nuvarande uppdrag

Glesbygdsverket skapades 1991 ur Glesbygdsdelegationen och är lokaliserat till Östersund. Fram till 1995 var namnet på myndigheten Glesbygdsmyndigheten. Det övergripande syftet med bildandet av myndigheten var att skapa en ansvarig myndighet för samordning och bättre utnyttjande av de insatser som genomfördes för gles- och landsbygdsutveckling (prop. 1989/90:76, bet. 1989/90:AU13, rskr. 1989/90:346). Bakgrunden var bl.a. att allt fler myndigheter och organ arbetade med, och avsatte resurser för, ändamålet.

De första åren efter Glesbygdsverkets bildande inriktades verksamheten främst mot att initiera och medverka i pilotprojekt som bedömdes vara av betydelse för glesbygdens utveckling. Den största delen av myndighetens anslag, som då uppgick till drygt 15 miljoner kronor per år, användes för projektfinansiering.

Under slutet av 1998 fördes en dialog mellan regeringen och Glesbygdsverket om myndighetens verksamhetsmål. Denna ledde till en delvis förändrad inriktning av verksamheten med bl.a. ökad betoning på myndighetens expertroll. Arbetet har därmed inriktats mot analys- och utredningsarbete samt medverkan i diskussioner om sektorssamordning i samband med utrednings- och planeringsprocesser inom myndigheter och kommittéer. Verksamheten med pilotprojekt fasades ut under budgetåret 1998 och ingår numera inte i verkets uppdrag.

Glesbygdsverket har i dag till uppgift att genom påverkan på olika samhällssektorer verka för goda levnadsförhållanden och utvecklingsmöjligheter för gles- och landsbygdsbefolkningen i olika delar av landet med tyngdpunkten i skogslänens inre delar samt i skärgårdsområdena. Gles- och landsbygdsområden kategoriseras av Glesbygdsverket huvudsakligen i två grupper: tätortsnära landsbygd som omfattar områden som finns inom 5 till 45 minuters bilresa från tätorter med mer än 3000 invånare samt glesbygd som omfattar områden med mer än 45 minuters bilresa till närmaste tätort med mer än 3000 invånare. I glesbygdsområden bor ca två procent av Sveriges befolkning. Tätortsnära landsbygdsområden omfattar drygt 22 procent av befolkningen.

Glesbygdsverket skall enligt sin instruktion särskilt

• verka för sektorssamordning av centrala myndigheter och statliga bolag, främst inom områdena arbete, utbildning, service och kommunikationer,
• bedriva analys- och utredningsverksamhet samt genomföra central uppföljning och utvärdering av glesbygdsinsatser,
• förmedla kunskap till främst länsstyrelser och i förekommande fall regionala självstyrelseorgan samt andra organ som har betydelse för gles- och landsbygdens utveckling,
• vara förvaltningsmyndighet för gemenskapsinitiativet Leader+ samt svara för sekretariatsuppgifter åt övervakningskommittén för Leader+.

Anslaget uppgår för budgetåret 2002 till knappt 26 miljoner kronor. Antalet årsarbetskrafter uppgick 2001 till ca 33.

Förändringar av regionalpolitiken under 1990-talet

Sedan Glesbygdsverket bildades har regionalpolitiken förändrats. Detta har varit betingat dels av förändringar av den nationella politiken, dels av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Inledningen av 1990-talet präglades av en ökad insikt om de regionala utvecklingsförutsättningarnas betydelse för företagens konkurrenskraft och tillväxt. Betydelsen av att alla Sveriges regioner måste bidra till den nationella tillväxten uppmärksammades i ökad utsträckning.

När Sverige 1994 inträdde i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och 1995 blev medlem i Europeiska unionen förändrades på flera genomgripande sätt förutsättningarna för den nationella regionalpolitiken. Politiken kunde inte längre avgöras enbart genom beslut fattade av Sveriges riksdag.

EG:s konkurrenslagstiftning, som gäller inom hela EU- och EES-området, begränsar t.ex. möjligheterna att lämna direkta stöd till företag.

Härutöver påverkar, direkt och indirekt, EG:s struktur- och regionalpolitik den svenska regionalpolitiken. Dels genom att den genom medfinansieringsprincipen delvis styr inriktning, omfattning och utformning av den nationella regionalpolitiken, dels genom att den styr den geografiska avgränsningen. Den geografiska avgränsningen påverkas av EG:s riktlinjer om statligt stöd till regionala ändamål och av den europeiska strukturpolitikens indelning av unionen i målområden.

EU-medlemskapet har också bidragit till att delvis nya verktyg och arbetsformer införts. Genom en ökad grad av programstyrning kom regionalpolitiken i högre grad än tidigare att präglas av ett helhetsperspektiv. Programstyrning innebär bl.a. att insatser av olika aktörer inom olika politikområden och verksamheter skall bidra till att uppfylla en samlad långsiktig utvecklingsstrategi.

I och med riksdagens beslut att godkänna regeringens förslag om program för regionala tillväxtavtal i propositionen Regional tillväxt - för arbete och välfärd (prop. 1997/98:62, bet. 1997/98:AU11, rskr. 1997/98:204) lades en grund för en delvis ny regional näringspolitik för alla regioner i Sverige. Grundantagandet är att genom att öka den ekonomiska tillväxten i landets alla regioner skall den sammanlagda svenska ekonomiska tillväxten öka. De regionala tillväxtavtalen, vilka i hög grad utformades med EG:s strukturfondsprogram som förebild, genomförs i samverkan mellan lokala, regionala och centrala parter utifrån en utvecklingsstrategi för varje län. Genom införandet av tillväxtavtalen kom programarbetsformen att institutionaliseras i form av en nationell regional näringspolitik.

Under 1990-talets senare hälft uppmärksammades inom regionalpolitiken allt mer behovet av ett väl fungerande utvecklingsarbete på kommunal nivå. Ett motiv för detta är en ökad förståelse för den lokala miljöns betydelse för näringslivets konkurrenskraft och tillväxt. En arbetsmetod med denna inriktning är den som bl.a. har praktiserats inom ramen för den s.k. omställningsgruppens arbete. Omställningsgruppen inrättades inom Näringsdepartementet som en följd av de av regeringen initierade arbetet med utvecklingsprogram för kommuner med särskilda omställningsproblem främst på grund av strukturomvandlingar inom Försvarsmakten (skr. 1999/2000:33, bet. 1999/2000:NU10). Gruppens arbete har bl.a. inriktats mot att bidra med kompetens och resurser för genomförandet av omvärldsanalyser som kan ligga till grund för lokala långsiktiga utvecklingsstrategier.

Sammantaget har de förändringar av regionalpolitiken som skedde under 1990-talet medfört att ansvaret för åtgärder i syfte att främja den regionala utvecklingen ytterligare har decentraliserats från central myndighetsnivå till den lokala och regionala nivån. Hanteringen av EG:s strukturfondsprogram och införandet av de regionala tillväxtavtalen har bl.a. bidragit till detta.

Landsbygdspolitiken

Målet för landsbygdspolitiken är en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling av landsbygden. Detta mål inbegriper en hållbar livsmedelsproduktion med ökad miljöanpassning, ökad sysselsättning, regional balans och uthållig tillväxt. Jordbrukets natur- och kulturvärden skall värnas och dess negativa miljöpåverkan minimeras.

Politikområdet landsbygdspolitik sorterar under utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar. Åtgärderna är i stor utsträckning riktade till lantbruksföretag men i viss utsträckning också till andra företag på landsbygden. Politikområdet omfattar verksamhet vid Jordbruksverket och länsstyrelserna.

Vid Europeiska rådets möte i Berlin våren 1999 beslutades om viss reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Syftet är att öka jordbrukets konkurrenskraft genom en ökad marknadsorientering med sänkta administrativa priser. Ett annat syfte är att minska jordbrukets negativa effekter på miljön och att förenkla det jordbrukspolitiska regelverket. För att underlätta jordbrukets anpassning och strukturförändring i samband med reformeringen av marknadsordningarna togs ett steg mot en integrerad landsbygdspolitik. Med detta menas att den gemensamma politiken för utveckling av landsbygden bör åtfölja och komplettera andra instrument i den gemensamma jordbrukspolitiken och därmed bidra till att uppnå de jordbrukspolitiska målen.

Verksamheter i jordbrukets, skogsbrukets och renskötselns företag bedrivs ofta i kombination med annat förvärvsarbete eller annat företagande på landsbygden. En sådan bred verksamhet förbättrar förutsättningarna för kvinnors företagande på landsbygden. Detta motverkar även till viss del den problematiska demografiska utvecklingen och bidrar till ekonomisk tillväxt och utveckling av den lokala ekonomin.

I ett flertal av de regionala tillväxtavtalen har naturresurserna och möjligheterna till vidareförädling av produkter från jord- och skogsbruket angetts vara viktiga tillväxtfaktorer.

Den nya regionala utvecklingspolitiken

Riksdagen beslutade i december 2001 om en ny regional utvecklingspolitik i enlighet med propositionen En politik för tillväxt och livskraft i hela landet (prop. 2001/02:4, bet. 2001/02:NU4, rskr. 2001/02:118).

Den nya politiken innebär att politikområdet regionalpolitik och delområdet regional näringspolitik inom näringspolitiken slagits samman och bildar politikområdet regional utvecklingspolitik. Målet för politiken är väl fungerande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner med en god servicenivå i alla delar av landet. Med hållbar avses att politiken skall bidra till att nuvarande och kommande generationer kan erbjudas sunda ekonomiska, sociala och ekologiska förhållanden. Den sociala dimensionen innefattar bl.a. jämställdhetsaspekter.

Effekterna av politiken skall främst mätas inom lokala arbetsmarknadsregioner. Med en lokal arbetsmarknadsregion avses en funktionell region där människor bor och arbetar. Kvinnors lokala arbetsmarknader är i de flesta fall mindre än männens. Dessa funktionella regioner består oftast av ett flertal olika områdestyper såsom glesbygds-, landsbygds- och skärgårdsområden, små och medelstora städer samt i vissa fall även storstadsområden. De olika områdestyperna bör inte betraktas som isolerade från varandra eftersom ett ömsesidigt beroendeförhållande i de flesta fall råder mellan dem. Genom ett sådant synsätt minskar betydelsen av den särskilda gles- och landsbygds-dimension som funnits inom ramen för den tidigare regionalpolitiken.

I den nya regionala utvecklingspolitiken betonas vikten av samordning av insatser inom olika politikområden. Politiken bör i första hand genomföras genom insatser inom de politikområden vars investeringar och insatser har stor strukturell betydelse för att målet för den regionala utvecklingspolitiken skall uppnås. Ansvaret för att målet uppnås bör främst uppfyllas genom åtgärder inom följande politikområden:

• regional utvecklingspolitik
• näringspolitik
• arbetsmarknadspolitik
• utbildningspolitik
• transportpolitik
• de delar av forskningspolitiken som avser utveckling av innovationssystem
• landsbygdspolitik och politikområdena inom de areella näringarna, samt
• kulturpolitik.

Den nya regionala utvecklingspolitiken innebär bl.a. att betydelsen av lokala utvecklingsförutsättningar och det lokala engagemanget för en hållbar regional utveckling betonas i högre grad än tidigare. En följd av detta är bl.a. att man avser att inrätta lokala utvecklingsprogram för kommersiell service samt lokala program för entreprenörskap och lokalt utvecklingsarbete. Programmen skall baseras på breda partnerskap inom vilka företrädare för näringsliv och för offentlig och ideell sektor på lokal nivå ingår, bl.a. kommuner och s.k. lokala utvecklingsgrupper. Programmen bedöms vara av störst betydelse för gles- och landsbygdsområden.

Länsstyrelsernas roll som statliga företrädare på länsnivån tydliggörs inom den nya politiken, främst genom att de tilldelas ett bredare ansvar för samordning av statliga insatser i exempelvis arbetet med de regionala tillväxt- och utvecklingsprogrammen från 2003, i enlighet med propositionen Regional samverkan och statlig länsförvaltning (prop. 2001/02:7, bet. 2001/02:KU7, rskr. 2001/02:138). Riksdagens beslut med anledning av propositionen innebär också att samverkansorganen skall utarbeta program för länets utveckling och ges möjlighet att utarbeta regionala tillväxtprogram från och med 2004. För närvarande ansvarar länsstyrelserna, med undantag av Skåne, Västra Götalands, Kalmar och Gotlands län där försöksverksamhet med regionala självstyrelseorgan bedrivs, för dessa uppgifter. Förändringen möjliggör ett ökat kommunalt inflytande över regionala utvecklingsfrågor i de län kommunala samverkansorgan bildas.

Riksdagens revisorers granskning av Glesbygdsverket

Riksdagens revisorer tog 2000 initiativ till en granskning av Glesbygdsverkets roll i regionalpolitiken. Slutrapporten offentliggjordes 2001 och har remissbehandlats (Rapport 2000/01:12).

Revisorerna konstaterar att stora förändringar skett inom regionalpolitiken sedan Glesbygdsverket bildades. Bl.a. nämner de att näringspolitiken och regionalpolitiken har närmat sig varandra i stor utsträckning. Samtidigt har regionalpolitiken, liksom sektorspolitiken, regionaliserats. Revisorerna konstaterar vidare att kommunerna har fått ett ökat ansvar för välfärdspolitiken. De regionala tillväxtavtalen, som infördes 1998, är tänkta att fungera som effektiva samordningsinstrument på den regionala nivån. Riksdagens revisorer uppmärksammar även att Sveriges medlemskap i EU påverkat politikens förutsättningar och genomförande.

Vad gäller Glesbygdsverkets verksamhet menar Riksdagens revisorer att verket främst är engagerat i frågor som rör de välfärdspolitiska delarna av regionalpolitiken. I samband med insatser för att främja tillväxten i gles- och landsbygden betonas främst den offentliga sektorns ansvar för strukturfrågor. Efterfrågan på Glesbygdsverkets kompetens i arbetet med de regionala tillväxtavtalen har hittills varit låg på den regionala nivån. Det konstateras även att Glesbygdsverket inte egentligen utvärderar gles- och landsbygdspolitiska insatser.

På uppdrag av revisorerna genomfördes en analys av Glesbygdsverkets rapportproduktion under perioden den 1 januari 1997 till den 1 juli 2000. Analysen omfattade totalt elva rapporter. Analysen visar bl.a. att det är vanligt att rapporterna riktar sig till Regeringskansliet och till kommuner. Innehållet behandlar ofta gles- och landsbygdsfrågor som ett eget ämnesområde. Enligt analysen är det ovanligt att verkets rapporter går på djupet i sakfrågor som rör kommunikationer, högskoleutbildning, underlag för infrastrukturinvesteringar och andra frågor som har betydelse för gles- och landsbygdens utveckling på lång sikt.

Revisorerna anser att Glesbygdsverkets uppdrag är otydligt och att bristen på uppföljningsbara mål för vad verket förväntas prestera gör det svårt att bedöma om Glesbygdsverket är ett effektivt verktyg för att stimulera utvecklingen i gles- och landsbygden.

I rapporten konstaterar revisorerna även att en stor omorganisation nyligen genomförts av myndighetsstrukturen inom de regional-, närings- och innovationspolitiska områdena. Omorganisationen omfattade inte Glesbygdsverkets roll.

Med anledning av granskningen föreslår revisorerna att regeringen bör ta initiativ till en översyn av Glesbygdsverkets roll i den regionalpolitiska myndighetsorganisationen. Revisorerna lämnar även förslag till inriktning för en översyn.

Riksdagens revisorers granskning av Glesbygdsverket genomfördes innan regeringen presenterade sitt förslag till en ny regional utvecklingspolitik. Förändringar av politiken som riksdagen beslutat om i enlighet med propositionen En politik för tillväxt och livskraft i hela landet (prop. 2001/02:4, bet. 2001/02:NU4, rskr. 2001/02:118) har därför inte kunnat beaktas. Som en viktig utgångspunkt för granskningen har revisorerna använt den regionalpolitiska utredningens del- och slutbetänkanden jämte underlagsrapporter (SOU 2000:36 och 2000:87).

Ställningstaganden till Glesbygdsverkets framtida roll i propositionen En politik för tillväxt och livskraft i hela landet

Regeringen bedömer i prop. 2001/02:4, i likhet med Riksdagens revisorer och myndigheten själv, att en översyn av Glesbygdsverket bör genomföras. Syftet är att utveckla och tydliggöra verkets roll inom den nya regionala utvecklingspolitiken. Som grund för ställningstagandet anges även den nya myndighetsstrukturen inom de regional-, närings- och innovationspolitiska områdena som infördes 2001. Den nya strukturen innebär att tre nya myndigheter bildats: Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS), Verket för näringslivsutveckling (NUTEK) och Verket för innovationssystem (VINNOVA). Dessa myndigheter har bl.a. till uppgift att främja regional utveckling genom olika stimulans- och strukturåtgärder.

Regeringen konstaterar att det är värdefullt med en myndighet som har till uppgift att beakta och väga samman såväl tillväxt- som välfärdsaspekter och som fokuserar på lokala utvecklingsförutsättningar. Glesbygdsverkets roll är att främja och följa utvecklingen i dessa båda avseenden.

Riksdagen godkände i december 2001 regeringens förslag till ny regional utvecklingspolitik. Samtidigt avslog riksdagen det förslag till inriktning av översynen som Riksdagens revisorer föreslår. Motivet för detta är att regeringen i propositionen aviserar en översyn av Glesbygdsverket och därefter avser att återkomma till riksdagen i frågan (bet. 2001/02:NU2, rskr. 2001/02:116). Riksdagen delar regeringens syn att Glesbygdsverkets roll bör tydliggöras. Vikten av mätbara och uppföljningsbara mål för myndighetens verksamhet poängteras i sammanhanget. Riksdagen erinrar även regeringen om dess tidigare ställningstagande om att förändringar av ansvarsfördelningen mellan relevanta myndigheter för att effektivisera verksamheten inte kan uteslutas. Slutligen konstateras att Riksdagens revisorers granskning av Glesbygdsverket utgör en bra utgångspunkt för den planerade översynen.

Uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppgift att lämna förslag till Glesbygdsverkets framtida roll i genomförandet av den nya regionala utvecklingspolitiken. Utifrån en analys skall utredaren lämna förslag till tydliggöranden och förändringar av nuvarande uppdrag och arbetsuppgifter så att dessa effektivt bidrar till att målet för den regionala utvecklingspolitiken uppnås.

Utredaren skall analysera hur Glesbygdsverkets uppdrag främjar måluppfyllelsen av främst den regionala utvecklingspolitiken samt förhåller sig till myndigheter med närliggande uppdrag. I detta ingår att analysera vilka uppgifter som utförs av både Glesbygdsverket och närliggande myndigheter. Förslag som lämnas skall innehålla konsekvensanalyser som beskriver hur ansvarsfördelningen mellan Glesbygdsverket och övriga myndigheter påverkas. Vid behov skall förslag lämnas i syfte att förändra eller tydliggöra ansvarsfördelningen.

Utgångspunkten för uppdraget skall vara att främja en ändamålsenlig verksamhet och organisation som bidrar till att uppfylla målet för den regionala utvecklingspolitiken. Utredaren skall i sitt arbete utgå från behovet att främja lokala utvecklingsförutsättningar, där såväl tillväxtaspekter som välfärdsaspekter sammanvägs och beaktas. Förslagen skall vara av sådan karaktär att regeringens behov av en expertfunktion inom området, inriktad mot analys- och utredningsverksamhet, uppföljning och utvärdering samt kunskapsförmedling, uppfylls.

Med utgångspunkt i den roll och det uppdrag som utredaren föreslår gälla för Glesbygdsverket skall han eller hon föreslå eventuella förändringar av verkets verksamhet och dess inriktning. Förslag till arbetsformer som stärker möjligheten att effektivt fullfölja uppdraget skall särskilt beaktas.

Utredaren skall föreslå mål för verksamheten som är anpassade till den roll och det uppdrag som föreslås gälla för myndigheten. Målen skall även vara anpassade till den verksamhetsstruktur som gäller för politikområdet regional utvecklingspolitik, och som bl.a. påverkar utformningen av regleringsbrev. Målen skall vara tydliga, mätbara och uppföljningsbara och uppfylla riksdagens och regeringens behov av att följa upp på vilket sätt Glesbygdsverket är ett effektivt verktyg som bidrar till att uppnå målet för den regionala utvecklingspolitiken.

Utredaren skall särskilt analysera betydelsen för Glesbygdsverkets framtida roll av den förändrade regionala samhällsorganisation som riksdagen beslutat om i enlighet med regeringens förslag i propositionen Regional samverkan och statlig länsförvaltning (prop. 2001/02:7, bet. 2001/02:KU7, rskr. 2001/02:138). Beslutet innebär bl.a. att länsstyrelsernas roll som statliga företrädare på länsnivån tydliggörs inom den nya regionala utvecklingspolitiken, främst genom att de tilldelas ett bredare ansvar för samordning av statliga insatser i exempelvis arbetet med de regionala tillväxt- respektive utvecklingsprogrammen. Utredaren skall analysera konsekvenserna av länsstyrelsernas förtydligade roll, bl.a. för Glesbygdsverkets nuvarande uppdrag att verka för sektorssamordning av centrala myndigheters och statliga bolags verksamheter. Regeringen bedömer att en sammanhållen effektiv statlig länsförvaltning är ett prioriterat intresse vid organisering av den regionala statsförvaltningen.

Utredaren skall vidare analysera om Glesbygdsverkets nuvarande geografiska prioriteringar (skogslänens inre delar och skärgårdsområden) som framgår av verkets instruktion samt den indelning i gles- och landsbygdsområden som verket använder är ändamålsenliga. I sammanhanget bör den nya regionala utvecklingspolitikens betoning av lokala arbetsmarknadsregioner särskilt uppmärksammas. Utredaren skall i anslutning till detta analysera behovet av och ändamålsenligheten hos andra möjliga avgränsningar som kan ligga till grund för Glesbygdsverkets uppdrag. I detta skall dels andra geografiska avgränsningar analyseras, t.ex. områden med gles befolkningsstruktur, dels avgränsningar av mer funktionell karaktär, t.ex. i syfte att uppmärksamma faktorer och processer som är viktiga för att främja lokala utvecklingsförutsättningar.

Utredaren skall i anslutning till arbetet med att bedöma ändamålsenligheten med olika avgränsningar särskilt analysera förhållandet mellan Glesbygdsverkets och Jordbruksverkets uppgifter och vid behov lämna förslag för att tydliggöra ansvarsfördelningen dem emellan. Båda myndigheterna arbetar idag för att främja utvecklingen i gles- och landsbygdsområden utifrån respektive myndighets förutsättningar, befogenheter och roller. Det är främst den ökade vikten av generell landsbygdsutveckling inom landsbygdspolitiken, som Jordbruksverket ansvarar för, och dess förhållande till Glesbygdsverkets nuvarande och framtida uppdrag som bör behandlas i sammanhanget. Utredaren skall beakta landsbygdspolitikens ökade betydelse inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik.

Regeringen har nyligen förändrat myndighetsstrukturen inom bl.a. de regional- och näringspolitiska områdena. Erfarenheten av förändringen är god. I samband med uppdraget kan emellertid utredaren lämna förslag till förändringar i syfte att erhålla en ändamålsenlig samverkan och tydlig ansvarsfördelning. Utredaren skall främst analysera Glesbygdsverkets roll i relation till övriga centrala myndigheter av särskild betydelse för genomförandet av den regionala utvecklingspolitiken, främst Verket för näringslivsutveckling (NUTEK) och Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS). Utredaren skall, vid behov, föreslå förändringar av myndigheternas verksamhet i syfte att skapa en tydligare rollfördelning och en bättre måluppfyllelse.

I uppdraget ingår att analysera och bedöma vilken eller vilka målgrupper Glesbygdsverket främst bör vända sig till för att så effektivt som möjligt främja genomförandet av den regionala utvecklingspolitiken. I detta sammanhang bör även relationen till icke-offentliga lokala och regionala aktörer av relevans förtydligas. Utredaren skall analysera Glesbygdsverkets nuvarande målgrupp och bedöma vilken nytta målgruppen har av verkets arbete, bl.a. när det gäller verkets expertroll. De uppföljningar av de regionala tillväxtavtalen som genomförts skall också beaktas i denna del av uppdraget. Utredaren bör särskilt uppmärksamma den regionalisering som skett av regionalpolitiken under 1990-talet.

Utredaren bör överväga att göra internationella jämförelser i begränsad omfattning. För ändamålet bör främst befintliga studier utnyttjas.

Utredaren skall samråda med Glesbygdsverket, Jordbruksverket, NUTEK och ITPS samt andra berörda myndigheter. Samråd skall även ske med den utredare som har i uppdrag att lämna förslag till inriktning, effektivisering och organisering av statens insatser för företagsutveckling på regional nivå (dir. 2001:103).

En viktig utgångspunkt för arbetet är den granskning av Glesbygdsverket som Riksdagens revisorer genomfört.

Förslag som läggs skall vara statsfinansiellt neutrala.

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 28 februari 2003.

(Näringsdepartementet)