Prop. 1989/90:76

om regionalpolitik för 90-talet

Regeringens proposition

1989/90:76

om regionalpolitik för 90-talet Prop. 1989/90: 76

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo- gade utdrag ur regeringsprotokollet den 8 mars l990.

På regeringens vägnar

Odd Engström Rune Molin

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1990.

Närvarande: statsrådet Engström. ordförande. och statsråden Hjelm- Wallén. S. Andersson, Göransson. Gradin. R. Carlsson, Hellström. Johans- son, Lindqvist. G. Andersson. Lönnqvist.Tha1e'n. Freivalds, Molin,Sahlin, Larsson. Åsbrink

Föredragande: statsrådet Molin

Proposition om regionalpolitik för 90-talet

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att den vikt jag i mina förslag

• Sida 48
•  Original

lagt vid satsningar på infrastrukturåtgärder, decentralisering m.m. stäm- mer väl överens med den allmänna policyinriktning som växer fram i Nor- den, EG och OECD när det gäller regionalpolitiken.

Inom regeringskansliet följs de regionalpolitiska frågorna inom EG av en tjänstemannagrupp som arbetar med frågor om närings- och regional- politik. Särskilda studier har bl. a. genomförts om hur EG:s regler på det regionalpolitiska området tillämpas i praktiken. Jag vill också nämna att statens industriverk (SIND) inlett en utredning om konsekvenserna av förverkligandet av EG:s inre marknad för svensk industri.

Inom det nordiska regionalpolitiska samarbetet är avsikten att länderna gemensamt inför EG bl.a. ska presentera de särdrag som finns i Norden (glesbefolkade områden, näringslivsstruktur, långa avstånd, klimatförhål- landen etc.) och som motiverar kraftfulla regionalpolitiska insatser.

6 Organisation och administration av regionala utvecklingsinsatser 6.1 Riktlinjer Min bedömning: För att nå de regionalpolitiska målen krävs åtgär-

der inom en rad olika samhälls- och politikområden. Verksamheten inom respektive område bör därför utformas så att de krav som de regionalpolitiska målen ställer uppfylls. Huvudprincipen bör vara att detta skall ske som en integrerad del av verksamheten och inom de ordinarie medelsramar som ställs till respektive politikområdes förfogande.

Kommittén: Kommittén betonar regionalpolitikens bredd och menar att insatser inom olika politikområden behövs för att vi skall få väl fungeran- de regioner i alla delar av landet. För att den sektorspolitik som riksdagen har beslutat om skall genomsyra politikens tillämpning i län, landsting och kommuner. är det enligt kommittén viktigt att vissa geografiska hänsyn byggs in i sektorspolitiken samt att de gemensamma nationella målen uttrycks tydligt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar utredningens upp- fattning om att regionalpolitiken omfattar åtgärder inom en rad olika sektorsområden och om behovet av förbättrad målstyrning och sektors- samordning på central och regional nivå.

Skälen för min bedömning: Den regionala utvecklingen är det samlade resultatet av en mångfald beslut inom näringslivet och den offentliga sektorn samt av hushåll och enskilda individer.

Stödet till näringslivet har varit den mest uppmärksammade delen av regionalpolitiken alltsedan lokaliseringspolitikens tillkomst vid mitten av 1960-talet. Statsmakternas ambition har varit att genom olika former av stöd till enskilda företag påverka beslut om lokalisering och expansion så

• Sida 49
•  Original

att en större andel av företagens verksamhet förläggs till de regionalpoli- tiskt prioriterade områdena än vad som annars skulle bli fallet.

Synen på regionalpolitikens innehåll har successivt breddats. Med den inriktning av de regionalpolitiska målen som jag tidigare redogjort för, är regionalpolitiken en viktig del av samhällets allmänna välfärdspolitik. Samtidigt kan en väl utformad och genomförd regionalpolitik aktivt bidra till att samhällets resurser i form av arbetskraft och kapital utnyttjas på ett effektivt sätt så att den ekonomiska tillväxten främjas. Båda dessa förhål- - landen motiverar att regionalpolitiken på ett medvetet sätt integreras i den statliga sektorspolitiken.

I årets budgetpropsition (prop. 1989/90: 100 bil. 2) redovisar regeringen sin allmänna syn på utvecklingen av den offentliga sektorn. De utgångs- punkter som är vägledande för utvecklingsarbetet — det gäller t. ex. tydli- gare ansvarsfördelning och bättre samordning mellan offentliga verksam- heter, övergång till en mer mål- och resultatorienterad styrning av den offentliga verksamheten, decentralisering, valfrihet i fråga om verksam- hetsformer och arbetssätt samt en rationell personalpolitik — bör i till- lämpliga delar vara vägledande också i det regionalpolitiska arbetet.

Den regionalpolitiska kommittén framhåller som utgångspunkt för sina överväganden och förslag att ”regionalpolitiken omfattar samtliga de in- satser som krävs för att främja utvecklingen i de delar av landet som är prioriterade. Realiserandet av regionalpolitiken sker genom insatser inom den ekonomiska politiken och inom välfärdspolitiken — i olika former av statlig sektorspolitik.” Jag delar i allt väsentligt kommitténs synsätt i detta avseende.

Kommittén har i sitt betänkande redovisat det geografiska utfallet av huvuddelen av de resurser som fördelas över statsbudgeten under ett bud- getår. Resultaten har även redovisats i en särskild rapport (Staten i geogra- fin SOU 1989265). Av denna redovisning framgår att det redan i dag finns en förhållandevis god överensstämmelse mellan regionalpolitiska priorite- ringar och insatsemas fördelning inom vissa sektorer/politikområden. Det gäller t. ex. inom arbetsmarknadspolitikcn, som sedan länge spelar en viktig roll för att upprätthålla regional balans. Skatteutjämningssystemet är ett annat område där den regionalpolitiska profilen är tydlig. Inom vissa andra sektorer, som är delar av den generella välfärdspolitiken, fördelas resurserna per capita, vilket ger ett från regionalpolitisk utgångspunkt tämligen neutralt utfall. Det gäller t.ex. barnbidrag, vissa pensioner, bi- drag till grundskolan etc. De geografiska skillnader som kan noteras beror främst på skillnader i befolkningens åldersstruktur.

Inom andra sektorer däremot. som högre utbildning, forskning, delar av kulturområdet, vissa delar av kommunikationssektom etc. fördelas resur- ser över landet på ett sätt som avviker från de regionalpolitiska priorite- ringarna. Huvudorsaken till detta är att det är fråga om verksamheter som med de kvalitetskrav eller andra krav som definierats inom sektorn endast kan bedrivas på ett begränsat antal platser i landet. Samtidigt handlar det ofta om sådana verksamheter som betraktas som strategiska för den regio- nala utvecklingen. Här uppstår således konflikter mellan tillgänglighet och kvalitet. Med utnyttjande av ny teknik, nya verksamhetsforrner etc. bör

• Sida 50
•  Original

sådana konflikter successivt kunna övervinnas. Inom bl.a. de ovan nämn- da sektorerna har också under de senaste åren skett en rad förändringar där stor hänsyn tagits till regionala aspekter.

Politiken för olika sektorsområden måste utformas med utgångspunkt från de mål och krav som gäller inom respektive sektor. Det är en förut- sättning för en tydlig och effektiv politik. Samtidigt anserjag det principi- ellt viktigt att när konkreta insatser planeras inom olika sektorsområden, de ges en sådan inriktning och utformning att de regionalpolitiska målen främjas. Detta är angeläget såväl från allmänna välfärdspolitiska utgångs- punkter som från målet om tillväxt och högt resursutnyttjande i samhälls- ekonomin. För att det skall vara möjligt för dem som genomför sektorspo- litiken att ta nödvändiga regionalpolitiska hänsyn, är det emellertid viktigt att de regionalpolitiska målen och riktlinjerna för olika sektorsområden görs tydliga och precisa. Jag återkommer (avsnitt 6.2) till formerna för hur ' det bör ske.

I vissa fall kan särskilda regionalpolitiska insatser i enskilda sektorer vara motiverade. Det gäller främst i fråga om utbyggnad eller förstärkning av infrastrukturen i prioriterade regioner. För sådana insatser bör särskil- da regionalpolitiska medel kunna disponeras i kombination med' ordinarie sektorsmedel. Jag återkommer senare (avsnitt 9) till denna fråga.

6.2 Organisation på central statlig nivå

Miri bedömning: Formerna för samordning av statens insatser inom och mellan olika samhälls- och politikområden bör utvecklas så att de regionalpolitiska målen främjas. Mål och riktlinjer för regional- politiken bör därför preciseras så att de olika områdenas och berör- da myndigheters regionalpolitiska roll och ansvar tydliggörs. I vissa fall bör mål och riktlinjer t.ex. kunna uttryckas i form av service- nivåer eller motsvarande.

Regionalpolitiskt betydelsefulla myndigheter bör i sina årliga an- slagsframställningar redovisa på vilket sätt regionalpolitiska hänsyn har tagits och vilka resultat som har uppnåtts samt hur man under kommande år avser att följa upp fastställda riktlinjer och service- mål.

Centrala myndigheter bör kunna ges särskilda utredningsuppdrag med regionalpolitisk inriktning. Vidareböröverläggningarmed verks- ledningar genomföras, arbetet inom regeringens statssekreterargrupp för regionalpolitisk samordning ytterligare intensifieras m.m.

En ökad målstyrning ställer krav på effektiv uppföljning och utvärdering av insatta åtgärder.

Kommittén: Kommittén anser att regeringen, när mål och riktlinjer redovisas inom olika politik- och sektorsområden, måste tydliggöra de regionalpolitiska målen så att de myndigheter som har att fullgöra rege- ringens och riksdagens beslut. vet hur åtgärderna stämmer överens med fastlagda regionalpolitiska mål.

• Sida 51
•  Original

Det är också enligt kommittén viktigt att olika åtgärder för regional utveckling samordnas i regeringskansliet och att olika intressen och sek- torsfrågor vägs mot varandra. Den särskilda statssekreterargrupp för regi- onalpolitiska frågor som finns bör därför bevaras och om möjligt förstär- kas.

Kommittén anser att myndigheterna i samband med sina årliga anslags- framställningar bör redovisa på vilket sätt regionalpolitiska hänsyn har tagits och vilka servicemål som ställts upp och uppnåtts samt hur man under kommande år avser verka för att följa uppställda riktlinjer och uppnå servicemålen.

SIND bör enligt kommittén få en delvis annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fast- lagda mål än på stödhantering. SIND föreslås också ha ett ansvar för kompetensutveckling bl.a. genom att svara för erfarenhetsutbyte mellan län och kommuner i hela landet.

Vidare anser kommittén att uppföljning och utvärdering av de olika re- ' gionalpolitiska insatserna bör få större betydelse.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser delar kommitténs syn på be- hovet av en förbättrad målstyrning och om en precisering av de regional- politiska målen. SIND anser att målen måste preciseras ytterligare för att målstyrning skall kunna användas i regionalpolitiken. SåVäl statskontoret som riksrevisionsverket framhåller att det från stymingssynpunkt är ange— läget att kostnaderna för regionalpolitiken så långt det är möjligt görs synliga.

Några remissinstanser föreslår att en central organisation bildas för att bevaka hur sektorsorganen uppfyller de regionalpolitiska målen. Det gör t. ex. länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län och Norrlands- förbundet. SIND anser att verket bör få ansvaret för sektorssamordningen.

Skälen för min bedömning: Den breda inriktningen av regionalpolitiken och dess koppling till sektorspolitik, som jag tidigare har redogjort för, innebär bl.a. att ett stort antal myndigheter får viktiga uppgifter när det gäller att genomföra regionalpolitiken.

I verksförordningen (1987: 1100) regleras myndigheternas allmänna uppgifter och ansvar. I förordningens 55 sägs att ”Myndighetens chef skall se till att verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt och att den utvecklas och anpassas till de krav som ställs på den. Därvid skall beaktas de krav som ställs av hänsyn till totalförsvaret, regionalpolitiken och miljöpolitiken.”

Vidare regleras i förordningen (1982: 877) om regionalt utvecklingsarbe- te vissa skyldigheter för statliga myndigheter. I förordningens 35 sägs att "statliga myndigheter efter sina förutsättningar skall

1. i sin planering ta hänsyn till verksamhetens betydelse för sysselsätt- ningen, servicen och miljön i olika regioner,

2. beakta möjligheterna till decentralisering av sin verksamhet samt

3. inom sina verksamhetsområdcn även i övrigt verka för att de regi- onalpolitiska målen uppnås”.

Myndigheterna har således genom dessa och andra riktlinjer ett generellt ansvar att i den egna verksamheten väga in regionalpolitiska hänsyn.

• Sida 52
•  Original

Inriktningen måste här vara att genom målstyrning få myndigheterna att uppmärksamma och beakta gällande riktlinjer. Hittills har de regionalpoli- tiska målen inte alltid varit tillräckligt preciserade. För att myndigheterna på ett meningsfullt sätt skall kunna uppfylla de krav som regionalpolitiken ställer måste operativa mål och riktlinjer formuleras för varje sektor.

I 1989 års kompletteringsproposition (prop. 1988/89:150 bil. 1) redovi- sade regeringen sin syn på arbetet med förnyelse och utveckling av den offentliga förvaltningen. Viktiga inslag i detta arbete är en förbättrad verksamhetsplanering inom regeringskansliet och en ökad mål- och resul- tatstyrning av myndigheternas verksamhet. Inom regeringskansliet sker samordning av olika åtgärder för regional utveckling och avvägning mellan regionalpolitiska mål och mål för olika sektorers verksamhet inom ramen för verksamhetsplaneringen och i budgetarbetet. Regeringens avsikt är att fortsättningsvis i budgetpropositionen fortlöpande ge en samlad redovis— ning av vilka regionalpolitiska överväganden som gjorts, vilka viktigare beslut av regionalpolitisk betydelse som har fattats inom olika departe- ments ansvarsområden etc.

Utformningen av regionalpolitiska mål och riktlinjer för olika myndig- heter kan ske på olika sätt beroende på den enskilda myndighetens verk- samhet och förutsättningar i övrigt. Posten och televerket är exempel på sektorsorgan vars verksamhet är av stor regionalpolitisk betydelse.

För att bedöma statens regionalpolitiska ansvar på tele- och postområ- dena och i samband därmed precisera televerkets och postverkets roll har regeringen tillsatt en parlamentarisk kommitté (dir. 1988: 1 l). Kommittén skall redovisa sina överväganden och förslag under våren 1990. Vidare kommer, som har aviserats i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 8), en översyn av styrningen av kommunikationsdepartementets af- färsverk att göras. Översynen kommer bl.a. att behandla kraven på treårs- planernas innehåll, ekonomisk styrning, organisation och redovisning samt hur den ägarmässiga uppföljningen skall ske.

Inom regeringskansliet finns sedan år 1986 en statssekreterargrupp som har till uppgift att svara för regionalpolitisk samordning av insatser inom olika departements ansvarsområden. Gruppen består av statssekreterarna i de regionalpolitiskt viktigaste departementen och leds av statssekretera- ren i industridepartementet. Denna statssekreterargrupp bör tillsammans med företrädare för regionalpolitiskt betydelsefulla sektorsmyndigheter ta fram underlag för utformningen av regionalpolitiska riktlinjer för myndig- heterna. Jag avser därför att intensifiera gruppens verksamhet. Det är också angeläget att utnyttja olika expertorgan i detta arbete. Statskontoret bör t. ex. kunna medverka med värdefull expertkunskap. Underlag för att bedöma servicenivåer m.m. i olika regioner bör expertorganen kunna ta fram. Regeringen, som har att avväga de regionalpolitiska målen mot andra väsentliga mål, bör sedan i regleringsbrev eller i annan lämplig form besluta om vilka riktlinjer som skall gälla för respektive myndighet.

M_t-tndighetarna bör vidare i samband med sina anslagsframställningar och i förekommande fall även treårsplaner redovisa på vilka sätt de regio- nalpolitiska riktlinjerna har beaktats och vilka resultat som har uppnåtts

• Sida 53
•  Original

samt hur man under kommande år avser att verka för att följa uppställda riktlinjer och uppnå servicemål eller motsvarande.

Det är också angeläget att utveckla samverkan och samarbete mellan olika myndigheter i regionalpolitiska frågor. Regeringen har tidigare upp- dragit åt vissa myndigheter att gemensamt utreda eller på annat sätt behandla särskilda frågor. Uppdragen hari första hand berört SIND. STU, AMS, UHÄ och SÖ. Det har bl. a. gällt regional utbildningsplancring och regional teknikspridning. Erfarenheterna från dessa uppdrag är goda. För- utom att regeringen har fått ett underlag för sina ställningstaganden, har de berörda myndigheterna utvecklat nya samarbetsformer och fått impulser som påverkat inriktningen av deras ordinarie verksamhet. Regeringen bör därför även i andra sammanhang kunna ta initiativ till liknande samar— betsprojekt. Jag kommer senare (avsnitt 8.6) att avisera att ett uppdrag skall lämnas till bl. a. länsstyrelserna och UHÄ att ta fram ett planerings- underlag för högskoleverksamheten.

Bland de centrala myndigheterna intar statens industriverk (SIND) en särställning i fråga om regionalpolitiken. SIND är central myndighet för det regionalpolitiska stödet till näringslivet. Verkets uppgifter innefattar handläggning av stöd i vissa ärenden, administration av den stödgivning som såväl regeringen som SIND och länsstyrelserna svarar för samt viss rådgivning m. m. till länsstyrelserna.

Jag kommer senare (avsnitt 7.2. 1.5) bl.a. att föreslå att länsstyrelserna i fortsättningen skall svara för all administration och uppföljning av stöd- givningen på regional nivå. I stället bör SIND få ett ansvar för uppföljning av de beslut som fattas av regeringen och SIND samt för att utvärderingar av det regionalpolitiska stödet till näringslivet görs fortlöpande. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

SIND har också i sin instruktion tilldelats vissa andra uppgifter på det regionalpolitiska området. SIND skall således bedriva viss projektverk- samhet, svara för lokaliseringssamråd med den privata tjänste- och ser- vicesektorn samt bedriva utredningsverksamhet på det regionalpolitiska området. Vidare har regeringen genom en rad olika beSlut uppdragit åt SIND att arbeta med särskilda projekt. För närvarande har SIND i upp- drag att dels genomföra ett utvecklingsprogram för sågverks- och trämanu- fakturindustrin i de fyra nordligaste länen, dels tillsammans med STU genomföra särskilda åtgärder för teknikspridning i norra Sveriges inland.

SIND har i sin treårsplan för budgetåren 1990/91—1992/93 föreslagit att verket inom ramen för ett nytt insatsområde — Regionala SIND- diagnoser — skall tilldelas ytterligare uppgifter när det gäller att bl.a. beskriva och analysera utvecklingen i olika regioner och att utarbeta åt- gärdsprogram för dessa. Vidare har SIND föreslagit att verket bör få utveckla arbets- och samverkansformer mellan olika organ på central. regional och lokal nivå.

SIND har i sitt yttrande över den regionalpolitiska kommitténs betän- kande också framhållit att verket bör få ett ökat ansvar för sektorssamord- ning på central nivå.

För egen del menarjag att det är naturligt att den kompetens som SIND har kan utnyttjas i arbetet med att utveckla regionalpolitiken men också i

• Sida 54
•  Original

genomförandet av olika regionalpolitiska åtgärder. En viktig uppgift för SIND bör t. ex. vara att fortlöpande göra analyser av befolknings—, närings- livs— och sysselsättningsutvecklingen i olika regioner. Beträffande insats- området Regionala SIND-diagnoser är min inställning följande. SIND bör på eget initiativ. i samverkan med berörda myndigheter, kunna delta i arbetet med fördjupade analyser och utarbetande av åtgärdsprogram. Dock måste gälla att sådana åtgärdsprogram endast får utmynna i förslag som ryms inom de ekonomiska ramar som tilldelats SIND och berörda myndigheter. Genom att befrämja samordning och samverkan beträffande olika åtgärder bör det vara möjligt att uppnå ett bättre resursutnyttjande.

I övrigt bör det vara regeringen som tar initiativ till särskilda åtgärder i orter och regioner som genomgår mera omfattande strukturförändringar av näringslivet. Jag kommer senare (avsnitt 11) att behandla formerna för och inriktningen av sådana åtgärder. I sådana sammanhang bör SIND, liksom hittills, på regeringens uppdrag kunna medverka t.ex. med att göra nödvändiga analyser men också i genomförandet av skilda insatser.

Jag vill vidare peka på ett område där det är angeläget att SIND:s kompetens och överblick utnyttjas. Det gäller informations- och erfaren- hetsutbyte mellan olika regioner och aktörer på det regionalpolitiska fältet. SIND bedriver redan idag viss utbildningsvcrksamhet bl.a. riktad till personal vid länsstyrelser, länsarbetsnämnder och regionala utvecklings- fonder. Det bör enligt min mening vara en viktig uppgift för SIND att under de närmaste åren vidareutveckla denna verksamhet. I det samman- hanget bör särskilt uppmärksammas betydelsen av att utveckla informa- tions- och erfarenhetsutbytet med andra myndigheter på central och regio- nal nivå.

Jag anser det emellertid inte vara lämpligt att tilldela SIND ett ansvar för sektorssamordning mellan centrala myndigheter. En sådan uppgift är nära sammankopplad med direktivgivning, medelsfördelning etc., vilket gör att den måste ligga hos regeringen. SIND har ändå, som jag nyss redovisat, ett stort antal betydelsefulla uppgifter inom regionalpolitiken som tillsammans kräver en kraftfull insats från verket. Det gäller t.ex. i fråga om uppföljning. utvärdering m.m. av olika inslag i regionalpolitiken.

Jag anser det vara angeläget att ha ett fortlöpande informations- och erfarenhetsutbyte mellan regeringen och berörda myndigheter men också med organisationer och andra aktörer inom det regionalpolitiska området. Jag avser därför att ta initiativ till sådant utbyte.

En förutsättning för att nå en bättre målstyrning inom det regionalpoli- tiska området är att det sker en fortlöpande uppföljning och utvärdering av olika insatser. Det gäller såväl olika typer av regionalpolitiskt stöd till företag som insatser inom olika politikområden som är av regionalpolitisk betydelse. Ansvaret för att följa upp olika åtgärder bör i första hand ligga på de myndigheter som genomför åtgärderna medan utvärderingsansvaret i princip bör ligga utanför dessa myndigheter. När det gäller utvärdering av det regionalpolitiska företagsstödet har jag tidigare redovisat att SIND bör få ett övergripande ansvar. Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) bör enligt min mening bl. a. svara för utvärderingar av de regionalpolitiskt motiverade åtgärder för att förstärka infrastrukturen i

• Sida 55
•  Original

vissa regioner som jag senare (avsnitt 9) kommer att föreslå. Den myndig- het för glesbygdsfrågor som jag senare (avsnitt 10.5) kommer att föreslå skall inrättas, bör bl. a. ges ansvar för utvärdering av glesbygdsstödet. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag i dessa frågor.

6.3 Organisation på regional nivå

Miri bedömning: Länsstyrelserna bör på regional nivå ha huvudan- svaret för samordningen av statens regionala utvecklingsinsatser. Handläggningen av regionalpolitiskt företagsstöd bör läggas helt på länsstyrelserna. Därigenom uppnås bl.a. en förenkling och när- het m. m. till de frågor som skall behandlas. Det behov som finns av samordning mellan län bör normalt kunna tillgodoses genom initiativ från berörda länsstyrelser och i de former som dessa finner ändamålsenliga.

För att skapa gynnsammare utvecklingsförutsättningar i de regio- nalpolitiskt mest prioriterade områdena, dvs. stödområde 1. avser jag föreslå att särskilda regionalpolitiska medel avsätts för vissa infrastrukturinsatser. Berörda länsstyrelser bör få i uppdrag att ge- mensamt redovisa ett förslag till vilka åtgärder som bör prioriteras för att åstadkomma en långsiktigt positiv regional utveckling.

Kommittén: Kommittén anser att länsstyrelserna bör vara huvudansva- riga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länen. Länsstyrelserna bör också ha huvudansvaret för beslut om finansiellt stöd till enskilda företag. Detta ansvar skall inrymma såväl de beredande, beslutande som upp— följande åtgärderna.

Den kraftigt ökade roll och de vidgade arbetsuppgifter som länsstyrelser- na enligt kommitténs förslag skulle få, måste också enligt kommittén innebära att tillräckliga personella resurser avsätts inom länsstyrelsen. Genomförandet av en samordnad länsförvaltning ger enligt kommitténs mening goda möjligheter till omprioriteringar av resursanvändningen.

Kommittén menar vidare att problemen i den region som man benäm- ner Inlandet är mera djupgående än i andra regioner och att Inlandets möjligheter att hantera problemen behöver förstärkas ytterligare. Kom- mittén föreslår därför att en särskild delegation för inlandet — Inlandssty- relsen — inrättas för en tioårsperiod. Inlandsstyrelsen, som utöver ordfö- randen bör bestå av företrädare för de politiska partierna och utses av regeringen, bör ha betydande resurser till sitt förfogande.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna såsom t.ex. länsstyrel- serna i Västernorrlands och Jämtlands län. anser att länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för regionalpolitiken. Många framhåller utvecklingsfon- dernas betydelse för länen. Att deras finansiella verksamhet skall vara kvar anser bl. a. SIND och länsstyrelsen i Norrbottens län. AMS biträder försla- get om att hanteringen av sysselsättningsstödet på regional nivå överförs från länsarbetsnämnderna till länsstyrelserna. Så gott som alla remissin-

• Sida 56
•  Original

stanser avstyrker förslaget om Inlandsstyrelsen. Det gäller t.ex. SIND, Bergslagsdelegationen, flera länsstyrelser, utvecklingsfonder, landsting och kommuner i främst de berörda länen. Några enstaka anser att frågan kan utredas vidare.

Skälen för min bedömning: Länsstyrelserna har ifråga om regionalt ut- vecklingsarbete och regionalpolitikens genomförande i länen givits en samordningsroll. Med utgångspunkt från statsmakternas beslut om regio- nalpolitiken skall länsstyrelserna precisera och lägga fast mål och riktlinjer för arbetet inom det egna länet. Häri ingår att ange regionalpolitiska riktlinjer för såväl länsstyrelsens egen verksamhet som för verksamheten hos andra statliga länsorgan och andra statliga myndigheter som arbetar i länet. I det löpande regionala utvecklingsarbetet skall länsstyrelserna se- dan verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet står i samklang med målen för länets utveckling.

F örutsättningama för länsstyrelsernas samordningsroll ges främst i läns- styrelseinstruktionen (1988z97l) och förordningen (l982:877) om regio- nalt utvecklingsarbete. Länsstyrelserna ges här befogenheter på en rad områden som är av betydelse för länens utveckling. Samtidigt åläggs andra statliga länsorgan och myndigheter i den allmänna verksstadgan och i nämnda förordning om regionalt utvecklingsarbete att efter sina förutsätt- ningar verka för att de regionalpolitiska målen uppnås och att resultatet av länsstyrelsernas löpande länsplanering läggs till grund för planeringen av den egna verksamheten.

Möjligheterna för länsstyrelserna att bedriva ett aktivt samordningsar— bete har successivt förstärkts i takt med att olika administrativa regler tillkommit och genom att regionalpolitiska medel tillförts länen. Av sär- skild betydelse har här varit medlen för regionalt utvecklingsarbete. de 5. k. projektmedlen. Det konkreta samarbetet mellan olika regionala och lokala organ i projekt har skapat förutsättningar för en mera effektiv samordning av resursanvändningen inom olika sektorer.

Mitt intryck är emellertid att många länsstyrelser inte i tillräcklig ut- sträckning har tagit vara på de formella och reella möjligheter som finns att med sektorsmyndigheter ta upp frågor om en bättre anpassning av deras verksamhet till regionalpolitiska mål som ställts upp. Det kan finnas flera orsaker till detta. Som jag tidigare (avsnitt 6.2) har framhållit måste de regionalpolitiska riktlinjer som bör gälla inom olika sektorer preciseras. Alltför oprecisa mål och riktlinjer försvårar självfallet för såväl berörda sektorsorgan som för länsstyrelserna att åstadkomma och följa upp de anpassningar som är nödvändiga. Med de åtgärder för att precisera och konkretisera regionalpolitiska mål och riktlinjer för olika sektorer som jag tidigare har redovisat, kommer detta förhållande att successivt förbättras. Det bör således vara en av länsstyrelsernas viktigaste uppgifter att åstad— komma en väl fungerande sektorssamordning. I detta ligger också att ta initiativ till utvecklingsarbete och experiment i samarbete med andra myndigheter och kommunerna för att utveckla nya former för förbättrad samhällsservice.

Riksdagen har på regeringens förslag (prop.l988/89: 154, 1989/90:BoU4 och BoU9) nyligen beslutat om en ny regional statlig förvaltning fr.o.m.

• Sida 57
•  Original

den 1 juli 1991. Beslutet innebär i huvudsak att en ny länsstyrelse bildas av de verksamheter som idag bedrivs av länsvägnämnden, länsskolnämnden och lantbruksnämnden samt den nuvarande länsstyrelsen. Viss del av länsbostadsnämndens verksamhet skall också ingå i den nya länsstyrelsen som i övrigt får vidgade uppgifter vad gäller bl.a. kommunikationer och trafiksäkerhet. På vissa områden, t.ex. inom arbetsmarknadspolitiken, införs ett utvidgat samrådsförfarande. Sedan tidigare finns dessutom en gemensam beredningsordning fastställd för länsstyrelsen. länsarbetsnämn- den och den regionala utvecklingsfonden i frågor om stöd till näringslivet. Genom beslutet om en ny regional statlig förvaltning skapas enligt min mening bättre förutsättningar för att i länen väga olika sektorsintressen mot varandra och samtidigt ta hänsyn till regionala förhållanden och regionala mål för utvecklingen.

Den nuvarande organisationen i länen när det gäller handläggningen av regionalpolitiskt stöd till företag är delvis splittrad. Såväl länsstyrelserna som de regionala utvecklingsfondema och länsarbetsnämnderna har upp- gifter i fråga om beredning, beslut och uppföljning av olika ärenden. Vidare svarar SIND för vissa handläggningsuppgifter i ärenden där beslut fattas på regional nivå.

Jag anser att det är angeläget att renodla organisationen vad gäller handläggningen av det regionalpolitiska stödet i länen. Genom att i ökad utsträckning lägga nyss nämnda handläggningsuppgifter på ett och samma organ blir ansvarsfördelningen tydligare. Från stödmottagamas synpunkt innebär det också en förenkling i och med att antalet stödhandläggande organ minskar. Enligt min mening böri princip ansvaret för såväl beredning som beslut och uppföljning av samtliga ärenden om regionalpolitiska insat- ser riktade till företag som skall avgöras på länsnivå fortsättningsvis ligga hos länsstyrelsen. Länsstyrelserna bör dock även fortsättningsvis kunna an- lita de regionala utvecklingsfondema och länsarbetsnämnderna för t.ex. vissa beredningsuppgifter. Detta gäller i synnerhet i ett inledningsskede. Jag återkommer (avsnitt 7.2. l .5) till dessa frågor.

En förändring av ansvars— och arbetsfördelning i enlighet med vad jag har redovisat, förutsätter en motsvarande anpassning av handläggningsre- surserna hos berörda organ.

Kostnaderna för SIND: s handläggning av ärenden som föreslås överföras till länstyrelserna betalas från anslaget B 1. Statens industriverk: Förvalt- ningskostnader. För budgetåret 1990/91 beräknar jag detta belopptill 1 milj. kr. Från anslaget B. 8 Småföretagsutveckling på tolfte huvudtiteln betalas bl. a. kostnader för de regionala utvecklingsfondemas administration. Den del av anslaget som avser kostnader för fondernas del i beredning och upp- följning av ärenden om regionalpolitiskt stöd till företag beräknar jag till 7 milj. kr. för budgetåret 1990/91. Kostnaderna för länsarbetsnämndemas handläggning av ärenden om sysselsättningsstöd betalas från anslaget B 1. Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader på tionde huvudtiteln. För budgetåret 1990/91 beräknar jag detta belopp till 1 milj. kr. Dessa belopp bör disponeras av de länsstyrelser som, i enlighet med vad jag tidigare har fö- reslagit, tillförs nya uppgifter i fråga om handläggningen av nämnda stöd. Härutöver kan ytterligare vissa medel behöva tillföras för länstyrelsemas

• Sida 58
•  Original

ökade arbetsuppgifter. Regeringen bör besluta om hur medlen skall fördelas mellan berörda länsstyrelser. Jag hari denna fråga samrått med cheferna för arbetsmarknads- och civildepartementen.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att i direktiven till den utredning om transportstödet som regeringen tidigare beslutat om (dir. K 1989:B) framhålls att en regionalisering av administrationen av transport- stödet bör övervägas. I direktiven sägs också att det regionala organ som i sådant fall bör svara för denna administration är länsstyrelsen.

Den regionalpolitiska kommittén redovisar vissa överväganden och för- slag vad gäller samordning av insatser i regioner som omfattar mer än ett län. Jag delar kommitténs uppfattning att sådan samordning normalt bör kunna ske inom ramen för nuvarande förvaltningsstruktur. Länsstyrelse- instruktionens & 3 anger att ”i frågor som har betydelse även för angrän-

_ sande län skall länsstyrelsen främja det för länen gemensamma intresset”. Berörda länsstyrelser bör enligt min mening kunna ta nödvändiga initiativ och utveckla de former för samarbetet som kan vara lämpliga. Jag vill samtidigt betona betydelsen av att ett reellt samarbete sker mellan angrän- sande län. Det är inte minst av betydelse när det gäller samordning av insatser inom och mellan olika politikområden. Skulle ett nödvändigt samarbete inte komma till stånd på initiativ från berörda länsstyrelser, bör regeringen ta sådana initiativ.

Regeringen har tidigare i vissa speciella fall inrättat ett särskilt organ för att under en avgränsad tidsperiod samordna statlig verksamhet av betydel- se för utvecklingen i en region. Det senaste exemplet är Bergslagsdelega- tionen som inrättades som en särskild myndighet år 1986. Dess verksam- het skall enligt tidigare fattat beslut upphöra den 1 juli 1990. Därefter bör berörda länsstyrelser svara för att nödvändig samordning över länsgränser

_sker.

Kommittén anser att problemen i den region som man benämner Inlan- det är mer djupgående än i övriga regioner och att Inlandets möjligheter att hantera de rådande problemen behöver förstärkas. En särskild delega- tion för inlandet — Inlandsstyrelsen — som har betydande resurser till sitt förfogande bör därför enligt kommittén inrättas för en tioårsperiod. In- landsstyrelsen bör enligt kommittén vara parlamentariskt sammansatt och . utses av regeringen. Vidare bör Inlandsstyrelsen ha olika referensgrupper

knutna till sig med representanter för berörda kommuner samt arbets- tagar- och näringslivsorganisationer.

Jag delar i allt väsentligt kommitténs bedömning vad gäller problemens omfattning och karaktär i den aktuella regionen. Tidigare (avsnitt 4.2) har jag föreslagit två stödområden 1 och 2, som i huvudsak motsvarar det område kommittén benämner Inlandet. Jag "anser också att särskilda resur- ser för infrastrukturåtgärder behövertillföras stödområde 1 för att skapa för- utsättningar för en gynnsam utveckling. I likhet med en övervägande ma- joritet av de remissinstanser som har kommenterat kommitténs förslag om en särskild lnlandsstyrelse, anser jag emellertid inte att det finns några vä- gande skäl för att inrätta ett nytt organ av den typ som kommittén föreslår. Ansvaret för att planera och genomföra nödvändiga insatser bör kunna läggas på berörda länsstyrelser. Jag kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att

• Sida 59
•  Original

särskilda regionalpolitiska medel avsätts för vissa infrastrukturinsatser i stödområde ]. Jag avser vidare föreslå regeringen att ge länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län ett särskilt uppdrag att ge- mensamt dels redovisa ett förslag till program för användningen av dessa medel. dels föreslå lämpliga former för beslut m.m. om medlens använd- ning.

För att sprida information om det regionala utvecklingsarbetet är den årliga länsrapporten en viktig informationskanal. I många län har de reglerade formerna för länsrapporternas utformning upplevts som en be- gränsning när det gäller den tids- och ämnesmässiga inriktningen av arbe- tet. Flera länsstyrelser har därför valt att utöver länsrapporterna skapa andra kanaler för att informera om den regionala utvecklingen och det regionala utvecklingsarbetet i länet.

Jag menar att regeringens behov av information om hur länsstyrelserna bedriver det regionalpolitiska arbetet och vilka geografiska prioriteringar som görs inom länet samt om riktlinjer för användningen av de regionalpo- litiska medel länsstyrelsen disponerar m.m. i fortsättningen bör tillgodoses genom anslagsframställningarna. Detta ligger också i linje med avsikten med den treårsbudgetering som nu successivt införs i statsförvaltningen. Inom något år kommer länsstyrelserna att omfattas av denna budgeterings- form. Länsstyrelserna bör då ges sådana riktlinjer för anslagsframställning- arna som tillgodoser behovet av en fördjupad budgetprövning. I de fall som det finns behov av särskilda redovisningar för att t. ex. belysa förhållandena inom olika sektorer anserjag att det fortsättningsvis kan ske antingen genom redovisningar i anslagsframställningarna eller genom att särskilda regerings- uppdrag ges till länsstyrelserna. Vidare avser jag föreslå att uppföljningen och utvärderingen av regionalpolitiskt stöd och andra regionalpolitiska åt- gärder skall förstärkas.

Jag avser mot denna bakgrund att senare föreslå regeringen att i förord- ningen (l982:877) om regionalt utvecklingsarbete ta bort kravet på en årlig länsrapport. Länsstyrelserna kan självfallet även fortsättningsvis ut- arbeta en årlig länsrappott som ett instrument i den regionala sektorssam- ordningen. Jag bcdömer emellertid att länsstyrelserna med denna ordning bättre än hittills skall kunna anpassa sin skriftliga information till skilda mottagargrupper efter de förutsättningar och behov som kan finnas i de enskilda länen. Länsstyrelserna bör dock även i fortsättningen vara skyldi- ga att utarbeta bcfolknings- och sysselsättningsprognoscr för län och kom- muner.

• Sida 60
•  Original

6.4 Kommunal verksamhet

Min bedömning: Kommunernas verksamhet har stor betydelse för att regionalpolitiken skall kunna genomföras på ett effektivt sätt. Genom en väl utbyggd samhällsservice i form av utbildning, social omsorg, bostads- och bcbyggelseplancring, fritids- och kulturverk- samhet etc. kan kommunerna aktivt främja en önskvärd utveckling av näringslivet.

Även kommunernas mer direkt näringslivsutvecklande verk- samhet blir allt viktigare. Länsstyrelserna bör ha möjlighet att på olika sätt främja kommunernas verksamhet på detta område. Kom- munernas näringsliVSinriktade verksamhet måste självfallet ske inom ramen för den kommunala kompetensen.

Skatteutjämningsbidragcn har stor betydelse för kommunerna i de regionalpolitiskt prioriterade områdena.

Kommittén: Kommittén anser att kommunerna bör ha en större roll i näringspolitiken. Länsstyrelserna föreslås genom länsanslaget för regional utveckling kunna finansiera kommunala program för nätverksbyggande i de prioriterade landsdelarna. '

Kommittén betonar vidare skatteutjämningsbidragens betydelse för kommunerna i regionalpolitiskt prioriterade områden. Kommittén menar att om man inom skatteutjämningen skall ge utrymme för ökade regional- politiska insatser, så måste konstruktionen av systemet utredas närmare. Med hänsyn till att förändringar i Skatteutjämningssystemet trädde i kraft så sent som år 1989 och i avvaktan på Kommunförbundets utredning om kommunernas kostnader vill kommittén inte föreslå några förändringar av det nuvarande systemet.

Remissinstanserna: Många remissinstanser delar betänkandets syn på kommunernas roll i regionalpolitiken. Svenska kommunförbundet beto- nar särskilt den kompetens som finns på kommunal nivå och som på ett aktivt sätt måste tas tillvara för att formulera och genomföra regionala strategier. Många anser i likhet med länsstyrelsen och landstinget i Norr- bottens län och Fagersta kommun att skatteutjämningsbidraget är viktigt för kommunerna för att nå de regionalpolitiska målen.

Skälen för min bedömning: Kommunernas verksamhet har på en rad olika områden stor betydelse för genomförandet av regionalpolitiken. Kommunerna svarar för väsentlig samhällsservice i form av utbildning, social omsorg. bostads— och bebyggelseplanering, fritids- och kulturverk- samhet m.m. En rad olika studier visar tydligt att väl fungerande boende- miljöer med tillgång till bra utbildningsmöjligheter och bra barnomsorg, ett varierat kultur- och fritidsliv etc. är viktiga faktorer som vägs in när företagen gör sina lokaliseringsval. Det gäller inte minst företagen inom den privata tjänste- och servicesektorn. Kommunernas engagemang och aktivitet på dessa områden har således stor betydelse för möjligheterna att med statligt regionalpolitiskt stöd påverka företagens lokalisering och ut-_ byggnad. Det är också viktigt som en följd av regionalpolitikens allt

• Sida 61
•  Original

. starkare inriktning på att förbättra infrastrukturen i de prioriterade områ- dena.

Tillsammans med landstingen har kommunerna via länstrafikbolagen ett ansvar för kollektivtrafiken i länen. En väl fungerande kollektivtrafik är av stor betydelse när det gäller att vidga de lokala arbetsmarknaderna och för att dessa skall fungera väl. Detta är viktigt inte minst för många kvinnor som ofta inte har tillgång till bil i samma utsträckning som männen.

Kommunerna och landstingen är genom den egna verksamheten också stora arbetsgivare. ofta t.o.m. de största enskilda arbetsgivarna i en kommun. Genom att välja lämpliga lokaliseringar av sin verksamhet kan landstingen aktivt medverka till att den inomregionala balansen i ett län förbättras. Landstingen spelar också genom sitt engagemang i de regionala utvecklingsfondema men även inom kultur- och turismsektorerna andra viktiga roller för näringslivs- och sysselsättningsutvecklingen i län och kommuner.

Även när det gäller det mera direkt näringslivsutvecklande arbetet är kommunernas engagemang av stor betydelse. Under senare år har flertalet kommuner förstärkt sin organisation på detta område och en kommunal näringslivspolitik har successivt vuxit fram. Det är verksamheter som kan sammanfattas med begreppet nätverksbyggande som det främst rör sig om. Viss rådgivnings- och utbildningsverksamhet. främjande av kontakter mellan olika aktörer etc. är exempel på inslag i detta arbete. Samtidigt medför ofta ett ökat engagemang i näringslivsfrågor en mera medveten fokusering på näringslivets behov och förutsättningar i den ordinarie kommunala verksamheten. Det gäller t.ex. inom utbildningsområdet.

Den regionalpolitiska kommittén menar att många kommuner i de av kommittén prioriterade områdena har ett så begränsat ekonomiskt hand- lingsutrymme att de inte kan ta på sig de åtaganden som denna typ av verksamhet innebär. Kommittén menar därför att en intensifiering av den kommunala näringspolitiken i dessa områden bör kunna ske med statliga bidrag via länsstyrelserna. Jag anser för min del att det bör vara en viktig uppgift för länsstyrelserna att främja en väl fungerande kommunal nä- ringslivsutveckling. Detta sker också på flera håll redan i dag. Med den förstärkning av länsstyrelsernas medel för regionala utvecklinginsatser som jag senare (avsnitt 16) kommer att föreslå, kommer dessa möjligheter att öka. Formerna för detta bör kunna utarbetas gemensamt av länsstyrel- serna och berörda kommuner utifrån behoven och förutsättningarna i de enskilda fallen. Det är emellertid angeläget att även det lokala näringslivet engageras i detta arbete och att deras kompetens tas till vara.

Det är i detta sammanhang viktigt att understryka att kommunernas näringslivsinriktade verksamhet självfallet måste ske inom ramen för den kommunala kompetensen. Kommunernas och landstingens ökade engage- mang i näringslivs- och sysselsättningspolitiska frågor har lett till en dis- kussion om den lagenliga kompetensen när det gäller dessa frågor. Stat— kommunberedningcn har därför på regeringens uppdrag analyserat erfa- renheterna av kommunernas näringslivsinsatser samt belyst konsekvenser- na av olika kommunala kompetensgränser inom näringslivsområdet.

• Sida 62
•  Original

I ett betänkande (DsC 1986: 16 Kommunal näringslivspolitik) framhål- ler beredningen bl.a. att ”när det gäller medverkan till en från samhälls- synpunkt lämplig lokalisering av näringslivet skall det väsentligen vara en statlig angelägenhet”. Samtidigt menar beredningen att kommunernas och landstingens åtgärder inom näringslivspolitiken måste tillmätas stor bety- delse. Den nuvarande kompetensregeln och den rättspraxis som utvecklats ger enligt stat—kommunberedningen kommunerna möjlighet att göra be- tydande lokala näringslivsinsatser samtidigt som gränser finns för alltför omfattande åtaganden. En grundläggande regel är att kommunala engage- mang på det egentliga näringslivets område skall ha formen av allmänt näringslivsfrämjande insatser. Det innebär bl.a. att det inte är lagligt att teckna aktier, gå i borgen. direkt låna ut pengar eller ge kontanta bidrag till enskilda företag.

Regionalpolitiskt stöd kan för närvarande under vissa förutsättningar lämnas till kommuner eller andra organ där kommuner har ägarintresse. De ändamål som kan komma i fråga för sådant stöd är turistverksamhet, framställning av fasta bränslen, uppförande av lokaler för uthyrning samt teknikcentra. När det gäller 'teknikcentra kommer jag senare (avsnitt 7.2.1.2) att föreslå att stöd till detta ändamål fortsättningsvis skall lämnas från det nya anslaget för regionalpolitiska infrastrukturinsatser.

Skatteutjämningsbidragen har stor betydelse för kommunerna i de re- gionalpolitiskt prioriterade områdena. Regionalpolitiska prioriteringar sker i Skatteutjämningssystemet genom differentiering av den tillförsäkra- de grundgarantin. I riksdagens beslut våren 1988 (prop. 1987/88:100 bil.9, FiU 19, rskr. 244) om förändringari Skatteutjämningssystemet motiveras differentieringen tydligare än tidigare med regionalpolitiska skäl. Ändring- en innebar att grundgarantinivån höjdes för kommunerna i norra Sverige men också för vissa kommuner i bl.a. Bergslagen och sydöstra Sverige. Som tidigare har redovisats (prop. 1989/90: 100 bil. 1 ), avser regeringen att tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att se över statens bidrag till kommunerna. Översynen som också skall omfatta skatteutjäm- ningssystcmet bör resultera i att en jämnare fördelning av kommunalskat- terna kan uppnås. Jag förutsätter att man i denna utredning även kommer att väga in de regionalpolitiska aspekterna.

• Sida 63
•  Original

Sammanfattningsvis har det regionalpolitiska företagsstödet enligt min bedömning varit av stor betydelse under de senaste åren för möjligheterna att skapa nya arbetstillfällen i regionalpolitiskt utsatta orter och regioner. Genom dessa arbetstillfällen har också resurser i form av underutnyttjad arbetskraft och samhällelig infrastruktur kunnat tas till vara på ett sätt som inneburit ekonomisk vinning för hela landet.

1988' 983 6 380 3 139,8

• Sida 72
•  Original

7.2.I.Z Lokaliseringsbidrag

Mitt förslag: Stöd i samband med investeringar i byggnader, maski- ner m.m. skall fortsättningsvis kunna lämnas endast i form av lokaliseringsbidrag, vilket innebär att lokaliseringslån och investe- ringsbidrag avskaffas.

Lokaliseringsbidrag skall kunna lämnas i stödområdena 1 och 2 och undantagsvis även utanför dessa.

Den maximala andelen lokaliseringsbidrag bör uppgå till 35% av en investering i stödområde 1 och 20 % i stödområde 2. Till lokaler för uthyrning och markberedning för torvproduktion skall den maximala andelen lokaliseringsbidrag vara 5 % lägre i resp. stödom- råde. I tillfälliga stödområden och i områden som tillfälligt inplace- rats i högre stödområde skall lokaliseringsbidrag kunna lämnas med en maximal andel som fastställs av regeringen för varje särskilt fall, dock högst 35 %.

[ undantagsfall skall högre lokaliseringsbidrag kunna lämnas, dock högst 50%.

Stöd till teknikcentra skall fortsättningsvis kunna lämnas med medel från det nya anslaget för särskilda regionalpolitiska infra- strukturåtgärder som jag senare (avsnitt 9) kommer att föreslå.

Kommittén: Lokaliseringsbidrag till investeringar i byggnader och ma- skiner i befintliga företag bör enligt kommittén förbehållas Inlandet.

Lokaliseringsbidrag bör vidare enligt kommittén lämnas med 35 % av investeringskostnaden eller högst 400 000 kr. per beräknat nytt arbetstillfä- le för befintliga företag. Någon prövning av stödbehovet i varje enskilt fall skall alltså inte ske i dessa fall. Om investeringen inte medför sysselsätt- ningsökning bör lokaliseringsbidrag efter prövning kunna lämnas med högst 35 %.

För nyetablerade företag bör enligt kommittén lokaliseringsbidrag kun- na lämnas med högst 50 % av investeringskostnadema, oavsett hur många arbetstillfällen som beräknas tillkomma. Stöd till nyetableringar bör kun- na lämnas i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Lokaliseringsbidrag för byggande av lokaler för uthyrning bör kunna lämnas i Inlandet med högst 25%.

Investeringsbidraget behålls. Bidrag föreslås kunna lämnas med högst 15 % av utgifterna för investeringar upp till 20 milj. kr.

Lokaliseringslånen bör enligt kommittén, som en uppmaning till den ordinarie kreditmarknaden att medverka på ett bättre sätt än som hittills skett, ersättas med kreditgarantier.

Regionalpolitiskt stöd till företag för miljöinvesteringar bör enligt kom- mittén kunna lämnas till företag 1 enskilda fall.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har olika erin- ringar mot kommitténs förslag. Endast några instanser, som länsstyrelsen i Kalmar län och Mönsterås kommun, uttrycker en generellt positiv syn på förslaget.

• Sida 73
•  Original

I likhet med SIND, som tillstyrker en förenkling av reglerna beträffande lokaliseringsbidragen, men som bestämt avstyrker differentiering av stödet mellan etablerade och nyetablerade företag, har många instanser olika detaljsynpunkter på förslaget. Positiva till den förenkling som en viss automatik innebär är bl. a. AMS, Svensk industriförening, Kalix kommun, Stiftelsen lndustricentra och utvecklingsfonden i Norrbottens län.

Invändningen mot differentieringen mellan etablerade och nyetablerade företag är den allra vanligaste förekommande synpunkten. Ett mycket stort antal remissinstanser avstyrker denna differentiering. Ett vanligt skäl för detta är, som bl.a. Strömsunds kommun konstaterar, att stöd till en investering i ett befintligt företag ibland kan ha en större strategisk bety- delse än stöd till ett nytt företag. Andra skäl som anförs är att föreslaget system lockar till för stora investeringar initialt och att det också medför risk för olika former av konstruerade fall av nyetableringar.

Några instanser som t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län, Övertorneå kommun och Tio-kommungruppen i Västerbottens län anser att det är olyckligt att sänka subventionsnivån. Länsstyrelsen i Västerbottens län och landstinget i Norrbottens län menar att inlandet inte heller är enhet- ligt. Därför behövs menar man en differentiering av stödnivåer.

Länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län samt Mora kommun avvisar ökad automatik och menar att det är ineffektivt och att behovet av stöd bör vara avgörande.

Ett relativt begränsat antal instanser har berört förslaget om bidrag till lokaler för uthyrning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget om 25 % bidrag i Inlandet och menar att 20 % bidrag bör lämnas för övriga prioriterade områden. Också Säters, Karlskoga och Nybro kommuner anser att området bör vidgas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Jokkmokks och Malungs kommuner samt Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele. Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur) anser att stöd till uthyrningslokaler skall lämnas i samma omfattning som när det gäller byggnadsinvesteringar i företagens egen regi. Gällivare kommun anser att stöd borde ges med 40 % i områden motsva- rande nuvarande stödområde A. Såväl Pajala som Kalix kommuner föror- dar generösare stöd och befarar att en stödnivå om 25% får förödande konsekvenser för inlandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län avvisar sänkt stöd till lokaler för uthyrning.

Enligt gällande regler för lokaliseringsbidrag skrivs statens fordran suc- cessivt ner under en sjuårsperiod. SIND föreslår att nedskrivningsperio- den begränsas till fem år.

Endast ett fåtal instanser har berört kommitténs förslag att ersätta lokaliseringslånen med kreditgarantier. Landstingsförbundet tillstyrker att lokaliseringslånen avskaffas. Däremot avstyrker bl.a. SIND. länsstyrelsen i Gävleborgs län, Bergslagsdelegationen, Svensk industriförening, utveck- lingsfonden i Gävleborgs län att lokaliseringslånen ersätts med garantier. Skäl som anförs är bl.a. att ett garantisystem innebär en krånglig och tidsödande administration i och med att staten måste ta ut en avgift på garantisumman av bankerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker

• Sida 74
•  Original

tills vidare införandet av kreditgarantier och pekar bl.a. på risken att bankerna regelmässigt komer att kräva statliga garantier.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det knappast är realistiskt att räkna med att enbart den ordinarie kreditmarknaden skall kunna tillgodose behovet av riskvilligt kapital. Någon form av lokaliseringslån eller finan- sieringskapital bör finnas kvar. _

Endast ett begränsat antal instanser har berört förslaget om att behålla investeringsbidraget. De uppfattningar som uttrycks ger en splittrad bild. Flera instanser uttrycker en positiv syn. exempelvis länsstyrelserna i Kro- nobergs, Göteborg och Bohus samt Västernorrlands län. Sundsvalls kom- mun och glesbygdsdelegationen är däremot tveksamma till förslaget. SIND samt länsstyrelserna i Gävleborgs och Kopparbergs län avstyrker att investeringsbidraget utanför stödområdet behålls som ett stödinstrument. Utvecklingsfonden i Kopparbergs län menar att investeringsbidraget yt- terst sällan, om ens någon gång, avgör om en investering kommer till stånd eller ej.

Skälen för mitt förslag: De regionalpolitiska stöd som för närvarande kan lämnas i samband med investeringar i byggnader, maskiner m.m. är utformade som ekonomiska stimulansmedel som påverkar företagens kal- kyler i ett inledningsskede.

Stöden lämnas efter en individuell prövning av de olika ärendena. Det sammanlagda stödet får härvid inte vara större än vad som behövs för att verksamheten i fråga skall komma till stånd.

Som allmänna villkorjb'r att erhålla regionalpolitiskt stöd gäller bl. a.

— att stöd endast får lämnas till verksamheter som bedöms få tillfredsstäl- lande lönsamhet och ge de anställda en varaktig sysselsättning. — att minst 40% av det antal arbetsplatser som tillkommer till följd av stödet skall förbehållas vartdera könet, — att stöd får beviljas endast i den mån de anställda uppbär lön och andra anställningsförmåner som är minst likvärdiga med dem som gäller enligt tillämpligt kollektivavtal, — att en stödmottagare skall ha auktoriserad eller godkänd revisor.

Dessa grundläggande utgångspunkter bör enligt min mening gälla även fortsättningsvis.

Beträffande den s.k. könskvoteringen har en utvärdering nyligen ge- nomförts på uppdrag av bl.a arbetsmarknadsdepartementet. Den visar bl. a. att kvoteringen bidragit till att kvinnornas arbetsmarknad breddats i de aktuella regionerna.

Mot bakgrund av bl.a. nämnda utvärdering bedömer jag att systemet med könskvotering har haft positiva effekter för att åstadkomma en ökad jämställdhet på arbetsmarknaden. Målsättningen att minst 40% av de tillkommande arbetsplatserna skall förbehållas vartdera könet har sålunda i det närmaste uppnåtts under senare år. Det är även av stor regionalpoli- tisk betydelse att könskvoteringen bidrar till att skapa fler arbetstillfällen för kvinnor och därmed underlättar för dem att stanna kvar på orter där ojämn könsfördelning skapar särskilda demografiska problem. Efter sam- råd med statsrådet Margot Wallström föreslår jag därför att könskvote- ringen inom det regionalpolitiska stödet bibehålls i nuvarande omfattning.

• Sida 75
•  Original

Stöt/berättigad verksamhet. I princip gäller att alla typer av verksamhe- ter som kan påverkas i fråga om lokalisering eller omfattning kan få stöd. Denna princip bör gälla även fortsättningsvis.

Sedan år 1985 gäller att lokaliseringsstöd kan lämnas till s.k. teknikcent- ra. Jag kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att ett nytt anslag inrättas för särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder. Bl.a. eftersom samma lönsamhetskrav som för andra stödberättigade verksamheter inte kan stäl- las på teknikcentra anser jag det motiverat att fortsättningsvis i stället lämna stöd till detta ändamål från det nya infrastrukturanslaget.

Storleken på ett lokaliseringsbidrag. Stöd i samband med investeringar kan för närvarande lämnas i form av lokaliseringsstöd och investeringsbi- drag. Lokaliseringsstöd består av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.

Lokaliseringsbidrag kan lämnas för attltäcka en del av de totala kostna- derna i samband med investeringar som gäller — ny-, till- eller ombyggnad av byggnader eller anordnande av markan-

läggningar.

— maskiner eller inventarier med en beräknad avskrivningstid av mer än tre år. eller -— markberedning för torvproduktion, om det finns särskilda skäl.

Lokaliseringslån kan dessutom lämnas till kostnader för förvärv av mark, byggnader eller markanläggningar, för anskaffning av omsätt- ningstillgångar, patent, licenser eller liknande eller för marknadsföring, produktutveckling eller liknande.

Storleken på ett lokaliseringsbidrag grundas på de totala kostnaderna, inklusive inkörningskostnader och liknande. i samband med en investe- ring. Bidraget bestäms med hänsyn till antalet nya arbetstillfällen, investe- ringcns storlek och inriktning samt angelägenheten från samhällssynpunkt att den genomförs. Bidraget får dock inte vara större än vad som behövs för att investeringen skall komma till stånd och det får vidare uppgå till högst följande procentandelar av den del av totalkostnaderna som avser byggnader, markanläggningar, maskiner och inventarier:

Stödområde A 50 % Stödområde B 35 % Stödområde C 20 %

För verksamheter i områden som regeringen beslutar tillfälligt skall komma i fråga för regionalpolitiskt stöd uppgår den högsta procentandelen lokaliseringsbidrag till 15 % eller 20 %.

Lokaliseringsbidrag till lokaler för uthyrning får lämnas högst med be- lopp som är tio procentenheter lägre än nyss nämnda procentsatser. För markberedning för torvproduktion kan bidrag lämnas med högst 25% av totalkostnaderna i stödområde A och högst 10% i stödområde B.

Om det finns synnerliga skäl kan regeringen medge att lokaliseringsbi- drag lämnas med högst 70 % i hela landet.

Regionalpolitiska kommittén konstaterar att bidragsnivån i det regio- nalpolitiska stödet i samband med investeringar i byggnader och maski- ner för närvarande är högre i Sverige än vad som tillåts inom EG för de rikare ländernas regionalpolitik. Där gäller som regel att högsta bidrags-

• Sida 76
•  Original

nivån får vara ca 35%. Kommittén föreslår bl. a. därför att den maximala andelen lokaliseringsbidrag skall sänkas till 35 %. Kommittén anför som ytterligare motiv till att sänka bidragsproeenten att den ordinarie kredit- marknaden bör medverka på ett annat sätt än hittills. Vidare bör använd- ningen av det regionalpolitiska stödet allmänt sett förskjutas till förmån för s.k. mjuka investeringar. Dessutom får företag i vissa områden, som tidigare inte haft sänkta socialavgifter, en förbättrad självfinansieringsför- måga om kommitténs förslag genomförs. De områden som kommittén avser härmed är Inlandet förutom Norrbottens län.

Jag ansluter mig i detta avseende till kommitténs förslag. Förutom de motiv som den anger vill jag peka på följande faktorer:

— Industrins lönsamhet och soliditet har starkt förbättrats under de senas- te åren. Förbättringen gäller även företagen i stödområdet, som därför för närvarande har väsentligt större möjligheter än tidigare att genom egna finansiella insatser och via den reguljära kreditmarknaden finansi- era sina investeringar. — Riskkapitalförsörjningen inom de regionalpolitiskt prioriterade områ- dena har förbättrats under senare år. Utöver den ökade kreditvärdighe- ten i näringslivet kan man peka på att de prioriterade landsdelarna tillförts betydande kapital via regionala investmentbolag.

Jag återkommer senare (avsnitt 7.7) till min syn på bl.a. storleken och inriktningen av företagsstöd jämfört med de regler m.m. som tillämpas inom EFTA och EG.

Härtill kommer att jag strax avser att föreslå dels förbättringar i företa- gens möjligheter att få regionalpolitiskt stöd till immateriella investering- ar, dels att sysselsättningsstödet skall höjas.

Jag vill i detta sammanhang också peka på att ett av de allmänna villkoren för stöd är, att sådant endast skall lämnas till verksamheter som bedöms få tillfredsställande lönsamhet och ge de anställda en varaktig sysselsättning. Avsikten är alltså att verksamheterna på sikt skall kunna drivas vidare utan fortsatt stöd. Kraven på avkastning från de investering- ar som ges regionalpolitiskt stöd bör därför inte sättas alltför lågt. Dessut- om får det inte råda någon tveksamhet om att ansvaret för ett projekt ligger hos företaget och övriga privata finansiärer.

Den maximala procentsatsen som jag förordat för lokaliseringsbidrag, 35 %, skall gälla i stödområde 1. I stödområde 2 föreslår jag att det maximala bidraget skall vara högst 20%.

Lokaliseringsbidrag till lokaler för uthyrning kan för närvarande lämnas med en maximal procentsats som är tio procentenheter lägre än om bidrag lämnas till ett företag som bygger egna lokaler. Skälen härtill är bl. a. att det inte är en samhällelig uppgift att generellt tillhandahålla lokaler för företagen, varför de bör stimuleras att bygga egna lokaler. Företag som får hyra redan subventionerade lokaler får dessutom ofta ett högre totalt stöd genom att de även kan få lokaliseringsbidrag i samband med egna maskin- investeringar. Med hänsyn till den sänkning av de maximala bidragspro- centsatsema som jag nyss föreslagit anser jag dock att lokaliseringsbidrag .till lokaler för uthyrning fortsättningsvis skall kunna lämnas med ett

• Sida 77
•  Original

belopp som är högst fem procentenheter lägre än vad som annars är maxi- malt i resp. stödområde.

Som en konsekvens av de sänkningar av den maximala bidragsproeen- ten i olika stödområden jag förordat bör också den högsta andelen lokalise- ringsbidrag för markberedning för torvproduktion minskas. För enkelhe- tens skull föreslår jag att samma regler tillämpas som för lokaler för uthyrning, dvs. att lokaliseringsbidrag kan lämnas med ett belopp som är högst fem procentenheter lägre i resp. stödområde.

Jag har tidigare (avsnitt 4.5) förordat att regeringen fortsättningsvis i vissa fall skall kunna inplacera kommuner eller delar av kommuner i tillfälligt stödområde och tillfälligt inplacera sådana områden i högre stöd- område. Den maximala andelen lokaliseringsbidrag bör vid tillämpning av denna metod bestämmas av regeringen i varje särskilt fall. Den får dock uppgå till högst 35 %.

Myndigheterna har utbildat en praxis att vid bestämmande av ett lokali- seringsbidrags storlek ta stor hänsyn till bidrag per nytt arbetstillfälle. Kommittén föreslår dels en viss automatik i stödgivningen till verksamhe- ter som medför ökad sysselsättning, dels att normen om högsta bidrag per nytt arbetstillfälle inte skall tillämpas för nyetablerade företag.

Stödverksamheten måste bedrivas inom ramen för tillgängliga medel. Jag vill bl. a. med anledning härav betona att jag inte anser det lämpligt att lämna stöd utan prövning av hur stort stödet måste vara i varje enskilt fall för att en investering skall komma till stånd. Bidrag per nytt arbetstillfälle bör dock endast användas som en bland flera bedömningsfaktorer och bidragets storlek liksom hittills grundas på en avvägning mellan alla de faktorer jag tidigare nämnt.

I likhet med en majoritet av remissinstanserna är jag inte heller beredd att tillstyrka kommitténs förslag att stöd till'nyetableringar skall kunna lämnas med högre belopp än till befintliga företag. Skäl som remissinstan- serna anför, och som jag ansluter mig till, är bl.a. att en investering i ett befintligt företag kan ha en större strategisk betydelse, att ett sådant system kan bidra till för stora initialinvesteringar och risken för olika fall av konstruerade nyetableringar.

Kommittén föreslår även att regionalpolitiskt stöd till företag för miljö- investeringar skall kunna lämnas i vissa fall. Man avser enstaka punktin- satser i fall där ett företag är av avgörande betydelse för sysselsättningen på en ort och där de nödvändiga miljöinvesteringarna uppenbarligen kostar mer än företaget kan bära.

För egen del vill jag betona att det grundläggande motivet för lokalise- ringsstödet är att skapa ny sysselsättning. Dessutom anser jag att kravet på lönsamhet för att stöd skall lämnas innebär att företagen normalt skall kunna genomföra ersättningsinvesteringar utan statligt stöd.

Enligt nuvarande regler kan dock lokaliseringsstöd i undantagsfall läm- nas även i samband med investeringar som inte leder till ökad sysselsätt- ning. Regeringen bör liksom hittills närmare utforma bestämmelserna härom. Regeringen har i förordningen (1982:677) om regionalpolitiskt stöd föreskrivit att stöd, förutom när en investering beräknas leda till ökad sysselsättning, kan lämnas

• Sida 78
•  Original

— i samband med en väsentlig omläggning av verksamheten som är nöd- vändig för att bevara sysselsättning eller, —— om investeringen sker i ersättnings— och rationaliseringssyfte i en verk- samhet som har väsentlig betydelse för sysselsättningen på orten, om verksamheten på sikt inte bedöms kunna fortsätta utan att investering- en kommer till stånd och denna inte kan genomföras utan att lokali- seringsstöd lämnas.

Jag anser att de bestämmelser som regeringen utformat när det gäller stöd i samband med investeringar som inte leder till ökad sysselsättning och som jag nyss redogjort för redan idag ger tillräckliga möjligheter till stöd i samband med sådana miljöinvesteringar som kommittén avser med sitt förslag.

SIND har föreslagit att lokaliseringsbidragets nedskrivningsperiod skall begränsas till fem år för att förstärka bidragets resultatpåverkande effekt under ett projekts. inkömingsfas.

I samband medatt lokaliseringsbidraget fick sin nuvarande utformning genom riksdagens beslut år 1982 upphävdes skyldigheten för stödmottaga- rcn att skriva av värdet av de med stödet anskaffade tillgångarna i samma takt som bidraget intäktsförs. Syftet härmed är att företagen tidigare skall få ett positivt tillskott till resultatet. Detta uppnås genom att bidraget successivt kan intäktsföras eftersom det lämnas för att täcka dc inkör- nings- och merkostnader som uppstår i samband med investeringen. Dessa kostnader antas för närvarande i normalfallet fördela sig över en sjuårspe- riod med resp. 30, 20, 10, 10, 10, 10, 10% av lokaliseringsbidraget per år från utbetalningstidpunkten. Om det av någon anledning är önskvärt att fördela bidraget på något annat sätt finns möjlighet att i undantagsfall medge en annorlunda tidsmässig fördelning av bidraget.

Vid bestämning av hur bidraget skulle fördela sig över tiden var avsikten således att uppnå balans mellan de inkörnings- och merkostnader som under en längre tidsperiod uppstår i samband med en investering i stöd- områdena och stödcts resultatpåverkande effekt. Vid bestämning av perio- dens längd togs även hänsyn till vikten av att underlätta företagens långsik- tiga överlevnad.

Jag har nyss föreslagit att de maximala procentsatserna för lokaliserings- bidrag skall sänkas. Med hänsyn härtill anser jag SIND:s förslag välgrun- dat och föreslår att lokaliseringsbidragets nedskrivningsperiod begränsas till fem år och att nedskrivningen sker successivt med resp. 30, 25, 20, 15 och 10% årligen. Liksom för närvarande bör det finnas möjlighet att i undantagsfall medge en annorlunda tidsmässig fördelning av nedskriv— ningen.

Avskaffande av lokaliseringslån. Kommittén föreslår. som en uppmaning till den ordinarie kreditmarknaden att medverka på ett bättre sätt än hittills i finansieringen av stödprojekt, att lokaliseringslånen skall ersättas med kreditgarantier.

Lokaliseringslån kan för närvarande, tillsammans med lokaliseringsbi- drag, lämnas med upp till 70% av det totala kapitalbehovet i samband med de åtgärder som skall finansieras. Lån får dock bara lämnas om upplåning inte bedöms kunna ske på den allmänna kreditmarknaden.

• Sida 79
•  Original

Lånen innehåller inte några subventioner utan räntan uppgår till diskonto plus 4,25 %. Lånens funktion är alltså främst att vara riskbärande utöver vad den allmänna kreditmarknaden förmår.

Under budgetåret 1988/89 utbetalades 234,0 milj. kr. i lokaliseringslån. I räntor och avbetalningar inbetalades 166,3 resp. 440.9 milj. kr. Uteståen- de belopp vid låntagares konkurs var 32,7 milj. kr. och eftergivet belopp i samband med företagsrekonstruktioner uppgick till 29,5 milj. kr. Ute- stående fodringar på lokaliseringslån uppgick den 30 juni 1989 till 1 403.8 milj. kr.

Lokaliseringslånens andel av det beviljade regionalpolitiska stödet har sjunkit och har på senare år uppgått till drygt 20 %. Beloppet för utestående lokaliseringslån har också sjunkit kraftigt på senare år. Från över 3 miljar- der kronor per den 30 juni 1986 till i dagsläget ca 1,4 miljarder kronor. Avregleringen av kreditmarknaden och den därmed sammanhängande ökade tillgången på riskvilligt kapital har haft stor betydelse i detta sam- manhang.

Användningen av lokaliseringslån som regionalpolitiskt instrument va- rierar också avsevärt mellan olika beslutande myndigheter. Erfarenheterna i detta avseende är att ingående förhandlingar med banker och andra finansiärer oftast medför att ett projekt kan genomföras utan att lokalise- ringslån behöver lämnas. Jag har tidigare även framhållit att kraven på avkastning från de investeringar som får regionalpolitiskt stöd inte bör sättas för lågt. Tillräckligt med avkastningskrävande kapital bör därför i normalfallet kunna uppbringas.

Slutsatsen av dessa förhållanden är enligt min mening att lokaliserings- lånen numera endast i undantagsfall är av avgörande betydelse för om ett projekt skall komma till stånd. Jag föreslår därför att lokaliseringslånen slopas.

Det är bara inom de allra sämst ställda områdena som de säkerheter företagen kan lämna i. form av pantbrev i industrifastigheter kan vara av otillräckligt värde. För att lösa de finansieringsproblem som kan uppkom- ma i dessa undantagsfall är jag dock inte beredd att föreslå att ett nytt stöd i form av exempelvis kreditgarantier införs. Detta bl. a. eftersom jag anser det mycket angeläget att stödsystemet förenklas och antalet stödformer minskas.

Lokaliseringslånen är inte de enda statliga låneformer med ett högt risktagande som kan lämnas till presumtiva stödprojekt. Redan nu lämnar exempelvis de regionala utvecklingsfondema i många fall kompletterande finansiering i samband med sådana investeringar.

Ett annat statligt organ som har riskvilligt kapital till sitt förfogande och som verkar i de områden där behovet av riskkapital är som störst är Stiftelsen Norrlandsfonden.

En tredje finansieringsmöjlighet är s.k. regionallån som tillhandahållas av Nordiska Investeringsbanken (NIB). Dessa lån kan av NIB för närva- rande ställas till förfogande för Norrlandsfonden och sex utvecklingsfon- der i skogslänen. Lånen är avsedda att användas inom stödområdena.

Jag kommer senare i dag att förelägga regeringen förslag om näringspoli- tisk proposition. I den kommer jag att närmare utveckla hur jag anser att

• Sida 80
•  Original

utvecklingsfondemas och Norrlandsfondens framtida finansieringsverk- samheter skall bedrivas. Jag kommer därvid att bl. a. föreslå att de även i fortsättningen skall kunna bedriva sådan. Jag avser dessutom att föreslå att ett antal riskkapitalbolag bildas. i vilka bl. a. utvecklingsfondema bör delta. Dessa riskkapitalbolag kommer enligt mitt förslag att tillföras avsevärda resurser som skall placeras som minoritetsposter i utvecklingsbara företag. Jag räknar med att dessa bolag på sikt kommer att bli viktiga instrument för riskkapitalförsörjningen också i regionalpolitiskt prioriterade regioner.

Till de angelägna projekt som trots dessa möjligheter inte kan komma tillstånd föreslår jag att lokaliseringsbidrag i undantagsfall skall kunna lämnas med högre belopp än vad som är maximalt i respektive stödområ- de, dock högst 50 %.

Jag avser att uppmärksamt följa hur avskaffandet av lokaliseringslånen påverkar möjligheterna att få till stånd angelägna stödprojekt. Om konse- kvenserna visar sig mycket negativa i detta avseende är jag beredd att överväga åtgärder som kan förbättra finansieringen av sådana projekt.

Avskaflande av investeringsbidrag. Investeringsbidrag får lämnas av läns- styrelserna utanför stödområdena i samband med investeringar i vissa stödberättigade verksamheter om de medverkar till att lösa inomregionala obalansproblem eller strukturproblem inom näringslivet och leder till ökad sysselsättning.

Ett investeringsbidrag får enligt gällande regler beviljas i samband med investeringar med ett högsta totalt kapitalbehov av 9 milj. kr. och det får uppgå till högst 15% av den del av kostnaderna som avser byggnader, markanläggningar, maskiner och inventarier. 1 övrigt gäller för investe- ringsbidrag i stort sett samma regler som för lokaliseringsbidrag.

Kommittén föreslår att investeringsbidraget skall bibehållas och kunna lämnas vid investeringar med ett högsta kapitalbehov av 20 milj. kr.

Investeringsbidragen utnyttjas i liten omfattning. Under budgetåret 1988/89 beviljades totalt 26,2 milj. kr. i investeringsbidrag. Detta motsva- rar knappt sex procent av den totala stödgivningen på regional nivå och drygt två procent av all stödgivning.

Jag har som viktiga utgångspunkter för mina förslag till förändringar av det regionalpolitiska företagsstödet bl.a. angett att det bör koncentreras till de geografiska områden som bedöms ha de svåraste problemen och att det bör förenklas. I likhet med flera remissinstanser bedömer jag också att investeringsbidraget ytterst sällan avgör om en investering kommer till stånd eller inte, Att regelmässigt lämna stöd utanför de fastlagda stödom- rådena kan också möta hinder i EFTA och EG-sammanhang.

Jag har tidigare (avsnitt 4.5) föreslagit Ökade möjligheter att lämna stöd i kommuner eller delar av kommuner som inplacerats i tillfälliga stödområ- den. Liksom hittills bör också regeringen i undantagsfall kunna lämna regionalpolitiskt stöd även utanför stödområdena.

Senare (avsnitt 10) återkommer jag också till frågan om regionala ut- vecklingsinsatser i glesbygds- och landsbygdsområden, som i många fall berör de delar av landet där investeringsbidrag för närvarande kan lämnas.

Med dessa motiv föreslår jag att investeringsbidragen avskaffas.

• Sida 81
•  Original

7. 2. 1 . 3 Utvecklingsbidrag

Mitt förslag: Stöd till immateriella investeringar skall inom stödom- rådena kunna lämnas genom en ny stödform, utvecklingsbidrag, som ersätter bl.a. offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapi- tal.

Den maximala andelen utvecklingsbidrag skall uppgå till 50% av en investering och högsta belopp för ett projekt till 500 000 kr.

I undantagsfall skall utvecklingsbidrag kunna lämnas med högre belopp, utan direkt samband med immateriella investeringar och utanför stödområdena.

Kommittén: Kommittén föreslår att en ny stödform för företagsutveck- ling införs. Stödet bör vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högsta bidrag vid stöd till ”mjuka investeringar" bör vara 50%. Stöd i varje enskilt ärende, där beslut fattas av länsstyrelsen, får uppgå till högst 500000 kr. Stödet bör kunna lämnas utan koppling till nyskapade arbetstillfällen. Offertstödet och regionalt utvecklingskapital ersätts med denna nya stödform.

Mindre industriföretag i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige före- slås få tillgång till en ”konsultcheck" för att underlätta och öka utnyttjan- det av utomstående expertis.

_ Kommittén anser vidare att det skall finnas möjlighet till lokaliserings- stöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet.

Stöd bör enligt kommittén också kunna lämnas till företag i de priorite- rade landsdelarna som vill bearbeta marknaden i Stockholm.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser bl.a. SIND, länssty- relserna i Kalmar, Örebro, Västmanlands, Jämtlands, Gävleborgs och Västerbottens län, landstingen i Norrbottens och Västernorrlands län, AMS, Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele, Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur), Tio-kommungruppen i Västerbottens län. Bergslagsdele- "

gationen, Glesbygdsdelegationen, Sveriges turistråd, TCO, Hagfors. Bräc- ke, Strömsunds och Bodens kommuner och Svensk industriförening är positiva till förslaget om ett särskilt stöd till "mjuka investeringar".

SIND anser att stödet inte skall lämnas enbart som bidrag utan att det exempelvis skall kunna utformas som lån med villkorlig återbetalningsskyl- dighet. Även utvecklingsfonden i Västmanlands län förordar villkorat åter- betalningskrav för att skapa incitament till ansvarsfullhct och affärsmässig- het i stödgivningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att gränsen 500000 kr. är en onödig restriktion i ljuset av kommitténs syn på decentralisering. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att beloppsgränsen bör höjas till 1 milj. kr.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att de föreslagna stödbestämmel- serna är ett exempel på en reglering på den regionala nivån som är omotiverad. '

Flertalet av de remissinstanser som berör förslaget om konsultcheck är positiva och tillstyrker detta. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelser-

• Sida 82
•  Original

na i Blekinge. Uppsala. Jämtlands och Västerbottens län och landstinget i Prop. 1989/90: 76 Västernorrlands län. Enligt SIND finns dock risk för sammanblandning mellan stödet till "mjuka” investeringar och konsultstödet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att stödet bör samordnas med stödet till ”mjuka"

investeringar.

Sveriges turistråd liksom länsstyrelsen i Värmlands län anser att stödet även bör omfatta företag i turistbranschen. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att stödformen också bör komma i fråga för företag inom de areella näringarna eventuellt inom ramen för glesbygdsstödet. Lantbruks- styrelsen har också synpunkter på målgruppen och menar att även närings- verksamhet på landsbygden bör omfattas inom ramen för glesbygdsstöd.

Utvecklingsfonden i Västerbottens län liksom länsstyrelserna i Norrbot- tens och Jämtlands län anser att kommitténs förslag i princip inte innebär något nytt. Konsultcheckar erbjuds redan nu småföretag genom SIND och utvecklingsfondens försorg. Kommitténs resonemang tyder enligt utveck- lingsfondens mening på bristande kunskap om de ”fältmässiga" förhållan- dena.

Landstinget i Norrbottens län liksom utveeklingsfonden i länet och Piteå kommun är tveksamma eller negativa till förslaget när det är alterna- tiv till utvecklingsfondens finansieringsmöjligheter. Utvecklingsfonden i Norrbottens län anser att man istället bör förstärka utvecklingsfonden.

Skälen för mitt förslag: Det regionalpolitiska stödet var till en början starkt inriktat på att lämna stöd till företagens investeringar i byggnader och maskiner. I takt med att andra typer av s.k. mjuka investeringar blivit allt viktigare för företagens utveckling har stödet successivt anpassats till de nya förutsättningarna. Med ”mjuka", eller mer korrekt uttryckt —- immateriella — investeringar avses åtgärder för produktutveckling, mark- nadsföring. utbildning m.m.

För närvarande kan stöd till immateriella investeringar lämnas i form av lokaliseringslån, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital.

Att låna till denna typ av investeringar är riskfyllt. Lokaliseringslånen har därför endast haft marginell betydelse i detta sammanhang. Jag har dessutom nyss föreslagit att de skall avskaffas.

Offertstödct, som kan användas när andra stödformer inte är tillämpli- ga. är främst avsett just för framtidsinriktade åtgärder i form av immate- riella investeringar. Det har även kommit att få stor betydelse för möjlig- heterna att lämna stöd till företag inom den privata tjänste- och servicesek- torn och därmed för möjligheterna till avlänkning av expansion inom sådana företag från Stockholmsregionen. Offertstödct har dock använts främst för stora stödärenden och beslut har fattats på central nivå.

År 1985 infördes en möjlighet för länsstyrelserna att överföra medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser _till den regionala utvecklingsfon- den i länet för att användas som regionalpolitiskt utvecklingskapital. Detta stöd kan lämnas i form av lån eller bidrag för att delfinansiera avgränsade projekt i företagen i form av exempelvis produktutvecklings- och mark- nadsföringsåtgärder. Om projektet i fråga misslyckas behöver medlen i regel inte betalas tillbaka. Å andra sidan bör utvecklingsfonden om projek- tet lyckas kunna få tillbaka ett större belopp än det som satsats. Utveck- 82

• Sida 83
•  Original

lingskapital lämnas således ofta med krav på royalty för att fonden skall få del av de framtida intäkterna av projektet.

Det regionalpolitiska utvecklingskapitalet har inte kommit att användas i den utsträckning som förutsågs. Årligen har i genomsnitt ca 25 företag erhållit stöd med sammanlagt knappt 10 milj. kr. Den främsta anledningen härtill är enligt den regionalpolitiska kommitténs bedömning att den idé om gemensamt risktagande och vinstdelning som präglar denna stödform är olämplig för den regionalpolitiskt motiverade kapitalförsörjningen. Kommittén föreslår därför att en ny stödform för företagsutveckling in- förs. Högsta bidragsandel för den nya stödformen bör enligt kommittén vara 50%, stödet i varje enskilt ärende uppgå till högst 500000kr. och någon direkt koppling till nyskapade arbetstillfällen bör inte finnas.

Jag delar kommitténs ståndpunkt såtillvida att det fortsättningsvis bör vara möjligt att även på regional nivå och inom stödområdena lämna stöd till immateriella investeringar i företag som rent bidrag. Storleken och villkoren i övrigt bör även vara de som kommittén föreslår. I vissa fall kan det dock vara lämpligt att staten kan tillgodogöra sig avkastningen på lyckade projekt. Jag återkommer strax till denna fråga.

Jag föreslår att den nya stödformen benämns utvecklingsbidrag och att de nuvarande stödformerna offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingska- pital upphör. De närmare villkoren för stödet bör utformas av regeringen. En viktig utgångspunkt bör enligt min mening härvid vara att det inte skall vara någon typ av driftsstöd. utan i princip endast lämnas i samband med immateriella investeringar eller andra typer av klart avgränsade projekt i företaget.

Även om någon direkt koppling till nya arbetstillfällen sålunda inte bör finnas bör dock bedömningen av huruvida bidrag skall lämnas ske mot bakgrund av att syftet med de regionalpolitiska företagsstöden är att skapa nya arbetstillfällen, för såväl kvinnor som män.

I vissa fall, när beslut skall fattas av statens industriverk eller regeringen, bör utvecklingsbidrag kunna lämnas med högre belopp, utanför stödområ- dena och utan direkt samband med investeringar. Det bör t.ex. vara möjligt att även fortsättningsvis lämna bidrag i samband med etableringar av privata företag inom tjänste- och servicesektorn i de av mig tidigare (avsnitt 4.3) angivna stödjepunktema i anslutning till stödområdet.

Som jag nyss framhållit kan det enligt min mening i vissa fall vara lämpligt att staten kan tillgodogöra sig avkastningen på lyckade projekt. Detta tillämpas t. ex. för närvarande för regionalpolitiskt utvecklingskapi- tal och vid lån till privata regionala investmentbolag. Denna princip bör även kunna tillämpas för exempelvis större utvecklingsbidrag. Som en försöksverksamhet föreslår jag därför att det belopp som i sådant fall återbetalas till myndigheten får behållas av denna och utnyttjas för nya utvecklingsbidrag. De närmare villkoren härför bör utformas av regering- en.

Kommittén föreslår också att mindre industriföretag skall få tillgång till en ”konsultchcck” för att underlätta och öka utnyttjandet av utomstående expertis. Kommittén menar att den tid under vilken de nuvarande

• Sida 84
•  Original

konsultinsatsema subventioneras, dvs. de första 3—5 dagarna, bör kunna utsträckas till 15 dagar.

Stöd till konsultinsatser finns redan inom flera delar av småföretagspoli- tiken. Sålunda har de regionala utvecklingsfondema möjlighet att erbjuda subventionerade konsultinsatser inom ramen för sin företagsservice. Läns- styrelserna har också redan möjlighet att överföra medel från sitt anslag för regionala utvecklingsinsatser till utvecklingsfondema för att användas till företagsserviceåtgärder.

För min del anser jag att i den mån nuvarande möjligheter till konsult- stöd inte är tillräckliga så bör det nya utvecklingsbidraget kunna användas för detta ändamål.

Ett annat ändamål som statens industriverk och kommittén tagit upp som angeläget är att kunna lämna stöd till förstudier till stödprojekt. Exempelvis bör planerade nya företag kunna få stöd för testning av pro- duktidéer, undersökning av marknadens storlek och liknande förberedan- de insatser i syfte att förädla affärsidén.

Enligt min mening bör, i den mån nuvarande möjligheter till konsult- stöd inte är tillräckliga det nya utvecklingsbidraget kunna användas även till nämnda ändamål.

Kommittén föreslår också att det skall finnas möjligheter till lokali- seringsstöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet. Den anser att en grundservice som inryms i abonnemangskostnaden och auto- matiskt följer den tekniska utvecklingen bör ställas till företagens förfogan- de i hela landet. För mer avancerad dataöverföring bör lokaliseringsstöd eller företagsstöd i annan form kunna lämnas efter särskild prövning. Inte minst är detta enligt kommittén viktigt i samband med försök att flytta verksamheter från bl. a. Stockholm.

För'egen del anser jag, att om övriga villkor för regionalpolitiskt stöd är uppfyllda, bör det vara möjligt att lämna stöd till de olika former av investeringar som kan vara nödvändiga i företaget till nämnda ändamål i form av lokaliserings- eller utvecklingsbidrag.

Kommittén föreslår även att stöd bör kunna lämnas till företag i de prioriterade landsdelarna som vill bearbeta marknaden i Stockholm. För- slaget syftar främst till att göra det lättare för tjänsteföretag att bearbeta den växande marknaden i Stockholmsområdet. Kommittén påpekar att dess förslag till ny stödform för immateriella investeringar rymmer möjlig- heter härtill.

Eftersom jag nyss föreslagit att utvecklingsbidrag skall kunna lämnas till bl. a. dessa ändamål är kommitténs förslag i detta avseende tillgodosett.

Jag återkommer senare (avsnitt 10.2) till frågan om möjligheterna att lämna stöd till inmateriella investeringar inom glesbygdsstödet.

• Sida 85
•  Original

7. 2. 1.4 S ysselsärtningsbidrag

Mitt förslag: Sysselsättningsbidrag skall fortsättningsvis kunna läm- nas till företag i stödområdena ] och 2. Det skall uppgå till samman- lagt 200000 kr. resp. 120000 kr. under fem år per ny årsarbetskraft i stödområde 1 resp. 2.

Kommittén: Stöd till privata tjänsteföretag bör enligt kommittén vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige samt för företag i de prioriterade mellanstäderna. Av de nuvarande regionalpolitiska stöden har sysselsättningsstödet bäst förutsättningar att anpassas till tjänsteföre- tagens behov. .

Sysselsättningsstödet bör enligt kommittén förändras så att det totalt sett uppgår till 150000 kr. för varje nyanställd. Tidsprofilen bör förändras så att 2/3 av sysselsättningsstödet utbetalas vid anställningens början och 1/3 efter ett år. mot att bankgaranti eller motsvarande ställs för 50% av utbetalt belopp.

Sysselsättningsstöd föreslås av kommittén kunna lämnas till industri- service, partihandel, uppdragsverksamhet och till turistföretag.

Remissinstanserna: Förslaget om stöd till privata tjänsteföretag möter många positiva reaktioner. Det är ett angeläget tillskott av stöd enligt länsstyrelsen i Kalmar län. Bland övriga positiva instanser kan nämnas länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs. Uppsala och Kopparbergs län. Faluns, Hagfors, Filipstads och Mönsterås kommuner samt Bergslagsdele- gationen.

Samtidigt som många instanser tycker att det är bra att prioriterade mellanstäder kan stärkas gentemot Stockholm finns en mycket stor oro för att en satsning på prioriterade mellanstäder skall utarma omkringliggande kommuner. Därför avstyrks stöd till företag i de prioriterade mellanstäder- na av bl. a. Gällivare kommun, Tio-kommungruppen i Västerbottens län, Trollhättans, Pajala, Älvdalens, Malungs och Lindesbergs'kommuner.

Kommunförbundet, länsstyrelsen i Kronobergs län, kommunerna i väst- ra Värmland och norra Dalsland (Bengtsfors, Arvika, Dals-Ed, Eda, Sun- ne, Säffle, Åmål och Årjäng) framför liknande synpunkter och utgår ifrån att det stöd som föreslås till den privata tjänstesektorn avser avlänkning från överhettade regioner och hanteras så att en inomregional konkurrens om tjänsteföretagen inte uppstår.

SIND avstyrker förslaget om ett särskilt sysselsättningsstöd till tjänste- sektorn. Verket avstyrker också bestämt förslaget att utforma stödet som ett förskottsbetalt bidrag mot bankgaranti och anser att det även fortsätt- ningsvis bör lämnas till alla företag i stödområdena A och B som bedriver stödberättigad verksamhet och som ökar sysselsättningen. Stödet har en- ligt SIND visat sig vara ett enkelt och verkningsfullt instrument att pre- miera expanderande företag. Även med hänsyn till kommitténs förslag att reducera nivåerna för lokaliseringsbidrag finns enligt verket behov av sysselsättningsstöd i stödområde A och B. Även landstinget i Västemorr- lands län, AMS, utvecklingsfondema i Kopparbergs och Västerbottens län

Prop. 1989/90: 76

• Sida 86
•  Original

m.fl. anser att målgruppen inte skall begränsas till enbart tjänsteföretag. utan att även varuproducerande företag bör få komma i fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår en reformering av sysselsätt- ningsstödet. Den tekniska lösning som utredningen valt underkänns.

Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att det nya stödet till tjänsteföretag förefaller onödigt krångligt och osmidigt. Det föreslagna stödet riskerar enligt länsstyrelsen att medföra eljest omotiverade avknoppningar eller ständiga och svårkontrollerade nyetableringar av tjänsteföretag med rund- gång av personal. Stödet kan även få oönskade effekter ur konkurrenssyn- punkt. Om ett sysselsättningsstöd väljs för att subventionera tjänsteföre- tagsetableringar bör stödet ha en högre grad av automatik än det föreslag- na.

Skälen för mitt förslag: Sysselsättningsstödet är avsett att täcka allmänna inkörningskostnader i företag som nystartar eller utvidgar sin verksamhet.

Sysselsättningsstöd lämnas för närvarande inom stödområdena A och B till all verksamhet som är stödberättigad utom till lokaler för uthyrning, teknikcentra och investmentbolag.

För stödet gäller bl. a. villkoret att minst 40 % av de nytillkomna arbets- tillfällena skall avse vartdera könet.

Sysselsättningsstöd lämnas för närvarande med sammanlagt 180000 kr. per ny årsarbetskraft i stödområde A och med 1 10000 kr. i stödområde B. Som framgått av den redogörelse för utfallet av stödverksamheten som jag tidigare lämnat så har beviljat sysselsättningsstöd ökat kraftigt under de senaste budgetåren. Det avspeglar enligt min mening att den goda konjunkturen nu även nått stödområdena så att många företag kunnat öka antalet anställda. Till detta har naturligtvis också den regionalpolitiska stödverksamheten bidragit.

Kommittén föreslår att nyetablerade företag och företag som ökar sin sysselsättning, på olika sätt skall ges goda förutsättningar för detta.

Den föreslår också att verksamheter inom den privata tjänste- och servicesektorn skall underlättas genom att sysselsättningsstöd fortfarande skall kunna lämnas, även om villkoren föreslås bli något förändrade.

Jag bedömer det inte möjligt att helt följa kommitténs förslag när det gäller det framtida stödet till dessa typer av företag.

I likhet med kommittén anser jag det dock viktigt att lämna en särskild stimulans till företag som nyetableras och som ökar sin sysselsättning och därigenom något kompensera för de inkörningskostnader detta medför. Jag delar också den bedömning som flera av remissinstanserna gör att stödet inte bör begränsas till tjänsteföretag. Sysselsättningsstödet bör där- för behållas som stödform för alla de verksamheter som nu är stödberätti- gade och den geografiska omfattningen bör vara stödområde 1 och 2.

För att få en enhetlig benämning på de olika regionalpolitiska företags- stöden föreslår jag att stödet fortsättningsvis kallassysselsättningsbidrag.

Jag föreslår också att sysselsättningsbidraget höjs till sammanlagt 200000kr. i stödområde 1 och 120000kr. i'stödområde 2.

I likhet med statens industriverk föreslår jag att bidraget fortsättningsvis fördelas på fem år i bägge stödområdena.

Jag'föreslår därför att sysselsättningsbidrag från och med kalenderåret

• Sida 87
•  Original

1990 lämnas med följande belopp per ny årsarbetskraft i de olika stödom- Prop. 1989/90: 76 rådena.

Stödområde 1 Stödområde 2 Förstaårsstöd 60000 kr. 40000 kr. Fortsatt stöd för andra året 50000 30000 tredje året 40000 25 000 fjärde året 30 000 15 000 femte året 20000 10000

Sammanlagt 200000 kr. 120000 kr.

I detta sammanhang vill jag också erinra om det flyttningsstöd som kan lämnas till arbetstagare med kvalificerad yrkesutbildning som får anställ- ning vid företag som bedriver stödberättigad verksamhet inom stödområ- det. Stödet utgörs bl.a. av starthjälp som uppgår till 9000 kr. för ensam- stående och till 20 000 kr. för flerpersonershushåll.

7.2. 1.5 Handläggningsordning m. m.

Mitt förslag: Länsstyrelsens beslutanderätt i ärenden om lokalise- ringsbidrag skall ökas till att omfatta investeringar med ett beräknat totalt kapitalbehov av högst 15 milj. kr.

Beslut av statens industriverk i fråga om regionalpolitiskt före- tagsstöd skall inte kunna överklagas hos regeringen. Min bedömning: Ärenden om lokaliserings-, utvecklings- och sys- selsättningsbidrag bör på regional nivå i fortsättningen handläggas av ett organ, länsstyrelsen.

Förbättrade former för och möjligheter till uppföljning och utvär- dering av uppnådda resultat bör införas inom det regionalpolitiska företagsstödet.

Kommittén: Kommittén anser att den regionala och lokala beslutskom- petensen bör förstärkas genom decentralisering av beslut, att kommunerna bör ha en större roll i näringspolitiken och att länsstyrelserna bör vara hu- vudansvariga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länen.

Uppföljning och utvärdering av de regionalpolitiska insatserna bör en- ligt kommittén få större betydelse.

Uppföljningen av nyetablerade företag bör förstärkas så att det finns en kontakt mellan stödgivande organ och företaget även efter det att stöd beviljats.

Statens industriverk bör enligt kommittén delvis få en annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på. uppföljning och utvärdering av nationellt fastlagda mål än på stödhantering. Vidare föreslås SIND ha ett ansvar för kompetensutveckling.

• Sida 88
•  Original

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar kommitténs åsikt Prop. 1989/90: 76 att länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för regionalpolitiken i länet. Några, exempelvis landstingen i Älvsborgs och Västmanlands län tycker dock att utvecklingsfondema skall sköta allt företagsstöd.

Flera remissinstanser t.ex. länsstyrelserna i Älvsborgs. Västernorrlands och Jämtlands län anser att länsstyrelsernas beslutsramar behöver utökas. SIND ställer sig bakom en allmän utökning av den regionala beslutskraften men avstyrker en höjning av länsstyrelsernas beslutskompetens i nya loka- liseringsstödsärenden. LO anser att beslutsgränsen kan behöva höjas med hänsyn till inflationen. Söderhamns kommun föreslår att länsstyrelserna skall kunna fatta beslut över gällande procentsatser när så behövs och även fatta beslut som inte innebär någon sysselsättningseffekt. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det är angeläget att länsstyrelserna ges det fulla an- svaret för hantering av det regionalpolitiska stödet och föreslår att SIND:s uppgift begränsas till att svara för råd och anvisningar.

AMS tillstyrker i sitt yttrande att hanteringen av sysselsättningsstödet överförs till länsstyrelserna.

SIND påpekar i olika sammanhang vikten av att uppföljningen och utvärderingen av de regionalpolitiska stöden förbättras.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Regeringen beslutar om handläggnings- och beslutsordningcn för det regionalpolitiska stödet. Någ- ra bestämmelser har dock sådan principiell betydelse att riksdagen bör ta ställning till dessa. Det gäller dels storleken på en investering i samband med vilken beslut om stöd skall fattas på regional nivå. dels frågan om ifall de beslut som fattas av statens industriverk skall kunna överklagas till regeringen.

Följande beslutsordning gäller för närvarande.

Stödform Regeringen ' SIND Läns- Länsarbets- Utveck- styrcl- nämnden lings- sen fonden

Lokaliseringsstöd X X X — — Offertstöd X X — — _

Investeringsbidrag — —- X — — Regionalpolitiskt — — — — X

utvecklingskapital

Sysselsättningsstöd — X — X _

Vid beredningen av alla ärenden i vilka företagsekonomiska bedömning- ar är viktiga deltar i regel utvecklingfonden. Fonden har även ansvaret för den rutinmässiga uppföljningen av ärendena. Länsarbetsnämnden deltar i beredningen och uppföljningen av sysselsättningsaspekterna och könskvo- teringsbestämmelserna.

Jag har tidigare i detta kapitel föreslagit att regionalpolitiskt företagsstöd fortsättningsvis endast skall lämnas i form av lokaliserings-, utvecklings- och sysselsättningsbidrag. Härtill kommer nedsättning av vissa företags socialavgifter inom stödområde 1 till vilket jag återkommer inom kort (av- snitt 7.2.2.). Mina förslag innebär en betydande förenkling av stödgiv- ningen. '

Ett ytterligare sätt att förenkla stödgivningen är enligt min mening att 88

• Sida 89
•  Original

samla beslutsfattandet på regional nivå hos ett organ. I likhet med kom- mittén föreslårjag därför att länsstyrelsen får denna uppgift. Det innebär att länsstyrelsen fortsättningsvis beslutar om såväl lokaliserings- som ut- vecklings- och sysselsättningsbidrag. Länsstyrelsens roll bör också förstär- kas och ansvarsfördelningen i länet ytterligare klargöras genom att länssty- relsen i fortsättningen tilldelas hela ansvaret för beredning och uppföljning av stödärendena på regional nivå. Den senare uppgiften är idag de regiona- la utvccklingsfonderna och länsarbetsnämnderna ålagda att fullgöra. Jag räknar med att utvecklingsfondema och länsarbetsnämnderna även fram- ledes kommer att anlitas av länsstyrelsen för uppgifter inom det regional- politiska företagsstödet.

Även fortsättningsvis är det dock från olika synpunkter motiverat att beslut i undantagsfall fattas på central nivå, i första hand av statens industriverk och i vissa fall av regeringen. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om hur handläggnings- och beslutsordningcn meri detalj skall utformas.

I ett avseende har riksdagen dock vid olika tillfällen tagit ställning till handläggnings- och beslutordningcn. Det gäller storleken på en investering i samband med vilken beslut om lokaliseringsbidrag skall kunna fattas av länsstyrelsen. Detta belopp har även betydelse för fördelningen av medel mellan länsstyrelsen och centrala organ.

De senaste åren har präglats av en starkt ökad decentralisering av beslutsfattandet inom regionalpolitiken. Länsstyrelserna har successivt tillförts kraftigt ökade resurser för regionala utvecklingsinsatser och det högsta beloppet för storleken på en investering till vilka länsstyrelsen beslutar om stöd har successivt höjts. Senast år 1988 höjdes beloppet till 12 milj. kr. I likhet med flera av remissinstanserna anser jag att beloppet bör höjas ytterligare med hänsyn till inflationen och till att en ytterligare decentralisering bör ske. Jag föreslår därför att länsstyrelserna fortsätt— ningsvis får besluta om lokaliseringsbidrag i samband med investeringar med ett totalt kapitalbehov av högst 15 milj. kr.

Jag övergår nu till att behandla frågan om rätten att hos regeringen överklaga de beslut som statens industriverk fattar i frågor om regionalpo- litiskt stöd. Denna fråga behandlades senast av riksdagen i samband med regeringens proposition 1982/83:113 om Verksamheten vid statens in- dustriverk m.m. (NU 39, rskr. 376). Riksdagen anmodade då regeringen att närmare överväga hur överklaganderätten mera långsiktigt bör utfor- mas.

Att delegera regeringsärenden har länge varit ett viktigt sätt att rationali- sera verksamheten hos regeringen och anpassa den till tidens krav och människors behov.

År 1984 fastställde vidare riksdagen riktlinjer för en systematisk översyn av reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen. De innebär att regeringen skall befrias från sådana ärenden som inte kräver ett ställnings- tagande från regeringen som politiskt organ.

Regeringen avgör om ett ärende skall kunna överklagas eller inte. 1 frågor om regionalpolitiskt företagsstöd gäller för närvarande att beslut av länsarbetsnämnden i fråga om sysselsättningsstöd får överklagas hos sta-

• Sida 90
•  Original

tens industriverk, medan beslut av länsstyrelsen i fråga om lokaliserings- stöd eller investeringsbidrag inte får överklagas. Sistnämnda bestämmelse beror bl. a. på att de regionalpolitiska insatsemas omfattning på regional . nivå styrs av tillgången på medel och att länsstyrelsen bör ha ett eget ansvar för medlens användning. Beslut av statens industriverk får överkla- gas hos regeringen.

Huvudsyftet med överklaganderätt är att tillgodose enskildas rätts- skydd. De starkaste skälen mot att begränsa överklaganderätten finns därför i fråga om sådana beslut som ingriper i enskildas rätt. De flesta stöd som lämnas till näringslivet i regionalpolitiskt syfte utgörs av förmåner som kan men inte behöver lämnas, även om formella förutsättningar finns. Rättsskyddsa'spekten får i sådana fall inte samma betydelse som när en ovillkorlig rätt finns.

Min strävan är att regeringen i än högre grad än tidigare endast skall besluta i enskilda stödärenden som har principiell vikt eller är av stor betydelse. Häri inkluderar jag eventuella stöd utanför stödområdena. Jag avser därför att återkomma med förslag till regeringen som innebär att ytterligare ärenden kan beslutas av statens industriverk i stället för av regeringen och att rätten att överklaga industriverkets beslut upphör. Eftersom riksdagen tidigare behandlat denna fråga bör riksdagens godkän- nande inhämtas.

Jag behandlar slutligen i detta avsnitt frågan om uppföljning och utvär- dering av det regionalpolitiska företagsstödet.

Regeringen har i 1989 års kornpletteringsproposition redogjort för de former för mål- och resultatorienterad styrning som successivt skall införas i den statliga verksamheten. Denna form av styrning bygger i stor utsträck- ning på förbättrade former för uppföljning och utvärdering av uppnådda resultat. Inte minst inom regionalpolitiken är det, särskilt med tanke på den successiva decentralisering av verksamheten som skett, av stor vikt att uppföljningen och utvärderingen förbättras.

Den regionalpolitiska kommittén har kartlagt hur de personella resurser- na för regionalpolitiken används hos länsstyrelserna. Resultatet är att mindre än 3 % av de resurser som avsätts för regionalpolitiska arbetsupp- gifter används för uppföljning och utvärdering.

Jag finner detta förhållande otillfredsställande. Jag avser därför åter- komma till regeringen med förslag om hur uppföljnings- och utvärderings- verksamheten bör förbättras. När det gäller det regionalpolitiska företags- stödet bör enligt min mening i första hand länsstyrelserna svara för upp- följningen och statens industriverk för utvärderingen.

• Sida 91
•  Original

7.2.2 Nedsatta socialavgifter

Mitt förslag: Systemet med nedsatta socialavgifter som stöd till näringslivet bibehålls. Den geografiska omfattningen utökas till hela stödområde 1. De verksamheter som är berättigade till nedsatta av- gifter minskas med vissa basindustrier och utökas med restaurang- verksamhet som bedrivs i kombination med turistverksamhet.

Nedsättningen skall i stödområde 1 uppgå till tio procentenheter och gälla under en tioårsperiod från lagens ikraftträdande. I de delar av Norrbottens län som inte ingåri stödområde 1 skall nedsättningen uppgå till fem procentenheter och gälla under en femårsperiod.

Det särskilda bidraget med 10000 kr. under tre år till kostnaden för arbetsgivaravgifterna, som nu lämnas till vissa arbetsgivare i Norrbottens län, vilka redovisar en nettoökning av sysselsättningen. liksom till vissa försäkrade som etablerar verksamhet i länet, av- vecklas.

Förändringarna genomförs den 1 januari 1991. I de områden som för närvarande inte omfattas av nedsättningen skall denna ökas suc- cessivt. .

Den totala befrielse från arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift som gäller i Svappavaara samhälle till och med år 1993 ersätts därefter med nedsättning i enlighet med de regler som nu föreslås för stödområde 1.

Kommittén: Kommittén anser att sänkta socialavgifter bör bibehållas som stödform och förbehållas Inlandet, där företagen på grund av gleshet, avstånd m.m. har ett varaktigt högre kostnadsläge än på andra håll i landet. Nedsättningen bör omfatta de näringsgrenar som nu har nedsatta socialavgifter med det tillägget att också blandad verksamhet bör vara nedsättningsberättigad när den har betydelse ur turistisk synpunkt.

Nedsättningen skall vara tio procentenheter och gälla för en sexårsperi- od räknat från år 1991.

Nedsättningen i de kommuner i Norrbottens län som nu tillhör stödom- råde C, dvs. Boden, Luleå och Piteå föreslås upphöra efter en övergångspe- riod på tre år.

Kommittén har inget förslag beträffande det särskilda bidrag till kostna- den för arbetsgivaravgifterna som vissa arbetsgivare som ökar sysselsätt- ningen i Norrbottens län kan erhålla.

Remissinstanserna: En klar majoritet av de instanser som yttrat sig i denna fråga tillstyrker att socialavgifterna sänks med tio procentenheter i Inlandet. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Gävleborgs län, AMS, landstingsförbundet, Norrlandsfonden, Svensk industriförening, Småföretagens Riksorganisa- tion. Hushållningssällskapens förbund, glesbygdsdelegationen och LRF. Många av dessa anser att nedsättningen bör omfatta all privat verksamhet. Som ett bärande skäl för detta anges den stimulans för kvinnodominerad sysselsättning som skulle uppnås.

• Sida 92
•  Original

Många instanser anser att den föreslagna nedsättningsperioden — sex år — är för kort. Bland dessa kan nämnas SIND. länsstyrelsen i Västerbot- tens län, AMS, Inlandskommuncrna (Berg, Ragunda. Sorsele, Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur), Överkalix, Jokkmokks och Strömsunds kommu- ner. Enligt SIN D bör nedsättningsperioden sättas till lägst tio år från och med kalenderåret 1991.

RSV avstyrker förslaget med hänvisning dels till att regionalpolitiska mål bör tillgodoses på annat sätt än genom skatte- och avgiftssystemen, dels till att stödet är ineffektivt.

På grund av tolkningsproblem angående vilka företag som är berättigade till nedsättning och de tekniska svårigheterna att få en regionalpolitisk effekt ställer sig även RRV tveksamt till att använda sänkta socialavgifter som ett regionalpolitiskt medel. Till de tveksamma sällar sig också stats- kontoret, länsstyrelserna i Kopparbergs och Värmlands län, TCO, Säters och Mora kommuner. Mora kommun anser förslaget vara dyrt och ineffek- tivt. TCO vill emellertid inte motsätta sig att stödformen förlängs under en begränsad tidsperiod.

SIND förordar att stödet avvecklas snabbare i Piteå, Boden och Luleå kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län, landstinget i Norrbottens län, utvecklingsfonden i Norrbottens län och t.ex. LRF avvisar förslaget om avveckling som förhastat och kortsiktigt.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade år 1983 av regionalpolitiska skäl om nedsättning av socialavgiftema för vissa företag i Norrbottens län (prop. 1982/83:120, AU 24, rskr 205, och prop. 1983/84:38, AU 9, rskr. 102). Nedsättningen uppgår till tio procentenheter och omfattar gruvverk- samhet, tillverkningsindustri, produktionsvaruinriktad partihandel. upp- dragsverksamhet samt hotell-, pensionats- och campingverksamhet. Ned- sättningen gäller dock inte kommuner eller andra statliga myndigheter än affärsdrivande verk.

För företag i Svappavaara samhälle i Kiruna kommun gäller i princip att de är helt befriade från socialavgifter till och med år 1993.

Kostnaderna för de nedsatta socialavgiftema, som anvisas över ett sär- skilt regionalpolitiskt anslag, uppgick under budgetåret 1988/89 till 405,5 milj. kr.

Arbetsgivare som ökar sin sysselsättning i Norrbottens län och sådana försäkrade som avses i 1 kap. 29" lagen (1981z691) om socialavgifter som etablerar verksamhet i länet, har dessutom rätt att få ett bidrag på 10000 kr. per år under tre år för varje ny årsarbetskraft. För detta stöd gäller i övrigt i samma regler som för sysselsättningsstöd, och medel för ändamålet anvisas över anslaget för sysselsättningsstöd.

Nedsättningen av arbetsgivaravgifter enligt den nu gällande lagen om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter barnomsorgsavgiften. Sedan folkpensionsavgiften sänkts med två procentenheter till 7,45 pro- cent av avgiftsunderlaget från och med den 1 januari 1990 (SFS 1989: 633) är det inte längre tillräckligt att nedsättningen, för att erhålla tio procents nedsättning av arbetsgivaravgifterna, avser endast folkpensionsavgiften och barnomsorgsavgiften. Jag föreslår därför att nedsättningen skall avse

• Sida 93
•  Original

även sjukförsäkringsavgiften och att ändringen skall gälla för avgifter avse- ende tiden fr.o.m. den ljanuari 1990.

Statens industriverk har på regeringens uppdrag utvärderat effektema av de nedsatta socialavgiftema. Utvärderingen visar att det inte är möjligt att härleda-någon sysselsättningseffekt till stödet, men att vissa positiva effekter på företagens lönsamhet har uppstått.

Kommittén menar att en allmän kostnadssänkning av detta slag är en åtgärd som kan förväntas få effekt på sysselsättningen i ett längre tidsper- spektiv. En varaktig lönsamhetsförbättring kan antas vara det mest påtag- liga resultatet under de första åren. För att lönsamhetsförbättringen skall resultera i en expansion måste också tydligare anges under hur lång tid åtgärden skall verka. Kommittén föreslår därför att stödformen skall bibe- hållas och att nedsättningen skall gälla under sex år.

När det gäller den geografiska omfattningen av stödet föreslår kommit- tén att nedsättningen förbehålls de kommuner där företagen har varaktiga konkurrensnackdelar och att det således skall upphöra i vissa kommuner i Norrbottens kustland. För Svappavaara samhälle föreslår kommittén att samma nedsättning som i övriga inlandskommuner bör gälla efter år 1993. Vad gäller näringsgrenar som skall omfattas av nedsättningen anser kom- mittén att även restaurangverksamhet i samband med turistverksamhet bör omfattas .

För egen del vill jag anföra följande. Systemet med nedsatta socialavgif- ter och allmän löneavgift är ett regionalpolitiskt instrument vars effekter kan avläsas först på lång sikt. För att effekterna på sysselsättningen skall kunna utvärderas är det därför nödvändigt att bibehålla stödet.

Kostnaderna för stödet är dock stora och de ökar år från år i takt med löneutvecklingen. Det är därför nödvändigt att begränsa stödets geografis- ka omfattning till de områden som har de absolut största problemen och till verksamheter som i betydande utsträckning kan påverkas av stödet och som inte i första hand konkurrerar på den internationella marknaden.

Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag att stödformen bör bibe- hållas, att nedsättningen bör vara tio procentenheter, att Svappavaara samhälle inte bör särbehandlas efter år 1993. att även restaurangverksam- het i samband med turism bör omfattas och att nedsättningen bör förbe- hållas områden med varaktiga konkurrensnackdelar. Geografiskt föreslår jag därför att nedsättningen fortsättningsvis skall avse stödområde 1. Un- dantagna från nedsättningen bör dock, i samtliga områden, fortsättningsvis vara malmgruvor, massa- och pappersindustri samt järn-, stål- och ferrole- geringsverk. Stöd till dessa verksamheter kan betraktas som konkurrenss- nedvridande på den internationella marknaden. För att företagen långsik- tigt skall kunna räkna med denna kostnadsminskning föreslår jag att ned- sättningen skall gälla t.o.m. år 2000.

De föreslagna förändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1991. För att underlätta för mindre företag och försäkrade i de kommuner i Norrbottens kustland, som inte ingår i stödområde 1 , föreslår jag dock att avgifterna i dessa kommuner under en period på fem år nedsätts med fem procentenheter. Denna nedsättning skall gälla avgifter hänförliga till åren

• Sida 94
•  Original

1991 t.o.m. 1995. Den löpande utvärderingen av stödsystemet får därefter utvisa vilka effekter som uppnåtts.

Eftersom ersättning för nedsättning av företagens socialavgifter. som jag nyss beskrivit, tar i anspråk en stor del av de regionalpolitiska stödmedlen föreslårjag att nedsättningen av socialavgiftema m.m. ide kommuner som inte tidigare omfattats av stödformen under det första året begränsas till fem procentenheter. Denna övergångsperiod skall avse avgifter hänförliga till år 1991.

Eftersom företagen vet vilken nedsättning de kan räkna med under den kommande tioårsperioden bör de i god tid kunna vidta de åtgärder som stödet är avsett att underlätta.

Det särskilda bidrag till kostnaden för arbetsgivaravgifterna och egenav- gifterna som nu lämnas till företag i Norrbottens län har liten omfattning. Bl.a. för att förenkla stödgivningen föreslårjag att det slopas. De arbetsgi— vare och försäkrade som har rätt till det särskilda bidraget under tiden fram till dess förändringarna genomförs bör dock få behålla bidraget i enlighet med de nu gällande bestämmelserna.

-De föreslagna ändringarna medför att lagen om nedsättning av socialav- gifter och allmän löneavgift i Norrbottens län bör upphöra att gälla. Istället bör en ny lag av det innehåll som nu beskrivits införas.

7.3 Riskkapitalbolag

Min bedömning: Statligt engagemang i regionala investmentbolag är särskilt viktigt i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Lån till privata regionala investmentbolag bör även fortsättnings- vis kunna lämnas.

Kommittén: Kommittén föreslår att kapitaltillskott skall kunna ges till uppbyggnad av nya regionalt baserade riskkapitalbolag i vattenkraftslänen samtidigt som Norrlandsfondens verksamhet avvecklas och dess resurser fördelas på de föreslagna riskkapitalbolagen. Kommittén föreslår också att utvecklingsfondema i första hand bör svara för stöd- och rådgivning till näringslivet och att de inte bör bedriva egen finansieringsverksamhet.

Remissinstanserna: Statens industriverk och länsstyrelsen i Västernorr- lands län avstyrker förslaget om uppbyggnad av nya riskkapitalbolag och ett samtidigt avskaffande av Stiftelsen Norrlandsfonden. Ett antal remiss- instanser bl.a. länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker att Norrlandsfon- den avskaffas. Statens industriverk anser bl.a. att kommittén inte har redovisat erfarenheterna av tidigare statliga insatser inom riskkapitalom- rådet. Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anser att ytterli- gare riskkapitalbolag behövs. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig anser att utvecklingsfondemas finansieringsverksamhet skall vara kvar.

Skälen för min bedömning: Den regionalpolitiska kommittén föreslår att vattenkraftsregionerna i norra Sverige under en tioårsperiod skall få del i vattenkraftens övervinster. En del av dessa övervinstcr föreslås användas

• Sida 95
•  Original

till uppbyggnad av riskkapitalbolag i Norrbottens, Västerbottens, Jämt- lands och Västernorrlands län. Som jag senare (avsnitt 8.4) redovisar har en utredning nyligen tillsatts för att utreda frågan om kraftföretagens vinster. Jag är därför inte nu beredd att redovisa ett ställningstagande till kommitténs förslag.

Jag vill allmänt beträffande kapitalförsörjningen i de regionalpolitiskt prioriterade områdena i likhet med kommittén anknyta till Finansierings- utredningens betänkande om statligt finansiellt stöd (SOU 1989: 24). Även om denna utredning inte haft till uppgift att behandla de regionalpolitiska stöden berör en del av dess förslag organ som har en viktig funktion att fylla i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Jag tänker då närmast på de regionala utvecklingsfondema och Stiftelsen Norrlandsfonden.

Utredningen konstaterar att de senaste årens stora förändringar på kre- ditmarknaden genom framförallt avreglering innebär kraftigt ökade möj- ligheter för banker och andra finansieringsinstitut att tillgodose företagens behov av extern finansiering. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta under de närmaste åren genom att valutaregleringen avskaffas, kreditmarknadslagstiftningen reformeras och skattesystemet förändras. En konsekvens av denna utveckling är enligt utredningen att behovet av statligt finansiellt stöd i dess nuvarande former minskar. Några allmänna skäl att lämna statliga lån till finansiering av företag finns därför inte. Finansieringsutredningen konstaterar dock att det även fortsättningsvis behövs särskilda åtgärder för att tillräcklig mängd riskkapital i lämplig form skall kanaliseras till småföretagssektorn.

En majoritet av remissinstanserna som yttrat sig över finansieringsut- redningens betänkande vänder sig emot förslaget att utvecklingsfondemas långivning skulle upphöra och delar inte utredarens uppfattning att en fortsatt avreglering av kreditmarknaden skulle innebära att tillräckligt med riskfinansiering genereras för nyföretagare och för små och medelsto- ra företag. I likhet med remissinstanserna bedömer jag att de positiva effekterna av utvecklingen inom kreditmarknaden i allmänhet inte heller får samma genomslagskraft i de regionalpolitiskt utsatta regionerna som i landet i övrigt. Jag redovisar i den näringspolitiska propositionen min syn i övrigt på utredningens förslag.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) föreslagit att lokaliseringslånen skall avskaffas. Jag hänvisade därvid bl. a. till de möjligheter som de regionala utvecklingsfondema har för riskfinansiering. Behovet av riskfinansiering tillsammans med möjligheter att tillföra kunskap och företagsledningska- pacitet anser jag vara stort såväl inom småföretagssektorn och i allmänhet som inom och i anslutning till stödområdet. De regionala utvecklingsfon- dernas och Norrlandsfondens uppgift att förse företag med riskfinansiering blir således än mer betydelsefull när lokaliseringlånen slopas.

I den näringspolitiska propositionen kommer jag att närmare gå in på frågan, om hur kapitalförsörjningen kommer att utformas. Utformningen av kapitalförsörjningen är av mycket'stor betydelse för företagen särskilt i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) nämnt att Stiftelsen Norrlandsfonden verkari de områden där behovet av riskfinansiering är som störst.

95.

• Sida 96
•  Original

Min bedömning är att de statliga finansieringsinsatserna bör inriktas på små och medelstora företag.

Sedan slutet av l970-talet har staten av främst regionalpolitiska skäl på olika sätt stimulerat tillkomsten av olika typer av regionala investmentbo- lag. Vissa av dessa bolag har varit helstatliga, men de flesta har byggts upp med en kombination av statligt och privat kapital. Syftet med det statliga stödet till regionala investmentbolag har varit att främja expansion av främst små och medelstora företag inom stödområdena dels genom att öka tillgången på riskvilligt kapital, dels genom att tillföra företagen kom- petens i form av ledningskunnande.

Lån till privata regionala investmentbolag infördes som regionalpolitisk stödform 1982. Villkoren för dessa lån har utformats så att bolagens likviditet i ett inledningsskede inte skall urholkas av betalningar av räntor och amorteringar. Som en kompensation för denna inledande subvention har staten erhållit del i bolagens eventuella värdetillväxt. Ett tiotal privata regionala investmentbolag har erhållit sådana lån med sammanlagt nära 60 milj. kr.

Därtill har privata regionala investmentbolag i flera fall skapats i regio- ner med strukturförändringar dels av näringslivet, dels av stat och nä- ringsliv gemensamt. De regionalpolitiska insatserna har ofta skett i form av kapitaltillskott som använts för att teckna och betala aktier i invest- mentbolagen. Genom att staten engagerat sig på detta sätt tillsammans med privata intressenter har investmentbolagen fått en kapitalbas som möjliggör en större uthållighet än som annars skulle vara fallet. Exempel på detta finns i bl. a. Blekinge, Bergslagen, Västerbottens och Norrbottens län. Som jag tidigare nämnt kommer de förslag som lämnas i näringspoli- tiska propositionen ytterligare att stärka riskkapitalförsörjningen även i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Jag anser att regionalpolitiskt stöd i form av lån till privata regionala investmentbolag bör kunna lämnas även i fortsättningen.

7.4 Stiftelsen lndustricentra m.m.

Mitt förslag: De ursprungliga förutsättningarna för Stiftelsen ln- dustricentras verksamhet finns inte längre. Stiftelsen lndustricentra skall därför avvecklas. De anläggningar som stiftelsen äger och förvaltar skall säljas. En del av de medel som frigörs vid en försälj- ning av anläggningarna skallanvändas till utveckling av näringslivet i de åtta kommuner där stiftelsens anläggningar är belägna.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén understödjer att den Översyn som arbetsmarknadsdepartementet påbörjat om alternativ-a former för ägandet av Stiftelsen lndustricentras lokaler genomförs. Enligt kommit- téns mening bör de förslag departementet kan komma fram till föreläggas riksdagen för prövning tillsammans med kommitténs övriga förslag. Kom-

• Sida 97
•  Original

mittén har föreslagit att en affärskontaktförmedling skapas för att bl.a. stärka näringslivet i Norrland. Verksamheten bör bedrivas i samarbete mel- lan offentliga organ och representanter för det privata näringslivet eller närstående organisationen och vara riktad i första hand mot Stockholms- marknaden.

Remissinstanserna: Stiftelsen lndustricentra anser att en översyn av dess verksamhet för att finna alternativa former för ägandet av fastigheterna är en felsyn. Stiftelsen förordar att verksamheten får fortsätta och att indu- stricentraorterna även fortsättningsvis bedöms som strategiska och får högsta regionalpolitiska prioritet. Stiftelsen accepterar att nuvarande verk- samhet ses över men med inriktning på att den vidareutvecklas och ges vidgade arbetsuppgifter. Haparanda och Härjedalens kommuner betonar vikten av att stiftelsen får verka till dess att 300 nya arbetstillfällen tillkom- mit. Gällivare kommun anser det bl. a. väsentligt att bidragsnivån till stif- telsen höjs.

Länsstyrelsen i Stockholms län stöder förslaget om att en organisation för affärsförmedling m. m. bildas i Stockholm. Statens industriverk avstyr- ker detta förslag.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen bemyndigade år 1973 (prop. 1973: 50, an 7, rskr. 248) regeringen att avsätta 3 milj. kr. till en stiftelse med ändamål att äga och förvalta industricenteranläggningar. Med stöd av bemyndigandet inrättade regeringen Stiftelsen lndustricentra samt fast- ställde stadgar för stiftelsen. Av stadgarna framgår bl.a. att regeringen fattar beslut om stiftelsens upplösning och att stiftelsens tillgångar skall ställas till regeringens disposition vid en eventuell upplösning av stiftelsen.

Verksamheten vid Stiftelsen lndustricentra

Stiftelsen lndustricentra har som ändamål att genom uppförande av industrilokaler och kontorslokaler för uthyrning stödja regionalpolitiskt högt prioriterade regioner. Det skall ske dels genom att styra ny indu- strisysselsättning och sysselsättning inom tjänstesektorn till strategiskt viktiga orter i dessa områden. dels genom att skapa en god företagsmiljö med tillgång pålallsidig service för hyresföretagen i de industricentraan- läggningar som har byggts upp.

För att nå dessa mål har stiftelsen i uppgift att planera, uppföra, äga. och förvalta industricentraanläggningar. rekrytera hyresgäster till dessa samt i övrigt skapa goda förutsättningar för verksamheten i anläggningarna.

För att underlätta stiftelsens rekrytering av hyresgäster har stiftelsen numera också möjlighet att hyra ut lokaler till företag från orten.

Stiftelsens verksamhet bedrivs utan vinstsyfte. Hyran skall ligga på en nivå som motsvarar de kostnader företagen kan räkna med om de bygger egna lokaler med regionalpolitiskt stöd. Finansiering av anläggningarna har i huvudsak skett med maximalt lokaliseringbidrag och extra kapitaltill- skott till stiftelsen. Bidraget och kapitaltillskottet är för närvarande sam- manlagt 70 % av godkända investeringskostnader i stödområde A och 55 % i stödområde B. Stiftelsens kostnader för driften av anläggningarna skall täckas av hyrorna. Regionalpolitiskt motiverade kostnader för stiftelsens

• Sida 98
•  Original

verksamhet i form av exempelvis kostnader för att rekrytera hyresgäster, tomma lokaler m.m. har dock täckts med särskilda bidrag.

lndustricentraanläggningar finns nu uppförda på åtta orter. Ortema (inom parentes anges det år byggandet av anläggningarna påbörjades), uppförd lokalyta, uthyrd yta, antal hyresgäster samt antal sysselsatta hos dessa framgår av följande sammanställning som avser situationen i no- vember 1989.

Ort Uppförd yta Uthyrd yta lnvesterat Antal hyres- Antal m2 rn2 % tkr. gäster sysselsatta Lycksele (1973) 12001 10937 91 48 304 8 98 Strömsund (1973) 26 146 17 699 68 76 907 7 90 Ljusdal (1976) 15 507 8080 52 69 432 10 130 Haparanda (1978) 18454 12236 66 105357 38 217 Vilhelmina (1980) 8518 7068 83 76 686 27 68 Ånge(l980) 7218 3876 54 48819 7 76 Gällivare (1982) 11 184 6259 56 83 959 22 68 Sveg (1982) 5295 4235 80 26 725 3 91 Summa 104323 70390 67 536189 122 838

Från verksamhetens start har investerats sammanlagt 536 milj. kr. i anläggningarna. Härav har 320 milj. kr. finansierats med lokaliseringbi- drag eller avskrivningslån, 123 milj. kr. som tillskott av stiftelsekapital och 65 milj. kr. med lokaliseringslån/annuitetslån. Sedan 1 juli 1982 gäller att 10% av investeringkostnaden skall finansieras på den öppna kreditmark- naden.

Stiftelsen har ett kansli i Skellefteå med ca 10 anställda. Riksdagen har vid skilda tillfällen tagit ställning till Stiftelsen lndustricentras verksamhet. Vid sitt senaste beslut år 1985 framhöll riksdagen bl. a. att utbyggnaden av anläggningarna skulle ske etappvis. [ huvudsak skall befintliga resurser utnyttjas för verksamheten och en högre uthymingsgrad borde efter- strävas.

Uthyrningsgraden har, trots ökade insatser för marknadsföring och en vidgning av rekryteringsbasen för hyresgäster, inte ökat. Det löpande drift- underskottet för verksamheten var budgetåret 1984/85 ca 1 1 milj. kr. Detta har ökat till nära 21 milj. kr. budgetåret 1988/89. Dessa underskott har täckts med statliga bidrag och räntesubventioner. De direkta bidragen för att täcka kostnaderna för tomma lokaler m.m. var budgetåret 1988/89 7 050000 kr. och bidraget till kanslikostnaderna var 4 405 000 kr.

Utredningar om verksamheten

Mot den här beskrivna bakgrunden tillkallade chefen för arbetsmarknads- departementet hösten 1989 på regeringens uppdrag en särskild utredare med uppgift att utarbeta förslag till ändrade ägandeformer för Stiftelsen Indu- stricentra. Vidare har expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) haft i uppdrag av regeringen att utvärdera Stiftelsen lndustricentras betydelse för näringslivsutvecklingen samt undersöka om det finns effekti- vare sätt att utveckla näringslivet i de åtta industricentrakommunema.

• Sida 99
•  Original

ERU konstaterar i sin rapport att det finns förutsättningar för att på ett effektivare sätt stödja näringslivsutvecklingen än genom stiftelsens verk- samhet. Fem huvudpunkter redovisas:

a) temporära hyresnedsättningar för utvecklingsföretag i befintliga in- dustricentralokaler,

b) lokala näringslivsprogram.

c) teknik- och utbildningsinsatser inom vissa gemensamma områden.

d) etablering av nätverk utanför regionen och

e) infrastrukturåtgärder. Sammanlagt bedömer utredningen kostnaderna för angivna åtgärder till totalt 100— 150 milj. kr. för en femårsperiod.

Försäljning av lokalerna

Den särskilde utredaren har bedömt att det finns olika alternativ till ägandet av stiftelsens anläggningar. Vissa hyresgäster har ekonomiska möj- ligheter och vill köpa de lokaler där de bedriver sin verksamhet. Andra alternativ som redovisas är förvärv av lokalerna av lokala företagare, inve- sterare, kommunala fastighetsbolag och större fastighetsbolag med natio- nellt och internationellt kontaktnät. Kombinationer av redovisade altema- tiv är också möjliga. Utredaren konstaterar vidare att fastighetsmarknaden fungerar dåligt i berörda kommuner. Detta beror på att hyror och byggande av lokaler under en lång period har subventionerats kraftigt av stat och kommun. Vid en försäljning av stiftelsens fastigheter är det angeläget att detta görs på ett sådant sätt att orterna på sikt erhåller en fungerande hyres- och fastighetsmarknad.

Vid ett möte i januari med företrädare för de åtta industricentrakommu- nema har jag informerat dessa om utredarnas förslag och mina bedöm- ningar. Kommunerna accepterade att försäljning av lokalerna genomförs. Jag har också haft överläggningar med stiftelsens ledning och styrelse.

För min egen del vill jag framhålla följande. Trots väsentligt ökat statligt Stöd har målen för verksamheten inte uppnåtts. Uthyrningsgraden har inte ökat och är fortfarande för låg. Driftunderskottct har ökat avsevärt de senaste åren. Antalet anställda i anläggningarna har ökat och flera företag som börjat sin verksamhet i industricentraanläggningarna har efter en konsolideringsperiod flyttat till andra lokaler på orten.

När det gäller stiftelsens möjligheter att rekrytera hyresgäster har de gjorda utredningarna visat att de till största delen rekryteras av kommu- nema.

När stiftelsen startade sin verksamhet fanns varken tillräckligt med industrilokaler eller någon längre industriell tradition på de flesta av orterna. Därför var det då befogat att med regionalpolitiskt stöd bygga upp dessa anläggningar som medel för att rekrytera industriföretag till orterna.

Avgörande för näringslivsutvecklingen är idag inte på samma sätt som tidigare tillgången på lokaler. Andra faktorer som tillgång på kvalificerad arbetskraft, goda kommunikationer, ett bra företagsklimat, kommunernas möjligheter att marknadsföra unika kvalitetsfaktorer för bygden m.m., har större betydelse.

• Sida 100
•  Original

Det finns idag industrianläggningar av betydande storlek på de åtta industricentraorterna. På de flesta orterna har stiftelsen tomma lokaler som måste fyllas med hyresgäster och vidareutvecklas.

Det är enligt min mening mycket angeläget att det näringsliv som idag finns på de åtta industricentraorterna utvecklas och att ny sysselsättning tillförs dessa orter.

Den särskilde utredaren visar i sin utredning att det finns former för ett alternativt ägande av stiftelsens anläggningar. Vissa hyresgäster är intres- serade av att överta sina egna lokaler och några kommuner är intresserade av större inflytande och ägande av lokalerna inom resp. kommun. Lokala fastighetsbolag har visat intresse för vissa anläggningar. Det finns också intresse från organisationer med mycket stort kontaktnät både nationellt och internationellt och med ett betydande intresse av att näringslivet utvecklas i norra Sveriges inland.

En försäljning av anläggningarna till någon eller till en kombination av ovan angivna intressenter skulle frigöra ett kapital som troligen väl kom- mer att täcka de åtgärder som jag strax kommer att föreslå för utveckling av näringslivet i de åtta kommunerna. Staten kommer på detta sätt att kunna göra en besparing på sikt om ca 50 milj. kr. per år, genom att inga drifts- och underskottsbidrag behöver betalas ut till stiftelsen.

Den eller de nya fastighetsägarna bör ha väl så goda möjligheter som stiftelsen att skaffa nya hyresgäster till lokalerna.

Jag anser därför att lokalerna bör säljas i enlighet med något eller en kombination av några av tidigare angivna alternativ. Det är dock viktigt att den eller de som förvärvar anläggningarna tar ett långsiktigt ansvar för lokalerna. Jag anser vidare att kommunerna skall beredas möjlighet att ingå med andelar i särskilda bolag som kan komma att bildas för att bl. a. förvalta lokalerna. Kommunerna bör också få möjlighet att förvärva lokalerna till ett marknadsmässigt pris. De medel som genom en försäljning inflyter till stif- telsen bör levereras in till staten och bör få användas bl. a. för åtgärder av de slag som jag föreslår i det följande.

Näringslivsutveckling [ berörda kommuner

Jag skall redovisa några åtgärder som jag bedömer som väsentliga för vidareutvecklingen av näringslivet och sysselsättningen i industricentraor- terna. Det är således angeläget att berörda kommuner övergångsvis får vissa resurser för att utveckla lokala näringslivsprogram. I dessa bör de etable- ringsfördelar resp. kommun har för att vidareutveckla kommunens närings- livsorganisation och åstadkomma företagssamverkan redovisas.

Gemensamt för samtliga orter är att det finns företag och verksamheter med inriktning mot bearbetning av trä. Jag bedömer det vara viktigt att höja kunskapsnivån inom träteknikområdet och därigenom utveckla den trävarubaserade industrin i Norrlands inland. Det projekt — Träman 90 - som statens industriverk på regeringens uppdrag nu genomför bör ha stor betydelse i detta sammanhang.

Ett annat stort problem för företag i norra Sveriges inland är att kunna marknadsföra sig mot Stockholmsområdet och de mellersta och södra

• Sida 101
•  Original

delarna av Sverige. Marknadskontakter med länder utanför Sverige är också mycket angelägna för företagen.

För egen del anser jag det vara angeläget att verksamheter startas som kan underlätta förmedling av affärskontakter och verka för att sysselsättning skapas framförallt i stödområde 1 och 2. Jag är beredd att pröva frågan om stöd till sådan verksamhet med regionalpolitiska medel. En förutsättning är dock att det finns ett starkt intresse och en aktiv och resursmässig medverkan från det privata näringslivet.

Jag har erfarit att det bland hyresgästerna i Stiftelsen lndustricentras anläggningar finns flera små utvecklingsföretag där en höjning av hyres- nivån kan bli en stor belastning. Det kan för sådana hyresgäster finnas skäl att under en kort övergångstid lämna särskilda hyresrabatter för att därige- nom underlätta en konsolidering av den verksamhet de bedriver.

Med tidigare gjorda insatser i form av uppbyggnad och drift av Stiftelsen lndustricentra m.m. och de av mig tidigare skisserade framtidsinriktade insatserna bedömerjag att det skall finnas goda möjligheter för en positiv utveckling i de åtta industricentrakommunerna.

Vid en försäljning av Stiftelsen lndustricentras lokaler finns inte längre något behov av en sådan stiftelse varför den bör avvecklas när en försäljning är genomförd.

Jag föreslår regeringen att hos riksdagen begära bemyndigande att för- sälja Stiftelsen lndustricentras lokaler. att avveckla stiftelsen samt använ- da intäkter från en försäljning till näringslivsutveckling i de berörda åtta kommunerna.

7.5 Åtgärder för att främja kvinnors företagande

Min bedömning: Kunskaperna om kvinnors företagande och villko- ren för detta behöver förbättras. Statens industriverk bör därför ges i uppdrag att utreda frågor om möjligheter och hinder som kvinnor möter som företagare i stödområdena. Särskilda resurser bör ges de regionala utvecklingsfondema i stödområdeslänen för att underlätta för kvinnor att driva företag.

Kommittén: Kommittén föreslår att särskilda kompetenscentra för kvin- nor inrättas i de särskilt utpekade landsdelarna. En ram om 25 milj. kr. föreslås avsättas för ändamålet.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som behandlar kommit- téns förslag delar dess uppfattning om problemen med könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av att utveckla kvinnors arbetsmarknad. Flera remissinstanser är positiva till förslaget om kvinnliga kompetenscen- tra. En del, bl. a. Jämtlands läns landsting, SIND, länsstyrelserna i Uppsa- la och Västmanlands län, anser att kompetenscentra bör ha en bredare inriktning än vad som föreslås i betänkandet.

Landstinget i Kronobergs län, utvecklingsfondema i Kronobergs, Öre- bro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens samt Norrbottens län

• Sida 102
•  Original

anser bl.a. att kompetenscentra bör rymmas inom utvecklingsfondens verksamhet men att en förutsättning för detta är att utvecklingsfondemas målgrupp utökas. Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län samt utvecklingsfonden i Gävleborgs län avstyrker förslaget om kompetenscen- tra och anser att arbetet med kvinnors arbetsmarknad skall drivas inom befintliga organ.

Skälen för min bedömning: Det är viktigt att på olika sätt stödja kvinnor som vill etablera sig som företagare, oavsett vilken del av landet det gäller. Jag ser därför detta i första hand som en näringspolitisk fråga. Jag tar i detta sammanhang upp de speciella förhållandena för kvinnorna i stödom- rådena. Jag menar att de regionala utvecklingsfondema men också andra organ, t. ex. länsstyrelserna har stora förutsättningar att kunna svara även mot de särskilda krav och behov som de kvinnliga företagarna har.

Många nyetableringar görs av kvinnor. Det är viktigt att kvinnors för- måga och vilja att starta och driva företag tas tillvara inom det ordinarie regionalpolitiska stödets ram, vilket jag tidigare har redogjort för (avsnitt 7.2). Detta stöd har emellertid hittills visat sig otillräckligt för en stor grupp kvinnliga företagare. Detta skall ses mot bakgrunden av att närings- strukturen i stödområdena är mansdominerad.

Strävandena att öka det kvinnliga företagandet är givetvis också ett led i att åstadkomma en ökad jämställdhet. I stödområdena har kvinnorna fortfarande lägre förvärvsfrekvens och arbetar i högre grad inom traditio- nellt kvinnliga yrkesområden än i övriga landet. Det är särskilt viktigt att möjligheterna för kvinnor att vara företagare främjas i dessa områden.

Särskilda insatser för att främja och stödja kvinnor som företagare görs sedan några år av de regionala utvecklingsfondema liksom av länsstyrel- serna och av särskilda regionalpolitiska organ t. ex. Bergslagsdelegationen. På initiativ av riksdagen (NU 1984/85:23, rskr. 242) har regeringen till— sammans med landstingsförbundet verkat för att varje utvecklingsfond skall utse en jämställdhetsansvarig. Flertalet fonder har utsett sådana jämställdhetsansvariga handläggare.

Många fonder har bedrivit kurser och seminarier i marknadsföring, ledarskap och starta-eget speciellt för kvinnor. Andra aktiviteter har varit rådgivning,-bildande av nätverk och föreningar samt mässor och utställ- ningar. Erfarenheterna har visat att behovet av och intresset för deltagande i sådana insatser är stort.

Regeringen har vidare anslagit medel till SIND för att finansiera ett treårigt projekt som syftar till att stödja kvinnor som startar och driver företag. Enligt vad jag har erfarit har SIND skapat ett stort kontaktnät bland dem som sysslar med kvinnligt företagande. SIND kommer att framställa ett utbildningsmaterial för kvinnliga företagare. som skall dis- tribueras via utvecklingsfondema.

De flesta utvecklingsfonder har genomfört och har således erfarenhet av särskilda aktiviteter för kvinnliga företagare. Jag anser därför inte att något nytt organ behöver skapas utan att befintliga organ bör utveckla sitt arbete med att främja kvinnors företagande. Jag ämnar föreslå regeringen att de regionala utvecklingsfondema i stödområdena tillförs vissa resurser

• Sida 103
•  Original

från infrastrukturanslaget (avsnitt 9) för att bättre kunna främja kvinnors företagande.

Kunskaperna om betydelsen av kvinnors företagande för näringslivets tillväxt och utveckling i stödområdet är enligt min mening otillräckliga. Detsamma gäller det kvinnliga företagandets omfattning. Vidare saknas tillfredsställande utvärderingar och uppföljning av aktiviteter som görs via utvecklingsfondema m.fl. organ.

Jag ser det därför som angeläget att ta fram ett underlag som ökar kunskapen om kvinnors företagande i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Det är också angeläget att öka kunskapen om de eventuella hinder som kan möta kvinnor som vill starta företag. Det är också önsk- värt att förstärka insatserna för att skapa nätverk för kvinnliga företagare. Vissa kartläggningar kan härvid erfordras. Det bör vara en uppgift för SlND att medverka till detta. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om att ge SIND ett sådant kartläggningsuppdrag.

Enligt vad jag har erfarit saknas i många avseenden relevant informa- tionsmaterial om förutsättningarna för företagande. Detta drabbar troli- gen i särskilt hög grad kvinnor som överväger att starta eget. Informatio- nen är spridd på många myndigheter. Ansvar för hithörande frågor kan t.ex. ligga hos statens industriverk. arbetsmarknadsverket. patent- och registreringsverket, riksskatteverket, kooperativa rådet. statistiska central- byrån m. fl.

Jag avser därför att i samband med det ovan redovisade uppdraget till SIND också föreslå regeringen att SIND ges i uppdrag att svara för att berörda myndigheter utarbetar ett informationsmaterial som vänder sig till bl.a. kvinnliga företagare. _

De möjligheter som skall finnas att generellt stödja företagande inom det regionalpolitiska stödets ram har jag behandlat tidigare (avsnitt 7.2).

7.6 Lokaliseringssamråd

Min bedömning: Lokaliseringssamrådet är numera inriktat på ett begränsat antal stora industriföretag samt på vissa tjänste- och ser- viceföretag. Samrådet med såväl industri-som tjänsteföretagen bör fortsätta.

Kommittén: Kommittén anser att regeringen bör fortsätta lokaliserings- samrådet med framförallt tjänsteföretag om etablering utanför Stock- holmsområdet. En motsvarande verksamhet bör också enligt kommittén bedrivas för den centrala statliga förvaltningen.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har yttrat sig i denna fråga. Sveriges industriförbund hänvisar till det avtal som regeringen och indu- striförbundet ingick 1976 och menar att de relationer som avtalet syftade till att skapa nu finns etablerade och att de kommer att fortsätta oberoende av avtal. Förbundet menar därför att avtalet inte längre behövs utan kan sägas upp utan att något av det som är avtalets innehåll går förlorat.

• Sida 104
•  Original

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att samrådet bör utvecklas till att avse även andra organisationer än större industri- och tjänsteföretag.

Skälen för min bedömning: Regeringen och industriföretagens organisa- tioner — Sveriges industriförbund, Kooperativa Förbundet och Lantbru- karnas Riksförbund — kom under åren 1976 och 1977 överens om att skapa ett särskilt lokaliseringssamråd mellan regeringen och de större industriföretagen. Motivet var att skapa en informell kontaktkanal direkt mellan regeringen och de stora industrikoncememas företagsledningar för utbyte av information om regional- och sysselsättningspolitiska frågor.

Riksdagen beslöt senare att systemet med lokaliseringssamråd skulle utvidgas till att omfatta den privata tjänste— och servicesektorn (prop. 1978/79: 1 12, AU 23, rskr. 435). Detta samråd fungerar utan formellt avtal och bedrivs numera av statens industriverk och regeringen med bestämd arbetsfördelning.

Vad gäller lokaliseringssamrådet med de större industriföretagen redo- visade regeringen år 1985 i sin proposition om regional utveckling och utjämning (prop. 1984/85: 115 s. 89) dels att det inte är rimligt att, trots en allmänt sett gynnsammare utveckling inom industrin, förvänta sig några mera betydande nyetableringar eller omlokaliseringar bland de företag vilka är föremål för samråd, dels att det regelbundna samrådet i praktiken kommit att koncentreras till ett urval av de företag som berörs av överens- kommelsen, dels att överläggningarna med företagen också skett med ett vidare industripolitiskt och branschorienterat perspektiv. Regeringen har på detta sätt fått tillgång till initierad och aktuell information om utveck- lingen i de större industriföretagen. Regeringens kännedom om sådana aktuella förhållanden inom industrisektom som kan vara av betydelse vid utformningen av industri- och regionalpolitiken har därigenom förbätt- rats.

Jag anser att det av både regional- och industripolitiska skäl finns anledning att fortsätta samrådet med de större industriföretagen. Den hittillsvarande formella grunden för samrådet bör diskuteras med de par- ter regeringen slutit avtal med. I den proposition om näringspolitiken som jag senare idag kommer att förelägga regeringen beskrivs ett samråds- projekt beträffande de större svenska industriföretagens intemationalise- ring samt vissa planer beträffande samrådet i denna del.

I slutet av år 1987 bildades en arbetsgrupp inom industridepartementet för att med regionalpolitiska motiv genomföra en aktiv samrådsverksam- het med de större tjänsteföretagen. Samrådsarbetet har inriktats mot de största tjänsteföretagen i Stockholmsregionen. De diskussioner som förts har i första hand gällt förutsättningarna att lokalisera eller avlänka verk- samheter till andra regioner och då framförallt till stödområdena. Fram till nu har i detta arbete kontakter tagits med ett åttiotal företag, banker, försäkringsbolag, finansbolag, data- och mediaföretag m.fl. Kontakterna har hittills resulterat i ett trettiotal regeringsbeslut om offertstöd till tjän- steföretag med sammanlagt ca 140 milj. kr. Sammantaget beräknas att ca 1 100 arbetstillfällen successivt kommer att avlänkas från Stockholmsom- rådet till regionalpolitiskt prioriterade områden genom dessa insatser.

Jag har också erfarit att flera stora tjänsteföretag som ett resultat av bl. a.

• Sida 105
•  Original

dessa kontakter, beslutat att utan stöd från staten etablera verksamhet utanför Stockholmsområdet och kraftigt decentralisera sina organisationer i Stockholm.

Det samråd med mindre och medelstora tjänste- och serviceföretag som bedrivs vid statens industriverk har börjat ge resultat. lndustriverket har varit i kontakt med ett stort antal företag i Stockholmsregionen och hittills har ca 150 nya arbetstillfällen tillkommit i prioriterade orter. Ett samar- bete har även inletts mellan SIND, AMS och några länsarbetsnämnder i syfte att effektivisera samrådsverksamheten och underlätta etableringar. lnsatser i syfte att underlätta samverkan mellan tjänsteföretag i stödområ- dena och Stockholm har också genomförts.

Jag bedömer det som mycket angeläget att såväl departementets som SIND:s kontakter fortsätter eftersom man genom denna typ av åtgärder dels minskar överhettningen i Stockholmsområdet, dels erhåller nya ar- betstillfällen i sådana regioner där tjänstesektorn är underrepresenterad.

Möjligheterna att lämna stöd till tjänsteföretag har jag behandlat tidiga- re (avsnitt 7.2.1).

Den offentliga förvaltningen är mycket stor i Stockholmsområdet. Stockholms läns landsting har ca 70000 anställda, Stockholms kommun ca 50000 och statlig förvaltning och affärsverken har över 110000 anställda.

Jag anser det vara viktigt att såväl landstinget som Stockholms kommun prövar möjligheterna att förlägga en del av sådana uppgifter som inte nödvändigtvis behöver utföras i regionen i de av mig prioriterade regioner- na. Jag tänker här på administrativa stödfunktioner, konsulttjänster etc.

Kommittén föreslår att samråd med centrala verk startas. Regeringens riktlinjer för arbetet med omlokalisering av statlig verksamhet och delege- ring av beslutsbefogenheter har tidigare lagts fast av riksdagen (prop. 1987/88:100 bil. 2, AU 13. rskr. 326). Där konstaterades att erfarenheter- na hittills visar att utflyttning av centrala statliga myndigheter från Stock- holmsregionen har varit ett verksamt medel för att förbättra den regionala balansen. Enbart under de tre senaste åren har beslutats om utflyttning av sammanlagt ca 1 300 arbetstillfällen från Stockholmsregionen.

Övervägandena om omlokalisering av statlig verksamhet liksom om delegering av beslutsbefogenheter skall ske fortlöpande som en integrerad del av beredningen inom regeringskansliet rörande förändringar i myndig- heters verksamhet och organisation.

7.7 Ätgärdemas överensstämmelse med internationella överenskommelser m. m.

Min bedömning: De förslag till företagsstöd m.m. som redovisas ligger väl i linje med de regler som gäller och som diskuteras inom t. ex. EFTA och EG.

Kommittén: Kommittén har gjort en bedömning av i vilken grad EG:s regler för företagsstöd och regionalpolitik kan innebära restriktioner för vår egen regionalpolitik.

• Sida 106
•  Original

När det gäller företagsstöd är det enligt EG:s regler undantagsvis tillåtet att ge driftsstöd i regioner med varaktiga konkurrensnackdelar. Stödet måste dock vara tidsbegränsat.

Vidare konstaterar kommittén att bidragsnivån i det regionalpolitiska stödet för närvarande är högre i Sverige än vad som tillåts för de rikare EG-ländemas regionalpolitik. 1 de mindre utvecklade länderna inom EG är subventionsnivåema lika höga som i Sverige. När det gäller stöd till mjuka investeringar och stöd till tjänstesektorn finns inte samma restrik- tioner som för fysiska investeringar. Stöd får inte utgå för exportfrämjande insatser.

Det bör också enligt kommittén observeras att så länge Sverige betraktas som ”tredje-land” finns risken att enskilda företag inom EG anmäler svenska företag för dumping med åberopande av att de erhållit konkur- renssnedvridande statligt stöd.

Sammanfattningsvis finns det enligt kommitténs uppfattning inte skäl att hysa någon oro för vad ett närmande till EG skulle betyda för utform- ningen av det regionalpolitiska stödet till näringslivet i Sverige.

Remissinstanserna: Få remissinstanser har yttrat sig i frågan. Sveriges delegation vid de europeiska gemenskaperna i Bryssel framhåller att Sveri- ge utsätts för en stark regional påverkan från EG-marknaden.

Delegationen framhåller vidare att för icke medlemsländer med frihan- delsavtal med EG såsom Sverige är offentliga stödåtgärder som kan vara konkurrenssnedvridande oförenliga med detta avtal (artikel 23: l). Sådana fall kan tas upp i den blandade kommittén som administrerar avtalet.

Enligt delegationen förefaller det möjligt att EG:s bedömning om en regionalpolitisk stödåtgärd i Sverige skulle vara oförenlig med frihandels- avtalet skulle kunna grundas på de kriterier som tillämpas inom EG. Kom- merskollegium och statskontoret understryker vikten av att EG:s stödreg— ler analyseras vid utformningen av stödformer i Sverige. Svenska Handels- kammarförbundet anser att kommittén inte tillräckligt tagit hänsyn till utvecklingen inom EG.

Skälen för min bedömning: De viktigaste och för Sveriges del mest relevanta bestämmelserna att beakta i ett internationellt sammanhang vad gäller regionalpolitiskt stöd till företag anser jag vara de som finns i EFTA- konventionen om förbud mot stöd som kan tänkas snedvrida konkurren- sen mellan företag. När det gäller stöd till regional utveckling får dessa enligt konventionen inte påverka konkurrensen på ett otillbörligt sätt. Det är dock tillåtet att med ekonomiska insatser kompensera företag för skill- nader i kostnader för investeringar m.m. Ett företagsstöd får emellertid inte leda till att produktionen ökar i branscher där det råder överkapacitet.

Selektivt stöd till olönsamma företag kan enligt EFTA-konventionen accepteras under förutsättning att det är tidsbegränsat och ingår i ett program för omstrukturering av näringslivet och minskning av olönsam produktion. Statligt stöd till förlusttäckning i form av direkta subventioner eller tillskott av ägarkapital är däremot otillåtet.

En expertkommitté inom EFTA har nyligen lagt fram förslag om ett övervaknings- och sanktionssystem beträffande statsstöd. Det föreslagna

• Sida 107
•  Original

systemet ska leda till en effektivisering av kontrollen av efterlevnaden av gällande regler.

Sedan tidigare gäller att EFTA-länderna har förpliktat sig att till EFTA- sekretariatet anmäla (notifiera) statsstöd under följande förutsättningar:

a) när nya typer av stöd införs

b) när regler för befintliga stöd förändras

c) när resurserna för stödinsatser förändras med minst 10 procent realt för befintliga program.

Notifiering av förslagen i denna proposition har således skett i de delar som behandlar statligt stöd till företag.

EFTA:s regler för statligt stöd till företag överensstämmer väl med de som tillämpas inom EG. EFTA och EG har också träffat en överenskom- melse om ett ömsesidigt infonnationsutbyte om statsstöd.

Regionalpolitiska kommittén har konstaterat att de regionalpolitiska företagsstöd som nu tillämpas i Sverige är högre än de stöd som finns i jämförbara länder.

Den allmänna tendensen i flertalet europeiska länder har under senare år varit att minska de direkta samhällsstöden till enskilda företag. Samti- digt övergår många länder till att i regionalpolitiskt syfte vidta åtgärder för att förbättra infrastrukturen och därigenom skapa en gynnsam utveck- lingsmiljö för företagen. Detta är t. ex. en policy som drivs inom EG.

Med det mycket stora internationella beroende som Sverige och svenska företag lever i, finns det all anledning att se till att eventuella otillbörliga och konkurrenssnedvridande företagsstöd försvinner. De av mig nu pre- senterade förslagen till företagsstöd anser jag ligger väl i linje med den inriktning och de regler som gäller och som diskuteras inom t. ex. EFTA och EG. Mina förslag innebär att företagsstöden i första hand är inriktade mot små och medelstora företag och att krav på långsiktig lönsamhet föreligger för att stöd ska kunna lämnas. Bidragen föreslås också ligga på en nivå som synes vara väl accepterad i andra länder.

Mitt förslag till stödområdesavgränsning innebär att stödinsatserna kon- centreras till de områden som har långsiktiga utvecklingsproblem och där olika företagsstöd är nödvändiga för att näringslivet skall ha samma ut- vecklingsmöjligheter som i andra delar av landet. Mitt förslag till områdes- avgränsning (avsnitt 4.2) innebär också en geografisk begränsning och att antalet boende och företag i stödområden minskar. De åtgärder, som enligt mina tidigare (avsnitt 4.5) redovisade förslag, ska kunna vidtas i samband med omfattande strukturkriser anser jag också ligger helt i linje med de regler som t. ex. EFTA ställt upp.

• Sida 108
•  Original

De senaste årens förbättrade regionala balans i befolkningshänseende be- ror huvudsakligen på en ökad nettoinvandring av främst flyktingar men även på allmänt ökade födelsetal.

Som framgår av tabellerna I och 2 har befolkningen i storstadslänen ökat väsentligt snabbare under 1980-talet än under 1970-talet. Under perioden 1986—1989 har tillväxten relativt sett varit nästan dubbelt så stor som under den första hälften av 1980-talet. Invånarantalet i storstadslänen ökade med ca 73000 personer under perioden 1971 — 1980 och med ca 154000 personer perioden 1981—1989. Stockholms län har under såväl 1970— som 1980-talet haft en något större befolkningstillväxt än storstads- länen totalt. Under var och en av perioderna 1971—1980 resp. 1981— 1989 svarade Stockholms län för omkring två tredjedelar av länsgruppens totala befolkningstillväxt i antal personer räknat.

Under år 1989 har storstadslänens invånarantal ökat med ca 26500 personer, vilket kan jämföras med en årlig ökning med ca 21 900 invånare under perioden 1986—1988. Befolkningstillväxten har således förstärkts i dessa län under år 1989. I Stockholms län ökade invånarantalet med ca 12 500 personer under år 1989, vilket är ungefär samma årliga tillväxt som under perioden 1986—1988. Den förstärkta tillväxten i storstadslänen beror således helt på en ökad tillväxt i de båda övriga storstadslänen. Det är framförallt Malmöhus län som bidragit till detta med en nästan dubbelt så stor befolkningsökning under år 1989 som genomsnittligt under perio- den 1986—1988.

Tabell 1 Bejblkningsutveeklingen i tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län under perioden 1971—1989

Område Antal invånare Relativ förändring (1 OOO-tal) (% per år) 1970 1980 1989' 1971—80 1981—85 1986—89 Storstadslän 2 910 2 983 3 137 0.2 0.4 0,8 därav AB län 1477 1 528 1 630 0,3 0,6 0,8 S_kogslän" 1 742 1 779 1 765 0.2 —0,3 0,1 Ovriga län 3 424 3 556 3 624 0,4 0.0 0,5 Stödområde A 187 178 168 —O.5 —0,8 —0,5 " B 199 190 183 —0,4 -0,5 —0,2 C 768 776 765 0,1 —0,3 —0,3 A—C 1154 1145 1117 —0,1 —0,4 —0,3 Utanför " 6 922 7 173 7 409 0.4 0.2 0,6 Riket totalt 8077 8318 8526 0.3 0,1 0,5

* Preliminära uppgifter. " Värmlands. Kopparbergs. Västernorrlands. Jämtlands, Västerbottens och Norr- bottens län (S, W, X. Y, Z, AC, BD). Källa: SCB (U MDAC).

De sju s.k. skogslänen, som under 1970-talet hade samma relativa befolkningstillväxt som storstadslänen, har under 1980-talet haft en vä-

• Sida 226
•  Original

Bilaga 1

sentligt ogynnsammare utveckling än storstadslänen. Under 1980-talets första hälft minskade invånarantalet med ca 23000 personer för att däref- ter under perioden 1986 — 1989 ha varit oförändrat eller ökat mycket svagt. Befolkningsutvecklingen under 1980-talet har dock samtidigt varit väsent- ligt bättre än den var under 1960-talet då skogslänens invånarantal minsk- ade med sammanlagt ca 54000 personer. Under år 1989 har skogslänens invånarantal ökat med ca 10000 personer, vilket är en förändring i positiv riktning jämfört med de senaste årens stagnation.

Gruppen bestående av resterande 14 län — övriga län — har under 1980- talet haft en allt gynnsammare befolkningsutveckling. Under första hälften av 1980-talet var tillväxten mycket svag men under perioden 1986—1989 har invånarantalet ökat med omkring en halv procent årligen. Trots detta har befolkningstillväxten under de senaste åren endast varit knappt hälften så stor relativt sett som inom storstadslänen. Under 1970-talet hade denna grupp av län däremot en dubbelt så hög ökningstakt som storstadslänen resp. skogslänen.

Tabell 2 Årliga jblkmängds/örändringar i tre länsgruppcr, stödområden och i Stock- holmslän under perioden 1966— 1989 (avrundade värden)

Område Årlig folkmängdsförändring' (antal personer)

1966—70 1971—75 1976—1980 1981—1985 1986—1989

Storstadslän 38 600 7 600 6 800 12 300 23 100

därav AB län 21400 3 400 6 900 10 000 12 800 Skogslän — 4 500 4 000 3 400 — 4 500 2 300 Ovriga län 26600 14800 11 700 300 16 700 Stödområde A — 3 600 — 1 000 — 700 — 1 400 — 800 ” B — 3 700 -— 1 400 — 300 — 1 000 — 400 " C —2000 1700 0 —2500 —2100 " A—C —9300 — 800 —1000 —4900 —3400 Utanför A—C 70100 27100 22900 13000 45400 Riket totalt 60800 26400 21 900 8000 42000

* Preliminära uppgifter för år 1989. Källa: SCB (UMDAC).

När det gäller befolkningsutvecklingen inom de regionalpolitiska stöd- områdena kan som framgår av tabellerna I och 2 konstateras att samtliga tre (A, B, C) haft befolkningsminskning under såväl 1970- som 1980-talet med undantag för stödområde C som haft en viss tillväxt under 1970-talet.

Befolkningsminskningcn inom stödområde A har varit något större rela- tivt sett under 1980-talet än under 1970-talet. Sammanlagt minskade invånarantalet med ca —8700 personer under 1970-talet medan minsk- ningen under perioden 1981—1989 uppgått till ca — 10300 personer. År 1989 fanns det omkring 168000 invånare inom detta stödområde som består av ett 20-tal kommuner.

Invånarantalet inom stödområde B har under 1980-talet minskat något mindre än inom stödområde A. Under 1970-talet var befolkningsminsk- ningen ungefär lika stor som under 1980-talet och då ungefär lika stor som inom stödområde A. Sammanlagt minskade invånarantalet i stödområde B med ca —8 500 personer under 1970-talet och med ca —6 900 personer

• Sida 227
•  Original

under perioden 1981—1989. År 1989 fanns det ca 183000 personer inom Prop. 1989/90: 76 stödområde B som består av ett 20—tal kommuner. Bilaga 1 Inom stödområde C minskade invånarantalet under 1980-talets första hälft ytterligare något svagare än inom stödområde B. Under perioden 1986—1989 fortsatte befolkningsminskningen i samma takt. Invånaranta- let under hela perioden 1981 —1989 minskade med ca —20 900 personer. Under 1970-talet hade stödområde C en svag befolkningstillväxt under den första hälften medan invånarantalet stagnerade under den senare hälften. År 1989 fanns det ca 755000 personer inom stödområde C, som består av ett 40—tal kommuner längs främst norrlandskusten och i Bergsla-

gen. Av figur 2 och 4 i bilaga l.'2 framgår den relativa befolkningsutveckling- en i landets 284 kommuner under perioderna 1981—1985 resp. 1986— 1988. Som framgår av dessa figurer finns de kommuner som haft den mest negativa bcfolkningsutvecklingen under 1980-talet främst i norra Sverige, i de västra delarna av mellersta Sverige och i sydöstra Sverige.

1.2. Omflyttningens regionala effekter

Den förbättrade regionala balans i befolkningshänseende som kunnat mär- kas under de senaste åren beror främst på en ökad nettoinvandring av flyk- tingar men även på ökade födelsetal och förändringar av den inrikes om- flyttningen.

1 .2.1 Totala omflyttningsefl'ekter

Av tabell 3 framgår de årliga effekterna av omflyttningen under perioden 1966— 1988 inom de regionalpolitiska stödområdena resp. vissa länsgrup- per/län. Som framgår av tabellen resulterade den totala omflyttningen för storstadslänens del i ett årligt överskott på ca 8000 personer under 1980- talets första hälft. Under perioden 1986—1989 ökade denna länsgrupps totala flyttningsvinst till ca 13300 personer per år. Under 1970-talets första hälft hade storstadslänen ett betydande årligt flyttningsunderskott och under den senare hälften ett förhållandevis måttligt överskott. De senaste årens totala fiyttningsvinst är dock per år räknat väsentligt lägre än under 1960-talets senare hälft (ca 13300 resp. ca 21800 personer). Av tabellen framgår även att Stockholms [än under 1980-talets första hälft svarade för ca 80% av länsgruppens totala årliga flyttningsvinst och att motsvarande andel under de senaste åren minskat till ca 46 %.

Den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 visar för storstadslä- nens del på en total flyttningsvinst på ca 13800 personer, vilket ligger ca 700 personer högre. än genomsnittet för perioden 1986— 1988. Den totala flyttningsvinsten för Stockholms län under 1989 blev ca 4300 personer. vilket kan jämföras med ett genomsnitt på ca 6 600 personer under peri- oden 1986—1988. Flyttningsöverskottet har således reducerats med drygt en tredjedel under år 1989. 227

• Sida 228
•  Original

Tabell 3 Totala årliga _flvttningsnetton för tre länsgrupper. stödområden och för Prop. 1989/90; 76 Stockholms län under perioden 1966— 1989 (avrundade värden)

Bilaga 1 Område Totalt årligt flyttningsnetto (antal personer) 1966—70 1971—75 1976—1980 1981—1985 1986—1989

Storstadslän 21800 —5400 1800 8000 13 300 därav AB län 11500 —3800 3300 6400 6100 S_kogslän — 9 200 2 300 4 900 — 2 500 2 400 Ovriga län 14 200 4 400 9 300 — 300 10 000 Stödområde A — 5 000* — 1 200 — 500 — 1 200 — 700 " B — 3 400* — 800 600 — 200 100 C — 3000* 1 300 900 — 1 300 1 000 A — C — 1 1 400* — 700 1 000 — 2 700 400

* Avser genomsnitt för perioden 1968 —1970. Källa: SCB (UMDAC).

Även för de sju s.k. skogslänen har den totala omflyttningen medfört en klar förbättring under 1980-talet. En årlig flyttningsförlust under 1980- talets första hälft på ca —2500 personer har nämligen under perioden 1986—1989 förbytts i ett ungefär lika stort årligt överskott. Under 1970- talets båda hälfter hade dock skogslänen väsentligt större årliga flyttnings- överskott. Under den omfattande utflyttningsperiodcn under 1960-talets senare del uppgick de årliga underskotten till ca —9 200 personer.

Under år 1989 uppgick skogslänens totala flyttningsöverskott enligt den preliminära befolkningsstatistiken till ca 8 100 personer. Detta innebär en mycket kraftig ökning jämfört med det genomsnittliga överskottet på ca 500 personer under perioden 1986 —1988. Denna förbättring beror huvud- sakligen på en mycket kraftig ökning av nettoinvandringen till skogslänen under år 1989 men även på att flyttningsunderskotten gentemot övriga landet minskat med omkring två tredjedelar.

För gruppen övriga [än har den kraftigaste omsvängningen i positiv riktning skett i flyttningshänsecnde under 1980-talet. Ett litet årligt under- skott på ett par hundra personer under 1980-talets första hälft har under perioden 1986—1989 övergått till ett överskott på ca 10000 personer per år.

För de tre regionalpolitiska stödområdena har de totala flyttningsunder- skotten reducerats betydligt under 1980-talet och under de senaste åren övergått till överskott med ca 400 personer per år. Den gynnsamma omsvängningen under de senaste åren för stödområdenas del beror dock huvudsakligen på en ökad nettoinvandring och endast till en mindre del på ett förbättrat flyttningsnetto gentemot övriga landet.

Stödområde A:s årliga underskott på ca —1 200 personer under 1980- talets första hälft har minskat till ca — 700 personer under de senaste åren. Dessa underskott är ungefär lika stora som under 1970-talet men väsentligt mindre än under slutet av 1960-talet. Stödområde B:s underskott från perioden 1981—1985 på ca —200 personer har förbytts till ett årligt överskott med ett 100—tal personer under de senaste åren. Den största förändringen uppvisar stödområde C där de årliga flyttningsunderskotten på ca — 1 300 personer från 1980-talets första hälft förvandlats till ett årligt överskott på ca 1 000 personer under de senaste åren.

Avjigur 6 och 8 i bilaga 1:2 framgår den totala omflyttningens relativa

ls.) |») 00

• Sida 229
•  Original

nettoeffekter för landets samtliga kommuner under perioderna 1981— Prop. 1989/90: 76 1985 resp. 1986—1988. Som framgår av dessa figurer finns den ungefärliga Bilaga ] tredjedel av landets kommuner som haft den ogynnsammaste utvecklingen i flyttningshänseende främst i Norrland, Bergslagen och i sydöstra Sverige. Under den senare delen av 1980-talet har antalet norrlandskommuncr i denna grupp ökat. De största flyttningsöverskotten har främst kommuner- na i och kring storstadsregionerna haft men även åtskilliga kommuner i Dalarna, västra delarna av Värmland och längs västkusten tillhör denna

grupp.

Den förbättring av den regionala balansen i befolkningshänseende som skett under de senaste åren beror inte på en förbättrad balans i den inrikes omflyttningen utan som tidigare påpekats på en ökad nettoinvandring som till största delen bestått av flyktingar.

Det totala antalet flyttningar över församlingsgränser uppgick under pe- rioden 1986—1988 till ca 60900 personer per år, vilket var ca 3% fler än genomsnittet för perioden 1981— 1985. Under den senare hälften av 1970- talet var antalet flyttningar över församlingsgränsen ungefär lika stort som under de senaste åren. Under perioden 1971 — 1975 var dock antalet flytt- ningar ca 14% större än under perioden 1986—1988.

Antalet flyttningar över länsgränser, dvs. den mer långdistanta omflytt- ningen, uppgick under perioden 1986—1988tillca 166000 personerårligen, vilket var ca 13% fler än under 1980-talets första hälft och i nivå med genomsnittet för perioden 1976—1980. Under perioden 1971—1975 var dock den årliga antalet flyttare över länsgränser ca 16% större än genom- snittet för perioden 1986—1988.

Som framgår av tabell 4 har storstadslänens årliga flyttningsvinst gent- emot övriga landet i stort sett halverats under 1980-talets senare del. De årliga överskotten har minskat från ca 5 200 till ca 2 700 personer. Denna minskning beror främst på att Stockholms läns överskott minskat kraftigt frår ca 4400 till ca 400 personer. Under år 1988 hade länet för första gången sedan år 1980 ett flyttningsunderskott gentemot övriga landet (ca — 2 600 personer).

För år 1989 visar den preliminära befolkningsstatistiken att storstadslä- nens flyttningsöverskott gentemot övriga landet under perioden 1986— 1988 förbytts till ett underskott på ca —2 300 personer. Såväl Stockholms som Göteborgs- och Bohus län har haft underskott i den inrikes omflytt- ningen under år 1989 medan Malmöhus haft ett överskott. Underskottet för Stockholms läns del uppgick till ca — 3 900 personer, vilket kan jämfö- ras med 1988 års underskott på ca —2 600 personer. Det förefaller således alltmer tydligt att Stockholms län sedan början av år 1988 haft ett trend- brott vad avser flyttningsnettot i förhållande till övriga landet.

• Sida 230
•  Original

Tabell 4 Årliga inrikes flyttningsnettot: för tre länsgrupper, stödområden och för Prop. 1989/90; 76 Stockholms län under perioden 1966— 1989 (avrundade värden)

Bilaga 1 Område Inrikes flyttningsnetto (antal personer) 1966—70 1971—75 1976—80 1981—85 1986—89 Storstadslän l 1 100 — 6 000 — 7 600 5 200 2 700 därav AB län 6 600 — 3 900 — 4 300 4 400 400 S_kogslän — l 1 800 2 200 3 600 — 2 700 — 2 700 Ovriga län 600 3 800 4 000 — 2 600 100 Stödområde A — 5 400" — 1 400 — 800 — 1 000 _ 1 300' " B — 3 500" — 800 500 — 300 — 500* ” C — 4 600" 1 300 400 — 1 500 — 2 200*

” A—C —l3500" — 900 100 —2800 —4000'

* Genomsnitt för perioden 1986—1988. ** AVser genomsnitt för perioden 1968 — 1970. Källa: SC B.

Jämför man 1980-talets inrikes flyttningsmönster för storstadslänen med 1970-talet är skillnaderna mycket stora. Under 1970-talet uppgick nämligen storstadslänens flyttningsunderskott gentemot övriga landet till ca —-6800 personer per år. Går man ännu länge tillbaka så hade denna länsgrupp under andra hälften av l960—talet en årlig flyttningsvinst på ca 1 1 100 personer. Stockholms län uppvisar samma mönster som länsgrup- pen med en betydande flyttningsförlust under 1970-talet (ca —4 100 perso- ner per år) och kraftig tillväxt under perioden 1966—1970 (ca 6600 personer).

Av tabell 4 framgår att skogslänens årliga flyttningsförluster gentemot övriga landet varit lika stora under 1980-talets tidigare resp. senare del ( - 2 700 personer). Den mycket klara förbättring som skett i flyttningshänse- ende totalt sett för denna länsgrupp under 1980-talet beror således helt på en kraftigt ökad nettoinvandring.

Den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 visar att skogslänen haft ett flyttningsunderskott gentemot övriga landet med ca — 1 100 perso- ner, vilkct är lägre än det genomsnittliga underskottet under perioden 1986—1988 på ca -—3300 personer. Detta är en klar förbättring av den mellanregionala balansen i flyttningshänseende.

Under 1970-talet hade däremot skogslänen en väsentligt mer positiv utveckling när det gäller den inrikes omflyttningen med ett årligt flytt- ningsöverskott på ca 2900 personer. Eftersom inflyttningsöverskotten i stor utsträckning uppstod i vissa större orter hade flertalet kommuner i skogslänen även under detta decennium fortsatta flyttningsunderskott. Under andra hälften av 1960—talet uppgick skogslänens flyttningsunder- skott gentemot övriga landet till ca _. 1 1 800 personer per år.

Av tabell 5 framgår förändringarna av det inrikes flyttningsnettot i de enskilda skogslänen och ] Bergslagslänen Örebro och Västmanlands län samt i Stockholms län under perioden 1966— 1989.

• Sida 231
•  Original

TabellS Årliga inrikes flyttningsnetton förtio län Prop. 1989/90; 76 Län Inrikes flyttningsnetto' (antal personer) Bilaga 1 1966—70 1971—75 1976—80 1981—85 1986—89 Stockholms 6 600 — 3 900 — 4 300 4 400 400 Värmlands —1 100 100 700 — 400 0 Orebro — 600 -— 700 — 100 — 500 — 500 Västmanlands _ 400 —1 100 — 900 —1200 — 900 Kopparbergs —2000 900 1 500 — 200 300 Gävleborgs —1 100 400 500 — 300 — 900 Västernorrlands —1600 100 200 — 600 — 800 Jämtlands —1300 700 600 100 — 100 Västerbottens — 1 500 —200 800 — 200 — 300

Norrbottens —3 200 300 — 600 —1 100 — 1000

" Avrundade värden(genomsnitt per år). Källa: SCB.

Ett allmänt intryck av tabell 5 är att 1980-talet inneburit en klar försäm- ring av den regionala balansen i flyttningshänseende jämfört med 1970- talet. Dessutom tycks inte de senaste årens mycket goda arbetsmarknads- konjunktur ha bidragit till att vända på den försämring av balansen som uppstod under 1980-talets första hälft. Detta talar onekligen för att det utöver en god arbetsmarknadskonjunktur behövs andra faktorer för att åstadkomma en förbättrad balans mellan dessa län och övriga delar av landet när det gäller omflyttningen. Positivt för den regionala balansen kan dock sägas vara att Stockholms läns flyttningsöverskott gentemot övriga landet minskat mycket kraftigt under 1980-talets senare del och under åren 1988 och 1989 t.o.m. övergått till underskott.

Utvecklingen under 1980-talet har dock inte varit lika negativ som under den senare hälften av 1960—talet med undantag för Västmanlands län där främst omstruktureringama inom stålindustrin bidragit till en för- sämring av det inrikes flyttningsnettot. Länsgenomsnitt av den typ som redovisas i tabell 5 döljer samtidigt mycket av de ofta betydande inomre- gionala skillnader som samtidigt finns. Detta belyses till en del av den re- dovisning av de inrikes flyttningsnetton som görs i tabell 4 med fördel ning på de regionalpolitiska stödområdena där stödområdena A och B främst utgörs av inlandskommuneri de sju s.k. skogslänen.

I den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 är inte omflyttning- en uppdelad på inrikes- resp. utrikes flyttning på kommunnivå. Detta medför bl.a. att den inrikes/utrikes omflyttningens nettoeffekter för detta år inte kan redovisas för stödområdena A — C.

Som framgår av tabell 4 har 1980-talet inneburit en avsevärd flyttnings- förlust för stödområde A gentemot övriga delar av landet. Sammanlagt handlar det om ca -—8800 personer eller ca S% under perioden 1981— 1988. Det årliga underskottet har ökat något under perioden 1986—1988 jämfört med 1980-talets första hälft. Anmärkningsvärt sett i ett längre tidsperspektiv är att stödområde A:s flyttningsförluster inte minskat sär- skilt mycket jämfört med 1970-talet och förlusterna då var stora trots att skogslänen samtidigt hade en förhållandevis gynnsam utveckling. Detta belyser delvis de. stora inomregionala skillnader som ofta finns inom

• Sida 232
•  Original

Bilaga 1

enskilda län. Det 20-tal kommuner som för närvarande utgör stödområde A är av utpräglad inlands- och glesbygdskaraktär.

Stödområde B har haft något större årliga flyttningsförluster gentemot övriga landet under perioden 1986 — 1988 (ca — 500 personer) jämfört med perioden 1981 — 1985. Sammantaget har detta stödområde haft en förlust under dessa båda perioder på ca — 2 700 personer eller ca 1 %. Förlusten är således förhållandevis liten relativt sett och endast omring en femtedel så stor som inom stödområde A. Jämfört med utvecklingen under den senare hälften av 1970-talet,då de årliga flyttningsöverskotten uppgick till ca 500 personer, har dock en klar försämring skett under 1980-talet. Det 20-tal kommuner som utgör stödområde B är liksom inom stödområde A av inlandstyp och glesbygdskaraktär men de ligger i allmänhet något mindre isolerat geografiskt sett.

Den mest märkbara försämringen av flyttningsnettot gentemot övriga landet under 1980-talet jämfört med 1970-talet har skett inom stödområde C. Under första hälften av 1970-talet hade detta område årliga flyttningsö- verskott på ca 1 300 personer och under den senare hälften överskott med ca 400 personer per år. Under 1980-talet har däremot betydande flyttningsun- derskott gentemot övriga landet uppstått. Sammantaget under perioden 1981—1988 har dessa förluster uppgått till ca — 14 200 personer eller ca 2 %. Relativt sett är denna förlust dock, liksom inom stödområde B, av förhål- landevis ringa omfattning. Den ogynnsamma flyttningsutvccklingen inom stödområde C:s omkring 40 kommuner under 1980-talet beror främst på de omfattande strukturförändringar som skett inom stålindustrin i Bergslagen.

Som tidigare påpekats har en kraftigt ökad nettoinvandring främst bidragit till de senaste årens förbättrade regionala balans i befolkningshänseende. Av tabell 6 framgår hur det årliga utrikesnettot i genomsnitt har förändrats i vissa länsgrupper och i stödområdena under perioden 1966 — 1989.

Preliminär befolkningsstatistik för helåret 1989 visar på ett totalt in- vandringsöverskott på ca 44000 personer, vilket innebär en ökning med ca 14000 personer jämfört med år 1988. Ökningen beror på att invandringen fortsatt att stiga samtidigt som utvandringen varit i stort sett oförändrad. Invandringen under år 1989 uppgick till ca 66000 personer, vilket är det högsta antalet hittills med undantag för år 1970. Till skillnad mot år 1970 utgörs invandringen idag främst av flyktingar och är endast till en mindre del arbetsmarknadsbetingad.

• Sida 233
•  Original

Tabell 6 Årliga utrikes _tlyttningsnetton för tre länsgrupper, stödområden och för Prop. 1989/90; 76 Stockholms län under perioden 1966—1989 (avrundade värden)

Bilaga 1 Område Utrikes flyttningsnetto (antal personer) 1966—70 1971—75 1976—80 1981—85 1986—89

Storstadslän 10 700 500 9 400 2 800 10600

därav AB län 4 900 100 8 300 2 000 5 700 S_kogslän 2 600 100 1 400 200 5 100 Ovriga län 13 600 600 5 300 2 200 l 1 600 Stödområde A 400" 100 300 —200 400* ” B 100" 0 100 0 400Il " C 1 600" 0 500 200 2 200* ” A — C 2 000" 200 900 100 2 900* Riket totalt 26900 1300 16000 5200 27300

"' Avser genomsnitt för perioden 1986—1988. " Avser genomsnitt för perioden 1968—1970. Källa: SCB.

Som framgår av tabell 6 har nettoinvandringen till storstadslänen per år räknat fyrdubblats under de senaste åren jämfört med den första hälften av 1980-talet. Nettoinvandringen till dessa län har under de senaste åren nått upp till samma genomsnittliga nivå som under den senare delen av 1960- talet. Närmare hälften av de senaste årens invandringsöverskott har upp- stått i Stocklzolms län. Jämfört med 1980-talets första hälft har detta läns årliga invandringsöverskott nästan tredubblats. Nettoinvandringen till lä- net var dock väsentligt större under perioden 1976 — 1980.

Den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 visar att storstadslä- nens invandringsöverskott uppgått till ca 16 200 personer. Detta överskott är omkring dubbelt så stort som det genomsnittliga överskottet under perioden 1986—1988. De ökande underskott som storstadslänen haft be- träffande den inrikes omflyttningen under åren 1988 och 1989 har således mer än väl uppvägts av en kraftigt ökad nettoinvandring. Nettoinvand- ringen till Stockholms län uppgick under år 1989 till ca 8 100 personer, vilket kan jämföras med ett genomsnittligt överskott på ca 4 800 personer under perioden 1986—1988. _

För skogslänens del har de senaste årens utveckling inneburit en bety- dande omsvängning genom att en mycket liten nettoinvandring under perioden 1981—1985 övergått i en årlig nettoinvandring med ca 5100 personer. Denna nettoinvandring är väsentligt större än den var under 1970-talet och den senare hälften av 1960-talet.

Under år 1989 har skogslänen haft ett invandringsöverskott på ca 9 100 personer, vilket innebär en mycket kraftig ökning jämfört med perioden 1986— 1988 då överskottet uppgick till ca 3 800 personer årligen. Invand- ringen har således förstärkt sin roll när det gäller att upprätthålla den mellanregionala befolkningsbalansen i landet.

Även för gruppen övriga län har nettoinvandringen ökat kraftigt under de senaste åren. Jämfört med den första hälften av 1980-talet är det fråga om ett närmare fem gånger större överskott på årsbasis räknat. De senaste årens överskott på ca 11 600 personer per år ligger klart högre än överskotten under 1970-talet men också klart lägre än nettoinvandringen under 1960- talets senare hälft. Under år 1989 uppgår det sammanlagda invandringsö- 233

• Sida 234
•  Original

verskottet till ca 18 900 personer.vilket liksom för de båda övriga länsgrup- perna innebär en väsentligt högre nettoinvandringjämfört med genomsnit- tet för de senaste åren.

Som framgår av tabell 6 har nettoinvandringen till de regionalpolitiska stödområdena ökat kraftigt under 1980-talet och under de senaste åren har det årliga invandringsöverskottet uppgått till ca 3000 personer. Storleken på denna förändring blir än tydligare om man noterar att det sammanlag- da invandringsöverskottet under hela 1970-talet uppgick till ca 5 500 per- soner.

Nettoinvandringen till stödområde A har under de senaste åren uppgått till ca 400 personer årligen liksom inom stödområde B. I båda fallen innebär detta en klar förbättringjämfört med den första hälften av 1980- talet. Den största förändringen rent antalsmässigt har dock skett beträffande stödområde C där de genomsnittliga överskottet ökat från ca 200 till ca 2 200 personer.

1 .2.4 Flyttarnas köns- och åldersstruktur

För att få en viss uppfattning om vilken typ av människor det är som vanligen flyttar redovisas i tabell 7 den totala nettoflyttningens köns- och åldersstrukturi de tre länsgrupperna, stödområdena och i Stockholms län år 1988.

Tabell 7 Total nettoflyttning inom vissa åldersgrupper samt totalt med fördelning på kön år 1988 (avrundade värden) Område Nettoflyttning år 1988 (antal personer)

20—24 år 25—29 år 30—39 år Män Kv. Män Kv. Män Kv. Storstadslän 3 170 3 740 1 780 850 — 60 — 350

därav AB län 1 830 2090 1 150 520 — 140 —400 S_kogslän 160 — 380 330 390 730 760 Ovriga län — 30 —950 1000 900 2030 1850 Stödområde A — 260 — 250 — 60 50. 50 40 " B — 80 — 160 60 70 140 120 " C 10 —280 120 150 310 320 " A—C —-330 —690 120 270 490 490 Riket totalt 3310 2410 3110 2130 2700 2260

Källa: SCB (UMDAC).

Som framgår av tabell 7 uppstod storstadslänens flyttningsöverskott främst genom överskott inom åldersgruppen 20—24 år där dessutom överskottet bland kvinnorna var klart större än bland männen. Inom åldersgruppen 25—29 år var däremot överskottet bland männen ungefär dubbelt så stort som bland kvinnorna. En annan intressant aspekt på storstadslänens nettoflyttning är att man hade små underskott inom ål- dersgruppen 30—39 år och därvid med klar övervikt för kvinnorna. Dessa underskott berodde i sin tur helt på att Stockholms län hade underskott inom denna åldersgrupp. Skogslänen och gruppen övriga län hade år 1988 flyttningsunderskott bland främst kvinnor inom åldersgruppen 20—24 år.

Totalt Män

4500 1 810 3 390 8050

—230 570 1310 1650

Kv.

4950 1 960 2 160 6450

—275 310 760 790

• Sida 235
•  Original

Ovanstående siffror talar för att de yngre kvinnorna flyttar till storstadslä— Prop. 1989/90: 76 nen i något större utsträckning än vad männen i samma åldersgrupp gör. Bilaga 1 Siffrorna tyder också på att männen inom åldersgruppen 25—29 år i Han större utsträckning än kvinnorna inom samma åldersgrupp flyttar till stor— stadslänen Dessa skillnader mellan könen kan dock till en del bero på net— toinvandringens struktur.

Trots en förhållandevis stor nettoinvandring hade hade samtliga tre stö- dområden totala flyttningsunderskott bland såväl män som kvinnor inom åldersgruppen 20—24 år. Undantag utgjorde endast stödområde C som i stort sett hade balans mellan in- resp. utflyttande män. lnom stödområde B och C var det främst bland kvinnorna som underskotten uppstod. lnom åldersgruppen 25 — 29 år hade stödområde A ett litet underskott bland män men i övrigt hade stödområdena överskott inom denna åldersgrupp både bland män och kvinnor.

1.3. Äldersstrukturens betydelse för bcfolkningsutvecklingen i olika delar av landet

Vid sidan av omflyttningarnas nettoeffekter för olika regioner är det födelsenettot eller födelseöverskottet som svarar för bcfolkningsutveck- lingen. Eftersom födelscöverskottet, dvs. skillnaden mellan antalet födda och antalet avlidna personer, i hög grad beror på en regions åldersstrukturär det alltid intressant att uppmärksamma de regionala skillnader som finns beträffande ålderstrukturen.

Av tabell 8 framgår vilka skillnader som förelåg i ålderstruktur år 1988 i de tre länsgrupperna och i stödområdena. Som framgår av tabellen har storstadslänen en klart högre andel invånare inom de yrkesverksamma åldrarna 20—64 år än de båda övriga länsgrupperna. Detta beror i sin tur på att storstadslänen har en klart högre andel invånare inom åldersgrup— pen 20—44 år. Detta är naturligtvis mycket en följd av de stora flyttnings- överskott som storstadslänen haft under långa periodchen höga andelen invånare i fertila åldrar resulterar även i förhållandevis många födslar inom denna länsgrupp. Antalet födda har en dessutom ökat klart genom den allmänna höjning av födelsetalcn som skett efter år 1983. Av tabellen fram— går också att skogslänen har en något högre andel invånare i åldrarna 45 år och äldre än de båda övriga länsgrupperna, vilket i sin tur är en följd av de flyttningsförluster av främst yngre personer som denna länsgrupp haft under långa perioder.

När det gäller skillnaderna i ålderstruktur mellan stödområdena är inte dessa särskilt stora frånsett att stödområde B har en klart högre andel äldre invånare än de båda övriga stödområdena. Jämfört med området utanför stödområdena har samtliga tre stödområden en klart lägre andel invånare inom yrkesverksamma åldrar och högre andel äldre invånare.

• Sida 236
•  Original

Tabell 8 Befolkningens ålderstruktur i tre länsgrupper. stödområden och i Stock- Prop. 1989/90; 76 holms län är 1988 (%)

Bilaga 1 Område Andel invånare inom åldersgruppen 1988 (%) 0—19 20—44 45—64 65— 20—64 0—

Sforstadslän 23.9 38.3 21.5 16.7 59.9 100.0

därav AB län 23.5 39.7 2l,2 15.6 60.9 100.0 Skogslän 24.4 34.3 22.5 18.8 56.8 100.0 Ovriga län 25.4 34.7 21.7 18.3 56.4 [00.0 Stödområde A 24.3 32.7 23.8 19.2 56.5 100.0 " B 23.3 31.0 22.9 22.8 53.9 100.0 ” C 24.4 33.9 22.5 19.2 56.4 100.0 " A—C 24.2 33.2 22.8 19.8 56.0 100.0 Utanför " 24,5 36.4 21,7 17.5 58.0 100,0 Riket totalt 24.5 36.0 21.8 17.8 57.8 1000

Källa: SCB (U MDAC).

Av tabell 9 framgår vilket genomslag åldersstrukturen haft på befolk- ningsutvecklingen genom födelsenettot under olika perioder i de tre läns- grupperna, stödområdena och i Stockholms län. Som framgår av denna tabell har storstadslänens födelseöverskott under de senaste åren mer än fördubblats jämfört med 1980-talets första hälft. Samtidigt har födelseöver- skottet långt ifrån nått upp till den nivå det hade under perioden 1971 — 1975. Stockholms län svarade under 1980-talets första hälft helt för att det blev födelsöverskott i storstadslänen men under de senaste åren har länets andel i detta avseende minskat till ca 70 %.

Tabell9 Årliga_/ödel.veöver.s'kottitrclänsgrupper.stödområden underperiodcn 1966— 1989 (avrundade värden)

Område Årliga födelseöverskott (antal personer) 1966—70 1971—19751976—19801981—19851986—89 Storstadslän 10 700 13 000 5 700 4100 9 600 därav AB län 7 400 7 300 3 600 4 600 6 600 Skogslän 2 600 1 600 _ 1 600 — 2 000 — 100 Ovriga län 13 600 10 000 2 500 400 5 200 Stödomr. A — 200 — 200 — 200 — 200* " B _ — 700 — 900 -— 900 — 700* C — 500 — 900 — 1 100 — 700* " A—C _ —100 —2000 —2300 —1600* Riket totalt 26 900 24 600 5 900 2 500 14 600

* Avser genomsnitt för perioden 1986—1988. Källa: SCB (UMDAC).

Under år 1989 uppgick födelseöverskottet i hela landet enligt preliminär befolkningsstatistik till ca 23.100 personer, vilket kan jämföras med ett genomsnittligt överskott på ca 11700 personer under perioden 1986— 1988. Födelseöverskotten har under de senaste åren kommit att spela en allt viktigare roll. inte minst regionalt, för en mer gynnsam befolknings- utveckling. Som framgår av tabell 9 har storstadslänen under hela perioden haft betydande födelseöverskott. vilket är en följd av att dessa oftast haft inflyttningsöverskott och av att inflyttarna till största del befinner sig i 236

• Sida 237
•  Original

åldersskikt med höga födelsetal. Minskande födelsetal och flyttningsförlus- Prop. 1989/90: 76 ter gentemot såväl övriga landet som utlandet bidrog dock under l970— Bilaga 1 talet och början av 1980-talet till en kraftig minskning av storstadslänens födelseöverskott. Under 1980-talet har återigen överskotten ökat till en nivå som under de senaste åren uppgått till ca 9 600 personer per år.

Storstadslänens födelseöverskott under år 1989 uppgår till ca 12600 personer. vilket kan jämföras med ett genomsnittligt överskott på ca 8 600 personer under perioden 1986 — 1988. Födelseöverskotten har således spe— lat en väsentlig roll för storstadslänens ökade befolkningstillväxt under år 1989. Födelseöverskottet i Stockholms län uppgick under år 1989 till ca 8200 personer, vilket kan jämföras med ett årligt överskott på ca 6100 personer uner perioden 1986—1988. Länets födelseöverskott under år 1989 var för övrigt ungefär lika stort som invandringsöverskottet.

1 skogslänen har de årliga födelseöverskotten från början av 1970-talet förbytts i ungefär lika stora underskott fram till mitten av 1980-talet varefter dessa underskott halverats till ca — 800 personer per år. Denna minskning av underskotten har tillsammans med en kraftigt ökad nettoinvandring bidra- git till den stabilisering av skogslänens befolkningutveckling som skett totalt sett under de senaste åren.

Under år 1989 hade skogslänen ett födelseöverskott på ca 1 900 perso- ner. vilket innebär en avsevärd omsvängning jämfört med de årliga under- skotten på ca —800 personer under perioden 1986—1988. Vid sidan om nettoinvandringen verkar det nu som om även födelsenettot börjar att positivt bidra till en gynnsammare befolkningsutveckling i skogslänen.

För gruppen övriga län har födelseöverskotten från början av 1970-talet minskat för att återigen öka under de senaste åren. Överskotten har dock hela tiden varit väsentligt mindre än inom storstadslänen.

Stödområde A hade under 1970-talets första hälft ett litet årligt födelse- överskott med ett par hundra personer. Därefter har dett övergått i ett lika stort årligt underskott. Stödområde B har ända sedan 1970-talets första hälft haft födelseunderskott på — 700 till —900 personer per år. Stödområde C hade ett årligt födelseöverskott på ca 500 personer under perioden 1971 —-1975. Dessa överskott övergick till ungefär dubbelt så stora årliga underskott under perioden 1976— 1985. Under de senaste åren har under- skotten minskat till ca — 700 personer per år.

Av tabell 13 i bilaga I:] och angur 10 och 12 i bilaga I.'2 framgår den relativa betydelsen av födelsenettot i kommunerna under perioderna 1981—1985 resp. 1986— 1988. Den ungefärliga tredjedel av kommunerna som hade de största underskotten under de senaste åren fanns främst i norra Sveriges inland, de västra delarna av mellersta Sverige samt i sydöst- ra Sverige. Totalt hade 160 kommuner födelseunderskott under perioden 1986—1988. Dessa kommuner behöver ha totala flyttningsvinster för att få en tillväxt av befolkningen. Mycket ofta har emellertid kommuner av denna typ samtidigt nettoutflyttning till övriga landet varför de negativa effekterna av ålderstrukturen på bcfolkningsutvecklingen förstärks av om- flyttningen. De senaste årens ökade nettoinvandring har dock för många av dessa kommuner verkat i motsatt riktning och stabiliserat den negativa trenden. vilket bidragit till en bättre regional balans i befolkningshänseen- 237

• Sida 238
•  Original

de. Kommunerna med de största födelseöverskotten fanns främst i de tre Prop. 1989/90: 76 storstadsregionerna samt i vissa större orter i södra och mellersta Sverige Bilaga 1 men även några större norrlandskommuncr tillhör denna grupp.

Hänvisningar till S1-3

• Prop. 1989/90:76: Avsnitt 4.2

1.4. Befolkningsutvecklingen i glesbygd-landsbygd

] den regionalpolitiska propositionen år 1982 (prop. 1981/82:113) avgrän- sades utpräglade glesbygdsområden. I dessa områden bor drygt 550000 invånare. Som framgår av tabell 10 har invånarantalet minskat med ca 31 000 personer under 1970-talet och med ca 25 000 personer under peri- oden 1981 — 1988. Per år räknat handlar det om en minskning med drygt —3000 personer under båda dessa perioder. Under senare år har dock invånarantalet stabiliserats.

Av tabell 10 framgår även att bcfolkningsutvecklingen inom de mer utpräglade glesbygdsområdena varit väsentligt olika i olika delar av landet. Den klart mest gynnsamma utvecklingen bland de län som sammanförts i tabellen har Stockholms, Uppsala och Göteborgs och Bohus län haft, vilka samtliga har ett betydande inslag av attraktiva skärgårdsområden inom resp. glesbygdsområde. Såväl under l970— som 1980-talet har invånaranta- let i dessa läns glesbygdsområden nämligen ökat med 300—400 personer per år. [ Jönköpings och Kronobergslän har befolkningsminskningen i glesbygdsområdena varit relativt likartad under l970— och 1980-talet. Un- der de senaste åren har dock minskningen varit klart lägre. I de tre sydligast belägna skogslänen — Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län — har befolkningsminskningen i glesbygden också varit förhållandevis likartad under perioderna 1971—1980 och 1981—1985 men under de senaste åren har den årliga minskningen halverats till ca — 400 personer. Ser man till utvecklingen i de fyra nordligast belägna skogslänen — Västernorr- lands, Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län — så har däremot befolkningsminskningen inom den mer utpräglade glesbygden från 1970— talet fortsatt även under 1980-talet.

Tabell 10 Befolkningsutvecklingen inom utpräglade glesbygdsområden'i vissa delar av landet samt totalt under perioden 1971 —1988

Område Antal inv. (1000-tal) Förändring antal inv. per år 1970 1980 1985 1988 1971—80 1981—85 1986—88

Del av län i:

(AB. C. 0) 38 41 43 44 400 300 400 (F. G) 39 36 34 34 — 300 — 400 — 100

(5, W. X) 144 137 133 132 — 700 — 800 — 400

(Y. Z. AC. BD) 254 234 225 218 —2000 —1800 —2 300

Glesbygd

totalti '

riket 608 577 561 552 —3 100 —3200 —3000

* Enligt det exempel på avgränsning som redovisas i prop. 1981/82: 113 och där även ett antal mindre tätorter hänförts till glesbygden. Källa: Bearbetning av SCB:s statistik. 238

• Sida 239
•  Original

Bilaga 1

När det gäller bcfolkningsutvecklingen på landsbygden i stort finns det ingen mer entydig avgränsning av vad som rimligen bör räknas in under detta begrepp. Regionalpolitiska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1989155) angett att ungefär 1,6 milj. invånare skulle frnnas inom ett dylikt vidare geografiskt område. vilket då även inkluderar ett betydande antal tätorter över hela landet.

Mot bakgund av den senaste tätortsavgränsningen genomfördes redan i samband med folk- och bostadsräkningen år 1980 är det dock svårt att göra en mer realistisk uppskattning av bcfolkningsutvecklingen efter detta år inom ett dylikt vidare geografiskt område. Man vet helt enkelt inte på ett mer heltäckande och systematiskt vis hur invånarantalet förändrats inom och utanför landets tätorter efter år 1980. Detsamma kan sägas gälla beträffande nybildningen/bortfallet av tätorter.

På längre sikt brukar förändringen i befolkning och sysselsättning följas åt genom att omflyttningen primärt brukar bero på arbetskraftsefterfrågan. En rad faktorer bidrar dock till att motverka denna samvariation mellan befolknings— och sysselsättningsutveckling. Bland dessa faktorer märks socialförsäkringsystemet med bl.a. arbetslöshetsersättning. ökat inslag av hushåll med fler än en förvärvsarbetande samt ett ökat villaboende. Detta medför i sin tur att en regionalt inriktad analys av befolknings- och sysselsättningsutvecklingen ofta ger väsentligt olika bilder.

2.1. Sysselsättningsutvecklingen totalt

Av tabell I I framgår hur sysselsättningen totalt sett utvecklats inom olika delar av landet under perioden 1970—1987. På grund av vissa definitions- ändringar m.m. är dock sysselsättningsnivåema för åren 1970 och 1980 intejämförbara med nivåerna från år 1985 och senare.

Tabell 11 Sysselsättningsutvecklingen totalt inom tre länsgrupper. stödområden och i Stockholms län under perioden 1970— 1987

Område Antal syssels. Årlig relativ sysselsförändring (%)

(milj.)

1985 1987 1970—75 1975—80 1980—85' 1985—87 Storstadslän 1.670 1.726 1.5 0.8 0.9 1.6

därav AB län 0.896 0.932 1.6 1.1 1.1 2.0 S_kogslän 0.868 0.873 1.9 1.0 0.3 0.3 Ovriga län 1.734 1.757 1.3 0.9 0.6 0.7 Stödomr. A 0.078 0.076 1.9 0.7 — — 1.0 " B 0.084 0.084 —0.5 0.9 — —0.l " C 0.373 0.374 1.9 0.5 — 0.2 " A—C 0.535 0.535 1.5 0.6 — 0.0 Utanför " 3.733 3.821 1.5 0.9 — 1.2 Riket totalt 4.273 4.356 1.5 0.9 0.7 1.0

Källor: FoB för åren 1970.1980 och 1985,AKU (") för åren 1980 och 1985 samt ARSYS 1987 (SCB) (Avser såväl hel- som deltidssysselsatta).

• Sida 240
•  Original

Bilaga 1

Länsgrupperna

Som framgår av tabell 1] har storstadslänen under de senaste åren haft en mer än dubbelt så stor sysselsättningstillväxt som gruppen övriga län relativt sett. Storstadslänens sysselsättningstillväxt har samtidigt varit om- kring fem gånger så stor som inom skogslänen. Även under den första hälften av 1980-talet hade storstadslänen en klart större tillväxt än de båda övriga länsgrupperna men skillnaderna var inte lika stora som under de senaste åren. Under perioden 1985— 1987 ökade det totala antalet syssel- satta i storstadslänen med ca 56 000 personer varavStockholms län ensamt svarade för en ökning med ca 36 000 personer. I landet som helhet uppgick den totala sysselsättningsökningen till ca 83000 personer. Omkring 67 % av den totala sysselsättningsökningen uppstod således i storstadslänen, vilket kan jämföras med dessas sysselsättningsandel år 1985 som var ca 39 %. Motsvarande andelar för Stockholms län var ca 43 % resp. ca 21 %. En avsevärd koncentration av sysselsättningstillväxten till storstadslänen och då främst till Stockholms län har således skett under de senaste åren. Storstadlänens andel av sysselsättningen i hela landet har dock bara ökat med drygt en halv procentenhet.

Skogs/änen har haft en väsentligt svagare sysselsättningstillväxt under 1980— än under 1970-talet. Den svaga tillväxten har varit relativt likartad under förstahälften av 1980-talet och under de senaste åren. Under perioden 1985—1987 har antalet sysselsatta i skogslänen ökat med ca 4400 personer. vilket motsvarar ca 5% av landets totala sysselsättnings- tillväxt. År 1985 var skogslänens sysselsättningsandel ca 20 %.

Gruppen övriga län har under 1980-talet haft en svagare sysselsättnings- tillväxt än storstadslänen men denna har ändå varit omkring dubbelt så stor relativt sett som i skogslänen. Under perioden 1985—1987 ökade antalet sysselsatta i gruppen övriga län med sammanlagt ca 23 000 peroner, vilket motsvarade ca 28 % av landets totala sysselsättningsökning. År 1985 hade gruppen övriga län en sysselsättningsandel på ca 41 %. Även denna länsgrupp har således fått en mindre del av tillväxten än vad som skulle varit fallet om sysselsättningen ökat i proportion till sysselsättningsande- len.

Stödområdena

Inom de olika stödområdena har sysselsättningen under de senaste åren stagnerat om man ser på dessa sammantaget. Samtidigt har området utanför stödområdena haft en klar tillväxt med drygt en procent per år. Jämfört med den andra hälften av 1970-talet är det en ogynnsammare utveckling eftersom sysselsättningen då ökade med drygt en halv procent om året. Tyvärr finns det inte någon riktigt pålitlig statistik för att beskriva sysselsättningsutvecklingen i stödområdena under 1980-talets första hälft.

Den klart mest ogynnsamma sysselsättningsutvecklingen under de se- naste åren har skett inom stödområde A där antalet sysselsatta minskat med en procent om året eller med sammanlagt ca —1500 personer. År 1987 fanns omkring 76000 sysselsatta inom detta stödområde. Jämfört

• Sida 241
•  Original

med utvecklingen under 1970-talet betyder detta en försämring eftersom Prop. 1989/90: 76 sysselsättningen ökade under främst 1970-talets första hälft men även Bilaga 1 under den andra hälften. lnom stödområde B har antalet sysselsatta i stort sett stagnerat efter år 1985. År 1987 fanns det omkring 84000 sysselsatta inom detta stödområ- de. Jämfört med utvecklingen under den andra halvan av 1970-talet är det fråga om en sämre utveckling eftersom sysselsättningen då ökade med närmare en procent per år. Det är som tidigare påpekats svårt att säga något säkert om utvecklingen under den första hälften av 1980-talet. Stödområde C har haft en svag sysselsättningstillväxt under de senaste åren. Sammantaget ökade antalet sysselsatta med ca 1 700 personer under perioden 1985 —1987.År 1987 fanns det omkring 374000 sysselsatta inom detta stödområde. Utanför stödområdena har antalet sysselsatta ökat med drygt en procent om året under de senaste åren, vilket är ungefär samma utveckling som under 1970-talet. År 1987 fanns det omkring 3,8 milj. sysselsatta utanför stödområdena, vilket motsvarade ca 88 % av landets totala sysselsättning.

Glesbygden/landsbygden

När det gäller sysselsättningsutvecklingen inom glesbygd/landsbygd under de senaste åren har den beskrivits genom den redovisning som tidigare gjorts under denna punkt beträffande utvecklingen inom stödområdena. Stödområde A och B kan därvid sägas representera en något mer utpräglad glesbygd än stödområde C. När det gäller sysselsättningsutveeklingen inom det vidare begreppet landsbygd är det svårare att beskriva utveck- lingen eftersom någon mer entydig dcfrnition av begreppet landsbygd inte finns. Dessutom gjordes, som tidigare påpekats. ingen tätortsavgränsning i samband med folk- och bostadsräkningen år 1985. vilket gör det svårt att beskriva sysselsättningsutvecklingen på landsbygden på ett mer relevant sätt.

Kommunerna

Av tabell 14 i bilaga 1: I och av figur 14 i bilaga I:2 framgår den relativa sysselsättningsförändringen i landets samtliga kommuner under perioden 1985—1987. Som framgår av denna figur finns den ungefärliga fjärdedel av landets kommuner som haft den mest ogynnsamma sysselsättnings- utvecklingen främst i Norrland men även åtskilliga kommuner i Bergsla- gen och sydöstra Sverige tillhör denna grupp. Den fjärdedel kommuner som haft den största sysselsättningstillväxten ligger ganska utspridda i södra och mellersta Sverige men med en viss koncentration av kommuner till storstadsregionerna och dessas närområde samt till västra Götaland och södra Småland.

• Sida 242
•  Original

Bilaga 1

2.2. Sysselsättningsutvecklingen inom olika näringsgrenar

Eftersom näringsstrukturen i olika delar av landet varierar så påverkar sysselsättningsutvecklingcn inom de olika näringsgrenarna i stor utsträck- ning den totala sysselsättningsutvecklingen. Av tabell 11 framgår hur sysselsättningen förändrats inom olika näringsgrensaggregat i de tre läns- grupperna och i riket under perioden 1970—1987.

Som framgår av tabell 12 var det framförallt den offentliga sektorn bland de studerade näringsgrenarna som svarade för sysselsättningstillväx- ten i storstads'länen under 1970-talet. Tillväxten var dock samtidigt något lägre än i riket som helhet. Sammantaget ökade antalet sysselsatta inom denna sektor i storstadslänen med ca 152000 personer. Under 1980-talet har det i stället varit sektorn privata tjänster som haft den kraftigaste tillväxten relativt sett. Särskilt under de senaste åren har tillväxten varit mycket kraftig inom denna sektor. En del av minskningen inom industri- sektorn är dock avknoppningar av verksamheter till sektorn privata tjäns- ter varför en del av tillväxten inom den sistnämnda i praktiken inte varit någon reell tillväxt. På analogt vis har inte industrisysselsättningen i storstadslänen minskat lika mycket som siffrorna visar. Beträffande de senaste årens utveckling kan konstateras att industrisysselsättningen ökat svagt samtidigt som' antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn mins- kat i ungefär samma takt.

Inom skogslänen har sysselsättningsminskningen inom jord- och skogs- bruket efter en viss avmattning under 1980-talets första hälft åter ökat under de senaste åren till en takt som ligger något högre än under 1970- talet. lndustrisysselsättningen i skogslänen har minskat sedan mitten av 1970-talet men under de senaste åren har minskningen varit väsentligt lägre än tidigare. Antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn ökade mycket kraftigt i skogslänen under 1970-talet och sammanlagt uppgick ökningen till ca 95000 personer. Under 1980-talets första hälft dämpades dock tillväxttakten avsevärt och under de senaste åren har tillväxten varit förhållandevis svag.

För gruppen övriga [än har sysselsättningsutvecklingcn inom jord- och skogsbruket varit relativt likartad den inom skogslänen relativt sett. Den svaga ökning av sysselsättningen inom sektorn som arbetskraftsundersök- ningarna visar på för perioden 1980—1985 är inte statistiskt säkerställd eftersom den ligger inom den statistiska felmarginalen. Under de senaste åren har sektorns sysselsättning minskat kraftigt och mer än inom skogslä- nen. lndustrisysselsättningen inom denna länsgrupp har minskat sedan mit- ten av 1970-talet men under de senaste åren har en svag tillväxt skett i klart högre takt som under 1970-talets första hälft. Denna tillväxt har för övrigt varit klart större än inom storstadslänen. Sysselsättningen inom den offent- liga sektorn har ända sedan 1970-talets början. liksom i skogslänen. varit något större än den i sig kraftiga tillväxten i storstadslänen och under de senaste åren har tillväxten fortsatt men varit väsentligt svagare.

• Sida 243
•  Original

Tabell 12 Sysselsättningsutvecklingen inom vissa näringsgrenar och totalt inom tre Prop. 1989/90; 76 länsgrupper och i riket under perioden l970— 1987 Bilaga 1

Näringsgren Årlig relativ sysselssättningsförändring (%) 1970—1975 1975—1980 1980—1985 1985—1987

Storstadslän: Jord-o. skog -—2.4 _2.3 —2.8 —4.7 Tillv. ind. m. m. 0.4 —2.1 —0.5 0.3 Privata tjänst. 1,7 2.9 2.1"' 6.0 Offentl. service 5.5 3.0 1.5 —O.2 Syssels. totalt 1.5 0.8 0.9 1.6 Skogslän: Jord-o. skog —3.1 —2.5 —0.9 —3.4 Tillv. ind. m. m. 1.9 — 1.1 — 1.4 —O.3 Privata tjänst. 1.9 3.2 2,1" 4.2 Offentlservicc 5 8 4.6 2.6 0.5 Sysselstotalt 1.9 1.0 0,3 0.3 Övriga län: Jord-o. skog — 3.0 —0.8 0.6 —4.7 Tillv.ind. m.m. 0.4 — 1,4 —O,9 1.4 Privata tjänst. 1.1 3.1 2.8* 4.3 Offcntl. service 4.2 1.8 0.4 Syssels. totalt 1.3 0.8 0.6 0.7 RIKET TOTALT:

Jord-o. skog — 3.0 — 1.5 —0.3 —4.3 Tillv. ind. m. m. 0.7 — 1.6 —0.9 0.7 Privata tjänst. 1.5 3.0 2.3* 5.2 Offentl.service 5.8 3.8 1.8 0.2 Syssels. totalt 1,5 0.9 0.7 1.0

* Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning. Källor: FoB för åren 1970. 1975. 1980 och 1985. ÅRSYS 87 (SCB) samt för perioden 1980—85 AKU (årsmedeltal) (SCB) (Avser samtliga förvärvsarbetande).

Av tabell 13 framgår hur sysselsättningsutvecklingen varit inom vissa näringsgrenar inom och utanför de regionalpolitiska stödområdena sedan början av 1970-talet. Ser man på stödområdena sammantaget kan bl.a. konstateras att industrisysselsättningen inom dessa minskat svagt under de senaste åren till skillnad mot området utanför stödområdena som haft en viss tillväxt.

Sysselsättningstillväxten inom den offentliga sektorn har under de se- naste åren varit ungefär lika svag inom som utanför stödområdena. Mellan stödområdena har dock utvecklingen varierat med en klar minskning inom stödområde A, en stagnation inom stödområde B och en svag tillväxt inom stödområde C. Tillväxten inom stödområde C har för övrigt varit omkring dubbelt så stor som utanför stödområdena. Antalet sysselsatta inom privata tjänster inom stödområdena har relativt sett ökat i nästan samma takt som utanför stödområdet men sektorn svarar samtidigt för en mindre andel av sysselsättningen inom stödområdena. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket har fortsatt att minska klart under de senaste åren såväl inom som utanför stödområdena. Inom främst stödområde B har minskningtakten dock varit betydligt lägre än inom de övriga områden som redovisas i tabell 13. 243

• Sida 244
•  Original

Bilaga 1

Tabell 13 Sysselsättningsutveckling inom vissa näringsgrenar inom och utanför stödområdena under perioden l970— 1987

Stödom råde/ näringsgren

Stödområde A: Jord-o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Stödområde B:

Jord- o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Stödområde C:

Jord o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Stödområde A — C:

Jord-0. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Utanför A-C:

J ord-o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

RIKET TOTALT:

Jord-o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj.

Offentl. serv.

* 1 AKU finns ingen redovisning på stödområden. Källor: FoB för åren 1970. 1975. 1980 och 1985. ARSYS 87 (SCB) samt för perioden 1980 — 85 AKU (årsmedeltal) (SCB) (Avser samtliga färvärvsarb. ).

Årlig relativ sysselssättningsförändring (%) 1980—1985* 1985—1987 1970—1975

5.8

1975—1980

upp»:

[

ålQOlQ

l bw—l»)

2.3. Sysselsättningsstrukturen

Av tabell [4 framgår översiktligt näringsstrukturen i de tre länsgrupper och i riket totalt år 1987 samt resp. näringsgrens sysselsättningsandel åren 1970 och 1987.

va.—..—

3

wg—w

o'o—b.

. .

oo'oxo _Awm mwm— am—o |

OOOONUJ

8

rPPP oowow

990? v—Ur—N peop— PPP? muscu- PHP? quw WLANDO Ull—)Q—

• Sida 245
•  Original

Tabell 14 Näringsstrukturi tre länsgrupper åren 1970 och 1987 Prop 1989/90; 76 Länsgrupp Andel sysselsatta (%) Antal sysselssatta Brlaga 1 - (l OOO-tal) 1970 1987 1987 Storstadslän: Jord. o. skog 3,2 1.6 27 Tillv. ind. m.m. 24.4 17.7 306 Priv.tj. 17,0 20.4 352 Offentlservice 21.6 29,9 516 Skogslän: Jord.o. skog 10.8 6.3 55 Tillv. ind. m. m. 29.4 22.5 197 Priv.tj. 9.9 12.3 108 Offentlservice 20.7 34.1 298 Övriga län: Jord. o. skog 10.9 6.5 114 Tillv. incl. m.m. 36.0 27.9 489 Priv.tj. 9.6 11,4 201 Offentlservice 18.7 31.3 549 RIKET T OTALT: Jord o. skog 7.9 4.5 196 Tillv. ind. m. m. 30.2 22,8 992 Priv.tj. 12,6 15,2 660 Offentl. service 20,2 31 .3 1 364

Källor: FoB för år 1970 samt ÅRSYS 1987 (SCB). Avser såväl hcl- som deltidsarbe- tande.

Som framgår av tabell 14 är det andelen sysselsatta inom den offentliga sektorn som i samtliga tre länsgrupper ökat klart mest mellan åren 1970 och 1987. För riket som helhet betyder detta att sektorns andel ökat från omkring en femtedel till närmare en tredjedel av den totala sysselsättning- en. Samtidigt har andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin minskat från ca 30 % till ca 23 %. Denna minskning har skett i samtliga länsgrupper. Andelen sysselsatta inom privata tjänster har ökat från ca 13 % till ca 15 %. Inom storstadslänen har sektorn ökat från ca 17% till drygt 20% och svarar idag för en något större andel av sysselsättningen än tillverkningsin- dustrin. Särskilt inom storstadslänen har dock många verksamheter som tidigare räknades till industrisektom överförts till privata tjänster varför andelsförskj utningama kan vara något missvisande.

Från regional synpunkt bör särskilt framhållas den stora betydelse som utbyggnaden av den ojkntliga sektorn haft för arbetsmarknadsituationen och därmed också för den regionala balansen i skogslänen. När sysselsätt- ningen inom jord- och skogsbruket och inom industrin minskat har expan- sionen av olika offentliga verksamheter utgjort ett värdefullt tillskott av arbetstillfällen i särskilt dessa län. Dessutom har tillväxten varit förhållan- devis jämnt fördelad även inom länen, vilket bidragit till att upprätthålla den inomregionala balansen. Ytterligare en positiv faktor ur arbetsmark- nadssynpunkt har varit den förhållandevis stora stabilitet som kan sägas känneteckna de skatte- och avgiftsfinansierade verksamheter som tillsam- mans utgör den offentliga verksamheten.

Särskilt under de senaste åren har sysselsättningstillväxten inom sektorn privta tjänster varit mycket kraftig. Från regional synpunkt framstår det 245 dock som ett dilemma att en så pass stor del av denna sektor är koncentre- rad till storstadsområdena och till landets största tätorter. Till skillnad mot

• Sida 246
•  Original

den offentliga sektorn tenderar därför en tillväxt inom privata tjänster att Prop. 1989/90: 76 öka de inom- och mellanregionala obalansema. Bilaga 1

2.4. Inomregionala obalanser

De inomregionala Obalanserna bclyscs endast delvis om man analyserar utvecklingen med avseende på stödområdesinplacering m.m. Eftersom länen utgör en administrativ avgränsning och länsstyrelserna förfogar över särskilda regionalpolitiska medel är det även intressant att belysa de inom- regionala obalanserna länsvis. l tabell [5 redovisas därför en uppdelning av de sju skogslänen samt av Örebro och Västmanlands län i två delar. Den ena länsdelen utgörs i resp. fall av den största lokala arbetsmarknaden i länet enligt en avgränsning som SCB nyligen redovisat och den andra länsdelen består av den del av länet som ligger utanför den största lokala arbetsmarknaden. I två fall (Gävleborgs och Jämtlands län) har dock SCB:s avgränsning frångåtts genom att ett färre antal kommuner räknats till den största lokala arbetsmarknaden.Vilka kommuner sam ingår i resp. läns största lokala arbetsmarknad framgår av bilaga I : 3.

Tabell 15 BefolkningS- och sysselsättningsutveckling inom nio läns största lokala arbetsmarknad och i området utanför denna under l970— och 1980-talet

Största lok. arb. m./ Årlig relativ förändring (%) resterande länsdel/ Antal invånare Antal sysselsatta länet totalt 1971—80 1981—88 1970—80 1985—87

SLBD' RBD* BD län totalt

SLAC RAC AC län totalt SLZ RZ Z län totalt

SLY RY Y län totalt

SLX RX X län totalt SLW RW W län totalt

SLU RU U län totalt

SLT RT T län totalt

SLS RS — , S län totalt 0.0

| oo—

| 99 Nix] N—N | . P _AN NOO— Num— _uhN www Amt») _o-a- [OU-axl tu

I c .o—o 9.0— 900

1 |

Noax: wau Nuo N'NL: __N— "who _ooo xle: »soso .nu. xI-P-OO Nour så?—oo ——— moln own..» 'oOUv '_le | ooo ooo ooo ooo ooo oo— oo;—

I | I

of:-N _A— 'on—oo O—N "olma wA'o moo Ul-D-N |

| oo ooo ooo ooo ooo ooo ooo ooo

op ooo I |

ooo ooo ooo ooo ooo oo oo— Peo rp:— ___...— ...._.._. ___—__. ___—|.) .N""—'

I P "o

" SLBD=största lokala arb. markn. i Norrbottens län(Luleå..Piteå. Boden och Älvs- byns kommuner). RBD=resterande del av Norrbottens län. Ovriga förkortningar på motsvarande vis. De kommuner som ingår i de största lokala arbetsmarknaderna framgår av bilaga I.'3. 246 Källa: Befolkningsstatistik (SoS), FoB för år 1970, 1980 samt ÅRSYS för år 1985 och 1987 (SCB).

• Sida 247
•  Original

Som framgår av tabell 15 har i de flesta av de studerade nio länen Prop. 1989/90; 76 befolknings- och sysselsättningsutvecklingen varit väsentligt gynnsamma- Bilaga 1 re inom den största lokala arbetsmarknaden än inom den resterande delen av länet. Detta visar på de ofta avsevärda inomregionala skillnader som finns i utvecklingshänseende och som döljs om endast uppgifter för hela länet används för att beskriva utvecklingen.

Hänvisningar till S2-4

• Prop. 1989/90:76: Avsnitt Avgränsning av vissa större lokala arbetsmarknader

2.5. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket

Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruket var år 1987 endast ca 5% av den totala sysselsättningen i landet. År 1970 var motsvarande andel ca 8%. Trots denna minskning betyder sysselsättningen inom denna sektor fortfarande mycket regionalpolitiskt eftersom den i många sysselsättnings- svaga delar av landet t. ex. inom glesbygden utgör en viktig deltidssyssel- sättning.

Som framgått av tidigare tabeller har sysselsättningen inom jord- och skogsbruket forsatt att minska förhållandevis kraftigt under de senaste åren. Minskningen har varit något större utanför stödområdena relativt sett. Sammanlagt uppgår minskningen till ca 18000 personer under peri- oden 1985—1987. År 1987 fanns omkring 196000 personer sysselsatta inom denna sektor (jmf. tabell 3 i bilaga 1:1).

För att belysa att jord- och skogsbruket alltjämnt svarar för en betydan- de del av sysselsättningen i många delar av landet kan nämnas de tio kommuner som år 1987 hade de högsta andelarna nämligen: Ydre (27,2 %), Borgholm (26,4 %), Grästorp (26,2 %), Bjurholm (25,7 %), Hörby (25,60/0), Svalöv (23.70/0), Robertsfors (23,40/0), Sjöbo (23,30/0), Sorsele (23.30/0) samt Mörbylånga (23,0 %).

2.6. Sysselsättningen inom gruv- och tillverkningsindustri

Under de senaste åren har som tidigare framgått antalet sysselsatta inom gruv- och tillverkningsindustrin åter ökat efter att under en lång följd av år ha minskat. Under perioden 1985—1987 uppgår den sammanlagda ök- ningen till ca 14000 personer eller ca 1,4%. Inom skogslänen har dock antalet industrisysselsatta forsatt att minska om än i väsentligt lägre takt än tidigare. Sysselsättningsökningen inom sektorn har varit väsentligt snabbare inom gruppen övriga län än i storstadslänen (jmf. tabell 4 i bilaga 1:2 ochjigur 15 i bilaga I:2).

• Sida 248
•  Original

Tabell 16 Sysselsättningsutveeklingen inom gruv- och til/verkningsimlustri i tre läns- Prop. 1989/90; 76 grupper. stödområden och i Stockholms län under perioden 1970—1987 samt andel . sysselsatta inom sektorn åren 1970 och 1987 (%) Bllaga 1

Område Årlig relativ sysselssättningsförändr.(%) Andel syss. (%) 1970—75 1975—80 l980—85*l985—87 1970 1987

Storstadslän 0.4 —2. l —O.5 0.3 24.4 17.7

därav AB län 0.2 —2. 1 —0,8 —0.6 20.3 14.2 Skogslän 1.9 —l. l —l .4 —0.3 29.4 22.5 Ovriga län 0.4 — 1.4 —0. 9 1.4 36.0 27.9 Stödområde A 4.3 —0. l — — 1.9 21.7 19.4 " B 3.5 —0. 5 — —O.7 19.5 17.7 " (* 1.9 —.l 6 — 0.1 33.5 26.0 " A—C 2.4 —.1 3 — —O,3 29.4 23.7 Utanför " 0.5—1.6 — 0.9 30.3 22.6 Riket totalt 0.7 — 1.6 —O.9 0.7 30.2 22.8

* Enligt AKU för år 1980 resp 1985 (SCB). Redovisning på stödområden saknas i denna källa. Källor: FoB för åren 1970. 1975 och 1980. AKU (_jml'. ovan), ÅRSYS för år 1985 resp. 1987 (SCB).

Inom de regionalpolitiska stödområdena har antalet industrisysselsatta minskat svagt under de senaste åren. Minskningen har dock huvudsakligen skett inom stödområde A och B medan stödområde C haft en i stort sett oförändrad industrisysselsättning. Sysselsättningsminskningen inom stöd- område A har relativt sett varit ungefar dubbelt så stor som inom stöd- område B. Sammantaget handlar det om en minskning med ca —600 arbetstillfällen i stödområde A och om ca —200 arbetstillfällen inom stödområde B. '

Av figur 16 i bilaga 1:2 framgår den relativa förändringen av industri- sysselsättningen under perioden 1985—1987 i landets kommuner. Som framgår av denna figur finns de kommuner som haft den största minsk- ningen av industrisysselsättningen främst i övre Norrlands inland men även åtskilliga kommuner i mellersta Sverige tillhör denna grupp. Kom- munerna med den största tillväxten av industrisysselsättningen finns främst i södra Sverige och ligger förhållandevis utspritt.

2.6.1 Industrins arbetsställestruktur — regionala skillnader

Industrins arbetsställestruktur varierar förhållandevis mycket mellan olika delar av landet. Vissa regioner är typiska småföretagsområden medan andra är starkt dominerade av ett fåtal större arbetsställen. Detta förhål- lande innebär i sig väsentligt olikartade förutsättningar för den regionala utvecklingen inom resp. region och för den typ av politiska åtgärder som kan behövas.

Av tabell 17 framgår hur arbetsställestrukturen varierade mellan ett antal län år 1988. Som framgår av tabellen är Jämtlands län det som har den klart högsta andelen industrisysselsatta vid mindre arbetsställen dvs. upp till 50 anställda. Även Jönköpings, Kronobergs. Kristianstads och lf'ästerbottens län har förhållandevis höga andelar sysselsatta vid de mind- re arbetsställcna. Även när det gäller de medelstora arbetsställcna (50— 248

• Sida 249
•  Original

199 anställda) ligger Jämtlands län högst av de studerade länen med en Prop. 1989/90: 76 andel på drygt 40 procent. Liksom beträffande de mindre arbetsställena Bilaga 1 har även Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads och I-"ästerbottens [än en förhållandevis hög andel sysselsatta vid de medelstora arbctsställena. Av de studerade länen utmärks särskilt Kronobergs län av en hög andel sysselsatta vid arbetsställen med 200—499 anställda. När det gäller de största arbetsställena inom industrin dvs. de med minst 500 anställda ligger Blekinge och Västmanlands län högst med andelar på ca 48 % resp. ca 44 % av den totala industrisysselsättningen. Därefter följer Gävleborgs och Stockholms län med andelar strax under 40 %.

Tabell 17 .-1rbetsställestruktur inom grnv- och til/verkningsindustri i vissa län och i riket totalt år 1988 (%)

Län Arbetsställcstruktur år 1988 (%)

Antal anställda per arbetsställe 0—4 5—49 50— 199 200—499 500— Totalt Stockholms 4.9 22.5 19.6 15.3 37.7 [00.0 Jönköpings 3.3 28.6 37.6 16.0 14.4 100.0 Kronobergs 2.9 26.8 34.7 30.0 6.4 1000 Blekinge 1.5 13.5 14.5 22.5 47.9 100.0 Kristianstads 2.9 25.2 31.7 16.8 23.4 100.0 Västmanlands 2.0 14.2 20.3 19.4 44.1 100.0 Värmlands 2.2 18.7 25.2 22.9 31.1 100.0 Kopparbergs 3.0 22.9 26.6 15.4 32.0 100.0 Gävleborgs 2,2 16.4 24.7 18.2 38.5 100,0 Västernorrl. 2.8 17.9 29.9 14.1 35.3 100.0 Jämtlands 4.2 36.6 42.2 8.8 8.2 100,0 Västerbottens 4.0 24.5 33.3 22.1 16.2 100.0 Norrbottens 3.5 23.1 26.3 12.5 34.6 100.0 Riket totalt 3.1 20.7 25.3 17.8 33.1 100.0

Källa." CFAR (SCB).

Som framgår av tabell 18 finns det en avsevärd regional variation beträf- fande olika branschers betydelse för sysselsättningen inom industrisek- torn. Denna variation är naturligtvis till största delen historiskt betingad genom att industrier byggts upp där det funnits speciellt gynnsamma förutsättningar för en viss verksamhet t. ex. när det gällt närheten till vissa råvaror som skog ellerjärnmalm. Denna regionala variation medför i sin tur att utvecklingen inom olika regioners industri varierar och kan vid större strukturförändringar inom en viss bransch medföra betydande ar- betsmarknads- och regionalpolitiska problem i vissa delar av landet. Färs- ka exempel på detta utgör förändringarna inom järn- och stålindustrin i Bergslagen och inom varvsnäringen i Väst- och Sydsverige.

Som framgår av tabell 18 är de dominerande branscherna inom stor- stadslänen grafisk industri (14%) och olika delbranscher inom verkstads- industrin. I skogslänen är det i högre utsträckning råvarubaserade bran- scher som dominerar som t.ex. trävaruindustri (12%). massa- och pap- persindustri (13 %) samt järn- och stålindustri (12 %). Inom gruppen övriga 249

• Sida 250
•  Original

Bilaga 1

län är de största branscherna delbranscher inom verkstadsindustrin som metallvaruindustri.maskinindustri och transportmedelsindustri.

Ser man till de senaste årens sysselsättningsutveckling inom de olika industribranscherna kan för storstadslänens del konstateras att bland de sysselsättningsmässigt mer betydelsefulla branscherna har den kemiska industrin. maskin- och elektroindustrin. haft en svag minskning. Den mest positiva förändringen bland de "tunga” branscherna uppvisar transport- medelsindustrin med en klar sysselsättningsökning. Det är bilindustrin som främst ligger bakom denna gynnsamma utveckling. Även metallvaru- industrin har haft en viss sysselsättningstillväxt i storstadslänen under de senaste åren.

Bland skogslänens sysselsättningsmässigt viktigaste industribranscher är det framförallt metallvaruindustrin som svarat för en kraftig tillväxt med en tioprocentig sysselsättningsökning per år. Även trävaruindustrin har haft en viss tillväxt av antalet sysselsatta. Bland de viktigare branscherna har dock sysselsättningen samtidigt minskat inom massa- och _pappersin- dustrin med drygt 5% per år. järn- och stålindustrin med drygt 8% samt inom maskinindustrin med ca 6% per år.

Gruppen övriga län, som också haft den klart gynnsammaste utveckling- en av industrisysselsättningen totalt sett av länsgrupperna, har haft en sysselsättningstillväxt inom de tre största branscherna nämligen maskin- industrin. metallvaruindustrin och transportmedelsindustrin. Ökningen inom metallvaruindustrin är dock väsentligt svagare än inom de båda övriga branscherna.

Tabell 18 Andel sysselsatta inom olika industribranscher år 1987 samt årlig relativ sysselsättningsförändring 1985 — 1987 (%) inom tre länsgrupper

Bransch Andel syss. av tot. Årlig relativ förändr. ind.syss. 1987 (%) __ ant.syss. 1985—87010) Stor- Skogs- Ovriga Stor- Skogs- Ovriga stadslän län län stadslän län län Gruvor m.m. 0.3 4.4 0,6 — 2,6 —7.4 0.6 Skydd. livsm. 8.3 6,2 5.3 0.9 5.4 1,5 Konk. livsm. 4.4 0.8 2.1 3.5 — 1.0 — 0.6 Teko 2.6 1.9 6,0 — 0,4 0,7 1,0 Trävaruind. 2.0 12.3 9.6 1.6 1.7 1.1 Massa-o. papp. 3.4 13.2 5.4 4.9 — 5.1 1.0 Grafiskind. 13.5 4.3 4.8 0.4 3.1 — 0.2 Kemisk..petrl. 8.0 3,1 4.2 — 1,1 4.0 — 3.4 Gummi. plast 2.7 1.9 3.6 8.9 6.5 — 1.5 Jord- o. stenv. 2.3 1.4 4.0 4.7 2.5 10.4 Järn-o.stålin. 0.8 11.6 3.9 — 7.0 —8.3 —10,3 Metallvaruind. 9.4 14.1 13.0 1.9 10.0 1.5 Maskinind. 13.8 10.5 14.3 — 1.1 —6.0 7.9 Elektroind. 10.1 7.2 8.2 — 2.0 —3.9 — 4.1 Varvsind. 2.2 0.3 0.6 —25.5 19.9 — 3.4 Ovr. transp. 12.2 5.6 12.7 4.5 16.8 5.7 Instr. m.m. 4.2 1.2 1.7 10.2 7.5 1.4 lnd. totalt* 100.0 lO0,0 1000 0.3 -0.3 1.4

* Gruv- och tillverkningsindustri (SNl 2+3+4). Källa: ÅRSYS för år 1985 resp. 1987 (avser samtliga förvärvsarbetande) (SCB).

• Sida 251
•  Original

Av tabell 19 framgår hur branschstrukturen varierar inom stödområde- Prop. 1989/90: 76 na A—C och i området utanför dessa stödområden samt hur sysselsätt- Bilaga 1 ningsutvecklingen varit inom de olika branscherna under perioden 1985 -— 1987. Inom stödområdena är de ur sysselsättningssynpunkt viktigaste branscherna metallvaruindustrin (16 %),trävaruindustrin (13%). järn- och stålindustrin (12 %) samt massa- och pappersindustrin (9 %). Jämfört med området utanför stödområdena betyder också gruvindustrin (6 %) förhål- landevis milcket. Sysselsättningsutvecklingen inom dessa branscher har varit mycket olika. Den klart mest positiva utvecklingen har metallvaruin- dustrin haft med en sysselsättningsökning på 14% per år. Trävaruindu- strin har haft en mycket svag ökning medan antalet sysselsatta minskat förhållandevis mycket inom de Övriga ”tunga” branscherna i stödområde- na. Även gruvindustrin har haft en betydande sysselsättningsminskning.

Utan/ör stödområdena är de ur sysselsättningssynpunkt viktigaste bran- scherna maskinindustri (14%). övrig transportmedelsindustri (12 %) samt metallvaruindustri (12 %). Samtliga dessa branscher har haft en klar sysselsättningstillväxt under perioden 1985 — 1987. Störst ökning uppvisar transportmedelsindustrin med närmare 6% per år.

Tabell 19 Andel sysselsatta inom olika industribranscher år 1987 samt årlig relativ sysselsättningsförändring 1985—1987 (%) i stödområde A—C.övriga landet och i hela riket

Bransch Andel syss. av tot. Årlig relativ förändr. ind. syss.19_8_7 (%) antal syss. 1985-87 (%) St. omr. Ovr. Riket St. omr. Ovr. Riket

Gruvor m.m. 6.4 0.5 1.3 — 7.1 — 1.7 —- 5.3 Skydd. livsm. 5.9 7.0 6.4 5.0 1.6 2.0 Konk. livsm. 0.7 2.8 2.5 17.9 1.0 1.5 Teko 2.3 4.4 4.1 1.7 _ 0.6 0.7 Trävaruind. 12.9 7.1 7.8 0.6 1.5 1.3 Massa-opapp. 9.4 5.9 6.3 — 6.5 1.2 — 1.1 Grafisk ind. 3.4 7.9 7.3 6.7 0.1 0.5 Kemisk..petrl. 2.0 5.6 5.1 8.3 — 2.0 — 1.5 Gummi.plast 2,6 3.0 3.0 4.5 1.7 2.0 Jord- o.stcnv. 2.0 3.1 2.9 4.6 8.0 8.2 Järn-o.stålin. 11,7 3.4 4.5 —10.9 — 8.2 — 9.1 Metallvaruind. 16.4 11.5 12.1 14.0 1.7 3.4 Maskinind. 8.7 14.1 13.4 — 7.3 3.5 2.5 Elcktroind. 8.4 8.6 8.6 — 4.3 — 3.2 — 3.4 Varvsind. 0.4 1.2 1.1 24.6 — 19.7 — 18.6 Ovr.transp. 5.9 11.9 11.2 17.1 5.6 6.3 Instr. m.m. 1.0 2.6 2.4 8.0 6.5 6.5 Ind.tota1t* 100.0 100.0 100.0 — 0.3* 0.9* 07*

* Gruv- och tillverkningsindustri m.m.(SN12 + 3 +4). Källa: ÅRSYS för år 1985 resp. 1987 (SCB).

2.7. Sysselsättningen inom privata tjänster

Sektorn privata tjänster har alltmer uppmärksammats genom den förhål- landevis kraftiga sysselsättningstillväxt som skett inom denna sektor sedan mitten av 1970-talet. Som tidigare påpekats förklaras dock åtminstone i storstadslänen en inte oväsentlig del av tillväxten av att verksam heter som 251

• Sida 252
•  Original

redan tidigare fanns inom industriföretagen brutits ut från dessa och blivit självständiga verksamheter inom tjänstesektorn. Reellt betyder detta att tillväxten inte varit fullt så kraftig som statistiken visar.

När man studerar sektorn privata tjänster bör man dels vara medveten om att den inrymmer mycket heterogena verksamheter. dels att sektorn i hög grad är koncentrerad till storstadsregionerna och till de största orterna i övriga landet. Detta belyses av att ca 53 % av sektorns totala sysslesätt- ning på ca 660000 personer år 1987 fanns i storstadslänen. Enbart Stock- holms län hade detta år ca 225 000 sysselsatta inom sektorn, vilket motsva- rade ca 34 % av sektorns totala sysselsättning,

Som framgår av tabell 20 har antalet sysselsatta inom sektorn privata tjänster ökat kraftigt inom samtliga tre länsgrupper under perioden 1985 — 1987. Tillväxten har dock varit klart störst i storstadslänen där omkring hälften av sektorns sysselsättning i landet finns. Stockholms län har nästan genomgående haft en något större sysselsättningstillväxt än länsgruppen som helhet.

När det gäller stödområdena är det kanske mest intressant att konstatera den väsentligt mindre roll som sektorn spelar ur sysselsättningssynpunkt. År 1987 fanns bara drygt var tionde förvärvsarbetande inom sektorn privata tjänster i stödområdena mot omkring var fjärde förvärvsarbetande i Stock- holms län.

Ser man till ökningen i antal arbetstillfällen inom sektorn under peri- oden 1985—1987 så handlar det för storstadslänens del om en samman- lagd ökning med ca 38000 arbetstillfällen. Av dessa har ca 26000 eller närmare 70 % tillkommit enbart i Stockholms län. I skogslänen har ökning- en samtidigt varit ca 8000 arbetstillfällen. Antalet sysselsatta inom landet som helhet har ökat med ca 63000 arbetstillfällen. vilket betyder drygt 30000 nya arbetstillfällen per år.Drygt 40 % av sektorns totala sysselsätt- ningsökning under perioden 1985 —1987 har skett i Stockholms län. (Jmf. även tabell 5 i bilaga 1:10chjigur 17 i bilaga 1: 2).

Tabell 20 Sysselsättningsutvecklingen inom privata tjänster' i tre länsgrupper. stö- dområdena och i Stockholms län under perioden 1970— 1987 samt andel sysselsatta inom sektorn åren 1970 och 1987 (%)

Område Årlig relativ sysselssättningsförändr. (%) Andel syss. (%) 1970—75 1975—80 1981—85" 1985—87 1970 1987 Storstadslän 1.7 2.9 2.1 6.0 17.0 20.4 därav AB län 2.1 4.6 2.1 6.4 20.3 24.1 S_kogslän 1.9 3.2 2.1 4.2 9.9 12.3 Ovriga län 1.1 3.1 2.8 4.3 9.6 11.4 Stödområde A 1.3 0.8 — 5.5 8.4 10.6 " B 1.1 2.9 — 3.4 8.5 11.5 ” C 1.9 4.0 —- 4.1 9.0 11.5 " A—C 1.7 3.4 — 4.2 8.8 11.3 Utanför 1.5 2.9 — 5.3 13.1 15.7 Riket totalt 1.5 3.0 2.3 5.2 12.6 15.2

" Enligt den sektorsavgränsning som används inom länsplaneringen. " Enligt AKU för år 1980 resp. 1985 (SCB). Källa: se tabell 16.

lx) Ul IN)

• Sida 253
•  Original

Av figur 18 i bilaga 1.'2 framgår den relativa förändringen av antalet Prop. 1989/90: 76 sysselsatta inom privata tjänster i landets kommuner under perioden Bilagal 1985—1987. Som framgår av denna figur finns det förhållandevis många kommuner i norra Sverige bland de kommuner som haft den största sysselsättningsökningen inom sektorn. Man bör dock vara medveten om att sektorn i många av dessa kommuner sysselsätter förhållandevis få personer, vilket medför att även mindre ökningar av antalet sysselsatta kan innebära stora relativa förändringar. Av figuren framgår även att kommunerna strax nordväst om Stockholmsregionen haft en särskilt gynn- sam utveckling. Den svagaste sysselsättningstillväxten inom sektorn har främst de mindre kommunerna i hela landet haft.

Av tabell 21 framgår hur arbetsställestrukturen inom sektorn privata tjänster varierade i de tre länsgrupperna och i vissa län år 1988. Rent allmänt kan konstateras att sektorn i hög grad är dominerad av mindre arbetsställen. Omkring 60 % av de anställda fanns år 1988 vid arbetsställen med mindre än 50 anställda. Från regional synpunkt kan noteras att de mindre arbetsställena är något vanligare utanför storstadslänen. Arbets- ställen med 50— 199 anställda svarar för omkring en fjärdedel av sektorns sysselsättning såväl inom som utanför storstadslänen medan arbetsställen med mer än 200 anställda betyder klart mer för sysselsättningen inom storstadslänen än i skogslänen och övriga landet.

Tabell 21 Arbetsställestruktur inom privata ljänster"' i tre länsgrupper. vissa län och i riket totalt år 1988 (%)

Område Arbetsställestruktur år 1988 (%) Antal anställda per arbetsställe 0—4 5 — 49 50— 199 200—499 500— Totalt Storstadslän 10.3 39.8 24.2 13.5 12.2 100.0 AB län 9.1 36.1 24.1 14,8 16.0 1000 M län 13.3 47.5 26.9 10.1 2.3 100,0 0 län 11.2 43,7 22.3 12.9 9,8 100.0 Skogslän 15.3 52.4 24.0 7.6 0.6 1000 Övriga län 15.2 52,3 23,0 3,5 1,0 100,0 Riket totalt 12.7 45.8 23.8 11.0 6.8 1000

* Avser här en något vidare avgränsning än i övriga tabeller (parti- och detaljhandel. rest. o. hotellv.. samfärds.. post o. tele..bank-o. försäkr. samt fastighetsförvaltn). Källa: C FAR (SCB).

2.8. Sysselsättningen inom offentlig förvaltning och tjänster

Sysselsättningen ökade mycket kraftigt inom den offentliga sektorn under 1970-talet. Från regionalpolitisk synpunkt var denna kraftiga tillväxt myc- ket värdefull eftersom den fördelade sig förhållandevis jämnt över landet. Samtidigt som sysselsättningen inom jord- och skogsbruket och inom industrisektom började minska betydde denna utbyggnad av den offentli- ga sektorn mycket för att möta det arbetskraftsutbud som fanns i olika delar av landet. På detta vis har den offentliga sektorn kommit att spela en 253

• Sida 254
•  Original

Bilaga 1

viktig roll för den regionala balansen i landet. En annan minst lika viktig roll har sektorn spelat för att öka andelen sysselsatta kvinnor inom olika lokala arbetsmarknader.

Som framgår av tabell 22 har sysselsättningstillväxten inom den offentli- ga sektorn reducerats avsevärt under 1980-talet jämfört med 1970-talet. Under de senaste åren har sektorns sysselsättning t.o.m. minskat svagt i storstadslänen. Även om tillväxten således avtagit under 1980-talet har den tidigare kraftiga sysselsättningsökningen gjort att den offentliga sek- torn i dagsläget svarar för drygt 30% av landets totala sysselsättning. Ser man till sektorns sysselsättningsandel i de tre länsgrupperna år 1987 så var denna högst i skogslänen (ca 34%) och omkring två procentenheter lägre i de båda övriga länsgrupperna.

Under perioden 1985— 1987 har antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn i landet som helhet ökat med ca 6100 personer. 1 storstadslänen har antalet sysselsatta inom sektorn däremot minskat med ca — 1 700 per- soner. Denna minskning beror helt på att sysselsättningen minskat med ca 3 100 personer i Stockholms län medan de båda övriga storstadslänen haft en liten ökning. De båda övriga länsgrupperna skogslän resp övriga län har haft sysselsättningsökningar med ca 3000 resp. ca 4800 personer. Även om storstadslänen inte längre har en tillväxt av sysselsättningen inom den of- fentliga sektorn finns närmare 38 % av sektorns totala sysselsättning i dessa län. Motsvarande andel för skogslänen är ca 22 %. Andelen sysselsatta kvin- nor inom sektorn offentlig förvaltning och andra tjänster (SNI9) var år 1987 så hög som 71 %. Som en jämförelse kan nämnas att andelen kvinnor inom gruv- och tillverkningsindustrin (SNI 2+3) samma år var ca 28 %. (Jmf. även tabell 6 i bilaga I:] ochfgur 19 i bilaga 12.)

Tabell 22 Sysselsättningsutvecklingen inom offentlig/[invaltning och tjänster" i tre länsgrupper. stödområdca och i Stockholms län under perioden 1970—1987 samt andel sysselsatta inom sektorn åren 1970 och 1987 (%)

Område Årlig relativ sysselssättningsförändr. (%) Andel syss. (%) 1970—75 1975—80 1980—85" 1985-87 1970 1987

Storstadslän 5.5 3.0 1.5 —0.2 21.6 29.9

därav AB län 5.4 5.1 1.6 —O,6 23.4 29.8 S_kogslän 5.8 4.6 2.6 0,5 20.7 34.1 Ovriga län 6.1 4,2 1,8 0,4 18,7 31.3 Stödområde A 5.5 4.4 — — 1,8 20,3 35.3 " B 4.2 4.5 — —0.1 19,5 33.4 " C 5.7 3.9 -— 0.9 19.6 32.7 " A—C 5,4 4,1 — 0.3 19.7 33.2 Utanför " 5.8 3.8 — 0.5 20.3 31.0 Riket totalt 5.8 3.8 1.8 0.2 20.2 31.3

* Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning ** Enligt AKU för år 1980 resp. 1985 (SCB).Sektorsavgränsningen avviker någotjäm- fört med länsplaneringen. Redovisning på stödområden saknas i denna källa. Källa: se tabell 16.

Av figur 20 i bilaga 1:2 framgår den relativa sysselsättningsförändringen inom den offentliga sektorn i landets kommuner under perioden 1985— 1987. Som framgår av denna figur finns de kommuner som haft den mest

• Sida 255
•  Original

gynnsamma sysselsättningsförändringen spridda över hela landet men en Prop. 1989/90: 76 viss koncentration till de västra delarna av södra Sverige finns. Även de Bilaga 1 kommuner som haft den mest ogynnsamma sysselsättningsförändringcn med en svag minskning ligger förhållandevis utspritt men en viss koncen- tration till norra Sveriges inland finns. Av tabell 23 framgår hur arbetsställestrukturen inom den offentliga sektorn varierade i ett antal län och i landet som helhet år 1988. Omkring en tredjedel av sektorns sysselsättning fanns vid arbetsställen med 5—49 anställda. Ytterligare omkring en fjärdedel av sektorns totala sysselsätt— ning fanns vid arbetsställen med 50— 199 anställda. De regionala variatio- nerna kring dessa andelar är inte särskilt stora. vilket beror på att sektorn byggts ut relativt likformigt i olika delar av landet. Arbetsställen med 200—499 anställda svarar endast för ca 1 1 % av sektorns sysselsättning. Stockholms län ligger högst av de studerade länen med närmare 15% och Jämtlands län lägst med endast ca 3%. I övrigt är den regionala variatio- nen inom denna storleksklass särskilt stor. De största arbetsställena svarar för knappt en fjärdedel av sysselsättningen inom den offentliga sektorn. Även i detta fall slås man av hur liten den regionala variationen ändå är t. ex. ijämförelse med arbetsställestrukturen inom tillverkningsindustrin.

Tabell 23 .»frl)etsställestruktur inom O_[letltltjg förvaltning och andra tjänster" i vissa län och i riket totalt år 1988 (%)

Län Arbetsställestruktur år 1988 (%)

Antal anställda per arbetsställe 0—4 5—49 50—199 200—499 500— Totalt Stockholms 5.4 30.4 25.7 14.5 24.0 100.0 Malmöhus 5.8 32.9 27.0 11.3 23.2 1000 Göteborgs och Bohus 6.1 30.5 27.2 13.5 22,7 1000 Ostergötlands 4.6 32.7 25.6 11.0 26.1 100.0 Kalmar 6.3 34.5 27.0 11.0 21 ,2 1000 Blekinge 6,4 35.1 23.3 8.8 26.4 100.0 Värmlands 6.8 33.4 26.1 12.7 20.9 [00.0 Orebro 5.8 34.5 24,7 12,7- 22.2 100.0 Kopparbergs 7,0 35.2 21 .8 10,2 25.7 100.0 Gävleborgs 6.6 36.8 21 .8 9.6 25.3 100.0 Västernorrlands 6.1 36.2 23.9 6.8 27.1 100.0 Jämtlands 6.9 36.2 31,5 3.0 22.5 100,0 Västerbottens 8.7 32.4 24.2 8.9 25.7 100.0 Norrbottens 6.3 33,8 25,3 10.3 24.3 100.0 Riket totalt 6.1 33.1 25.8 11.4 23.6 100.0

" Avser SNI-kod 9. Källa: CFAR (SCB).

De regionala Obalanserna när det gäller tillgången på arbete belyses lättast genom en analys av sysselsättningsgraderna och då helst av dessa köns- och åldersuppdelade. Sysselsättningsgraderna anger i procent andelen för- värvsarbetande av befolkningen inom hela eller vissa delar av befolkning— 255

• Sida 256
•  Original

en inom ett visst geografiskt område. De förvärvsarbetande dvs. den s.k. Prop. 1989/90: 76 nattbefolkningcn bor inom området ifråga men behöver fördenskull inte Bilaga 1 arbeta inom detta utan kan lika gärna vara s.k. arbetspendlare över områ- desgränscn. Av tabell 24 framgår sysselsättningsgraderna i hela landet åren 1985 och 1987 med uppdelning på vissa köns— och åldersgrupper. Eftersom FoB 85 dvs. även ÅRSYS 85 inte är jämförbar med tidigare folk- och bostadsräkningar redovisas inga uppgifter för tidigare år i tabellen.(.lmf. även tabell 7 i bilaga I:] och_figur 21 i bilaga 1:2.)

'l'abell 24 .Svssclsätmin_argradcr inom vissa åldersgrupper i riket totalt åren 1985 och 1987 med uppdelning på kön (%)

Åldersgrupp Sysselsättningsgrad (%)

Män Kvinnor 1985 1987 1985 1987 16— 19 41.2 41.0 47.2 45.7 20—24 77.2 79.0 77.8 79.8 25—29 86.9 87.4 83.3 84.7 30—39 91.2 91.3 85.3 87.0 40—49 92.4 92.9 87.9 89.2 50—59 87.8 88.1 77.7 79.5 60—64 63.2 63,9 45,6 48.5 16—64 82.0 82.8 76.5 78.3

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB). (UMDAC). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Som framgår av tabell 24 har inte männens sysselsättningsgrad ökat särskilt mycket under de senaste åren trots en mycket god arbetsmarknads- konjunktur inte minst inom industrisektom. Detta beror mycket på att männens sysselsättningsgrad redan tidigare varit förhållandevis hög. För hela åldersgruppen 16 — 64 år är det endast fråga om en ökning med knappt en procentenhet. Den största ökningen har skett bland yngre män, 20—24 år. där ökningen varit närmare två procentenheter.

Kvinnornas sysselsättningsgrad har inom hela åldersgruppen 16—64 år ökat med närmare två procentenheter dvs. mer än dubbelt så mycket som männens. Precis som för männen har den största ökningen skett inom åldersgruppen 20—24 år men även åldersgrupperna däröver har haft näs- tan lika stora ökningar.

Av tabell 1.5 i bilaga I: I och_ägurZZ i bilaga l:2 framgår sysselsättnings- graderna bland båda könen i enskilda kommuner åren 1985 resp. 1987. Som framgår av figuren finns den fjärdedel kommuner som år 1987 hade de lägsta sysselsättningsgraderna främst i norra Sveriges inland och i de västra delarna av mellersta Sverige. De högsta sysselsättningsgraderna finns främst i storstadsregionerna och de sydvästra delarna av Småland.

3.1. Sysselsättningsgraderna bland män i olika delar av landet

Av tabell 2.5 framgår hur männens sysselsättningsgrader varierar mellan de tre länsgrupperna och i Stockholms län samt inom de olika stödområdena. Som framgår av tabellen är skillnaderna mellan männens sysselsättnings- grader i de olika länsgrupperna inte särskilt stora och framförallt väsentligt 256

• Sida 257
•  Original

mindre än för kvinnorna. Mest anmärkningsvärt är väl snarast att syssel- Prop. 1989/90: 76 sättningsgraden inom åldersgruppen 20—44 år var högre i både skogslänen Bilaga 1 och inom gruppen övriga län än i storstadslänen. (Jmf. även tabell 8 i bilaga l: l.) .

Ser man på männens sysselsättningsgrad i de tre stödområdena är dock skillnaderna något större än beträffande länsgrupperna. År 1987 var t.ex. sysselsättnigsgraden inom åldersgruppen 16—64 är drygt sju procentenhe- ter lägre inom stödområde A än i Stockholms län. Motsvarande skillnad var för stödområde B:s del omkring tre procentenheter och för stödområde C knappt två procentenheter. Det är framförallt bland äldre män som stödområdena har en lägre sysselsättningsgrad än Stockholms län. lnom åldersgruppen 30—44 år har däremot stödområde B resp. C en klart högre sysselsättningsgrad än detta län.

Tabell 25 Sysselsättningsgrader bland män”" inom vissa åldersgrupper samt totalt åren 1985 och 1987 med uppdelning på tre länsgrupper. stödområden och på Stockholms län (%)

Område Sysselsättningsgrad män (%) 1985 1987 - Åldersgrupp Åldersgrupp 20—29 30—44 45—64 16—64 20—29 30—44 45—64 16—64 Storstadslän 80.7 89.4 82.5 81.3 82.0 90,2 83.7 82,4 därav AB län 81.7 89.3 83.8 82.2 83.2 90.6 85.2 83.5 S_kogslän 82.2 92.8 79.7 80.9 82.6 92.7 80.6 81,4 O_vriga län 83.1 93.3 84.3 83.1 84.1 93.3 85.1 83.8 Stödomr. A 78.1 89.3 73.7 75.8 78.9 89.4 73.0 76.1 " B 84.2 92.6 77.2 80.0 84.4 92.5 77,8 80.6 C 83.4 93.4 80.6 81.6 83.1 93.1 81.1 81.7 Ad—C 82.6 92.7 78.9 80,4 82.6 92,4 79,2 80,6 Utanför " 81.9 91.6 83.3 82.2 83.0 91.9 84.3 83.1 Riket totalt 82.0 91.7 82.6 82.0 83.0 92.0 83.6 82.8

* Andel förvärvsarbetande män av antalet män i resp. åldersgrupp (%) Källa: ÅRSYS för 1985 resp. 1987 (SCB). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Även om männens sysselsättningsgrader uppvisar mindre regionala skillnader än kvinnornas finns betydande skillnader mellan enskilda kom- muner. Som framgår av figur 23 i bilaga 1:2 finns de högsta sysselsätt- ningsgraderna bland kommunerna i Stockholmsregionen och i sydvästra Sverige och de lägsta sysselsättningsgraderna i främst de västra delarna av mellersta Sverige och i norra Sveriges inland.

3.2. Sysselsättningsgraderna bland kvinnor i olika delar av landet

Under de senaste åren har. som framgår av tabell 26. sysselsättningsgraden bland kvinnor inom åldersgruppen 16—64 år ökat med 2,2 procentenheter i skogslänen samtidigt som ökningen i storstadslänen varit 1.5 procenten- heter. Genom detta har en viss ujämning skett men även efter denna var skillnaden mellan dessa båda länsgrupper närmare tre procentenheter. Detta kan kanske framstå som en förhållandevis liten skillnad men i absoluta tal betyder detta att omkring 15 000 fler kvinnor detta år skulle ha 257

• Sida 258
•  Original

behövt varit sysselsatta i skogslänen för att denna skillnad inte skulle ha Prop. 1989/90: 76 funnits. Den kvinnliga sysselsättningsgraden i övriga län låg 0,8 procenten- Bilaga 1 heter högre än i skogslänen år 1987. Sysselsättningsgraderna bland kvinnor i enskilda län framgår av tabell 9 i bilaga I; 1.

Ser man på skillnaderna mellan länsgrupperna när det gäller kvinnornas sysselsättningsgrad inom mindre åldersgrupper kan konstateras att det är bland äldre kvinnor som dessa obalanser är störst. År 1987 skilde det närmare 6 procentenheter mellan storstadslänen och skogslänen inom åldersgruppen 45—64 år. Skillnaden för de äldre kvinnorna jämfört med Stockholms län var samtidigt hela nio procentenheter. För denna ålders- grupp har det dessutom inte skett någon nämnvärd utjämning mellan storstadslänen och skogslänen under de senaste två åren.

Ser man på den kvinnliga sysselsättningsgraden inom de olika stödområ- dena får man ett något annorlunda perspektiv på de regionala obalansema. År 1987 var kvinnornas sysselsättningsgrad inom åldersgruppen 16—64 år inom stödområde A närmare nio procentenheter lägre än i Stockholms län. Stödområde B resp. C hade på motsvarande vis omkring sju resp. fem procentenheter lägre kvinnlig sysselsättningsgrad än Stockholms län. Det är främst bland kvinnor inom åldersgruppen 45—64 år som kvinnornas sysselsättningsgrad är väsentligt lägre i stödområdena än i Stockholms län. Jämföit med förhållandena år 1985 har avståndet till Stockholms sysselsättningsgrad bland kvinnor minskat med omkring en procentenhet för vart och ett av de tre stödområdena.

Tabell 26 Sysselsättningsgrader bland kvinnor* inom vissa åldersgrupper samt totalt åren 1985 och 1987 med uppdelning på tre länsgrupper. stödområden och på Stockholms län (%)

Område Sysselsättningsgrad kvinnor (%) 1985 1987 Åldersgrupp Åldersgrupp 20—29 30—44 45—64 16—64 20—29 30—44 45—64 16—64 Storstadslän 80.8 86.8 74.4 78.2 82.1 88.0 76.8 79.7 därav AB län 82.5 88,2 78.2 80.8 83.5 89.1 80.3 82.0 S_kogslän 80.0 85.9 68.4 74.7 82.0 87.9 71.3 76.9 Ovriga län 80.4 86.0 70.7 75.7 82.2 87.7 73.4 77.7 Stödomr. A 75.7 82.7 65.8 70.9 79.5 84.0 68.3 73.2 " B 80.7 83.9 65.2 72.2 84.0 86.8 68.2 75.3 " C 80.3 86.0 68.0 74,5 82.3 88.1 70.7 76.7 A—C 79.7 85.2 67.2 73,6 82.1 87.9 74.9 76.0 Utanför " 80.6 86.5 72.3 76.9 82.1 87.9 74.9 78.6 Riket totalt . 80.5 86.3 71.6 76.5 82.1 87.9 74,2 78,3

* Andel fövärvsarbetandc kvinnor av antalet kvinnor i resp. åldersgrupp (%). Källa: ÅRSYS för 1985 resp. 1987 (SCB). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Mellan enskilda kommuner är skillnaderna ifråga om kvinnors syssel- sättningsgrad fortfarande avsevärda. De högsta sysselsättningsgraderna finner man i kommunerna i eller nära storstadsområdena och i de största kommunerna i övriga landet. Detta beror naturligtvis mest på att den offentliga sektorn på dessa platser är väsentligt större och att denna oftast har en förhållandevis hög andel kvinnlig sysselsättning. Samtidigt är ar- betsmarknaden på dessa platser väsentligt större och bredare än på mindre 258

• Sida 259
•  Original

orter. vilket ytterligare underlättar för kvinnorna att finna sysselsättning Prop. 1989/90: 76 även utanför den offentliga sektorn. Bilaga 1 Som framgår av figur 24 i bilaga 1:2 finns det 70-tal kommuner som år 1987 hade de lägsta kvinnliga sysselsättningsgraderna främst i norra Sveri-

ges inland men koncentrationen till detta område är inte lika stor som när

det gäller männens sysselsättningsgrad. Några utpräglade inlandskom- muner har t.o.m. en förhållandevis hög kvinnlig sysselsättningsgrad. För- hållandevis många av kommunerna med en låg sysselsättningsgrad bland kvinnor finns i Bergslagen men även sydöstra Sverige bör nämnas i detta sammanhang. De högsta sysselsättningsgraderna bland kvinnorna finns främst i storstadsregionerna, sydvästra Småland och i vissa större kommu- ner i övriga landet.

Arbetspendlingen bidrar i hög grad till att upprätthålla den regionala balansen i landet. Genom denna typ av pendling minskar nämligen beho- vet av omflyttning mellan olika delar av landet. Omkring tre fjärdedelar av alla arbetsresor sker med bil. I vissa områden — oftast mer tätbefolkade — spelar givetvis kollektivtrafiken en viktig roll för arbetspendlingen.

Av tabell 27 framgår hur antalet pendlare över kommungräns utvecklats under de senaste åren. Som framgår av tabellen pendlade år 1987 omkring var fjärde förvärvsarbetande man resp. var femte kvinna över- någon kommungräns. Jämfört med förhållandena år 1985 betyder detta att män- nens resp kvinnornas pendling ökat med ca 9%. Den mest omfattande pendlingen förekommer inom storstadsregionerna och i området närmast dessa.

Tabell 27 Antal och andel pendlare över kommungräns åren l985— 1987

(1 OOO-tal) Kön Antal pendlare Andel av antalet

över kommungräns förvärvsarbet.(0/o) 1985 1986 1987 1985 1986 1987 Män 544 570 592 24.1 25.0 25 8 Kvinnor 375 393 405 18.5 19.2 19 5 Båda könen 919 963 997 21.5 22.3 22 8

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB).

För att i någon mån belysa den stora spännvidd som finns beträffande in- och utpendlingen till/från enskilda kommuner redovisas i tabellerna 28 och 29 de kommuner som år 1987 hade den största resp minsta andelen in- och utpendlare över den egna kommungränsen.

• Sida 260
•  Original

Bilaga 1

Tabell 28 Antal och andel inpendlare i relation till dagbefolkningcn för kommuner med de 10 största och minsta inpendlingsandclarna år 1987

Kommun Antal Andel (%) Kommun Antal Andel (%) Solna 41 588 80.8 Vansbro 159 4.8 Sundbyberg 12 555 72,3 Ovcrkalix 88 4.5 Danderyd 11435 69.0 Härjedalen 248 4.4 Burlöv 4894 61.6 Gällivare 507 4.3 Huddinge 17007 54.8 Skellefteå 1 526 4,1 Mölndal 14293 51.4 Västervik 759 4.0 Sollentuna 10 523 51.0 Storuman 137 3.8 Sigtuna 10437 49.3 Pajala 118 3.5 Partille 4170 46.1 Ornsköldsvik 912 3.1 Stockholm 239087 45.1 Gotland 462 1.7

Källa." Am 60 SM 8902 (SCB)

Tabell 29 Antal och andel utpendlarei relation till nattbefolkningen för kommuner med de 10 största och minsta utpendlingsandelarna år 1987

Kommun Antal Andel (%) Kommun Antal Andel (%) Salem 5 519 77.6 Norrköping 4228 7.0 Sundbyberg 12 744 72.5 Gällivare 806 6.7 Panille 1 1327 69.5 Jönköping 3 701 6.6 Lomma 6 513 69.1 Västervik 1 248 6.4 Tyresö 13 658 68.5 Östersund 1 942 6,3 Täby 21460 66.9 Umeå 2 843 5.9 Vellinge 9 625 66,6 Kiruna 716 5.2 Huddinge 20 086 66.6 Skellefteå 1 820 4.8 Håbo 5 457 65,6 Ornsköldsvik 1 241 4,1 3.8 Vallentuna 7 665 65.2 Gotland 1090 Källa: Am 60 SM 8902 (SCB). '

Ytterligare en aspekt på olika kommuners pendlingsberoende ger en analys av den s.k. självförsörjningsgraden dvs. antalet sysselsatta med ar- betsplats i en viss kommun dividerat med antalet förvärvsarbetande som bor i samma kommun. När antalet sysselsatta överstiger antalet förvärvs- arbetande som bor inom ett visst område t.ex. en kommun ger detta mått (multiplicerat med 100) ett indexvärde som överstiger 100 och om antalet sysselsatta är mindre än antalet fövärvsarbetandc som bor inom området blir index-värdet mindre än 100. Som framgår av tabell 17ibilaga 1: 1 resp. figur 29 i bilaga 1:2 var det endast ett drygt 60—tal kommuner som år 1987 hade ett index-värde som översteg 100. Dessa kommuner fanns ganska utspridda över landet och bland dem återfanns det stora flertalet av landets största kommuner. Den högsta ”självförsörjningsgraden" hade Solna kom- mun med ett index på 183,6 och den lägsta Salems kommun med ett index på 34,1.

Den öppet registrerade arbetslösheten uppvisar en avsevärd regional va- riation i synnerhet om man jämför enskilda kommuner (jmf.!abell 16 i bilaga I:] resp.!igur 26 och 28 i bilaga 1: 2). Även mellan olika regioner finns dock också klara skillnader i arbetslöshetsnivå även om en viss

• Sida 261
•  Original

Bilaga 1

utjämning skett under de senaste åren. Man bör samtidigt vara medveten om att förväntningarna om att finna arbete kan vara väsentligt lägre i sysselsättningssvaga regioner med följd att proportionellt sett färre perso- ner låter registrera sig som arbetsökande än inom t. ex. storstadsregioner- na. Detta medför i sin tur att bristen på arbete kan framstå som något mindre än den faktiskt är i de sysselsättningssvaga regionerna. I detta fall ger en jämförelse av sysselsättningsgraderna i olika delar av landet en mer rättvisande bild av problemens omfattning.

Av tabell 30 framgår hur hög arbetslöshetsnivån i genomsnitt varit i olika delar av landet under olika perioder under 1980-talet. Som framgår av tabellen har arbetslöshetsnivåerna minskat klart inom samtliga redovi- sade områden under den senare delen av 1980-talet. Under perioden 1986— 1988 var trots detta arbetslösheten i skogslänen omkring tre gånger så hög som inom storstadslänen. (Jmf. även tabell 10 i bilaga I:] och_ligur 25 och 27 i bilaga 12).

Ser man till stödområdena så är det framförallt stödområde A som haft en förhållandevis hög arbetslöshet även under 1980-talets senare del. Ar- betslösheten har relativt sett varit omkring tre gånger högre inom detta stödområde än utanför stödområdena och nästan sex gånger högre än i Stockholms län. Detta belyser de avsevärda regionala obalanser som finns kvar även efter de senaste årens goda arbetsmarknadskonjunktur.

Tabell 30 Arbetslöshet'” inom tre länsgrupper. stödområden och i Stockholms län un- der perioderna 1980— 1985. 1986—1988 och under 1989"

Område 1980—1985 1986—1988 1989" Antal arbl. % Antal arbl. % Antal arbl. %

Storstadslän 40 500 2.1 33 500 1,7 22 200 1.1

därav AB län 13100 1.3 11 500 1,1 7800 0.7 S_kogslän 43 100 3.9 35000 3.2 24100 2.2 Ovriga län 58 600 2.7 44 500 2.0 26500 1.1 Stödområde A 7 200 6.5 5 800 5.5 4 900 4.7 " B 5100 4.4 4000 3.6 3000 2.7 " C 17400 3.6 13 900 2.9 9 500 2.0 " A—C 29 700 4.2 23 700 3,4 17400 2.5 Utanför " 112400 2.5 89300 1,9 55400 1,1 Riket totalt 142 200 2.7 113000 2.1 72900 1.4

" Andel av bcfolkn. 16—64 år. " jan. —maj 1989. (Vissa tekniska problem i samband med omläggning av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas). Källa: AMS register över arbetssökande.

Av tabell 16 i bilaga I:] och jigur 26 och 28 i bilaga 12 framgår den genomsnittliga arbetslösheten i enskilda kommuner under 1980-talet. Som framgår av jigur 26 fanns den ungefärliga fjärdedel kommuner som under perioden 1986— 1988 hade den högsta arbetslösheten främst i norra Sveri- ges inland. dc västra delarna av mellersta Sverige samt i Blekinge. Den lägsta arbetslösheten fanns främst bland kommunerna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län samt i sydvästra Småland.

Ytterligare en aspekt på skillnaderna i arbetslöshet mellan olika regioner fås om denna redovisas könsuppdelad. Av tabell 31 framgår hur den

• Sida 262
•  Original

genomsnittliga arbetslösheten varierade bland män resp. kvinnor inom Prop. 1989/90: 76 olika delar av landet under perioden 1986 — 1988. Som framgår av tabellen Bilaga 1 var männens arbetslöshetsnivå högre än kvinnornas inom samtliga tre stödområden och inom skogslänen medan förhållandet var tvärtom utan- för stödområdena resp. i de båda övriga länsgrupperna. Den mest rimliga förklaringen till detta något märkliga förhållande torde vara att förvänt- ningarna bland kvinnorna att finna arbete är lägre inom stödområdena/ skogslänen än utanför dessa områden. vilket medfört att förhållandevis färre kvinnor brytt sig om att söka arbete och därigenom bli registrerade som arbetssökande.

Av tabell 31 framgår vidare att männens arbetslöshet var omkring dub- belt så hög inom stödområde A som inom stödområde C och omkring tre gånger större än utanför stödområdet. Skillnaderna mellan männens ar- betslöshetsnivåer är väsentligt mindre om man jämför de tre länsgrupper- na.

Kvinnornas arbetslöshet varierar inte lika mycket mellan de olika stöd- områdena som männens. Detta beror dock sannolikt på att som tidigare påpekats förhållandevis färre kvinnor inom stödområdena registrerar sig som arbetssökande. Kvinnornas problem när det gäller att finna arbete inom stödområdena och vissa andra delar av landet belyses sannolikt därför bättre av de skillnader i sysselsättningsgrader som tidigare redovi- sats under punkt 3.2.

Tabell 31 .flrbetslc'isheF bland män resp. kvinnor inom tre länsgrupper. stödområden och i Stockholms län under perioden 1986—1988 (%)

Område Arbetslöshet 1986—1988 (%) Arbetslöshet 1989 (%)" Män Kvinnor Män Kvinnor

Storstadslän 1.9 2.0 1.1 1.1

därav AB län 1.1 1.1 0.8 0,7 S_kogslän 3.3 3.0 2.5 1.9 Ovriga län 1.9 2.2 1.2 1.2 Stödområde A 6.2 4.6 5.9 3.4 ” B 3.9 3.3 3.2 2.3 " C 3.0 2.9 2.2 1.8 " A—C 3.6 3.2 2.9 2.1 Utanför " 1.9 2.0 1.2 1.2 Riket totalt 2.1 2.2 1.4 1,3

* Andel av befolkn. män resp. kvinnor 16—64 år. "jan.—maj. (Vissa tekniska problem i samband med omläggning av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas) Källa: AMS register över arbetssökande (UMDAC).

Innehållsförteckning Länstabe/ler

Tabell 1 Befolkningsutveckling 1971—1989 Tabell 2 Sysselsättningsutveckling totalt 1985 — 1987 Tabell 3 Sysselsättningsutveckling jord- och skogsbruk 1985 — 1987 Tabell 4 Sysselsättningsutveckling tillverkningsindustri 1985 —1987 Tabell 5 Sysselsättningsutveckling privata tjänster . 1985 — 1987 Tabell 6 Sysselsättningsutveckling olfentlig förvaltning och tjänster 1985 —1987 Tabell 7 Sysselsättningsgrader, män och kvinnor 1985 — 1987 Tabell 8 Sysselsättningsgrader, män 1985—1987 Tabell 9 Sysselsättningsgrader, kvinnor 1985 — 1987 Tabell 10 Arbetslöshet 1980— 1989

Kommuntabeller

Tabell 11 Befolkningsutveckling 1981—1989 Tabell 12 Totala årliga flyttningsnetton 1983— 1989 Tabell 13 Årliga födelseöverskott 1983—1989 Tabell 14 Sysselsättningsutveckling totalt 1985—1987 Tabell 15 Sysselsättningsgrader, män och kvinnor 1985—1987 Tabell 16 Arbetslöshet genomsnitt 1986—1988 och 1989 Tabell 17 ”Självförsörjningsgrad” 1987

• Sida 299
•  Original

Tabell 1 qublkningsutveckling 1971 — 1989

Län/länsgrupp Antal invånare Årlig rel. förändring % per år 1970 1980 1985 1986 1987 1988 1989'” 1971—80 1981—85 1986—89*

Stockholms län 1476 704 1528 200 1 578 299 1593 333 1606157 1617038 1629567 Uppsala län 217292 243 585 251852 254938 257739 260476 264709 Södermanlands län 248 270 252 536 249 701 249 479 250073 251423 253 366 Ostergötlands län 382205 392 789 393 585 394753 395 580 396919 399456 Jönköpings län 299362 303156 300753 301413 302475 304021 306558 Kronobergs län 166852 173691 173972 173853 174116 175427 176558 Kalmar län 240856 241581 238176 237417 237356 237781 239530 Gotlands län 53780 55346 56144 56174 56 269 56383 56831 Blekinge län 153516 153542 150959 150258 149600 149544 149904 Kristianstads län 264161 280193 280354 280609 281907 283818 286 643 Malmöhus län 718537 743 286 750140 753075 757643 763 349 771370 Hallands län 199728 230924 240063 242250 244377 247417 250924 Göteborgs och Bohus län 715201 711 195 715728 721553 726 325 729 629 735608 Alvsborgs län 402242 425452 426 698 427638 430129 433417 437466 Skaraborgs län 258438 269730 270468 270111 270847 272 126 274498 Värmlands län 284498 284070 279183 278 861 279402 280694 282358 Orebro län 275492 274356 270211 269620 269341 270031 271499 Västmanlands län 261564 259538 254761 254423 254253 254847 256499 Kopparbergs län 277201 286968 283880 283191 283330 284407 286621 Gävleborgs län 293430 294020 289 153 287 691 286 907 287004 288 186 Västernorrlands län 267450 267 935 262314 261089 260 332 259964 260472 Jämtlands län 131304 134934 134190 133543 133389 134116 134777 Västerbottens län 233 133 243 856 245 255 245 204 245 703 247 521 250079 Norrbottens län 255 156 267 054 262 300 261039 260833 261536 262 784

Storstadslänen 2910442 298268] 3044167 3067 961 3090125 3110016 3 136 545 Skogslänen" 1742 242 1778 837 1756 275 1750618 1749 896 1755 242 1765 277 Ovriga län 3423 845 3556419 3557697 3562 936 3574062 3593 630 3624441

Riket 8076529 8317937 8358139 8381515 8414083 8458888 8526263

0.6 0.8 0.7 1.3

ooooodooooo

m_eqm_erMOOMm—XOQZIOO—moowun-n NPIQ M O—OOOOOOOOO—OOOOOOOOOOOO 000 0

mmomoo————-mm=r_N'mq-——=r vmo '—

OOOOOOOOO—OOOÖOOOOOOOO OOO O

oo'o |||

”VV?_MÖINDIN—INNO'VM—v—IPI—Pl—ln— w—W lf”:

'" Preliminära uppgifter ** Avser Värmlands. Kopparbergs, Gävleborgs. Västernorrlands. Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län Källa: SCB(UMDAC).

Bilaga 1 Prop. 1989/90

• Sida 300
•  Original

Tabell 2 Staate/säl[ningsutveckling totalt 1985 — I 98 7

Län/länsgrupp

Stockhohnslän Uppsala län Södennanlandslän Ostergötlands län Jönköpingslän Kronobergs län Kahnarlän Gotlands län Blekingelän Krknanmadslän hdahnöhuslän HaHandslän Göteborgs och Bohus län Alvsborgslän Skaraborgslän Värnnandslän Orebro län Väsunanlandslän Kopparbergs län (Rävlcborgslän Västernorrlands län .lämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Storstadslänen Skogslänen Ovriga län

Riket

Total sysselsättning (antal)

1985 1986 895533 916018 118147 120433 118239 118570 199649 200341 155868 156594 89016 90673 115648 115745 27859 27904 72991 72791 130816 131423 377951 380481 108923 110119 396782 403083 201413 202710 132876 133753 138810 139265 134053 134120 128708 128414 136565 136519 141957 141732 130447 130628

65849 65681 123148 124227 131694 131790

1670266 1699582

868470 869842 1734206 1743590 4272942 4313014

1987

931681 120617 118418 200783 158971

90976 116615

27884 73334 133343 383985 111321 410140 205182 135753 139296 135060 129300 137241 142195 131228

65937 125002 131986

1 725 806 872 885 1 757 147

4355 838

Förändring 1985—1987

Antal % per år 36148 2470 179 1 134 3103 1960 967 25 343 2527 6034 2398 13358 3769 2467 486 1007 592 676 238 781 88 1854 292

55540 4415 22941

82 896

—orpppr—oo—p o quo -—xl—wl—Nmbtoxoou—DOOIJO-h—Ow—OO

.— 99— PPOPOOPOPPPr

Källa: ÅRSYS för resp. år(SCB/1JM1)AC). Avser samtliga förvärvsarbetande.

• Sida 301
•  Original

Tabell 3 S ysselsättnin_gcsutveck/ing inom jord— och skogsbruk 1985 — 1987

Län/länsgrupp

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Ostergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Alvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Orebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Storstadslänen Skogslänen Ovriga län

Riket

Källa: se tabell 2.

Jord- och skogsbruk (antal)

1985 1986 6612 6240 6962 6832 6337 5997 10772 10404 11029 10107 7950 7494 11092 10335 4258 3940 4449 4089 12984 12067 15884 15015 10637 10049 7282 6785 13220 12468 13825 12934 10749 9336 6511 6025 5570 5136 8361 7681 8207 7872 7544 7574 7134 6739 8974 8997 7611 6770 29778 28040 58580 54969 125596 117877 213954 200886

1987

6586 6646 5920 10021 9582 7313 10105 4043 4051 11832 14448 9605 5984 11647 12338 8994 5824 5124 7840 7640 7370 6739 8943 7183

27018 54709 114051

195 778

Förändring 1985—1987

Antal % per år —26 —0,2 —316 —2,3 —417 —3.3 —751 —3.5 —1447 —6,8 —637 —4,1 —987 —4.6 —215 —2,6 ——398 —4.6 —1 152 —4,5 —1436 —4,6 — 1032 —5,0 —1298 —9.3 —1573 —6.1 — 1 487 —5.5 — 1 755 —8,5 —687 —5,4 —446 —4,1 —521 —3,2 —567 —3,5 — 174 — 1.2 —395 —2.8 —31 —0,2 -—428 —2.9 —2760 —4,7 —3871 —3.4 —11545 —4.7 — 18 176 —4.3

• Sida 302
•  Original

Tabell 4 S_vsselsättningsutveckling inom tillverkningsindustri m. m. 1985 — ! 98 7

Län/länsgrupp

Stockhohnslän Uppsala län Södennanhndslän Ostergötlands län Jönköpingslän Kronobergs län Kalmar län (]anndslän Blekinge län Kristianstads län hdahnöhuslän llanandslän Göteborgs och 'Bohus län Alvsborgslän Skaraborgslän Värnnandslän Orebro län Väshnanlandslän Kopparbergs län (]ävleborgslän Väacrnordandslän Jännlandslän Västerbottens län Norrbottens län

Storstadslänen Skogdänen Ovriga län

Rika

'AvwrSNl2+3+4 Källa: sc tabell 2.

Tillverkningsindustri m. rn." (antal)

1985

133702 20492 32184 52962 49746 25320 33766

4072 22160 32526 83254 25503 86955 63289 37019 34381 34872 42006 36271 37879 29705

9867 25197 24487

303911 197787 475917

977615

1986

130959 20481 32659 53954 51300 26437 34713

3943 22322 33927 84031 26229 88352 63657 38443 34898 36250 40364 36564 37605 29792

9809 24991 24460

303342 198119 484679

986140

1987

132009 19847 32585 53855 52906 25735 35387

3984 22955 34717 85075 26868 88421 64455 39637 35387 36540 39972 35645 37146 29705

9821 24599 24317

305505 196620 489443

991568

Förändring 1985—1987 Antal % per år

—l693 —645 401 893 3160 415 1621 —88 795 2191 1821 1365 1466 1166 2618 1006 1668 —2034 —626 —733 0 —46 —598 —170

1594 —ll67 13526

13953

11 —O axa

xi Anno: urthOcaxoena—Miniooco——t»oo—-Acm-a>o

.,0 —00 .P—OOJ—OPPTWOPP—PF— Mos-noe.

• Sida 303
•  Original

Tabell 5 Sysselsättningsutveckling inom privata tjänster 1985 — 1987

Län/länsgrupp

Stockhohnslän Uppsala län Södennanlandslän Ostergötlands län Jönköpingslän Kronobergs län Kalmar län Ganndslän Blekinge län Kristianstads län hdahnöhuslän HaHandslän Göteborgs och Bohus län Alvsborgs län Skaraborgslän Yärndandslän Orebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Vääernordandslän Jännlandslän Västerbottens län Norrbottens län

Storstadslänen Skogslänen Ovriga län

Riket

Privata tjänster* (antal)

1985 1986 198684 210209 14639 15633 14875 15005 22 597 23816 15464 15752 8795 9542 10840 11275 2973 3257 7298 7475 12420 12625 52959 52976 11656 11840 61605 64840 19246 20273 12860 13282 15546 15737 15758 15834 15102 16158 15963 16272 15906 16344 15265 15505 7308 7739 14347 15150 14991 16012 313248 328025 99326 102759 184523 191 767_ 597097 622551

" Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning

Källa: se tabell 2.

1987

224699 16756 15292 24857 16592 10264 11642

3354 7620 13130 57177 12548 69787 21154 13767 16402 16580 17235 17096 17096 16187

7989 16545 16475

351 663 107790 200791

660 244

Förändring 1985—1987 Antal % per år

26015 2117 417 2260 1128 1469 802 381 322 710 4218 892 8182 1908 907 856 822 2133 1133 1190 922 681 2198 1484

38415 8464 16268

63147

eosooowtooocnohow

ro uar—ao one—"ox'oqv-oocrximooa

UI ååå—ON :DNlAw-PJPJOSNEv-PJPONUJLHNIQONWOoL—äå_NOS

• Sida 304
•  Original

Tabell 6 Sysselsätmingsutveckling inom ofentligjörva/ming m. m. 1985 —1987

Län/länsgrupp

Stockhohnslän Uppsala län Södennanlandslän Ostergötlands län Jönköpingslän Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekingelän Kristianstads län hdahnöhuslän HaHandslän Göteborgs och Bohus län Alvsborgslän Skaraborgs län Värndandslän Orebro län Västmanlands län liopparbergslän (Jävleborgslän Vääernordandslän Jännlandslän Västerbottens län Norrbottens län

Storstadslänen Skogdänen Ovriga län Riket

Offentlig förvaltning m.lm.* (antal)

1985

280359 48435 37888 66755 42624 25856 34040 10112 24085 40022 117443 32420 120022 58101 41529 44717 45167 37676 43067 45624 41897 24833 44654 50262

517824 295054 544710

1357588

1986

279399 48549 37616 66322 42835 26337 34144 10565 24344 40234 118455 32960 119644 58455 41842 45677 45243 37268 43610 45509 42437 24872 45287 49901

517498 297293 546714

1361505

* Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning Källa: se tabell 2.

1987

277296 48692 37482 66174 43407 26319 33944 10405 24365 40730 117790 33392 121020 59829 42296 45997 45016 37434 43438 45894 43035 24827 45177 49692

516106 298060 549485

1363651

Förändring 1985—1987 Antal % per år

—3063 —05 257 —406 —581 783 463 —96 293 280 708 347 972 998 1728 767 1280 —151 —242 371 270 1138 —6 523 —570

—l718 3006 4775

6063

—9ro—990r909090

caoopppp—oooo

lx) &&)!li ooowwhwtvpcmpm—ooA—owe—mw

• Sida 305
•  Original

Prop. 1989/90: 76 Bilaga 1: 1 Tabell 7 Sysselsättningsgrad båda könen*, 16— 64 år (%) Län/länsgrupp 1985 1986 1987 Dilferens 1985 — 1987

Stockholms län 81,5 82.4 82,7 1,3 Uppsala län 78,9 79,8 80,2 1,3 Södermanlands län 78,2 79,1 79,5 1,3 Ostergötlands län 79,8 80,2 80,4 0,6 Jönköpings län ' 80,5 81,3 82,2 1,6 Kronobergs län 80,0 80,9 81 ,4 1,3 Kalmar län 78,7 79,5 80,2 1,5 Gotlands län 80,6 81,2 81,0 0.4 Blekinge län 77,1 77,6 78,6 1,5 Kristianstads län 77,9 78,6 79,6 1,7 Malmöhus län 77,8 78,5 78,8 1,0 Hallands län 79,7 80,5 81,0 1,3 Göteborgs och Bohus län 78,0 79,1 79,7 1,7 Alvsborgs län 81,2 82,1 82,7 1,5 Skaraborgs län 80.4 81,4 82,3 1,9 Värmlands län 78.3 79.1 79,3 1,0 Orebro län 79.2 79.8 80.4 1.2 Västmanlands län 78,4 78,9 79.6 1,2 Kopparbergs län 77,7 78,7 79,2 1,5 Gävleborgs län 77.7 78,4 78,9 1,2 Västernorrlands län 78,3 79,1 79,9 1,6 Jämtlands län 78,7 79,4 80,1 1,4 Västerbottens län 78,5 79,4 80,0 1.5 Norrbottens län 76,3 77,1 ' 77,5 1,3 Storstadslänen 79,8 80,7 81,1 1,3 Skogslänen 77.9 78,7 79,2 1,3 Ovriga län 79,4 80,2 80,8 1,4 Riket 79,2 80,1 80,6 1,4

* Andel förvärvsarbetande av antalet invånare 16—64 år (%). Källa: se tabell 2.

• Sida 306
•  Original

Prop. 1989/90: 76 Bilaga 1:l Tabell 8 Svssefs'ätmingsgrad, män* 16— 64 år (%) Län/länsgrupp 1985 1986 1987 Differens 1985—1987

Stockholms län 82.2 83.2 83.5 1.3 Uppsala län 81.6 82,4 82.6 1.1 Södermanlands län 81.6 82.4 82.5 0.9 Ostergötlands län 83.1 83.2 83,0 —0,1 Jönköpings län 85.0 85.2 85.7 0.7 Kronobergs län 84,3 84.7 84.8 0,5 Kalmar län 82.8 83,2 83.7 0.9 Gotlands län 83,2 83.1 82,8 —0,4 Blekinge län 81,3 81.7 82.4 1.1 Kristianstads län 82.5 82.8 83.3 0,8 Malmöhus län 80.5 80.8 81.0 0.5 Hallands län 83.8 84.3 84,4 0,6 Göteborgs och Bohus län 80.3 81.4 81,5 1,2 Alvsborgs län 84,3 84.9 85.2 0.8 Skaraborgs län 84.7 85.2 85.8 1.1 Värmlands län 81,7 82.0 81.9 0,2 Orebro län 82,0 82.0 82.4 0.4 Västmanlands län 81,7 81,9 82,6 0.8 Kopparbergs län 81.8 82,3 82,4 0.6 Gävleborgs län 81.2 81,5 81,7 0.5 Västernorrlands län 81,4 81 ,4 82.1 0.7 Jämtlands län 80.5 80.5 81.3 0.9 Västerbottens län 81,0 81,6 81.8 0.8 Norrbottens län 78.3 78.5 78,6 0,3 Storstadslänen 81.3 82.2 82.4 1.1 Skogslänen 80.9 81.2 81.4 0.5 Ovriga län 83,1 83,5 83,8 0,7 Riket 82,0 82.5 82.8 0.8

" Andel förvärvsarbetande män av antalet män 16—64 år (%). Källa: se tabell 2.

• Sida 307
•  Original

Prop. 1989/90: 76 Bilaga 1:l Tabell 9 Svsselsätmingsgrad kvinnor*, 16— 64 år (%) Län/länsgrupp 1985 1986 1987 Differens 1985—1987

Stockholms län 80.8 81.6 82.0 1,2 Uppsala län 76,3 77,2 77,8 1,5 Södermanlands län 74.7 75.6 76,4 1,8 Ostergötlands län 76.5 77.2 77.8 1.3 Jönköpings län 76.0 77.2 78.5 2.6 Kronobergs län 75.6 77.0 77,7 2,1 Kalmar län 74.4 75.6 76.5 2,1 Gotlands län 77,9 79.2 79,2 1.4 Blekinge län 72,7 73.4 74.6 1.9 Kristianstads län 73.2 74.3 75.7 2.5 Malmöhus län 75,1 76.2 76.7 1,6 Hallands län 75,5 76.7 77.4 1.9 Göteborgs och Bohuslän 75.6 76.8 77.8 2,1 Alvsborgs län 78,0 79.2 80,1 2.1 Skaraborgs län 76.0 77,4 78,6 2,6 Värmlands län 74,0 76,1 76,7 1.8 Orebro län 76.4 77,5 78,3 1.9 Västmanlands län 74.9 75.7 76.4 1,5 Kopparbergs län 73,5 74,9 75,8 2,4 Gävleborgs län 74.0 75,1 75.9 1.9 Västernorrlands län 75,0 76,7 77,7 2,7 Jämtlands län 76.8 78.2 78.7 1,9 Västerbottens län 76,0 77,1 78,2 2.2 Norrbottens län 74.1 75.5 76,4 2,3 Storstadslänen 78,2 79,2 79.7 1.5 Skogslänen 74.7 76,0 76,9 2.2 Ovriga län 75,7 76,7 77,7 2,0 Riket 76.5 77.5 78.3 1.8

* Andel förvärvsarbetande kvinnor av antalet kvinnor 16—64 år (%). Källa: se tabell 2.

• Sida 308
•  Original

Tabell 10 Arbetslär/wt 1980— 1989 Län/länsgrupp Antal arbetslösa Andel av befolkningen 16—64 år (%)

1980— 1988 l989* 1980— 1986 1987 1988 1989'" 1985 1985 Stockholms län 13125 9701 7789 1,31 1.23 1.14 ,91 ,73 Uppsala län 3120 2 313 1814 2.06 2.02 1.79 1.40 1.08 Södermanlands län 4 717 2 426 1 849 3.02 2.45 2.13 1.55 1,17 Ostergötlands län 5 826 3409 2 532 2,40 2.35 2.06 1,38 1,02 Jönköpings län 4304 2249 1577 2.33 2.12 1.70 1,21 ,84 Kronobergs län 2474 1 170 841 2,38 1,87 1.55 1,09 ,77 Kalmar län 3 913 2042 1625 2,69 2.44 2.05 1,41 1,12 Gotlands län 601 590 501 1.78 2.55 2,47 1,70 1,44 Blekinge län 3159 2029 1569 3,37 3.67 3,14 2,20 1,70 Kristianstads län 4801 2495 1971 2,86 2.67 2,06 1,45 1,14 Malmöhus län 15232 9403 7 170 3,26 3,00 2,60 1,96 1,48 Hallands län 3 356 1984 1688 2,39 2.03 1.74 1.31 1.09 Göteborgs och Bohus län 12112 8 423 7 260 2,65 2,47 2,15 1,80 1,54 Alvsborgs län 6987 3522 2826 2.69 2.10 1,83 1,31 1,05 Skaraborgs län 4450 2,052 1 767 2,73 2,27 1,91 1,23 1,06 Värmlands län 7 440 4220 3447 4.25 3.85 3.29 2.44 1,98 Orebro län 5466 3877 3130 3.25 3,25 2.91 2.34 1,88 Västmanlands län 5389 3419 2810 3.28 2.96 2,61 2,10 1,72 Köpparbergs län 5894 3726 2904 3,36 3,38 2.99 2.16 1.68 Gävleborgs län 6 721 4185 3272 3,70 3,75 3,53 2,34 1,83 Västernorrlands län 5419 3452 3261 3.28 3,03 2,74 2,13 2.02 Jämtlands län 2 566 1882 1643 3.12 3,46 2.96 2,33 2,02 Västerbottens län 5442 3503 2942 3,55 3,11 2,98 2,27 1,90 Norrbottens län 9661 6601 6657 5.66 5,19 4.77 3.90 3,92 Storstadslänen 40 469 27 528 22221 2.10 1.95 1,73 1.37 1,10 Skogslänen 43145 27 571 24129 3.91 3.71 3.36 2.53 2.21 Ovriga län 58571 33583 26506 2.69 2,44 2,08 1,51 1.19 Riket totalt 142187 88 689 72 860 2.73 2.52 2,21 1,67 1,36

* Avser genomsnitt för pcriodenjan. —maj. (Vissa tekniska problem i samband med omläggning av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas). Källa: AMS register över arbetssökande (UMDAC).

• Sida 309
•  Original

Tabell 1 1 Befolkningsutveckling i kommunerna 1981 — 1989

Kommun

Upplands-Väsby VaHentuna Ostcråker Vänndö Järfälla Ekerö Huddinge Botkyrka Sahni Haninge Tyresö UpphndsBro Täby Danderyd SoHentuna Stockhohn SödenäUe Nacka Sundbyberg Soma Lkhngö Vaxhohn NornäUe Sigtuna Nynäshamn Håbo Alvkarleby Tierp Uppsala Enköping Osthammar

Vingåker Nyköping Oxelösund Fkn Katnnehohn EskHstuna Suängnäs

(Ödeshög -Ydrc

Kinda Boxhohn Åtvidaberg Finspång Valdemarsvik Linköping Norrköping Söderköping Nhnah Vadmena Mjölby Aneby Gnogö

Antalinvånare

1980

31961 17603 25631 17846 53321 15927 66570 65218 12879 58541 31061 18489 47105 27842 45868 647214 80045 57229 25717 50441 37390 4851 40842 28276 20333

13301 9736 20608 146129 32720 21028

9750 64099 14120 18231 32277 90354 23705

6228 4362 10595 5794 12927 24614 9303 112600 119238 11467 41965 7654 26042

6873 9056

1985

33912 19511 26324 19173 56020 16534 70209 66326 12370 61166 32161 19887 54185 28706 48212 659030 79764 59688 28516 49648 38271 6325 42204 29300 20857

13876 9270 19818 154859 32881 21148

9721 64404 13137 17117 31889 88528 24905

6042 4330 10136 5629 12707 23703 8784 116838 118567 12339 41350 7435 25725

6897 9175

1986

34642 19912 26881 19582 56405 16968 71568 66957 12347 61172 32564 19843 55093 28645 49424 663217 80003 60315 29692 50108 38681 6355 42503 29601 20855

14198 9139 19771 157675 33058 21097

9707 64199 13134 17084 31777 88448 25130

6039 4304 10051 5597 12627 23692 8717 117835 118801 12532 41352 7462 25744

6881 9235

1987

35023 20343 27644 20169 56563 17409 71910 67536 12278 61301 33112 20021 55661 28792 49757 666810 80263 61084 30569 50450 38818 6468 43140 29900 21136

14460 9082 19609 159962 33290 21336

9772 64428 12996 17000 31884 88508 25485

5968 4272 10029 5550 12551 23473 8701 118602 119001 12638 41444 7523 25828

6919 9365

Prop.l989/90176 Bäagalzl 1988 1989* 35294 35543 20823 21615 28362 29130 20660 21212 56402 56385 17885 18331 71921 73094 68167 68247 12347 12375 61551 62164 33567 33815 20090 20041 56339 56554 28525 28213 50242 50603 669485 672235 80660 81444 61931 63145 31095 31406 50964 51426 38819 38607 6591 6665 43741 44785 30182 30849 21395 21683 14815 15028 9175 9170 19620 19794 161828 164724 33700 34300 21338 21693 9800 9828 64739 65136 12923 13162 17016 17183 32254 32434 88850 89469 25841 26154 5917 5944 4252 4271 10067 10206 5578 5603 12677 12710 23378 23237 8697 8789 119167 120554 119370 119926 12838 13034 41502 41713 7524 7418 25952 26051 7002 7038 9420 9664

• Sida 310
•  Original

Kmnmun

Gislaved Vaggeryd Jönköping Nässjö Vämamo Säväö Vedanda Ekgö Tranås

Uppvidinge Lessebo Tingsryd Alvesta Ahnhun hdarkaryd VäUö Ljungby llögsby 113rsås hdörbylånga Hultsfred hdönsterås Ennnaboda Kahnar Pbero Oskarshamn llästervik Vimmerby Borgholm

Gotland

Olofström Karlskrona Ronneby Karlshamn Sölvesborg

Östra Göinge Orkelljunga TbanHa Bromölla Osby Perstorp Klippan Åstorp Båstad Kananmad Simrishamn Angdhohn Hässleholm

SvMöv Staffanstorp Budöv Vellinge Muv Kävhnge

Antal invånare

1980 28483 12121' 107561 31694 30342 11838 28736 18072 18380

11040

9006 14773 19442 15562 11798 64661 27409

7800 7923 12613 17794 13135 11324 52846 21636 28037 41263 16180 11030

55346

15630 60141 30159 31879 15733

15424

9306 12664 12069 13765

7526 16549 12946 12091 68883 20303 29813 48854

12990 16368 14323 23190 14672 20643

1985

28448 12070 107362 30786 30668 11588 27965 17894 17900

10465

8840 14376 19518 15720 11265 66554 27234

7392 7870 12707 16961 12999 10854 54165 20867 27605 39975 15702 11079

56144

15017 59393 29382 31634 15533

14879

9294 12321 12162 13581

7185 16099 12693 12578 69752 19887 31477 48446

12653 17393 14314 25397 14107 21154

1986

28525 12049 108235 30798 30737 11517 27784 17840 17812

10420

8822 14264 19552 15621 11075 66925 27174

7296 7804 12683 16777 12920 10730 54554 20720 27494 39752 15589 11098

56174

14903 59007 29114 31630 15604

14867

9262 12218 12181 13522

7189 16058 12667 12603 69941 19773 31938 48390

12516 17431 14310 25919 14008 21257

1987

28715 12099 108962 30739 30894 11566 27727 17804 17685

10469

8798 14273 19515 15538 10974 67350 27199

7215 7768 12799 16689 12878 10723 54915 20705 27351 39558 15630 11125

56269

14847 58650 28988 31429 15686

14917

9334 12157 12248 13497

7259 16105 12750 12779 70180 19745 32443 48493

12544 17422 14401 26425 14005 21508

Prop.l989/90176 BHaga kl

1988 1989' 28766 28988 12185 12306 109890 110854 30623 30749 31040 32188 11730 11882 27833 27977 17857 17988 17675 17824 10418 10549 8769 8857 14297 14397 19579 19764 15645 15814 11044 11062 68499 68842 27176 27273 7184 7178 7828 7858 13029 12233 16703 16925 12911 13016 10694 10681 55129 55792 20706 20852 27217 27221 39522 39593 15688 15836 1170 11345 56383 56831 14883 14980 58634 58732 28868 28897 31377 31406 15782 15889 14971 15024 9446 9605 12241 12388 12379 12461 13617 13618 7244 7468 16163 16222 12939 12984 12962 13272 70491 71119 19709 19939 32998 33748 48658 48795 12678 12698 17427 17484 14522 14562 27074 27665 14144 14211 21892 22579

• Sida 311
•  Original

Kommun Antal invånare

1980 1985 1986 1987 1988 1989' Lomma 16607 16835 16822 16898 16855 17087 Svedala 15471 16741 16870 16996 16099 17135 Skurup 12583 12668 12608 12689 12862 13093 Sjöbo 15016 15157 15152 15217 15350 15698 Hörby 12624 12915 12924 12891 13049 13197 Höör 10902 11499 11597 11828 12107 12 570 Malmö 233803 229 936 230056 230838 231575 232 909 Lund 78487 82015 83391 84 342 85150 86410 Landskrona 36 493 35 302 35284 35 371 35 393 35 847 Helsingborg 101956 105468 106275 106982 107443 108 363 Höganäs 22111 22212 22124 22172 22302 22520 Eslöv 26 829 26 340 26 296 26 566 27 097 27 257 Ystad 23 773 23 900 24 028 24186 24 484 24 755 Trelleborg 34 445 34134 34 207 34 362 34 846 35 330 Hylte 11211 10841 10858 10811 10800 10997 Halmstad 76042 77151 77601 77 942 78 607 79 357 Laholm 21059 21462 21490 21685 21881 22184 Falkenberg 34912 35 596 35 822 36095 36536 37079 Varberg 44164 46 253 46 639 47 040 47 566 48188 Kungsbacka 43 536 48 760 49 840 50 804 52 027 53 119 Härryda 23 195 24784 25068 25 562 26151 26434 Partille 27172 29232 29418 29 604 30100 30539 Ockerö 9 842 10260 10 364 10434 10 553 10 793 Stenungsund 16091 17034 17271 17516 17792 18140 Tjörn 11701 12482 12663 12928 13248 13710 Orust 12364 12890 13038 13132 13475 13941 Sotenäs 9 252 9 136 9 224 9 274 9 407 9 697 Munkedal 10703 10726 10790 10796 10923 11033 Tanums 11463 11473 11407 11421 11648 11906 Göteborg 431273 425495 429 339 431 521 430763 431 796 Mölndal 47 788 49 785 50164 50 549 51 106 51 759 Kungälv 29 702 31 745 31962 32186 32 549 33131 Lysekil 15037 14869 14804 14851 14968 15077 Uddevalla 46032 45816 45983 46257 46489 47001 Strömstad 9 580 10001 10058 10294 10457 10651 Dals-Ed 5 287 5 362 5 410 5 362 5 366 5 394 Färgelanda 7373 7411 7418 7461 7485 7546 Ale 23312 23412 23402 23492 23528 23 853 Lerum 29 871 31063 31403 31751 32 353 32 626 Vårgårda 9256 9481 9497 9619 9759 9889 Tranemo 12413 12233 12110 12144 12218 12386 Bengtsfors 12199 11891 11796 11738 11836 11915 Mellerud 10677 10464 10416 10412 10455 10499 Lilla Edet 11836 11971 12009 12241 12615 12791 Mark 31418 31708 31736 31974 32146 32604 Svenljunga 10989 10888 10842 10928 11004 11 158 Herrljunga 9347 9281 9281 9360 9473 9583 Vänersborg 34 574 35 702 35 804 35 948 36 151 36 497 Trollhättan 49600 49173 49499 49914 50296 50612 Alingsås 29 637 31 394 31 718 32 052 32 402 33 035 Borås 102129 99963 100054 100395 100795 101236 Ulricehamn 21970 22086 22114 22264 22405 22 571 Åmål 13564 13215 13129 13075 13130 13271 Grästorp 5 719 5892 5878 5927 6076 6169 Essunga 6061 5850 5845 5886 5912 5977

• Sida 312
•  Original

Prop. 1989/90: 76 Bilaga 1:1 Kommun Antal invånare 1980 1985 1986 1987 1988 1989' Mullsjo 6518 7011 7032 7099 7201 7233 Habo 8085 8761 8767 8830 9017 9233 Karlsborg 8236 8038 8070 8049 8064 8035 Gullspång 6 685 6 433 6 349 6 276 6 267 6 360 Vara 16932 16787 16687 16746 16787 16878 Götene 12854 13091 13030 13075 13144 13331 Tibro 12214 11111 11066 11007 11044 11116 Töreboda 10393 10204 10172 10212 10292 10444 Mariestad 24413 24175 24255 24465 24 508 24624 Lidköping 35061 35212 35 070 35082 35168 35445 Skara 17868 18023 18164 18283 18402 18579 Skövde 46007 46431 46 311 46438 46 712 47175 Hjo 8740 8974 8987 9031 8952 9064 Tidaholm 13069 13027 12951 12957 13048 13121 Falköping 31875 31448 31477 31484 31532 31714 Kil 11171 11432 11474 11657 11750 11942 Eda 9518 9392 9334 9332 9481 9538 Torsby 15601 15137 15018 14947 15030 15070 Storfors 5 508 5 333 5 302 5 269 5 312 5 293 Hammarö 12129 12888 13102 13247 13342 13390 Munkfors 5132 4809 4737 4704 4771 4818 Forshaga 12019 11583 11636 11688 11739 11842 Grums 10805 10224 10180 10173 10126 10197 Årjäng 9805 9829 9762 9857 10050 10144 Sunne 13344 13112 13169 13194 13245 13485 Karlstad 74 068 74439 74 669 74892 75412 76 127 Kristinehamn 26 977 26107 25968 26061 26 006 26 022= Filipstad 14606 13709 13520 13500 13481 13472 Hagfors 17511 16482 16371 16298 16346 16254 Arvika 26 891 26 558 26521 26532 26 668 26812 SäHle 18985 18149 18098 18051 17935 17952 Laxå 8662 7972 7933 7885 7792 7773 Hallsberg 17246 16699 16479 16403 16405 16 554 Degerfors 12246 11912 11787 11739 11734 11728 Hällefors 10576 9839 9695 9449 9402 9383 Ljusnarsberg 7 006 6 644 6 526 6 428 6 356 6 467 Orebro 116969 118043 118443 119066 119824 120373 Kumla 17760 17786 17718 17780 17884 18253 Askersund 11896 11614 11653 11723 11703 11890 Karlskoga 36 828 35 028 34 761 34 395 34 316 34089 Nora 10211 10043 10062 10027 10200 10364 Lindesberg 24956 24631 24563 24 446 24415 24625 '- Skinnskatteberg 5346 5271 5237 5254 5236 5325 Surahammar 11439 11234 11 159 11206 11287. 11328 Heby 13378 13088 13096 13181 13287 13476 Kungsör 8 606 8 322 8 378 8 291 8 317 8 408 Hallstahammar 18237 16854 16681 16622 16637 16736 Norberg 6 843 6 485 6 481 6 488 6 531 6 579 Västerås 117487 117706 117732 117563 117717 118372 Sala 20936 21000 21112 21231 21381 21616 Fagersta 15121 13989 13871 13753 13744 13804 Köping 27201 26371 26296 26280 26253 26 321 Arboga 14944 14441 14380 14384 14457 14 534 Vansbro 8 523 8 150 8 043 7 942 7 923 7 910 Malung 11971 11683 11626 11579 11611 11676

• Sida 313
•  Original

Kommun

Gagnel' Leksand Rättvik Qrsa Alvdalen Smedjebacken Mora Falun Borlänge Säter Hedemora Avesta Ludvika

Ockelbo Hofors Ovanåker Nordanstig Ljusdal Gävle Sandviken Söderhamn Bollnäs Hudiksvall

Ånge

Timrå Härnösand Sundsvall Kramfors Sollefteå Ornsköldsvik

Ragunda Bräcke Krokom Strömsund Åre Berg Härjedalen Östersund

Nordmaling Bjurholm Vindeln Robertsfors Norsjö Malå Storuman Sorsele Dorotea Vännäs Vilhelmina Åsele Umeå Lycksele Skellefteå Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk

Antal invånare

1980 1985 9842 9877 13572 13930 11 194 10967 7354 7353 8348 8266 13389 13280 19376 19892 50597 51653 46794 45858 10874 1 17063 1

1 201 6 894

26376 24 969 31 695 29907

6663 13170 1 13785 1 11962 1

6438 2368 3613 1603

21 595 21 161 87 378 87 784 42 866 40423 31 186 30288 27877 27 871 37 538 37604

13349 1 18872 1

3001 8279

27 756 27338 94742 93181 26611 25223 26053 25401 60552 59891

7571 7336 9224 8794 13418 13979 17343 16611 9469 9659 9003 8641 13096 12724 55810 56446 8124 7900 3354 3070 7101 6636 7737 7713 5719 5445 4312 4222 8330 8201 3923 3689 3972 3821 8093 8117 8681 8640 4719 4342 81088 85108 14493 14069 74210 74282 8392 8185 4041 3927 7087 6893

1986

9788 13914 10947

7239 8272 13194 19925 51900 45966 11276 16748 24814 29539

6444 12314 13531 11551 21030 87431 40096 29895 27819 37580

12873 18269 27287 92795 24929 25305 59631

7206 8701 13866 16374 9606 8553 12575 56662

7918 3008 6538 7661 5400 4187 8106 3659 3804 8123 8574 4264 85698 13997 74267

8136 3831 6822

1987

9846 13983 10973

7282 8253 13100 19993 52202 45990 11318 16724 24731 29414

6456 12293 13457 11457 20958 87474 39876 29709 27659 37568

12760 18374 27252 92721 24793 25184 59248

7109 8578 13899 16217 9614 8538 12520 56914

7893 2989 6496 7716 5384 4153 7978 3624 3808 8165 8480 4201 86816 13909 74091

8098 3818 6820

Prop.l989/90:76 BHaga kl 1988 1989* 10008 10259 14115 14387 11048 11214 7291 7 346 8271 8 269 13 183 13 217 20078 20 343 52448 53 105 46 343 46401 11 490 11 739 16644 16663 24671 24768 29283 29 324 6489 6455 12204 12 170 13447 13 506 11418 11367 21026 21089 87747 88073 39 740 40005 29606 29 536 27724 27965 37 603 38020 12653 12 529 18 392 18 550 27248 27204 92983 93415 24607 24 567 25114 24954 58 967 59253 7077 7114 8664 8 605 14036 14 112 16164 16151 9 787 9890 8529 8593 12578 12574 57281 57738 7944 8107 2 950 2990 6471 6643 7715 7838 5 338 5 353 4136 4144 7896 7844 3565 3571 3 759 3 756 8 266 8 327 8464 8 522 4144 4140 88 726 89969 14020 14 181 74127 74683 8074 8078 3814 3823 6823 6 816

• Sida 314
•  Original

Kommun Antal invånare

1980 1985 1986 1987 1988 1989* Överkalix 5083 4840 4762 4687 4707 4723 Kalix 19599 19338 19213 19143 19160 19283 Overtorneå 6293 6181 6101 6151 6122 6120 Pajala 8763 8685 8646 8599 8593 8456 Gällivare 24711 23532 23254 22 908 22717 22563 Alvsbyn 9624 9458 9414 9387 9373 9393 Luleå 66834 66557 66526 66719 67443 67850 Piteå 38402 38870 38 688 38 828 39079 39530 Boden 28 848 29029 28 981 29117 29160 29 461 Haparanda 9672 9943 9955 10007 10159 10330 Kiruna 29 705 26862 26710 26551 26312 26358

* Preliminära uppgifter från SCB Källa: SCB (UMDAC).

Tabell 12 Totala årliga jlvttningwwtton för landets kommuner 1983— ] 989

Kommun

U pplands-V äsby

Vallentuna Osteråkcr Värmdö Järfälla Ekerö Huddinge Botkyrka Salem Haninge Tyresö Upplands-Bro Täby Danderyd Sollentuna Stockholm Södertälje Nacka Sundbyberg Solna Lidingö Vaxholm Norrtälje Sigtuna Nynäshamn Håbo Alvkarleby Tierp Uppsala Enköping Osthammar Vingåker Nyköping Oxelösund Flen Katrineholm Eskilstuna Strängnäs

1983

—19 46 13 164 136 89 113 —1323 —390 —435 67 —41 1468 134 —140 3254 —679 —124 970 —496 13 122 416 246 —61

——75 —23 -— 156 504 ——34 61

6 189 —170 —154 —-87 ——337 197

1984 1985 713 81 63 152 386 308 128 356 -—132 —207 —53 30 -—212 —37 -217 -—305 —-150 -—132 —16 131 —24 -—181 63 27 1645 1039 201 132 459 295 4316 6930 —600 -—100 136 416 413 1009 -210 803 146 189 48 41 239 153 32 155 —25 40 —29 7 —97 ——43 —45 —76 1171 1300 —98 14 —121 —78 —32 1 —36 —-246 —102 —-248 —138 —-239 1 52 -—335 ——150 192 181

1986

359 264 345 279 —72 297 592 —75 —82 —633 126 —276 469 — 169 822 4986 —263 298 1 123 415 298 19 320 43

— 73

187 ——106 25 1616 116 ——59

—26 425 —39 _25 —83 _ 120

232

1987

53 288 512 425 —285 339 —456 — 179 — 159 —463 209 —38 209 30 —61 4118 —214 404 737 279

14 81 633

58 222

115 3 —107 1135 116 204

64 186 — 133 —40 152 —1 339

1988 1989* — 123 — 143 268 604 485 497 300 345 —601 —473 336 244 ——646 328 —241 —740 —3 — 79 —396 —71 74 — 154 — 186 —262 202 —214 —360 —428 63 —21 2 778 2 396 — 178 98 445 698 355 94 384 318 — 1 13 —335 1 16 53 653 980 — 16 386 167 164 231 40 136 44 98 218 793 1 558 301 445 —49 312 35 —3 153 — 152 —83 206 9 150 347 162 335 452 342 269

lx) lx)

• Sida 315
•  Original

Bilaga 1:1

Kommun

Ödeshög Ydre

Kinda Boxholm Åtvidaberg Finspång Valdemarsvik Linköping Norrköping Söderköping Motala Vadstena Mjölby

Aneby Gnosjö Gislaved Vaggeryd Jönköping Nässjö Värnamo Sävsjö Vetlanda Eksjö Tranås

Uppvidinge Lessebo Tingsryd Alvesta Almhult Markaryd Växjö Ljungby Högsby Torsås Mörbylånga Hultsfred Mönsterås Emmaboda Kalmar Nybro Oskarshamn Västervik Vimmerby Borgholm Gotland

Olofström Karlskrona Ronneby Karlshamn Sölvesborg Östra Göinge Orkelljunga Tomelilla Bromölla Osby Perstorp Klippan Åstorp Båstad Kristianstad Simrishamn Angelholm Hässleholm

1983

—48 _38 —47 —3 —14 —129 23 419 — 55 84 —20 1 —104

1 13 _117 —28 _324 _121 _21 _45 —116 57 42

15 —18 —5 29

3 —38 272 10

—34 34 36 —106 —3 —39 35 —83 156 —108 _30 14

15

—79 120 —133 25 —71

_121 _45 22 _55 _44 150 36 —167 93 197 82 138 —106

1984

— 13 16 —27 —44 -47 —273 —57 690 538 43 —89 —36

—22

_25 38 42 18 —67 _ 194 44 _42 _32 _32 4

—76 —108 _29 _41 74 —81 153 —26

—115 45 51 —95 —78 —107 191 —87 —81 —138 —20 110 98 —136 46 32 _41 36

_113 —8 _23 —64 18 —185 —106 —165 175 193 —118 457 _93

1985

—38 —28 —50 —27 ——124. —163 — 117 855 298 166 —102 _42 —53

—38 46 -36 —73 139 —86 174

1986

8

— 19 —67 1 —68 —67 —70 457 150 158 —53 55 43

—30 —1 —35 —47 766 —23 7 —62 _117 —64 —66

11 _21 —89

7 _70 —158 239 —69

—33 —10 _32 —122 —48 —71 356 —85 —44 —80 —57 80

—29

— 106 _382 —228 —22 86

_24 _24 _39 —18 _47 8 _1 _55 54 107 _1 452 _75

1987

—63 ——31 —25 —22 —70 —237 9 235 64 67 45 59 85

30 88 86 34 581 —36 76 25 —8 —38 —39

77 —22 41 —2 —82 —81 167 —27

—36 12 110 —27 —23 33 264 12 _149 —116 37 83

—6 —55 —299 —59 —137 97

76 —23 21 0 51 69 48 220 162 64 494 76

1988 —36

59 45 118 —— 132 32 12 278 133 32 31 104

60

—88 82 611 —79 72 160 117 78 38

—23 —12 114 18 75 92 897 10

—26 70 216 67 52 —28 96 47 — 38 52 61 64

—33

12 53 —63

122

17 93 127 92 126 —23 71 131 243 187 52 515 78

1989*

32 37 147 46 18 — 170 110 867 326 140 155 —65 55

—2 156 123

95 591

49 74 119 127 117 117

148 111 129 117 173 17 68 60

60 71 174 202 179

577 131

19 105 123 202

355

55 185 27 42 98

—23 101 147

20 12 191 86 330 451 268 695 95

• Sida 316
•  Original

Kommun

Svalöv Staffanstorp Burlöv Vellinge Bjuv Kävlinge Lomma Svedala Skurup Sjöbo Hörby Höör Malmö Lund Landskrona Helsingborg Höganäs Eslöv Ystad Trelleborg

Hylte Halmstad Laholm Falkenberg Varberg Kungsbacka Härryda Partille Ockerö Stenungsund Tjörn

Orust Sotenäs Munkedal Tanum Göteborg Mölndal Kungälv Lysekil Uddevalla Strömstad

Dals-Ed Färgelanda Ale Lerum Vårgårda Tranemo Bengtsfors Mellerud Lilla Edet Mark Svenljunga Herrljunga Vänersborg Trollhättan Alingsås Borås Ulricehamn Åmål

Grästorp Essunga Mullsjö Habo

1983

—86 76 —281 510 — 161 73 83 247 78 25 62 125 —498 327 —200 1 131 47 _223 24

— 100

—54 222 48 122 270 1 103

216 223

64 11 196

89 _13 62 89 _1477 _113 187

86 _139 175

12 23 —60 251 51 —104 30 70 17 205

_ 14 279 _294 373 _454

—26

43 —10 —18

63

1984

-19 62 37 392 —211 8 -—33 —68 21 45 68 167 286 317 —205 986 93 —92 104 _48

—76 310 19 21 349 923 91 406 60 209 163 184 40 — 17 98 —332 596 160 —29 —93 189

—158 ,

125

301 289 266 _232

71

24 _36 —16

1985

—87 —11 —71 296 —81 89

— 148 181 —130 59

88 —11 1205 332 36 874 _22 -20 102 73

—65 195 43 74 321 813

_25 351 112

68 21 —9 —21 -10 33 1336 425 412 —43 54 69

44

—154 _19 —23 —l44 —13

13 10

—70 —52 173 121 254

45 _77

71 —43 60 35

1986

—136

240

360

32 218 235 814

101

89 123 146 100 132

3519

1987

5 _126 15 353 — 12 175

1 37 92 73

1 200 1042 366 132 709 1 14 183 268 181

——34 334 171 224 276 663

317 —31 20 126 182 95 86 23 65 1373 150 31 61 146 230

—16 52

7 112 116 —1 —19 20 197 200 94 76 95 215 241 376 152 2

32 55 —46 4

1988

147 — 132 35 493 101 277 — 138 24 177 145 149 254 972 194 121 436 162 458 353 410

34 567 179 387 342 826

393 280 79 133 263 298 156 122 243 — 1 647 215 139 115 101 157

21 6 —69 369 84 46 116 84 321 130 65 94 82 150 312 231 184 69 112 27 42 122

1989'

20 _50 —59

427 0 538 165 —37 225 344 133 415 1 280 653 439 670 275 163 342 419

173 543 241 435 411 713

80 174 163 186 388 404 316 1 16 240

— 144 277 366

90 327 197

48 67 189 —8 107 125 96 96 119 343 131 111- 213

83 549 243 147 155

72 52 4 157

• Sida 317
•  Original

Bilaga 1:1

Kommun

Karlsborg Gullspång Vara Götene Tibro Töreboda Mariestad Lidköping Skara Skövde Hjo Tidaholm Falköping Kil

Eda Torsby Storfors Hammarö Munkfors Forshaga Grums Årjäng Sunne Karlstad Kristinehamn Filipstad Hagfors Arvika Sätile

Laxå Hallsberg Degerfors Hällefors Ljusnarsberg Orebro Kumla Askersund Karlskoga Nora Lindesberg

Skinnskatteberg Surahammar Heby Kungsör Hallstahammar Norberg Västerås

Sala

Fagersta Köping Arboga Vansbro Malung Gagnef Leksand Rättvik

Qrsa

Alvdalen Smedjebacken Mora Falun Borlänge Säter Hedemora

1983

—50 —30 —60 50 —36 21 —103

17 —96 43 —34 _140

44 53 21 —62 108 —35 —52 —145 140 96 76 —63 _154 — 1 17 52 —110

—157 —217 —98 —110 4 197 46 _34 —361

15

—20 —48 -13 —27 _227 —18 —26 57 —280 --221 —41

54 30 102 111 48

63 76 64 —402 79 95

1984

—64 _43 _21

—105 —111

28 74 25 99 —71

_48 154

—78 —35

—91 —93 196 78 358 —124 —128 —88 122 _29

—-103 —188 —99 _—56 —28 315 —32 67 —325 —61 —174

_9 10 —98 —110 _277 —54 —498 6 _280 _159 —83

30

141 74 34 15 —21 102 160 —292 20 45

1985

—29 —25 —61

—34 —20 _29 2 71 10 28 —21 —50

_41 _44 _22 _57

317 ——61 —96 _157

49 63 73

—'l78 _105 —94

82 _207

_120 _133 _91 _95 _75

594 _48 —90 _77 _12 —181

— 34 — 209 — 60

—187 —41 —145 —38 —172 —131 —29

—35 —46 —14 58 —61 5 6 —46 107 125 —441 48 —94

1986

25 —68 —76 -87 —80 -45

67

— 1 19 142 _334

13 —64

34

16 —25

—25 186 —27 40 —23

131 156 —31 —106 -38 78 15

—48 —216 —128 — 1 17 —82 493 —60 89 —203 46 —35

_22 —68

54 _150 15 —201 102 —84 —144 —68

—51 11 —84 2 48 —64 16 —97 37 171

15' 36 —111

1987

_25 -81 34 71 —74 58 119 —35 104 —58 30 36 27

110 54 45 —22 54

61 23 152 120 102 113 54 22 77

—51 -70 —27 —196 —53 580 86 107 —340

—100

21 35 84 —80 —49 33 —523 138 —66 —9 13

_32

65 129 124 41 11 —73 76 219 —87 10 —3

1988 18

76 18

74 _38 86 74 55 _74 95 134

54 180 203

48 47 90 57

— 28 240 130 396 — 15

26 103 204

— 67

—-77

33 ——15 —18

636 147 27

7 169 —43

56 —24 89 16 —83 32 _252 122 — 13 85 58

56 48 173 215 165 61 37 112 86 115 171 152 —57

1989'

99 109 171

53 127

82 196 129 209 133

68 157

110 76 112 —10 —6 99 89 67 118 267 459

48 —56 166 55

—23 158 13 115 203 319 185 —229 173 226

— 34 140 74 72 47 98 240 109 — 29 49

15 98 204 291 211 69

50 232 523

— 11 179

• Sida 318
•  Original

Kommun

Avesta Ludvika

Ockelbo Hofors Ovanåker Nordanstig Ljusdal Gävle Sandviken Söderhamn Bollnäs Hudiksvall

Ånge

Timrå Härnösand Sundsvall Kramfors Sollefteå Ornsköldsvik

Ragunda Bräcke Krokom Strömsund Åre Berg Härjedalen Ostersund Nordmaling Bjurholm Vindeln Robertsfors Norsjö Malå Storuman Sorsele Dorotea Vännäs Vilhelmina Åsele Umeå Lycksele Skellefteå Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Overkalix Kalix Overtomeå Pajala Gällivare Alvsbyn Luleå

Piteå Boden Haparanda Kiruna

' Preliminära uppgifter

Källa: SCB (UMDAC).

1983

_161 _259 34 _204 _46 _41 51 139 —488 —126 116 82

76 _104 —17 _284 —69 —40 —99

17 _42 303 —68 —39 — 19

6 230

—75 _22 —78 6 _45 37 —40 —26

_35 10 _40 303 _170 55

22

_5

23 _41 —18 _25 93 _202 15 _109 —61 112 _11 —1018

1984 1985 1986 1987

_166 —293 —154 _26 —250 —199 —276 —58

—21 —65 19 29 9 —58 —8 9 _45 4 —59 —50 _25 2 —17 _42 14 —15 _22 39 134 17 —325 44 _401 _222 _214 _151 _70 _73 —287 —106 50 —162 _23 —83 61 _64 46 49 28 _45 _55 _27 —87 _69 28 112 _94 _137 —7 —15 _326 —376 _378 —132 —68 —54 —83 96 69 — 17 — 15 _23 —186 —227 —299

—46 —63 —57 —61 53 —58 —97 33 —81 —55 —133 —101.

97 64 —58 —-1 —20 —15 —49 49

16 —118 _66 2

5 —36 68 152 —31 —23 51 —-7 —19 —47 —33 _61 —107 —63 —17 —16 —58 —31 53 —39 —33 —35 —6 _41 —24 —25 _25 _30 _75 —92 —115 —68 _69 —21 —26 —8 —16 10 8 _24 25 _10 21 20 _52 _55 _92 _22 _43 _30 _22 —2 310 53 443 —108 _105 —86 _99 72 _42 _45 _110

—35 —62 —18 -—11 —18 —3 —100 —21 _57 —12 —48 —10 —39 —15 —32 —36 —48 —120 _120 —57 —41 —71 —51 64 —10 —5 22 —13 —289 —234 —301 —411 —76 —73 —56 —57

8 —539 —309 —115 10 —73 _243 23 80 —93 —34 115 54 —57 34 62 —665 —457 —249 —292

1988

—10 —17

77 —50

137 215 —81 —55 117 61

—50

56 167 17

_210

31 99 113 43 204 20 130 196 62

35 —17

_77-

_L

_31 _94 _54 —26

75

—15 1177 89 70

—18

24 43 31

22 —313 —36 401 144

156 —370

1989' . B1laga 1: 1 161

_23 _21 75 _20 131 222 291 —6 215 365

—75

75 -— 19 209

79 —-36 240

79 —3 81 55 79 83 —1 258

163 60 176 107 29

__43 19

44 39 28 495 154 458

41 15

33 104 22 —115 —251 —-16 65 215 189 176 —156

• Sida 319
•  Original

Tabell 13 Årliga födelseöverskott [ kommunerna 1983—1989 Prop. l989/ 90: 76

Kommun 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989' 311323 111 Upplands-Väsby 293 319 351 358 331 392 388 Vallentuna 157 133 170 131 151 206 188 Osteråker 196 167 203 210 249 235 271 Värmdö 71 89 99 129 165 184 207 Järfälla 450 481 432 442 436 434 454 Ekerö 46 82 1 12 129 102 139 202 Huddinge 522 603 638 736 780 655 838 Botkyrka 652 704 704 686 757 863 817 Salem 84 85 94 57 90 72 107 Haninge 597 637 554 625 594 639 679 Tyresö 270 308 301 273 337 376 403 Upplands-Bro 202 193 234 236 216 253 213 Täby 281 345 362 429 353 472 429 Danderyd 51 6 88 105 114 92 113 Sollentuna 240 373 316 388 382 420 379 Stockholm _2043 —1879 —1489 — 927 — 620 — 152 314 Södertälje 416 469 406 477 472 561 684 Nacka 256 330 262 327 356 400 516 Sundbyberg — 36 43 63 41 136 164 220 Solna — 44 —— 53 18 32 47 125 144 Lidingö 120 64 91 103 119 110 121 Vaxholm 13 20 22 7 31 7 20 Norrtälje — 50 31 — 54 — 26 — 3 — 53 64 Sigtuna 192 235 195 247 241 294 280 Nynäshamn 25 58 45 62 58 92 124 Håbo 109 77 87 131 149 124 172 Alvkarleby — 42 — 29 — 44 — 31 — 53 — 44 — 47 Tierp — 91 — 51 — 88 — 75 — 52 — 88 — 44 Uppsala 716 774 935 1 130 1 121 1058 1341 Enköping — 33 30 64 68 119 109 155 Osthammar 21 — 31 22 — 1 37, 50 43 Vingåker — 8 — 2 — 22 13 — 1 — 6 488 Nyköping 42 14 12 26 50 146 178 Oxelösund 49 30 13 33 — 4 9 33 Flen — 59 2 — 74 3 — 40 10 17 Katrineholm — 55 — 74 — 38 — 27 — 49 26 17 Eskilstuna —— 146 4 — 3 18 60 7 167 Strängnäs — 21 16 29 1 17 16 45 Ödeshög _ 22 _ 9 _ 21 _ 5 _ 8 _ 14 _ 7 Ydre — 9 — 3 — 11 — 8 — 1 — 16 — 19 Kinda — 15 — 58 — 48 _ 19 2 — 16 — 8 Boxholm — 22 — 34 — 33 — 25 — 16 — 21 Åtvidaberg — 6 — 21 — 17 — 18 — 6 6 16 Finspång — 13 14 — 10 59 17 32 29 Valdemarsvik — lO — 31 — 4 l — 32 _— 36 — 17 Linköping 256 213 393 529 526 550 519 Norrköping — 123 — 146 — 182 66 152 88 229 Söderköping 28 40 — 3 36 36 67 56 Motala — 29 23 85 50 44 27 58 Vadstena — 7 — 58 —- 31 — 28 l — 30 — 41 Mjölby — 3 — 66 6 — 24 4 15 43 Aneby — 9 15 32 14 9 28 38 Gnosjö 53 44 41 63 40 50 86 Gislaved 104 79 107 109 95 139 97 Vaggeryd 21 20 20 26 14 4 26 Jönköping 103 215 161 110 134 314 369 Nässjö — 34 -— 62 — 26 25 — 25 — 38 75 Värnamo 72 — 5 4 58 87 73 171 Sävsjö — 18 — 18 5 — 2 25 3 33 Vetlanda 3 _ 47 — 75 — 61 — 53 — 6 14 Eksjö 9 — 18 — 68 — 7 — 2 — 16 10

_ _ _ _ 7 _ _ _ Tranås 33 80 96 ..3 93 44 29 287

• Sida 320
•  Original

Bilaga l:1

Kommun

Uppvidinge Lessebo Tingsryd A_lvcsta Almhult Markaryd Växjö Ljungby Högsby Torsås Mörbylånga Hultsfred Mönsterås Emmaboda Kalmar Nybro Oskarshamn Västervik Vimmerby Borgholm

Gotland

Olofström Karlskrona Ronneby Karlshamn Sölvesborg

Östra Göinge Orkelljunga Tomelilla Bromölla Osby Perstorp Klippan Åstorp Båstad Kristianstad Simrishamn Angelholm Hässleholm

Svalöv Staffanstorp Bunöv Vellinge Bjuv Kävlinge Lomma Svedala Skurup Sjöbo Hörby Höör Malmö Lund Landskrona Helsingborg Höganäs Eslöv Ystad Trelleborg Hylte Halmstad Laholm Falkenberg

1983

74 32 64 30

139 33

46 66

75 34 14 25 36 55 125 70 20

65

10 91 60 20 10

26 73 72

27 49 42

60 130 23 19

106 72 124 34 76 42 85

34

503 404 126 212

39

121 20 22

24 14

1984

43

83 54

19 158 9

36

81 26 38 25 58 18 139 11 49

113

86 43 14 28

59 16 54 59 41 30 23 20 30 33 108 26 20

15 118 30 60 35 79 95 80 22 50

17 567 417 101 176

55 36 95 35

42 71 12 45

1985

31 26 60

16 14 225 11

59 30 19 28 10 44 54 76 48 92 39 63

22 144 43 17

13

61 33 37 23 28 20

28 120 13

20 81 81 105 13 90 69 78 27 27 19

407 481 89 92

113 16

15 29 20

1

1986

56

26 23 30 42 140

61 52

47 27 55 43 61 12 104 60 46

57 10

44 13 17

11

61 35 16 11 29 46 26 78 112 29 28

130 78 129

106 45 104 40

21

344 612 13 167 29 33 115 44

88

6 12

1

1987

28

31 33

20 240 41

45 41

57 20 37 96 30 21 64

47 96

56 68 66 15

47

41 46 24 31 25 37 35 75 102 24 27

21 116 76 157 11 74 78 87 11

36 31 269 580 48

67 78 110 27

15

24 45

1988

28 16 86 44 33 21 258 27

13 42 18

118 46 75 77

148

27 71 61 48 20

36 20 41 39

10 13 70 57 126 79 40 88

11 136 86 156 37 106 94 78

14

25 233 606

94 25 34 75 56 74

50 92 19 60

1989"

17 22 29 67 4 2 273 31

66 41 29 20 26

9 85 15 15 34 25 26

96

42 87 7 12 9

76 57 1 62 11 33 29 43 20 178 38 50 40

2 107 98 164 67 149 68 73 6 4 14 49 58 607 15 251 56 3 69 64

7 204

62 107

• Sida 321
•  Original

Bilaga 1: l

Kommun

Varberg Kungsbacka Härryda Partille Ockerö Stenungsund Tjörn Orust Sotenäs Munkedal Tanum Göteborg Mölndal Kungälv Lysekil Uddevalla Strömstad

Dals-Ed Färgelanda Ale Lerum Vårgårda Tranemo Bengtsfors Mellerud Lilla Edet Mark Svenljunga Herrljunga Vänersborg Trollhättan Alingsås Borås Ulricehamn Åmål Grästorp Essunga Mullsjö Habo Karlsborg Gullspång Vara Götene Tibro Töreboda Mariestad Lidköping Skara Skövde Hjo Tidaholm Falköping Kil Eda Torsby Storfors Hammarö Munkfors Forshaga Grums Årjäng Sunne Karlstad Kristinehamn

1

1983

57 190

163 125 26 94 38

68 51 69

- 135 226 176 33 84 90

17 110 134

17 56 72

10 35 18

110 30 101

77

57 53

16 59

26 23

39 20 139 42 33

49 109

38 29 47 19 60 134 46

1984

108 263

132 156 37 103 21 44 25 45 235 228 132 54 31 53

28 14 80 168 16 33 78 35 64 50 7 16 11 41 50 17 28 65

16 27 33 80 15 32 22 14 34 9 17 25 8 186 7 48 37

2 66 103 19 9 48 3 45 90 106 34 95

1985

101 252

172 199 46 102 36

51 67

300 129 56 64 49 23

79 184 44 46 62 77 71 32 25

121 71 33 40 56

15 50 60 20

41

35 22 17 26 149 7

74

47 68 145 20 35 19 17 45 83 101 36 72

1986

165 271

174 177 18 112 29 43 46

58 293 285 181

70 49 46

37

59 215

111

116 23 41 16 19 59 70

70 107

197 25

53

16 20 56 57

21 26 13 21 84 31 14 187 14 29 18

70 54 98 10 86 30 10 30 54 93 127 18

1988

184 389

197 218 40 145 57 45 23

16 842 337 225

130

17 17 100 230 56 33 16 42 54 45 1 1 18 122 223 45 166

40 17

39

59 65

10 36 50 29

81

42 221

84 42 26 112 48 23

19 44 80 124 43

1989' Prop. 1989/90: 76

210 380

204 265 78 161 75 62 _ 26 _ 7 15 1171 370 213 19 184 — 3

— 20 — 6 135 281 23 43 — 16 — 42 58 116 23 — 1 134 233 85 194 19 — 15

21 13 28 58

— 32 — 6 — 18 16 19 27 34 81 48 253 — 21 5

24

81 _ 18 _ 71 _ 7

54 _ 52

15

4 _ 24 _ 28

252

'>')

• Sida 322
•  Original

Kommun

Filipstad Hagfors Arvika Säffle

Laxå Hallsberg Degerfors Hällefors Ljusnarsberg Orebro Kumla Askersund Karlskoga Nora Lindesberg

Skinnskatteberg

Surahammar Heby Kungsör Hallstahammar Norberg Västerås Sala

Fagersta Köping Arboga Vansbro Malung Gagnef Leksand Rättvik Qrsa Alvdalen Smedjebacken Mora

Falun Borlänge Säter Hedemora Avesta Ludvika

Ockelbo Hofors Ovanåker Nordanstig Ljusdal Gävle Sandviken Söderhamn Bollnäs Hudiksvall

Ånge

Timrå Härnösand Sundsvall Kramfors Sollefteå Ornsköldsvik

Ragunda Bräcke Krokom Strömsund Åre

1983

69 114 171

49

16

7 13 42 60 40 12 56 50 27 29

28 15 40 14 1 13 183 39 43 24 13

66 69 6 41 66 22 12 45 41 241 50 17 47 67 164

34 73 15 40 1 19 91 160 120 69 60

118 30 33 "141 214 152 37

47 45 38 109 29

1984

82 58 164 40

9 16 29 65 56 121 13 37 39 17

5

4 13 3 18 11 17 209 29 11 57 10

39 56 4 71 92 18 42 40 1 107 64 25 19 43. 132

55 29 15 48 126 20 157 141 94 41

68 21 61 62 259 118

58 32

93 37

1985

102 107 131

40

16

3 14 43 58 22 20 44 70 43 50

14 32 12 23

22 253 15 40 6 13

61 64 12 46 82 33 27

6 7 118 115 8 1 47 160

80 39 16 47 148 76 135 167 35 70

88 58 85 18 219 99 31

66 87 32 78 11

1986

85 68 113 73

8 13

3 26 33 22 12 46 69 27 25 15

5 6 7 18 18 276 l 1 36 68 7

57 70 10 18 63 51 12 10 4 107 98 35 45 5 94

17 48 22 34 116 57 117 113 37 70

71 34 38 22 218 85 30

64 35 9 107

1987

74 91 64 54

3 13 21 51 41 39 32 37 24 25 14

5 13 4 6 20 29 384 20 52 6 8

72 40 8 62 96 1 30 19 9 98 1 19

32 77

58 71

18 39 24 52 111 12 77 87 81 64

85 11 13 49 222 95 80

53 64 7 56 17

1988

50 52 71 50

16 27 11 28 64 111 40 46 87 3 11

1 16 11

4 33 23 423

1 33 44

5

75 17 13 83 89 52 21 23 2 133 183 20 24 55 108

44 39 16 47 65 55 55 46 52 23

57 14 56 96 203 67 69

63 l 1 25 97 31

1989*

59 35 20 38

5 8 3 32 - 4 347

556

48 96 28

27 33 47 19 45 14

16 31 132 68 67 14 64 69

11 13 16 31 68 102 25 63 52 23

57 83 25 224 119 124 47 41 55

68 23

• Sida 323
•  Original

Kommun 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989' PFOP- 1989/90-76 ___—___— Bllaga 1:1 Berg — 55 — 63 — 45 -— 39 -— 61 — 28 — 19 Härjedalen — 64 — 49 — 51 — 82 -— 59 — 69 — 3 . Ostcrsund 103 113 66 154 81 182 198 Nordmaling — 37 — 18 — 29 — 33 -— 18 — 9 1 Bjurholm — 18 — 40 — 40 — 29 -— 19 — 37 — 20 Vindeln — 34 — 44 — 15 — 35 -— 25 — 60 — 4 Robertsfors 14 3 — 7 - 20 1 7 16 Norsjö — 21 — 24 — 4 — ll -— 10 — 24 — 14 Malå -— 10 — 10 5 — 7 .. 9 15 5 Storuman — 2 10 19 — 3 -— 14 12 _- 9 Sorsele — 8 — 3 — 20 — 8 -— 9 — 5 — 13 Dorotea — 15 — 9 — 29 — 30 -— 2 — 23 — 11 Vännäs 4 8 — 10 17 21 27 17 Vilhelmina — 21 17 5 — 11 _— 2 — 16 30 Åsele — 52 —— 39 — 57 — 51 _- 46 — 43 — 32 Umeå 507 508 627 548 668 745 748 Lycksele 5 -— 44 4 15 5 23 7 Skellefteå 37 -- 1 — 13 13 -— 79 — 41 96 Arvidsjaur — 26 — 31 — 19 — 31 -— 25 — 7 — 37 Arjeplog — 11 — 26 13 6 8 — 7 — 6 Jokkmokk — 23 — 30 — 41 — 23 8 — 22 1 Overkalix — 35 — 21 — 49 — 45 -— 39 — 23 — 17 Kalix — 3 4 — 1 — 1 2 — 14 17 Overtomeå 9 — 43 — 11 — 31 -— 15 — 25 — 24 Pajala — 53 — 34 — 25 — 59 -— 34 — 27 — 22 Gällivare — 7 14 46 17 65 122 98 Alvsbyn — 8 3 22 36 24 36 Luleå 251 293 290 284 305 346 344 Piteå 99 88 148 67 121 109 236 Boden 28 21 26 16 48 71 113 Haparanda — 7 4 13 3 1 6 — 5 Kiruna 120 119 101 103 135 129 210

* Preliminära uppgifter Källa: SCB (UMDAC).

Tabell 14 Svsselsättningsutveck/ing totalt i kommuner 1985 — 1987

Kommun Antal sysselsatta Förändring antal _— sysselsatta 1985 1986 1987 % per år 1985—1987

Upplands-Väsby 12 600 13206 13 191 2,3 Vallentuna 4885 5007 5117 2,3 Osteråker 7 878 8074 8 128 1.6 Värmdö 5760 5931 5967 1,8 Järfälla 21711 21416 21216 —l,l Ekerö 5338 4680 4759 —5.6 Huddinge 29912 31348 31016 1,8 Botkyrka 20002 20479 20375 ,9 Salem 2687 2570 2427 —5,0 Haninge 21248 21568 21997 1,7 Tyresö 9132 9164 8938 — 1,1 Upplands-Bro 6 762 6 836 6 820 ,4 Täby 15946 16884 17359 4,3 Danderyd 15653 16160 16 584 2,9 Sollentuna 18 879 19900 20616 4.5 Stockholm 511396 522483 530432 1.8 Södertälje 39847 40919 41770 2.4 Nacka 21675 22198 22 371 1.6 Sundbyberg 16662 17212 17363 2.1 Solna 49 269 50237 51486 2.2 291

• Sida 324
•  Original

Kommun Antal sysselsatta Förändring antal _ __ sysselsatta Btlaga 1:1 1985 1986 1987 % per år 1985—1987 Lidingö 12476 13091 12966 1.9 Vaxholm 2417 2560 2520 2,1 Norrtälje 17903 18122 18297 1.1 Sigtuna 16741 17066 21 178 12,5 Nynäshamn 8 754 8907 8 788 ,2 Håbo 3 510 3 546 3 505 _ ,1 Alvkarleby 3 864 3 754 3 635 — 3,0 Tierp 8 150 8 190 8 149 ,0 Uppsala 78 128 80371 80 909 1,8 Enköping 14489 14465 14373 —,4 Osthammar 10006 10107 10046 ,2 Vingåker 3839 4036 3 921 1.1 Nyköping 28893 29238 29273 .7 Oxelösund 6 688 6 675 6 449 — 1,8 Flen 7 950 7 893 7 869 — ,5 Katrineholm 15 682 15 599 15 706 Eskilstuna 44 683 44 966 45052 ,4 Strängnäs 10504 10163 10148 — 1,7 Ödeshög 2 350 2 303 2 257 —- 2,0 Ydre 1513 1457 1424 —3.0 Kinda 4170 4098 4074 — 1.2 Boxholm 2358 2 321 2445 1,8 Åtvidaberg 5243 5010 4920 —3.1 Finspång 11 145 11039 10963 _,8 Valdemarsvik 3 524 3 548 3594 1,0 Linköping 65 403 66 231 66 969 1,2 Norrköping 64 801 65014 64962 ,] Söderköping 4 771 4681 4 702 —.7 Motala 19398 19325 19457 ,2 Vadstena 3 566 3 577 3 536 — ,4 Mjölby 11593 11737 11480 —.5 Aneby 2829 2827 2820 —.2 Gnosjö 5259 5459 5600 3,2 Gislaved 15618 15930 16271 2,1 Vaggeryd 4947 5012 5177 2.3 Jönköping 57645 57942 58773 1.0 Nässjö 14863 14941 15316 1,5 Värnamo 17305 17510 17753 1.3 Sävsjö 5 606 5 397 5 394 — 1,9 Vetlanda 13605 13637 13 812 ,8 Eksjö 9381 9150 9157 —1,2 Tranås 8 810 8 789 8 898 .5 Uppvidinge 4718 4847 4801 ,9 Lessebo 3 461 3 748 3 669 3,0 Tingsryd 6047 6055 5687 —3.0 Alvesta 8467 8657 8406 —,4 Almhult 8503 8515 8278 —1.3 Markaryd 5632 5 563 5461 — 1,5 Växjö 38132 39104 40103 2.6 Ljungby 14056 14184 14571 1.8 Högsby 2 904 2 792 2 805 — 1.7 Torsås 2943 2963 2924 —,3 Mörbylånga 4306 4286 4289 —.2 Hultsfred 8413 8 333 8188 — 1.3 Mönsterås 5 365 5 275 5 469 1,0 Emmaboda 5638 5683 5818 1.6 Kalmar 31696 32054 32 408 1.1 Nybro 9697 9722 9886 1.0 Oskarshamn 13974 14192 14196 ,8 Västervik 19007 18979 18 905 —.3 Vimmerby 7 377 7 239 7 429 .4 292

• Sida 325
•  Original

Kommun Antal sysselsatta Förändring antal _ ___—— sysselsatta Bilaga 1 :1 1985 1986 1987 % per år 1985—1987

Borgholm 4328 4227 4298 —,3 Gotland 27859 27 904 27884 ,0 Olofström 9011 9217 9481 2.6 Karlskrona 28 724 28 459 28 507 —,4 Ronneby 12915 12565 12978 .2 Karlshamn 15 584 15 702 15 646 ,2 Sölvesborg 6 757 6 848 6 722 — .3 Qstra Göinge 6123 6279 6446 2,6 Orkelljunga 4116 4153 4100 —,2 Tomelilla 5171 5222 5305 1.3 Bromölla 4620 4827 4947 3,5 Osby 5449 5461 5672 2,0 Perstorp 4058 4254 4265 2.5 Klippan 7085 7359 7211 .9 Åstorp 5 241 5162 5 771 4,9 Båstad 5 443 5 547 5 556 1,0 Kristianstad 37 943 37 391 37 838 — ,] Simrishamn 9342 . 9078 9191 —,8 Angelholm 14421 14616 14922 1.7 Hässleholm 21804 22 074 22119 ,7 Svalöv 4498 4451 4352 — 1,6 Staffanstorp 5 263 5 316 5 365 1,0 Burlöv 7 244 7 651 7 948 4,7 Vellinge 5995 6119 6187 1,6 Bjuv 6460 6619 6677 1.7 Kävlinge 7085 7066 7007 —,6 Lomma 4533 4511 4559 .3 Svedala 5406 5317 5665 2,4 Skurup 4088 3859 3860 —2.8 Sjöbo 5436 5380 5 577 1.3 Hörby 5 244 5 079 5 152 — ,9 Höör 4393 4438 4508 1,3 Malmö 140234 140960 142273 .7 Lund 49 398 50349 50779 1,4 Landskrona 17444 17465 17 382 —,2 Helsingborg 57 499 57 987 58 552 ,9 Höganäs 7655 7437 7588 —,4 Eslöv 12 477 12 664 12 690 .8 Ystad 11638 11 702 11688 ,2 Trelleborg 15961 16111 16 176 .7 Hylte 5271 5270 5258 —,1 Halmstad 39 946 40023 40596 ,8 Laholm 8 705 8 637 8 689 — .1 Falkenberg 16679 17117 17210 1,6 Varberg 23 537 24070 23 926 ,8 Kungsbacka 14785 15002 15642 2,9 Härryda 8837 8631 9870 5.7 Partille 8 715 8963 9050 1.9 Ockerö 2 766 2 724 2 722 — .8 Stenungsund 9 207 9 207 9 526 1,7 Tjörn 3 708 3918 4227 6,8 Orust 4265 4234 4266 ,0 Sotenäs 3 783 3 758 3 809 ,3 Munkedal 4012 4071 4279 3,3 Tanum 4793 4789 4901 1.1 Göteborg 270077 274386 280836 2,0 Mölndal 28293 30216 27 816 —,8 Kungälv 12224 12636 12892 2,7 Lysekil 6714 6762 6949 1,7 Uddevalla 24816 24160 24310 — 1,0 Strömstad 4 572 4628 4687 1 2 293

• Sida 326
•  Original

Kommun

Dals-Ed Färgelanda Ale Lerum Vårgårda Tranemo Bengtsfors hdeHerud [jHa Edet hdark ' SvenUunga Henhunga Vänersborg Trollhättan Alingsås Borås Ulricehamn Åmål

(Erästorp Essunga håungö Habo Karlsborg (EuHspäng Vara (iötene TÄbro Töreboda Mariestad Lidköping Skara Skövde PUo TTdahohn Falköping KH

Eda Torsby Storfors Hammam Munkfors Forshaga Grums Ådäng Sunne Karlstad Kristinehamn Filipstad Hagos Arvika Säftle

Laxå flaHsberg I)egerhars Hällefors Ljusnarsberg ()rebro Kunna Askersund Karhkoga liora Lindesberg

Antal sysselsatta

1985

2486 3243 7822 7795 3716 6139 6394 4254 4103 14049 4809 4445 18568 30297 13486 53788 10277 5742

2070 2220 2686 3058 3860 2913 8577 6102 5215 4026 12587 17181 9985 27593 3453 6513 14837

4060 4321 7285 1530 5200 2349 3911 4745 4485 5912 45478 13595 6407 8077 12607 8848

4191 7680 4655 4612 2620 63189 7368 4661 19017 4302 11758

1986

2405 2945 7536 7933 3719 6075 6459 4250 4122 14097 4708 4465 18956 31043 13652 54200 10401 5744

2077 2312 2693 3049 3912 2897 8492 5932 5445 3960 12836 17492 9989 28058 3415 6355 14839

4034 4393 7203 1522 5150 2408 3836 4671 4544 5951 46368 13583 6375 7933 12431 8863

4185 7648 4569 4528 2570 63062 7637 4601 19194 4269 11857

1987

2408 2876 7820 8043 3761 6218 6413 4474 4183

14231 4809 4456 18817 31887 13777 54848 10316 5845

2038 2286 2765 3157 3772 2923 8637 6135 5450 4035 12961 17564 10148 28456 3430 6636 14950

4060 4019 7413 1532 4891 2430 3587 4522 4589 5965 47265 13457 6261 7708 12635 8962

4199 7760 4573 4481 2473 64387 7581 4505 19008 4240 11853

Förändring antal _ sysselsatta Bilaga 1:1 % per år 1985—1987

—15

| L)!

.—

. —tv

___-IQ

I ___—___-

N &xlONlåkOOO-Axom— a—w—boams—Nqo—xpab avomooo—m—iowwN—o—wmoo omo—ou—oaoo—ao—to—tow

|__-___.

1 nu

| 1..— _NA—w

1 J” "'

1 N .—

....—

• Sida 327
•  Original

Kommun

Skinnskanebcrg Surahammar Heby Kungsör Hauaahanunar Norberg Västerås Sda Fagersta Kömng Arboga

Vansbro Malung (]agncf Leksand llättvik (yrsa Alvdalen Smed jebackcn hdora FMun Bodänge Säter Hedemora Avesta Ludvika

Ockdbo Hamm ()vanäker Nordanstig ljusdal Gävh Sandviken Söderhamn BoHnäs lludiksvaH

Ånge

Thnrå Hänikand Sundsvan Kramfors Soneheå ()rnsköldsvik

Ragunda Bräcke Krokom Strömsund Åre Berg Hädedden Ostersund

Nordmaling Bjurholm Vinddn Robutäbm Norsjö hdam Storuman Sorsele I)orotea Vännäs

Antal sysselsatta

1985

1946 4444 4965 2958 7845 2171 65398 9713 7769 14055 7444

3242 5810 3299 5660 4227 2666 3555 5228 10824 27596 25103 4755 8140 11537 14923

2609 5530 6299 4109 9203 47370 20009 14521 13452 18855

6064 6323 14643 50808 10999 11843 29767

2909 3634 4865 7089 4634 3342 5818 33558

3170 1211 2613 3115 2340 1822 3666 1601 1442 2912

1986

1952 4264 4821 3012 7705 2164 65277 9620 7948 14341 7310

3380 5876 3171 5607 4161 2635 3611 5263 10950 27522 25451 4581 8067 11520 14724

2610 5986 6499 3995 9191 47456 19508 14313 13332 18842

6040 6194 14691 51448 10998 11633 29624

2908 3418 4896 7109 4490 3343 5742 33775

2960 1130 2525 3299 2439 1784 3468 1587 1463 2875

1987

1972 4228 4924 3089 7456 2229 66139 9553 8007 14360 7343

3334 5889 3214 5726 4186 2640 3600 5201 10935 27812 25618 4530 8037 11613 14906

2519 6060 6518 4009 9117 47811 19561 14390 13349 18861

6196 6305 14499 51854 11098 11720 29556

2826 3375 4786 7036 4625 3319 5678 34292

2945 1079 2552 3362 2588 1733 3504 1602 1478 2865

Förändring antal _ sysselsatta Bilaga 1 2 l % per år 1985—1987

I P

xi—uröolösuwurf—ohmxi

| _NN

__...I

1

| . 34.— ' _WOAOÖUIWOMMOQJQA

| 1 ___—:p..—

| ogZA'C—uuquu'w'uxtli

....l l.. &Uu'b'Ob-L—

- . ?”.—' _meu—Aoocx-c—

KQNM'JJ—UIUJ ——

'oolv'ow'uiqt—Jxo'w'asa—

| _.

• Sida 328
•  Original

Kommun

Vilhelmina Åsele Umeå Lycksele Skellefteå

Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Overkalix Kalix Overtomeå Pajala Gällivare Alvsbyn Luleå

Piteå Boden Haparanda Kiruna

Riket totalt

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB) (UMDAC). Uppgifterna avser samtliga Förvärvsar- betande.

Tabell 15 Sysse/sättningsgrad båda könen 16 —-64 år i landets samtliga

Antal sysselsatta

1985 1986 3742 3660 1842 1780 48503 50022 7490 7575 37679 37660 3790 3766 1931 1863 3549 3592 2034 1981 8919 9088 2334 2302 3421 3389 12252 12256 3993 3895 38615 39374 18271 18016 14940 14761 3720 3687 13925 13820

1987

3591 1741 50863 7530 37569

3729 1866 3425 1938 8945 2399 3366 11789 3972 40146 18179 14843 3704 13685

4272942 4313014 4355838

kommuner I 985 — 1987 (%)

Kommun

Upplands-Väsby Vallentuna Osteråker Värmdö Järfälla Ekerö Huddinge Botkyrka Salem Haninge Tyresö Upplands-Bro Täby Danderyd Sollentuna Stockholm Södertälje Nacka Sundbyberg Solna Lidingö Vaxholm NornäUc Sigtuna Nynäshamn Håbo Alvkarleby Tierp Uppsala Enköping Osthammar

1985

84.4 83,3 82,0 84.2 83.8 84.1 83.8 80.1 83,5 83,2 83.5 83.7 83.6 80,6 83.8 80,1 80,0 83.0 83,5 80,2 82.0 83.8 78,8 82,5 82.7

81.8 79,4 77,0 78,9 78,5 79,6

1986

85,4 84,0 82,4 848 84.4 84.9 84.2 81.1 84,4 84,2 84.5 83.5 84,3 80,6 84,7 81.3 80,6 83,4 84,6 81,6 82.9 85.1 80.0 83,4 83,9

83,1 80,4 78.3 79.6 79.3 80.4

Förändring antal sysselsatta % per år1985 —1987

I N N N

1 N_— 1 | INI._I._

o orob'lnoba'o'oo-h—i—hboki'oo Luis—ooo

._

1987

85,3 84.1 83,2 84.2 84.7 84.9 84.3 81.4 84.6 84.7 84.3 83.6 84.4 80,9 84.6 81,8 81.2 83.4 84.4 81.7 83.1 85,2 80.8 83.9 83.8

82,7 80.8 79,6 80.1 80,0 80,4

Prop. 1989/90: 76 Bilaga H

• Sida 329
•  Original

__Taf— Prop. 1989/90: 76

Kommun 1987 _ M Bllaga 121 Vingåker 78,7 80.6 80.5 Nyköping 79,5 80,4 81,2 Oxelösund 78.3 78.7 78.6 Flcn 78.2 79.5 79.1 Katrineholm 78.1 79.5 79.9 Eskilstuna 76.9 77.5 78,1 Strängnäs 79.6 80,1 80.5 Ödeshög 75,2 75.5 77.1 Ydre 76,5 77.2 77.7 Kinda 78.8 79.1 80.6 Boxholm 77.8 78.6 79.3 Åtvidaberg 79.9 80,5 81,3 Finspång 79,0 79,4 80.1 Valdemarsvik 77.4 78,4 79,7 Linköping 80.4 80.8 80.8 Norrköping 80,4 80,8 80,7 Söderköping 82.2 82,1 82,2 Motala 78.6 78.7 79.2 Vadstena 81.4 81.9 81.0 Mjölby 78,2 79,2 79.8 Aneby 79.3 80,0 79.6 Gnosjö 85,5 87,2 88,1 Gislaved 84,7 85.7 86.2 Vaggeryd 80,8 82.1 83,3 Jönköping 79,5 80,1 81 ,0 Nässjö 79,5 80,1 80,9 Värnamo 83.5 84.8 85.7 Sävsjö 78.7 79.0 79.7 Vetlanda 79.2 79.6 81,5 Eksjö 80.6 81.0 81.4 Tranås 77.3 77,9 79,2 Uppvidinge 77.8 79.3 79.1 Lessebo 82.0 82,4 82,5 Tingsryd 77.3 78.2 78.9 A_lvesta 81.1 81.9 82.2 Almhult 79,7 80.5 81.1 Markaryd 77,2 78,1 79.5 Växjö 80.5 81,5 81,7 Ljungby 81,0 81,7 82.4 Högsby 76,9 77,1 78,0 Torsås 75,4 76,8 76,8 Mörbylånga 80.8 81.0 81,3 Hultsfred 78.6 79.1 79.2 Mönsterås 77,4 78.2 80.0 Emmaboda 79.4 80,6 80,3 Kalmar 80,0 80.9 81.6 Nybro 79,4 80.3 81,1 Oskarshamn 77,4 78.6 79.4 Västervik 78.7 79.4 80. Vimmerby 77.8 78.5 80.3 Borgholm 76.5 76.3 76,7 Gotland 80.6 81.2 81,0 Olofström 78.2 79.9 80,7 Karlskrona ' 77.3 77,6 78,5 Ronneby 76,0 76,0 77,9 Karlshamn 77,3 78,2 78,7 Sölvesborg 77.2 77.3 77,7 Qstra Göinge 77,9 79,2 80.1 Orkelljunga 76,7 77.6 77.9 Tomelilla 77,8 78.7 80.3 Bromölla 77.9 79,3 80,9

Osby 78.0 79.2 80.8 297

• Sida 330
•  Original

Kommun Antal sysselsatta Förändring antal sysselsatta 1985 1986 1987 % per år 1985—1987 Perstorp 78,1 78,7 78,6 Klippan 75,4 77,1 78,2 Åstorp 78.5 79,7 81.1 Båstad 76.9 77.7 78.6 Kristianstad 78,6 79,1 79,9 Simrishamn 79,4 79,4 80,5 Angelholm 78.5 78.8 79.4 Hässleholm 77,0 77,6 78,6 Svalöv 77,6 79,0 79,0 Staffanstorp 83.1 83,1 83,1 Burlöv 81.2 82.0 82,6 Vellinge 80.9 81,0 81.6 Bjuv 79,3 80,9 80,7 Kävlinge 82,7 83,2 83,0 Lomma 81,2 81,9 82.3 Svedala 82.4 83,3 84,0 Skurup 78.2 78.5 78.8 Sjöbo 78.9 79.2 79.8 Hörby 80,9 81.8 81,9 Höör 79.9 81,0 81,1 Malmo 75,6 76,1 76,4 Lund 78.2 78.5 78.6 Landskrona 76.6 76.8 77.3 Helsingborg 76.3 77,9 78,3 Höganäs 76,6 77.5 78.4 Eslöv 80.9 81.5 81.1 Ystad 78,5 79.0 80.0 Trelleborg 79,6 80,0 80,7 Hylte 81.9 82.3 83.5 Halmstad 78,6 79,3 79,4 Laholm 79,4 79,5 80,1 Falkenberg 79,5 80,7 81 ,] Varberg 80.2 81,2 81.8 Kungsbacka 80.8 81,7 82,3 Härryda 82.2 82,6 83,4 Partille 79,5 80,4 82.6 Ockerö 80.7 80.7 82.4 Stenungsund 78.4 80.1 81.4 Tjörn 77,5 79,9 81.1 Orust 77,7 78.4 79.3 Sotenäs 79.0 79.2 79,8 Munkedal 76.9 77.6 78.5 Tanums 78,2 79.4 79.1 Göteborg 76.8 78.1 78.5 Mölndal 82.4 82.6 83,7 Kungälv 81.1 82.1 83.0 Lysekil 77.3 77,6 79,3 Uddevalla 78.5 79.9 79.6 Strömstad 77.1 77.7 76.3 Dals-Ed 78.5 76,2 77,6 Färgelanda 81,8 80.1 81 .1 Ale 80,7 82,2 83.2 Lerum 80.8 81.6 82.1 Vårgårda 78.7 79.3 80.3 Tranemo 84.9 85.9 86.1 Bengtsfors 82.5 83,5 82,5 Mellerud 77.8 78.0 79.7 Lilla Edet 79.4 79,9 80.7 Mark 82,5 82,8 83.9 Svenljunga 81.4 82.4 83.1 Herrljunga 79.4 81.1 81.3 Vänersborg 83.3 84.2 84.5

• Sida 331
•  Original

Bilaga 1: 1

Kommun 1985 1986 1987 Trollhättan 81,4 82,6 83,0 Alingsås 79,7 80.2 81.0 Borås 81,4 82,4 82,9 Ulricehamn 83,0 84.3 84.7 Åmål 77.1 78.3 79.3 Grästorp 79,4 81,2 81,5 Essunga 81 .2 82.9 83.6 Mullsjö 79.6 79,6 81,0 Habo 83.0 83.0 84.6 Karlsborg 79,3 79.5 80.3 Gullspång 76.8 77.3 79.4 Vara 81,1 81,4_ 82,1 Götene 81.1 81,6 83,0 Tibro 77.8 80,0 81,0 Töreboda 76,3 77,0 78.5 Mariestad 80.2 81.7 82,4 Lidköping 80,0 81.6 82.3 Skara 83.9 83.5 83.8 Skövde 81,2 82,4 83,4 Hjo 78,0 79.3 80.4 Tidaholm 81,1 81,2 82.7 Falköping 80,6 81.3 82,1 Kil 79,1 80.0 80.5 Eda 74,0 73,9 72,8 Torsby 75.8 75,9 77,1 Storfors 76,2 77,4 78,2 Hammarö 81,6 82.6 82,9 Munkfors 76.0 78,4 79,6 Forshaga 80,4 80,6 79,8 Grums 79.1 79,4 79,7 Årjäng 76,5 76,6 76,1 Sunne 78.3 79,1 79,1 Karlstad 79.2 80.4 80.9 Kristinehamn 80.5 81.3 81.1

Filipstad 76,6 77,6 77,1 Hagfors 78,1 78,1 78,3 Arvika 76.8 77,3 77,7 Sällle 76.9 77.4 78.0 Laxå 78.4 78,2 79,2 Hallsberg 79.3 79.5 79.9 Degerfors 77.9 78.7 79.2 Hällefors 76.5 77.0 78.2 Ljusnarsberg 73,4 74,8 73,5 Orebro 79,4 79,9 80.6 Kumla 80,3 80,4 81,6 Askersund 79,8 80,3 80,2 Karlskoga 78.8 80.1 80.6 Nora 80.9 80.2 81.1

Lindesberg 80.5 81 .0 81 ,6 Skinnskatteberg 74,4 76.0 75.8 Surahammar 79.5 78,6 78,8 Heby 77.7 77.2 78.7 Kungsör 76.3 77.2 77.7 Hallstahammar 76.6 77.6 78,3 Norberg 76.9 78,2 79,2 Västerås 79.5 79.8 80.5 Sala 79.1 79.2 79.5 Fagersta 76.8 77.3 78,1 Köping 77.1 78.8 79.4 Arboga 77,7 77.8 79.1 Vansbro 73.9 76.7 77.2 Malung 76.9 78.1 78.7

Gagnef 75,2 76,5 77,4 Leksand 77.5 78.0 78.6

• Sida 332
•  Original

Bilaga 1:1

Kommun

Rättvik ()rsa Alvdalen Smedjebacken Mora Falun Borlänge Säter Hedemora Avesta Ludvika

Ockelbo Hofors Ovanåker Nordanstig Ljusdal Gävle Sandviken Söderhamn Bollnäs Hudiksvall Ånge Timrå Härnösand Sundsvall Kramfors Sollefteå Ornsköldsvik

Ragunda Bräcke Krokom Strömsund Åre Berg Härjedalen Ostersund Nordmaling Bjurholm Vindeln Robertsfors Norsjö Malå Storuman Sorsele Dorotea Vännäs Vilhelmina Åsele Umeå Lycksele Skellefteå Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Overkalix Kalix Overtomeå Pajala Gällivare Alvsbyn Luleå Piteå Boden

1985

73,6 74.0 75.0 76.2 79,9 81,0 77.6 80,9 79,4 75,6 76.3

76.7 72,2 78.5 75.2 74.5 79.4 77.2 77.4 78,0 78,1 76,4 77,3 79.8 79,0 76,4 76,9 78,5 75,4 78,1 79,6 74,2 79.4 75.6 75.9 81.0

77.9 73,7 76,2 79,0 76,5 75,3 73.0 74.1 73,0 78,3 72,3 73,4 80,1 78.8 79,4

75.2 79,6 79,4 70,8 75,4 65,8 66,9 77,1 74,4 78.2 78,7 80,6

1986

74,6 75.8 76.8 77,5 81.0 81.7 78.3 82.0 80.1 76.3 77,6

77.6 75,0 80,1 75,2 74,9 80,0 77.7 77.8 78.5 78.8 78,1 77.8 80.3 79.9 77,2 77,9 79.2

76.3 78,5 79,8 74,8 80,0 76.8 76.5 81.8

78.6 75.7 77,2 79,9 76,7 75,8 73,5 74,8 73,7 80.3 73.1 75.2 80,9 79,6 80.3

75,9 78,9 78.9 71,3 76,8 67.0 67,3 77.8 75,4 79,4 79,0 80,9

1987

75.9 76.8 76.8 77.9 81,3 82.0 79.4 81.6 80.0 76,5 77.9

78.4 74.3 80,3 76.4 75.8 80.6 78.0 77,7 79.8 79,1 77,5 78.9 81 . 1 80.8 78,4 78.9 79.8

77,9 79.0 80,4 76,0 80,3 77,9 77,7 82.1

79.6 76,4 78,7 80.4 78.9 77,2 74,7 76.6 73.8 81,3 73.7 75,7 81.5 80.3 80.4

77.5 80.5 79.2 72,2 77,4 68,2 67,9 77,6 78.3 79.8 79,0 81,3

• Sida 333
•  Original

Kommun 1985 1986 1987 _ Bilaga 1: 1 Haparanda 62,8 63,0 63.8 Kiruna 73,7 74.8 74.1 Riket totalt 79,2 80,1 80,6

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB). (UMDAC). Uppgifterna avser samtliga förvärvsar- betande.

Tabell 16 Arbetslöshet [ kommuner och län. 1986 — 1989

Län/kommun Gcnom- 1986 — Genom- l989* snitt 1988 snitt Antal % Antal % Stockholms län 11542 1.10 7 789 . 73 Upplands-Väsby 189 .81 116 .47 Vallentuna 92 .72 54 .38 Osteråker 139 .79 124 .63 Värmdö 102 .79 59 .42 Järfälla 317 .81 214 .54 Ekerö 41 .37 23 . 19 Huddinge 431 .88 255 .51 Botkyrka 451 .99 336 .71 Salem 42 .51 22 .26 Haninge 264 .62 182 .42 Tyresö 184 .81 107 .44 Upplands-Bro 109 .81 85 .61 Täby 273 .75 134 .35 Danderyd 88 .48 43 .23 Sollentuna 219 .67 147 .43 Stockholm 5 755 1.35 4001 .93 Södertälje 983 1.84 718 1.32 Nacka 398 1.01 229 _55 Sundbyberg 220 1.13 150 .72 Solna 365 1.08 247 .73 Lidingö 166 .66 103 .41 Vaxholm 33 .79 23 .53 Norrtälje 343 1.32 199 .74 Sigtuna 217 1.07 140 .66 Nynäshamn 107 .79 69 .49 Uppsala län 2834 I. 75 I 8 I 4 1.08 Håbo 95 1 .02 54 .52 Alvkarleby 134 2.35 127 2.26 Tierp 241 2.06 155 1.34 Uppsala 1718 1.69 1 114 1.05 Enköping 447 2.17 248 1.17 Osthammar 195 1.51 111 .85 Södermanlands län 3 201 2.04 1 84 9 I . [7 Vingåker 78 1.33 49 .82 Nyköping 558 1.38 348 .86 Oxelösund 136 1.53 133 1.52 Flen 185 1.76 103 .99 Katrineholm 331 1.68 168 .85 Eskilstuna 1569 2.77 876 1.55 Strängnäs 340 2.22 171 1.07 QStergöt/ands län 4 766 1. 93 2532 1. 02 Odeshög 45 1.29 19 .56 Ydre 38 1.54 20 .83 Kinda 100 1.71 69 1.18 Boxholm 38 1.14 16 .47

*.Genomsnitt jan.—maj månad. (Vissa tekniska problem i samband med omlägg- mng av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas). 301

• Sida 334
•  Original

Bilaga 1:1

Län/kommun

Åtvidaberg Finspång Valdemarsvik Linköping Norrköping Söderköping Motala Vadstena Mjölby Jönköpings län Aneby Gnosjö Gislaved Vaggeryd Jönköping

Nässjö Värnamo Sävsjö Vetlanda Eksjö

Tranås Kronabengs [än Uppvidinge Lessebo Tingsryd

Alvesta Almhult Markaryd Växjö Ljungby Kalmar län Högsby Torsås Mörbylånga Hultsfred Mönsterås Emmaboda Kalmar Nybro Oskarshamn Västervik Vimmerby Borgholm Gotlands län Gotland Blekinge län Olofström Karlskrona Ronneby Karlshamn Sölvesborg Kristianstads län Ostra Göinge Orkelljunga Tomelilla

Bromölla Osby Perstorp Klippan Åstorp

Genom- 1986 —

snitt 1988 Antal %

81 1.05 258 1.72 117 2.28 1 507 1.99 1 623 2.17

82 1.08 598 2.36

35 .78 237 1.50 3103 1.68

73 1.83 11 .19 133 .74

66 .92 1498 2.24 263 1.41 163 .84

88 1.29 285 1.70 169 1.59 348 3.22 1609 1.50

83 1.38 79 1.52 97 1.18 102 .88

93 .96 180 2.65 750 1.75 222 1.33 2851 1.96 116 2.80

87 1.95 59 .78 195 1.91 205 2.56

99 1.48 594 1.74 197 1.55 458 2.68 504 2.08 216 2.25 1 14 1.80 776 3.23 776 2.23

2 786 2. 99 268 2.74 1054 2.93 514 2.87 647 3.25 300 3.12 3527 2. 06 166 1.83

70 1.27 167 2.32 192 2.53 149 1.84

56 1.22 258 2.60 184 2.32

Genom- snitt

Antal

32 146 63 849 813

60 329 11 96 1577 32

9 54 39 827

133 94 34 70 69 212 841 31 54 40

47 47 65 443 109 1625 44 53 46 67 135

46 414 138 202 270

89 111 501 500

1569 145 592 286 368 175 1971 77 41 7086

80 40 22 198 102

1989'

%

.41 1.00 1.23 1.10 1.08

.76 1.29 .24 .60 .84 .80 .15 .29 .54 1.21

.72 .48 .49 '.42 .65 1.99 .77 .52 1.04 .49 .40 .49 .98 .99 .65 1.12 1.1 1 1.20 .59 .67 1.70 .70 1.19 1.09 1 . 19 1.13 .93 1.75 1.44 1.44

1. 70 1.49 1.68 1.62 1.85 1.79 1.14 .84 .73 1.55 1.03 .49 .48 1.99 1.25

• Sida 335
•  Original

Län/kommun Genom- 1986— Genom- 1989* _ snitt 1988 snitt Bllaga 1:l Antal % Antal %

Båstad 74 1.02 51 .68 Kristianstad 954 2.21 558 1.28 Simrishamn 220 1.86 129 1.11 Angelholm 407 2.12 208 1.03 Hässleholm 623 2.10 347 1.16 Malmöhus län 12 024 2. 52 7 I 70 I . 48 Svalöv 121 1.59 54 .69 Staffanstorp 138 1.18 70 .59 Burlöv 203 2.1 1 90 .92 Vellinge 240 1.45 122 .68 Bjuv 149 1.68 51 .57 Kävlinge 161 1.21 64 _45 Lomma 107 .96 78 .69 Svedala 161 1.52 82 .75 Skurup 197 2.58 132 1.68 Sjöbo 231 2.55 119 1.28 Hörby 130 1.72 79 1.04 Höör 121 1.79 57 .80 Malmö 5004 3.39 2950 2.01 Lund 1357 2.51 836 1.48 Landskrona 602 2.74 385 1.75 Helsingborg 1 522 2.28 1006 1.48 Höganäs 213 1.60 138 1.02 Eslöv 317 1.93 179 1.06 Ystad 409 2.83 300 2.02 Trelleborg 627 2.90 363 1.65 Ila/lands län 2541 I. 70 1688 1.09 Hylte 74 1.15 48 .75 Halmstad 1066 2.21 619 1.25 Laholm 232 1.83 134 1.04 Falkenberg 364 1.71 241 1.10 Varberg 471 1.66 365 1.25 Kungsbacka 329 1.03 274 .80 Göteborgt och Bohus län 9 953 2.15 7260 1.54 Härryda 150 .92 117 .67 Partille 273 1.41 184 .92 Ockerö 65 1.03 40 .61 Stenungsund 165 1.44 128 1.07 Tjörn 97 1.25 89 1.09 Orust 107 1.39 89 1.10 Sotenäs 108 2.11 60 1.15 Munkedal 130 2.01 79 1.19 Tanum 107 1.65 74 1.11 Göteborg 7137 2.57 5 359 1.92 Mölndal 318 .96 239 .70 Kungälv 222 1.06 153 .71 Lysekil 195 2.19 130 1.44 Uddevalla 794 2.70 428 1.46 Strömstad 72 1.20 72 1.13 ,lllvsborgt' län 4 64 9 I . 75 2826 1.05 Dals-Ed 61 1.99 26 .82 Färgelanda 92 2.06 38 .84 Ale 163 1.08 113 .73 Lerum 299 1.48 159 .74 Vårgårda 95 1.68 54 .91 Tranemo 26 .34 28 .37 Bengtsfors 116 1.68 83 1.20 Mellerud 87 1.41 65 1.06 Lilla Edet 140 1.88 72 .91 Mark 324 1.69 175 .90 Svenljunga 97 1.50 51 .78 Herrljunga 46 83 37 .56 303

Vänersborg 317 1:42 224 .99

• Sida 336
•  Original

Bilaga 1:1

Län/kommun Genom- 1986 — Genom- snht 1988 snnt Antal % Antal Trloänan 617 1.93 388 Alingsås 358 1.87 Borås 1403 2.22 165 Ulricehamn 169 1.28 912 Åmål 230 2.83 93 Skaraborgs län 2 994 1.81) 136 (Erästorp 41 1.17 1 767 Essunga 52 1.52 26 hduugö 54 1.30 -29 Habo 44 .83 34 Karhborg 102 2.17 29 (]uHspång 75 1.95 50 Vara 137 1.37 43 (iötcne 95 1.21 94 Täbro 129 1.88 56 Töreboda 146 2.39 85 hdadenad 305 1.97 107 Lidköping 496 2.28 157 Skara 152 1.39 277 Skövde 714 2.39 113 Hjo 81 1.54 402 Tidahohn 128 1.61 52 Fäköping 233 1.22 55 t-"a"rmland.t län 5 523 3. 18 144 Kil 153 2.15 3447 Eda 155 2.74 89 Torsby 421 4.72 150 Storfors 91 2.84 329 Hammarö 180 2.18 49 Munkfors 123 4.21 63 Forshaga 210 2.99 93 Grunm 126 L99 85 Årjäng 161 2.77 57 Sunne 305 3.96 91 Karlstad 1 607 3.31 209 Kristinehamn 412 2.52 978 FHipmad 258 3.16 343 Hagfors 464 4.55 121 Arvika 533 3.30 389 Säme 314 184 230 Orebro län 4 710 2.83 3 130 Laxå 94 1.90 54 llaHsberg 218 2.14 143 Degerfors 239 3.25 152 HäHeRus 146 243 121 Ljusnarsberg 182 4.72 123 Orebro 2 244 3.04 1 495 Kunna 216 L97 116 Askersund 151 2.25 82 Karhkoga 670 3.06 504 Nora 1 53 2.55 98 Lindesberg 390 2.62 233 1-"ästn1anlandx län 4 174 2.55 2810 Skinnskatteberg 100 3.12 99 Surahannnar 239 3.35 137 Heby 197 2.50 1 59 Kungsör 159 3.06 88 Haugahanunar 325 294 187 ldorberg 119 3.03 57 Vääerås 1786 2.30 1255 Sala 276 2.14 239 Fagersta 231 2.63 105

1989'

% 1.19

.83 1.44 .69 I. 71 1.06 .72 .83 .78 .52 1.06 1.16 .94 .71 1.25 1.75 1.01 1.27 1.00

-—-—-—>—-—-—-u—-n—w.-— ——|g—r——thbJ:——:N_wl__!g 190800in mextomxom——Nrooowqwro i—Jöobsih'xlöslokoi—xl LALIIiaJiQOsOi—di—L-Ai—Goihbomv—

Idh-INO—

• Sida 337
•  Original

,989. Prop. 1989/90: 76

Län/kommun Genom- 1986 — Genom- . snitt 1988 snitt B1laga l:1 Antal % Antal % Köping 499 2.94 330 1.97 Arboga 236 2.61 151 1.68 Kopparbergs län 4 915 2. 83 2 904 1.68 Vansbro 171 3.70 81 1.80 Malung 223 3.10 94 1.32 Gagnef 144 2.47 69 1 . 17 Leksand 218 2.73 93 1.16 Rättvik 223 3.59 145 2.34 Orsa 123 2.85 95 2.24 Alvdalen 198 3.99 176 3.63 Smedjebacken 301 3.67 213 2.61 Mora 245 2.02 112 .91 Falun 683 2.11 375 1.15 Borlänge 861 2.92 580 1.96 Säter 122 1.79 65 .94 Hedemora 222 2.17 128 1.28 Avesta 472 3.09 218 1.46 Ludvika 700 3.86 448 2.54 Gävleborgs län 5 75 5 3.19 3 272 1. 83 Ockelbo 104 2.71 65 1.69 Hofors 158 2.04 99 1.29 Ovanåker 259 3.16 206 2.55 Nordanstig 200 2.95 95 1.42 Ljusdal 573 4.59 387 3.14 Gävle 1 564 2.75 698 1.23 Sandviken 805 3.17 435 1.74 Söderhamn 713 3.80 381 2.08 Bollnäs 566 3.30 420 2.49 Hudiksvall 805 3.48 477 2.06 Västernorrlands län 4 282 2.62 3 261 2. 02 Ånge 175 2.26 154 2.09 Timrå 438 3.80 306 2.61 Härnösand 397 2.37 337 2.02 Sundsvall 1486 2.45 1043 1.72 Kramfors 452 3.09 373 2.60 Sollefteå 503 3.35 427 2.94 Ornsköldsvik 825 2.22 615 1.69 Jämtlands län 2 3 72 2. 90 1 643 2. 02 Ragunda 125 2.98 83 2.09 Bräcke 108 2.15 95 1.93 Krokom 225 2.78 160 1.97 Strömsund 422 4.36 261 2.81 Åre 185 3.17 141 2.39 Berg 150 3.02 97 2.02 Härjedalen 276 3.64 219 2.96 Ostersund 875 2.39 576 1.56 Västerbottens län 4 303 2. 78 2 942 1. 90 Nordmaling 101 2.24 35 .77 Bjurholm 55 3.17 36 2.19 Vindeln 69 1.81 37 1.01 Robertsfors 71 1.60 27 .60 Norsjö 80 2.41 64 2.00 Malå 110 4.21 60 2.42 Storuman 257 5.02 204 4.24 Sorsele 85 3.97 55 2.77 Dorotea 90 4.16 60 2.82 Vännäs 94 1.89 33 .66 Vilhelmina 225 4.30 248 4.97 Åsele 77 3.12 58 2.49 Umeå 1369 2.40 804 1.35

• Sida 338
•  Original

Län/kommun Genom- 1986— Genom- 1989* PrOp' 1989/90:76

snitt 1988 snitt Bllaga 1: 1 Antal % Antal % Lycksele 229 2.61 161 1.88 Skellefteå 1 381 2.98 1 049 2.28 Norrbottens län 7 840 4. 60 6 65 7 3. 92 Arvidsjaur 250 4.97 234 4.78 Arjeplog 91 3.70 58 2.50 Jokkmokk 154 3.54 141 3.28 Overkalix 148 5.03 135 4.87 Kalix 606 5.06 542 4.55 Overtomeå 264 7.21 190 5.39 Pajala 501 9.51 455 8.86 Gällivare 777 4.88 750 4.93 Alvsbyn 357 6.02 256 4.42 Luleå 1 404 3.09 1 120 2.42 Piteå 879 3.65 813 3.27 Boden 510 2.79 383 2.09 Haparanda 468 7.59 369 5.83 Kiruna 1401 7.60 1 193 6.59 Riket . 113 043 2.14 72860 1.36

Källa: AMS register över arbetsökande (UMDAC)

Tabell 17 Kommunernas ”självförsörjningsgrad'"år 1987

(Index där värdet 100.0 innebär att antalet sysselsatta i kommunen = antalet för- värvsarbetande som bor i kommunen). Rangordnade värden.

Kommun 1987 Solna 1836] Stockholm 1486 Göteborgs 1259 Malmö 125.0 Sigtuna 1 19.9 Olofström 118.8 Fagersta 1 18.4 Karlstad 1 18.3 Trollhättan 117.4 Perstorp 1 15.2 Lund 1 14.5 Kalmar 1 13.2 Skövde 1 12.7 Ostersund 111.5 Växjö 1 10.1 Helsingborg 109.4 Karlskoga 1092 Luleå 109.2 Borlänge 1086 Bengtsfors 108.5 Danderyd [07.9 Mora 107.4 Munkfors 107.2 Laxå [07.2

' Antalet sysselsatta med arbetsplats i kommunen dividerat med antalet förvärvsar- betande som bor 1 kommunen multiplicerat med 100. (Solna kommun hade t.ex. 83.6 % fler sysselsatta än förvärvsarbetande som bodde i kommunen.) Källa: ÅRSYS 1987 (SCB) 306

• Sida 339
•  Original

Kommun [987

Bllaga [:1

Kristianstad [07.0 Lycksele [06.8 Linköping [06.4 Norrköping [06.4 Umeå 106.3 Ludvika 106.3 Köping [06.1 Skara [05.8 Härnösand [05.6 Orebro [05.6 Västerås [05.2 Jönköping [05.0 Sundsvall [05.0 Hofors [04.6 Emmaboda [04.0 Gävle [03.7 Oskarshamn [03.6 Eksjö [03.6 Ånge [03.0 Värnamo [02.9 Almhult [02.9 Tranås [02.8. Halmstad [02.8 Torsby [02.8 Gnosjö [02.7 Borås [02.5 Uddevalla [02.5 Falun [02.4 Malung [02.4 Arboga [02.3 Hudiksvall [01.3 Karlskrona [01.2 Landskrona [01.2 Ljungby 101 .2 Gislaved [01.2 Eskilstuna [01.1 Hultsfred [00.9 Säflle [00.9 Kristinehamn [00.8 Vara [00.7 Filipstad 99.9 Markaryd 99.7 Avesta 99.7 Kiruna 99.7 Katrineholm 99.6 Mariestad 99.5 Nässjö 99.2 Skellefteå 99.1 Sandviken 98.9 Söderhamn 98.9 Sundbyberg 98.8 Karlshamn 98.7 Ornsköldsvik 98.6 Burlöv 98.6 Sollefteå 98.5 Norsjö 98.4 Tidaholm 98.4 Hällefors 98.4 Arvika 98.3 Hedemora 98.3 Mölndals 98.2 Varberg 98.2 Stenungsunds 98.1 Vetlanda 97.9 Karlsborg 97.8 Boden 97.8 307

• Sida 340
•  Original

Kommun

Jokkmokk Vänerhorg Gällivare Ovanåker Ystad Västervik Bollnäs Tibro Lidköping Lysekils Gotland Lindesberg Arjeplog Åre Kramfors Hagfors Gullspång Uppvidinge Årjäng Eda Motala Sävjsö Uppsala Strömstads Härjedalen Hallsberg Falkenberg Kalix Strömsund Vilhelmina Ljusdal Södertälje Sorsele Arvidsjaur Vimmerby Overtomeå Hylte Flen Nybro Tranemo Ostham mar Herrljunga Åsele Simrishamn Dals-Ed Vadstena Qxclösund Overkalix Alvdalen Angelholm Falköping Ronneby Vansbro Eslöv Pajala

Bjuv Hässleholm Haparanda Dorotea Finspång Götcnc Båstad Pheå Storuman Sunne Klippan

[987

97.7 97.6 97.5 97.3 97.2 97.2 96.9 96.6 96.6 96.5 96.4 96.3 96.3 96.0 95.9 95.9 95.9 95.9 95.8 95.6 95.5 95.4 95.3 95.3 95.2

'95.[

95.0 95.0 94.9 94.7 94.7 94.7 94.6 94.5 94.3 94.3 94.2 94.1 94.1 93.9 93.8 93.7 93.5 93.3 93.1 92.9 92.9 92.8 92.8 92.7 92.4 92.4 92.4 92.3 92.3 92.3 92.2 92.0 92.0 91.7 91.5 91.5 91.4 91 .3 90.9 90.8

• Sida 341
•  Original

Kommun [987 B'l l [ Örkelljunga 90.8 laga ' Trelleborg 90.8 Sala 90.6 Robertsfors 90.6 Boxholm 90.5 Åmål 90.2 Tanums 89.8 Tomelilla 89.8 Ljusnarsberg 89.7 Sotenäs 89.5 Mjölby 89.1 Nyköping 88.5 Ulricehamn 88.1 Mellerud 87.9 Leksand 87.9 Grums 87.9 Åstorp 87.8 Sölvesborg 87.1 Ragunda 87.1 Malå 87.0 Rättvik 87.0 Hallstahammar 86.8 Valdemarsvik 86.8 Tierp 86.6 Ostra Göinge 86.4 Högsby 85.7 Alvsbyn 85.7 Aneby 85.5 Mark 85.4 Alingsås 85.2 Nora 85.1 Alvesta 84.5 Borgholm 84.5 Enköping 84.2 Osby 84.1 Svenljunga 84.1 Bräcke 83.9 Lessebo 83.9 Vaggeryd 83.7 Tingsryd 83.7 Kumla 83.5 Norrtälje 83.5 Mönsterås 83.5 Kinda 83.4 Vindeln 83.2 Kumla 83.5 Norrtälje 83.5 Mönsterås 83.5 Kinda 83.4 Vindeln 83.2 Berg 2.[ Töreboda 82.1 Torsås 82. Odeshög 81.5 Laholm 81.4 Smedjebacken 81.3 Ockelbo 81.1 Vingåker 81.1 Munkedals 80.8 Askersund 80.6 Alvkarleby 80.5 Skinnskatteberg 80.5 Bjurholm 80.0 Säter 79.9 Strängnäs 79.5 Hörby 79.5 309

• Sida 342
•  Original

Bilaga 1:[

Kommun

Nordmaling Bromölla Åtvidaberg Degerfors Mullsjö Orsa Hjo

Höör Vårgårda Heby Färgelanda Nordanstig Essunga Nynäshamn Kungsör Surahammar Sjöbo Huddinge Kungälvs Ydre Sollentuna Söderköping Norberg Krokom Höganäs Svalöv Gagnef Hammarö Vännäs Härryda Vaxholm Habo Grästorp Timrå Kil Mörbylånga Lilla Edet ()rust Nacka Tjörns Upplands—Väsby Järfälla Svedala Forshaga Skurup Storfors Kävlinge Ale Haninge Lidingö Upplands—Bro Kungsbacka Partille Staffanstorp Täby Botkyrka Osteråker Värmdö Ockerö Lomma Ekerö Lerum Tyresö Vallentuna Vellinge Håbo Salem

• Sida 343
•  Original

Figurer Prop. 1989/90. 76 Bilaga 1: 2 Innehållsförteckning Figur [: Årlig relativ befolkningsförändring, län, 1986— [989 Figur 2: Årlig relativ befolkningsförändring, kommuner, 1986-— 1988 Figur 3: Årlig relativ befolkningsförändring, län, 1981—1985 Figur 4: Årlig relativ befolkningsförändring, kommuner, [981— [985

Figur 5: Årlig relativ total nettoflyttning, [än, 1986— [988 Figur 6: Årlig relativ total nettoflyttning, kommuner, 1986—1988 Figur 7: Årlig relativ total nettoflyttning, län, 1981—1985 Figur 8: Årlig relativ total nettoflyttning, kommuner, 1981—1985 Figur 9: Årligt relativt födelseöverskott, län, 1986—1988 Figur 10: Årligt relativt födelseöverskott, kommuner, 1986— [988 Figur 11: Ärligt relativt födelseöverskott, län, 1981—1985 Figur 12: Årligt relativt födelseöverskott, kommuner, 1981—1985 Figur 13: Ärlig relativ total sysselsättningsförändring, [än, 1985—

1987 Figur 14: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, kommuner, [985—1987 ' Figur 15: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, industri, län, 1985—1987

Figur 16: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, industri, kommuner 1985 — [987 Figur 17: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, privata tjäns- ter, län, 1985—1987 Figur 18: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, privata tjäns- ter, kommuner, [985—1987 Figur 19: Årlig relativ total sysselsättningsförändring, offentlig för- valtning och tjänster, [än, 1985 — [987 Figur 20: Årlig relativ total sysselsättningsf'örändring, offentlig för- valtning och tjänster, kommuner, 1985 — 1987 Figur 21: Sysselsättningsgrader, män och kvinnor, [än, 1987 Figur 22: Sysselsättningsgrader, män och kvinnor, kommuner, 1987 Figur 23: Sysselsättningsgrader, män, kommuner, [987 Figur 24: Sysselsättningsgrader, kvinnor, kommuner, [987

Figur 25: Andel arbetslösa (%), [än, 1986 — 1988 Figur 26: Andel arbetslösa (%), kommuner, 1986— [988 Figur 27: Andel arbetslösa (%), län, 1981—1985 Figur 28: Andel arbetslösa (%), kommuner, [981—1985

Figur 29: Självförsörjningsgrad, kommuner, [987

• Sida 344
•  Original

Årlig relativ befolkningsförändring 1986 —89. Prop. 1989/ 90: 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) Bilaga 1. 2

Figur 1

LÄN

Få —0_2 —— % lj —O.l ——- +0.1% & +0.2 —-— +0.5% & +0.6 —— +0.9%

UMD A C 2 UMEÅ mama.... , DNS nA—mngmm 31

• Sida 345
•  Original

Årlig relativ befolkningsförändring 1986 —88. (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.)

KOMMUNER

Figur 2 Bllaga 12

E —0.2 —— % D—OJ __ +0.1% & +o.2 __ +0.3% % +o.4 __ +0.7% +0.9 —— %

UMDAC UMEÅ HnasKoLe—qasinr—as DATDRCEN'TRAL

• Sida 346
•  Original

Årlig relativ befolkningsförändring 1981 ——85. Prop. 1989/902 76 (Årlig procentuell förändring mot 1980 års värde.) Bilaga 1. 2 Figur 3 '

2-0.4 __ % & —0.2 —— —0.3% iii—0.1 —— +0.1% % +0.2 —— +0.3%

UMDAC UMEA HUSBKGLEFEGIDNI DATOREENTRAL 314

• Sida 347
•  Original

Årlig relativ befolkningsföråndring 1981 —85. PI'OD- 1989/902 76 (Årlig procentuell förändring mot 1980 års värde.) Bilaga 1- 2 Figur 4 '

KOMMUNER

% —0.4 — —— % % —0.2 — — +0.3% D —0.l — — +O.l% & +0.2 — —— +0.3%

%

UHDÅC 3 l 5 UMEÅ HUGSKDLEIEGIDNS DATDRCENTRAL

• Sida 348
•  Original

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1986—88. PrOP- 1989/903 76 Procent av befolkning 1985. Bilaga 1. 2 Figur 5 '

% ( 0% D 0 —— +0.2% % > +0.2%

UMDAC 3 16 UMEÅ HUGsKULEREG [ ch uA'roaca—NTRA;

• Sida 349
•  Original

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1986—88. Prop 1989/90; 76 Procent av befolkning 1985. Bilaga 1' 2

Figur 6

KOMMUNER

& ( 0% D 0 —— +0.3% & > +0.3%

UMDAC 31 7 UMEÅ Hussknusngs ' DNS DA'l DRCSNTRA'.

• Sida 350
•  Original

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1981 —85. Prop. 1989/902 76 Procent av befolkning 1980. Bilaga 12 2

Figur 7

lä ( —0.1% i] —0.1 —— +0.1% % > +0.1%

UMDAC UMEÅ magenta—as ' DNS om mat.-mma 318

• Sida 351
•  Original

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1981 —85. Prop. 1989/90: 76 Procent av befolkning 1980. Bilaga 112 Figur8 KOMMUNER

lä ( —0.20%

D —0_20 —— +O.[5% % > +0_15%

UMDAC mer Hmmm.-..- ws Mmmm. 319

• Sida 352
•  Original

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1986 ——88. Prop, 1989/90: 76 Procent av befolknlng 1985. Figur 9 Bilaga 1: 2 LÄN

% ( —0.05 % [i —0.05 —— +0.15% % > +0.15%

UMDAC 320 UNEÅ HDGSKDLEREG [ |:le :IATEIFCEINTRAt.

• Sida 353
•  Original

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1986—88. Procent av befolkning 1985.

KOMMUNER

Prop. 1989/90: 76 Figur 10 Bilaga 1: 2

lä ( —0.15% |:] —0.15 __ +0.15% & > +0.15%

UMDAC 32 1 UMEA HDGSKDLEREGYONS DA'FEIREENTRAL

• Sida 354
•  Original

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1981 — 85. Prop. 1 989/ 90: 76 Procent av befolkning 1980. Bilaga 1: 2 '

Figurl 1

LÄN

% ( —0.1% B —0.l —— +0.l% & > +0.1%

.JMDAC 322 UHEA HUGSKDLEHEGtaNS DATDRCENTRAL

• Sida 355
•  Original

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1981—85. Prop. 1989/90: 76 Procent av befolkning 1980. Bilaga 1. 2 Figur 12 '

KOMMUNER

ä ( —0.20%

—0.20 —— +0.05% > +0.05%

UMDAC 323 UMEÅ HDGSKDLEREG'DNS DATDHCENTHA'.

• Sida 356
•  Original

Årlig relativ förändr. totala Prop. 1989/ 90: 76 s sselsättningen 1985—87. ' . (Ärlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) Figur 13 Bllaga 1' 2

LÄN

D ( +0.2 %

& +0.3 — — +0.7% % +0.8 —— +1.6% +l.7 —— %

UMDAC mer Hmmm. , ONS wmww 324

• Sida 357
•  Original

Årlig relativ förändr. totala Prop. 1989/90; 76

s sselsättningen 1985—87 . . _. ' . ( rlig procentuell förändring mot 1985 ars varde.) Figur 14 B11aga 1. 2

KOMMUNER

D ( +0.2 % & +0.3 __ +0.7% % +0.8 __ +l.6% +1.7 __ %

UMDAC 32 om _DGSMEREG -, DNS B.TURLENTM 5

• Sida 358
•  Original

Årlig relativ förändr. industrisysselsättningen 1985—87. Pr0p ' 1989/90: 76 (Årllg procentuell förändring mot 1985 års värde.) Bilaga 122 Figur 15 LÄN

å—-1.7 —— %

-—0.6 —— —1.6% B —0.5 —— +O.5% & +0.6 —— +1.6% & +l.7 —— +3.0%

—— %

UMDAC WE,. mamma . DNS ammande 326

• Sida 359
•  Original

Årlig relativ förändr. industrisysselsättningen 1985—87 . Prop. 1989/90: 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) . _ Figur 16 B11aga [. 2

KOMMUNER

å—lj —— %

& —0.6 — — —1.6%

—0.5 ——- +O.5% ä+06 —— +1.6% a—HJ —— +3.0%

—— %

UF'IDAC WE,. maggans—E.. , DNS Ensamma 327

• Sida 360
•  Original

Årlig relativ syss. förändr. inom privata tjänster 1985—87. Prop. 1989/90: 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) Bilaga 122 Figur 17

LÄN

”ID +1,4 —— +2.9%

—3.o __ +3.9% & +4.o __ +4.9% % +5.o __ +6.9%

+7.0 —- — %

UMDAC WEA anamnes . .,Ns D. mcwm 328

• Sida 361
•  Original

Årlig relativ syss. förändr. inom privata tjänster 1985—87. Prop. 1989/90: 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) _ Bilaga 1: 2 Flgur 18 KOMMUNER ”ID + 1.4 — — +2.9% +3.0 — — +3.9% +4.0 — — +4.9% +5.0 — _ +6.9% +7.0 — — %

UMD A C um magnum. . DNS Bungsam» 329

• Sida 362
•  Original

Årlig relativ syss. förändr. inom offentlig förvaltning och tjänster 1985—87. PTOD- 1989/901 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) Bilaga 1: 2 Figur 19

LÄN

% —0.3 —— % D _o.2 __ +0.2% % +0.3 __ +0.6% % +0.7 __ +1_2%

UMD/xc 330 UMEÅ HUSSKU—EFEE [ ows DATDHEENTRAL

• Sida 363
•  Original

Årlig relativ syss. förändr. inom oHentlig förvaltning och tjänster 1985—87. Prop. 1989/90: 76 (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.) Bilaga 1. 2 Figur 20 '

KOMMUNER

& —0.3 —— % D _o.2 __ +0.2% & +0.3 __ +0.6% % +0.7 __ +1.2%

+1.3 __ %

UMDAC mer HGGSKMREG . m :..-mamman 331

• Sida 364
•  Original

Sysselsättningsgrad 16—64 år. 1987. Prop. l989/902 76 Män + kvinnor. Bilaga 1: 2

_ _ . Figur 21 (Andel (%) forvarvsarb. av befolkn- 16—64 ar.)

LÄN

% ( 79.00/0

& 79.1 __ 80.00/0 & 80.1 __ 81.00/0 > 81.10/0

UMDAC 3 2 UMEÅ HDGSKLYLEHEGKDNS DATDRCENTRAL 3

• Sida 365
•  Original

Sysselsättningsgrad 16—64 år. 1987 . Prop. 1989/90; 76 Mån + kvinnor. . _ Figur 22 Bilaga 1.2 (Andel (%) iörvärvsarb. av befolkn- 16—64 år.)

KOMMUNER

% ( 78.40/0

% 78.5 —— 79.9% % 30.0 __ 81.40/0 ' > 81.59/0

uMDAC ungt HDGSKDLEREe-UNS Mm.—ENT”. 333

• Sida 366
•  Original

Sysselsättningsgrad 16 _64 år. 1987. Prop. 1989/90: 76

Män. - . Figur 23 Bllaga 1. 2 (Andel (%) förvärvsarb. män av antalet män 16 _64 år.)

KOMMUNER

% ( 81.9%

% 82.0 —— 83.4% & 83.5 —— 84.90/0 > 85.00/0

UMDAC 334 UMEA HDGSKDLEREE : DNs DATUHGENTRÅL

• Sida 367
•  Original

Sysselsättningsgrad 16—64 år. 1987. Prop. 1989/901 76 Kvinnor. Bilaga 1_ 2

Figur 24 , ' (Andel (%) förvärvsarb. kvinnor av antalet kvinnor 16—64 år.)

KOMMUNER

% ( 74.4% & 74.5 __ 75.90/0 & 76.0 __ 78.90/0 ' > 79.00/0

UMD/KC unEA HassngRg-slaw mmamwmn 335

• Sida 368
•  Original

Arbetslöshet. Genomsnitt för år 1986 —- 88. Prop. 1989/90: 76 (Andel (%) av befolkningen 16 —64 år, 1985.) Bilaga 1_ 2 Figur 25

LÄN

[31.50 — 1990/o m 2.00 — 2.490/0 & 2.50 — 2.999/0 & 3.00 — 3.490/0

UMDAC UMEÅ HDGSKCLERECFDNS DA'FDREENTRAL 336

• Sida 369
•  Original

ähetslöshet. Genomsnitt för år 1986—88. Prop. 1989/90: 76” ndel (%) av befolkningen 16—64 år, 1985.) - . Figur % 'Bllaga 1. 2

KOMMUNER

% ( l.45%

% 1.46 —- 2.15% %llö * 2.850/0

> 2.860/0

UMD": 337

UNEÅ HDGSKGLEHEB | :::—xs nxronczr—n'mn.

• Sida 370
•  Original

Arbetslöshet. Genomsnitt för år 1981 —85. Prop. 1989/90: 76

(Andel (%) av befolkningen 16—64 år, 1980.) ' . Figur 27 B1laga 1. 2

LÄN

[:| 1.40 —— 2.200/0 ”ID 2.50 —— 2.99% % 3.00 —— 3.490/0 % 3.50 -— 3.990/0 —— 5.800/0

UMDAC 33 8 UMEÅ Mnesxmsaeatmqs DATOHCENTP—AL

• Sida 371
•  Original

Arbetslöshet. Genomsnitt för år 1981—85. Prop. 1989/90: 76 (Andel (%) av befolkningen 16—64 år, 1980.) Figur 28 Bilaga 1: 2

KOMMUNER

% ( 2.150/0

& 2.16 — Z.85% % 2.86 — 3.55%

> 3.56%

UMDAC nm magman.-m.. omnämnt 339

• Sida 372
•  Original

”Själviörsörjniugsgrad” 1987. Prop. 1989/90: 76 (Index (Riket = 100). Totala antalet syssels. relativt kommunens Bila a 1. 2 totala arbetskraftsutbud multiplicerat med 100.) g '

Figur 29

KOMMUNER

• Sida 373
•  Original

Bilaga l:.3

Bilaga 1:3

Avgränsning av vissa större lokala arbetsmarknader

Under avsnitt 2.4, Inomregionala obalanser redovisas i bilaga I tabell 15 befolknings- och sysselsättningsutvecklingen inom bl.a. vissa större lokala arbetsmarknader i mellersta och norra Sverige. Av nedanstående lista framgår, vilka kommuner som hänförts till den största lokala arbetsmark- naden i resp.-län. [ två fall har dock avsteg gjorts från den avgränsning SCB redovisat. När det gäller Gävleborgs län har inte Älvkarleby kommun i Uppsala län hänförts till den största lokala arbetsmarknaden och när det gäller Jämtlands län har endast Krokoms kommun vid sidan om Öster- sund hänforts till densamma.

Största lokala arbetsmarknaden/län (be- Ingående kommuner teckning i bilaga I)

Norrbottens län (SLBD) Luleå, Piteå, Boden, Älvsbyn

Västerbottens län (SLAC) Umeå, Nordmaling, Bjurholm, Vindeln, Robertsfors, Vännäs

Jämtlands län (SLZ) Östersund, Krokom

Västernorrlands län (SLY) Sundsvall, Timrå

Gävleborgs län (SLX) Gävle, Sandviken, Ockelbo

Kopparbergs län (SLW) Falun, Borlänge, Gagnef, Leksand, Rättvik, Säter

Västmanlands län (SLU) Västerås, Hallstahammar, Surahammar, Sala Örebro län (SLT) Örebro, Hallsberg, Kumla, Nora, Askersund

Värmlands län (SLS) Karlstad, Hammarö, Forshaga, Grums, Kil

Avgränsningen bygger till största delen på en avgränsning av lokala arbets- marknader som gjorts inom SCB på grundval av uppgifter från ÅRSYS 1987.

• Sida 374
•  Original

Hänvisningar till US19

Sammanfattning av 1987 års regionalpolitiska Prop. 1989/90: 76 kommittés betänkande (SOU 1989: 55) Fungerande 311333 2 regioner i samspel och sammanställning av remissyttranden som avgetts över betänkandet

Drivkrafter [ den regionala utvecklingen

lntemationaliseringen av den svenska ekonomin kommer sannolikt att fortsätta under 1990-talet. Denna process torde också vara tämligen obero- ende av hur Sverige som nation reglerar förhållandena till EG.

Historiskt har en fortgående intemationalisering varit en underliggande ekonomisk kraft som drivit på strukturomvandlingen och lett till en ökad urbanisering. Förändringarna av bosättningsmönstren sker långsamt och har i Sverige följt en huvudfåra under mer än 100 år.

Från regionalpolitisk synpunkt är de här förhållandena ytterst centrala. Regionalpolitiska problemområden blir något förenklat de delar av landet som har låg befolkningstäthet. De växande delarna av näringslivet blir i allt större utsträckning typiska ”stadsnäringar". Men om verkligheten vore så rätlinjig skulle inte de olika landsdelamas andel av befolkningen vara relativt stabil över tiden. Det finns anpassningsmekanismer och krafter som verkar återhållande. Under 1970-talet har expansionen inom den offentliga sektorn varit en sådan återhållande kraft.

En annan sådan faktor är att industrisysselsättningen under efterkrigsti- den andelsmässigt har förskjutits mot mindre tätbebyggda delar av landet. Bakom detta ligger sannolikt att ju mognare verksamheten blir desto kostnadskänsligare blir den. Samtidigt har utvecklingen av transportsyste- men gjort att man kan nå intemationella marknader även från mindre centralt belägna lokaliseringar.

Ytterligare ett förhållande av stor betydelse i det här sammanhanget är att samhällsbyggandet i vid mening verkar återhållande. Den fysiska infra- strukturen åldras ojämnt. Det är därför svårt att göra stora förändringar i samband med att enskilda delar behöver bytas ut. Den materiella fömyel- sen sker successivt och i harmoni med existerande struktur. Därmed blir den fysiska infrastrukturen inte bara en förutsättning för produktion, konsumtion och välfärd. Den blir också en mycket stark stabiliserande kraft. ,

Under senare år har i Sverige och i andra länder de regionala utveck- lingsstrategiema omprövats inom forskning och i den förda politiken. Den traditionella regionalpolitiken med stöd till näringslivet som bärande in- slag har kompletterats med åtgärder som förbättrar rambetingelsema i regionerna. I en omfattande studie inom EG där man försökt att ange infrastrukturens betydelse för regional utveckling motiveras denna föränd- ring av tyngdpunkten i politiken med att regionala skillnader till sin natur 342

• Sida 375
•  Original

är långsiktiga och inte resultatet av kortsiktiga konjunkturförlopp. Som Prop. 1989/90: 76 följd av detta måste tyngdpunkten i politiken ligga på utbudssidan och inte Bilaga 2 på efterfrågesidan i den regionala ekonomin. Motivet för detta är att varje enstaka region är liten i förhållande till världsekonomin varför efterfrågan kan betraktas som obegränsad. Det regionala problemet är därför att attrahera så stor del av världsefterfrågan att den regionala utvecklingspo- tentialen tas till vara. Denna efterfrågan måste uppnås i den intemationel- la konkurrenssituation som vi nyss berörde. Detta betraktelsesätt leder till två huvudfrågor: I Vad är det som bestämmer den regionala utvecklingspotentialen? [1 Vad är det som bestämmer en regions relativa konkurrenskraft och därmed dess utnyttjande av regionens resurser?

I EG-studien avgränsas sex olika faktorer av betydelse: ]. Uppsättningen av naturresurser.

2. Befolkning och befolkningens sammansättning med avseende på ålder och kön.

3. En regions geografiska läge (tillgänglighet).

4. Storleken och strukturen av bosättningsmönstret inom en region och regionens position i det internationella onssystemet.

5. Sektorssammansättningen i regionens ekonomi, dvs. fördelningen mel- lan areella näringar, industri och service.

6. Kapitalstocken i en region, såväl realkapital inom näringslivet, som infrastrukturoch ”mänskligt” kapital, dvs. kunskap, information, organi- sationsförmåga m.m. Kommittén har i sina analyser sökt belysa de punkter som sammanfattas i EG-studien. &. l Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige är befolkningssamman- sättningen ogynnsam Såtillvida att andelen unga är låg och andelen äldre är hög. Denna obalans innebär dels att dessa områden får ett litet tillskott av arbetskraft dels att anspråken på social service blir höga. De problem som generellt Uppstår i landet på grund av de små ungdomskullama har där- med särskild aktualitet i dessa områden. b. Strukturomvandlingen kommer under 90—talet liksom tidigare att vara snabb inom råvarubaserad och arbetskraftsintensiv verksamhet, dvs. sådana delar av näringslivet som är överrepresenterade i Inlandet, Bergsla- gen och Sydöstra Sverige. Trycket på strukturomvandling inom tjänstenä- ringarna, privata såväl som offentliga kommer sannolikt också att öka vilket betyder att möjligheten att ersätta industriarbeten med tjänstebe— fattningar kan komma att begränsas. c. Jordbruket står inför en omfattande förändring. De problem som hittills i huvudsak berört jordbruket i Norrland kan därmed komma att spridas till Sydöstra Sverige. Samtidigt kan denna omställning komma att medföra att utrymmet för ”nischproduktion” tas om hand av jordbrukare på slättbygdema. d. Många lokala arbetsmarknader i landet är så små att det ofta förelig- ger brist på vissa yrkesgrupper samtidigt som arbetslöshet förekommer. Arbetsmarknadema är för små för att matchningen mellan vakanser och arbetsökande skall kunna fungera. En fortgående ökad specialisering på 343

• Sida 376
•  Original

Bilaga 2

arbetsmarknaden i kombination med att kostnaderna för arbetspendling blir högre medför risk för att Obalanserna på dessa små arbetsmarknader förvärras ytterligare.

c. Överhettningen på huvudstadsregionens arbetsmarknad är inte en- bart beroende av konjunkturskäl. Den beror också på strukturella förhål- landen som överrepresentationen av den privata tjänstesektorn och central statlig förvaltning samt av att de mellanstäder som skulle kunna vara alternativ inte har tillräcklig attraktivitet.

f. Bergslagen och Sydöstra Sverige är områden som i förhållande till sin nuvarande regionalpolitiska prioritering erhåller låga resursöverföringar per invånare över statsbudgeten särskilt på kommunikations— och utbild- ningsområdet.

g. Inlandet erhåller höga resursöverföringar per invånare över statsbud- geten. En stor del av dessa överföringar är en följd av de arbetsmarknads— problem som föreligger. Om arbetsmarknaden fungerar bättre skulle dessa överföringar automatiskt minska.

h. Ett närmande till EG kommer inte att innebära några avgörande begränsningar för våra möjligheter att bedriva regionalpolitik.

i. Regionalpolitiska insatser kan v:-.dtas inom i stort sett alla politikområ- den. En mycket liten del av de insatser som görs finansieras genom särskilda regionalpolitiska anslag.

j. För att den utvecklingspotential som finns i olika delar av landet skall kunna tas tillvara måste brister i tillgängligheten till kommunikationer, utbildning, forskning och andra rambetingelser undanröjas.

k. Beröringspunktema mellan regionalpolitik och miljöpolitik kommer att öka under l990—talet. Detta be:-ror dels på att skärpta miljökrav för industrin t. ex. i form av miljöavgifter får stor betydelse i regionalpolitiskt intressanta områden, dels också på att de miljöstörningar som är direkt förknippade med bosättningsmönstret ökar.

De nuvarande målen för regionalpolitiken svarar mot en geografisk uttolk- ning av den samlade politikens syften. Mot den bakgrund som nyss redovi- sats behöver de också enligt vår uppfattning ha ett mer specifikt geogra- fiskt innehåll. En formulering som skulle kunna uppfylla dessa krav är att regionalpolitikens mål är att skapa fungerande regioner i ekonomiskt, socialt, kulturellt och ekologiskt avseende.

Landsdelar, mellanstäder, landsbygd

Tre landsdelar bör enligt kommitténs mening prioriteras när det gäller insatser som direkt och indirekt syftar till att förbättra arbetsmarknadslä- get och i övrigt bidra till att regionerna fungerar bättre. Dessa är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet har insatser som förbätt- rar situationen i Inlandet. Där får man också räkna med att insatser

• Sida 377
•  Original

behövs under överskådlig tid. Kommittén menar att dessa landsdelar Prop. 1989/90: 76 skiljer ut sig från andra när det gäller styrkan och varaktigheten i de hinder Bilaga 2 som föreligger för omställning och utveckling.

För att landet som helhet skall fungera anser kommittén det också vara angeläget att mellanstädema, särskilt de som har naturliga kontaktytor mot de prioriterade landsdelarna, utvecklas så att de bättre kan fylla sin funktion som länk mellan storstad och landsbygd. Bättre fungerande mellanstäder förbättrar förutsättningarna för en angelägen avlänkning av tillväxten inom central statlig verksamhet och inom den privata tjänstesektorn i huvud- stadsregionen. En mer balanserad regional utveckling till förmån för såväl berörda regioner som landet som helhet förutsätter också att mellanstäder- nas möjligheter att stärka den inomregionala utvecklingen tas tillvara.

De geografiska prioriteringar som gjorts speglar kommitténs bedömning av var insatser för att främja den regionala utvecklingen framförallt behö- ver göras under 90-talet. Landsdelarna bör ersätta de nuvarande stödom- rådena. _

Inlandet motsvarar nuvarande hela kommuner i stödområde A och B, de församlingar i Mora, Krokom, Örnsköldsvik och Skellefteå kommuner som nu tillhör stödområde A eller B samt Kramfors kommun.

Bergslagen omfattar kommunerna Tierp, Östhammar, Storfors, Munk- fors. Kristinehamn, Filipstad, Hagfors, Degerfors, Hällefors. Ljusnars- berg, Karlskoga, Lindesberg, Skinnskatteberg, Hallstahammar, Norberg, Fagersta, Smedjebacken, Hedemora, Avesta, Ludvika och Hofors.

[ Sydöstra Sverige ingår kommunerna Uppvidinge, Lessebo, Tingsryd, Högsby, Torsås, Hultsfred, Mönsterås, Emmaboda, Nybro, Oskarshamn, Västervik, Vimmerby, Olofström, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg.

De mellanstäder kommittén prioriterat är Luleå, Boden, Piteå, Skellefteå, Umeå, Örnsköldsvik, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Gävle, Sandviken, Falun, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Karlskrona och Växjö.

De kommuner som för närvarande finns i stödområde C men som inte ingår i någon av de tre landsdelarna bör uppmärksammas av regeringen vid fördelningen av länsanslaget för berörda län. På liknande sätt måste regeringen ha beredskap för att hantera snabbt uppträdande regionala problem på enskilda orter eller i vissa regioner.

De geografiska prioriteringar som kommittén redovisat skär över läns— gränser. Frågan om hur prioriteringarna skall få genomslag i olika resurs- fördelningsbeslut är därför viktig. Det finns ingen administrativ apparat tillgänglig som arbetar utifrån dessa landsdelsgränser. Länsstyrelserna har länen som sitt verksamhetsområde. Deras roll i regionalpolitiken ökar också. Den snabba ökning som skett av länsanslaget under l980-talet visar att budgetstyrningen via länsstyrelserna blivit det viktigaste styrinstru- mentet för de regionalpolitiska anslagen.

Kommittén har dragit ett par slutsatser av dessa förhållanden. En är att Inlandets problem är så djupgående och i många fall konflikterna mellan kust och inland så tydliga att vi föreslår att en särskild organisation med egna finansiella resurser inrättas för att hålla samman den statliga politi- ken. Även för Bergslagen och Sydöstra Sverige finns det skäl att förbättra

• Sida 378
•  Original

Bilaga 2

samverkan mellan ingående kommuner och län. Några särskilda organisa- tioner härför behövs inte cnligt kommitténs mening.

Strategisk inriktning för de olika landsdelarna Inlandet

Utgångsläget för Inlandet inför 90—talet kan beskrivas på följande sätt. Näringslivet domineras av naturresursbaserad verksamhet som sysselsätt- ningsmässigt utvecklats negativt. Den spridda bosättningen och de små arbetsmarknaderna gör att ”stadsnäringar” såsom tjänsteproduktion har svårigheter att få tillräckligt underlag. Befolkningssammansättningen har genom långvarig nettoutflyttning blivit ogynnsam. Ett särskilt problem är att de unga kvinnorna flyttar från Inlandet beroende inte bara på bristen på arbetstillfällen utan sannolikt också på att de saknar kultur- och fritids- aktiviteter i den ”mansvärld" som Inlandet utgör. Infrastrukturen är i vissa delar dåligt utbyggd. .

Näringslivets starka förankring i små och medelstora företag med inrikt- ning på råvarubaserad verksamhet är den bas som utvecklings- och förny— elsearbetet måste utgå från. Framtiden för Inlandet kommer därför att avgöras av i vilken mån man lyckas skapa en gynnsam miljö för befintliga företag att tillägna sig teknisk förnyelse, utveckla nya produkter, finna nya marknader och ha en kunnig arbetskraft.

Kommuner och landsting är mycket viktiga arbetsgivare i Inlandet. Inte minst kvinnosysselsättningen i Inlandet är beroende av en fungerande offentlig sektor. Ändå har kommunerna i Inlandet begränsade förutsätt- ningar att svara mot de anspråk som ställs på dem. Kommunalskatten är hög trots skatteutjämningen. Den höga kommunalskatten i många inlands- kommuner är betungande för de som redan bor där och motverkar också den inflyttning som skulle behövas för att förbättra ålderssammansätt- ningen och för att klara av de obalanser på arbetsmarknaden som alltid finns på små arbetsmarknader.

Resursöverföringarna över statsbudgeten till Inlandet är betydande. Grundproblemct i sammanhanget är att en alltför liten del av de resurser som satsas inom den offentliga sektorn har en utvecklingsinriktning. Lite förenklat är merparten av resurserna ”konsumtionsstöd" i olika former. Överföringarna till Inlandet sker i mycket hög grad som en konsekvens av skillnader i befolkningsstruktur och som en reaktion på skillnader i syssel- sättnings- och kostnadsläge. Även sådana resurser kan naturligtvis i vissa fall ge utvecklingseffekter. Någon mer systematisk prövning av möjlighe- ten att förena utjämning mellan individer av inkomster och konsumtions- möjligheter med regionala utvecklingstankar har inte gjorts. Sökandet efter sådana kombinationsmöjligheter framstår som en viktig uppgift för framtiden. .

Inte i något annat område i landet torde behovet att anpassa politiska åtgärder till regionala förutsättningar vara större än i Inlandet. Glesheten och den lilla skalan påkallar ett stort mått av ”egna lösningar”. Olika åtgärder som ökar flexibiliteten i befintliga regelverk är därför ett viktigt element i en strategi för Inlandet lilzsom egna finansiella resurser.

• Sida 379
•  Original

Bergslagen Prop. 1989/90: 76 En framtida industriell expansion i Bergslagen kan inte baseras på en ökad Bllaga 2 ståltillverkning. Tvärtom kommer antalet personer sysselsatta med till- verkning av stål under lång tid att fortsätta att minska även om den ekonomiska utvecklingen för stålföretagen blir gynnsam. För att skapa ökad Sysselsättning måste därför förädlingsvärdet i Bergslagens industri höjas. Detta bör ske genom att man bygger på och utvecklar regionens befintliga kompetens, samtidigt som ny kompletterande kompetens tillfö- res utifrån.

De tekniskt-ekonomiska hinder för utveckling i en region som Bergsla- gen är att den existerande kunskapsbasen är ganska smal samtidigt som den finns hos stora företag vilka på grund av bl. a. ekonomiska orsaker inte kan investera i FoU på radikalt nya kunskapsområden. När en sådan region ”mognar”, är de mekanismer som skapar ny ekonomisk aktivitet genom nybildning av företag ofta svaga. Den har inte heller ett rikt och vittförgrenat infonnationsflöde och har därför begränsade möjligheter till nyskapande. För Bergslagens del illustreras detta förhållande av att det inte finns någon högskola med inriktning mot den dominerande verksam- hetens kunskapsbehov i regionen, vilket gjort att stålindustrins FoU i betydande grad bedrivs internt i företagen och dels vid kollektivforsk- ningsinstitut och högskolor som finns utanför Bergslagen. Den FoU som företagen bedriver i Bergslagen syftar oftast till att effektivisera driften och/eller att ta fram nya produkter.

Hindren kan sammanfattas med beteckningen ”det slutna Bergslagen". Slutenhet och inåtvändhet innebär svårigheter för nya idéer och ny kun- skap att vinna insteg i Bergslagen. Förändring förutsätter därmed att Bergslagen blir mer öppet. Viktiga steg i den riktningen har också tagits på lokalt initiativ, t.ex. genom den s.k. Norbergsmodellen. Den ökade öp- penheten kan uppnås genom förstärkta insatser inom utbildnings- och forskningsområdet. På liknande sätt ger insatser för att förstärka mark- nadskontakten inte bara möjligheter till nya affärer utan också del i kun- skap. Öppenheten kan också understödjas av investeringar i infrastruktu- ren. Såväl Inlandsvägen som den s.k. Bergslagsdiagonalen är väginveste- ringar som berör Bergslagen.

Hindren i detta sammanhang är bl.a. också som vi visar i kapitel 3 att de planeringssystem som finns inom den offentliga sektorn avseende infra- strukturens utbyggnad missgynnar en region som Bergslagen. I vissa av- seenden finns här stora likheter mellan Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Sydöstra Sverige

En strategi för Sydöstra Sverige bör omfatta åtgärder som ökar samverkan mellan Iandsdelens olika delar samt mellan Sydöstra Sverige och omgiv- ningen som bärande inslag. Förutsättningama är goda för en integration på kommunikationssidan tack vare relativt små avstånd och det geografis- ka Iäget. På utbildningsområdet gäller det att fortsätta de nya samverkans- former de kommunala utbildningsanordnama prövar med näringslivet och att samordnat utveckla de högskoleresurser regionen har. 347

• Sida 380
•  Original

Bilaga 2

Även om tyngdpunkten i en strategi ligger på att förbättra infrastruktu- ren finns också behov av insatser som direkt syftar till företagsutveckling. Detta bör ses mot bakgrund av följande.

I de industridominerade delarna av Småland spelar små och medelstora företag en stor roll. Många av dessa företag arbetar som underleverantörer till stora svenska företag. Relationen mellan köpare och säljare har i detta fall kännetecknats av att köparens krav på produktens kvalitet fortgående skärps samtidigt som växande krav ställs på underleverantörers utveck- lingskompetens. Resultatet har blivit att samarbetet mellan köpare och tillverkare institutionaliserats och därmed blivit mer långsiktigt. Utveck- lingen under 1990-talet för denna del av industrin i sydöstra Sverige bestäms därför av de svenska storföretagens utveckling i allmänhet och "inköpsstrategier" i synnerhet samt av hur väl regionens företag förmår uppfylla de krav som köparna ställer. En ökad långsiktighet i samarbetet mellan storföretag och underleverantör innebär att relationen mellan före- tagen förändras. Från att ha varit en produktionsenhet som tillverkar insatsvaror utifrån köparens specifikationer blir underleverantörens upp- gift att lösa bestämda problem åt köparen utifrån angivna krav på funktion hos produkten. Underleverantören blir en del av storföretaget och får ansvar för utvecklingsarbetet inom ett avgränsat område. För att fram- gångsrikt kunna spela denna roll krävs det att underleverantören ökar sin utVecklingskompetens. Den tidigare påtalade låga utbildningsnivån i regi- onen utgör i detta sammanhang ett problem för underleverantörer i Syd- östra Sverige.

Blekinges näringslivsstruktur domineras av. stora produktionsenheter tillhörande internationellt verksamma koncerner. Den statliga företagssek- tom är betydande, framförallt i Karlskrona. Den struktur som finns i Blekinge innebär att länet är ett av de mest ” järrstyrda” i landet. En annan faktor av stor betydelse är att FoU-verksamheten i näringslivet är låg.

Mellanstädemas roll som länk mellan storstad och landsbygd Mellanstäderna

Mellanstädema är transportmässigt ofta knutpunkter i de nationella syste- men för vägar, järnvägar och flygplatser. Ett centralt begrepp i samman- hanget är nätverk i vilka mellanstädema är viktiga export- och importno— der för större regioner och mellan vilka de större länkarna i de nationella transportsystemen finns.

Ett annat centralt perspektiv på mellanstädema är att de ofta är noder i beslutssystem. Detta anknyter till den diskussion som förs om decentrali- sering av beslutsbefogenheter från Stockholm till länen (residensstädema) och till kommunerna.

Ofta sammanfaller de här två funktionerna dvs. mellanstädema är no- der i transportsystemen och även viktiga noder i framförallt de offentliga beslutssystemen. Ett antal orter är främst betydande arbetsmarknader liksom det finns residensstäder som inte utgör noder i transportsystemen. Vi redovisar en analys av dessa förhållanden i kapitel 2.

• Sida 381
•  Original

Många av de funktioner som finns i mellanstädema har betydelse för Prop. 1989/90: 76 hela län. Det kan t. ex. gälla flygplatser eller sjukhus. Serviccfunktionen är Bilaga 2 länstäckande men arbetstillfällena skapas på den lokala arbetsmarknaden, vilket gjort att mellanstädemas arbetsmarknad oftast utvecklats positivt. De är också de orter som bäst uppfyller de krav som ställs av företag som vill etablera sig utanför storstadsområdena.

Syftet med insatserna i mellanstädema är att söka åstadkomma ett bättre fungerande (tätorts-)system i ett nationellt perspektiv och att skapa förutsättningar och strategier för mellanstädema att bli motorer i den inomregionala utvecklingen. Det handlar om insatser för att förbättra tillgängligheten och/eller att stärka beslutskraften. Tillgängligheten kan ökas genom investeringar i t. ex. transportsektorn. Beslutskraften kan stär- kas genom decentralisering av beslut inom den offentliga sektorn. Syftet är att sådana insatser skall leda till att orternas konkurrenskraft gentemot storstäderna, särskilt Stockholm förstärks. Det handlar också om insatser som medför att mellanstädemas arbetsmarknad blir tillgänglig för så många som möjligt i länen, att t. ex. högskolans resurser blir tillgängliga för näringslivet i hela länet och att möjligheterna till decentralisering av statlig verksamhet från residensstaden till andra orter tas till vara.

Enligt kommitténs mening kan mellanstädemas dubbla roller inte ses isolerade från varandra. Tvärtom förutsätter en bättre balans mellan stor- stad och landsbygd att mellanstädema fungerar väl i båda dessa avseen- den.

Med hänsyn till arbetsmarknadsläget anser kommittén att fyra av våra prioriterade mellanstäder också bör få del av det regionalpolitiska före- tagsstödet till nyetableringar och företagsutveckling. Dessa mellanstäder är Karlskrona, Sandviken, Örnsköldsvik och Piteå.

Hu vudstadsregionen

Stockholmsregionens och de andra storstadsområdenas utveckling är av central betydelse för hela landet och från vissa bestämda utgångspunkter också för regionalpolitiken. På Stockholms arbetsmarknad sysselsattes enligt FoB 85 drygt 20% av samtliga sysselsatta i landet. Inom huvudstads- regionen till vilken även Uppsala räknas, fanns en fjärdedel av landets sysselsatta. Om dessutom siffrorna för Göteborg och Malmö läggs till, kan vi se att storstäderna sammantaget svarade för mer än en tredjedel av landets arbetsmarknad.

Den starka dominans som främst Stockholms arbetsmarknad har och de samband med mellanstädema som finns kan också uttryckas i pendlings- termer. År 1985 pendlade totalt ca 22000 människor från mellanstädema till Stockholm. Uppsala, Nyköping, Västerås, Karlskrona och Sundsvall hade mer än 20 % av sin totala utpendling till Stockholm.

Eftersom huvudstadsregionens arbetsmarknad svarar för en fjärdedel av landets sysselsättning sprider sig följdverkningama av en dåligt fungeran- de arbetsmarknad i rcgionen till hela ekonomin. Det finns också ett sam- spel genom det pcndlingsutbyte som sker mellan huvudstadsregionens arbetsmarknad och övriga arbetsmarknader i landet. 349

• Sida 382
•  Original

Inte minst arbetsmarknads— och utbildningspolitiken är väsentliga i Prop. 1989/90: 76 detta sammanhang. Ju mindre arbetskraftsutbudet i Stockholm kvali- BilagaZ fikationsmässigt stämmer överens med den efterfrågan som finns desto kraftigare kommer suget efter arbetskraft från andra delar av landet att vara. Det är mot den bakgrunden av strategiskt intresse, inte bara för regionalpolitiken utan för hela den ekonomiska politiken, att utvecklingen sker i balanserade former. Till en sådan balanserad utveckling hör, menar kommittén, att söka avlänka tillväxten inom den privata och offentliga tjänstesektorn i Stockholmsområdet.

Landsbygd

Landsbygd är inget enhetligt begrepp. Det är stora skillnader mellan de förhållanden som råder t.ex. i skogsbygdema och i södra Sveriges slätt- land. Skärgårdama har sina särpräglade förutsättningar. Det som förenar är den spridda bosättningen och att människornas utkomst i relativt stor utsträckning har sin grund i de areella näringarna.

De likheter som finns speglas också i de förslag som kommit fram i Landsbygdskampanjen. De areella näringamas utveckling tas upp i många budkavlar. Lantbrukets roll som försörjningsbas betonas liksom dess roll för landskapsbilden och det öppna landskapet. En sammanställning av förslagen på ämnesområden visar att de områden som i budkavlemateri- alet har högst prioritet är: — sysselsättning och näringsliv — service och utbildning

— bostäder

— kultur

— natur och miljövård

— kommunikationer.

Den dåliga standarden på landsbygdens vägnät är en fråga som ges stor uppmärksamhet. Bilens betydelse understryks. Inom kulturområdet är det kulturen som bärare av historia och identitet och ett för regionen gemen- samt värderingssystem som står i centrum. Önskemål om att bevara kultu- rellt värdefulla byggnader och miljöer är vanligt förekommande. Ofta kopplas de ihop med bristen på samlingslokaler.

Närmare hälften av de krav och förslag som förs fram i budkavlama riktas till kommunerna. Sammanställningen visar att det finns vissa skill- nader mellan olika delar av landet i var tyngdpunkten i förslagen ligger. Den mest tydliga är den höga prioritet sysselsättningsfrågoma ges i bud- kavlama från Norrlands inland.

• Sida 383
•  Original

. . . . . . . B'l 2 I direktiven fästs stor Vikt Vid infrastrukturens betydelse for den regiona- [ aga

la utvecklingen. På motsvarande sätt uppmärksammas utbildningen och forskningen samt andra sektorsområden. Den breda syn på regionalpoliti- ken som anläggs i direktiven innebär att begreppet regionalpolitik får en annan betydelse än det vanligen givits. I de flesta sammanhang likställs regionalpolitik med de särskilda åtgärder som finansieras genom anslagen under arbetsmarknadsdcpartementet. En sådan avgränsning av regional- politiken är uppenbarligen för begränsad i förhållande till kommitténs uppdrag. Den är också för begränsad om man ser till de mål som föreslås gälla för regionalpolitken.

I betänkandet avses därför med regionalpolitik alla de politiska åtgärder som har som huvudsyfte eller bisyfte att utjämna skillnader mellan vissa geografiska områden och resten av landet. Däri inkluderas det regionalpo- litiska stödet till näringslivet. Vi använder således inte regionalpolitiskt stöd till näringslivet och regionalpolitik som synonymer.

Konkret har detta synsätt gjort att kommittén betraktar insatser inom fem olika områden som särskilt betydelsefulla. Dessa är:

— utbildning och forskning — kommunikationer

— miljö — energi

— kultur.

Förutom dessa sektorsområden betraktar kommittén även fortsättnings- vis det regionalpolitiska stödet till näringslivet som viktigt.

Kommitténs överväganden och förslag på dessa områden liksom de överväganden som gjorts om styrning och organisation sammanfattas som sagts i inledningen till varje kapitel. Kommittén avslutar denna samman- fattning med en punktvis redogörelse för sina förslag beträffande de priori- terade landsdelarna, mellanstädema, Stockholm och landsbygden.

Kommittén har gjort bedömningen att Inlandets problem är mer varak- tiga än Bergslagens och Sydöstra Sveriges. Detta medför att en del av kommitténs förslag bara omfattar Inlandet medan andra avser samtliga prioriterade landsdelar.

• Sida 384
•  Original

Ökad besluts- kraft till landsdelen

Ökad kompe- tens

Bättre till- gänglighet

Förstärkt kulturliv

Inlandet

Vattenkraftsmedel för finansiering

av bl.a. infra- strukturinvestc- ringar

Stöd till före- tagsutveckling

Konsultcheck till mindre industri- företag ökat stöd till vuxenutbildning Ökat vuxenstudie- stöd

Förstärkt hög- skolcutbildning på distans

Utrustningsbidrag till skolan Kompetenscentra för kvinnor

Bidrag till kommunal närings- politik

Utred förutsätt- ningarna för att utnyttja nedsk riv- ning av studie- skuldcr som regio- nalpolitiskt medel

Skärpta krav av- seende kvalite- tcn i telenätet

Möjligheter till lokaliseringsstöd för uppgradering av överförings- kapacitet i data- nätet

Satsning på ri ks- vägarna 88 och 45 den s. k. lnlands- vägen

Stöd till data- kommunikation

Medel till för- eningslivet och studieförbunden av regionalpoli- tiska skäl

Bergslagen

Stöd till före- tagsutveckling

Konsultchcck till mindre industri- företag Ökat stöd till vuxenutbildning Ökat vuxenstudie— stöd

Förstärkt hög- skolcutbildning på distans Utrustningsbidrag till skolan

Kompetenscentra för kvinnor

Bidrag till kommunal närings- politik

Skärpta krav av- seende kvalite- tcn i telenätet

Möjligheter till lokaliseringsstöd för uppgradering av överförings- kapacitet i data- nätet

Bergslagsdiago- nalen

Mcdel till för- eningslivet och studieförbunden av regionalpoli- tiska skäl

Sydöstra Sverige

Stöd till före- tagsutveckling Konsultchcck till mindre industri- företag Ökat stöd till vuxenutbildning Ökat vuxcnstudie— stöd

Förstärkt hög- skolcutbildning på distans

Utrustningsbidrag till skolan

Kompetenscentra för kvmnor

Bidrag till kommunal närings- politik

Skärpta krav av- seende kvalite- ten i telenätet

Möjligheter till lokaliseringsstöd för uppgradering av överförings- kapacitet i data- nätet

Upprustning av vägar främst E 66

Upprustning av den s.k. Kust- banan

Medel till för- eningslivet och studieförbunden av regionalpoli- tiska skäl

• Sida 385
•  Original

Konsolide- ring av

' närings- livet

Förnyelse

av närings- .

livet

Inlandet

Upprustning av kulturmiljöer, landskap, bygg- nader m. m.

Länsstyrelserna bör ges större möjligheter att finansiera kul- tursatsningar genom länsan- slagen

50 milj. kr. bör avsättas för att främja kulturlivet i de prioriterade landsdelarna

Ett stimulanspaket bör utarbetas för fler konstnärliga yrkesutövare till Norrland

Nedsättning av socialavgifter

Lokaliserings- bidrag till ny— etableringar Sysselsättnings- stöd till privata

' tjänstesektorn

Mcdffyttandebi- draget förlängs från 12 till 24 månader

Lokaliseringsstöd till miljöinves- teringar i en- staka fall

Lokaliseringsbi- drag till befint- liga företag för investeringar i byggnader och maskiner

Vattenkraftsmedel till riskkapital- bolag

Bergslagen Upprustning av kulturmiljöer. landskap, bygg— ' nader m.m. Länsstyrelserna bör ges större möjligheter att finansiera kul- tursatsningar genom länsan- slagen

50 milj. kr. bör avsättas för att främja kulturlivet i de prioriterade landsdelarna

Lokaliserings- bidrag till ny- etableringar Sysselsättnings- stöd till privata tjänstesektorn Medflyttandebi- draget förlängs från 12 till 24 månader

Lokaliseringsstöd till miljöinves- teringar i en- staka fall

Investeringsbi- drag (föreslås kunna lämnas i hela landet för— utsatt att läns- styrelsen priori- terar detta ända- mål) Vattenkraftsmedel till riskkapital- bolag

Sydöstra Sverige

Upprustning av kulturmiljöer. landskap. bygg- nader m.m.

Länsstyrelserna bör ges större möjligheter att finansiera kul- tursatsningar genom länsan- slagen

50 milj. kr. bör avsättas för att främja kulturlivet i de prioriterade landsdelarna

Glasmusc'um i östra Småland och sjöfartsmuseum i Blekinge

Lokaliserings- bidrag till ny- etableringar ' Sysselsättnings- stöd till privata tjänstesektorn Medflyttandcbi- draget förlängs från 12 till 24 månader

Lokaliseringsstöd till miljöinves— teringar i en- staka fall

Investeringsbi- drag

• Sida 386
•  Original

Decentrali- sera arbets- platser

Öka till- gängligheten till växande arbetsmark- nader

Förbättrad attraktion som lokalise- rings- och bostadsort

Storstad

Lokaliserings- samråd med stor- företag Lokaliserings- samråd mcd cen- trala myndigheter Affärsfönnedling mellan stockholms- företag och före- tag i de regional- politiskt prio- riterade områdena

Mellanstäder

Program för inom- regional decentra- lisering Sysselsättningsstöd till privata tjänste- sektorn

Stöd till mark- nadsbearbetning

Ett andra flygnav i Sundsvall/Timrå

Isnabbtågsförbin-

delse Sundsvall- Gävle-Stockholm

Fasta forsknings- resurser till hög- skolor i anslut- ning till de prioriterade lands- delarna

Forskning utanför högskolan i kollek- tiv form

Pröva möjligheten till omlokalise- ring av befint- liga kollektiv- forskningsinsti- tut

Ett stimulanspaket bör utarbetas för fler konstnärliga yrkesutövare till Norrland

Landsbygd

Stöd till mark- nadsbearbetn ing

Förbättrad kollektivtrafik inom länen

Program bör ut- arbetas för upp- rustning av grus- vägar Förhöjd statlig del i kollektiv- forskning om träindustrin

Kollektivforsk- ningsprogram om turismen

Tillämpad FoU om småskalig produktion

Vattenkraftsme- del för lands- bygdsutveckling i södra Sverige

Landsbygdens be- hov måste priori- teras vid fördel- ningen av det statliga stödet till samlings- lokaler

Ingen offentlig service bör få dras in på lands- bygden utan att alternativa möj- ligheter att upp- rätthålla servi- cen prövats.

• Sida 387
•  Original

1.5. Reservationer och särskilda yttranden Prop. 1989/90: 76

. .. . .. . . Bilaga 2 Till betankandet har fogats reservationer och sarskilda yttranden enligt

följande:

Reservationer har lämnats av ledamöterna Sigge Gedin (fp), Sven Henriksson (vpk), Anders G Högmark (m) och Börje Hörnlund (c). Sär— skilda yttranden har avgetts av sakkunnige Olof Nilsson gemensamt med ledmötema Sigge Godin, Sven Henriksson, Anders G Högmark och Börje Hörnlund, gemensamt av sakkunniga Olof Eriksson och Kristina Persson, och av sakkunniga Anders Bäckström, Olof Eliason, Per-Anders Westhed, Bengt J obin samt Johan Carlström och Björn Näsvall.

Kommitténs experter har. inte lämnats tillfälle att lämna särskilda . yttranden efter beslut av kommitténs ordförande.

Betänkandet (SOU l989z55) Fungerande regioner i samspel avgivet av 1987 års regionalpolitiska kommitté (I l987:02) har remissbehandlats un- der hösten 1989.

Remissyttranden har avgetts av Storstadsutredningen (SB 1988:01), kommerskollegium, Sveriges delegation vid de europeiska gemenskaper- na, överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), riks— försäkringsverket (RFV), socialstyrelsen (SoS), banverket, kommittén om former för organisation av huvudmannaskapet för flygplatser (K 1989: 1 l ), luftfartsverket (LFV), postverket, sjöfartsverket (SjöV), statens järnvägar (SJ), televerket; transportforskningsberedningen, transportrådet (TPR), vägverket (VV), kommittén för utredning av statens regionalpolitiska och sociala'ansvar på tele- och postområdena (K 1988:02), riksskatteverket (RSV), centrala studiestödsnämnden (CSN), humanistisk-samhällsveten— skapliga forskningsrådet (HSF R), statens invandrarverk, medicinska forsk- ningsrådet (MFR), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), Nordiska muséet, riksarkivet (RA), riksantikvarieämbetet och statens historiska mu- séer (RAÄ), statens ungdomsråd, statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH), statens skola för vuxna i Norrköping (SSVN), skolöverstyrelsen (SÖ), statens kulturråd, forskningsrådsnämnden (FRN), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen (LBS), skogs— styrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet, AMU-styrelsen, arbetsmarknads- styrelsen (AMS), Bergslagsdelegationen, delegationen för arbetsmarknads— politisk forskning, expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU), delegationen för glesbygdsfrågor, Stiftelsen lndustricentra, plan— och bostadsverket (Boverket), statens lantmäteriverk (LMV), statens indu— striverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), Sveriges turistråd (ST), konsumentverket (KOV), samtliga länsstyrelser, länsstyrelsernas or- ganisationsnämnd (LON), riksrevisionsverket (RRV), statistiska centralby- rån (SCB), statskontoret, statens energiverk, statens naturvårdsverk (SNV), statens vattenfallsverk (Vattenfall), kommittén för ökad användning av 355

• Sida 388
•  Original

Bilaga 2

ekonomiska styrmedel i miljöpolitikcn (ME 1988: 03), utredningen om kön- kurrensvillkoren för elintensiv industri (ME 1988:05), centrum för regio- nalvetenskaplig forskning vid Umeå universitet (CERUM), Norrlandsfon- den, Svenska träforskningsinstitutet (STFI), institutet för metallforskning, institutet för verkstadsteknisk forskning (IVF), Stiftelsen för metallurgisk forskning (MEFOS), Scandinavian Airlines System (SAS)/AB Aerotrans- port/AB Linjeflyg, Vänerns Seglationsstyrelse, Trollhätte Kanalverk, utvecklingsfondema i Kronobergs, Blekinge, Kalmar, Älvsborgs, Värm- lands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, kommunerna Stockholm, Tierp, Östhammar, Kinda, Vetlanda, Lessebo, Tingsryd, Uppvidinge. Växjö, Emmaboda, Hultsfred, Högsby, Kalmar, Mönsterås, Nybro, Oskars- hamn, Torsås, Vimmerby, Västervik, Gotland, Karlskrona, Olofström. Ronneby, Sölvesborg, Kristianstad, Malmö, Göteborg. Tanum, kommu- nerna i västra Värmland och norra Dalsland (Bengtsfors, Arvika, Dals-Ed, Eda, Sunne, Säffle, Åmål och Årjäng), Bengtsfors, Trollhättan, Skövde, Filipstad, Hagfors, Karlstad, Kristinehamn, Munkfors, Storfors, Sunne, Torsby, Degerfors, Karlskoga, Lindesberg, Ljusnarsberg, Fagersta, Hallsta- hammar, Norberg, Skinnskatteberg, Västerås, Avesta, Borlänge, Falun, Bergslagskommunema, Hedemora, Ludvika, Malung, Mora, Orsa, Smed- jebacken, Säter, Älvdalen, kommunerna i Hälsingland (Bollnäs, Hudiks- vall, Ljusdal, Nordanstig, Söderhamn och Ovanåker), Gävle, Hofors, Hudiksvall, Ljusdal, Söderhamn, Härnösand, Kramfors, Sundsvall, Timrå, Örnsköldsvik, Berg, Bräcke, Härjedalen, Krokom, Ragunda, Strömsund, Åre, Östersund, Tio-kommungrupjpen (Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Malå, Norsjö, Sorsele, Storuman, Vilhelmina, Vindeln och Åsele), Nordmaling, Robertsfors, Skellefteå, Umeå, Arjeplog, Arvidsjaur, Boden, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala, Piteå, Överkalix, Övertorneå och Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele, Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbun- det, landstingen i Kronobergs, Blekinge, Kalmar, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt— lands, Västerbottens och Norrbottens län, Folkbildningsförbundet, Handi- kappförbundens centralkommitté (HCK), Rörelsefolkhögskolomas intresseorganisation (RIO), Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges industriförbund, Småföretagens Riksorganisation, Svensk Industriför- ening, Kooperativa Förbundet (KF), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svenska kraftverksföreningen, Svenska elverksföreningen, Tjänstemän- nens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Lands- organisationen i Sverige (LO), Svenska sparbanksföreningen, Förenings- bankemas Bank, Norrlandsförbundet, Svenska handelskammarförbundet, Svenska åkeriförbundet, Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, Skärgår- dens Intresseföreningars Kontaktorganisation (SIK) och Hushållningssäll- skapens Förbund.

Dessutom har yttranden inkommit från Svenska Frisksportsförbundet, Landsbygdsutveckling i norra Ås, Mörbylånga kommun, KFUK-KFUM, Nora kommun, institutet för livsmedelsforskning SIK, VIA Lappia, Es- kilstuna kommun, regionalpolitiska konferensen i Avesta 5-6/10, regional-

• Sida 389
•  Original

politiska konferensen i Avesta 5/10, TCO-distriktet i Älvsborgs län, Opp- Prop. 1989/90: 76 manna Vånga Bygdegemenskap, Kristianstad-Blekinge Energikonsortium Bilaga 2 AB, TC O-distriktet i Norrbottens län, landstinget i Hallands län, Kommun- förbundet i Kristianstad län, Nässjö kommun, Sigvald Bergqvist LAND, Gunnar Englund Hammerdal, Bemt-Olof och Gunnel Jonäng i Bollnäs, PRO Bollnäs, Inga-Lena Bergfält, Gerd Svedberg, Vandrarhemsgruppen i Liden, Jämtlands läns bygdegårdsdistrikt, Centern i Jämtlands läns distrikt, Socialdemokratema i Nora arbetarekommun, Kvinnor på landsbygden, LO-sektionema i Sunne. Västra Värmland, Säffle, Åmål, Bengtsfors och Dals Ed, Högskolan Trollhättan/Uddevalla", Agneta Andersson, ST-Ts Örebro-distrikt. Sveriges Kyrkliga Studieförbund, Temu Interactor AB, landstinget i Skaraborgs län, Mickhall Verktyg AB, Astrid Nilsson Harm- ånger, Sveriges Konstföreningars Riksförbund, Gunnar Dahlberg Edsbyn, Kommittén vår bygds framtid Ullared, Tväråbäcksbygdens Intresseföre- ning, Kurt-Åke Sjöström ABF, Töcksfors Verkstads AB, Lennartsfors Mekaniska AB, Nokalux AB, lnterinnovation Precisionsplåt, Elektro- mekan AB, ABEKO, Töcksfors Påsindustri, Haro Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap, Jönköpings kommun, Sveriges Riksidrottsförbund, Bohusläns skärgårdsråd, Jernkontoret, Ung Utveck- ling Norra Gotland, Förtroendemannagruppen Gotland, SOS-projektet, Björkvik Bygdckommitté, Jämtlands läns Socialdemokratiska Kvinno- distrikt, Socialdemokratema i Västerbotten, Norrbottens socialdemokra- tiska kvinnodistrikt, SLU Institutionen för Skogsteknik, Svenska Idrotts- rörelsens Studieförbund (SISU), Kollektiva forskningsinstitutens samar- betsorgan (SAMKO), TCO Jämtlands län, Långseruds socialdemokratiska förening, Nordhallands hembygdsförening, Solberga sockenråd Vetlanda, Kjell Höglin Bergslagskommunemas regionalpolitiska grupp, Byalagen i Karlskoga kommun, Gällareds bygdekommitté, Svenska Sällskapet för Landsbygdsutveckling (SSL), SIBBO-Utterbäck Byalag, Edshults Samhälls- förening, Erik Sune Sandberg, Valdemarsviks kommun, Värnamo kom- mun, Östen Forslund m.fl. studiemedelsgrupp, Linnebäcks Byalag, Okome Köinge, Svartrås kommitté för levande landsbygd, Övertorneås Socialde- mokratiska Kvinnoklubb, Kvibille lokalkommitté, Gottfrid Lissåkeri Lek- sand, Centern i Krokoms kommun, Sex nordligaste länsavdelningama i Svenska kommunförbundet, Kvinnor på landsbygden, landstinget i Södermanlands län, Aneby kommun, Arbetarnas bildningsförbund, Sura- hammars kommun, Christer Wall Lillsjöhögen, "Älvsborgs länsavdelning i Svenska kommunförbundet, Borås kommun, Fyrstad regionkommitte', Riksförbundet för Hembygdsvård, Hakkas bygdekommitté, Rättviks kom- mun. Kalvs byalag, Malmöhus läns TCO-distrikt, Grums kommun, Åke Norberg Hassela, Jämtlands läns bildningsförbund, Riksteatern, Lantbru- karnas länsförbund i Dalarna, Vetlanda Ortsförbund av LRF, Husmoders- förbundet Hem och Samhälle, Uppsala läns bygdegårdsdistrikt, Kommittén för Rimbo 90, Kvinna i Jämtland år 2010, Bäckaby sockenråd, Rödeby i Blekinge, Arne Danielsson Åseda, Vävstugans Vänner, Lockne Hembygds- . förening, Hela Sverige ska leva-gruppen i Saxnäs/ Sorsele kommun, Janne Norberg Kilafors, Grafikgruppen Svärtan, Ockelbo kommun, TBV Tjäns- temännens Bildningsverksamhet, Eksjö kommun, Trätek, Sydsvenska Han- 3 57

• Sida 390
•  Original

delskammaren,Köpingskommun,Habokommun, Stockholms universitet, Prop. 1989/90: 76 Edefors-Harads bygdekommitté, Centern i Skaraborgs distrikt, Iris Lind Bilaga 2 ledamot av miljöpartiet de grönas politiska utskott, Östra Blekinge Hem- bygdsförening, Föreningen Lidcnbygdens Framtid Bogruppen, Vasselhyt- tans bygdecirkel, Kvinnor i Dalsland, SSU Malmfältens Socialdemokra- tiska Ungdomskrets, Forshyttans Bygdekommitté, Österviks Byalag, Stu- diecirkel i Göstorp, Lantbrukarnas länsförbund i Skara, Ramkvilla Sockcnråd, Utvecklingsgruppen Ekshäradsprojekt, Karin Granberg Vidsel, Metall avd 52 i Östersund, Norrforsgruppen, Kooperativa Rådet, Elsie-Maj Björklund m.fl. Hälsingland, LO--distriktet i Örebro län, TCO-distriktet i Örebro län, Studiecirkel Boda, Korsta, Klösta och Litsnäset i Östersund, Jan Anders Eriksson Gammelstad, KRDs arbetsgrupp för Konstmuseum i Norrbotten, Alf Tagesson Mariannelund, Dellenbanans Vänner, Luleå Socialdemokratiska Arbetarekommun, Jämställdhetsarbetarcs förening, Tekniska Högskolan i Linköping, Kungsörs kommun, Samhällskooperati- vet BYSSBON, Västsvenska socialdemokratiska partidistrikten, Asker- sunds kommun, lnlandskommunernas ekonomiska förening, Kumla kom- mun, Kalmar konstmuseum, Falköpings kommun, TCOs kvinnoprojekt i Övertorneå, Sveriges Universitetslärarförbund, Studieförbundet VUXEN- SKOLAN i Skaraborgs distrikt, Långseruds Utvecklingsgrupp, Lena Nallo i Boden, Ingalis Bråman i Pajala, Maria Lindquist i Hällekis, arbetsgruppen för levande landsbygd i Vagnhärad, Tora Rensgord i Junomando, Tage Gustafsson, Hom-Hycklinge Bygdekommitté, Eksjö/Valdemarsviks/Ydre/ Kinda/Vetlanda och Åtvidabergs kommuner, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund i Stockholm, Jan Erik Persson i Saxen, Hela Sverige ska leva i Kinda kommun, Dalarnas Museum, Edvard Holmberg Frösön, Koopera- tiv Utvecklingi Jämtlands län, Thure Amby i Gällstad, Brunflo Västra CKF studiecirkel, Kommunens Bästa i Borgholms kommun, Projekt Indalsleden, Bygdegårdarnas Riksförbund i Stockholm, Lantbruksnämnden i Jämtlands län, Björkö sockenförening, Projekt Arbetssugen inom Umeå kommun, Stefan Jonäng i Fjöle, Kenneth Niblom och Inger Karlsson och Berith Lindström, Dick Svensson och Nils Karlsson och Börje Ekstrand, Fritz Lund i Adak, Anders Agnemar i Vadstena kommun, Munkedals kommun, Södermanlands hembygdsförbund, Kalmar länsavdelning/Svenska kom- munförbundet. Norrbottens kvinnliga företagare, Östergötlands länsavdel- ning/Svenska kommunförbundet, Bohuslandstinget, Fyrstad/Regionkom- mittén, Bergsjö-Hassela LRF-avdelning, BLÅ'VÄGEN VÄST, Svenska kommunförbundets länsavdelningar i Kopparbergs, Gävleborgs, Väster- norrlands, Jämtlands och Västerbottens län. TCO i Norrbottens län, Kvin- nor i Pajala kommun, Socialdemokratema i Örnsköldsvik och länsarbets- nämnden i Älvsborgs län.

Remissammanställningen har i möjligaste mån strukturerats efter den regionalpolitiska propositionens disposition. Varje avsnitt inleds med en kortfattad beskrivning av utredningens förslag.

• Sida 391
•  Original

Många av remissinstanserna är positiva till utredningens breda ansats och inriktning. Flera instanser anser dock att analyserna saknar djup och att materialet är svåröverskådligt.

SS VH önskar framhålla sin positiva inställning till huvuddragen i försla- gen. Bergslagsdelegationen konstaterar med tillfredsställelse att betänkan- det har en betydligt bredare ansats vad gäller regional utveckling än tidiga- re utredningar. AMS, K rarnjbrs och Skinnskattebergs kommuner samt Tio- kommungruppen stöder kommitténs breda syn på regionalpolitiken. Stats- kontoret, länsstyrelsen i Värmlands län, landstingen i Kronobergs och ll'ärmlands län anser att ansatsen i betänkandet i flera viktiga avseenden är värd beröm. Länsstyrelsen i Jämtlands "län anser att det sammanfattande intrycket av utredningens förslag är positivt. Tierps, Lessebo och Torsby kommuner anser att kommittén genom sina analyser åstadkommit en bra genomlysning av de regionala problemen. Östhammars, Karlstads, Munk- fors och Emmaboda kommuner kan i stort ansluta sig till utredningens analyser och förslag. Det är med tillfredsställelse som Sölvesborgs kommun tagit del av förslagen och tillstyrker att dessa genomförs så långt som möjligt. Olofströms och Gävle kommuner anser att utredningen har en bra helhetssyn på regionalpolitiken. Åre kommun har ingen erinran mot slut- betänkandet. Landstinget i Västernorrlands län och Oskarshamns kom— mun anscr det väsentligt att kommitténs förslag kan genomföras i sina huvuddrag. Borlänge kommun framhåller att utredningens analyser och förslag i allt väsentligt är mycket välgrundade och positiva. Gotlands och Östersunds kommuner anser att kommittén gjort en bred genomgång av det regionalpolitiska fältet. Ljusdals kommun anser att kommittén i sitt förslag lagt grunden till en väl fungerande framtida regionalpolitik. Sundsvalls kommun delar utredningens syn på regionalpolikens övergri- pande roll och infrastrukturens betydelse för en positiv regional utveck- ling. Grossistjärbundet Svensk Handel noterar att utredningens analys ut- mynnar i en breddning av begreppet regionalpolitik. Svenska Handelskam- marförbundet välkomnar den delvis nya syn som kommittén anlagt på regionalpolitiken.

ERU noterar med tillfredsställelse att kommittén fört in både miljö- och kulturfrågor i regionalpolitiken men anser att bilden av problem och lösningar är ytterst komplex och svåröverskådlig. Länsstyrelsen i Väster- bottens län menar att utredningen har haft den förtjänstfulla ambitionen att ta ett bredare grepp om regionalpolitiken men att kopplingen mellan analys och förslag behöver vidareutvecklas. Länsstyrelsen i Blekinge län finner att betänkandet är ett arbete av stor betydelse men att det uppvisar brister, möjligen på grund av tidspress. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att det inte bör finnas en uppsjö av stödmöjligheter som är svåra att överblicka. CER UM anser att kommittén har en förtjänstfull ambition när den anstränger sig att formulera ett systemtänkande som försöker betona interaktionen mellan orter av olika storlek och med olika profiler. Möjli- gen har politiska brytningar inom kommittén, kanske i kombination med otillräcklig systemkompetens inom utredningen, lett till att en del grund— 359

• Sida 392
•  Original

Bilaga 2

läggande ansatser om centrala noder och dessas omland får olika innebörd på skilda ställen i utredningstexten. Det återspeglar sig också i spänningar mellan olika förslag, anser CERUM . Torsås kommun anser att trots många kritiska synpunkter på utredningens förslag så är ändå helhetsintrycket av utredningen positivt, eftersom kommunen ingår i den prioriterade lands- delen Sydöstra Svcrige. Bergslagskommunerna vill ha stora ändringar i vissa frågor men ser ändå positivt på en hel del idéer som kommittén kommit med. Hudiksvalls kommun ansluter sig till helhetssynen på regio- nalpolitiken även om inte tillräckligt fördjupade studier och analyser gjorts inom vissa områden. Krokoms kommun delar kommitténs bredare synsätt på regionalpolitiken men saknar en mer genomgripande analys beträffande förutsättningarna att nå de regionalpolitiska målen för Norr- lands inland. Älvdalens kommun delar i stor utsträckning kommitténs synpunkter på hur den framtida regionalpolitiken bör utformas, men har i vissa fall avvikande åsikter. Bergs kommun ser med tillfredsställelse på att utredningen ger begreppet regionalpolitik en betydligt vidare definition men noterar ett glapp mellan analys och förslag. Överkalix kommun anser att utredningen på många områden är väl genomarbetad men att det på andra områden saknas djupare analyser. Landstingsförbundet bedömer att de redovisade förslagen innebär angelägna men ändå tämligen begränsade förstärkningar i vissa avseenden. Göteborgs kommun anser att det är positivt att utredningen förordar utvecklingsinsatser som tar till vara befintliga kompetenser i regionerna men anser det fel att sammanföra Stockholm, Göteborg och Malmö i ett begrepp: ”storstadsregionema”. LO menar att kommittén gjort en för-:jänstfull analys av regionala förutsätt- ningar och utveckling och presenterat ett unikt kartmaterial. Analysen har enligt LOs mening dock lett till alltför detaljerade förslag. Norrlandsför- bundet anser att kommittén genom sina resonemang breddat det regional- politiska fältet men menar att utredningen misslyckats med att på ett logiskt sätt systematisera det presenterade materialet. Glesbygdsdelega— tionen konstaterar att gles- och landsbygdsfrågorna fått utrymme i betän- kandet och att många förslag är positiva ur landsbygssynpunkt men att det finns stora brister i målformulering och förslag. HCK har inga principiella invändningar mot förslagen, men konstaterar att det saknas en fördjupad analys av vissa gruppers speciella ;problem. Svensk lndustriförening note- rar att utredningen anser att kraftiga satsningar i svaga regioner är av största betydelse, vilket tyvärr inte återspeglas i förslags— och budgetdelen. Statens ungdomsråd ställer sig bakom utredningsförslagen men tillägger att kraftfullare åtgärder skulle kunna genomföras för ungdomar. Hushåll- ningssällskapens Förbund är positivt till det bredare synsättet på regional- politiken men konstaterar att utredningen drar en del slutsatser, som bl. a. rör utvecklingsfondemas verksamhet, vilka både avslöjar brist på insikter och frånvaro av analys.

Storstadsutredningen anser att kommittén behandlar storstadsregioner- nas utveckling och framtidsutsikter ytterst sparsamt och sporadiskt varför förslagen inte kan ligga till grund för en politik som syftar till att skapa fungerande regioner i samspel. Enligt ÖCBs uppfattning är det uppenbart att regionalpolitiska och beredskapsmässiga hänsyn inom viktiga sam-

• Sida 393
•  Original

hällsområden sammanfaller men att detta förhållande inte nämnvärt över- Prop. 1989/90: 76 vägts av kommittén. SoS anser att betänkandet fått en alltför stark slagsida Bilaga 2 mot betydelsen av ekonomiska faktorer medan t. ex. hälso- och sjukvård inte berörs alls. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att utredningen till största delen handlar om stödpolitik i vissa landsdelar varför samspelet mellan storstadsregioner. mellanstäder och övriga delar av landet endast berörs till en liten del. Länsstyrelsen i Södermanlands län saknar en sär- skild analys riktad mot storstadsregionemas expansion. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är kritisk till synsättet att avlänka tillväxt från storstadsområdena. Utvecklingsfonden i Kronobergs län anser att samspe- let mellan regionalpolitik och allmän näringspolitik inte analyserats i tillräcklig omfattning. Utvecklingsfonden i Kopparbergs län anser att vä- sentliga förslag är så övergripande beskrivna och analyserade att det är svårt att ta ställning till dem. Ronneby kommun anser att utredningen är vittomfattande på ett sätt som tyder på ett kraftigt överskridande av direktiven framför allt vad gäller finansieringsdelen. Vetlanda kommun anför att utredningen varit alltför generell vid indelningen av Sydöstra Sverige och förbisett konsekvenserna för till området gränsande kommu- ner. Kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland samt kommuner- na i Hälsingland ifrågasätter om kommittén tillräckligt observerat pro- blemen i deras regioner. Strömsunds kommun konstaterar att det finns en obalans mellan analys och förslag som gör att betänkandet i vissa stycken är svårtolkat. Jokkmokks kommun anser att det material som presenteras inte kan ligga till grund för riksdagsbeslut utan vissa grundläggande för- ändringar. Arjeplogs kommun anser att betänkandet syftar till att inom ramen för befintliga regionalpolitiska medel ta från de fattigaste kommu- nerna och ge till de något mindre fattiga. Svenska kommunförbundet och Skellefteå kommun konstaterar att förslaget i sin helhet har sådana brister att det måste ifrågasättas om det kan ligga som underlag för en regerings- proposition och därmed följande riksdagsbehandling. Landstinget i Örebro län anser det förvånande att kommittén nära nog helt ignorerat lands- tingens roll. Landstinget i Västmanlands län anser att den statliga regional- politiken skall betraktas som en komplettering till bl.a. landstingens och kommunernas egna insatser för den regionala utvecklingen inom varje län vilket enbart marginellt beaktats i betänkandet. Svenska Åkerijörbundet påpekar att betänkandet är begränsat eftersom det endast i ringa omfatt- ning rör åkerinäringen. SIKO noterar att kommittén i direktiven fått i uppdrag att värdera effekterna av statliga insatser i skärgårdsområdena vilket, enligt SIKO, inte skett.

• Sida 394
•  Original

Kommittén

Regionalpolitiken omfattar samtliga de insatser som krävs för att främja utvecklingen i de delar av landet som är prioriterade. Realiserandet av regionalpolitiken sker genom insatser inom den ekonomiska politiken och inom välfärdspolitiken — i olika former av statlig sektorspolitik.

Remissinstanserna

En majoritet av remissinstanserna ställer sig positiv till kommitténs analy- ser och slutsatser medan några instanser är kritiskt inställda till främst analyserna.

ÖB delar kommitténs åsikt att regionalpolitik bör omfatta alla politiska åtgärder som syftar till att utjämna skillnader mellan vissa geografiska områden och resten av landet och framhåller att en positiv regional ut- . veckling är från försvarssynpunkt angelägen inom alla delar av landet. LBS delar kommitténs synsätt på regionalpolitikens omfattning och fram- håller dessutom att en fördelning av statsbudgeten per innevånare på landsbygd och i tätort för olika regioner skulle ge ytterligare belysning av skillnader i förutsättningar för ekonomisk och kulturell utveckling i olika delar av landet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker den breda synen på regionalpolitik och framhåller att sektorspolitiken måste ta större hän- syn till de regionalpolitiska aspekterna. TCO delar kommitténs bedöm- ning av sektorpolitikens betydelse i regionalpolitiken och menar att det behövs en förstärkt organisation inom regeringskansliet som kan ta ett regionalpolitiskt helhetsansvar. LO anser att politiken inom alla områden måste samordnas i ett regionalpolitiskt syfte och delar kommitténs upp- fattning om vikten av en effektiv samordning av alla departements åtgär- der i ett regionalpolitiskt syfte. Bergslagskommunerna betonar att den statliga politiken i alla avseenden måste samordnas under ett helhetspers- pektiv så att inte prioriteringar inom regionalpolitiken motverkas av sek- torsbeslut inom olika myndigheter. Hallstahammars kommun anser det värdefullt att kommittén gjort en helhetsbeskrivning av statens insatser i olika kommuner och regioner. Gotlands kommun anser det bra att kom- mittén lyfter fram flera sektorsområden inom vilka man föreslår regional- politiska åtgärder. Hagfbrs kommun anser att insatser inom olika politiska sektorer skall anpassas för att uppnå regional balans och att sektorspoliti- ken skall vara underordnad målen för regionalpolitiken. Landstinget i Västernorrlands län hävdar att alla statliga insatser som i varierande grad har effekter på en regions utvecklingsmöjligheter bör ses i ett samman- hang.

RR Vställer sig tveksamt till att använda en så vid definition av begrep- pet regionalpolitik som utredningen gjort. VV anser att den analys som gjorts över hur budgetmedlen fördelas över landet bör fullföljas av en analys av vilka regionala och andra samhällsekonomiska effekter som kan 362

• Sida 395
•  Original

förväntas av denna resursfördelning. Storstadsutredningen påpekar att Prop. 1989/90: 76 även statsbudgetens inkomstssida borde kartläggas för att en geografisk Bilaga 2 analys skall vara meningsfull, men undrar samtidigt om en sådan kartlägg- ning kan ge något meningsfullt resultat. Länsstyrelsen i Hallands län saknar en diskussion om regional utveckling även i de län som ligger utanför de föreslagna stödområdena. Länsstyrelsen i Norrbottens län på- pekar att även storstäderna ligger lO—l5% över riksgenomsnittet vad gäller mottagande av regionalpolitiskt stöd, vilket inte klart framgår av den presentation kommittén gjort av fördelningen av stödmedel. En annan presentationsform än färgkartor skulle, enligt länsstyrelsen, gett ett annat synintryck av resultatet av denna betydelsefulla studie. Strömsunds kom- mun anser att kommittén inte har kunnat föreslå hur en mer genomgripan- de kraftsamling skall kunna genomföras för att rikta sektorpolitikens insat- ser och därmed få ut större regionalpolitisk effekt. Hofors kommun anser att det är en svaghet i betänkandet att det medel som anses vara det mest effektiva inom regionalpolitiken — nämligen insatser inom sektorspoliti- ken — endast behandlas marginellt i betänkandet. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva finner utredningens analys av statsbudgeten i ett regio- nalpolitiskt perspektiv vara bristfällig och inte ge underlag till att bedöma behov av förändringar i transfereringssystemet.

Kommittén

lntemationaliseringen av den svenska ekonomin kommer sannolikt att fortsätta under 1990-talet. _

Den fysiska infrastrukturen är inte bara en förutsättning för produktion, konsumtion och välfärd. Den är också en mycket stark stabiliserande kraft. 1 den utvecklingsfas Sverige nu befinner sig kan det befintliga bosätt- ningsmönstret få än större betydelse för var tillväxten sker.

_ Krafter som kan komma att verka mot en fortsatt koncentration är: — att ny teknologi ändrar förutsättningarna för tjänsteproduktionens lo- kalisering, _ — miljöproblemen i befolkningstäta regioner. Tre olika geografiska perspektiv lyfts fram:

— lokala arbetsmarknader, — geografiska prioriteringar för regionalpolitiken — Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige, — mellanstäder som knutpunkter i ett nationellt nätverk.

Huvuddraget i befolkningsutvecklingen under 1980-talet var en fortsatt urbanisering.

1 kommuner med stor utflyttning är det ofta fler kvinnor än män som flyttar ut.

Förvärvsfrekvensen har under de senaste decennierna utjämnats mellan regioner, mellan kvinnor och män samt mellan yngre och äldre kvinnor.

För både kvinnor och män är det i små kommuner, som inte är länkade 363

• Sida 396
•  Original

Bilaga 2

till en större arbetsmarknad, som förvärvsfrekvensema är låga. För kvin- nornas del gäller det dessutom gruppen kranskommuner.

Pendling mellan bostad på landsbygden eller mindre ort och arbets- marknaden i en större ort, har varit hushållens strategi för att anpassa sig till en allt mer koncentrerad arbetsmarknad.

Fördyrningar av bilresandet på grund av prishöjningar på bensin eller genom skatte- eller avgiftsförändringar kan försämra möjligheterna att även fortsättningsvis ha ett bosättningsmönster som är mer utspritt än arbetsplatsemas lokalisering.

Mellanstädema har dubbla roller. Dels en inomregional genom att deras arbetsmarknad har betydelse för människor utanför den egna kommunen, dels en mellanregional som knutpunkter i ett nationellt nätverk.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har lett till att närmare 90% av alla förvärvsarbetande kvinnor i dag arbetar med tjänsteproduktion i offentlig eller privat regi. Varannan kvinna arbetar inom den offentliga sektorn. På den manliga arbetsmarknaden har primämäringama samma dominerande roll.

Ser man till hela arbetsmarknaden är sysselsättningen jämnt fördelad på primärnäringar, privata tjänster och offentliga tjänster. Sett ur ett mellan- regionalt perspektiv är den privata tjänstesektorns starka koncentration till storstäderna iögonenfallande. '

Variationer i befolkningens utbildningsnivå mellan olika delar av landet är fortfarande stora. De tre landsdelar som är regionalpolitiskt priorite- rade tillhör de delar av landet där befolkningen har lägst utbildningsnivå.

Remissinstanserna

Många remissinstanser instämmer i kommitténs bedömning om infra- strukturens betydelse. Ett stort antal remissinstanser anser dock att analysen av den regionala problembilden på ett eller annat sätt är bristfällig.

VV delar kommitténs bedömning om den fysiska infrastrukturens fun- damentala roll för regional mångfald, liksom för social och ekonomisk utveckling. Bergslagsdelegationen delar kommitténs uppfattning att den industriella traditionen i Bergslagen innebär såväl möjligheter som hot. Vattenfall framhåller att knappast någon industrisektor har, och har haft så stor betydelse för den regionala utvecklingen som elförsörjningen, dels genom utbyggnaden i sig, dels genom att låga elpriser betytt mycket för basindustrins utbyggnad. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att upp- rustning av infrastrukturen är av största vikt för den regionala utveckling- en och att stöd till näringslivet endast är en del av insatserna på lång sikt. Nordiska muséet stöder helhjärtat förslaget att komplettera regionalpoliti- kens traditionella stödåtgärder till näringslivet med förbättring av regio- nernas rambetingelser. Högsby och Vimmerby kommuner delar i stort de synpunkter som kommittén för fram angående vilka faktorer som bestäm- mer den regionala utvecklingspotentialen. Säters kommun instämmer med kommitténs analys av den regionala utvecklingen och den snabba struktur- omvandlingen inom de råvarubaserade näringarna. De regioner som drab- bats av detta är, enligt kommunen, i första hand Inlands— och Bergslagsre-

• Sida 397
•  Original

gionerna. Kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland anser det Prop. 1989/90: 76 riktigt att stöd inte ges enbart till enskilda företag utan även för att bygga Bilaga 2 upp en landsdcls infrastruktur. Blekinge läns landsting anser att kommit- téns bild av Blekinges struktur i stort sett är riktig. Jämtlands läns lands- ting framhåller att Inlandet gynnas bäst av generella åtgärder under en längre tid som kan utgöra en reell grund för företagens långsiktiga handlan- de. Svensk Industriförening anser att kommitténs analys av den regionala problembilden väl stämmer överens med tidigare erfarenheter och inter- nationella undersökningsresultat och föreningen har i allt väsentligt ingen erinran mot utredningens slutsatser. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län kan människors bosättning komma att få större betydelse för företagens lokaliseringsort än näringslivets val av lokalisering för folks val av bosättningsort, vilket innebär att det regionala utvecklingsarbetet måste ges en bredare inriktning än enbart ett aktivt arbete med näringslivsfrågoma. Länsstyrelsen i Jämtlands län delar kom- mitténs uppfattning om att den regionala problembilden är mer komplex än tidigare och anser att den breda analys som kommittén gör är en riktig ansats men menar att det är fel att försöka jämställa förhållandena i de tre priori- terade landsdelarna. Länsstyrelsen anser att förutsättningarna i Norrlands inland är så olika det övriga landets att det mer rör sig om artskillnader än om nyansskillnader. Hallstahammars kommun anser att kommitténs bild av Sverige är intressant men inte fullständig. Bl.a. går man snabbt förbi hur företagandets villkor ter sig i olika delar av landet. Kommunen saknar också en analys av den hittillsvarande stödverksamheten. Bräcke kommun delar kommitténs synsätt beträffande vikten av en fungerande infrastruktur men anser att boendefrågornas betydelse för regional utveckling har underskat- tats i utredningen. AMS anser att analysen av den regionala utvecklingen, särskilt av syssel- sättningsfrågorna, är otillfredsställande och behöver utvidgas. Sysselsätt- ningsförhållandena måste ägnas minst lika stor uppmärksamhet som be- folkningsförhållandena, menar AMS. ERU konstaterar att av 40 sidor i betänkandet, som handlar om den regionala problembilden, ägnas drygt två sidor åt att beskriva drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen, medan huvudutrymmet i stället ägnas åt att redovisa statistik. Den analys av drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen som presenteras är summarisk och motsägelsefull, anser ERU. LBS anser att kommitténs sätt att avgränsa problembeskrivningen ger litet utrymme för en samlad analys av problem och utvecklingstendenser i de svagaste områdena, dvs. på _ landsbygden. Boverket påpekar att bostaden och hushållens boendemöns-

ter är en väsentlig komponent när levnadsvillkoren i olika delar av landet skall bedömas och anser att det är en allvarlig brist att bostadsfrågan endast behandlats undantagsvis av kommittén. Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar att frågorna kring storstadsområdenas utveckling och funktion endast fått en rapsodisk belysning i betänkandet och att den praktiskt taget endast gällt Stockholmsregionen. Länsstyrelsen i Gävle- borgs län anser att analysen av den regionala problembilden är ofullständig och på flera punkter felaktig eftersom för liten hänsyn tagits till avstånds- faktom och att inga prognoser har gjorts för den framtida befolknings— och 365

• Sida 398
•  Original

Bilaga 2

sysselsättningsutvecklingen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att analysen av den regionala problembilden är ofullständig och att en till— fredsställande mål — medel —analys saknas. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att tillgången på arbete förblir den grundläggande förutsättningen för människor på en ort och finner det förvånande att statistik över regionala skillnader i arbetslöshet inte redovisats av kommittén. Malmö kommun anser att kommitténs analys av den regionala utvecklingen har påtagliga brister och att den inte svarar mot direktiven. Särskilt borde större uppmärksamhet ägnats skillnaderna mellan de tre storstadsregioner- na och främst då skillnaden mellan huvudstadsregionen och övriga regio- ner. Skövde kommun anser att betänkandet bör tillföras en analys för Västsverige beträffande förväntade förändringar inom jordbruk och livs- medelsindustri och även avseende bilindustrins betydelse och den ökade intemationaliseringen. Enligt Trollhättans kommun har kommittén inte i sin analys tagit hänsyn till behovet av en balanserad struktur för att förebygga framtida kriser i regioner utanför prioriterade landsdelar och mellanstäder. Skellefteå kommun anser att kommittén genomfört sin ana- lys för att (i någon mån) rättfärdiga en på förhand beslutad geografisk prioritering och inte för att den skall ligga till grund för ställningstaganden om vilka landsdelar som bör prioriteras för regionalpolitiska insatser. Piteå kommun menar att kommittén vid sin analys av problembilden helt bortsett från de regionala skillnaderna i arbetslöshet; Piteå kommun som hänförts till den mer gynnade gruppen mellanstäder, överträffas i arbets- löshet endast av 13 kommuner utanför Norrbottens län. Bodens kommun anser att kommittén haft ett alltför snävt synsätt på begreppet regionalpo- litik. Landstinget i Norrbottens län anser att analysen av den regionala problembilden är traditionellt regionalekonomisk och ger därmed ett allt- för begränsat underlag för den breda regionalpolitiska ansats som direkti- ven — och kommittén själv — förespråkar. HCK anser att det hade varit intressant om frågeställningar rörande den regionala problembilden blivit belysta ur handikappsynpunkt.

2. 3. 2. 2 E forågor Kommittén

Om uppbyggnaden av resurser för att delta i EGs småföretagsprogram kommer att ske gradvis, bör de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna komma först.

Det är endast det regionalpolitiska stödet till näringslivet som direkt kan komma att beröras av ett närmande till EG. Satsningar på utbildning, kommunikationer m.m. är en helt nationell angelägenhet.

Det finns inga skäl att tro att den utformning av det regionalpolitiska stödet som föreslås, står i strid med de normer som tillämpas inom EG.

• Sida 399
•  Original

Remissinstanserna Prop. ] 989/ 90: 76 De få remissinstanser som haft synpunkter på förslagen understryker Bilaga 2 framför allt vikten av att analysera EGs regler vid utformningen av stöd- former i Sverige.

Sveriges delegation vid de europeiska gemenskaperna framhåller att Sve- rige utsätts för en stark regional påverkan från EG-marknaden. Delegatio- nen framhåller vidare att för icke medlemsländer med frihandelsavtal med EG, såsom Sverige, är offentliga stödåtgärder som kan vara konkurrens- nedvridande oförenliga med detta avtal (artikel 23: l). Sådana fall kan tas upp i den blandade kommittén som administrerar avtalet. Enligt delegatio- nen förefaller det möjligt att EG:s bedömning om en regionalplitisk stöd- åtgärd i Sverigc skulle vara oförenlig med frihandelsavtalet skulle kunna grundas på de kriterier som tillämpas inom eg.

Kommerskollegium vill understryka vikten av att de internationella åtaganden som Sverige gjort beaktas vid utformningen av regionalpolitis- ka stödåtgärder. Grundfrågan i GATT — och fortfarande i förhållande till EG — är, enligt kollegiets mening, hur stödåtgärderna bedöms i ett konkur- rensperspektiv. Statskontoret anser att utformning av olika regionalpolitis- ka stödformer bör föregås av en noggrannare analys av EGs regler och deras konsekvenser för svenskt vidkommande än vad kommittén redovi- sat. Svenska Handelskammar/örbundet anser att utredningen inte tillräck- ligt tagit hänsyn till utvecklingen inom EG och inte närmare studerat hur EGs stödformer skulle kunna tillämpas i vårt land. Kalmar och Växjö kommuner anser att internationaliseringen av den svenska ekonomin kommer att fortsätta under 90-talet oberoende av Sveriges förhållande till EG, eftersom utvecklingen leder till ett allt mer integrerat samhälle.

Kommittén

En politik för fullt utnyttjande av arbetskraft och kapital under 1990-talet förutsätter en kraftfull regionalpolitik som förutsättning för och komple- ment till den generella ekonomiska politiken.

Sektorspolitikens insatser för den regionala utvecklingen måste förstär- kas. Dess ansvar för olika regioners utveckling måste göras tydligare, främst genom den politiska styrningen.

Regionalpolitikens mål bör vara att skapa ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt fungerande regioner.

Remissinstanserna

Några remissinstanser delar de synpunkter som läggs fram i betänkandet, medan en majoritet av instanserna har starka invändningar mot kommit- téns förslag till nya formuleringar av målen för regionalpolitiken. ÖCB, länsstyrelsen i Gotlands län, Torsby, Hudiksvalls, Ljusdals och Överkalix kötnmuner delar istort den i betänkandet redovisade målformu- leringen för regionalpolitiken. Härjedalens kommun betonar angelägenhe- 367

• Sida 400
•  Original

ten av att förändrade mål och geografiska prioriteringar följs upp med Prop. 1989/90: 76 resurstillskott enligt kommitténs prioriteringar. Bergslagsdelegationen de- Bilaga 2 lar kommitténs uppfattning om fungerande regioner som regionalpoliti- _ kens mål. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att utredningens målformu- lering ger en betydelsefull fördjupning av regionalpolitikens innehåll. Svenska kommunförbundet anser att de nya måldefinitionema är bättre än tidigare försök som talade om likvärdiga förutsättningar i hela landet, eftersom en sådan likvärdighet inte går att uppnå. Det måste i stället handla om att utveckla de speciella förutsättningar som finns i olika delar av landet, menar förbundet. LRF instämmer i att målpreciseringar och geografiska prioriteringar måste göras samlat för flera politikområden. Statens kulturråd anser att det är värdefullt att målet för regionalpolitiken sätts så att den skall medverka till att skapa regioner som också fungerar kulturellt. RAÄ pekar på möjlighetema till en samverkan mellan kulturpo- litik och regionalpolitik och finner det glädjande att kultur- och miljöfrå- gornas betydelse har uppmärksammats i kommitténs målformulering och överväganden om stöd för den regionala utvecklingen. Nordiska muséet framhåller att i definitionen av kulturellt fungerande regioner bör tradi- tion, historia och kulturarv ges en viktig roll, och i definitionen av en miljömässigt fungerande region bör det fysiska kulturarvet i kulturminnen och kulturlandskap också ges en viktig roll liksom tillgången till natur och friluftsliv. Hedemora kommun ställer stora förhoppningar på att de mål och riktlinjer som kommittén formulerat för regionalpolitiken kommer att vägleda handlandet inom alla samhällssektorer och politikområden. Landstinget i Västernorrlands län instämmer helhjärtat i utredningens slutsatser att ”sektorspolitikens insatser för den regionala utvecklingen måste byggas ut”. Stiftelsen lndustricentra ansluter sig till utredningens ställningstagande att fullt utnyttjande av arbetskraften förutsätter en kraft- full regionalpolitik, vilket enligt stiftelsen innefattar t.ex. byggande av företagshus för kunskapsföretag.

AMS anser att förslagen till ny formulering av målen för regionalpoliti-_ ken ger en orealistisk bild av vad som kan åstadkommas med de regional- politiska medlen och menar att inriktningen bör anges som en strategi för att under den närmaste lO-årsperioden skapa mera likvärdiga villkor mel- lan regionema och mera robusta arbetsmarknader. SIND anser att uppgif- ten att precisera regionalpolitikens övergripande mål kvarstår. Den fördel- ningspolitiska aspekten i de regionalpolitiska målen måste kompletteras med tillväxtmål som indikerar regionalpolitikens utvecklingsinriktade uppgift. Målen bör dessutom präglas av så stor realism att de kan brytas ner i operationella delmål, anser SlIND. ERU framhåller att det förslag till regionalpolitiska mål som kommittén lägger fram, i utgångspunkten ver- kar att vara en intressant och fruktbar infallsvinkel men att den föreslagna målsättningen blir problematisk när den skall operationaliseras. För det första, anser ERU, är det oklart vilka regioner som skall fungera eftersom regionbegreppet används i flera olika betydelser. För det andra är det inte möjligt att meningsfullt värdera hur väl olika regioner fungerar och för det tredje är det en svaghet i diskussionen att någon prioritering mellan de olika dimensionerna — ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt - 368

• Sida 401
•  Original

inte görs explicit. CERUM framhåller att schabloniserade målsättningar Prop. 1989/90: 76 för en regional välfärdspolitik har stora förutsättningar att förstöra utan Bilaga 2 att egentligen åstadkomma något kompenserande gott och påpekar att en gles miljö har vissa kvaliteter just genom att den är gles, vilka egenskaper inte kan överföras till en tät miljö. Skogsstyrelsen anser att för att uppnå målet med fungerande regioner så måste dessa avgränsas med större ho- mogenitet i utvecklingsförutsättningama. Boverket vill understryka vikten av att man vid formulering av regionalpolitikens mål utgår från den enskilda människans livsbetingelser för att få en referensram. Länsstyrel- sen i Blekinge län finner att de regionalpolitiska målen bör göras mera" tydliga. SoS finner att en förskjutning ägt rum av regionalpolitikens mål, så att en ökad betoning läggs på effektivitet och starkare regional ekono- misk tillväxt. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att regionalpolitikens målformulering bör begränsas till att omfatta geografiska aspekter på ekonomi, sysselsättning och service, vilket dock inte innebär att övriga politikområdens betydelse nedtonas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det hade varit värdefullt om kommittén mer inträngande hade diskute- rat målsättningsfrågorna, såväl för landet som helhet som för de enskilda regionerna. Länsstyrelsen i Örebro län anser att de hittills gällande målen för regionalpolitiken skall ligga fast och att de regionalpolitiska insatserna i första hand skall utnyttjas för att utjämna skillnader mellan olika regioner. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att formuleringen av regionalpoli- tikens mål är diffus och knappast kan ge ledning för arbetet ute i länen. Enligt länsstyrelsen är det väsentligt att detta mål bryts ner i delmål som är tillräckligt tydliga för det regionalpolitiska fältarbetet och för att också resultatet av de insatser som görs skall kunna bedömas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det föreslagna regionalpolitiska målet inte är mätbart och inte ger några referenspunkter samt att man släpper den individanknytning som finns i nuvarande målformulering. Länsstyrelsen anser vidare att, med den föreslagna målformuleringen, har varje godtyck- ligt definierad region i landet —- inklusive storstadsregionerna — rätt att kräva regionalpolitiska insatser eftersom begreppet region inte är definie- rat. Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar att erfarenheten från det regionala utvecklingsarbetet på länsplanet visar att sektoriell verksamhet ofta är näst intill oåtkomlig för regionalpolitisk påverkan. LRF avstyrker utredningens förslag till ny regionalpolitisk målsättning och vill understry- ka att regionalpolitiken måste innefatta mål om att utveckla näringslivet på landsbygden så att den kan hållas levande. Utvecklingsfonden i Koppar- bergs Iän anser att utredningens regionalpolitiska mål är oklara främst avseende begreppet fungerande regioner och att de behöver preciseras. Tierps kommun anser att begreppet fungerande region bör preciseras för att bli operativt användbart och att begreppet region är oklart eftersom det används som beteckning på orter. lokala arbetsmarknader, län och lands- delar. Torsås kommun påpekar att en region — t.ex. ett län — mycket väl kan innehålla några regionalt utsatta orter, trots att länet som sådant har en positiv befolkningsutveckling, låga arbetslöshetssiffror osv. Detta beror på att de största kommunerna i länet fungerar positivt medan en del mindre kommuner har problem, framhåller kommunen. Bergslagskom- 369

• Sida 402
•  Original

Bilaga 2

munerna anser att alla kommuner skall ges chansen att utvecklas i relation till sina förutsättningar. Med den föreslagna målpreciseringen finns det risk för att inte ens länen betraktas som fungerande regioner och att residensstäderna ges en roll att uppfylla samtliga föreslagna delmål efter- som deras kvaliteter upphöjs till mål. Bergslagskommunema anser därför att de befintliga och redan accepterade målen bör behållas för kommande decennier. Fagersta kommun föreslår att de redan fastlagda regionalpoli- tiska målen ligger kvar eftersom man där tryckte på människan mer än regionen. Filipstads kommun anser att det finns risk för att den föreslagna måluppfyllelsen hamnar på så hög nivå att inte ens länen betraktas som fungerande regioner och vill bl. a. framhålla vikten av att man tar tillvara och utvecklar förefintliga resurser. Ljusnarsbergs kommun anser att de gällande övergripande målen för regionalpolitiken skall stå fast. Ström- sunds kommun anser att den precisering av de regionalpolitiska målen som kommittén redovisar inte är tydligare än de mål som för närvarande gäller. Kommunerna i Hälsingland delar uppfattningen om de fyra målen för regionalpolitiska insatser men anser att de sociala och ekologiska målen måste fördjupas och göras tydligare-. Landstingsjörbundet och landstinget i Kopparbergs län delar kommitténs målprecisering, om ambitionen är att Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige blir fungerande regioner vad gäller ekonomiska, sociala, miljömässiga och kulturella förhållanden, vil- ket i så fall innebär ett förtydligande av gällande mål ”alla människor ska ha tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor”. Landsting- et i Örebro län ansluter sig till den föreslagna målformuleringen, men anser det vara en klar brist att kommittén inte närmare preciserat begreppet region. Landstinget i Norrbottens län delar kommitténs förslag till mål för regionalpolitiken — men tvingas med beklagande konstatera att dessa inte återspeglas fullt ut i de konkreta förslagen. Småföretagens riksorganisation framhåller att regionalpolitiken bör utformas så att obalansen i service i olika regioner minskas, vilket inte betyder att de regionala särdragen skall försvinna. Glesbygdsdelegationen kan inte acceptera kommitténs målfor- mulering för regionalpolitiken, som delegationen uppfattar som en avse- värd ambitionssänkning när det gäller perifera områden, små byar m.m. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva finner att den föreslagna målsätt- ningen från landsbygdssynpunkt måste förtydligas och anser att nuvarande övergripande regionalpolitiska mål bör bibehållas i avsaknad på bättre alternativ. HC K instämmer i kommitténs målformulering men vill förstär- ka målen genom att uttrycka behovet av att varje del av målsättningen också får en handikappaspekt.

• Sida 403
•  Original

Kommittén

De mellanregionala prioriteringarna bör ske till förmån för de tre lands- delar där behoven av omställning och utveckling är särskilt stora. De är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Landsdelarna ersätter stödom- rådesindelningen.

Inlandet motsvarar nuvarande stödområde A och B med tillägg för Kramfors kommun, dvs. Torsby, Malungs, Vansbro, Älvdalens, Ljusdals, Sollefteå, Kramfors, Ånge, Bergs, Bräcke, Härjedalens, Ragunda, Ström- sunds, Åre, Bjurholms, Dorotea, Lycksele, Malå, Norsjö, Sorsele, Stor- umans, Vilhelmina, Vindelns, Åsele, Arjeplogs, Arvidsjaurs, Gällivare, Haparanda, Jokkmokks, Kalix, Kiruna, Pajala, Älvsbyns, Överkalix och Övertorneå kommuner samt de församlingar i Mora, Krokoms, Ömskölds- viks och Skellefteå kommuner som nu tillhör stödområde A eller B samt Kramfors kommun.

Bergslagen omfattar Tierps, Östhammars, Storfors, Munkfors, Kristine- hamns, Filipstads, Hagfors, Degerfors, Hällefors, Ljusnarsbergs, Karlsko- ga, Lindesbergs, Skinnskattebergs, Hallstahammars, Norbergs, Fagersta, Smedjebackens, Hedemora, Avesta, Ludvika och Hofors kommuner.

I Sydöstra Sverige ingår Uppvidinge, Lessebo, Tingsryds, Högsby, Tors- ås, Hultsfreds, Mönsterås, Emmaboda, Nybro, Oskarshamns, Västerviks, Vimmerby, Olofströms, Ronneby, Karlshamns och Sölvesborgs kommu- ner.

Rem issinstanserna

Några av remissinstanserna instämmer i förslagen. Många instanser anser att den gamla stödområdesindelningen skall bibehållas. De remissinstanser i områden som får försämringar, främst i stödområde C, hävdar att det finns tungt vägande skäl för att de behåller sina nuvarande stödmöjligheter. SIND in. fl.remissinstanser anser att den gamla stödområdesindelningen skall behållas och göras mindre statisk. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att de geografiska prioriteringarna är ett steg tillbaka och att de framtida problem som kan drabba olika regioner knappast berörs. Utvecklingsfonden i Kopparbergs län och landstinget i Västerbottens län anser att stödområdet inte bör utvidgas. Göteborgs kommun anser att betänkandet konserverar en traditionell syn på regionalpolitiken. Ström- sunds kommun anser att jämförelsema mellan de olika landsdelarna är otydliga. Gävle kommun anser att länsstyrelsen själv skall få bestämma inom vilka geografiska områden som stöd skall användas. Fagersta kom- mun föreslår att det ges möjlighet inom nuvarande stödområde C att erhålla investeringsbidrag. Kramfors kommun anser att särskild uppmärk- samhet bör ägnas de kommuner som tidigare tillhört stödområdet men nu hamnar utanför samt till de kommuner som gränsar till stödområde. Tanums kommun vill starkt understryka att det finns områden i landet 371

• Sida 404
•  Original

Bilaga 2

som inte kan inordnas i regioner. LBS anser att prioriterade områden bör avse betydligt större områden än de föreslagna landsdelarna. Norrlandsför- bundet anser att Hälsingland framstår som ett bortglömt landskap. Troll- hättans kommun och utvecklingsfonden iÄlvsborgs län anser att Västsveri- ge är summariskt behandlat i betänkandet. ÖB anser det angeläget att följa utvecklingen på Gotland.

Flera kommuner i Norrbotten:; län samt landstinget [ Norrbottens län anser det felaktigt att sammanföra Inlandet till ett begrepp. Länsstyrelsen i Kopparbergs län och utvecklingsjbnden i Kopparbergs län anser att Orsa samt Ore församling i Rättviks kommun skall tillhöra Inlandet. Länsstyrel- sen iNorrbottens län avvisar landsdelsbegreppet och föreslår att stödområ- de A och B blir ett område och att Arvidsjaur och Älvsbyn ingår samt att stödområde C bibehålles. Utvecklingsfonden i Jämtlands län anser att Östersunds och Krokoms kommuner skall ingå i Inlandet. Torsby kommun anser att gränsen mellan Inlandet och kommunerna söder därom i Värm- land blir för skarp. Östersunds kommun anser att de själva samt Ås och Rödöns församlingar i Krokoms kommun skall tillhöra Inlandet. Mora och Älvdalens kommuner tycker det är förvånande att Siljanskommunerna och då främst Orsa placeras utanför Inlandet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att Ljusdal skall ingå i Inlandet, Hofors och Sandviken i Bergsla- _ gen samt att Nordanstig, Hudiksvall, Ovanåker, Bollnäs, Söderhamn och Ockelbo skall få samma prioritet som Bergslagen och Sydöstra Sverige. Munkfors kommun anser sig böra tillhöra Inlandet istället för Bergslagen. Landstinget i Kopparbergs län anser att Orsa samt Furudal i Rättviks kommun skall tillhöra Inlandet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att Älvkarleby skall ingå i Bergslagen. Bergslagsdelegationen, Hofors kommun samt landstinget i Gävleborgs län anser att Sandviken skall ingå Bergslagen. Timrå kommun anser att nuvarande stödområde C bör få samma prioritering som Bergslagen. Ti- erps kommun anser att Älvkarleby skall ingå i Bergslagen. Länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrker att sydöstra Sverige blir stödområde samtidigt som de mindre kommunerna vid Norrlandskusten utesluts. Stödområde C bör behållas i de fyra nordligaste länen. Länsstyrelsen och landstinget i Örebro län samt Lindesbergs kommun anser att Nora skall ingå i stödområ- det. Smäjöretagarnas Riksorganisation anser att kortsiktiga strukturella betingelser inte kan vara tillräckliga skäl för att nya områden skall ingå i permanenta stödområden. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att delar av länet skall tillhöra Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att Gullspång skall tillförsäkras samma förutsättningar som om kommunen låg i stödområdet. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att Markaryd skall ingå i Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att Ydre, Kinda och Valdemarsvik bör ingå i Sydöstra Sverige. TCO anser att Gotland, Öland samt de östra och sydöstra delarna av Kristian- stads län bör inräknas i Sydöstra Sverige. Landstinget i Kalmar län anser att Öland skall ingå i Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen i Jönköpings län är kritisk till de geografiska prioriteringarna med anledning av att höglands- kommunerna hamnar utanför Sydöstra Sverige. Svenska handelskammar- förbundet anser att landets södra delar rimligen borde klara sig utan stöd.

• Sida 405
•  Original

Emmaboda kommun påtalar att de kommit i ett sämre ekonomiskt läge än Prop. 1989/ 90: 76 vissa grannkommuner. Bilaga 2

AMS anser att det behövs en bredare geografisk inriktning än den som kommittén föreslagit. Man anser att andra områden t. ex. Värmland och Dalsland har ungefär samma problembild som sydöstra Sverige. Kommu- nerna i Västra Värmland och Norra Dalsland hävdar att de är i behov av stöd i likhet med Bergslagen. Länsstyrelsen och landstinget iAlvsborgs län samt utvecklingsfonden iÄlvsborgs län hemställer att norra Dalsland även i fortsättningen skall tillhöra stödområdet. Länsstyrelsen i Värmlands län anser inte att det finns fakta som motiverar att västra Värmland och Dalsland upphör som stödområde samt menar att Bergslagen bör tillhöra stödområde B. Svenska kommunförbundet anser inte att det finns någon analys som ger belägg för att hela stödområde C skall slopas och tycker att det är märkligt att små Norrlandskommuner som Robertsfors och Nord- maling samt ett antal kommuner i västra Värmland och norra Dalsland hamnar utanför stödområdet. Sveriges lantbruksuniversitetet anser det oklart varför Gotlands län, kommunerna i Västra Värmland och Dalsland inte längre skall ingå i stödområdet. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att områden med väsentliga glesbygdsproblem ställs utanför stödområdet såsom vissa kommuner i Dalarna, Värmland, Dalsland, söd- ra Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, delar av Kristianstads län samt Gotlands län. Hushållningssällskapens Förbund anser att delar av mellers- ta och sydöstra Skåne bör ingå i Sydöstra Sverige samt ifrågasätter att Dalsland utgår ur stödområdet. '

Kommittén

Mellanstädema börfungera som alternativa lokaliseringsorter till storstads- områdena och som motorer i den inomregionala utvecklingen. Prioriterade mellanstäder är Luleå. Boden. Piteå, Skellefteå; Umeå. Örnsköldsvik. Här- nösand, Sundsvall/Timrå. Östersund, Gävle, Sandviken, Falun, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Karlskrona och Växjö.

Insatserna i mellanstädema avser framför allt utbildning, kommunika- tioner och andra rambetingelser av betydelse för en hel regions utveckling. Stöd till företag avser endast den privata tjänstesektorn med undantag för Karlskrona, Sandviken, Örnsköldsvik och Piteå. I dessa mellanstäder kan Stöd också lämnas till företagsutveckling och nyetableringar.

För att mellanstädema skall kunna fungera bättre i ett inomregionalt sammanhang bör kollektivtrafiken förbättras, program för inomregional decentralisering utarbetas och kontakterna mellan landsbygdens näringsliv och högskolor och andra forskningsinstitut byggas ut.

En spridning av tillväxten inom tjänstesektorn och central statlig verk- samhet från Stockholm är angelägen. Arbetsmarknadsdepartementet bör fortsätta lokaliseringssamrådet med framför allt tjänsteföretag om etable- ring utanför Stockholmsområdet. En motsvarande verksamhet bör också bedrivas för den centrala statliga förvaltningen. 373

• Sida 406
•  Original

En aktiv affärsförmedling mellan företag i Stockholm och de priorite- Prop. 1989/90: 76 rade landsdelarna bör byggas upp. Bilaga 2

Stöd bör också kunna utgå till företag i de prioriterade landsdelarna som vill bearbeta marknaden i Stockholm.

Remissinstanserna

Huvudparten av remissinstanserna avstyrker eller är tveksamma till den betydelse som mellanstädema ges i betänkandet. Man befarar att de kom- mer att fungera som magneter i stället för motorer. Många pekar också på att flertalet kommuner kommer att få långt till sin mellanstad och att möjligheten att ge någon positiv effekt minskar när avståndet ökar. Få instanser berör förslaget om affärsförmedling och där går uppfattningarna isär. Förslaget tillstyrks av ett fåtal remissinstanser såsom ÖB, Boverket, länsstyrelserna [ Kronobergs, Blekinge, Örebro och Gävleborgs län. Stockholms kommun anser att Stockholms roll som sysselsättningsmotor är viktig för Sverige och nödvändig för landets internationella konkurrens- kraft. De regionalpolitiska satsningama får alltså inte genomföras på be- kostnad av nödvändiga insatser i storstäderna. Mot bakgrund av Stock- holms ekonomiska situation, de speciella storstadsproblemen, stora behov av investeringar i infrastrukturen etc. påpekas behovet av att finna former där näringslivet får vara med och betala för de kommunala verksamheter- na som i många fall är en direkt förutsättning för ett fungerande näringsliv. En något högre kostnad för kommersiella verksamheter i Stockholm får positiva regionalpolitiska effekter. Det blir billigare att etablera verksam- heter i andra dclar av landet samtidigt som Stockolms stad får ett nödvän- digt tillskott av resurser för att klara av att upprätthålla en god kommunal service för enskilda och företag. Göteborgs kommun anser att kommittén gör ett fel när den sammanför Stockholm, Göteborg och Malmö i begrep- pet storstadsregionerna och gör vissa generella påståenden om näringsli- vets utveckling i dessa regioner. Kommunen anser att uppdelningen skall göras mellan Stockholm resp. Göteborg-Malmö. Göteborg och Västsverige är i vid betydelse landets industriella centrum men efter varvsindustrins strukturomvandling har den industriella sektorn minskat kraftigt i Göte- borg samtidigt som beroendet av bilindustrin och exportsektom ökat kraftigt varför man kan befara att internationella konjunkturvariationer får snabbare genomslag i Göteborg. och Västsverige. Privata tjänstesektorn har ökat kraftigt i storstadsregion-ama under 1980-talet, vilket motiverat kommittén att föreslå en stödform som skall stimulera tjänsteföretag till etablering i stödområdena. Kommunen anser att kommittén inte tillräck- ligt belyst det ömsesidiga beroendet mellan industriföretag och tjänsteföre- tag. En stor del av tjänsteföretagen i Göteborg är beroende av tillverk- ningsindustrin för sin överlevnad, menar kommunen. Malmö kommun anser att Göteborgs- och Malmöregionen kan komma att reduceras till befolkningsstora regionala servicccentra. Industrin i Malmö domineras fortfarande av mogna branscher med begränsade tillväxtmöjligheter var- för en expansion av Malmös näringsliv är beroende av en hög nationell tillväxt. Kommunen framhåller ati: Stockholm fått en alltmer dominerade 374

• Sida 407
•  Original

roll i det nationella systemet och att varken Göteborg eller Malmö har den Prop. 1989/90: 76 näringsmässiga bredd som krävs för att konkurrera med Stockholm. Bilaga 2

Storstadsutredningen ifrågasätter om analysen är tillräcklig både vad gäller effekterna på mellanstädema och Stockholmsregionen, resultatet kan bli att omvandlingen av näringslivet i Stockholmsregionen påskyndas. Några remissinstanser t.ex. Bergslagskommunema anser att kommittén knappast tagit fram något sakunderlag som visar behovet av stöd för mellanstädema och hur effekterna blir för övriga kommuner. De remissin- stanser som anser att mellanstädema har goda förutsättningar att utveck- las och att stöd ytterligare skulle utarma omlandet och därmed avstyrker förslaget är bl.a. glesbygdsdelegationen, SIND, länsstyrelserna [ Älvsborgs och Västerbottens län, Svenska kommunförbundet och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. Andra remissinstanser t.ex. Sveriges lantbruksuni- versitet, ER U, länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län ställer sig tveksamma till förslaget av samma orsak. Några remissinstanser anser det felaktigt att dela mellanstädema i prioriterade och oprioriterade, så gör t. ex. Trollhättans och Skövde kommuner.

Remissinstanserna lämnar ytterligare förslag på prioriterade mellanstä- der såsom Eskilstuna, Visby, Kristianstad, Skövde, Örebro, Västerås, Hu- diksvall och Kiruna. Länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län, Hagfors kommun, Norrlandsförbundet m. fl. remissinstanser anser att även andra orter bör vara alternativ till storstäderna, t.ex. Mora, Tierp och industricentraortema. Länsstyrelsen i Stockholms län ser det som en viktig uppgift att arbeta för att verksamheter som inte nödvändigtvis behöver ligga i Stockholm kommer andra delar av landet till godo. Landstingsför- bundet anser att krav bör ställas på mellanstädema att prioritera insatser som stärker omgivningen utanför mellanstäderna. Nordmalings kommun m.fl. betonar nödvändigheten av att stödet till mellanstäder endast får omfatta alternativ till en storstadslokalisering. AMS pekar på att det inte finns någon konkret plan för hur arbetet gentemot mellanstädema skall bedrivas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker centrum för affarsförmed- ling i Stockholm medan förslaget avstyrks av utvecklingsfonden i Koppar- bergs län som anser att förslaget är vagt.

Kommittén

Tillgängligheten till gymnasieskolan måste öka, främst genom en vidsynt tolkning av regler och större tolerans för skilda lokala lösningar, som exempelvis samarbete mellan gymnasieskola och kommunal vuxenutbild- ning. Olika utbildningsanordnare bör samverka för att tillgodose så många utbildningsbehov som möjligt. En målmedveten utbyggnad av vuxenutbildning och högskoleutbildning 375

• Sida 408
•  Original

är viktig för att stödja utvecklingen av ett kunskapsintensivt och utveck- Prop. 1989/90: 76 ' lingsinriktat näringsliv. Bilaga 2 Vuxenutbildningen i de prioriterade landsdelarna som tillgodoser mer framåtsyftande behov, i första hand kommunal vuxenutbildning och sta- tens skolor för vuxna, bör få ökade anslag med 50 milj. kr. Vuxenstudiestödet i de prioriterade landsdelarna höjs med ca 45 milj. kr. Samlade medel för anskaffning av utrustning bör anslås med 60 milj. kr. per prioriterad landsdel. Anslagen skall avse olika utbildningsformer, inte enbart gymnasieskolan som för närvarande. ' Utökade anslag med 50 milj. kr. ges till breddad högskoleutbildning per prioriterad landsdel. Anslagen skall innefatta distansutbildning och decen- traliserad ubildning.

Remissinstanserna

Samtliga remissinstanser som tagit upp utbildningsfrågoma delar kommit- téns uppfattning att utbildning är av stor betydelse för en regions utveck- ling. '

SÖ delar kommitténs grundläggande bedömning, att utbildning och forskning är mycket verksamma drivkrafter för den regionala utveckling- en. SÖ framhåller att regioner med negativ befolkningsutveckling och industriella problem nästan alltid präglas av en ogynnsam yrkesstruktur. Yrken för vilka högre utbildning erfordras är underrepresenterade. I såda- na regioner är genomgående andelen korttidsutbildade i arbetskraften stor och andelen långtidsutbildade liten. Kommitténs prioritering av tre lands- delar har ”SÖ inget att erinra mot, men vill påpeka att ett genomförande av det får konsekvenser för statsbidragen till studiecirklar. Enligt nuvaran- de bestämmelser utgår tilläggsbidrag till studiecirklar som anordnas i någon av kommunerna inom stödområdena. SÖ förordar att det nuvaran- de automatiska sambandet mellan glesbygdsstödet till studiecirkelverk- samhet och de regionalpolitiska områdesprioriteringama upphör. Om kommitténs förslag på denna punkt genomförs, avser SÖ att i särskild ordning återkomma till regeringen i frågan”.

SSVH, betonar att det är helt nödvändigt att nya utbildningsinsatser görs för att Sverige skall klara 90-talets vuxenutbildningsbehov. AMU- styrelsen anser att kommittén när den diskuterar kompetensutveckling har en alltför institutionell syn. Det vore enligt AMU önskvärt att i framtiden i ökad grad kanalisera samhälleliga medel till behov och inte till institutio- ner. Kommunikationer och högre utbildning utgör enligt länsstyrelsen i Kalmar län strategiska områden, sorn är klart eftersatta i Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen anser att det kommer att bli av avgörande betydelse för regionens utveckling att dessa insatser görs. Länsstyrelsen beklagar därför att utredningen inte sett det möjligt att ge regionalpolitiken ett starkare inflytande över sektorsintressena.

Det är enligt bl. a. Kramfors, Bergs och Hofors kommuner angeläget med en stark satsning på utbildning i alla former på samtliga nivåer. Hofors kommun anser vidare att ”den kvantitativt viktigaste satsningen måste ske 376

• Sida 409
•  Original

inom ramen för gymnasieskolan. Det är viktigt att tillgängligheten till Prop. 1989/90: 76 gymnasieskolan ökas främst genom en vidsynt tolkning av regler och större Bilaga 2 tolerans för skilda lokala lösningar som exempelvis samarbetet mellan gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Man måste pröva nya sätt att tillgodose behov av gymnasieutbildning på hemmaplan”. Kommu- nen anser även att riksdag och regering måste meddela direktiv för att säkra utbildningsmöjlighetema på mindre orter. Länsstyrelsen i Väster- norrlands län instämmer med kommittén att det är viktigt att gymnasie- skolan görs så tillgänglig som möjligt. Länsstyrelsen påpekar att utbild- ningen är lika nödvändig för landsbygdsföretagens utveckling som för andra företag. Decentralisering av högskoleutbildningen och satsning på Komvux och statens skola för vuxna är därför enligt länsstyrelsen starkt motiverade åtgärder också för landsbygdens utveckling och bör avspegla sig i kommande beslut.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar att en väl fungerande gymna- sieskola är av fundamental betydelse för utvecklingen i Inlandet och därför måste nya samverkansformer mellan gymnasieskolan, Komvux och AMU prövas. Statskontoret delar länsstyrelsens synpunkter om att en bättre samordning måste komma till stånd. Statskontoret pekar särskilt på önskvärdheten att bättre samordna den yrkesinriktade utbildningen och de möjligheter till överblick och planeringssamverkan som länsförvalt- ningsreformen öppnar.

Skellefteå kommun stödjer speciellt förslaget om att gymnasieelever i Inlandet skall ges större möjligheter till studier på hemorten. Ragunda kommun anser att varje kommun bör ges möjlighet att själv inrätta gymna- sieskolor, vilket skulle innebära en stor ekonomisk utjämning för föräldrar med barn som i dag måste studera på annan ort. I fråga om gymnasiesko— lan påpekar Kalix kommun att en decentralisering av yrkesinriktade linjer inte är möjlig varken ur ekonomisk eller ur kvalitetssynpunkt. Länsstyrel- sen i Örebro län och Kalix kommun delar kommitténs uppfattning om behovet av samverkan och sambruk mellan gymnasieskolan, Komvux och arbetsmarknadsutbildningen. Bergslagsdelegationen föreslår ett fortsatt arbete över kommun- och länsgränser för att nå koncentration, sambruk och samverkan mellan gymnasieregioner och mellan dem och andra skol- former. '

TCO betonar att personalutbildningen har en stor och växande betydel- se. Arbetsgivarens ansvar för personalutbildning måste enligt TCO göras tydligt och leda till planering och åtgärder. TCO anser att staten måste som komplement och stimulans skaffa sig instrument för att påverka nivå, innehåll i och fördelning av personalutbildningen. TCO konstaterar att kommittén ser personalutbildningen som ett allt viktigare medel i kompe- tensförsötjningen men avstår tyvärr från att utveckla sin syn på detta utan hänvisar istället till en aviserad utredning om kompetensutveckling i ar- betslivet. TCO vill kraftigt understryka betydelsen av att detta utrednings- arbete snarast inleds.

Mönsterås kommun ansluter sig till kommitténs uppfattning att en mål- medveten utbyggnad av vuxenutbildning och lokal högskoleutbildning är

• Sida 410
•  Original

viktig för att stödja det lokala näringslivet och öka kommunens möjlighe— Prop. 1989/90: 76 ter att förändra det negativa läget på utbildningsfronten. Bilaga 2

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva och Tanums kommun påpekar att vi inte får bortse från de utbildningsmöjligheter vi redan har. Folkhög- skolor och lantbruksskolor måste, enligt Tanums kommun, få ett ökat stöd i de områden där de utgör de enda utbildningsinstitutionema. Även regel- systement som omgärdar dessa skolformer bör ses över så att utbildningen kan diversifieras. Glesbygdsdelegationen anser att kommittén är mycket vag i sin uppfattning om folkhögskolorna och konstaterar att inget sägs om lantbruks-/lanthushållsskoloma. Det är delegationens uppfattning att folk- högskolorna kan få en alldeles speciell roll i landsbygdsutvecklingen på grund av sina lägen, friheten i inriktning, tradition av samhällsengage- mang m.m. Den nyinrättade naturbrukslinjen vid lantbruksskoloma mås- te enligt delegationen vidareutvecklas och den bör döpas om till lands- bygdslinjen. Lanthushållsskoloma bör enligt delegationen reformeras och utvecklas till kunskaps- och utbildningscentra för frågor om hälsa, kost o.dyl. Delegationen anser att det är bra att idén om att reducera studie- skulder vid bosättning i glesbygd aktualiseras. RIO pekar på den vuxenut- bildningskom petens och de lokal- och utrustningsresurser som folkhögsko- lan representerar. Utbildningsmässigt har enligt länsstyrelsen i Västernorr- lands län hela folkbildningen, speciellt folkhögskolor och studieförbund, en avgörande roll. I samband med kampanjen ”Hela Sverige skall leva” har denna roll tydliggjorts. Folkhögskolan kan vara motor och replipunkt i en lokal och regional utveckling och med folkbildningens koppling till organisationer och föreningar av alla slag ges en förankring som är särskilt viktig. Mora kommun påpekar att det också är nödvändigt att framhålla folkrörelsernas och studieförbundens liksom folkhögskolomas viktiga roll som utbildare och kulturförrnedlare. Den är av någon anledning förbisedd i avsnittet om utbildning i kommitténs betänkande. .

Länsstyrelsen i Värmlands län anser ”att utbildningen måste komma nära människorna för att bli utnyttjad, att grundskolan kan fortleva även i områden med litet elevunderlag, att alla möjligheter som står till buds för att säkra utbildningsmöjligheter -— inom gymnasieskolan — i glesbygd måste tas till vara, att det är positivt med en mångfald av utbildnings- anordnare — inom t.ex. vuxenutbildningen — men att det samtidigt är viktigt med en utökad samverkan inom hela utbildningssystemet. Enligt länsstyrelsens mening är det ”mycket viktigt att dessa påpekanden blir vägledande för arbetet inom utbilclningssektom.” Enligt länsstyrelsen bör samhället på ett aktivt sätt stödja de ambitioner som kan finnas att från det privata näringslivets sida utveckla FoU-verksamhet utanför de stora universitetsortema.

För att en hög utbildningsstandard med rationellt resursutnyttjande ska kunna åstadkommas är enligt Filipstads kommun, ett samarbete över kommun- och länsgränser en absolut nödvändighet. De konstlade hinder, som finns inbyggda i nuvarande besluts- och resurstilldelningssystem, måste därför bort. Kommunen påpekar att Bergslagens tekniska högskola (BTH) är en modell för att sammanhållet sprida nya idéer och kunskaper

• Sida 411
•  Original

för att öppna ”det slutna Bergslagen". Kommunen anser att det är viktigt, Prop. 1989/90: 76 att BTH även fortsättningsvis hålls samman. Detta förstärker effekterna av Bilaga 2 de utökade resurser, som regionalpolitiska kommittén föreslår till högsko- lorna i Karlstad, Falun/Borlänge och Gävle/Sandviken. Bergslagsdelega- tionen föreslår att nätverkskoncept motsvarande det som utvecklas inom ramen för Bergslagens tekniska högskola även utvecklas inom affärs- utvecklings- och kulturområdet.

I pågående arbeten med omprövning av gymnasieskolans studievägar i syfte att göra linjerna färre och mera likvärdiga är det också enligt Gälliva- re kommun nödvändigt att anpassa de s.k. delningstalen så att även små kommuner får en reell möjlighet att erbjuda ett för näringslivets utveck- ling tillräckligt och för elever valvärda alternativ på hemorten.

Kramfors kommun instämmer i kommitténs uttalande om nödvändighe- ten av att kommunerna är offensiva i sin utbildningsplanering så att de satsningar som görs på utbildningssidan också kompletterar näringslivets satsningar. Utbildningsplaneringen måste sålunda bli ett led i kommunens näringslivsplanering. Ljusnarsbergs kommun påpekar att vuxenutbild- ningen utgör en mycket viktig del av Bergslagens utbildningsutbud. Kom- munen framhåller vikten av att Komvux ges ökade resurser främst i de mindre bruksorterna där vuxenutbildningen ofta utgör det enda alternati- vet till vidareutbildning och kompletteringsutbildning av arbetskraft som friställes genom strukturomvandling och företagsnedläggningar. Kommu- nen menar att människorna i de typiska bruksorterna ofta har låg formell utbildningsnivå som utgör hinder för inträde på nya områden av arbets- marknaden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker förslaget om att de ökade utbildningsanslagen enbart skall knytas till de av kommittén prio- riterade landsdelarna. För Gävleborgs län gäller att hela länet måste få del av satsningarna. Prioriteringarna kan, enligt länsstyrelsen, lämpligen ske på länsnivå.

CSN är positiv till förslaget om en förstärkning av vuxenutbildningen och vuxenstudiestödet inom de prioriterade områdena. Resurserna till det särskilda vuxenstudiestödet är begränsade och en stor andel av de sökande kan inte beviljas stöd. I många av länen inom de prioriterade områdena är avslagsandelen betydligt högre än i t.ex. storstadslänen. En annan fördel- ning av resurserna mellan länen än den som görs i dag måste till för att förbättra möjligheterna för korttidsutbildade i dessa delar av landet att kunna finansiera sina studier med särskilt vuxenstudiestöd.

Landstinget i Norrbottens län menar att länsperspektiv är det enda meningsfulla i en diskussion om högskolorna som stödjepunkter till de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Landstinget avvisar kommitténs tankar om att resurser till högskolorna i Östersund eller Sundsvall/Härnö- sand skulle tillgodose behoven i Norrbottens inland.

Kommunerna i Hälsingland anser att ”tillgängligheten till utbildning är mycket viktig för att förbättra möjligheter till utbildning och utbildnings- tradition i området. Betydande insatser behövs för att bredda utbildnings- regionen. Tillgång till decentraliserad högre/specialiserad utbildning är nödvändig. Med hänsyn till bl.a. utbildningsituationen och strukturen i vårt område förutsätts även omfattande stöd till högskolans utveckling i 379

• Sida 412
•  Original

Bilaga 2

länet och vår region. Det är angeläget att de pågående framgångsrika utbildningsprojekten i samverkan inom vårt område ges möjlighet att utvecklas vidare.”

Landstinget i Västernorrlands län påpekar att ”investeringar i kompe- tenshöjande infrastruktur är antagligen i dagsläget de statliga insatser som har störst betydelse för de regionala utvecklingsförutsättningarna. Det är givetvis ingen tillfällighet att våra stora tillväxtregioner alla ligger gruppe- rade kring landets fcm universitet. Också de regionala högskolorna har en utomordentlig betydelse genom att hålla kvar och locka till sig studieinrik- tad ungdom och försörja de omgivande arbetsmarknaderna med kvalifice- rad arbetskraft.” Likaså kan landstinget ”med glädje sluta upp bakom intentionerna att ytterligare vitalisera distans- och decentaliserad utbild- ning på gymnasie— och högskolenivå och över huvud taget bygga upp ett mer finmaskigt nät av regionala kornpetens- och kreativitetscentra. Härvid vill vi särskilt poängtera den utomordentligt stora betydelse Sandö U- centrum och Statens Skola för Vuxna har för ett län som Västernorrland”.

Flera remissinstanser, bl. a. SS VH betonar vikten av utveckling av dis- tansutbildning. Enligt SÖ är det angeläget att de insatser som görs av olika utbildningsanordnare för att utveckla distansutbildnigen samordnas. ] fråga om distansutbildning anser Skellefteå kommun att den åldersgräns som nu finns (25 år) skall tas bort. .Bodens kommun anser att med hänsyn till Norrbottens storlek bör en kraftig _insats göras för att stärka resurserna för distansutbildning i länet. Det är enligt länsstyrelsen iJämtlands län bra att kommittén föreslår utökade anslag till breddad högskoleutbildning innefattande distans- och decentraliserad utbildning. ”Länsstyrelsen bedö- mer att distansutbildning är ett område som måste utvecklas betydligt mer för att utbildningsnivån i inlandet skall kunna höjas och då inte bara högskoleutbildning. Distansundervisning bör kunna utvecklas för gymna- sieutbildning, vuxenutbildning. fort- och vidareutbildning samt kursverk- samhet. Det borde finnas möjligheter att stärka samarbetet mellan länet och Umeå universitet, som har betydande erfarenhet på området.” HCK understryker vikten av vuxenutbild ningens och distansstudiernas betydel- se i de föreslagna prioriterade landsdelarna. Ett samarbete mellan gymna- sieskolan och den kommunala vuxenutbildningen gynnar enligt handi- kappförbundet också människor med funktionsnedsättningar, om det samtidigt finns resurser avsatta inom handikappområdet.

SÖ tillstyrker kommitténs förslag att de tre prioriterade regionerna tillförs 60 milj. kr. vardera för anskaffning av utrustning. SÖ instämmer även med utredningen i att det är angeläget att den utrustning som finns utnyttjas så effektivt som möjligt. Sambruk av utrustning mellan olika utbildningsanordnare bör därför äga rum i ökad utsträckning. AM U-styrel- sen anser att det ekonomiska systemet måste förhindra parallella investe- ringar och istället stimulera samverkan. Vill man ha samverkan skall man enligt styrelsen därför inte som kommittén föreslå utökat utrustningsanslag till någon utbildningsform. För att få ut effekterna av investeringar i utrust- ning bör, enligt Arvidsjaurs kommun, även anslag till fortbildning kopplas till dessa. Eftersom arbetsmarknadsutbildningen ska komplettera det övriga utbud av utbildningar som finns inom en region är det enligtAMS”naturligt

• Sida 413
•  Original

att arbetsmarknadsutbildningen är mer utbyggd i områden där andra ut- Prop. 1989/90: 76 bildningsformer, inte bara Komvux, är mindre väl utbyggda. Sambandet är Bilaga 2 dock inte helt är klart eftersom fördelningen av resurser till arbetsmarknads- utbildningen sker efter arbetsmarknadssituationen i länen. I praktiken in- nebär detta att medelsfördelningen får en klart regionalpolitiskt profil. Det är en viktig utgångspunkt att satsningar som görs på utbildningssidan kom- pletterar näringslivssatsningama. Inriktning och dimensionering av yrke- sutbildningen inom Komvux måste ske i verkligt samråd med arbetsmark- nadens parter och arbetsförmedlingen. Förutsättningama ökar för att Kom- vux utbildningsutbud därigenom kommer att ge människorna en utbildning som efterfrågas på arbetsmarknaden vilket positivt påverkar näringslivets expansionsmöjligheter.”

Fasta forskningsresurser bör finnas i anslutning till regionala högskolor i de tre prioriterade landsdelarna för att utgöra en bas för profilerade FoU- miljöer.

Kollektiva lösningar på FoU-området behövs för att stimulera utveck- lingsarbetet i små och medelstora företag i de prioriterade landsdelarna och mellanstäderna.

Fasta forskningsresurser, omfattande ca 250 milj. kr. i ett utbyggt skede, anslås till fyra olika grupper av högskoleenheter. En grupp består av högskolorna i Östersund och Sundsvall/Härnösand. För Bergslagen före- slås två grupper, en bestående av högskolorna i Gävle/Sandviken, Falun/ Borlänge och SLUs enhet i Garpenberg samt en för högskolorna i Karlstad, Örebro och Eskilstuna/Västerås. För Sydöstra Sverige föreslås en grupp bestående av högskolorna i Växjö, Kalmar och Karlskrona/Ronneby. Rikt- linjerna för samarbetet inom högskolegrupperna bör utvecklas av särskilda organisationskommitteér.

Staten bör utnyttja sina möjligheter som avtalspart för att lokalisera kollektivforskningsinstitut till de tre prioriterade landsdelarna.

Ett basfinansieringsstöd anslås till landsdelarna om 50 milj. kr. per landsdel för utvecklingsarbete i kollektiv form.

Remissinstanserna

UHÄ tillstyrker ett resurstillskott till forskningen för att möjliggöra en förstärkning av forskningsresurserna vid högskolor inom de av regionalpo- litiska kommittén utpekade eftersatta geografiska områdena. UHÄ anser att medel för forskning ska tilldelas berörda högskolor direkt, efter veten- skaplig beredning och förslag från de högskolor som föreslagits, och som ingår i regionala nätverk. UHÄ anser inte att det finns behov av någon ny formell regional organisation. UHÄ menar dock att en avgörande förut- sättning för att satsningarna, särskilt vad gäller forskning, ska bli fruktbara 381

• Sida 414
•  Original

är att denna utvecklingsprocess kan planeras noggrant och i ett långsiktigt Prop. 1989/90: 76 perspektiv, med utgångspunkt från den kompetens och de forskningsprofi- Bilaga 2 ler som i dag finns vid de mindre och medelstora högskolorna.

Enligt UHÄ:s uppfattning är det inte realistiskt att räkna med en utloka- lisering av nuvarande forskningsinstitut. UHÄ anser att erfarenheten visar att på orter med mindre högskolor där sådana institut finns utvecklas i regel ett fruktbart samarbete mellan institutet och högskolenheten. UHÄ nämner Gävle som ett. exempel, där högskolan har stor nytta av samarbe- tet med byggforskningsinstitutet. Om en mindre högskola utvecklar en särskild profil för sin FoU-verksamhet med utgångspunkt såväl i sin grundutbildning som i regionala eller lokala behov, så kan detta, enligt UHÄ, i sin tur tänkas vara ett bidragande motiv för att till orten lokalisera ett nytt kollektivforskningsinstitut.

! kommitténs betänkande påpekas hur liten andel av studenterna som rekryteras till forskarutbildning vid de mindre och medelstora högskolor- na. UHÄ anser därför att det vid dessa högskolor bör inrättas fler långa linjer som ger behörighet till forskarutbildning. UHÄ menar att ytterligare resur- ser för forskning och andra FoU-ändamål till de mindre och medelstora högskolorna kan väntas öka rekryteringen till forskarutbildning.

ERU konstaterar att erfarenheter från Sverige och utlandet tyder på att existensen av forsknings— och utvecklingsarbete är betydelsefull för regio- ners långsiktiga utveckling. Det är emellertid, enligt ERU, en brist i förslaget att kommittén inte fördjupat sig i alternativa möjligheter, när det gäller att etablera forskningsverksamhet på orter som tidigare saknat sådan verksam- het. CER UM anser att den form som kommittén gett sina konkreta förslag vilar på felaktiga föreställningar om hur forskningskontakter fungerar och att det allmänt saknas ett djup i den flitiga användningen av nätverksbe- greppet. CERUM anser vidare att ”forskning handlar om att utveckla ny kunskap i ständigt skiftande nätverk av personer, där den enskilde forska- rens förmåga och inriktningar yttez-rst bestämmer nätverkets struktur. Att föreskriva vilka högskolor som skall samarbeta och samtidigt använda ett kunskapsnätverkstänkande är oförenligt. En angelägen utveckling av forsk- ningen och utbildningen vid de mindre högskolorna bör därför ske på ett sådant sätt att de enskilda aktuella högskolorna ges resurser och frihet att investera i nya kunskapsnätverk”.

NFR anser det viktigt att grundutbildningen håller en hög kvalitet. Rådet instämmer i att det är väsentligt med en stark knytning mellan forskning och utbildning. Det är därför, enligt rådet, oroande att inte fler av lärarna vid de regionala högskolorna har forskarutbildning. Rådet påpekar att det är angeläget att dessa lärares kompetens höjs samtidigt som man måste konstatera att de utgör en alltför bräcklig grund att bygga en forskningsverksamhet på. HSFR och statskontoret anser att antalet hög- skolor där fasta forskningsresurser ska byggas upp måste begränsas så att satsningarna blir effektiva och verkningsfulla.

Enligt MFRs uppfattning saknas de grundläggande förutsättningarna för ett genomförande av de aktuella förslagen avseende fasta forskningsresur- ser för ett antal preciserade mindre och medelstora högskolor. MFR avstyrker kommitténs förslag då det saknas en analys av de konsekvenser 382

• Sida 415
•  Original

som förslaget medför i ett nationellt perspektiv. Rådet påpekar att det i Prop. 1989/90: 76 tidigare sammanhang tillstyrkt en förstärkning av de mindre och medelsto— Bilaga 2 ra högskolornas forskningsanknytning via särskilda medel fördelade av forskningsrådsnämnden.

En svaghet i högskolornas utbud har enligt landstinget i Västernorrlands län varit bristen på forskningsverksamhet. Därför är det med stor tillfreds- ställelse landstinget noterar utredningens förslag att anslå 250 miljoner kronor för uppbyggnad av fasta forskningsresurser vid fyra grupper av högskolor, samt att kommittén uppmärksammat hur väl de geografiskt närbelägna högskolorna i Sundsvall/Härnösand och Östersund komplet- terar varandra. Detta skulle vara ett stort steg mot förverkligandet av ett mellannorrländskt universitet, påpekar landstinget. FRN anser att den prio- ritering av tio högskolor grupperade i fyra grupper, som utredningen redo- visar som bas för arbetet, inte är tillräckligt analyserad och motiverad. Nämnden menar att en meningsfull utbyggnad på så många ställen kan bli dyrare än 250 milj. kr. Enligt nämnden är risken uppenbar att man förlorar de verkligt långsiktiga effektema av en satsning om man sprider resurser för tunt i syfte att på så många ställen som möjligt snabbt åstadkomma de mer kortsiktiga effektema av ökade arbetsstillfallen etc. Möjligheterna att få de tänkta nätverken att fungera väl utan någon central, stark nod är, enligt nämnden, sannolikt små. Nämnden anser att innan dessa grundläggande analyser gjorts kan inte volymen på de nödvändiga satsningarna bedömas. En utbyggnad av de regionala högskolornas möjligheter att bedriva forsk- ning är, enligt nämnden, nödvändig av flera skäl och denna utbyggnad måste börja snarast eftersom den kommer att ta lång tid.

NFR avstyrker förslaget att ge vissa regionala högskolor fasta forsknings- resurser inom naturvetenskap och teknik. Det finns idag ingen bas vid de regionala högskolorna på vilken en internationellt slagkraftig forskning kan etableras. Rådet anser det vore att dåligt utnyttja landets forskningsre- surser om dessa skulle användas för utbyggnad av forskningen vid de regionala högskolorna i stället för i enlighet med de prioriteringar som gjorts av de vetenskapligt kompetenta organen i landet. Kommittén mar- kerar behovet av ökade insatser på undervisnings- och FoU-områdena vilket RAÄ'finner positivt. Det är viktigt att ämnen som ger ökade kunska- per om regionernas historia, kulturlandskap och bebyggelse samt om vård och levandegörande av kulturarvet får större plats i de regionala högsko- lornas kurser och forskning. RAÄ framhåller också att länsmuséema bör kunna få ökad betydelse som F oU-institutioner utanför högskolan.

Skogsstyrelsen anser det viktigt att de resultat som uppnås inom forsk- ningen når ut till dem som berörs eller är i behov av dessa. Ökade resurser bör satsas på att göra resultat och information om ny teknik mer lättill- gänglig. Skogsstyrelsen påpekar att skogsvårdsorganisationen har, som kunskapsförmedlare, sedan länge bedrivit ett framgångsrikt samarbete med forskningen. främst med lantbruksuniversitetet.

En förstärkning av kompetensen vid de mindre högskolorna är, enligt STU, av flera skäl önskvärd. ”STU bedömer dock att de existerande mindre högskolornas kompetensförstärkning och successiva forsknings- etablering måste ha en klar koppling till och förankring vid ett universitet 383

• Sida 416
•  Original

eller större högskola. Kopplingen kan ske enligt den modell som utarbetats Prop. 1989/90: 76 vid högskolan i Sundsvall/Hämösand och som STU tillämpade vid ett Bilaga 2 särskilt regionalpolitiskt uppdrag att fördela medel till vissa forsknings- och utvecklingsinsatser vid fem av de regionala högskolorna.”

Ökad regionalisering av kollektiv forskning kräver, enligt STU, medver- kan av industriparten. STU anser att statlig styrning kräver väsentligt ökad statlig finansiering och att filialverksamhet kopplad till väl fungerande institut kan bidra till ökad regionalisering. STU avstyrker förslaget om utflyttning av STFI och Institutet: för metallforskning. En möjlighet till regionalt lokaliserad kollektiv forskning är, enligt STU, att den genomförs som filialverksamhet till väl fungerande institut.

Bl. a. Växjö, Mönsterås och Torsås kommuner välkomnar kommitténs förslag om att högskolorna i Sydöstra Sverige, Växjö, Kalmar och Karls- krona/Ronneby bildar en grupp. Enligt kommunerna erfordras ett ingåen- de samarbete mellan dessa för att uppnå gemensamma resultat och elimi- nera risken för konkurrens mellan högskoloma. Kommunerna påpekar vikten av att högskolorna tillförs reSUrser för utveckling och förstärkning av forskningen. Det är enligt utvecklingsfonden i Kronobergs län angeläget att högskolan i Växjö fortsätter att byggas ut och snarast ges betydande fasta forskningsresurser. Samarbetet med övriga högskolor i Sydöstra Sve- rige bör enligt utvecklingsfonden fortsätta och byggas ut ytterligare.

Riksarkivet tillstyrker kommitténs förslag att bredda högskoleutbild- ningen i de prioriterade landsdelarna men finner även på detta område att arkivinstitutionemas betydelse för vetenskap och forskning inte har upp- märksammats. Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar att utfallet av hittills gjorda resursfördelningar inom högskolesektom har för Jönköpings län varit nedslående. Länsstyrelsen befarar att denna eftersläpning kom- mer att förstärkas om kommitténs förslag till satsning på prioriterade högskoleorter genomförs.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar vikten av att alla högskolor oavsett storlek skall ingå i nationella och internationella nätverk. Därför är det, enligt länsstyrelsen, självklart att de mindre högskolorna profilerar sig inom vissa områden.

Norrlandsförbundet är positivt till kommitténs förslag att tilldela de regionala högskolorna forskningsresurser. Förbundet anser att vid högsko- lorna i Sundsvall/Härnösand och Östersund bör utnyttjandet av tilldelade forskningsmedel planmässigt ske i samverkan med i första hand Umeå universitet och högskolan i Luleå. Norrlandsförbundet påpekar att ”byg- gandet av nya väl fungerande forskningsnätverk tar erfarenhetsmässigt mycket lång tid och det är viktigt, att forskningen vid de regionala högsko- lorna kommer igång med kortast möjliga tidsutdräkt och snabbt når inter- nationell kvalitetsnivå. Lättaste sättet att nå detta mål är att anknyta till de redan existerande nätverk som byggts upp av Umeå universitet och hög- skolan i Luleå för att med egen specialkompetens, som de regionala hög- skolorna kan utveckla, ytterligare förstärka dessa nätverk. En metod bland många är att tillsätta adjungerade professorer med delad handlednings— skyldighet mellan regional högskola och universitet”.

TCO delar kommitténs uppfattning, att staten, vid större förändringar 384

• Sida 417
•  Original

av verksamheten eller i samband med större förändringar av ingångna Prop. 1989/90: 76 avtal, aktivt ska utnyttja sin roll som avtalspart för att åstadkomma en Bilaga 2 lokalisering av de s.k. kollektivforskningsinstituten till andra orter än Stockholm och Göteborg. Enligt TCOs uppfattning bör de lokaliseras till utvalda högskoleorter.

I VF delar kommitténs uppfattning att institut av deras typ kan göra viktiga regionala insatser för flera branscher och tvärtekniska områden. IVF menar att det för att underlätta kontaktskapandet mellan företag och institut bör finnas medel för en direkt uppsökande verksamhet. IVF, som har regionkontor, menar att det ökar närheten till företagen lokalt och därigenom kan ett mer aktivt kunskapsutbyte ske. IVF har redan nu igång diskussioner om nya regionkontor med egen forskningsprofil, där IVF vill . tillämpa regelnom att minst fem personer varaktigt skall vara engagerade inom sitt teknikområde och där den lokala anknytningen är en förutsätt- ning. Institutet för metallforskning anser att en Utlokalisering av Institutet starkt skulle försvåra en väl fungerande kollektiv forskning enligt de krav industri och stat ställer. Institutet är däremot berett att diskutera möjlighe- terna att etablera en filial på lämplig ort som ett tekniskt stöd för mindre industriföretag i regionen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att högskolornas betydelse för utvecklingen i sin omgivning är stor. Länsstyrelsen påpekar att kommittén i sin prioritering av högskoleenheter förbisett SLUs enhet i Skinnskatte- berg. Som högskoleenhet i Bergslagen bör, enligt länsstyrelsen, skogsmäs- tarskolan omfattas av förslaget avseende fasta forskningsresurser. En för- stärkt medelstilldelning bör bygga på respektive orts verkliga förutsätt- ningar. SLU nämner skogsmästarskolan i Skinnskatteberg och Skogsinsti- tutet i Bispgården som exempel där det är viktigt att lärarna ges möjlighet till aktiv medverkan i skoglig FoU och att dessa orter är och kan på ett utmärkt sätt utgöra bas för fortbildning.

SIND anser att forskningen vid de regionala högskolorna bör specialise- ras och profileras, samtidigt som uppbyggnaden bör sträcka sig över en längre tid. Varje högskola bör, enligt SIND, ha såväl utbildning som forskning eller forskningsanknytning. Svenska kommunförbundet vill inte sprida s.k. fasta forskningsresurser till fler högskolor. Kommunförbundet anser att forskning kan bedrivas även vid de små högskolorna. Det åter- står, enligt kommunförbundet, att utarbeta praktiska lösningar för forsk- ningsskyldighet för disputerade lärare vid små högskolor.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att en utökad FoU-verksamhet orga- nisatoriskt bör kunna ske på samma sätt som nu gäller för högskoleutbild- ningen. För att en sådan ordning skall kunna genomföras krävs, enligt länsstyrelsen, att vissa fasta resurser för detta ändamål ställs till högskole- kommitténs förfogande. Länsstyrelsen i Jämtlands län betonar vikten av att kommittén föreslår fasta forskningsresurser till några grupper av mind- re högskoleenheter, däribland högskolorna i Östersund och Sundsvall/Här- nösand. Länsstyrelsen påpekar att av de elva högskoleenhetema i de fyra grupperna är det endast två som är belägna i anslutning till den största och högst prioriterade landsdelen, Inlandet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det är en brist att betänkandet 385

• Sida 418
•  Original

Bilaga 2

saknar en analys av Umeå universitets betydelse för utvecklingen i övre Norrland. Länsstyrelsen menar att universitetet har en omfattning och bredd som gör att det i större utsträckning än de regionala högskolorna kan bedriva verksamhet även i Inlandet — och bedriva forskning som rör in- landets förhållanden. En förutsättning är, enligt länsstyrelsen, att universi- tetet kan fortsätta att utvecklas och får förstärkta resurser.

Kiruna kommun efterlyser något om den nationella och internationella rymdforskningens betydelse för den omvandling som skett och pågår i Kiruna såsom ett resultat av ett samspel. Kommunen påpekar att här beror synergieffekterna inte på en högskole- eller universitetsetablering på orten utan på forsknings— och industriutvecklingsprogram med en mängd natio- nella och internationella forskningsinstitut och industrier involverade.

Ökad målstyrning inom kommunikationssektom förutsätter att de regio- nalpolitiska prioriteringarna görs tydligare.

Remissinstanserna

Flera remissinstanser instämmer i kommitténs ställningstagande och pekar på hur de på olika sätt utvecklar ett regionalpolitiskt synsätt. Tra- fikverken och ett antal länsstyrelser är överens med utredningen medan t. ex.- SIND, Boverket och RR V gör kompletterande reflexioner.

LFV framför att man på luftfartens område kommit ett långt stycke på väg mot målstyrning och delegering. De medel man valt att styra med är övervägande ekonomiska. Med hänsyn till målstyrningens effektivitet ser verkct det som önskvärt att de ekonomiska målen kan renodlas t.ex. genom att klart redovisade särskilda medel ställs till förfogande för genom- förande av regionalpolitiskt motiverade åtgärder. SJ framhåller det som angeläget att SJs tågverksamhet bedöms och hanteras enligt den s.k. tudelningsprincipen. SJ anser också att investeringar i infrastrukturen skall bedömas efter tudelningsprincipen. TPR framhåller att bedömning- arna av de regionalpolitiska effekterna redan utgör en viktig del i arbetet med den samordnade investeringsplaneringen. VV delar kommitténs upp- fattning och pekar på att det krävs att regeringen tillser att det finns medel som möjliggör att målen kan uppnås. En precisering av målen får dock inte ske så att den låser den regionala och lokala nivåns möjligheter att tillgodo- se transportbehoven. SIND anser att utredningen borde ha prioriterat de inomregionala transportfrågor som underlättar pendling och därmed vid- gar den lokala arbetsmarknaden. _RR V saknar analyserande avvägningar mellan de olika förslagen till resursförstärkningar i betänkandet. Boverket delar kommitténs uppfattning om kommunikationernas betydelse men menar att behovs- och effektanalyser av planerade projekt behöver tillföras beslutsunderlaget. Länsstyrelsen i Värmlands län och Falu kommun in-

• Sida 419
•  Original

stämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län instämmer i för- Prop. 1989/90: 76 slaget med tillägget att formuleringen av målen bör formuleras i termer av Bilaga 2 lägsta godtagbara standard. Länsstyrelsen i Kalmar län beklagar att utred- ningen inte sett det möjligt att ge regionalpolitiken ett starkare intresse över sektorsinstansema.

Kommittén

Ytterligare decentralisering av investerings— och driftbeslut inom vägsek- torn bör genomföras samtidigt som målstymingen utvecklas.

Remissinstanserna

Länsstyrelsen i Gävleborgs län instämmer i kommitténs förslag. Länsstyrel- sen i Södermanlands län instämmer i förslaget under förutsättning att det genomförs utan att helhetssynen går förlorad. VV anser att med 1988 års trafikpolitiska beslut är utredningens syften rörande decentralisering av beslut i vägsektorn tillgodosedda. Transportforskningsberedningen pekar på kommitténs delvis motstridiga ställningstaganden beträffande målstyr- ning och decentralisering av beslutsprocessen i den samordnade investe- ringsplaneringen.

Kommittén

Resurstillskott erfordras för investeringar i och för drift av vägsektorn.

Remissinstanserna

Skogsstyrelsen och ST instämmer i utredningens förslag. Styrelsen finner det också angeläget att höja den tillåtna bruttovikten till 60 ton på alla vägar som i väsentlig grad används för virkestransporter. Tanums kom- mun föreslår inrättande av väg/järnvägsobligationer för att få fram kapital.

Kommittén

Nivån på investeringarna inom kommunikationssektorn bör höjas i de tre prioriterade landsdelarna och regionala fördelningskriterier tas fram för de av statsmakterna fastställda anslagen för investeringar och drift.

Remissinstanserna

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län till- styrker förslaget. VV vitsordar kraftigt behovet av insatser i såväl de aktuella regionerna som i landet i övrigt. Ytterligare insatser i de utpekade regionerna skall göras inom ramen för gällande planeringssystem. Länssty- relsen i Göteborg och Bohus län anser det svårt att motivera avsevärda kommunikationsinvesteringar i de delar av landet där sådana investering- ar från transportbehovssynpunkt är minst angelägna. Länsstyrelsen finner 387

• Sida 420
•  Original

vidare att i den mån fördelningskriterier för regional fördelning av anslag Prop. 1989/90: 76 inom kommunikationssektorn skall användas bör det ske med hänsyn till Bilaga 2 faktiskt trafikarbcte och kapacitetsproblem. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att förslagets fördelningsprincip med ökat genomslag för de regionalpolitiska skälen motverkar det egna länets strategi med satsningar på kommunikationssektorn. Transportforskningsberedningen pekar på att kommittén inte närmare har analyserat konsekvenserna av föreslagen transportinfrastruktur. Beredningen avstår från att ta ställning till de före- slagna satsningarna på transportinfrastruktur i prioriterade områden. Be- redningen anser det inte möjligt att av det redovisade materialet utläsa relevanta effekter i berörda områden.

Kommittén

Trafiksektorerna bör redovisa miljöeffekterna, både nationellt och regio- nalt, av sin verksamhet och för föreslagna transportlösningar.

Remissinstanserna

V Vpåpekar att förslaget ligger i linje med det miljöredovisningsarbete som pågår inom verket i samarbete med bl.a. SNV. Transportforskningsbered— ningen delar kommitténs uppfattning om att miljöproblemen under 1990- talet kommer att frambringa restriktioner. Beredningen konstaterar att kommittén avstår från att analysera de regionala konsekvenserna härav. Man pekar vidare på behovet av analys av lokaliseringsmönster vid kraf- tigt höjda transportkostnader. Beredningen menar att det inte är självklart att beaktandet av miljöaspekter får ett regionalpolitiskt gynnsamt utfall och efterlyser ett klargörande. RR Vsaknar en mer ingående behandling av den spårbundna trafiken och en redovisning av kollektivtrafikens möjlig- heter i glesbygden.

Kommittén

Investeringar i vägnät, järnvägsniit och flygplatser bör ses i ett samman- hang. En systemsyn bör ersätta nuvarande objektsinriktade planering och omfatta alla trafiksektorer.

Remissinstanserna

Flera remissinstanser instämmer i kommitténs ställningstagande. Några pekar dock på problemen med utvecklandet av en systemsyn och menar att mycket arbete återstår i frågan samt att systemsyn och objektsplanering måste följas åt. Någon instans anser att alla kommunikationsslag, även sjöfart och tele, skall ingå i systemsynen. Flera län trycker på att kontinui- teten i nuvarande system skall behållas och att utförandet av nya projekt skall ske inom ramen för detta. LFV framhåller att målet för en samhällelig styrning skildras som sam- verkan mellan trafik och regionalpolitik. Utan att ifrågasätta detta vill 388

• Sida 421
•  Original

verket betona att svårigheterna att uppnå detta mål inte får underskattas. Prop. 1989/ 90: 76 De betydande skiljaktighetema mellan trafikgrenama skapar väsentliga Bilaga 2 problem.

VV delar kommitténs uppfattning i frågan. Däremot kan inte vägverket instämma i uppfattningen att en systemsyn kan ersätta den objektsinrikta- de planeringen. De båda metoderna kompletterar varandra enligt vägver- ket. TPR instämmer i huvudsak i kommitténs förslag. Man framhåller apropå kommitténs påpekande om starkare koppling mellan riksvägs— och länsvägsinvesteringar att riksvägarna huvudsakligen är delar i ett interre- gionalt trafiksystem med därtill hörande beslutsnivå. Bergslagsdelega- tionen framhåller att den delar kommitténs uppfattning beträffande järn- vägar som en samordnad lösning med likvärdig standard mellan Mälarba- nan — Svealandsbanan med koppling via Karlskoga mot Värmland/Oslo. Bergslagsdelegationen föreslår vidare en vidareutveckling av strategiska vägar och järnvägslinjer i Bergslagen som är viktiga ur systemsynpunkt.

ST förordar kommitténs förslag men vill ifrågasätta den nuvarande lägre värderingen av fritidsresor i förhållande till s.k. nyttotrafik i de samhälls- ekonomiska kalkylerna.

Statskontoret anser att den samordnade investeringsplaneringen är det instrument som skall användas för att prioritera bland de väg-, järnvägs- och flyginvesteringar som kommittén föreslår. Boverket anser att även telenätet bör ingå i det sammanhang för transporter som kommittén efterlyser. Boverket saknar också en redovisning av utvecklingsmöjlighe- tema för den interregionala busstrafiken. Kramfors kommun saknar sjöfar- ten i utredningens helhetssyn. Transportforskningsberedningen anser att kommitténs förslag till samordning av investeringsplaneringen är otill- räckligt och anser att till den förordade decentraliseringen behövs en färdmedelsövergripande planering med möjlighet till beslut på central nivå. Länsstyrelsen i Norrbottens län instämmer i förslaget men anser att den långsiktiga samordnande investeringsplaneringen bör decentraliseras till länsnivå. Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker förslaget men påpekar att länsstyrelsen med nuvarande organisation har svårt att hävda sig i den samordnade investeringsplaneringen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att "med hänsyn till behov dels inom länet och dels för riket (Arlanda och SJ) bör länets tilldelning av trafikanslagen uppgå till mer än 20 % (motsvarande befolkningsandelen). Länsstyrelserna i Blekinge, Göte— borg oeh Bohus, Gävleborgs och Västerbottens län samt Kalmar, Ronneby, Västerås och Falu kommuner instämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Väst- manlands län anser att all planering av riksvägar och länstrafikanläggning— ar ska ske inom ramen för det länsvägsplaneringssystem som nu finns.

Kommittén

Målstymingen inom teleområdet bör ske med sammanvägda kvalitets- index för varje teleområde.

• Sida 422
•  Original

Bilaga 2

Remissinstanserna

Flera remissinstanser pekar på att post- och teleutredningens ställningsta- ganden kan komma att påverka denna fråga.

Transportforskningsberedningen anser "att post- och teleutredningens uppdrag att klargöra bl. a. televerkets serviceroll bör ställas mot de sam- hällsekonomiska kostnaderna för en utjämning av servicenivån. Televerket framhåller att man ständigt bevakar att rätt kvalitet och service erbjuds kunderna. Vidare planerar telcverkct att pröva införandet av ett samman- vägt kvalitetsindex. Den anpassning av gränserna för teleområden som kommittén anser bör ske för att justera taxoma avfärdas av televerket. Motivet är att det är produktionskostnader för en tjänst och därmed nätets struktur som avgör priset — inte de administrativa gränserna. Bergslagsde- legationen och TCO delar kommitténs uppfattning och instämmer i försla- get till taxeanpassning för hela landet. Delegationen föreslår också ett antal utvecklingsprojekt för Bergslagen inom tele/dataområdet. Statskontoret och Stiftelsen lndustricentra tillstyrker förslaget med enhetstaxa för offent- liga organ. Statskontoret påpekar att post och teleutredningens ställnings- tagande kan påverka denna fråga. Länsstyrelsen i Värmlands län eferlyser ett större lokalt och regionalt inflytande på televerkets investeringar.

Kommittén

För företag skall finnas möjlighet till lokaliseringsstöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet.

Remissinstanserna

Örnsköldsviks kommun instämmer i förslaget. Post- och teleutredningen hänvisar till sitt kommande betänkande. Utredningen framhåller att det bör öppnas en möjlighet att inräkna telenätsanslutning i underlaget för regionalpolitiskt stöd.

Kommittén

Försöksverksamheten som pågår i Malmfälten med stöd till datakommu- nikation förlängs och utökas till hela Inlandet.

Remissinstanserna

Länsstyrelsen i Västerbottens län och Jokkmokks kommun instämmer i förslaget.

Kommittén

En metod bör utarbetas för att ytterligare kunna differentiera avkastnings- kraven mellan teleområdena.

• Sida 423
•  Original

Remissinstanserna . Prop. l989/ 90: 76 Landstingen i Kalmar och Västernorrlands län samt utvecklingsfonden i Bllaga 2 Kronobergs län instämmer i förslaget. Televerket hävdar att kvalitetskra- ven är lika för alla teleområden medan avkastningskravet differentieras med områdenas förutsättningar. Utredningens förslag att slå ihop resulta- ten från flera teleområden blir därmed, enligt verket, ej meningsfullt.

Kommittén

Ett särskilt program för förbättringar av landets grusvägar bör upprättas.

Remissinstanserna

Bl.a. VV, länsstyrelserna i Östergötlands. Kronobergs. Gotlands och Väster- bottens län, Tingsryds, Emmaboda, Torsås, Älvdalens, Örnsköldsviks, Kro- koms, Nordmalings, och Robertsfors kommuner samt Inlandskommunema instämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län instämmer i grundtanken men vill se medlen fördelade via länstrafikanslaget.

Kommittén

Det bör utredas om den driftsinriktade delen av stödet till flygplatser kan inordnas i ett reformerat transportstöd.

Remissinstanserna

Länsstyrelsen i Gotlands län tillstyrker förslaget om utredning av ett refor- merat transportstöd. LFV har ingen erinran mot förslaget och ser helst att även frågan om möjligheterna till en överföring av stödet som utgår till flygtrafik på Gotland prövas. Flygplatsutredningen framhåller att i det fall en särskild utredare tillsätts rörande transportstödet, bör flygplatsutred- ningens arbete i dessa frågor beaktas. Stiftelsen lndustricentra understry- ker behovet av stöd till kommunikationer avseende person- och fraktstöd.

Kommittén

En större integration mellan statliga och kommunala flygplatser föreslås.

Remissinstanserna

Trollhättans och Borlänge kommuner instämmer i förslaget liksom lands- tinget och utvecklingsjonden i Kronobergs län. Flygplatsutredningen kon- staterar att frågan om integration och enhetlig behandling är en central del av dess utredningsuppdrag. Utredningen framhåller med skärpa att dess förslag måste avvaktas innan några åtgärder vidtas på detta område. 391

• Sida 424
•  Original

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att Växjö flygplats bör ingå i en Prop. 1989/90: 76 organisation med samma villkor som LFVs egna flygplatser. Den regionala ' Bilaga 2 förankringen och medföljande ägarmajoritet skall dock behållas.

Växjö kommun påpekar att flygplatser i primärnätet måste få en mer enhetlig behandling än för närvarande. '

Kommittén

Ansvaret för upphandling av ”olönsam” järnvägstrafik föreslås bli decen- traliserad från transportrådet till länsstyrelserna.

Remissinstanserna

Berörda trafikverk önskar bevara nuvarande ordning med hänvisning till länsövergripande upphandling och länsstyrelsernas bristande kompetens. Bland övriga remissinstanser är inställningen mera positiv. Någon instans förordar trafikhuvudmannen.

Landstingsförbundet och länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker förslaget liksom statskontoret som menar att det stämmer med synsättet som präglar den samordnade länsförvaltningen.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens län instämmer i för- slaget men önskar att TPR är representerat vid förhandlingarna. Ban verket vill påpeka de svårigheter att ha länsövergripande hänsyn som kan följa av ett decentraliserat system. SJ kan inte se något hållbart motiv för att länsstyrelserna skall köpa den olönsamma tågtrafiken, utan anser att det för att få önskvärd samordning behövs en riksövergripande instans. TPR redovisar den flerpartsförhandling som rådet använder i sin upphandling som ett svar på kommitténs förslag. Den ger såväl långsiktighet som en decentraliserad beslutsordning. Rådet ser svårigheter för länsstyrelserna att bygga upp den specifika kompetensen för denna typ av förhandlingar.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Örebro län avvisar förslaget. Lands- tinget i Örebro län avstyrker och föreslår istället trafikhuvudmannen.

Kommittén

Delar av den kvarvarande centralhanteringen vid postgirot lokaliseras till en ort utanför Storstockholm (men inom 2 timmars bilavstånd från Arlan- da).

Remissinstanserna

Postverket framhåller att eftersom tidsmarginalema är små och konkurren- sen hård om de intressantaste delarna av postgirots verksamhet måste förändringar vidtas med stor varsamhet. Länsstyrelsen i Västmanlands län framför Hallstahammar som möjlig lokaliseringsort. Örnsköldsviks kom- mun anser att stora delar av postgirot kan lokaliseras dit. 392

• Sida 425
•  Original

2.6.3.2 Geografiskt anknutna projekt Prop. 1989/90: 76 Kommittén Bilaga 2

I sydöstra Sverige föreslås att 300 milj. kr. satsas på vägupprustning, främst av E66. '

Rem issinstanserna

Landstingen i Blekinge och Kalmar län, utvecklingsfonden iKronobergs län samt Högsby, Kalmar, Mönsterås, Nybro, Oskarshamns, Torsås och Karls- krona kommuner instämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län in- stämmer i förslaget men påpekar att de föreslagna medlen är välmotivera- de men enbart av marginell betydelse. Kristianstads kommun instämmer i förslaget och menar att avsnitten i Kristianstads län bör ha prioritet.

Kommittén

I Bergslagen föreslås att 500 milj. kr. satsas på vägförbättringar. i första hand av den s.k. ”Bergslagsdiagonalen".

Remissinstanserna

Bergslagsdelegationen och länsstyrelserna i Södermanlands. Östergötlands och Kopparbergs län. Borlänge kommun samt landstinget i Västernorrlands län delar kommitténs uppfattning. Länsstyrelsen i Örebro län instämmer i kommitténs förslag men saknar en motsvarande ansats för järnvägstrafi- ken. '

Länstyrelsen i Gävleborgs län, Trollhättans, Lindesbergs, Fagersta, Nor- bergs, Filipstads. Storfors, Skinnskattebergs och Hedemora kommuner samt kommunerna i Hälsingland tillstyrker förslaget. Delvis olika uppfatt- ningar finns dock om vägens sträckning. Länsstyrelsen i Västmanlands län och Gävle" kommun ställer sig tveksamma till förslaget. Västerås kommun avvisar Bergslagsdiagonalen till förmån för ”Räta linjen”.

Kommittén

Till punktvisa insatser utmed E4, norr om ”Bergslagsdiagonalen”, föreslås 200 milj. kr.

Remissinstanserna

Kommunerna i Hälsingland, Norrlandsförbundet och Hudiksvalls kommun instämmer i förslaget. Timrå kommun ifrågasätter förslaget.

Kommittén

I Inlandet föreslås att 600 milj. kr. satsas på upprustning av riksvägarna 88 . och 45 samt att de får bilda en genomgående Europaväg. 393

• Sida 426
•  Original

Bilaga 2

Remissinstanserna

Bergslagsdelegationen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands och Norr- bottens län, Trollhättans. Hagfors. l-dalungs. Mora och Älvdalens kommu- ner, Inlandskommunema, Norrlandsförbundet och landstinget i Väster- norrlands län instämmer i förslaget. Bergs kommun instämmer och förut- sätter att väg 81 ingår i upprustningen. Torsby kommun är positiv till förslaget förutsatt dragning i 234:s sträckning. Länsstyrelsen i Västman- lands län ställer sig mycket tveksam till förslaget.

Kommittén

Luftfartsverket föreslås se över möjligheterna att förbättra trafikförsörj- ningen med flyg till och från Tornedalen.

R em issi nstanserna

LF V framhåller att med den ansvarsfördelning som gäller mellan stat och lokala eller regionala flygplatshållare är det inte en uppgift för verket att initiera, anlägga eller driva en flygplats i Tornedalen. Denna väntas inte inom överskådlig framtid få någon betydelse för den interregionala flygtra- fiken.

Kommittén

Flygtrafiken inom Norrland föreslås utvecklad och anknuten även till knutpunkter i de nordiska grannländerna. Härav förstärks också ett antal norrländska knutpunkter, varav Sundsvall/Härnösand föreslås utvecklat till ett andra nav i det svenska flygsystemet.

Remissinstanserna

Remissopinionen är i denna fråga mycket splittrad. Flygplatsutredningen och de två stora flygbolagen menar att marknaden avgör och att denna ännu talar för en koncentration av trafiken till Arlanda. Av de länsstyrelser som yttrat sig är det bara länsstyrelsen i Västernorrlands län som är positiv. Flera norrlandskommuncr tillstyrker idén med ett nav under villkoret att Arlanda byggs ut och att lokaliseringen av norrlandsnavet blir någon annanstans än i Sundsvall.

Mora kommun och landstinget i Västernorrlands län tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sundsvalls och Kramfors kommuner tillstyrker förslaget, men påpekar att kapaciteten på Arlanda inte får för- sämras. Boverket menar att det är väsentligt att skapa ett andra nav vid sidan av Arlanda.

LFV har översiktligt studerat frågan bl. a. mot bakgrund av bättre kapa- citetsutnyttjande på landsortsflygplatserna. De aktuella passagerarmäng- derna är så små att möjligheterna att etablera förbindelser med en tillfred- ställande turtäthet måste bedömas som mycket begränsade. Verket anser

• Sida 427
•  Original

att ett väl fungerande Arlanda är av fundamental betydelse och betecknar Prop. 1989/90: 76 anläggandet av en tredje bana där som den från regionalpolitisk synpunkt Bilaga 2 mest angelägna investeringsåtgärden i det svenska flygplatssystemet. Flygplatsutredningen påminner om marknadens påverkan på flygbolagen — att starta nya linjer till stor del styr uppkomsten av nya nav. SAS och Linjeflyg menar att inrikesflyget drivs effektivast med ett Arlanda-nav. SIND anser att utredningen särskilt borde ha uppmärksammat flygförbin- delserna mellan' olika norrländska orter. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län anser att fler linjer bör etableras Arlanda ”förbi”. Dock avstyr- ker man förslaget om ett andra nav och förordar direktlinjer. Landstinget i Västerbottens län tillstyrker ett nav men lokaliserat till Umeå. Norrlands— förbundet och länsstyrelsen iJämtlands län instämmer i behovet av ett nav men avvaktar lokaliseringen. Länsstyrelsen i Kronobergs län avvisar be- stämt eventuella planer på sekundära nav i södra Sverige. Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, landstinget i Järnt- lands län liksom Göteborgs. Älvdalens, Bergs, Östersunds, Skellefteå och Bodens kommuner och CER UM avvisar förslaget.

Kommittén

F lygledningen föreslås i framtiden bli lokaliserad till Sundsvall/Härnösand och Sydöstra Sverige.

Remissinstanserna

LFV avstyrker förslaget och menar att ett utbyggt Arlanda är det minst kostsamma alternativet. Ett antal länsstyrelser tillstyrker annan lokalise- ring än Arlanda, nämligen det egna länet.

Ronneby, Sundsvalls och Timrå kommuner samt landstingen och läns- styrelserna i Blekinge och Västernorrlands län instämmer i förslaget. Flyg— platsutredningen understryker att en lokalisering av flygtrafikledningen till södra Sverige förefaller orealistisk. LFV har i en perspektivplan ”Flygtra- fiktjänstesystemct år 2000” utvecklat en strategi för utvecklingen av kon- trollcentraler. Enligt denna skall kontrollcentralen vid Arlanda ersättas år 1995, därefter vid Sundsvall/Härnösand år 1999 och sedan vid Sturup år 2001 —2005. Då skall målet med två kontrollcentraler för hela landet ha nåtts. Utredningens förslag motsvaras av det dyraste tvåcentraalternativet med en merkostnad om 40 milj. kr/år. Denna kostnad betraktar LFV som oacceptabel. Verket pekar också på att en förändrad lokalisering av kont- rollcentralen för södra Sverige kommer att ge kraftiga effekter på svensk luftfart redan innan den träder i kraft. En omlokalisering från Arlanda till Karlskrona/Växjö bedöms ge extra avgångar bland flygledningspersonal om 10-15% vilket kommer att ge kraftiga inskränkningar i den civila luftfarten. Växjö, Emmaboda, Kalmar och Karlskrona kommuner tillstyr- ker förslaget med preciseringar av lokaliseringen till orter i södra Sverige. Länsstyrelsen i Jämtlands län. Krokoms och Östersunds kommuner tillstyr— ker förslaget men med lokalisering till Östersund. 395

• Sida 428
•  Original

Kommittén Prop. 1989/90: 76 SJs planerade snabbtåg med trafik till Sundsvall bör prioriteras. Bilaga 2

Remissinstanser

Remissopinionen är splittrad. Berörda verk pekar på att projektet bedöms inom etablerade planeringssystem.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, kommunerna i Hälsingland, Norr- landsförbundet, landstingen i Västernorrlands och Västerbottens län in- stämmer i förslaget. Gävle, Sundsvalls och Timrå kommuner tillstyrker förslaget liksom Kramfors och Örnsköldsviks kommuner samt länsstyrelsen i Västerbottens län förutsatt att en utbyggnad sker av Botniabanan. SJ och Banverket framhåller att snabbare förbindelser mellan Stockholm- Sundsvall/Härnösand prövas i verkens planering inför 90-talet. Länsstyrel- sen i Östergötlands län framhåller att tidplanen för de planerade snabb- tågen inte får ruckas på grund av ytterligare aktualiserade projekt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har inget att erinra mot förslaget men finner det angeläget att SJ inför snabbtåg i förbindelsen Stockholm-Dalar- na. Länsstyrelsen iJämtlands län prioriterar istället en snabbare förbindel- se Stockholm-Östersund. Bergs kommun och Svenska handelskammarför- bundet avvisar förslaget.

Kommittén

För upprustning av järnväg föreslås 400 milj. kr. till den s.k. ”Kustbanan” i Sydöstra Sverige.

Remissinstanserna

Berörda verk anser att banan kan upprustas enbart av regionalpolitiska skäl. Övriga som yttrat sig är positiva men har i flera fall en annan kostnadskalkyl.

Landstinget och länsstyrelsen i Blekinge län, Karlskrona och Kristians- tads kommuner instämmer i förslaget. Banverket redovisar två upprust- ningsalternativ på banan: 1 000 milj. kr. resp. 480 milj. kr. Under mycket gynnsamma antaganden om resandetillväxten kan investeringen komma att visa nollresultat. Banverket anser därför att investeringen endast kan motiveras på andra än rent samhällsekonomiska grunder. En finansiering av Blekinge kustbana via Banverkets anslag måste, enligt verket, redovisas som utomordentligt olämplig. SJ framför att om staten anser en investe- ring i Blekinge Kustbana önskvärd skall den bedömas utifrån regionalpoli- tiska motiv och därför belasta arbetsmarknadsdepartementets regionalpo- litiska anslag.

Särskilt i ett långsiktigt perspektiv samverkar de regionalpolitiska och miljöpolitiska intressena på ett positivt sätt. En ökad koncentration av 396

• Sida 429
•  Original

ekonomisk aktivitet och bosättning i storstadsområdena innebär att miljö— Prop. 1989/90: 76 belastningen i dessa delar av landet ökar. En bättre regional balans leder Bilaga 2 till att miljöbelastningen i storstadsområdena minskar.

Livsmiljöns kvalitet påverkar människors bosättningsval. Miljön har därmed betydelse för företagens lokaliseringsbeslut.

Regionalpolitiskt stöd till företag för miljöinvesteringar bör kunna utgå i enstaka fall.

Förorening av vatten och luft sprids generellt sett inom landet från de mer expansiva delarna till de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Det innebär att det sker en kostnadsövervältring till de regionalpolitiskt prioriterade delarna som de bör kompenseras för. En väg att åstadkomma detta är regionalisering av miljöavgifter och bestämmelser.

På lång sikt kan miljömässigt motiverade val mellan olika transportslag få mycket stor betydelse för den geografiska strukturen i landet.

Det är viktigt att den geografiska dimensionen beaktas i det omfattande utredningsarbete som pågår inför regeringens miljöpolitiska proposition år 1991.

ERU bör ges i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner initiera och bedriva forskning om sambanden mel- lan miljöförhållanden och regional utveckling.

Rem issi nstanserna

Många remissinstanser delar kommitténs syn på att de regionalpolitiska och miljöpolitiska intressena samverkar på en positivt sätt. Länsstyrelsen i Hallands län anser att möjligheterna till samverkan måste tas tillvara på ett bättre sätt än hittills.

SN V anser att kommittén lägger få konkreta förslag om miljöpolitik och regional utveckling. Verket menar att kommittén redovisar en principiell diskussion om samverkan mellan regionalpolitiska och miljöpolitiska önskemål, t. ex. om regionaliserad miljöpolitik.

Bl.a. länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens län, TCO, landstinget i Västernorrlands län och Piteå kommun anser att lokaliseringsstöd till miljöinvesteringar skall kunna utgå.

Miljöavgiftsutredningen anser inte att det finns tillräckliga skäl att nu förorda att statens inkomster till följd av miljöavgifter skulle styras till regionalpolitiska satsningar. Syftet med miljöavgiftcr är, enligt utredning- en, att de skall fungera som styrinstrument för att minska utsläpp, vilket också enligt utredningen innebär att avgifterna kommer att minska i takt med att syftet uppnås.

Sl N D och Bergslagsdelegationen"anser att regionalpolitiskt stöd inte bör kunna användas för att finansiera företagens miljöförbättrande åtgärder. De, av den statliga miljöavgiftsutredningen, föreslagna miljöfonderna bör användas för denna typ av investeringar. RRV menar att förslaget kan få som konsekvens att företag som dominerar på en 011 kan pressa myndighe- terna att betala ut sådant stöd i flera fall än vad som avses i kommitténs betänkande. Tveksamma till förslaget är även bl. a. länsstyrelsen i Krono- bergs län och landstinget i Värmlands län. 397

• Sida 430
•  Original

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att miljöförbättrande åtgärder Prop. 1989/90: 76 normalt ska tillståndsprövas enligt. miljöskyddslagen. Enligt länsstyrelsen Bilaga 2 är det olämpligt att länsstyrelserna ges två roller i samma ärende dels som tillståndsmyndighet, dels som bidragsgivande myndighet. Landstinget i Jämtlands län anser att regionalpolitiska medel till miljöinvesteringar strider mot den av riksdagen uttalade principen, att förorenaren betalar, en ordning som är nödvändig för att dels rena utsläpp dels stimulera teknisk miljövänlig förnyelse.

Positiva till kommitténs förslag att regionaliserade miljöavgiftcr ska kunna användas som kompensation till landsdelar som drabbas av förore- ningar från andra regioner är bl. a. länsstyrelsen i Gotlands län, TCO samt Malungs och Lindesbergs kommuner. Statens energiverk instämmer inte i kommitténs uppfattning att en regionalisering av miljöavgiftcr och be- stämmelser bör eftersträvas för att kompensera den kostnadsövervältring till de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet från de mer expansi- va delarna, som miljöföroreningar sägs innebära. För det första krävs det, enligt energiverket, bättre kunskap om spridning av föroreningar för att lägga den till grund för en kostnadsövervältring. För det andra är det viktigt att miljöavgiftens funktion som styrmedel bibehålls oförvanskad. Avgiftens syfte bör vara att leda till minskade utsläpp. Energiverket menar att angelägenheten bör vara densamma oberoende var i landet utsläppet är beläget. Länsstyrelsen i Malmöhus län är positiv till förslaget om regionali- sering av miljöavgiftcr men anser att en förutsättning för regionala miljö- avgifter är att medlen återförs för rniljöskyddsåtgärder inom regionen.

Älvdalens kommun anser att inkomster från miljöavgiftcr bör kunna användas för att finansiera andra delar av kommitténs förslag, t.ex. för- stärkning av utbildning och utbyggnad av de regionala högskolorna med fasta forskningsresurser.

Falu kommun finner det anmärkningsvärt att kommunen med dess. geografiska läge direkt i anslutning till två prioriterade landsdelar inte får tillgång till medel för liknande åtgärder.

Bl.a. länsstyrelsen i Västmanlands län och Torsby kommun anser inte att en regionalisering av miljöavgiftcr och bestämmelser bör komma till stånd. Länsstyrelsen i Västmanlands län motsätter sig också att ekonomis- ka bidrag införs till enbart miljövårdsinvesteringar i vissa regioner. Läns- styrelsen anser att företagen/produkten bör bära sina egna kostnader för nedsmutsning respektive rening i hela landet.

TPR delar inte kommitténs förslag att differentiera miljöavgifterna i syfte att omfördela resurser mellan regioner. Rådet anser att miljöavgifter- na bör vara en åtgärd för att uppnå samhällsekonomiskt riktig prissättning på alla transportmedel. Glesbygden bör, enligt rådet, inte behandlas på annat sätt än andra regioner som smutsar ned miljön. Svensk Industriför- ening anser att förslaget om att via miljöavgifter ersätta vissa regioner för nedsmutsning som orsakas av andra områden är långsökt och till föga gagn för den globala miljön. 1 den mån miljöavgiftcr införs bör, enligt föreningen, dessa användas för konkreta åtgärder som leder till att utsläppen minskas så fort som möjligt.

För det reguljära regionalpolitiska stödet bör, enligt länsstyrelsen i 398

• Sida 431
•  Original

Stockholms län, kravet ställas på att bidrag inte får utgå om stödobjektet Prop. l989/90: 76 medför miljöstörningar av nämnvärd storlek. Länsstyrelsen delar inte Bilaga 2 kommitténs resonemang att ökad koncentration av ekonomisk aktivitet och bosättning till de expansiva områdena i Sverige innebär att miljöbe- lastningen på dessa delar av landet ökar. Länsstyrelsen menar att dels beror miljöpåfrestningama på typen av ekonomisk aktivitet, dels ger kon- centrationen många gånger bättre möjlighet att hantera rening av utsläpp i olika former. Länsstyrelsen anser att kommitténs analyser är alltför för- enklade för att kunna ligga till grund för sådana antaganden.

Storstadsutredningen menar att kommittén inte redovisar något stöd för att storStadsregionema är stora exportörer av föroreningar till övriga delar av landet. Utredningen anser därför detta inte kunna åberopas som argu- ment för en regionalisering av miljöavgifterna, och särskilt inte om detta skulle bidra till att försvåra eller försena genomförandet av åtgärder som skulle förbättra miljösituationen i storstäderna.

Arjeplogs och Jokkmokks kommuner efterlyser på vilket sätt kommuner som drabbas av förbud och restriktioner av riksintresse skall kompenseras. Förbuden innebär, enligt kommunerna, stora begränsningar för näringsli- vets utvecklingsmöjligheter.

SN Vär positivt till att ERU studerar sambanden mellan miljöförhållan- den och regional utveckling. Verket är också berett att medverka inom ramen för forskningS- och utredningsresurser. Verket betonar länsstyrel- sernas viktiga roll när det gäller att insamla och bearbeta data. Vidare anser verket att regionala miljöanalyser bör genomföras som en rullande process med några års mellanrum och även innehålla avvägningar såväl inom miljövårdsområdet som mellan olika samhällssektorer. SNV vill er- - inra om möjligheten att genom energigrödor bidra inte bara till miljövänlig energiproduktion, utan också till ökad sysselsättning inom de prioriterade områdena.

Elpriserna kan förväntas stiga under 1990-talet vilket på ena sidan påver- kar den elintensiva industrin negativt men på andra sidan medför att elproduktion med vattenkraft kommer att bli synnerligen lönsam.

Delar av Bergslagen. Norrland och Sydöstra Sverige riskerar att hamna utanför naturgasräjongen. Denna nackdel kan behöva kompenseras.

Bioenergi måste få ökad användning särskilt i regioner utanför naturgas- räjongen. dvs. i de prioriterade landsdelarna. Detta skulle vara positivt också från miljömässiga synpunkter. Den nuvarande befrielsen från skatt föreslås därför behållas.

Vattenkraftsregionerna föreslås under en tioårsperiod få del i vatten- kraftens övervinster. Ersättningen föreslås motsvara ] öre/KWh vilket gör ca 600 milj. kr. per år. Finansieringen sker genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft.

Minst 300 milj. kr. per år av vattenkraftsmedlen tillförs en Inlandssty- relse. 399

• Sida 432
•  Original

Bilaga 2

Omkring 250 milj. kr. per år används under en 3—5-årsperiod som tillskott till uppbyggnad av riskkapitalbolag i Norrlandsläncn. När riskka- pitalbolagen har nått en tillräcklig nivå tillförs 550 milj. kr. till lnlandssty- relsen.

Omkring 50 milj. kr. används för landsbygdsutveckling i södra Sverige. Medlen fördelas av regeringen till länsstyrelserna i berörda län. Sydöstra Sverige bör därvid särskilt uppmärksammas.

Remissinstanserna

Länsstyrelsernai Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorr- lands län, Timrå, Söderhamns och Mora kommuner samt landstinget i Västernorrlands län anser det ytterst angeläget att energikostnadsföränd- ringarna snabbt klarläggs och därmed skapar möjligheter för industrins planering. Luleå kommun föreslår att den elintensiva basindustrin skall tillförsäkras rimliga elpriser. Med hänsyn till den osäkerhet som idag råder på energisidan måste enligt Örnsköldsviks kommun utrymme skapas för att kompensera den elintensiva industrin för prishöjningar.

Bergslagsdelegationen delar kommitténs uppfattning att de tre priorite- rade landsdelarna bör kompenseras vid kraftigt höjda elpriser samt om de hamnar utanför naturgasregionen och att vattenkraftsregionerna bör få del i vattenkraftens övervinster under en tioårsperiod. Länsstyrelsen i Kristi- anstads län anser att den framtida energiförsörjningen är av avgörande betydelse för alla regioner oavsett om de prioriteras ur regionalpolitisk synpunkt eller ej. Det finns enligt länsstyrelsen ingen anledning att utgå från att energifrågorna skall lösas olika i t.ex. Kristianstads län och i Sydöstra Sverige. Stiftelsen lndustricentra påpekar att många lnlandsföre- tag kan få svårigheter att överleva första tiden efter det att konsekvenserna av energipolitiska beslut slagit igenom. lndustricentra påtalar behovet av att regeringen särskilt beaktar Inlands—företagens speciella problem och förutsättningar så att effekten inte blir att flertalet av företagen får överlev- nadsproblem med konkurser som följd. Ljusnarsbergs kommun anser att sambandet mellan energipolitiken och regionalpolitiken måste klargöras på ett sådant sätt att inte energipolitiken förstärker den regionala obalans- en och föreslår att denna problematik görs till föremål för en särskild utredning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det bör finnas ett samband mellan avgifter och alternativa energislag, och då i första hand bioenergin. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att den regionalpolitiska planeringen på länsnivå bör innehålla en övergripande planering för en så betydelsefull del av infrastrukturen som energiförsörjningen utgör.

Boverket anser att det inte är ändamålsenligt att det fortfarande saknas ett statligt länsorgan som på den regionala nivån har ett övergripande ansvar för energifrågorna. Boverket anser att länsstyrelserna borde ges en sådan roll.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs. Jämtlands och Norrbottens län samt Kiruna. Haparanda. Malungs, Jokkmokks, Arvids- jaurs och Kramfors kommuner är positiva till utredningens förslag om

• Sida 433
•  Original

återföring av en del av vattenkraftens övervinster. Däremot anser fiera Prop. 1989/90: 76 remissinstanser att medlen bör gå direkt till kommunerna. Arvidsjaurs Bilaga 2 kommun anser att medlen bör ställas till kommunernas förfogande genom exempelvis länsvisa fonder under länsstyrelsernas överinseende. LRF fö- reslår att vattenkraftspengama avseende Inlandet fördelas på länsstyrelser och kommuner för att stödja landsbygdsföretagandet. Bergslagen och söd- ra Sverige bör, enligt LRF, få liknande möjligheter över länsanslagen. LO tillstyrker förslaget vad gäller beloppets storlek men anser att medlen tillförs länspotterna i skogslänen och att en mindre del används till att stärka samma läns försörjning med riskkapital genom Norrlandsfonden. Statens energiverk anser att kommitténs förslag strider mot principen att inte ändamålsbestämma skatter.

Svenska krattverksföreningen avvisar kommitténs förslag om ny skatt på vattenkraften. Det övervinstargument som anförs för en särskild vatten- kraftskatt bygger, enligt föreningen, på vanföreställningen att elprisnivån skulle bestämmas av den långsiktiga marginalkostnaden och därmed ge extremt höga vinster på el producerad i vattenkraftverk. Kraftverksför- eningen anser att den föreslagna skatten kommer att höja elpriset och därmed drabba särskilt vissa av de regioner som nu anses behöva hjälp. Skatten skulle således. enligt Kraftverksföreningen, motverka de regional- politiska syften som man önskar uppnå.

Bergslagsdelegationen anser att vattenkraftsregionerna, där Bergslagen ingår, under en tioårsperiod får del i vattenkraftens övervinster. Länssty- relsen i Norrbottens län samt Piteå, Gällivare och Bodens kommuner anser att den rätta utvecklingen är att länet i någon form får bli delägare i kraftverken. Övertorneå kommun menar att istället för del i vattenkraftens övervinster bör Norrbottens län få överta två vattenkraftsverk i enlighet med tidigare förslag. _

Flera remissinstanser. bl.a. RRV, SIND, Svensk Industrtjörening och statskontoret anser att naturresurser bör ses som en nationell resurs och inte beskattas där de är belägna.

Vattenfall anser inte att det finns tillräckliga skäl för att återföra en del av intäkterna från vattenkraften till vattenkraftskommunerna. Vattenfall skriver bl. a. att verket ”inte tagit ut några övervinster på grund av vattenk- raftens relativt sett låga produktionskostnader. De låga kostnaderna har i stället förts vidare till konsumenterna i form av låga priser. Ett bevis för detta är och har varit våra internationellt sett låga elpriser. Följaktligen måste därför en avgift i linje med vad kommittén föreslåri sin helhet föras vidare och tas ut av våra kunder via en höjning av elpriset. Detta är också det huvudsakliga motivet för Vattenfall att avvisa förslaget.”

TCO ifrågasätter principen att återföra vinster till de regioner där varor och tjänster produceras eftersom investeringar i t.ex. vattenkraften ge- nomförts av folkhushållet som helhet.

Svenska elverksföreningen ”tar bestämt avstånd från att vissa åtgärder föreslås finansieras genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft med 1 öre/kWh. Mot bakgrund av vad som föreslås i regeringens proposition 1989/90: 50 om inkomstskatten för år 1990 m.m. finner vi det mera motiverat att nuvarande beskattning av el från äldre vattenkraftverk slo— 401

• Sida 434
•  Original

pas." El 90-utredningen anser att det vore obetänksamt att räkna med ett Prop. 1989/90: 76 utrymme med "övervinster" från vattenkraften innan dessa frågor utretts Bilaga 2 närmare.

Skellefteå kommun motsätter sig förslaget om en ensidig beskattning av vattenkraften och menar att om man önskar kompensera vattenkraftskom- munerna bör detta ske på ett sätt som är mera rättvist ur regionalpolitisk synpunkt.

Trollhättans kommun stöder principen att vattenkraftsregionerna får del i vattenkraftens övervinster motsvarande 1 öre/kWh. Kommunen anser emellertid att kommittén frångått denna princip vid fördelningen av med- len. Medlen bör enligt kommunen i stället återgå till de vattenkraftsre- gioner de ursprungligen kommit ifrån. De medel som exempelvis kommer från Trollhätteregionen bör enligt kommunens mening återgå till samma region för att t. ex. användas till att stimulera en differentiering av närings- livet i regionen.

Östhammars kommun påpekar att utredningen inte nämnt kärnkrafts- avvecklingen och anser att det är särskilt angeläget för kommunen att energipolitikens geografiska aspekter uppmärksammas. Vattenfäll under- stryker de stora regionalpolitiska konsekvenser avvecklandet av kärnkraf- ten kommer att få eftersom halva elproduktionen måste ersättas av ny produktion med kraftigt höjda elpriser.

Flera remissinstanser, bl.a. LBS, Boverket, länsstyrelsen i Jämtlands län, landstinget [ Värmlands län samt Tanums, Kalix och Malungs kom- muner tillstyrker utredningens förslag till fortsatt skattebefrielse för bi- oenergi. Länsstyrelsen i Skaraborgs län delar utredningens uppfattning att det är viktigt att användningen av förnybara energikällor avsevärt ökas. Biobränslen måste enligt Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva få en utökad användning såväl inom som utanför de områden som får tillgång till naturgas. Biobränslen bör enligt rådets uppfattning även'i fortsättning- en bli befriade från skatt. LBS menar att en positiv utveckling av bioener— gin så småningom kan ta i anspråk en del av den jordbruksmark som inte kommer att behövas för livsmedelsproduktionen. Skogsstyrelsen anser att förnybara energikällor måste öka, främst bioenergi. Skogsstyrelsen anser vidare att satsningen på bioenergi inte skall begränsas till regioner som kommer att sakna naturgas utan kunna gälla i hela riket där detta är ett bra alternativ.

Svenska handelskammarförbundet anser att nuvarande effektiva elpro- duktionssystem inte får raseras förrän de villkor som fastställdes vid folkomröstningen 1980 uppfyllts. l avvaktan på alternativ, som uppfyller dessa villkor blir tillgängliga, ska nuvarande energisystem enligt folkom- röstningen behållas.

[ betänkandet konstateras att stora delar av de regionalpolitiskt priorite- rade landsdelarna kOmmer att hamna utanför naturgasregionen. Tillgång- en till naturgas kan ha stor betydelse för den regionala utvecklingen och det hade därför enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län varit befogat att man i betänkandet något djupare analyserat effekterna. Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker vikten av att de delar av landet som inte får naturgas kompenseras för detta. LRFanser att naturgasintroduktionen bör 402

• Sida 435
•  Original

begränsas i tiden och i första etappen stanna vid det väst- och sydsvenska Prop. 1989/90: 76 nätet samt vid att bygga ledning till Stockholm. Vattenfall anser att natur- Bilaga 2 gasen skall införas på kommersiella grunder vilket får styra nätets utbygg- nad. Karlskrona kommun anser att Sydöstra Sverige måste ingå i naturgas- räjongen och påpekar att en diskussion om vindkraftens roll i energiför- sörjningen saknas i betänkandet.

Statens energiverk har invändningar mot utredningens resonemang att områden som hamnar utanför naturgasområdena skulle kompenseras där- för. Priset på naturgas sätts i relation till naturgaskundemas altemativ- kostnad. Att kompensera olika individer eller regioner för att de inte får del av vissa kommersiella produkter är inte rimligt i en marknadsekonomi. Vidare efterlyser verket ett resonemang från utredningens sida hur olika regioner kan bidra till den omställning av energisystemet som förestår. Länsstyrelsen iKronobergs län anser att statsmakterna bör ge visst stöd till naturgasens stamledningar till de prioriterade landsdelarna.

Landstinget i Jämtlands län tillstyrker förslaget om regionala riskkapi- talbolag under förutsättning att en samordning sker med det förslag om motsvarande bolag som finansieringsutredningen tidigare lagt fram och till vilka bl. a. utvecklingsfondema förutsätts vara ägare.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att ett arbete att åstadkomma regional- eller länsenergiplaner snarast bör komma igång med statsmakter- nas stöd. Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker förslaget att 50 milj. kr. per år av vattenkraftsmedlen avsätts för landsbygdsutveckling i södra Sverige.

En aktiv kulturverksamhet i en bygd eller region stärker självkänslan och identifikationen med-den egna regionen, skapar uttrycksmedel i konst, teater, musik, dans m.m., lockar till sig nya yrkesgrupper och tillför därigenom kompetens av nytt slag.

För att stärka det kulturella nätverket måste glesbygdens behov priorite- ras så att resurssvaga glesbygdskommuner får reella möjligheter att erbju- da kulturaktiviteter och ta emot professionellt kulturutbud.

Föreningslivet och studieförbunden har en viktig uppgift i det kulturella nätverket. Kulturrådet bör i sin fördelning av medel beakta regionalpoli- tiskt motiverade behov.

Ett utredningsarbete bör sättas igång snarast för att utarbeta ett paket av stimulansåtgärder för fler konstnärliga yrkesutövare till Norrland.

På många platser är kulturmiljöer, landskap, byggnader m.m. i behov av upprustning för att kunna levandegöras och ta emot turister. Kommittén föreslår att 5 milj. kr. anvisas till förprojektering av tänkbara projekt. Kommittén föreslår också att länsstyrelserna skall kunna ge stöd till såda- na projekt.

Åtgärder måste vidtas för att förbättra långsiktigheten och stabiliteten i kulturvårdsföretagen. 403

• Sida 436
•  Original

Bilaga 2

Länsstyrelserna bör ges större möjligheter att finansiera kultursatsningar genom länsanslaget.

Av de ökade anslagen till kultursektorn bör 50 milj. kr. avsättas för att främja kulturlivet i de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna.

Remissinstanserna

Kulturens betydelse för en regions utveckling delas av en enig remissopi- nion.

RAÄinstämmer i kommitténs bedömning av kulturens roll för att skapa attraktiva miljöer för människor och företag i olika regioner. RAÄ tillstyr- ker förslagen om regionalpolitiska medel för förprojektering till upprust- ning av kulturhistoriskt och turistiskt intressanta objekt samt om finansi- ering av kultursatsningar via länsanslaget. För att genomföra större arbe- ten med restaurering och levandegörande av viktiga kulturminnen och miljöer krävs dock en betydande ökning av de ordinarie anslagen till kultunnilj ösektorn. Behov av medelsökning aktualiseras också av förslaget om särskilda insatser på kulturområdet i Inlandet, Bergslagen och Sydöst- ra Sverige. Den av regeringen förutskickade förstärkningen av anslagen till kultursektorn med 300 miljoner kronor avser framför allt en utbyggnad och konsolidering av ett stödsystem med nationell räckvidd. RAÄ avstyr- ker därför förslaget att finansiera kulturprojekt av försökskaraktär i de prioriterade landsdelarna med dessa medel. Samtidigt ser RAÄ positivt på en sådan försöksverksamhet men menar att den bör finansieras med särskilda medel. .

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att förslagen på kulturområdet är ett utmärkt exempel på sektorssamordning och föreslår att statens kul- turråd bildar en samrådsgrupp med företrädare för de regionalpolitiskt prioriterade länen. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar vikten av att kulturlivet får utvecklas på regionens egna villkor så att den regionala särarten kan bibehållas och förstärkas. Bodens kommun menar att vid diskussioner om företagsetablering och näringslivsutveckling har det visat sig att kulturen har kommit att spela en allt större roll. Norrlandsförbundet anser att regionalpolitiska insatser på det kulturella området är mycket önskvärda.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser det vara anmärkningsvärt att kom- mittén så ensidigt koncentrerar sina förslag till åtgärder inom kulturområ- det till de tre prioriterade landsdelarna. Länsstyrelsen påpekar att det inte enbart är ett regionalt utan även ett nationellt intresse att Gotland bör få del av satsningarna. Skellefteå kommun anser att satsningarna även bör omfatta nuvarande stödområde C. Boverket anser att för att stödja en regional utveckling är det viktigt att stödet till kulturbyggnader och miljöer inte huvudsakligen hamnar i större tätorter. Stöd bör även lämnas till de mindre tätorterna och landsbygden. Ludvika kommun anser att betänkan- det har ett smalt och snävt kulturbegrepp. SACO anser att det är angeläget att bestämmelserna för det regionalpolitiska stödet ses över i syfte att stärka kulturens ställning i den regionala planeringen. SACO anser vidare

• Sida 437
•  Original

att särskilda pengar bör avsättas för kulturprojekt och att medlen bör tas Prop. 1989/90: 76 från de regionalpolitiska anslagen och inte från kulturområdet. Bilaga 2

TCO vill särskilt framhålla betydelsen av studieförbundens och andra kulturorganisationers verksamhet och tillstyrker förslaget om en uppräk- ning av stödet till deras verksamhet i de tre prioriterade landsdelarna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, Växjö, Emmaboda, Lessebo och Växjö kommuner tillstyrker kommitténs förslag om behovet av glasmuséum i Sydöstra Sverige och anser att projektet bör ges hög prioritet vid fördelning av nya resurser som tillställs kulturområdet. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att möjligheterna att utveckla en kulturturism vid bruken i den norra delen av Uppsala län på samma sätt bör uppmärksammas.

Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag att 5 milj. kr. av regionalpolitiska medel anvisas för förprojektering av projekt inriktade på att levandegöra kulturmiljöer, landskap, byggnader m.m. ST stöder försla- get men anser att länsstyrelserna bör få samma möjlighet att ge stöd till projekt inriktade på naturturism. Boverket är positivt till förslaget men anser att ett samlat stöd om 5 milj. kr. för detta ändamål är allt för begränsat.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län, Örnsköldsviks och Haparanda kommuner påpekar vikten av att ekonomiska resurser tillförs länen. Örnsköldsviks kommun anser att kultursatsningar skall fi- nansieras genom det s.k. länsanslaget.

Landstinget i Västerbottens län saknar en genomtänkt infrastrukturell satsning på ett stort antal mindre orter i t. ex. Norrlandslänen så att de kan ta sin roll som noder i ett inom- och mellanregionalt nätverk för kulturell, social och ekonomisk expansiv utveckling. Landstinget i Älvsborgs län påpekar vikten av samplanering med landstinget. Landstinget i Värmlands län menar att länsstyrelserna normalt saknar kulturpolitisk kompetens under det att landstingen i de flesta fall har särskilda politiskt sammansat- ta nämnder som är specialiserade på området. Landstinget i Västmanlands län anser att landstingen genom sitt ansvar för de regionala kulturinstitu- tionerna kan fungera som en garant för en god spridning inom länet av de institutionsbundna kulturaktivitetema.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att en spridning av kulturella aktiviteter är av stort värde och de regionalpolitiska medlen bör tillsammans med andra kunna utnyttjas för att påverka en sådan spridning.

Fagersta, Ljusnarsbergs, Skinnskattebergs och Norbergs kommuner på- pekar att utveckling av Ekomuséum Bergslagen bör ges lika hög prioritet som projekten i Sydöstra Sverige. Ludvika kommun anser att det är viktigt att ta till vara kulturmiljön med bergshantering i ett skede med industri- utveckling i andra riktningar.

Flera remissinstanser, bl.a. Boverket, länsstyrelsen iJämtlands län, Ny- bro. Mönsterås, Tanums och Tingsryds kommuner samt Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att stödet till samlingslokaler bör förbättras. Tanums kommun anser att stödet bör gälla på samma villkor i hela landet. Boverket stöder förslaget men menar att reglerna bör ändras så att samord- nade lösningar med samlingslokaler och annan socialt angelägen samhälls-

• Sida 438
•  Original

och boendeservice främjas. Boverket anser det viktigt att uppmärksamma Prop. 1989/90: 76 att det inte enbart är i glesbygden behoven av samlingslokaler finns. Bilaga 2

Landstinget i Kalmar län och Karlstad kommun delar inte kommitténs förslag att länsstyrelserna skall få ett ökat ansvar när det gäller kulturfrå- gorna. Karlstad kommun anser att det är en uppgift för kommunerna i länet genom kommunförbundets länsavdelningar. Landstinget i Kalmar län anser att medlen bör tillföras landstingen för att av dessa fördelas på olika kulturändamål. Liknande synpunkter framförs av Örnsköldsviks kommun samt landstinget i Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län motsätter sig ramar och regler för olika kulturella ändamål som utredningen föreslår. Länsstyrelsen anser att det är och har varit fullt möjligt för länsstyrelserna att stödja kulturella ändamål via projektmedlen.

Nordiska muséet anser att kulturstödets inriktning bör diskuteras ytterli- gare. Muséet vill också peka på att begreppsparet region och kultur bör bli föremål för ett noggrannare övervägande. Muséet anser att man bör vara mycket försiktig med ytterligare muséisatsningar, och i stället sträva efter att utveckla de befintliga museerna. i första hand länsmuséema, till funge- rande turistmål och stödjepunkter för det regionala kulturlivet. Vidare menar muséet att de medel som kan frigöras för ökad kulturverksamhet i första hand bör användas för en uppbyggnad av infrastrukturen i anlägg- ningar och organisationer, som behövs för fortsatt utveckling av kultur- verksamheten i regionerna.

Statens kulturråd avvisar tanken på att rådet vid sin fördelning av medel skall ta uttalat regionalpolitiska hänsyn. ”Det är inte rådets uppgift, och det faller inte inom rådets kompetensområde, att göra andra än kulturpoli- tiska bedömningar.” Rådet motsätter sig också en generell höjning av bidraget till studieförbundens kulturverksamhet och bidragen till förening— ar i dessa regioncr. Rådet anser i stället att ett ökat stöd bör ske i form av särskilda projektmedel som fördelas efter ansökan och som tar sikte på att utveckla verksamheter och samarbetsformer anpassade till de speciella förutsättningar som gäller i dessa landsdelar. Rådet instämmer i vad kommittén anför om beröringspunktema mellan kultur och turism. Rådet anser vidare i likhet med kommittén att kulturfrågorna bör uppmärksam- mas i det kontinuerliga planerings— och utvecklingsarbete som länsstyrel- serna bedriver.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva finner det anmärkningsvärt att frilufts- och idrottsrörelsens betydelse för gemenskap, samvaro och syssel- sättning inte berörs i utredningen.

Kommittén

Tillgången till billiga och rationella transportlösningar är en grundförut- sättning för landsbygdsföretagens möjligheter att utveckla produktion i små samverkande enheter.

Bostadslånesystemet bör ses över för att underlätta anpassning av ny bebyggelse till regionens byggnadstraditioner. _ 406

• Sida 439
•  Original

Förskningsrådet bör ges uppdraget att tillsammans med berörda myn- Prop. 1989/90: 76 digheter utveckla ett program för FoU-insatser som syftar till att tillvarata Bilaga 2 bebyggelsens identitetsskapande egenskaper. '

De selektiva stöd inom livsmedels- och fiskepolitiken, som huvudsakli- gen är regionalpolitiskt motiverade, bör inordnas i stöden för regionalt utvecklingsarbete.

Kooperativa rådet bör ges uppdraget att studera behovet av företags- stödjande åtgärder riktade till producentkooperativ i småföretagsform.

Vuxenutbildning och vidareutveckling av distansutbildnigen är av stra- tegisk betydelse för landsbygdens små företag med begränsade möjligheter till internutbildning. Detta gäller inte minst grundläggande företagarut- bildning.

Av anslagen till STU bör 10 milj. kr. avsättas för tillämpad FoU vid landsbygdsföretag.

Rem issi nstanserna

LBS anser att betänkandets kapitel om landsbygdsutveckling är ganska summariskt och allmänt hållet. Landsbygdsproblemen har inte föranlett kommittén att föreslå några klara målsättningar eller geografiska priorite- ringar. Det är enligt lantbruksstyrelsens uppfattning en brist i kommitténs förslag. Enligt SL Us uppfattning står landsbygden inför flera viktiga utma- ningar? Till dessa hör bl.a. jordbrukets avreglering vilket riskerar att allvarligt försämra förutsättningarna för en näringslivsutveckling i redan befolkningssvaga områden. Härtill kommer effekterna i förädlingsled. Re- gionalpolitiken bör enligt SLUs uppfattning ha till uppgift att precisera insatsbehov inom respektive sektorsområde och ange medel för förnyelse och utveckling. Dessa uppgifter bör stå i överensstämmelse med av sam- hället antagna mål för landsbygdens utveckling. SLU tar också upp att kommittén har refererat ALA-gruppens landsbygds- och industrikontaktp- rojekt. Verksamheten har stark regional anknytning med ett utvecklat samarbete med länsstyrelser och kommuner i alla delar av landet. Det är enligt SLU önskvärt att ALA-gruppens verksamhet uppmärksammas i det kommande regionalpolitiska beslutet för att kunna fördjupas, intensifieras och få en större omfattning. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva framhåller att det centralt krävs ett samlat politiskt ansvar för samhällsut- vecklingen på landsbygden, och att ett centralt ansvarigt samordningsor- gan för landsbygdens utveckling är en nödvändighet. Folkrörelserådet finner det i detta sammanhang anmärkningsvärt att Glesbygdsdelegatio- nens betydelse för det regionala utvecklingsarbetet inte berörs i utredning- en. För att styra utvecklingen .i rätt riktning och även ge landsbygden möjlighet att fungera ekonomiskt, socialt och kulturellt, krävs, enligt Folk- rörelserådet. en ny helhetssyn och en bättre utvecklad samverkan och samordning mellan verk, myndigheter och organisationer på alla nivåer. Folkrörelserådet framhåller vidare att ett decentraliserat beslutsfattande samt decentralisering av verksamheter och service är nyckelbegrepp som ofta framförts i landsbygdskampanjens budkavlar. Folkrörelserådet anser också att begreppet landsbygd huvudsakligen skall avse områden utanför 407

• Sida 440
•  Original

tätorter. Mindre tätorter och byar bör ingå i landsbygdsbegreppet. Även Prop. 1989/90: 76 begreppen glesbygd och skärgård krävs för att markera särskilda insatsbe- Bilaga 2 hov. Folkrörelserådet menar att landsbygdens åtgärdsbehov är av ett så- dant slag att de ofta inte kan generaliseras utan måste preciseras i samspel mellan en bygds befolkning och främst kommunen respektive länsstyrel- sen. En utökad valfrihet i både äldre- och barnomsorgen, ökad flexibilitet och anpassning till lokala förutsättningar och behov, är självklara utgångs- punkter vid planeringen av all service och omsorg på landsbygden.

Flera remissinstanser bl.a. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. ut- vecklingsfonden i Kopparbergs län och LBS anser att det behövs en samlad landsbygdspolitik för 90-talet som är utvecklingsinriktad och en viktig del av regionalpolitiken.

Länsstyrelsen i Västmanlands län samt Lantbrukarnas riksförbund anser att utredningen inte lämnat förslag till en samlad strategi för landsbygdens utveckling med genomarbetade åtgärdsförslag. Vidare anser Lantbrukar- nas riksförbund att STUs och SLUs samverkan för att stödja landsbygdsfö- retagare bör utvecklas, spridas och fördjupas.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län är det viktigt att en framtida lands- bygdspolitik också får en tydlig profil av glesbygdspolitik. Strömsunds kommun anser att landsbygdsinsatserna bör ingå i övrigt regionalpolitiskt arbete men kommer att kräva betydligt större insatser än de som redovisas i betänkandet. Kommunen nämner andra insatser som kan motverka de intentioner som utredningen redovisar, bl.a. avdragsrätten för resor till och från arbetet, ändrade skatteregler för kombinationsföretag m.m. För att ge lnlandskommunerna en rättmätig möjlighet att arbeta på samma villkor som andra delar av landet bör, enligt Strömsunds kommun, en särskild organisation tillskapas inom regeringskansliet med uppgift att driva regionalpolitiska frågor i sektorspolitiken.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att avsnittet om landsbygdsutveckling är mycket svagt och ofullständigt. Utvecklingen mot en ökad marknadsan- passning ijordbruket, anpassning till EG och balans i produktionen kom- mer sannolikt att få stora regionalpolitiska konsekvenser. Den helt avgö- rande frågan för landsbygdens utveckling nämligen jordbruksmarkens framtida användning, har överhuvudtaget inte berörts i utredningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att utvecklingen på landsbygden i hög grad är beroende av att de infrastrukturella satsningar, som man talar om i utredningen verkligen kommer landsbygden till del.

Utvecklings/buden i Kopparbergs län anser att de förslag till åtgärder som kommittén för fram är ytterst marginella. Det hade. enligt fonden, varit värdefullt om kommittén tillämpat sin bredare syn på regionalpolitiken, som inbegriper väsentliga sektorsområden, även vid analysen av landsbyg- dens utveckling och behov av insatser. Fonden anser det angeläget att ett särskilt anslag för landsbygdsutveckling tillförs länen.

För att bidra till en levande landsbygd bör, enligt LMV fastighetsbild- ningslagen ge möjlighet till ökat utrymme för kompletterande funktioner till boendet inom egen fastighet. Verket anser att bostadsfastigheter bör kunna innefatta viss jordbruksmark eller "annan mark i anslutning till . bebyggelsen. En mindre djurhållning med hästar, får eller nötkreatur kan 408

• Sida 441
•  Original

t.ex. enligt lantmäteriverket vara fördelaktigt med hänsyn till närmiljön Prop. 1989/90: 76 kring en bostad och som ett sätt att bidra till landskapets öppethållande Bilaga 2 när igenväxning hotar. LMV menar att förutsättningen är att lämpliga fastigheter för permanent bosättning bildas, och att det i området inte råder konkurrens om den mark som behövs för en kompletterande funk- tion till boendet.

Landstingen [Älvsborgs och Västerbottens län påpekar att utredningen inte konkret behandlat de förslag som framkommit genom landsbygds- kampanjen och landsbygdsriksdagen, och inte heller lämnat förslag till konkreta åtgärder. Glesbygdsdelegationen anser att utredningen inte till- räckligt uppmärksammar landsbygdskampanjen och inte heller tagit till sig den arbets— och planeringsmetod som tillämpats under kampanjen, dvs. nerifrån — och upp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att utöver stöd till glesbygdsföre- tag bör länsstyrelsen genom ett förstärkt länsanslag ges resurser att tillsam- mans med kommunerna ge bidrag till verksamheten inom de ca 60 bygdeg- rupper som bildats i länet inom ramen för den nu avslutade landsbygd- skampanjen samt för att kunna bedriva en aktiv projektverksamhet.

Enligt länsstyrelsen iJönköpings län har det s.k. länsanslaget, länsstyrel- sens medel för regionala utvecklingsinsatser, visat sig mycket värdefullt. Länsstyrelsen anser att det är medel från det anslaget som bl.a. gjort länsstyrelsens medverkan i arbetet med landsbygdsutveckling möjlig. Li- kaså har länsstyrelsen kunnat medverka i många värdefulla utvecklings- projekt i länet. För län utanför stödområdena är länsanslaget extra bety- delsefullt och en rejäl uppräkning är motiverad, då nu regionalpolitiken enligt kommitténs förslag skall tillföras stora summor. Även länsstyrelser- na i Kristianstads och Hallands län tillstyrker att ytterligare resurser för landsbygdsutveckling tillförs länen i södra Sverige.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att landsbygdspolitiska handlingsprogram bör upprättas av alla länsstyrelser och kommuner. Gles- bygdsdelegationen menar att regeringen bör redovisa ett landsbygdspoli- tiskt program för 90-talct i sin regionalpolitiska proposition. Regeringen bör dessutom uppdra åt fackdepartementen att precisera programmet i samarbete med ansvarigt organ för landsbygdspolitiken. Vidare anser dele- gationen att fackdepartementen bör vara skyldiga att årligen redovisa hur det preciserade programmet genomförs. Delegationen menar också att regeringen bör uppdra åt länsstyrelserna att upprätta regionala landsbygds- program.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det krävs ett ökat samordnings- tänkande hos olika sektorsorgan när det gäller planerings— och servicein- satser från samhällets sida. Bland de krav på förändringar av regionalpoli- tiken som är ett resultat av kampanjen framstår, enligt länsstyrelsen, som allt viktigare en bebyggelse- och bostadspolitik bättre anpassad till lands- bygdens villkor. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att om landsbygden skall bli ett bra alternativ till städerna är det viktigt att utveckla boende, ' service och sysselsättning såväl på den rena landsbygden som i de mindre tätorterna. En positiv syn från kommunernas sida för nybyggnad av bostä-

• Sida 442
•  Original

Bilaga 2

det och en förbättrad infrastruktur på landsbygden är, enligt länsstyrelsen väsentliga inslag. '

För landsbygdsutvecklingen har, enligt Storfors kommun, kommunerna på många områden den viktigaste rollen. Kommunen anser att regionalpo- litiska medel för landsbygdsutveckling med fördel kan hanteras av kom- munen med målformulering från centralt/regionalt håll.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att genom avreglering och minskat stöd till den areella sektorn måste en betydande del av de kommande insatserna koncentreras på att utveckla kombinationsföretagande där jord- och skogsbruk är en del. Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Säters kommun påpekar att det kommer att behövas extraordinära insatser för att kunna bibehålla en levande landsbygd för kommuner som är beroende av jord- och skogsbruksnäringen. För att detta skall vara möjligt bör åtgärder via bl. a. glesbygdsstödet/Norrlandsstödet bättre kun- na utnyttjas till att komplettera de areella näringarna med andra verksam- heter. Ett sätt är, enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län, att vidga användningen av glesbygdsstödet till investeringar som avser produktut- veckling, företagsutveckling och marknadsföring. Enligt Kiruna kommuns uppfattning är det utomordentligt viktigt att man slår vakt om glesbygdss- tödet som stödform och att resurserna härför snabbt anpassas efter beho— vet. De skatteregler som gäller för företagande i glesbygden missgynnar, enligt kommunen, de kombinerade företagsformer som tillämpas där, jämfört med aktiebolagsformen som är förhärskande i det mera urbanise- rade samhället.

Norrlandsjörbundet understryker betydelsen av att kraftfulla satsningar görs i inlandet och glesbygden. Förbundet påpekar att nu måste konkreta genomförbara förslag, som kom fram i landsbygdskampanjen, realiseras med statligt och kommunalt stöd för att ej den positiva kreativa andan skall förbytas i sin motsats.

De regionalpolitiska effekterna av en ny jordbrukspolitik bör, enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län, noga beaktas och då i synnerhet samord- ning av olika förslag från skilda departement. Länsstyrelsen påpekar vida- re att "i det nya skatteförslaget är kvittningsrätten borttagen. Denna är en mycket viktig faktor vid start av nya kombinationsföretag i gles- och skogsbygd. För att förebygga och hindra spekulation med höjda fastig- hetspriser som konsekvens, kan en sån kvittningsrätt med fördel kopplas till bosättningstvång och/eller tidsbegränsas till att gälla de första fem åren”. _ "

Glesbygdsdelegationen tycker att det är bra att kooperationen uppmärk- sammas. men anser att förslaget om utredning inte är särskilt djärvt. Istället bör, enligt delegationen, utbildning av blivande kooperatörer, på exempelvis folkhögskolor, ges hög prioritet liksom utbildning av politiker och tjänstemän för att öka kunskapen bland beslutsfattare om den koope- rativa företagsformen. Dessutom anser delegationen att den långsiktiga finansieringen av de kooperativa servicecentra som vuxit upp de senaste åren måste lösas. Ett alternativ kan, enligt delegationen, vara att kombine- ra dessa centra med annan verksam het, t. ex. kvinnocentra.

Mönsterås kommun anser att tillgång till bil är en förutsättning för att

• Sida 443
•  Original

landsbygden skall överleva. Därför bör, enligt kommunen, eventuella åt- Prop. 1989/90: 76 gärder för att minska biltrafiken riktas mot områden där befolkningstäthet Bilaga 2 och infrastruktur gör utbyggnad av kollektiva transportmedel till ett realis- tiskt alternativ. .

Glesbygdsdelegationen anser att bra vägar är nödvändiga på landsbyg- den. Det gäller såväl större trafikleder som småvägama. Satsningar på E 66 och bättre kommunikationer i Bergslagen är regionalpolitiskt betydelse- fulla, men delegationen menar att nu ska de små vägarna på landsbygden prioriteras. Beträffande Inlandsvägen bör, enligt delegationen, denna ges en enhetlig vägnumrering med Europavägsstatus och successivt upprustas. Skogsstyrelsen påpekar vikten av ett väl fungerande skogsbilvägnät för skogsbruket.

Glesbygdsdelegationen är kritisk till behandlingen av järnvägarna och menar att en mer offensiv inställning till utvecklingsinsatser för de regio- nala banorna borde ha redovisats, och förslag borde ha lämnats om särskil- da medel för detta ändamål.

Glesbygdsdelegationen m.fl. tillstyrker förslaget att ingen offentlig ser- vice på landsbygden får dras in innan alternativa möjligheter att samordna servicen med annan på orten existerande verksamhet har prövats samt att länsstyrelsen skall medverka i en sådan prövning. Delegationen anser också, i likhet med kommittén, att Posten kan få en huvudroll som bas för integrerad lokal service. Delegationen anser vidare att regeringen ska ge länsstyrelserna i uppdrag att upprätta inomregionala decentraliserings- program.

Länsstyrelsen i Stockholms Iän finner kommitténs förslag vällovligt men vill betona att det fordras resurser och befogenheter för länsstyrelsen om det skall ha någon verkan. Den s.k. ”Kustförordningen”, enligt vilken länsstyrelsen skall pröva personalindragningar vid elva statliga myndighe- ter i kust- och skärgårdsområdet, har enligt länsstyrelsen tyvärr visat sig ganska ”tandlös”.

Kommittén uppmärksammar bristen på bostäder på landsbygden och betydelsen av att landsbygdens intressen tillvaratas i den fysiska planering- en enligt den nya plan- och bygglagen. Glesbygdsdelegationen m.fl. under- stryker kraftigt detta. .

KOV beklagar att kommittén så lite berört frågan om tillgången till service i glesbygds- och skärgårdsområden i sitt betänkande. Verket före- slår bl.a. att maximibeloppet för servicebidrag till kommersiell service i glesbygd höjs från högst 60000 till högst 100000 kr. per butik och år, att behovet av stöd för att utveckla och introducera distributionslösningar som uppfyller livsmedelslagstiftningens krav för såväl kyl- som frysvaror i landets glesbygdsområden beaktas vid den av utredningen föreslagna re- fortneringen av gods- och transportstödet, att förhöjt glesbygdsstöd ska kunna lämnas till investeringar som följer av skärpta temperaturkrav vid distribution av livsmedel, att förhöjt investeringsstöd även ska kunna lämnas till utrustning för bensingasåtervinning vid drivmedelsanläggning- ar i glesbygd, att kommuner i prioriterade delar av inlandet som bekostar hemsändning av dagligvaror i normalfallet ska beviljas upp till 50% av nettoutgifterna i hemsändningsbidrag, att glesbygdsstöd ska kunna lämnas 411

• Sida 444
•  Original

Bilaga 2

till investeringar som fordras för samordning av annan service med dag- ligvaruservicen samt att föreslagna nya stödformer för ”mjuka” investe- ringar och konsultinsatser även ska omfatta utbildningsinsatser och kon- sulthjälp riktad till glesbygdsbutiker.

2. 6. 7. I FoU-satsningar Kommittén

FoU-satsningarna inom det trätekniska området bör ökas. Under en över- gångsperiod föreslås staten kunna betala upp till 75% av kostnaderna för en utökad kollektivforskning. Som villkor bör ställas att verksamheten decentraliseras så att kontaktytan mot småföretagen ökas. Angelägna områden för FoU-insatser är: — växtförädling och utveckling av produktionstekniken för att öka vir- kesproduktionen och förbättra kvaliteten på skogsråvara, — maskinparkens anpassning till ett småskaligt skogsbruk, — utvecklingsarbete för att öka förädlingsindustrins användning av lövträd.

Remissinstanserna

STU konstaterar att eftersom landsbygdens näringsliv för närvarande sak- nar resurser för tillämpad FoU bör enligt betänkandet samhället skjuta till resurser och man föreslår att 10 milj.kr i STUs budget avsätts för detta ändamål. STU menar att erfarenheter från tidigare regionalpolitiska upp- drag visar att STUs kompetens bäst kan utnyttjas för målinriktade avgrän- sade specifika insatser. STU föreslår därför, att speciella regionalpolitiska uppdrag av FoU-karaktär även fortsättningsvis bör läggas på STU. Utöver dessa uppdrag skulle, enligt STU, ett tillskott i STUs budget på 10 milj. kr. per år för teknikspridning till företag på landsbygden kunna användas för att bygga upp filialverksamhet till ett par kollektiva institut inom någon av de prioriterade regionerna, alternativt till att bygga ut den småföretags- service som idag bedrivs vid nio av de kollektiva instituten.

Landstinget i Kalmar län understryker vikten av att FoU-satsningama inom det trätekniska området kommer till stånd. Detta är, enligt lands- tinget, speciellt viktigt för Sydöstra Sverige, där den småskaliga träindu- strin spelar en mycket stor roll för sysselsättningen på landsbygden.

2. 6. 7. 2 Turism Kommittén

Sveriges turistråd bör ges i uppdrag att i samverkan med berörda organisa- tioner kartlägga turismens utvecklingsmöjligheter i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige, samt att de förutsättningar som finns för en vidare- utveckling av den småskaliga upplevelseturismen därvid särskilt bör beak- tas. Staten och branschorganisationema bör ta upp förhandlingar om ett kollektivforskningsprogram för turism.

• Sida 445
•  Original

Remissinstanserna Prop. 1989/90: 76 ST menar att dess ansvar redan idag omfattar de geografiska områden som Bilaga 2

kommittén avser. Ansvaret innefattar även en bevakning av alla former av turism. Många av de utvecklingsprojekt som rådet driver är direkt inrikta- de på vad som skulle kunna betecknas som småskalig upplevelseturism. Det gäller t. ex. inventering och utredning av s.k. landsbygdsturism, pro- jekt inom fisketurism, studier av hälsoturism och kvinnors speciella prefe- renser inom turism och rekreation samt givetvis det stort upplagda treårs- projektet inom kulturområdet. Turistrådet kan mot denna bakgrund inte se att en särskild kartläggning av det slag som kommittén föreslår kan fylla någon funktion. Den bästa kompetensen när det gäller att ta tillvara olika regioners utvecklingsmöjligheter på turistområdet finns lokalt och regio- nalt. De regionala turistorganisationema i samverkan med kommuner och näringsliv har genomgående ett mycket bra grepp om vilka resurser som finns i respektive region och vilka utvecklingsmöjligheter som föreligger. Rådets roll måste främst vara att bevaka de nationella aspekterna på turismen, att tillhandahålla generell kunskap och kompetens på turist- och rekreationsområdet samt att underlätta en smidig samverkan mellan olika aktörer inom sektorn. Turistrådet anser därför att ett uppdrag av det slag som kommittén skisserat skulle strida mot den arbetsfördelning som ut- vecklats mellan rådet och de regionala turistorganisationema.

Det är enligt F olkrörelserådet Hela Sverige ska leva angeläget att former- na för landsbygdsturism utvecklas. Folkrörelserådet ser positivt på utred- ningens förslag att ST får ett sådant uppdrag.

ST delar uppfattningen att det behövs en kraftig förstärkning av turist- och rekreationsforskningen i Sverige men menar att det inte i första hand är mer målinriktad forskning som behövs, om man med det avser tilläm- pad forskning på gränsen till utredningsverksamhet. Allra mest eftersatt är istället den mer grundläggande kunskapsuppbyggnaden och de långsiktigt motiverade forskningsinsatsema. Denna typ av forskning, som har sin naturliga hemvist i högskolan, saknas nu nästan helt. En ökad satsning på detta område ser turistrådet därför som den mest angelägna åtgärden.

Enligt utvecklingsfonden i Kopparbergs län är Dalarnas turistnäring in- tresserad att snarast inleda överläggningar om förutsättningarna att starta ett kollektivt FoU-program avseende turism.

2. 6. 7.3 Kvinnors arbetsmarknad Kommittén

Kommittén anser att regionalpolitiken i alltför liten utsträckning har upp- märksammat könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av att aktivt arbeta på att utveckla den kvinnliga arbetsmarknaden.

Vidare anser kommittén att det måste ges plats åt fler kvinnor i handläg- gande och beslutande ställning på alla nivåer i det regionala utvecklingsar- betet. Kommittén föreslår att en ram om 25 milj. kr. per år bör avsättas för kvinnliga kompetenscentra i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. 413

• Sida 446
•  Original

Bilaga 2

Remissinstanserna

De flesta remissinstanserna delar utredningens uppfattning om problemen med könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av att utveckla ' den kvinnliga arbetsmarknaden.

Flera remissinstanser bl.a. Bergslagsdelegationen. utvecklingsfonden i Jämtlands län samt Skinnskattebergs, Luleå, Mora, Storfors, Filipstads, Kalix och Lindesbergs kommuner är positiva till förslaget om kvinnliga kompetenscentra. Landstinget iJämtlands län är också positivt till försla- get men vill bredda målgrupperna att inte enbart gälla kvinnor med företa- garidéer utan också löneanställda kvinnor. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva är också positivt till förslaget men anser att kvinnliga kompeten- scentra måste arbeta på en bred front för kvinnors utvecklingsmöjligheter på den lokala arbetsmarknaden.

Glesbygdsdelegationen anser det uppenbart att det behövs någon form av utvecklingscentra för kvinnor på landsbygden. Delegationen ställer sig emellertid tveksam till det förslag som kommittén redovisar. Risken finns, enligt delegationen, att vi får relativt svaga centra som ändå ska kunna fylla utvecklingsfondemas funktion. Delegationen anser att det i föresla- gen tappning inte heller är någon landsbygdssatsning. Dessa centra måste enligt delegationen utformas så att kvinnor i de små landsbygdskommu- nema verkligen drar nytta av satsningen.

Skinnskattebergs kommun påpekar att om länsstyrelserna skall få upp- draget att stödja etableringen av föreslagna kompetenscentra måste det i direktiven klart framgå att det är av största vikt att dessa centra placeras i de så kallade ytterkommunema t. ex. Skinnskatteberg eller andra kommu- ner som ingår i Bergslagsdelegationens definition av Bergslagen. Utveck- lingsfonderna är lokaliserade till residensstäderna vilket, enligt kommu- nen, starkt kritiserats från kvinnohåll eftersom denna lokalisering inte stämmer med kvinnors behov av nära och täta kontakter med stödper- soner.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att det är bra att kommittén uppmärksammat kvinnornas situation men påpekar att det inte är enbart kvinnliga företagare som är i behov av särskilda resurser. Särskilda resur- ser inom utbildningssystemet och på arbetsmarknaden behövs för att förbättra kvinnornas situation.

Idén om kvinnliga utvecklingscentra har, enligt länsstyrelsen i Värm- lands län, stor bredd och bör förverkligas genom en nätverkslösning som innebär att många engageras och har sina tydliga roller, men där länsstyrel- sen på ett naturligt sätt bör ha en samordnande och delvis initierande roll.

Hudiksvalls kommun anser att kvinnornas arbetsmarknad bör ses som en integrerad del av regionalpolitiken. Hudiksvalls kommun anser vidare att länsstyrelsen, utvecklingsfonden, länsarbetsnämnderna, kommunerna m.fl. måste alla arbeta aktivt med kvinnors arbetsmarknad. Kommunen avstyrker förslaget om kvinnliga kompetenscentra.

TCO anser att förslaget om kvinnliga kompetenscentra är alltför snävt inriktat på kvinnor som företagare och att de bör främja kvinnors inflytan- de i den regionala beslutsprocessen. Vidare anser TCO att den organisato-

• Sida 447
•  Original

riska inplaceringen på respektive ort bör lämnas öppen för att kunna Prop; 1989/90: 76 anpassas till de förutsättningar som råder i olika delar av landet. Bilaga 2

LRF anser att STUs och SLUs samverkan för att stödja landsbygdens företagare fördjupas samt att kvinnliga kompetenscentra bör finnas i varje län och att de skall vara samordnade med utvecklingsfondema.

SIND menar att man på försök i några län bör inrätta särskilda utveck- lingscentra för kvinnor. SIND säger vidare ”dessa bör dock ha en bredare verksamhet än vad som föreslås i betänkandet. Samtidigt bör skyndsamt gällande förordningar ses över så att de branscher'inom vilka kvinnor är verksamma, inte riskerar att bli diskriminerade”.

Landstinget i Kronobergs län samt utvecklingsfondema i Kronobergs. Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län anser att kompetenscentra bör rymmas inom utvecklingsfondens verksam- het men att en förutsättning för detta är att utvecklingsfondemas målg- rupp utökas. Länsstyrelsen i Örebro län avstyrker förslaget och anser att det är ”bättre att ge utvecklingsfondema särskilda resurser som öronmär- ktes för kontakter och insatser för kvinnliga företagare”. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser också att ett kvinnligt resurscentrum måste kunna åstadkommas inom ramen för utvecklingsfondens nuvarande verk- samhet men att det bör avsättas pengar speciellt för kvinnliga företagare.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och utvecklingsfonden i Norrbottens län anser att det krävs fler åtgärder för att motverka att kvinnor lämnar landsbygden, t. ex. ökat kulturutbud, utbildning på hemorten för flickor, en ökad kommunal satsning på idrotts— och andra fritidsaktiviteter för kvinnor med flera riktade åtgärder. Hedemora kommun anser att frågor som rör kvinnoarbetsmarknadens strategiska betydelse för den lokala och regionala utvecklingen fått en undanskymd plats i betänkandet.

Flera remissinstanser, bl.a. länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands län anser att kompetenscentra bör ha en bredare inriktning än enbart kvinnliga företagare på landsbygden. Länsstyrelsen iHallands län anser att behov finns av insatser rörande kvinnors arbetsmarknad även utanför de prioriterade landsdelarna. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att istället för kompetenscentra för kvinnor behövs regionala utvecklingscentra som vänder sig till en bredare grupp av kvinnor och som arbetar med utbild- ning, projekt och forskning.

Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län samt utvecklingslingsfon- den i Gävleborgs län anser att arbetet med kvinnors arbetsmarknad skall drivas inom befintliga organ och avstyrker därmed förslaget om kompe- tenscentra. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget om att avsät- ta särskilda medel för att stimulera arbetet med kvinnoprojekt.

H ushållningssällskapens Förbund anser att kvinnornas sitution på lands- bygden skulle göras effektivare om resurser tillfördes hushållningssällska- pen och utvecklingsfonderna i stället för kommitténs förslag att inrätta speciella kompetenscentra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och -Mora kommun anser att en utvidgning av användningsområdet för glesbygdsstödet att gälla också ”mjuka” investeringar väsentligt bör stärka kvinnornas situation i skogs- länen. 415

• Sida 448
•  Original

Norrlandsförbundet anser att behovet av kvinnlig sysselsättning bör vä- Prop. 1989/90: 76 gas in vid fördelningen över landet av bl.a. livsmedelsindustrin. Norr- Bilaga 2 landsförbundet finner det beklagligt, att livsmedelsindustrin hittills, förbi- setts såsom ett användbart gott regionalpolitiskt medel.

Kommittén

Motiven för regionalpolitiskt stöd till näringslivet kan enligt kommitténs mening vara flera. — Stödet kan ha till syfte att kompensera naturgivna nackdelar. — Stödet kan komplettera brister på kreditmarknaden i bestämda delar av landet. '

— Stödet kan också motiveras av en önskan att förändra näringslivsam- mansättningen eller att stödja vissa typer av företag eller funktioner inom företag. Problemen'på företagsnivå behöver då inte vara speciella för företagen i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Detta synsätt leder kommittén till bl. a. förslag om allmänt kostnadssän- kande stöd, som man menar i princip bör begränsas till en sänkning av arbetskraftskostnaderna. Utöver vissa justeringar och förenklingar av det nuvarande lokaliseringsstödet som bl.a. sänkta subventionsnivåer, före- slås förstärkta möjligheter att stödja företagsutvecklande insatser, dvs. mjuka investeringar. Därtill prioriteras stöd för förändring av näringslivs- sammansättningen, nyetablering av företag i allmänhet och av tjänsteföre- tag i synnerhet.

Remissinstanserna

Många remissinstanser är positiva till den av kommittén föreslagna inrikt- ningen av det regionalpolitiska stödet. Bland de remissinstanser som di- rekt uttrycker sin positiva syn kan nämnas länsstyrelserna i Örebro och Kronobergs län, Falu, Karlstad och Lessebo kommuner, landstingen i Kal- mar och Västernorrlands län, Stiftelsen lndustricentra, TC O, LRF och ST. Länsstyrelsen i Örebro län t.ex. instämmer i utredningens principiella utgångspunkter när det gäller motiven för stöd till den privata sektorn och anser att det i första hand är behovet av förnyelse av näringslivet som är det dominerande behovet i Bergslagen. Olofströms kommun är till och med så positiv att man anser att föreslagna stöd till företagsutveckling och stöd till den privata tjänstesektorn är det mest framsynta i hela utredningen. RR V anser att det är positivt att ökad tyngd läggs vid teknik- och kompetensutveckling och mindre vid lokaliseringsbidrag till näringslivet. RRV menar också att en av utredningens uppgifter enligt direktiven har varit att överväga ”fortsatta förbättringar och förenklingar av stödets inriktning och administration”. RRV finner detta vara en mycket viktig ambition men konstaterar dock att några större förenklingar inte föreslås i 416

• Sida 449
•  Original

betänkandet. RRV konstaterar vidare att kommittén inte har ifrågasatt Prop. 1989/90: 76 befintliga stödformer. SIND anser att kommittén i vissa avseenden inte Bilaga 2 tillfyllest beaktat direktiven.

Bland negativa synpunkter märks Bergs, Jokkmokks och Bodens kom- muner som menar att föreslaget stödsystem för den privata sektorn inne- bär en försämring. Skellefteå kommun har starka invändningar mot kom- mitténs förslag på många punkter. Man anser att förslagen innebär ytterli- gare splittring, större oklarheter och direkta orättvisor. Bodens och Gäl- livare kommuner vill ha kvar nuvarande stödsystem. Länsstyrelserna i Norrbottens, Jämtlands och Gävleborgs län liksom utvecklingsfonden i Kopparbergs län anser att utredningen misslyckats med förenklingsarbetet. Fonden anser att det är angeläget att återställa stödets relativa kostnads- sänkande effekt. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det föreslag- na stödsystemet bättre borde beakta en lågkonjunktur.

Sänkta socialavgifter bör förbehållas Inlandet där företagen på grund av gleshet, avstånd m. rn. har ett varaktigt högre kostnadsläge än på andra håll i landet. Nedsättningen bör omfatta de näringsgrenar som nu har nedsatta socialavgifter med tillägg för att också blandad verksamhet bör vara ned- sättningsberättigad när den har betydelse ur turistisk synpunkt.

Nedsättningen skall vara 10 procentenheter och gälla för en sexårsperiod räknat från år 1991.

Remissinstanserna

En klar majoritet av de instanser som yttrar sig i denna fråga tillstyrker att socialavgiftema sänks med 10% i Inlandet. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens. Jämtlands och Gävle- borgs län, AMS, Landstingsjörbandet. Norrlandsfonden. Svensk Industri- _törening. Småföretagens Riksorganisation, Hushållningssällskapens För- bund. glesbygdsdelegationen och LRF. Många av dessa instanser påpekar att nedsättningen bör omfatta all privat verksamhet. Som ett bärande skäl för detta pekas på den stimulans för kvinnodominerad sysselsättning som skulle uppnås. Länsstyrelsen i Norrbottens län poängterar att även jord- bruks- och trädgårdsnäringarna bör omfattas.

Många instanser anser att nedsättningsperioden — 6år — är för kort. Bland dessa kan nämnas AMS, länsstyrelsen i Västerbottens län, Inlands- kommunema samt Överkalix, Jokkmokks och Strömsunds kommuner. Ös- tersunds kommun anser att en tidsbegränsning överhuvudtaget är mindre lämplig.

RR V menar däremot att vad gäller sänkta socialavgifter kommer tolk- ningsproblem angående vilka företag som är berättigade till nedsättning att uppstå. På grund av de tekniska svårigheterna att få en regionalpolitisk effekt ställer sig RRV tveksamt till användandet av sänkta socialavgifter 417

• Sida 450
•  Original

Bilaga 2

som ett regionalpolitiskt medel. Till de tveksamma sällar sig också stats- kontoret, länsstyrelsen i Värmland.—: län, Mora kommun och TCO. Mora kommun anser förslaget dyrt och ineffektivt. TCO vill emellertid inte motsätta sig att stödformen förlängs under en begränsad tidsperiod. RSV avstyrker förslaget liksom länsstyrelsen i Kopparbergs län och Säters kom- man. Som skäl anförs bl.a. ineffektivitet. Statskontoret anser att utred- ningen inte tillräckligt övertygande visat att sänkta socialavgifter leder till positiva sysselsättningseffekter. RSV anför som skäl för sin avstyrkan att enligt förslag i betänkandet ”Reformerad inkomstbeskattning” (SOU 1989: 33) och enligt RSVs mening bör skatte- och avgiftssystemet utformas med utgångspunkt från att ge skatteintäkter och att ge rättvisa i form av inkomstutjämning. Andra mål, t. ex. närings-, regional- och bostadspolitis— ka mål bör tillgodoses på annat sätt än genom skatte- och avgiftssystemen. När regler för skatter och avgifter utformas till dessa andra mål medför detta ett komplicerat och svåröverskådligt skattesystem, som ger oförut- sedda och oönskade effekter i många avseenden. Enligt verket har det nuvarande systemet med sänkta socialavgifter i Norrbottens län medfört en hel del svårigheter med bl. a. gränsdragningsproblem vad avser vilken typ av verksamhet som bedrivits. Dessa gränsdragningsproblem har till stor del rört andra verksamhetsgrenar än hotell- och restaurangverksamhet som omnämns i betänkandet. Problem finns också ur kontrollsynpunkt och förenklingssynpunkt med sänkta socialavgifter. Det har heller inte, enligt verket, visats att sänkta socialavgifter haft någon näringspolitiskt positiv effekt för åren 1984—87 i Norrbottens län.

Kommittén

Nedsättningen av socialavgiftema i de kommuner i Norrbottens län som nu tillhör stödområde C. dvs. Boden, Luleå och Piteå föreslås upphöra efter en övergångsperiod på tre år.

Remissinstanserna

Endast några få instanser har lämnat synpunkter på förslaget.

SIND liksom statskontoret förordar snabbare avveckling i Piteå, Boden och Luleå kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län, landstinget i Norr- bottens län och utvecklingsfonden i Norrbottens län avvisar förslaget som förhastat och kortsiktigt. Även LRF samt Luleå och Piteå kommuner avvisar förslaget. Luleå kommun anser att en utvärdering måste ske innan nedsättningen tas bort.

Kommittén

En reformering av gods- och persontransportstöden bör utredas. Möjlighe- terna att integrera nuvarande transportstöd till Gotland, stöd till tunga transporter i skärgården och stöd till Vänersjöfarten i ett reformerat trans- portstöd bör utredas.

• Sida 451
•  Original

Remissinstanserna Prop. l989/ 90: 76 Flertalet remissinstanser som berör förslaget är positiva. Emellertid finns Bilaga 2

hos många instanser en oro för en försämring av transportstödet. Flera remissinstanser redovisar också olika kompletterande synpunkter.

SIND, AMS, länsstyrelserna i Norrbottens och Värmlands län, Lands— tingsförbundet samt Norrlandsjbnden är några av de instanser som uttryc- ker sin positiva syn på förslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands [än t.ex. motsätter sig ett eventuellt bortta- gande av godstransportstödet eftersom en sådan åtgärd drastiskt skulle försvåra verksamheten och sannolikt leda till nedläggningar för vissa före— tag inom t. ex. den för Inlandet viktiga sågverksindustrin. inom verkstads- industrin och byggmaterialindustrin. Strömsunds kommun anser att inga åtgärder som försämrar företagens konkurrenskraft får genomföras. En reformering av transportstödet är därför en av de åtgärder som kommer långt ned på listan av de frågor som behöver ses över. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län samt Karlstads kommun bl. a., pekar på att man i en utredning beaktar behovet av förstärkta insatser för Vänersjöfar- ten. Länsstyrelsen i Västerbottens län och utvecklingsfonden i länet pekar på betydelsen av att representativa organ för stödområdet får vara med i utredningen.

Malung och Strömsunds kommuner är tveksamma till en utredning liksom SjöV. som anser att skälen som anförts för en omprövning av transportstödet ej är tillfyllest. Skellefteå kommun anser att gods- transportstödet fungerar bra och därför ej bör utredas.

Lokaliseringsbidrag till investeringar i byggnader och maskiner i befintliga företag förbehålls Inlandet. För investeringar som medför sysselsättnings- ökning föreslås viss automatik i stödgivningen.

Lokaliseringsbidrag bör utgå med 35 % för befintliga företag förutsatt att investeringen medför sysselsättningsökning. Om investeringen intemed- för sysselsättningsökning bör lokaliseringsbidrag efter prövning kunna utgå med högst 35 %.

För nyetablerade företag bör lokaliseringsbidrag kunna utgå med högst 50%. Uppföljningen av nyetablerade företag bör förstärkas så att det finns en kontakt mellan stödgivande organ och företaget även efter det att stöd beviljats. Stöd till nyetableringar bör kunna lämnas i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Remissinstanserna

Remissinstanserna har olika erinringar mot detta förslag. Endast någon enstaka instans som länsstyrelsen i Kalmar län och Mönsterås kommun uttrycker en generellt positiv syn på förslaget. - I likhet med SIND, som tillstyrker en förenkling av reglerna beträffande 419

• Sida 452
•  Original

Bilaga 2

lokaliseringsbidragen, men som avstyrker differentiering av stödet mellan etablerade och nyetablerade företag, har många instanser olika detaljsyn- punkter på förslaget. Positiva till den förenkling som en viss automatik innebär är också bl. a. AMS. Svensk lndustriförening, Kalix kommun, Stiftelser: lndustricentra och utvecklingsfonden i Norrbottens län.

Invändningen mot differentieringen mellan etablerade och nyetablerade är den allra vanligast förekommande synpunkten. Ett mycket stort antal remissinstanser avstyrker differentieringen. Ett vanligt skäl för detta är som bl. a. Strömsunds kommun konstaterar att en investering i ett befint- ligt företag ibland kan ha en större strategisk betydelse än stöd till ett nytt företag. Andra skäl som anförs är att föreslaget system lockar till för stora investeringar initialt, att det också medför risk för olika former av konstru- erade fall av nyetableringar. Olofströms kommun menar att sysselsättning- sökningen med samma kapitalinsats är större i befintliga företag än i nystar- tade.

Några instanser som t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län, Övertorneå kommun, Tio-kommungruppen anser att det är olyckligt att sänka subven- tionsnivån. Någon instans som t.ex. länsstyrelsen i Västerbottens län och landstinget i Norrbottens län pekar på att Inlandet inte är enhetligt. Därför behövs menar man en differentiering i stödnivåer. Länsstyrelsen i Jämt- lands län liksom Krokoms och Kalix kommuner anser att kravet på syssel- sättningsökning bör slopas. Länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län samt Mora kommun avvisar ökad automatik och menar att den är ineffektiv och att behovet av stöd bör vara avgörande.

Kommittén

Lokaliseringsbidrag bör kunna utgå med högst 25% i Inlandet för byggan- de av lokaler för uthyrning.

Remissinstanserna

Ett relativt begränsat antal instanser har berört detta förslag. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget och menar att 20% borde utgå för övriga prioriterade områden. Även Säters, Karlskoga och Nybro kommu- ner anser att området borde vidgas. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Jokkmokks och Malungs kommuner samt Inlandskommunema anser att stöd till uthyrningslokaler skall utgå i samma omfattning som när det gäller byggnadsinvesteringar i företagens egen regi. Gällivare kommun anser att stöd borde utgå med 40% i områden motsvarande stödområde A. Såväl Pajala som Kalix kommuner förordar generösare stöd och befarar att en stödnivå om 25 % får förödande konsekvenser för Inlandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län avvisar sänkt stöd till lokaler för uthyrning.

Kommittén

Lokaliseringslånen ersätts med kreditgarantier.

• Sida 453
•  Original

Remissinstanserna ' Prop. I 989/ 90: 76 Endast ett fåtal instanser har berört detta förslag. Bllaga 2

Landstings/örbundet tillstyrker att lokaliseringslånen avskaffas. Bl.a. SIND. länsstyrelsen i Gävleborgs län, Bergslagsdelegationen, Svensk lndustriförening och ut vecklingsfonden [ Gävleborgs län avstyrker att lokaliseringslånen ersätts med garantier. Länsstyrelsen i Gävleborgs län hän- visar till dåliga erfarenheter av kreditgarantier, bl.a. krånglig och tids- ödande administration i och med att staten måste ta ut en avgift på garan- tisumman av bankerna. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det knappast är realistiskt att räkna med att enbart den ordinarie kreditmarknaden skall kunna tillgodose behovet av riskvilligt kapital. Någon form av lokalisering- slån eller finansieringskapital bör finnas kvar. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker tills vidare införandet av kreditgarantier och pekar bl. a. på risken att bankerna regelmässigt kommer att kräva statliga garantier.

Kommittén

Investeringsbidraget behålls. Bidrag föreslås kunna lämnas med högst 15 % för investeringar upp till 20 milj. kr.

Remissinstanserna

Endast ett relativt begränsat antal instanser har berört detta förslag. De uppfattningar som uttrycks ger en splittrad bild. Några instanser uttrycker en positiv syn på förslaget däribland länsstyrelserna i Kronobergs. Göte- borgs och Bohus län och Västmanlands län, utvecklingsfonden i Västman- lands län och Västerviks kommun.

Sundsvalls kommun och glesbygdsdelegationen är tveksamma till försla- get. Sundsvalls kommun menar att det är troligt att någon form av investe- ringsfonder eller investmentbolag skulle göra större nytta. Glesbygdsdele- gationen anser att det vore bättre om stödet i södra Sverige ges en tydligare landsbygdsprofil.

SIND, länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län samt utvecklings- fonden i Kopparbergs län avstyrker att investeringsbidraget utanför stöd- området behålls som ett stödinstrument. Utvecklingsfonden i Koppar- bergs län menar att investeringsbidraget ytterst sällan, om ens någon gång, avgör om en investering kommer till stånd eller ej.

Länsstyrelsen i Kronobergs län efterlyser lika obyråkratiska regler som för glesbygdsstödet.

Det regionalpolitiska stödet bör i större utsträckning än nu användas för att stödja marknads-, produkt- och kompetensutveckling. En ny stödform för företagsutveckling införs. Stödet föreslås vara till- 421

• Sida 454
•  Original

gängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högsta bidrag vid Prop. 1989/90: 76 stöd till ”mjuka" investeringar bör vara 50 %. Stöd i varje enskilt ärende Bilaga 2 där beslut fattas av länsstyrelse får uppgå till högst 500 000 kr. Stödet bör kunna utgå utan koppling till nyskapade arbetstillfällen. ' Offertstödet och regionalt utvecklingskapital ersätts med den nya stöd- formen för ”mjuka” investeringar.

Remissinstanserna

Ett relativt stort antal remissinstanser som t.ex. SIND, länsstyrelserna i Kalmar. Örebro, Västmanlands, Jämtlands, Gävleborgs och Västerbottens län. landstingen i Norrbottens och Västernorrlands län. AMS, Inlandskom- munema. Tio-kommungruppen, Bergslagsdelegationen, glesbygdsdelega- tionen, ST, TCO, Hagfors, Bräcke. Strömsunds och Bodens kommuner samt Svensk lndustriförening är positiva till förslaget om ett särskilt stöd till mjuka investeringar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att stödformen också bör kom- ma ifråga för företag inom de areella näringarna eventuellt inom ramen för glesbygdsstödet. LRF förutsätter också att lantbrukare och andra lands- bygdsföretagare får möjlighet till stöd för ”mjuka” investeringar.

SIND anser att det inte är tillräckligt med enbart bidrag. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att i ljuset av kommitténs syn på decentralisering är gränsen 500000 kr. en onödig restriktion. Även länsstyrelsen i Västerbot- tens län anser att beloppsgränsen borde öka till 1 milj. kr. Utvecklingsfon- den i Västmanlands län är positiv till att kommittén betonar vikten av mjuka investeringar, men kan däremot inte förstå synpunkterna att det skulle vara olämpligt att kombinera finansiella insatser med ett nära kompetensmässigt stöd och "partnerskap”. Tvärtom anser fonden att det- ta i de flesta fall är viktigt för att öka chanserna till framgång. Fonden förordar också villkorat återbetaltningskrav för att skapa incitament till ansvarsfullhct och affärsmässighet. i stödgivningen. Med dessa förutsätt- ningar är utvecklingsfondens utvecklingskapital ett bättre instrument än det föreslagna nya stödet. Det särskilda regionalpolitiska utvecklingskapi- talet kan avvecklas. För att stimulera ökad riskbenägenhet kan man avsät- ta en del av utvecklingsfondens lånefond för insatser inom prioriterade områden, och där sätta lägre avkastningsskrav. Länsstyrelsen iNorrbottens län anser att stödbestämmelserna är ett exempel på en reglering på den regionala nivån som är omotiverad. Redan tidigare har länsstyrelsen haft möjlighet att ställa regionalt utvecklingskapital till utvecklingsfondens förfogande. Användningen har varit exakt densamma som nu föreslås gälla mjuka investeringar. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan utform- ningen av stödet till mjuka investeringar ske på länsnivå.

Kommittén

Mindre industriföretag i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige före- slås få tillgång till en ”konsultcheck” för att underlätta och öka utnyttjan- det av utomstående expertis. 422

• Sida 455
•  Original

Remissinstanserna Prop. 1989/90: 76

Flertalet av de remissinstanser som berör detta förslag är positiva och Bilaga 2 tillstyrker förslaget. Bland dessa kan nämnas SIND. länsstyrelserna i Ble- kinge. Uppsala, Jämtlands och Västerbottens län, landstinget i Västernorr- lands län. Västerviks, Mönsterås, Hallsta/zammans och Karlskoga kommu- ner, utvecklingsfonden i Gävleborgs län. Bergslagsdelegationen och Svensk lndustriförening.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att förslaget till konsultcheck är ett välbehövligt komplement till stödet till mjuka investeringar. Det är dessut- om prövat i vissa regioner bl. a. i Jämtlands län.

ST liksom länsstyrelsen i Värmlands län anser att stödet även bör omfatta företag i turistbranschen. LBS har också synpunkter på målgrup- pen och menar att även näringsverksamhet på landsbygden bör omfattas av ramen för glesbygdsstödet. Länsstyrelsen i Kronobergs län vill tillföra restriktionen att stödet endast bör utgå till företag som köper tjänster i regionen. Tierps kommun är positiv till förslaget, men vill peka på risken för att oseriösa konsultföretag växer fram. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att stödet borde samordnas med stödet till mjuka investeringar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser vad gäller system med konsult- checkar att denna metod är någonting som man redan prövar i länet. I Norrbottens län har en styrelsebank etablerats. Syftet med denna är att tillföra de mindre företagen kompetens på olika områden via ledamots- skap i styrelsen. Om man så finner önskvärt är det enligt länsstyrelsen enkelt att utvidga ett sådant system till att gälla även personer utanför styrelsen. Utvecklingsfonden i Västerbottens län anser att kommitténs för- slag i princip inte innebär något nytt. Konsultchcckar erbjuds redan nu småföretag genom SIND och utvecklingsfondens försorg. Villkoren vari- erar mellan de olika projektprogrammen. Utvecklingsfonden har hittills svarat för projektledning och till stor del för de operativa insatserna när det gäller konsultinsatser i Inlandsföretagen. Kommitténs resonemang tyder på bristande kunskap om de ”fältmässiga” förhållandena enligt utvecklingsfondens mening. Kommitténs förslag innebär uppbyggnad av ett komplicerat regelsystem med omständig administration. Ytterligare konsultcheckar vid sidan om de nuvarande skapar enbart förvirring kring mål och medel. Utvecklingsfonden anser att stöd till konsultinsatser bör renodlas och förenklas så att det blir effektivare och lättare begripligt för stödgivare och stödtagare. Utvecklingsfonden avstyrker därför kommit- téns förslag och rekommenderar att en arbetsgrupp mellan SIND och företrädare för utvecklingsfondema inom stödområdena får i uppdrag att utforma enhetliga regler för stödgivningen. Trots ovanstående invändning- ar bör föreslagna medel tillskjutas. Landstinget i Norrbottens län liksom utvecklingsfonden i länet och Piteå kommun är tveksamma eller negativa till förslaget när det är alternativ till utvecklingsfonden. Utvecklingsfon- den i Norrbottens län pekar på att man istället bör förstärka utvecklings- fonden.

• Sida 456
•  Original

Bilaga 2

Glesbygdsstödet bör i större utsträckning utnyttjas för att förbättra förut- sättningar för näringsverksamhet på landsbygden.

Remissinstanserna

De flesta som yttrat sig om glesbygdsstödet delar kommitténs uppfattning att erfarenheterna av stödet är mycket goda.

Glesbygdsdelegationen och länsstyrelsen i Värmlands län menar att stö- det kan utvecklas ytterligare och göras ännu mer flexibelt och effektivt. De anser att glesbygdsstödet bör vara ett basstöd och inte ett komplement till andra stödformer. Länsstyrelserna i Kronobergs. Örebro och Västerbottens län m.fl. anser att stöd även bör kunna lämnas till s.k. mjuka investeringar t. ex. till marknadsförings- och produktutvecklingsinsatser. KOVmenar att stödet till kommersiell service givit; mycket goda effekter, men anser att stödet ytterligare kan förbättras. Bl.a. föreslås höjning av maximibeloppet för servicebidrag från 60000 kr. till lOOOOOkr., förhöjt stöd till investe- ringar i utrustning för bensingasåtzervinning och till investeringar som följer av skärpt livsmedelslagstiftning.

Vad gäller glesbygdsstödet anser Kramfors kommun att erfarenheterna är mycket goda. För kommunens vidkommande har behov av förändring- ar på det sätt utredningen föreslagit ej gjort sig gällande. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att stödets betydelse skulle kunna ökas genom att mer anpassas till behoven i varje enskilt fall. Av det skälet förordar länsstyrelsen en avreglering. Därmed skulle man i länet få möjligheter att själva avgöra hur stödet bäst skall användas.

Stödet till privata tjänsteföretag bör vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige samt för företag i de prioriterade mellanstäderna. Av de nuvarande regionalpolitiska stöden har sysselsättningsstödet bäst förut- sättningar att anpassas till tjänsteför'etagens behov.

Sysselsättningsstödet förändras så att det totalt sett uppgår till 150000 kr. för varje nyanställd. Tidsprofilen förändras så att 2/3 av sysselsät- tningsstödet utbetalas vid anställningens början och 1/ 3 efter ett år mot att bankgaranti eller motsvarande ställs för 50 % av utbetalt belopp.

Sysselsättningsstöd föreslås kunna lämnas till industriservice, partihan- del, uppdragsverksamhet och till turistföretag.

Remissinstanserna

Förslaget möter många positiva reaktioner. Angeläget tillskott av stöd enligt länsstyrelsen i Kalmar län. Bland övriga positiva instanser kan

• Sida 457
•  Original

nämnas länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs, Uppsala och Kopparbergs Prop. 1989/90: 76 län, Falu, Hagfors, Filipstads och Mönsterås kommuner samt Bergslagsde— Bilaga 2 legationen.

Samtidigt som många instanser tycker att det är bra att prioriterade mellanstäder kan stärkas gentemot Stockholm finns en mycket stor oro att satsningen på prioriterade mellanstäder skulle utarma omkringliggande kommuner. Därför avstyrks stöd till företag i de prioriterade mellanstäder- na av bl.a. Tio-kommungruppen, Trollhättans, Pajala. Gällivare, Älvda- lens, Malungs och Lindesbergs kommuner. Svenska kommunförbundet, länsstyrelsen i Kronobergs län, kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland framför liknande synpunkter som innebär att man utgår ifrån att det stöd som föreslås till den privata tjänstesektorn avser avlänkning från överhettade regioner och hanteras så att en inomregional konkurrens om tjänsteföretagen inte uppstår. Hedemora kommun menar att stödet till mellanstädema för utveckling av tjänstesektorn bör begränsas till renodla- de nyetableringar eller till etableringar som resultat av utlokaliseringar från storstadsområdena. För de redan etablerade företagen ska utveck- lingsstöd reserveras för de prioriterade landsdelarna för att därmed uppnå en mera rimlig inomregional konkurrensförutsättning.

SIND avstyrker förslaget om ett särskilt sysselsättningsstöd till tjänste- sektorn. Likaså landstinget i Västernorrlands län, AMS, utvecklingsfonder- na i Kopparbergs och Västerbottens län m.fl. anser att målgruppen inte skall begränsas till enbart tjänsteföretag, utan även varuproducerande företag bör få komma ifråga. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår en reformering av sysselsättningsstödet. Den tekniska lösning som utredning- en valt underkänns. Länsstyrelsen iJämtlands län menar att det nya stödet till tjänsteföretag förefaller onödigt krångligt och osmidigt. Det föreslagna stödet riskerar att medföra eljest omotiverade avknoppningar eller ständi- ga och svårkontrollerade nyetableringar av tjänsteföretag med rundgång av personal. Stödet kan få oönskade effekter ur konkurrenssynpunkt. Om ett sysselsättningsstöd väljs för att subventionera tjänsteföretagsetableringar bör stödet ha en högre grad av automatik än det föreslagna. Länsstyrelsen anser att tjänsteföretagen bör kunna subventioneras inom ramen för det föreslagna stödet till mjuka investeringar. Man kan också tänka sig ett system med stöd för utförda uppdrag. Utvecklingsfonden i Västmanlands län tycker att det är lovvärt att arbeta för en bättre spridning av såväl privat tjänstesektor som statlig förvaltning över landet. Bergslagen liksom för övrigt hela Västmanlands län är i detta avseende missgynnat. Trots det lövvärda syftet avstyrker man bestämt det föreslagna sysselsättningsstö- det. Kommittén påpekar själv risken för missbruk och därmed det stora behovet av kontroll och uppföljning.

Kommittén

Det bidrag till medflyttande som nu gäller stödområdet föreslås gälla i de prioriterade landsdelarna under två år, dvs. tiden fördubblas. 2 4 5

• Sida 458
•  Original

Bilaga 2

R em issinstanserna

Förslaget har endast kommenterats av ett fåtal remissinstanser. Positiva synpunkter har lämnats av bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län, Västerviks. Sundsvalls, Timrå och Gällivare kommuner samt Tio-kommungruppen.

AMS menar att stödet hittills utnyttjats i begränsad omfattning och är idag inte tillräckligt incitament för arbetsgivarna. AMS föreslår i likhet med några länsarbetsnämnder att stödet bör kunna begränsas till ett år men å andra sidan täcka 1000/o av kostnaderna. Liknande synpunkter framförs också av landstinget och länsstyrelsen i Västernorrlands län. AMS menar också att möjligheten att ge flyttningsbidrag till nyckelpersoner bör utvidgas till att även avse offentlig verksamhet med betydelse för näringsli— vets utveckling och för fungerande regioner. Liknande synpunkter fram- förs också av Tio-kommungruppen.

Kommittén

Möjligheten att använda nedskrivning av studieskulder som regionalpoli- tiskt medel i Inlandet bör utredas.

Remissinstanserna

Även detta förslag har kommenterats av ett litet antal instanser. Positiva synpunkter lämnas av bl. a. länsstyrelsen och landstinget i Väs— ternorrlands län, Gällivare kommun. CSN och Svensk lndustriförening. Övertorneå kommun anser att ett speciellt försök bör genomföras där samhället t. ex. avskriver studielån för yngre kvinnor som skaffat sig post- gymnasial utbildning och stannar kvar eller återvänder för att arbeta i glesbygdskommuner.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att man bör lägga ihop de föreslagna stöden till nya resp. etablerade företag vid sidan om stödet till mjuka investeringar och lätta på sysselsättningskravet. Stödet skall kunna utgå med 0 — 50 %.

Utecklingsfonden i Västmanlands län anser att man i stället för att skapa ett separat system för de regionalpolitiska syftena bör utgå ifrån generella näringspolitiska instrument och bygga på dessa utifrån de regionalpolitis- ka behoven.

Krokoms kommun anser det viktigt att kunna stödja turism utanför turistortema.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att det är viktigt att insat- ser görs för att utveckla företagamas sociala nätverk lokalt, så att kunska- per och personligt stöd kan utvecklas för gemensamma intressen.

TCO anser att det är viktigare med uppdrag än bidrag. Man menar att utredningen försummar att peka på den grundläggande betydelse som stabila kundrelationer har i ett uppbyggnadsskede av ny företagsamhet i

• Sida 459
•  Original

synnerhet om den bygger på högteknologi och kunskapsintensiv produk- Prop. 1989/90: 76 tion. Den offentliga sektorn och storföretagen kan i mycket högre grad än Bilaga 2 hittills — utan att konkurrensen snedvrids — skapa dessa förutsättningar. Idag läggs beställningar ut på ett slentrianmässigt sätt när man t.ex. i Stockholm oftast väljer ett stockholmsföretag som uppdragstagare. Åtgär- der för att koppla ih0p stora kunder med företag i de prioriterade område- na behöver särskilt i ett inledningsskede resurser. Länsstyrelsen i Norrbottens län pekar på att i länet har sedan år 1979 ett system med näringsliVSpraktikanter tillämpats. Nyutexaminerade civilin- genjörer, civilekonomer och programmeringstekniker har via detta system slussats ut i det norrbottniska näringslivet. Verksamheten har omfattat ett tjugotal personer per år. Sjuttio procent av dessa har efter praktikperioden (i regel sex månader) erbjudits fortsatt anställning vid företaget. Regional- politiska kommittén omnämner denna verksamhet. Den är mycket fram- gångsrik och kan varmt rekommenderas. En finansieringskälla är länsans- laget. Det ankommer sålunda på respektive länsstyrelse att själv göra den erforderliga prioriteringen av denna metod för kompetenshöjning. Slutli- gen kan konstateras att ett antal kommuner som får försämrade stödvillkor framför önskemål om att stödmöjlighetema för det egna området skall bevaras.

Kommittén

Regeringens målpreciseringar och geografiska prioriteringar bör göras samlat för flera politikområden.

Den regionala och lokala beslutskompetensen bör förstärkas genom decentralisering av beslut. Kommunerna bör ha en större roll i näringspo- litiken. Länsstyrelserna bör vara huvudansvariga för de statliga regional- politiska insatserna i länen.

Uppföljning och utvärdering av de regionalpolitiska insatserna bör få större betydelse.

Vattenkraftsmedel bör utnyttjas som finansieringskälla för en landsdels- politik för Inlandet.

Den geografiska dimensionen i kunskapsförsörjningen bör bli tydligare, bl.a. genom att nationalräkenskaper kompletteras med regionalräkenska- per.

Den kommunala näringspolitiken i de prioriterade landsdelarna bör kunna intensifieras med statliga bidrag. Länsstyrelserna skall genom läns- anslaget för regional utveckling kunna finansiera kommunala program för nätverksbyggande i de prioriterade landsdelarna.

Ingen offentlig service får dras in på landsbygden innan alternativa möjligheter till samordning har prövats. Posten bör utgöra en basresurs i ' en sådan prövning.

Länsstyrelserna bör göra överväganden om länets utveckling och fram- tid och vara huvudansvariga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länet. 427

• Sida 460
•  Original

Utvecklingsfonderna bör i första hand svara för stöd- och rådgivning till Prop. 1989/90: 76 näringslivet. De bör inte bedriva egen finansieringsverksamhet. Bilaga 2 Viss stimulans bör ges till statlig verksamhet för att lokalisera verksam- het till utsatta regioner liknande den som ges till privata tjänsteföretag. SIND får delvis en annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fastlagda mål än på stödhantering. Vidare föreslås SIND ha ett ansvar för kompetensutveckling. Delar av länsanslaget reserveras för sådana länsövergripande insatser där beslut tas av flera länsstyrelser. En lnlandsstyrelse med egna finansiella resurser inrättas under en 10- årspriod. Verksamheten utvärderas löpande. SCB bör löpande producera uppgifter om statsbudgetens kommunvisa utfall, så att nationalräkenskapema kompletteras med regionalräkenskaper. ERU bör fylla en viktig funktion genom analyser som belyser olika sektorsområden i ett territoriellt perspektiv. ERUs anslag bör därför ökas.

Remissinstanserna

Remissbilden är splittrad. Några remissinstanser instämmer i stort främst vad gäller länsstyrelsernas och kommunernas roll samt utlokalisering'av statlig verksamhet. Många framhåller utvecklingsfondemas betydelse för länen. De flesta anser att länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för regio- nalpolitiken. Förslaget att ingen offentlig service får dras in på landsbyg- den innan alterna'tiva möjligheter till samordning har prövats tycker många är bra. Huvuddelen av remissinstanserna t. ex. SIND, länsstyrelser- na och kommunerna i Norrlandslänen avstyrker förslaget om Inlandssty- relse, medan några enstaka anser att frågan skall utredas vidare.

VV instämmer i förslagen om att regeringens målpreciseringar och geo- grafiska prioriteringar bör göras samlat för flera politikområden. Några instanser föreslår att en central organisation bildas för att bevaka hur sektorsorganen uppfyller de regionalpolitiska målen. Så gör t.ex. länssty- relserna i Västernorrlands och Värmlands län, Norrlandsförbundet samt Ljusnarsbergs kommun. SIND anser det tveksamt om målstyrning kan användas i regionalpolitiken. Verket bör få ansvaret för sektorssamord- ningen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att frågan om sektorssamord- ning måste utredas grundligare. AMS föreslår att den sista procenten på anslagen bör få disponeras av resp. myndighet först sedan man redovisat hur dessa medel skall uppfylla de regionalpolitiska målen. SjöVkan inte se någon effektivitetsvinst i att vissa regionalpolitiskt orienterade sektorsåt- gärder såsom gods- och persontransportstödet ska överföras till motsva- rande regionalpolitiska anslag och decentraliseras. Många remissinstanser anser i likhet med länsstyrelsen i Norrbottens län, Fagersta kommun och landstinget i Norrbottens län att skalzteutjämningssystemet är viktigt för att nå de regionalpolitiska målen.

Att länsstyrelsernas beslutsramar måste utökas anser t. ex. länsstyrelser- na i Västernorrlands. Älvsborgs, Hallands och Jämtlands län samt Tings- ryds och Filipstads kommuner. SIND ställer sig bakom en utökning av den regionala beslutskraften men avstyrker höjning av länsstyrelsernas besluts- 428

• Sida 461
•  Original

kompetens i nya ärenden. Söderhamns kommun föreslår att länsstyrelser- Prop. 1989/90: 76 na skall kunna fatta beslut utöver gällande procentsatser när så behövs och Bilaga 2 även fatta beslut som inte innebär någon sysselsättningseffekt. Länsstyrel- sen i Blekinge län anser att det är angeläget att länsstyrelserna ges det fulla ansvaret för hantering av det regionalpolitiska stödet och föreslår att SINDs uppgift begränsas till att svara för råd och anvisningar. R4Ä'anser att det är viktigt att den regionala och lokala beslutskompetensen förstärks och menar att länsstyrelsen skall vara huvudansvarig för de statliga regionalpo- litiska insatserna i länet. De länsövergripande frågorna bör i första hand behandlas i ett samarbete mellan länsstyrelserna och andra berörda regio- nala organ. Skogsstyrelsen anser att samverkan mellan olika organisationer. myndigheter och även näringsliv kan vara riktig på vissa platser. RRVför- ordar att de regionalpolitiska intäkterna och kostnaderna i möjligaste mån bör särredovisas för att ge ett bättre underlag för beslutsfattande. Övertorneå kommun föreslår att ett glesbygdsråd bildas i varje län med en representant från varje inlandskommun med uppgift att handha vattenkraftsmedlen samt att små kommuner bör få en del av länsanslaget att fritt disponera för näringspolitisk utveckling i kommunen. Vidare bör regeringen genom sti- mulansåtgärder typ frisläpp av investeringsfonder, skattebefrielse m.m. styra arbetstillfällen till kommunen.

SIND och länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker förslaget om riskkapitalbolag och ett samtidigt avskaffande av Norrlandsfonden. Ytterli- gare riskkapitalbolag behövs anser däremot länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län. Örnsköldsviks. Ki- runa och Haparanda kommuner, landstinget i Jämtlands län och LRF av- styrker att Norrlandsfonden avskaffas. Utvecklingsfonden i Örebro län var- nar för att den skissade modellen för riskkapitalbolag lätt kan utvecklas till investmentbolag. Pajala kommun tillstyrker att vattenkraftsmedel överförs men anser att beloppet skulle vara lägst 1 miljard. Kommunen anser vidare att länsstyrelsen bör ha ökad frihet att disponera stödmedlen samt att pri- oritera stödformer.

Landstingen i Älvsborgs och Västmanlands län vill lyfta fram landsting- en som en naturlig plats för regionalpolitiska frågor för länets utveckling och anser att utvecklingsfondema skall sköta allt företagsstöd. Nybro kom- mun, landstingen i Kalmar. Kopparbergs och Norrbottens län m.fl. anser att landstinget bör ges en mer framskjuten ställning inom regionalpoliti- ken. Sundsvalls kommun anser att kommuner och länsstyrelser ensamma skall svara för de näringspolitiska insatserna på lokalplanet och att utveck- lingsfondemas konsultverksamhet integreras med kommunernas närings- livsfunktioncr.

Att utvecklingsfondemas finansieringsverksamhet skall vara kvar anser många bl. a. Bergslagsdelegationen. SIND, länsstyrelserna i Gotlands. Väs- ternorrlands och Norrbottens län. Föreningsbankernas Bank, LRF och Hushållningssällskapens Förbund. Många instanser hänvisar till finansi- eringsutredningen. STU föreslår att utvecklingsfondema får ett bredare sortiment av finansieringsformer och ges möjlighet att direkt eller indirekt genom riskkapitalbolag kunna investera i aktier och föreslår även att kommersiell finansiering hanteras av fonderna. TCO tillstyrker förslaget 429

• Sida 462
•  Original

Bilaga 2

om att utvecklingsfondema blir mer inriktade på stöd och rådgivning än på finansiell verksamhet men framhåller att finansieringsverksamheten måste fortsätta. Säters kommun anser att utvecklingsfondema har överlevt sig själva, att deras verksamhetsområden har övertagits av andra.

Fortsatt utlokalisering av statlig verksamhet är viktig anser bl. a. länssty- relserna i Gotlands. Västernorrland.-: och Jämtlands län, Tio-kommungrup— pen, Gotlands, Storfors, Bodens och Jokkmokks kommuner, landstinget i Jämtlands län samt Norrlandsförbundet. HCK anser att decentraliserad verksamhet kan utmynna i en kompetensuttunning. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att riksdagen gör ett principuttalande att nya statliga funktio- ner skall läggas utanför Stockholm om inte synnerliga skäl pekar på annat. Hofors kommun anser att resonemanget om utlokalisering av statlig verk- samhet är allt för försiktig. Västerås kommun påpekar att endast två mellanstäder, nämligen Helsingborg och Västerås, inte fått någon utlokali- sering. Landstinget i Blekinge län anser att fler statliga verk bör flyttas till Karlskrona. Boverket har erfarenheter av utlokalisering för egen del, vilket medförde att ca 95 % av tjänsterna behövde nyrekryteras men att nyrekry- teringen hade gått bättre än väntat. Postverket anser att en utlokalisering av Postgirot inte är lämplig om man skall bibehålla konkurrenskraften, behandlingstiden skulle förlängas med 24 timmar. De parter som Postgirot samarbetar med finns dessutom i. Stockholm. Vissa delar av Postens verksamhet skulle vara möjlig att decentralisera.

Glesbygdsdelegationen anser att under kommande treårsperiod bör en viss del av länsanslaget öronmärkas för landsbygdsinsatser för att följa upp landsbygdskampanjen ”Hela Sverige ska leva”.

Kristinehamns kommun föreslår samverkan mellan kommuner på olika sidor om länsgränser vilket kräver förenklingar i regelsystemet. Bergs kommun föreslår att tillfälliga arbetsgrupper inrättas när det gäller frågor som berör flera län. TCO föreslår att regionala planeringskontor inrättas i de tre prioriterade regionerna för att planera åtgärder och rikta krav mot myndigheter/affärsverk.

SCB stödjer förslaget att verket löpande bör producera uppgifter om statsbudgetens kommunvisa utfall gärna i samarbete med t. ex. ERU. LRF avstyrker att ERU får ett operativt ansvar för kunskapsförsörjning.

2.9. Remissinstansemas egna förslag

CER UM påpekar att en grupp större kommuner i parvisa och triangulära konstellationer är på väg att utvecklas till nya stadsregioner, vilket inte uppmärksammats i utredningen. De potentiella "konurbationema" av sammanlänkade orter omfattar främst följande grupp:

Boden — Luleå — Piteå

Trollhättan _- Uddcvalla — Vänersborg

Norrköpinga Linköping

Falun — Borlänge

Gävle — Sandviken

Sundsvall — Timrå — Härnösand

• Sida 463
•  Original

. Karlstad—Hammarö—Forshaga Prop. 1989/90: 76 Dessa nya stadsregioners framtid beror på i vilken grad man förmår Bilaga 2 genomföra gemensamma infrastrukturinvesteringar som gäller transporter mellan orterna, gemensam flygplats, gemensam högre utbildning, gemen- sam kulturinfrastruktur m.m. CERUM anser att det är en mycket angelä- gen uppgift att utforma styrmedel och stödformer som stimulerar dessa infrastrukturinvesteringar och föreslår att man även bör ta upp frågan om indirekta tvångsmedel. Ett tydligt exempel på problem av detta slag är Trestadsregionen (Trollhättan — Uddevalla — Vänersborg) som behöver in- vestera i en ny flygplats, ett nytt vägnät som strålar samman vid flygtermi- nalen och ett kollektivtrafiksystem som kombinerar flygresor och pendling mellan nodema i regionen. Boverket framhåller att det är viktigt att knyta samman kommunernas översiktsplanering med en fungerande regionplanering. I de fall staten lämnar ekonomiskt stöd anser verket att detta bör förknippas med villkor och krav på mellankommunalt sammarbete. Länsstyrelsen i Malmöhus län vill fästa uppmärksamheten på behovet av att länsstyrelsen på ett tidigt stadium får information om förändring i statlig verksamhet i länet och föreslår att samrådsförfarandet enligt 505 länsstyrelseinstruktionen även skall omfatta banverket och affärsverken. Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att staten på andra sätt skall kunna gå in med icke-permanenta stöd om möjligheten att göra avsättning till investeringsfond upphör fr.o.m. taxeringsåret 1991. Arbetet med att skapa ersättningssysselsättning kräver nära samverkan mellan företag, fack, kommun och stat och det är en stor fördel om besluten om statliga stödinsatser i dessa fall kan tas på länsnivå, anser länsstyrelsen. Bergslagskommunema betonar att ett helhetsperspektiv på regionalpoli- tiken innebär att man inte endast måste granska enstaka beslut hos statliga ,.myndigheter och företag utan också generella regelsystem som skatte- ' utjämningsbidrag, statsbidragen till kommunerna och skattesystemet. Bergslagskommunema anser därför att det är viktigt att de nya skatteför- slag som läggs fram får en sådan utformning att målen för regionalpoliti- ken inte försvagas utan ytterligare förstärks. Ljusnarsbergs och Bergs kommuner föreslår att Skatteutjämningssyste- met ses över, eftersom skillnaderna i kommunal utdebitering ökar. samti- digt som eftersläpningen i utbyggnad av kommunal service i de små resurssvaga kommunerna blir allt större. Filipstads kommun saknar i betänkandet ett genomarbetat resonemang om stöd till hushållen i regionalpolitiskt syfte och anser att den utredning om studieskuldsnedsättning, som regionalpolitiska kommittén föreslår skall tillsättas, bör breddas såväl i sak som geografiskt. På grund av regionalpolitikens centrala och sektorsövergripande roll föreslår Malungs kommun att det yttersta ansvaret för regionalpolitiken läggs över på ett statsråd, fristående från fackdepartementen. Detta utan - att vilja förringa insatserna från tidigare arbetsmarknadsdepartementet, senare industridepartementet och nu åter arbetsmarknadsdepartementet. SIKO föreslår lägre moms på arbetskraftsintensiv produktion, arbetslös— hetsunderstöd/AMS-utbildning för egenföretagare som har säsonginkoms- _ 431 '

• Sida 464
•  Original

ter samt flexiblare lagar och regler om mark- och vattenanvändning för Prop. 1989/90: 76 skärgårdsbor. Bilaga 2 Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva föreslår att Glesbygdsdelega- tionen permanentas och förläggs till Stockholm för att värdefulla kontak- ter skall kunna bibehållas och vidareutvecklas.

2.10. Anslag och finansiering

Kommittén

Kommittén förordar den s.k. blandningsmodellen för finansiering av regi- onalpolitiska åtgärder, vilket innebär att regionalpolitiskt motiverade kostnader belastar respektive sektorsmyndighets anslag. I vissa fall anser kommittén dock att regionalpolitiska medel kan användas för köp av regional anpassning.

Genom att överföra anslag, med. sammma syften som regionalpolitiska anslag, till arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel, kan man underlätta en effektivare användning av dessa resurser.

Kostnaderna för kommitténs förslag har, i enlighet med direktiven, beräknats utifrån den genomsnittliga tilldelningen till regionalpolitiken de senaste fyra åren (2 262 milj.kr. per år).

Kommittén lägger även fram förslag, som i enlighet med blandningsmo- dellen, skall finansieras över andra huvudtitlar än arbetsmarknadsdeparte- mentets.

Där behovet bedömts vara så stort att ytterligare insatser är motiverade, har kommittén lagt förslag som inte är finansierade. I en del av fallen har kommittén pekat på alternativa finansieringsmöjligheter.

' Remissinstanserna

Få remissinstanser har några synpunkter. De flesta som yttrat sig instäm- mer i kommitténs förslag om den s.k. blandningsmodellen. Några instan- ser konstaterar att förslagen inte hålls inom direktivens kostnadsramar medan andra anser att det är omöjligt för remissinstanserna att lämna förslag om hur finansieringen skall ske.

Bl.a. länsstyrelserna i Älvsborgs. Värmlands och Norrbottens län, anser att anslagen till regionalpolitiska åtgärder skall ökas kraftigt. T. ex. behövs medel för nyrekrytering för att klara de ökade arbetsuppgiftema som läggs på länsstyrelserna. Statskontoret anser att de regionalpolitiska kostnaderna inte blir direkt synliga om blandningsmodellen används och att en tillämp- ning av tudelningsmodellen bör eftersträvas i alla fall detta är möjligt. Ban— verket anser att tudelningsmodellen skall användas och om blandningsmo- dellen används skall från centralt häll ges klara direktiv för hur avvägningen mellan effektivitet och regionalpolitiska hänsyn skall ske. Landstinget i Väs- ternorrlands län anser att hänsyn skall tas till mer långsiktiga resultat och inte de omedelbara budgeteffektema. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förutsätter att det utökade länsanslaget kommer alla län till del. Läns- styrelsen i Kronobergs län bedömer att den föreslagna höjningen av länsan- 432

• Sida 465
•  Original

slagen med 150 milj. kr. är helt otillräcklig och bör beviljas för treårsperioder Prop. 1989/90: 76 och att ett särskilt anslag för hemslöjdsverksamheten inrättas. Bergs kom- Bilaga 2 mun anser att en utökning av anslagen kan finansieras genom en snävare gränsdragning av prioriterade landsdelar och ytterligare återföring av vat— tenkraftsmedel.

SIND pekar på risken av att länsanslagen uttunnas till följd av förslag om utökning av ändamål och geografiska avgränsningar och att flera förslag inte kommer att genomföras om inte nya resurser ställs till förfo- gande. '

SjöV ifrågasätter kommitténs förslag till finansiering av de regionalpo- litiska anslagen genom införande av en specialdestinerad skatt på elektrici- tet eftersom de anslag som skall finansieras är tidsbegränsade till fem resp. tio år och att någon avveckling av skatten därefter ej föreslås.

Hushållningssällskapens Förbund anser att generella stöd skall priorite- ras framför speciella. Mora kommun anser att generella stöd är dyra stödformer och föreslår att dessa medel skall användas för att genomföra andra förslag från kommittén. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att de centrala anslagen för högre utbildning och kommunikationer kunde decen- traliseras, alternativt vissa delar av dessa anslag kunde vara gemensamt för länen i Sydostsverige. Torsås kommun anser att de stora resurser som länsarbetsnämnden har för arbetsmarknadspolitiska åtgärder i större ut- sträckning bör användas inom regionalpolitikem. Tanums kommun anser att man allvarligt skall överväga utgivande av väg/jämvägsobligationer. Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår att finansiering av satsningar som ligger utanför de regionalpolitiska anslagen kan finansieras genom viss höjning av arbetsgivaravgiften i de överhettade delarna av Stockholmsre- gionen.

• Sida 466
•  Original

Bilaga 3

Sammanfattning av rapport från SIND, STU och SO angående teknik- och resurscentra

Regeringen gav i maj 1988 i uppdrag åt statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU) och skolöverstyrelsen (SÖ) att följa upp och utvärdera verksamheten vid 19 teknikcentra som fått regionalpo- litiskt stöd. Arbetet skulle bedrivas i samråd med universitets— och högsko- leämbetet (UHÄ).

I slutrapporten konstateras bl.a. att etableringen av teknikcentra i många fall byggt på felbedömningar av behov och intressen hos små och medelstora företag. Det fanns förhoppningar om att teknikcentra snabbt skulle få en roll som förnyare av näringslivet, som en kraftig förstärkning av regionens utvecklingskraft. Dessa förhoppningar om relativt snabba effekter har sällan infriats.

Det finns en rad olika verksamheter som kallar sig teknik- eller resurs- centra. De berör frågor inom en rad olika politikområden, t.ex. utbild- ning, industriell utveckling, forskning, teknikspridning, regionalpolitik. Bakom bildandet ligger olika grupperingar av intressenter *ed varierande mål och syften. Verksamhetsidéema har varit instabila och föränderliga. Det finns även olikheter i styrka och kompetens. Förutsättningama vari- erar också kraftigt mellan olika regioner.

Bland de 19 teknikcentra som specialstuderats finns två som fungerar som företagshus med samlokaliseringstjänster och förväntade symbiosef- fekter. Ytterligare två centra ägnar sig åt utvecklings- och konstruktions- tjänster. För de allra flesta har fort- och vidareutbildning blivit den huvud- sakliga verksamheten, i samverkan med högskolan, gymnasieskolan eller teknikledande företag.

I arbetet runt om i landet med olika typer av teknikcentra har det samlats många värdefulla erfarenheter. Verksamhetsidéer har omprövats, nya metoder har utvecklats. nätverk har byggts. Det måste vara riktigt att bygga vidare på dessa erfarenheter.

Mångfalden och variationen i verksamheten vid teknik- och resurscent- ra gör att ett fortsatt stöd till utvecklingen vid teknik- och resurscentra måste få en flexibel utformning. Varje teknikcentrum måste bedömas efter sina förutsättningar och meriter och i sitt specifika sammanhang. Utveck- lingsbara delar bör stimuleras, medan andra aktiviteter bör avvecklas eller omorganiseras. I rapporten finns följande förslag:

Möjligheten att få lokaliseringsstöd tycks ha lett till en maskinfixering vid flera teknikcentra. Efterfrågan på maskinbundna tjänster har emellertid varit mycket liten och maskinerna har istället blivit en ekonomisk belast- ning. Erfarenheterna från olika teknik- och resurscentra visar att persona- lens kompetens är den viktigaste resursen. Möjligheten att få investerings- bidrag för byggnader och maskiner bör därför vara begränsad.

• Sida 467
•  Original

Även centrala myndigheter kan stärka teknikcentra genom att köpa tjäns- ter från dem - genom att uppträda som en krävande kund. När STU arbetar med materialteknikprogrammet i Bergslagen sker ett samarbete med de teknikcentra i regionen som har störst kompetens avseende nya material. Högskolor och universitet kan låta ett specialiserat teknikcent- 435

• Sida 468
•  Original

Bilaga 3

rum ta hand om vissa kursmoment. Om SIND exempelvis genomför en satsning för företagare i inlandet skulle vissa teknikcentra kunna ges en roll.

Det bör skapas en speciell funktion för uppföljning och utveckling av teknik- och resurscentra under den närmaste treårsperioden. En sådan funktion kan organisatoriskt få formen av en kommitté eller delegation under något av departementen. Teknikcentrafunktionen bör tidsbegränsas till perioden 1990—93 och under denna tid ha till uppgift att — stärka samverkan mellan teknikcentra genom att vara medarrangör och medfinansiär till konferenser och seminarier, samt till ett newsletter för teknikcentra; fungera som rådgivare och erfarenhetsöverförare för tek- nikcentra; arbeta för bättre kontakter med högskolor och kollektiv- forskningsinstitut. — fördela stödet till verksamhets— och produktutveckling vid teknikcentra

• Sida 469
•  Original

— genomföra en fortsatt uppföljning av regionalpolitiskt stödda teknik- Prop. 1989/90: 76 centra. Bilaga 3 Dessa insatser kräver ett par fast engagerade personer som aktivt arbetar på fältet. Genom den kunskap och överblick dessa personer successivt får, blir de en samtalspartner och strategiresurs för alla organ som är engagera- de i teknik- och kunskapsspridning. En egen budget på 12— 15 Mkr per år i tre är bör kunna ge teknikcentra- funktionen handlingskraft och täcka kostnaderna för den beskrivna aktivi-

teten.

• Sida 470
•  Original

Utredningar om Stiftelsen lndustricentra Prop. 1989/90: 76 Bilaga 4

Sammanfattning av ”Stiftelsen lndustricentra — Bila

. __ . . . . ga 4.1 dess roll ] den näringspolitiska utvecklingen av

Norrlands inland och förslag till

utvecklingsprogram”

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU)

Till Statsrådet och Chefen för industridepartementet

Regeringen uppdrog 1989-10-12 åt ERU att utvärdera verksamheten vid Stiftelsen lndustricentra. Samtidigt tillkallades en särskild utredare med uppdrag att utarbeta förslag till ändrade ägandeformer för Stiftelsen In- dustricentras lokaler.

ERUs uppdrag har utförts av Holen Network som har utvärderat Stiftel- sen Industricentras affärsidé med avseende på de behov och förutsättning- ar som föreligger i de åtta kommunema med industricentraanläggningar. Holen Network ombads också komma med konkreta förslag till hur staten på bästa sätt kan bidra till näringslivsutvecklingen i de åtta kommunerna.

Härmed överlämnas resultatet från uppdraget.

Stockholm den 15 januari 1990

Bertil Löfberg Ordförande i ERU

438.

• Sida 471
•  Original

Uppdraget Prop. 1989/90: 76

_ . Bilaga 4.1 Expertgruppen för Regional Utredningsverksamhet (ERU) har genom av-

tal 1989-11-15 uppdragit åt Holen Network AB (HNA) att utvärdera Stiftelsen lndustricentras affärsidé med avseende på de behov och förut- sättningar som föreligger i de åtta kommunerna med industricentraanlägg- ningar samt komma med förslag till hur lndustricentras verksamhet kan organiseras för att på bästa sätt bidra till näringslivsutvecklingen i de åtta kommunerna.

Utredningen har genomförts genom besök i de åtta kommunerna samt även i övrigt ett stort antal intervjuer. Med den mycket korta utredningstid som stått till förfogande har det inte varit möjligt att avge några alltför detaljerade förslag. De överväganden som avslutningsvis presenteras i denna rapport skall därför betraktas som en ram för fortsatt arbete med att utveckla Norrlands inland.

Vad gäller redovisningen av Stiftelsen lndustricentras verksamhet, dess ekonomi samt redovisning av den enkät som genomförts bland nuvarande hyresgäster hänvisas till den utredning av Yngve Öberg om förvaltning och ägande av industrilokaler i de åtta berörda kommunerna som genomförts parallellt med denna utredning. Av praktiska, produktionstekniska skäl avges de två utredningarna i två separata rapporter.

Överväganden och slutsatser

Allmänna iakttagelser

De åtta inlandskommuner som omfattas av IC:s verksamhet har fortfaran- de stora strukturproblem att brottas med. Även om viss ljusning fram- skymtat under senare delen av 80-talets högkonjunktur, kvarstår mycket av de obalanser som en gång initierade bl. a. IC-verksamheten. Samtidigt bör dock noteras att flera — för att inte säga alla kommuner i Norrlands inland — brottas med i hög grad likartade problem. Problemen som går igen kan sammanfattas i följande punkter: . Stagnerande befolkningsunderlag. . För få ungdomar som vill stanna och satsa. . Ett näringsliv med för lågt kunskapsinnehåll. Små tillväxtmöjligheter. . För låg utbildningsnivå. Ingen eller mycket liten högskoleutbildning erbjuds lokalt. . FoU-plattformar saknas så gott som helt. . För få entreprenörer/nyföretagare. OSvårigheter att skaffa nätverk utanför lokalsamhället. Avstånden till nationella och internationella beslutsfattare är för stort. . Långa avstånd mellan orterna och dåligt underhållen/utbyggd kollektiv- trafik.

. Den kommunala ekonomin brottas idag med större problem än på länge. Nya kommunala åtaganden är i stort sett omöjliga. Dessa iakttagelser gäller sålunda i stort sett för hela Norrlands inland. Samhällets infrastrukturella utbyggnad har av olika skäl koncentrerats 439

• Sida 472
•  Original

Bilaga 4.1

utefter kusten. Inlandet har däremot hittills kommit längre ner på dagord- ningen.

Denna problembakgrund får dock inte leda till ett passivt underskattan- de av de potentialer som de facto finns i Norrlands inland. Här pågår idag en projektutveckling av bredd. En ökad medvetenhet märks hos t.ex. företag och kommuner om att man måste satsa långsiktigt på vissa bestäm- da kunskapsnischer. Medvetenheten håller också på att leda till konkreta förslag och åtgärder. Det är emellertid vår bedömning att man har en mycket lång väg kvar att gå.

Överlag har kommunerna under i första hand 80—talet förstärkt sina näringslivssekretariat. Detta gälleri stort i hela Norrlands inland. Som en direkt följd av denna förstärkning har projektutveckling och lokala nätverk kommit igång. Härvidlag kan man närmast tala om ett skifte mellan 70 och 80-talen. När IC i början på 1970-talet etablerades fanns inte mycket av det aktiva näringslivsarbetet som idag pågår ute i kommu- nema.

Tyvärr kom aldrig någon riktig integration att äga rum i det dagliga arbetet mellan IC och IC-ortemas kommunala näringslivsorganisation. Det finns historiska skäl till detta som har varit svåra att rå på.

Mot 1990-talet är det nödvändigt att i samverkan i Norrlands inland möta de utmaningar som tomar upp sig. I sammanfattning måste Norr- lands inland möta ett 90-tal präglat av: . Ökad intemationalisering. . Ökad konkurrens.

. Risk för större regionala obalanser. . Livsstilförskj utningar som skulle kunna spela inlandet i händerna. Under alla förhållanden måste denna framtid mötas med hjälp av ökad regional samverkan i de större projekten. Nischtänkandet måste slå rot på ett konkret sätt. Samverkan måste också syfta till uppbyggnad av nätverk lokalt, regionalt, centralt och intemationellt. I linje med dessa iakttagelser erfordras i första hand ”mjuka pengar” för ”mjuka investeringar”. l970—talets investeringar från samhällets sida i t. ex. fysiska faciliteter — typ IC — har haft stor betydelse under de gångna årtiondena. Mot 1990-talet måste däremot samhällets roll i första hand bli att investera i kunskapsuppbyggnad, företagsutveckling och nätverksetable— ring. (Som tidigare framhållits innebär inte detta att fysiska tillgångar är ointressanta ur ett framtidsperspektiv. Sannolikt kommer dock intresset för byggnader specifikt utformade för tillverkning att gradvis minska till förmån av ”tjänstehus” av olika slag.) Iakttagelser av denna art är av centralt slag för Norrlands inland. Medan övriga landet under 1980-talet i hög grad blivit föremål för stora och strategiska kunskapsinvesteringar från samhällets sida — typ regionala högskolor — har Norrlands inland mer marginellt berörts av den dynamik som följt av kunskapsinvesteringarna. Här ligger en av de strategiska utmaningarna för hela Norrlands inland på 90—talet. Underlaget är givetvis för litet för att varje ort skall få en egen högskola. Det gäller i stället att finna nya vägar till kunskapsöverföring. De åtta IC-kommunema bör bli

• Sida 473
•  Original

pusselbitar i en bredare satsning på kunskapsutveckling i Norrlands in- Prop. 1989/90: 76 land. Bilaga 4.1 Kunskapsutveckling följer inte i någon högre grad några kommungrän- ser. Kunskaperna är till sin art gränsöverskridande. Att därför betrakta Norrlands inland som en helhet är i detta perspektiv nödvändigt. De förslag som redovisas längre fram i detta kapitel tar fasta på ovanstå- ende iakttagelser.

Stiftelsen lndustricentra

På grundval av de samlade kommunrapportema som tidigare redovisats och samtal med IC:s kansli framträder en relativt entydig bild av Stiftelsen lndustricentras roll under de gångna åren. lakttagelsema pekar sålunda på följande. . Riksdagens målsättning om att varje IC skulle skapa 300 nya arbetsplat- ser har ej uppnåtts. Det går härvid inte att peka på en enda orsak utan det dåliga resultatet står snarare att finna i en rad samverkande (och t.o.m. naturliga orsaker). I hög grad har det handlat om att erbjuda lokaler till redan lokalt verksamma företag. I linje därmed kan ej heller Riksdagens målsättning att styra den industriella expansionen till de orter, där de kan få den regionalpolitiskt största effekten, sägas ha uppnåtts. Synpunkter har på denna punkt framkommit som säger att regionalpolitiska ”paket” för andra regioner — t. ex. i Bergslagen — delvis har sugit upp etableringsvilliga företag. . Trots den bristande måluppfyllelsen är berörda kommuner i huvudsak överens om att investeringen i IC varit en värdefull markering och resurs. Utan tvekan har man avlastat kommunerna en hel del problem och kostnader. Denna slutsats gäller för den gångna perioden. Mot framti- den finns en kommunal insikt om att ett bredare angreppssätt och nya metoder behövs för att stärka näringslivsutvecklingen i Norrlands in- land.

. IC har genomgående uppfattats som en organisation med en ren fastig- hetsförvaltande roll. Andra kompletterande roller — en sysselsättnings- skapande roll resp en företagsutvecklingsroll — har inte gått att etablera parallellt. Det allt intensivare näringslivsarbetet i kommunen har inte kopplats ihop med IC:s verksamhet. ' . Ur kundens — företagarens — utgångspunkt framträder en komplex och mycket splittrad regionalpolitisk bild. Samordningen är dålig mellan olika parter. Denna iakttagelse är i och för sig relevant på många håll i landet, men i Norrlands inland blir problemen än mer accentuerade av två skäl. För det första skapar problemens djup i Norrlands inland betydande behov av regionalpolitisk effektivitet och uthållighet. För det andra innebär de stora avstånden i Norrlands inland en extra påfrest- ning i beslutsvägama. Missförstånd och oklarheter uppkommer som en effekt av ett icke ”kundorienterat” synsätt i regionalpolitiken. OIC har inte integrerat sin verksamhet med andra organ såsom Norr- landsfonden, länsstyrelserna, utvecklingsfondema, regionala invest— mentbolag, kommuner, banker med flera regionala aktörer. I stället 441

• Sida 474
•  Original

Bilaga 4.1

opererar aktörerna ofta på egen hand i egna revir. Detta kännetecknar m. a. o." inte bara IC. Det finns skäl att särskilt understryka betydelsen av denna iakttagelse. Huvudskälet härtill är att det behövs en ny sam- verkan för att säkerställa uthållighet i regional utveckling i Norrlands inland. Denna punkt förväntas vara en av de mest avgörande för fram- gång på 1990-talet. . IC-anläggningarna kan rätt utnyttjade i framtiden spela en positiv roll som lokala stödjepunkter för näringslivsarbetet. Det är sålunda väsent- ligt att anläggningarna vidareutvecklas och att de idéer som i denna utredning fångats upp bland hyresgäster och kommunföreträdare tas tillvara på resp. ort. Ett effektivt arbete i denna riktning förutsätter en lokal/regional för- ankring av arbetet. Ett fastighetsägande och förvaltande på långdistans fungerar ineffektivt. I fortsättningen måste sålunda det lokala/regionala sambandet säkerställas. Erfarenhetsmässigt måste all offensiv fastighets- förvaltning bygga på en nära koppling till det dagliga livet i fastigheten.

Utvecklingsprogram 1990 - 1995

För att få en effektivisering och slagkraft till stånd av samhällets medver- kan i de åtta IC-kommunema, föreslås ett mer långsiktigt utvecklingspro- gram för perioden 1990—1995. Ramen för programmet bör ligga i in- tervallet 100— 150 mkr. Det övre beloppet är därvid satt för att markera att en högre ambitionsnivå än den miniminivå som nedan presenteras, i flera fall kan anses välmotiverad. Nödvändiga medel härför torde i stor utsträckning kunna frigöras genom en försäljning av befintliga IC-lokaler.

Programmets övergripande syfte är att stimulera utvecklingsbefrämjan- de projekt i de åtta 1 C -k0mmunerna.

Till sin karaktär är programmet inriktat mot lokalt/regionalt förankrade idéer. Ansvaret ska primärt läggas på lokala/regionala aktörer.

Programmet omfattar fem huvudpunkter:

A. Temporära hyresnedsättningar för utvecklingsföretag i de befintliga IC- lokalerna. B. Lokala utvecklingsprogram för näringslivet. C. Teknik- och utbildningssatsningar inom vissa gemensamma nischom- råden. D. Etablerande av nätverk utanför regionen. E. Infrastrukturåtgärder i övrigt.

I största möjliga mån bör åtgärderna stödja varandra. Synergimöjlighe- tema bör sålunda vara goda.

På den korta tid vi har haft till förfogande har de organisatoriska konsekvenserna av förslagen inte hunnit penetreras i detalj. Klart är dock att krafttag måste tas för att bättre koordinera det stora spektrum av samhällsingripanden som redan idag förekommer. Organisationsfrågan måste utredas vidare.

Vidare bör det av framställningen ovan framgå att det har varit svårt att finna bärkraftiga skäl att föreslå att Stiftelsen lndustricentra bibehålls.

• Sida 475
•  Original

Utsiktcrna att ge stiftelsen en ny roll ter sig om än inte mikroskopiska så Prop. 1989/90: 76 ändå Svåra att för5vara ekonomiskt. Vad gäller såväl rollen som företags- Bilaga 4.1 raggare och som näringslivsutvecklare har under senare år etablerats ett i de flesta fall mycket bärkraftigt alternativ i form av lokala näringslivsorga- nisationer. Det är mot denna bakgrund vårt förslag att Stiftelsen lndustricentra avvecklas och att medel för näringslivsutveckling i stället överförs till det lokala planet. För detta talar också det faktum att de åtta kommuner det här är fråga om, sinsemellan är synnerligen individuella i problembild, tänkbara insatser etc. I fortsättningen behandlas det fempunktsprogram som ovan skisse- rats:

A. Temporära hyresnedsättningar för utvecklingsföretag i de befintliga IC- lokalerna.

Det är ett ofrånkomligt faktum att hyresnivån — även med en högeffektiv fastighetsförvaltning — är för låg generellt sett i IC-lokalerna. Alla former av kostnadsstyrd och effektiv förvaltning torde därför redan på kort sikt innebära hyreshöjningar. Detta är också sunt sett ur de berörda hyresgäs- ternas synvinkel, då de eljest skulle komma att basera sin verksamhet på en konstlat låg och subventionerad hyresnivå. Det bör också i samman- hanget noteras att alla sådana former av löpande driftssubventioner har förkastats av internationella organ som OECD. Det bör därför vara en målsättning att komma ifrån denna typ av subvention.

Samtidigt står det helt klart att flera av de företag som idag bedriver verksamhet i IC-lokalerna har en svag ekonomisk bärkraft. Etablerandet av en kostnadsstyrd hyresnivå — även baserad på ren självkostnadsprincip utan exceptionella vinstpåslag — kommer med största sannolikhet att innebära så stora påfrestningar på vissa unga företag i ett utvecklingsske- de, att verksamheten hotas.

Det är mot denna bakgrund vår slutsats att medel avsätts för att ge möjlighet till temporära hyresnedsättningarför vissa utvecklingsbolag i IC- lokalerna. Totalt kan en sådan insats beräknas kosta ca 10 mkr under femårsperioden 1990 _ I 995 .

B. Lokala utvecklingsprogram för näringslivet.

De åtta IC-kommunerna vittnar om en vilja att initiera och genomföra lokala utvecklingsåtgärder av långsiktig art. Man talar i termer av kommu- nala näringslivsstrategier eller utvecklingsprogram med en lång rad kon- kreta och åtgärdsinriktade punkter. Att få till stånd verklighetsanpassade utvecklingsprogram upplevs som mycket angeläget. Programmen utgör i praktiken en plattform som identifierar omvärlds- förhållanden och de nischer och projekt som kan utgöra de starka sidorna i kommunen. Operativa åtgärder ingår som en väsentlig del. Utifrån den analys som växer fram i ett lokalt samspel — och i vissa fall även regionalt — kan bättre förutsättningar skapas för prioritering och uppbackning av 443

• Sida 476
•  Original

Bilaga 4.1

projekten från flera aktörer. Därmed ges också utrymme för den nödvändi- ga uthålligheten.

Det är väsentligt att utvecklingsprogrammen formas på ett sådant sätt att konkreta åtgärder identifieras och att operativa resurser finns tillgängli- ga. På många håll finns också anledning att tala i termer av ett flertal utvecklingsprogram i en kommun. Under 80-talet har flera lokala nätverk vuxit upp — ofta kallade lokala företagsgrupper — isåväl centralorten som i de mindre orterna i samma kommun. Det är väsentligt att denna decen- tralisering beaktas i det vidare arbetet med olika utvecklingsprogram.

Erfarenhetsmässigt tar ett effektivt bearbetande av ett utvecklingspro- gram både tid och andra resurser i anspråk. Här anmäler kommunled- ningarna och näringslivssekretariaten att man upplever svåra flaskhalsar.

Svårigheterna ligger på flera plan. För det första gäller det att bena upp problemen för att överhuvudtaget värdera om det finns någon realism i att gå vidare. Man kan kalla detta för förstudiefasen. En professionell genom- gång i denna fas är väsentlig.

För det andra måste ett projekt — om det efter förstudiefasen bedöms fortsatt meningsfullt — drivas vidare in i en genomförandefas. Projektet måste då få ramar, budget och bemanning. Ofta stöter näringslivssekreta- riaten på praktiska problem i båda avseendena. Ekonomiska resurser saknas för att snabbt följa upp förslag som emanerar från t.ex. lokala företagargrupper. Förslag blir liggande eller följs upp — men med bristfäl- lig kvalitet.

För att praktiskt råda bot på dessa flaskhalsar föreslås att s.k. ”mjuka medel” ställs till kommunernas förfogande under de närmaste 5 åren. Medlen kan användas av kommunernas näringslivssekretariat (motsva- rande) för att t. ex. låna in professionell hjälp på olika projektområden av central betydelse för regionens näringslivsutveckling. Insatserna kan avse analyser av omvärldsförutsättningar för ett visst projekt, kontakter och analyser för företagsetablering eller projektledarskap med anledning av ett specifikt genomförande av ett redan tidigare analyserat projekt.

Denna decentraliserade modell för företagsutveckling är så pass princi- piellt intressant i den fortsatta regionalpolitiken att erfarenheterna på denna punkt bör dokumenteras. För att genomföra detta program avsättes medel till respektive kommun. Totalt har beräknats att en ram på minst 50 mkr erfordras för femårsperioden.

C. Teknik -— och utbildningssatsningar inom vissa gemensamma områden.

Ett genomgående drag i IC-kommunema och likväl i många andra inlands- kommuner i Norrland — är svårigheterna att skapa stabila stödjepunkter för teknikkunskap och utbildning. Kommunerna har .på denna punkt vittnat om dels svårigheterna, dels viljan att ändå bygga upp stödjepunk- ter. I de ansträngningar som görs pekar erfarenheterna på att ett bredare regionalt samarbete ofta erfordras för att skapa en bas. Därmed kan slutsatsen dras att teknik- och utbildningssatsningama i normalfallet är något som berör hela Norrlands inland. I praktiken bör samband finnas mellan Norrlands inland och befintliga högskolor och teknikcentra.

• Sida 477
•  Original

I intervjuerna har genomgående framkommit hur svårt det är att dra åt Prop. 1989/90: 76 sig kunskapsintensiva projekt och att etablera kopplingar till Norrlands Bilaga 4.1 högskolor. Det är väsentligt att sådana kopplingar kommer till stånd och att FoU-världen får andra förutsättningar att skapa brohuvuden i Norr- lands inland.

I de aktuella kommunerna finns många olika kunskapsområden som kan bli föremål för vidare exploatering. Idéer, förslag och projekt saknas inte. Det är emellertid slående på vilket tydligt sätt nischen träteknik går som en röd tråd genom orterna. Man kan till och med tala om en förenan- de länk på denna punkt. (Det samma gäller om än i något mindre uttalad form området livsmedelsteknik. Se nedan.) Man är medveten om att skogsråvaran på skilda sätt måste vidareförädlas på plats i så hög grad som möjligt. Man är också medveten om att träteknik är ett vittomfattande kunskapsområde med snabb utveckling på t.ex. kontinenten och i andra delar av landet. En kunskapsutveckling rör sig på två plan: ett tekniskt och ett ekonomiskt/ marknadsmässigt. Båda har kopplingar till varandra.

Mot denna bakgrund föreslås ett närmare bearbetande av träteknikom- rådet. Härvid bör en naturlig knytning etableras med Norrlandsfonden, Träteknikcentrum i Skellefteå, ev Skellefteå Snickericentral liksom med högskolorna i Norrland. Det övergripande syftet bör vara att höja kunska- perna på träteknikområdet och att i linje därmed generera nya projekt till gagn för den trävarubaserade industrin i Norrlands inland.

Som exempel på åtgärder kan här nämnas konkret tekniköverföring till inlandsföretagen. Här kan paralleller dras med den typ av småföretagskon- sultation enligt särskild taxa som Institutet för Verkstadsteknisk forskning (IVF) i ett flertal år ägnat sig åt svenska verkstadsföretag. Verksamheten har haft karaktär av delvis fri konsultation (initialt) åt småföretagen i verkstadsbranschen.

Träteknikområdet kan också behöva någon/några praktiska stödjepunk- ter i inlandet. På t.ex. marknadssidan kan konstateras att arbete pågår i Ljusdals kommun och omkringliggande område för ett närmare samarbete mellan de trävarubaserade företagen. Inventeringen inleddes 1989 och går under benämningen X—TRÄ. Ungefär motsvarande arbete pågår också i Strömsunds kommun.

I den sistnämnda kommunen har också knutits förhoppningar om ett s.k. ”trätekniskt centrum” med uppgift att bl.a. bedriva utbildning på 2- årig (senare ev 3-årig) träteknisk linje, I-årig påbyggnadsutbildning i mö- bel- och inredningssnickeri, Specialkurser i träkännedom, sågverks- och hyvleriutbildning samt andra kortkurser som kan hänföras till branschen.

Konceptet rymmer också flera andra delar med bl.a. en integration av utbildningen i ett tekniskt centrum.

I detta sammanhang har också uppkommit förslag om ett målinriktat nyhetsbrev för teknikspridning. Även denna del borde övervägas närmare.

Det bör också finnas anledning att överväga initiering av ett kvalitetsut- vecklingsprogram för träsektom i Norrlands inland.

Ramen för det trätekniska programmet kan för hela perioden beräknas uppgå till 15 mkr. Merparten av denna summa har beräknats behöva anslås till ett träteknisk! centrum [ Strömsund. 445

• Sida 478
•  Original

Bilaga 4.1

En annan nisch med intressant potential är livsmedelsområdet. I de flesta IC-kommuner finns företag och projekt med livsmedelsinriktning. Ofta handlar det om livsmedel med en mer exklusiv karaktär — t.ex. renkött i olika former, skogens bär, högkvalitativa grönsaker, drycker av skilda slag. Genomgående har verksamheterna emellertid en mycket be- gränsad omfattning och därmed en smal bas att stå på.

Mot bakgrund av de konsumtionsmönster som allt tydligare utvecklat sig på 1980-talet och som förväntas bli än mer markerade på 90-talet bör livsmedelsprodukter från Norrlands inland ha möjligheter att finna en marknad i såväl Sverige som utomlands. Konsumenterna efterfrågar dels mer miljöintressanta produkter dels sådana kvalitetsprodukter som står för en särprägel och därmed kan ge: något av en exklusiv smakupplevelse. På 90—talets konsumentmarknad — med sin fokusering på mångfald skulle norrländska livsmedel ha förutsättningar att möta kräsna kunder.

I linje med dessa iakttagelser har en del gjorts. Svårigheterna är emeller- tid betydande att med uthållighet nå ut till en marknad på långt avstånd. Nätverken är ofta outvecklade. Ett produktionstänkande har ett starkare fotfäste än ett marknadstänkande.

Bland intressanta marknadsidéer som nyligen etablerats kan här nämnas Top Trading med varumärket Top of Europe. Här erbjuds marknaden bl. a. en lång rad norrländska livsmedelsprodukter av hög kvalitet. En allt större del går på export (Tyskland i iirsta hand). Det principiellt intressan- ta i detta sammanhang är att handelshusliknande verksamheter av detta slag kan finna sin roll och underlätta för många underleverantörer i Norr- land. Svårigheterna är dock många. Bl.a. erfordras uthållighet.

Mot den bakgrund som beskrivits föreslås att ett livsmedelsprogram för marknadsinriktade åtgärder initieras. För denna del förslås en ram på 5 mkrför perioden.

Bristen på högskoleutbildning och FoU-projekt i Norrlands inland — i alla fall sådana med en bäring på näringslivsutvecklingen — är idag myc- ket påtaglig. Fungerande och täta kopplingar till högskolorna i t. ex. Norr- land saknas i hög grad. Kommunerna uppfattar det i stort sett enhälligt som att man har hamnat bredvid den dynamiska kunskapsutvecklingen. Här måste åtgärder sättas in för att bygga broar mellan kustlandet och inlandet. Dessa broar måste vara mycket praktiskt upplagda för att de ska upplevas som nyttiga för näringslivet och därmed värda investeringar. .

På denna punkt bör snarast överläggningar komma till stånd i samarbete mellan berörda inlandskommuner, Norrlandsfonden och högskolorna i Norrland i syfte att få igång distansundervisning, ”lokala centra” och FoU-anknytning. Betydande erfarenheter har på detta område redan sam- lats inom ramen för den distansundervisning som sedan flera år bedrivits av Umeå Universitet. Det vore en samhällsekonomisk förlust om denna verksamhet inte ytterligare följdes upp och breddades till att omfatta även regionala högskolor och nya mottagarorter.

Vi har beräknat att ett belopp på 25 mkr erfordas för att fullfölja redan initierade åtgärder och utveckla nya inom detta vitala område. Därutöver bör det finnas skäl att i samarbete med Norrlandsfonden få fram medel för operativa FoU-projekt av värde för såväl inlandskommunerna som högsko-

• Sida 479
•  Original

lorna själva. Det bör understrykas att detta är ett området där det finns Prop. 1989/90: 76 starka skäl att överväga en ytterligare ambitionshöjning utöver den här Bilaga 4.1 föreslagna. Här öppnar sig på 90—talet i själva verket ett intressant område att nischinriktat satsa på i samverkan mellan Norrlandsfonden m.fl. och Norrlands samtliga högskolor. För den fortsatta utvecklingen av dessa högskolor är det väsentligt att FoU-medel tillförs. Frågan är för närvaran- de föremål för intresse bland högskoleledningama.

D. Etablerande av nätverk utanför regionen

På 90-talet blir inlandets marknad i än högre grad en fråga om att tränga ut på en europamarknad (väst- såväl som östeuropa) med såväl produkter som tjänster. Europamarknaden kan ses som vår egen hemmamarknad. Oavsett bransch handlar det om att lyckas med att bygga brohuvuden till andra marknader.

Det står helt klart att denna fråga inte går att lösa med särlösningar från några få kommuner. En slagkraftig marknadsetablering erfordrar samver- kan och synergier från hela den norrländska arenan.

I de kommuninventeringar som ligger till grund för denna utredning har tydligt framgått att aktörerna upplever någon form av brohuvud — eller skyltfönster — mot europamarknaden som önskvärt. Man inser samtidigt att ett projekt av detta slag kräver en bred samverkan.

IC, likaväl som Norrlandsfonden, har berört ifrågavarande behov. Ett förslag från IC har därvid framkommit om att etablera ett brohuvud på Arlanda. Det kan ifrågasättas om just Arlanda är rätt plats för att etablera de nya kontaktytor som erfordras. Förslaget bör dock diskuteras vidare utifrån just det nätverkstänkande som ovan flera gånger framhållits.

Med anledning av ovanstående bör närmare övervägas möjligheten att bygga upp några brohuvuden för det norrländska näringslivet i vid me- ning. Syftet kan sammanfattas på följande sätt: . ge ökade kontaktmöjligheter mellan norrlandsregionen och marknaden via en egen ”marknadsplats” med försäljning och utställning; . ge kvalificerad hjälp till Norrland avseende EG-information m.m. rö- rande affärsrelevanta data, FoU-projekt, upphandling, nya regelsystem. (Motsvarande gäller i tillämpliga delar för östeuropa.) Rent praktiskt kan flera nedslagsplatser vara aktuella t.ex. Bryssel, Sophia Antipolis, Geneve, Arlanda och/eller Stockholm city. Med bro- huvuden i dessa lägen skulle Norrland-plötsligt komma nära och rakt in i marknaden. Dessutom får regionen egna skyltfönster att kraftsamla kring. I sig torde en sådan samling vara till nytta och skapa nya synergieffekter till gagn för både tillverknings— och tjänstesektorema i Norrland.

För att stimulera uppbyggnaden av beskrivna brohuvuden behövs initi- erande medel. Därför föreslås här att medel avsättes för en analys och projektering på 2 mkr. Om det visar sig aktuellt att genomföra projektet/—n avsättes medel motsvarande 50% av drift- och investeringskostnaderna under en första 5-årsperiad, dock maximalt 15 mkr. Uppläggningen förut- 447

• Sida 480
•  Original

- Bilaga 4.1

sätter med andra ord att ytterligare part/er träder in som intressenter. Möjligheterna att finna sådana bedöms som icke orealistiska.

E. Infrastrukturåtgärder i övrigt

Ända sedan regionalpolitiken först kom i fokus i Sverige på l960—talet har transport- och kommunikationsfrågor i allmänhet fångat intresset. Det kan därför tyckas patetiskt att åter ta upp bl. a. dessa frågor inom ramen för allmänna infrastrukturella åtgärder. Hit har vi avslutningsvis även fört frågan om riskkapitalförsörjning till mindre företag.

OJämväg

De kommuner som ligger i anslutning till inlandsbanan framhåller att godstrafiken är ett väsentligt argument i näringslivssammanhang. Sam- tidigt vill man slå vakt om persontrafikmöjligheterna. Man anser att dagens trafikvolym inte speglar de faktiska möjligheterna. I ett gemen- samt uttalande har kommunerna pekat på att ”regeringen borde avsätta resurser för att åtminstone ytterligare ett antal år i en mer offensiv anda än hittills och gärna i okonventionella former pröva olika möjligheter att utveckla trafiken . . .”

Kommunkontaktema har pekat på att det som efterlyses för närva- rande är en inträngande kommersiell genomlysning av inlandsbanan i syfte att identifiera helt nya lösningar, inklusive ev nya intressenter.

Även i Haparanda är jämvägsfrågan av vitalt intresse I detta fall är det transiteringen av handeln i öst- västlig riktning som är av utomor- dentlig och långsiktig betydelse för regionen.

Fortsatt utredning bör därför snarast vidtas av järnvägstrafikens roll i Norrlands inland under 1990-talet. Medelsbehovet för en sådan utred- ning och för utredning om flygtrafikens förutsättningar (se nedan) har beräknats till ca 5 mkr. . Flyg

För att utveckla näringslivet i en region idag — och med största sanno- likhet av allt större vikt i morgon — erfordras snabba och effektiva persontransporter. Det gäller inom tillverkningsindustri likväl som inom tjänsteproducerande näringar och turism. Med det tidsavstånd från Stockholm som idag gäller för såväl Sveg som Haparanda (ca 1/2 arbetsdag) föreligger begränsade förutsättningar att förnya näringslivet.

I Haparandas fall föreligger en i det närmaste exceptionell situation eftersom man enbart befinner sig. på ca 25 km avstånd från en interna- tionell flygplats (Kemi). På det nordiska planet borde förhandlingar tas upp i syfte att öppna Kemi flygplats för svensk inrikestrafik.

En snabb översyn av flygtrafiken till de åtta (C-kommunerna är ett högt prioriterat önskemål. . Riskkapital Det har inte varit vår primära utredningsuppgift att granska riskkapital- tillgången inom norrländskt näringsliv. Det måste dock konstateras att flera av de problem som här behandlats emanerar ur försök att rädda redan i utgångsläget underkapitaliserade företag genom hyressubven- tioner etc.

• Sida 481
•  Original

Bilaga 4.1

Med risk för att göra en alltför grov generalisering vågar vi ändå påstå att riskfinansieringen i norrländskt näringsliv är bristfällig. Varken ut- vecklingsfondema eller Norrlandsfonden har förmått tillgodose de be- hov som finns. Senare tids satsningar som Malmfältens Finans synes i det närmaste ha dragit en bedräglighetens slöja över sig. Det kapital som tillförts projekt i Norrlands inland är utomordentligt begränsat.

Utan ett säkerställande av en fungerande riskkapitalmarknad där staten under överskådlig tid måste vara direkt involverad kommer inte tidigare föreslagna åtgärder att bära frukt. Den enda väg som är fram- komlig torde vara en förstärkning och fokusering av Norrlandsfondens aktiviteter mot Norrlands inland. Detta kräver ökade frihetsgrader i fondens sätt att agera samt en förstärkt näringslivsförankring ifondens styrelse eller andra beslutande organ.

• Sida 482
•  Original

Alternativa former för ägande och utveckling av Ptop- 1989/90: 76 Stiftelsen lndustricentras anläggningar Bllaga 4—2 Yngve Öberg Sammanfattning

Stiftelsen lndustricentras övergripande mål måste realiseras under 90—talet om de aktuella centralorterna i Norrlands inland ska överleva i framtidens tjänstcsamhälle. Som framgår av Carl Fredrikssons utredning så krävs därvid ett mycket kraftfullt och ”kundorienterat” angreppssätt för att skapa en attraktiv företagsmiljö utifrån varje orts speciellaförutsättningar och resurser.

[C:s uppläggning och resurser ärinte anpassade till de nya förutsättning- ar som gäller. Den centraliserade organisationen måste enligt vårt förme- nande avvecklas. Nya ägare måste ta ansvaret för att organisera verksam- heten tiIl professionella utvecklings- och fastighetsbolag, vars framtid står och faller med förmåga och kompetens att utveckla ortens företagsmiljö. Utgångspunkten är det uttalade behovet att bättre samordna erforderliga kvalitetshöjningar, när det gäller infrastruktur och samhällsservice med arbetet att bygga upp en väl fungerande och framtidsinriktad företags- miljö.

För att realisera en sådan högre ambitionsnivå krävs att en strategi för varje centralort utformas med anpassning till ortens specifika möjligheter och resurser. — De totala utvecklingsinsatserna kan illustreras av figuren, där samordnade insatser är nödvändiga för att uppnå avsedd effekt.

Kommunens infra- struktur och miljö

Kommersiell Fysisk miljö förelagsriiiljö - bra företags- - områden service - lokaler

- reknikurv. - teknisk försörja

Fig. En attraktiv företagsmiljö kräver utveckling med helhetssyn.

En kombination av privata och kommunala ägareintressen verkar mest intressant. Samtal med olika intressenter och resultatet av hyresgästenkä- ten talar för att kommunen ska begränsa sitt ägarengagcmang till max 49 %. Kommunens inflytande utövas inte i första hand genom aktieägandet utan mera genom att ge bra samhällsservice och stöd till näringslivets utveckling, t. ex.-mcd snabb myndighetshantering och bra boendemiljö för 450

• Sida 483
•  Original

nyckelpersonal. Om det lokala utvecklings— och fastighetsbolaget i samver- Prop. 1989/90: 76 kan med befintliga och nya företag lyckas så ger det utslag på kommunens Bilaga 4.2 sysselsättningsläge och budget, vilket torde vara kommunledningens pri- mära ansvar och belöning för dess insatser.

I den mån kommunen har egna fastigheter som lämpligen kan ingå i utvecklingsbolagets fastighetsbestånd, så kan detta vara en möjlighet att även för kommunen frigöra investerat kapital. Samordningsvinster ligger också i gemensamma näringslivsresurser och bättre nyttjande av driftper- sonal och förvaltningsadministration. Varje centralort behöver en väl fun- gerande serviceorganisation även för andra fastighetsägare och företagare i kommunen.

Det vore en stor fördel om en_finansiel/t stark majoritetsägare tar huvud- ansvaret för att i samverkan med lokala partners bygga upp lokala bolag och genomföra den skisserade utvecklingen enligt kap 4 — i första hand på lC-orterna. Detta skulle underlätta en gemensam marknads- och teknikut— veckling på intressanta nischområden (se Carl Fredrikssons utredning).

Den kritiska faktorn i en nödvändig strukturförändring av lC-verksam— heten är att finna rätt ägarestruktur som kan kombinera lokal förankring med resurser och intresse att utveckla den lokala företagsmiljön och mark- nadskontakterna utanför regionen. För att säkerställa en framgång med ortspecifika lösningar behövs en resursstark majoritetsägare i varje utveck- lingsbolag som kan bidra till att lyfta kompetensnivån och vinna tid i konkurrensen om bra företagare och välutbildad arbetskraft på alla nivåer. Det lokala utvecklingsbolaget får härigenom tillgång till en professionell resurspool och ett nätverk som är nödvändigt för att klara ambitiösa utvecklingsprojekt.

Den konkreta lösningen på varje ort kommer givetvis att variera beroen- de på de lokala förutsättningarna och de framtida ägarnas resurser och förmåga att mobilisera lokala, regionala och centrala resurser i en strategi för den aktuella bygdens överlevnad och utveckling.

Med den skisserade uppläggningen kan staten med stor sannolikhet frigöra ett avsevärt investerat kapital och successivt avveckla de driftun- derskott och ränteeftergifter som idag belastar budgetramen för regional- stöd.

Det friställda budgetutrymmet bör kunna användas till mera målinrikta- de lokala insatser när det gäller att systematiskt och med helhetssyn utveckla ett rimligt antal centralorter som stödpunkter för glesbygdens sysselsättning och samhällsservice. (Se förslagen i Carl Fredrikssons utred-

ning).

• Sida 484
•  Original

Bilaga 5

Sammanfattning av och remissyttranden över Rapporten Ostersund och Norrlands inland

(Ds 1989:31, 32)

Flera remissinstanser anser att utredarens förslag är angelägna och att det nu behövs beslut om insatser. AMS påpekar att trots dagens gynnsamma arbetsmarknadsläge kvarstår de grundläggande strukturproblemen. Det är därför viktigt att de föreslagna åtgärderna ”behandlas i ett sammanhang med inriktning på en kraftsamling för utvecklingen av Norrlands inland i allmänhet och Jämtlands län med Östersund i synnerhet”.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ”ser det som mycket glädjande att regio- nen nu, efter långvariga och svåra regionala problem, äntligen uppmärk- sammas med förslag till sammanhängande och genomgripande åtgärder”. Länsstyrelsen pekar på att de lagda förslagen har ”en tyngdpunkt mot förstärkt infrastruktur främst inom området högre utbildning” och menar därför att det är viktigt att förslagen prövas tillsammans med förslagen från SIND och länsstyrelsen.

Östersunds kommun menar att problemen i Jämtlands och Norrlands

• Sida 485
•  Original

inland gör ”att det snabbt kommer till konkreta beslut och att förslagen Prop. 1989/90: 76 börjar realiseras”. Bilaga 5

Jämtlands läns landsting konstaterar ”det angelägna i att staten inom ramen för en effektivare regionalpolitik avsätter ökade resurser för att främja utvecklingen i Jämtlands län”. Landstinget framför vidare ”våra starka önskemål om att förutsättningar snarast skapas för konkret genom- förande av föreslagna åtgärder”.

Bergs kommun förutsätter att rapporten leder till snabba och konkreta beslut.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare menar att de före- slagna åtgärderna behövs och ”vill med skärpa påtala att det är bråttom”.

Förthillstyrker förslagen men anser att det behövs en särskild organisa- tion i länet för att administrera de olika projektförslagen.

Lantbruksstyrelsen anser att de förslag till utvecklingsinsatser för Öster- sundsregionen som förs fram i rapporten kommer att ”få betydelse för landsbygdens utveckling inte bara i Jämtland utan även i övriga län i norra Sverige”.

Landstingsförbundet konstaterar att det är angeläget att staten inom ramen för en effektivare regionalpolitk avsätter ökade resurser för att främja utvecklingen i Norrlands inland.

Några remissinstanser, bl. a. Bergs kommun och kommunförbundet, ef- terlyser en klarare strategi för hur insatser i Östersund ska kunna komma glesbygdskommunema i länet till del.

Strömsunds och Bräcke kommuner samt LRF menar att utredaren borde ha övervägt utlokalisering av verksamheter från Östersund till glesbygds- kommunema i länet.

SIND. tycker att utredaren bättre borde ha uppmärksammat Östersunds ställning i ett riksperspektiv. De bedömningar som görs av utbildnings- och kompetensfrågor är tillämpliga på samtliga län med regional högskola. SINDs generella åsikt är att ytterligare satsningar måste göras på utbild- ningen, såväl högskole- som fort- och vidareutbildningen.

SÖ påpekar att det är en allvarlig brist att utbildningen i gymnasieskolan och komvux inte behandlas i utredningen.

Åre kommun anser att insatserna de närmaste åren bör koncentreras till områdena kommunikationer och utbildning.

UHÄ ifrågasätter om det. är möjligt att rekrytera ”alla kompetenta och forskarutbildade lärare och forskare till de föreslagna verksamhetema”.

ÖCB är positiva till förslagen eftersom en allt mer glesnande landsbygd minskar det civila försvarets möjligheter att fullgöra sina uppgifter.

Jämtlands läns TCO-distrikt påpekar att utredningen saknar ”förslag på åtgärder som syftar till att särskilt stimulera länets kvinnor till utveckling inom sina nuvarande och/eller nya yrkesområden”.

ERU ifrågasätter det rimliga i att regeringen tillsätter en särskild utred- ningsman för att komma med förslag till utvecklingsinsatser i en kommun eller ett län inom områden ”där det är nödvändigt att på central nivå väga mellan behov i skilda delar av landet".

• Sida 486
•  Original

Bilaga 5

I utredningen föreslås en utökning av utbildningen på högskolan inom områdena ekonomi, turism (inkl. kultur), systemvetenskap, socialt arbete, folkhälsoarbete, byggnadsteknik samt särskilda utbildningsanordningar för elitidrottare. Vidare föreslås att högskolan får ökade resurser för fort- bildning och vidareutbildning.

En enig remissopinion instämmer i synen på behovet av högskolesats- ningar i Östersund. Utredarens förslag stöds av SL U. postverket och LRF.

UHÄ anser inte att antalet platser på ekonomlinjen eller systemveten- skaplig linje bör ökas under överskådlig tid. Antalet platser på turismlinjen har nyligen utökats och utbildningsbehovet är för närvarande föremål för en översyn. Därför bör inte denna utbildning ökas för närvarande. I stället för en generell uppräkning av per capita-kostnaderna på alla tre linjerna bör medlen användas för forskningsanknytning och lärarfortbildning. UHÄ ”räknar med att kompetens. för att genomföra ingenjörsutbildning för det byggtekniska området i framtiden kommer att finnas även vid högskolan i Östersund”. De finner det önskvärt att högskolan kan fortsätta försöksverksamheten med särskilt anpassade studier för elitidrottare. Den föreslagna påbyggnadsutbildningen i socialt arbete ingår i årets anslags- framställning från UHÄ. När det gäller den föreslagna utbildningen i folkhälsoarbete bör tillgången på erforderlig kompetens utredas ytterliga- re. Det skulle vara en fördel om utrymmet för fort- och vidareutbildningen kan ökas. Högskolan bör därför ges särkilda planerings- och informations- resurser för denna verksamhet.

Några remissinstanser efterlyser insatser inom den humanistiska sek- torn. Det gäller bl.a. SÖ, UHÄ, FörvS och Jämtlands läns museum.

Flera remissinstanser tycker att utbildningssatsningen borde vara mer anpassade till de förutsättningar som finns i regionen. SIND menar att de föreslagna resurserna borde koncentreras till några områden som på sikt kan göra Östersund intressant i ett nationellt perspektiv. Turism skulle kunna vara ett sådant område.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Jämtlands läns TC O—distrikt anser att förslagen är mycket positiva för länet, men tycker att det hade varit motiverat att föreslå en förlängning av turismutbildningen till tre år och att föreslå en särskild kulturvetarlinje.

Östersunds kommun föreslår att Östersund blir ”huvudort för turismut- bildningen i Sverige genom utbyggnad av utbildningar till en 3-årig utbild- ning och ökat intag”. Dessutom föreslås att högskolan erhåller ”särskilda resurser för att utveckla riksunilka tekniska utbildningar”. Intressanta nischer för högskolan i Östersund kan t. ex. vara ”satsningar på elitidrott och utbildning som finansieras av kommun och landsting.”

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare ”anser att Öster- sund har förutsättningar att inta en ledande roll i landet vad avser utbild- ning med inslag av forskning och utveckling inom bl.a. energiområdet, turism/rekreation, ekoteknik, informationsteknologi och träindustri”.

RAÄ. anser att det är ”angeläget att pröva kurser som inriktar sig på länets historia och kultur dels för att kunna utveckla en modell för att

• Sida 487
•  Original

användas i andra regioner, dels för att kulturhistoriska moment är eftersat- Prop. l989/ 90: 76 ta i grundutbildningen”. Inom den föreslagna byggnadsingenjörsutbild- Bilaga 5 ningen bör en inriktning mot traditionella byggnadsmetoder prövas. Ett par instanser påpekar behovet av distansundervisning. Bergs kom— mun menar att högskolan i högre utsträckning än idag bör bedriva kurser på de mindre orterna i länet. SÖ anser att distansutbildning är viktigt i Jämtland därför bör länet prioriteras vid försöksverksamhet inom detta område. Riksidrottsjörbundet är positiva till förslaget om utbildning av elitidrot- tare. De stöder också de synpunkter som finns i rapporten på att Östersund på sikt bör ha möjligheter att bygga upp ett centrum för idrottsutveckling.

I utredningen föreslås att högskolan årligen tilldelas medel för forskning på eget programansvar. Medlen bör utgå med successivt höjda belopp. Under perioden 1990/91—1995/96 bör dessa uppgå till sammanlagt 15milj.kr. Utredaren anser inte att det är aktuellt med fasta forskningsresurser förrän tidigast 1996/97, men en lämplig framtida inriktning är professurer i inforrnationsbehandling, företagsekonomi, nationalekonomi, sociologi och socialt arbete.

Av de remissinstanser som behandlat frågan är de flesta positiva till förslaget. Flera instanser pekar på behovet av att forskningsinsatsema profileras.

SIND understryker behovet av koncentration av forskningsresurserna till lämpliga områden, en koncentration av turistutbildningen i Östersund bör också innefatta forskningsresurser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att utredningens förslag till professu- rer ska kompletteras med en professur i turismvetenskap alternativt tu- rismvetenskap med ekonomisk inriktning.

Östersunds kommun menar att en professur i turism samt forsknings- ' och utvecklingsinsatser inom turismområdet är nödvändiga. För att hög- skolan på ”lång sikt skall behålla och stärka sin ställning behöver fasta forsknings— och utvecklingsinsatser vid skolan inrättas”.

Bräcke kommun tycker att högskolan bör kunna utvecklas till en ledande 455

• Sida 488
•  Original

Bilaga 5

forsknings- och utvecklingsenhet inom bl.a. energiområdet, turism/rek- reation och ekoteknik.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser ”att en forskningsenhet med en professur inom landsbygdsområdet bör knytas till högskolan i Östersund, alternativt högskolan i Växjö”.

SÖ ifrågasätter om det inte är möjligt att pröva frågan om fasta forskar- tjänster tidigare än vad utredaren föreslår.

STU är tveksamma till att nu expandera en icke uppdragsstyrd forskning på eget programansvar, ställning till frågan bör anstå till dess att statsmak- terna tagit principiell ställning till fasta forskartjänster vid regionala hög- skolor.

UHÄavstyrker bestämt en fast forskningsorganisation med professurer. Det som nu måste utvecklas ”är en samverkan i friare former som nätverk mellan de mindre och medelstora högskolorna och forskare/forskargrup- per vid universiteten”.

Utredaren föreslår en resursförstärkning på 36 milj.kr. för arbetsmark- nadspolitiska insatser under budgetåren 1990/91—1991/92 i Jämtlands län i första hand med inriktning på Ögtersundsområdet. Medlen ska an- vändas för utbildning i företag, arbetsmarknadsutbildning, starta-eget- bidrag och en friare användning av sysselsättningsskapande medel.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är i stort sett positiva. AMS understryker ”de fria medlens betydelse för att de utvecklingsin- satser som utredningarna föreslår skall kunna förverkligas” och att utbild- ningsinsatsema får en långsiktig inriktning mot näringsgrenar som kom- mer att ha arbetskraftsbehov, t. ex. träindustrin och turismen.

Flera instanser tycker att en vidgad användning av starta-eget-bidraget bör prövas i ett större område. SIND anser att den föreslagna satsningen på arbetsmarknadsutbildningen är angelägen och att förslaget om en utvidgad målgrupp för statta-eget-bidrag bör omfatta hela stödområde A och B. Kommmunjörbundet menar att den vidgade användningen av starta-eget- bidraget skall kunna ges även i andra regioner med liknande behov. Lant- bruksstyrelsen påpekar att starta-eget-bidrag för närvarande kan utgå till sökande med anknytning till jordbruket inom ramen för åtgårdsprogram- met för jordbruket i norra Sverige. Erfarenheterna av detta har varit positiva.

AMU Jämtland stöder utredningens förslag men anser att förslagets inriktning på tillverkande företag är för ensidigt och anser att medel även ska avsättas för turismutbildning.

SÖ anser att förslagen är traditionella och att medlen borde kunna användas till kompetenshöjning i andra former t. ex. samverkan gymnasie- skola/komvux.

• Sida 489
•  Original

Bilaga 5

I utredningen föreslås att en utredningsman tillsätts för att detaljutforma en organisationsplan för ett informationsteknologicentrum i Östersund. Uppgiften för ett IT-centrum skall bl.a. vara att aktivt verka för att myndigheter och företag i Norrlands inland effektiviserar och förnyar sin verksamhet samt verkar för att enskilda människor ges bättre möjlighet att utnyttja informationsteknologin. Utredningsmannen bör utreda såväl en fristående organisation som en lämplig organisatorisk knytning till länssty— relsen.

• Sida 490
•  Original

Bilaga 5

Förslaget stöds av AM U Jämtland, Östersunds kommun och Norrlands- fonden. FörvS anser att det är viktigt att ett IT-centrum skapas, och att det ”kan vara en motor i olika former av distansutbildning”.

Lantbruksstyrelsen påpekar att det är viktigt att i detta sammanhang ta särskild hänsyn ”till landsbygdens näringsliv och utbildnings- och infor- mationsbehov”.

Televerket framhåller att de tekniska förutsättningarna finns och att ”huvudsatsningen för ett IT—projekt måste vara att hitta konkreta använd- ningsområden, där kunderna har egen nytta av informationsteknologin”.

Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att ”parallellt med den organisato- riska uppbyggnaden måste den praktiska och behovsanpassade verksam- heten byggas upp bl. a. i form av ett antal försöksprojekt”. Vidare anförs att det är nödvändigt att tillsätta den föreslagna utredningsmannen ”för att arbetet skall kunna fortgå enligt utredningens och länets ambitioner”. Länsstyrelsen föreslår att 5 milj.kr. avsätts för försöksverksamhet under utredningstiden.

Ett par remissinstanser anser att förslaget inte är tillräckligt preciserat. SIND menar att det återstår ett omfattande utredningsarbete innan det går att bedöma idén. STU påpekar att det är viktigt att redan från början se långsiktigt på finansieringsfrågan. STU bedömer att en koncentration till ett fåtal teknikområden är en riktig strategi, och att IT-teknik kan vara av strategisk betydelse för Jämtland. Dessutom ställer sig STU tveksam till att ”tio experter har möjlighet att med tillräcklig kvalitet täcka in alla de kompetensområden som skulle fordras för att möta utredningens förvänt- ningar på centret”. En alternativ uppläggning av centret som borde över- vägas är att mer flexibelt använda experter i olika projekt.

UHÄ avstyrker det förslag som presenteras i utredningen. De ifrågasät- ter om det finns kompetens och behov av de föreslagna insatserna. Om förslaget skall utredas ytterligare bör konkreta förslag tas fram om hur ett nätverk för detta centrum och landets högskolekompetens på området skall utvecklas.

Utredaren föreslår att en utredningsman tillsätts med uppgift att detaljut- forma en organisationsplan för ett centrum för landsbygdsutveckling i Östersund. Glesbygdsdelegationens personal och verksamhet bör överfö- ras till centret.

Förslaget tillstyrks av bl. a. Bergs och Östersunds kommuner, Jämtlands läns TC O-distrikt. länsstyrelsen i Norrbottens län och Norrlandsfonden. UIIÄ'tillstyrkcr förslaget under förutsättning att formerna för samverkan med övriga centrumbildningar för glesbygdsfrågor övervägs. Lantbrukssty- relsen menar att ett centrum för landsbygdsutveckling ”skulle bli ett värde- fullt komplement till det arbete som redan påbörjats av andra organ och myndigheter”.

SIND ansluter sig till förslaget men påpekar att det hade varit värdefullt om förslaget hade underbyggts av en utvärdering av delegationens verk-

• Sida 491
•  Original

samhet och av det åtgärdsprogram som drivits av lantbruksstyrelsen i de Prop. 1989/90: 76 sju nordligaste länen. När det gäller verksamhetens inriktning bör hög Bilaga 5 prioritet ges åt insatser för ungdom och kvinnor.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län stöder förslaget och framhåller att centret ”bör fungera som en kompletterande resurs med samordning av projekt med uttalat inslag av utveckling. Uppföljningsfrågoma bör ägnas uppmärksamhet”.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget men betonar att projektverksamhetcn bör ha generell rikskaraktär.

Konsumentverket ”anser det anmärkningsvärt att betydelsen av en fun- gerande dagligvaru- och drivmedelsservice inte berörs närmare i betänkan- det”. Konsekvensen av detta torde bli att ansvaret för dessa frågor även i fortsättningen kommer att ligga på konsumentverket. En angelägen arbets- uppgift för centret bör, enligt konsumentverket, vara att utveckla den offentliga statistiken så att förhållandena i landsbygdsområdena bättre kan följas.

Några remissinstanser påpekar att statsmakterna först bör ta ställning till den framtida regionalpolitikens mål och medel innan beslut om ett landsbygdscentrum fattas. Denna åsikt framförs av bl.a. SLU, glesbygds- delegationen, kommunförbundet och LRF.

Flera av de remissinstanser som är positiva till förslaget har kommente- rat organisationsfrågor. SLU påpekar att det är en brist att utredaren inte har behandlat frågan om hur en nära kontakt med berörda departement skall vidmakthållas.

Glesbygdsdelegationen poängterar behovet av en stark organisation som på central nivå arbetar med samordning av glesbygds-llandsbygdsfrågor. Delegationen betonar att huvudansvaret för genomförandet ska ligga på länsstyrelserna. Centret bör arbeta med landsbygdsfrågor i vid mening, glesbygdsfrågoma skall dock prioriteras.

Kommunförbundet anser att organisationen bör gynna en integration av glesbygdsfrågoma i olika myndigheters arbete så att inte hela ansvaret för glesbygdsfrågoma läggs på centret.

Länsstyrelsen i Jämtlands län stöder förslaget och menar att centrets anknytning till högskolan bör lösas i organisationsutredningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens lätt kommenterar kopplingen mellan ett landsbygdscentrum och Centrum för glesbygdsteknik. ”Beträffande CGT är detta organ i första hand inriktat mot areella näringar och tekniskt utvecklingsarbete inom detta område. Närheten till högskolan i Luleå bör därför på sikt ge CGT goda förutsättningar till operativa insatser för glesbygden inom hela Norrlands inland.”

CGT påpekar att rollen som ”pådrivare på departementsnivå inte får gå förlorad”. CGT anser, som utredaren, att CGT ska få tid att fullfölja sina pågående projekt, samt att kontoret i en framtid skulle kunna fungera som ett av flera ”lokalkontor”.

Några remissinstanser är tveksamma till den föreslagna organisationen. RAÄmenar att en närmare knytning till regeringskansliet bör övervägas.

Skogsstyrelsen ifrågasätter om de föreslagna funktionerna skall utföras

• Sida 492
•  Original

Bilaga 5

av en egen myndighet eller om de kan inrymmas i nu befintlig verksamhet, ny byråkrati bör dock undvikas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar att det finns en risk att ett lands- bygdscentrum kan komma att ”förstärka den organisatoriska splittringen på regionalpolitikens område. Avgörande härvidlag blir hur arbetsuppgif- ter, befogenheter och sambandet rned regionalpolitiken i övrigt definie- ras”. Frågan bör enligt länsstyrelsen övervägas i samband med behandling- en av den regionalpolitiska kommitténs förslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att centret organisatoriskt bör till- höra det departement som har ansvaret för regionalpolitiken.

LRF poängterar att landsbygdszfrågoma måste ha en organisatoriskt stark ställning inom arbetsmarknadsdepartementet eller annan lämplig plats inom kanslihuset.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tycker att det är naturligt att knyta centret till lantbruksstyrelsen och Skogsstyrelsen.

Flera remissinstanser har behandlat resursfrågan. Länsstyrelsen i Väster— bottens län anser att de föreslagna resursema är otillräckliga och anser att de extra resurstillskott som krävs inte får tas från andra regionalpolitiska anslag.

Glesbygdsdelegationen menar att totalt bör centret ha minst 15 heltids- tjänster, dessutom bör centret ha projektmedel i storleksordningen 40- 50 milj. kr.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att centret bör tillföras ekonomiska re5urser i storleksordningen 50 milj. kr. per år för bl. a. projektverksamhet. Resurserna bör bl.a. användas för att stärka lokalt arbete och lokal mobilisering.

De flesta instanser som kommenterat lokaliseringen till Östersund är positiva. Det gäller bl.a. Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, SIND, CGT, länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens, och Norrbot- tens län.

Några anser att andra lokaliseringsaltemativ bör prövas. SLU har inte några principiella invändningar mot Östersund men anser att verksamhe- tens inriktning och den organisatoriska uppbyggnaden ska vara avgörande för valet av lokaliseringsort. Kommunförbundet menar att Östersund som lokaliseringsort bör vägas mot andra möjliga lokaliseringsaltemativ. LRF påpekar att andra lokaliseringsorter bör prövas.

Glesbygdsdelegationen anser att organisationen bör ha en bas i Stock- holm. Därutöver kan delar utlokaliseras dels till en mindre ort (bl.a. ledning, administration, projektverksamhet), dels till en högskoleort (FoU-frågor).

Länsstyrelsen i Värmlands län och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva tycker att verksamheten bör förläggas till Stockholm.

• Sida 493
•  Original

Östersund är enligt utredaren en lämplig ort för fortsatt omlokalisering av statlig verksamhet. Åtgärder bör vidtas för att ytterligare ca 200 statliga arbetstillfällen omlokaliseras från Stockholmsområdet till Östersund. Myndigheter som utpekas som tänkbara för en omlokalisering är statens industriverk, statens naturvårdsverk och någon av försvarsmaktens myn- digheter/institutioner. Vidare bör uppdrag kunna ges till statliga affärs- verk, förslagsvis televerket, postverket och/eller luftfartsverket att bidra med ca 100 arbetsplatser. Några remissinstanser delar utredarens syn på omlokalisering av statlig 461

• Sida 494
•  Original

verksamhet till Östersund. SÖ delar utredarens uppfattning att Östersund Prop. 1989/90: 76 är en ort som är lämplig för omlokalisering av statlig verksamhet. Bilaga 5

Västernorrlands och Jämtlands lärts handelskammare anser att ”det bör finnas naturliga förutsättningar att förlägga delar av bl. a. naturvårdsver- ket och statens industriverk till Östersund”.

Andra remissinstanser anser att utredaren borde ha kunnat gå längre i sina förslag. Länsstyrelsen i Jämtlands län ”beklagar att utredningen inte för fram direkta förslag och hemställer att regeringen prövar frågan enligt utredningens intentioner”.

Östersunds kommun anser att ”förslag bör fattas om minst 500 statliga arbetstillfällen som snarast bör omlokaliseras till Östersund”. Kommunen pekar på televerket och ACC Nord som lämpliga omlokaliseringsobjekt.

Bräcke kommun poängterar att även kommunerna utanför Östersund bör prövas som lokaliseringsaltemativ.

De remissinstanser som utpekats som möjliga utlokaliseringsobjekt är negativa till förändringar inom den egna verksamheten. SIND anser att en utlokalisering av verkets regionalpolitiska verksamhet skulle försvåra en sammanhållen regional- och industripolitik. Verket menar att det är bättre att fortsätta att decentralisera verksamheter till länsnivån. Verket har fört fram konkreta förslag till regionalpolitiska kommittéen.

SN V pekar på svårigheterna att. lokalisera en del av verksamheten i Östersund. Detta skulle bl.a. innebära att samordningen inom verket försvåras, att restider och kostnader ökar samt att risk finns att kompetent personal inte flyttar med vid en omlokalisering.

ÖB konstaterar att vare sig behov eller möjligheter finns att förlägga ytterligare verksamhet till Östersund under nuvarande ekonomiska förhål- landen.

Postverket påpekar att den tekniska utvecklingen skapar möjligheter att decentralisera verksamheten. Under den närmaste femårsperioden beräk- nas postens nya kassasystem innebära att 300—400 årsarbetskrafter över- förs till postkontoren utanför Stockholmsområdet, samtidigt som en de- centralisering av personal- och ekonomiadministrationen under en treårs- period ska innebära att personalbehovet i Stockholmsområdet minskar med ca 1 500 årsarbetskrafter.

Utredaren behandlar en rad insatser inom kulturområdet, bl. a. alternativ till länsteater, renovering av Gamla teatern, ny museibyggnad samt etable- ring av kulturarbetsplatser. Utredarens förslag stöds av flera remissinstanser. SIND anser att försla- gen är väl avvägda. Jämtlands läns museum noterar med tillfredställelse att planerna på ett nytt länsmuseum uppmärksammats av utredaren och anser att frågan ska behandlas utanför de ekonomiska ramar som föreslagits i annat samman- hang (Ds 1989:36) till uppförande av nya länsmuseilokaler. Museet arbe- tar med planerna för hur en konset'vatorsateljé ska kunna etableras, detta 462

• Sida 495
•  Original

förutsätter dock, enligt utredarens förslag, att ett engångsbidrag för vissa Prop. 1989/90: 76 inventarier och produktionsutrustning beviljas. De framhåller också det Bilaga 5 angelägna i att den skisserade Riksbildcentralen förverkligas. RAÄ stöder förslaget om bevarande av Gamla teatern och har ”vid överläggningar med lokala representate'r sagt sig berett stödja projektet ekonomiskt vad avser kulturhistoriska överkostnader”. Vidare stöder RAÄ förslaget om en ny muscibyggnad och förslaget till engångsbidrag för etablering av konservatorsateljé i Östersund. Statens kulturråd ansluter sig till utredarens förslag och konstaterar att man nyligen överlämnat en rapport till regeringen om ”hur en tillfredstäl- lande teatersituation kan åstadkommas i de s.k. teaterlösa länen”. Där föreslår man att medel ställs till rådets förfogande för försöksverksamhet i de berörda länen. När det gäller finansieringen av de framlagda förslagen konstaterar rådet ”att åtgärder med syften som inte i första hand är kulturpolitiska bör belasta annan huvudtitel än den tionde i statsbudge- ten”. Några remissinstanser anser att utredarens förslag inte är tillräckliga. Länsstyrelsen iJämtlands län betonar vikten av kulturpolitiska satsningar men anser att förslagen ”inom kulturområdet är alltför få för att åstad- komma en tillfredsställande utveckling inom hela kulturområdet i Öster- sund och regionen”. De menar att ”en allvarlig brist i utredningen är att den helt saknar förslag inom musikområdet.” Länsstyrelsen föreslår ”att länsmusiken erhåller statsbidrag för inrättande av fyra kvalificerade tjäns- ter som yrkesstråkm usiker samt en tjänst som folkm usikkonsulent”. Läns- styrelsen delar inte utredningens uppfattning att staten inte ska engagera sig i tillkomsten av ett konserthus i Östersund. Samma åsikt om konsert- hus framförs av Jämtlands läns TCO-distrikt. Länsmusiken i Jämtlands län ansluter sig till länsstyrelsens yttrande när det gäller musikområdet. Östersunds kommun anser att kommunen ”behöver kompletteras med nya och bättre kulturinstitutioner”. Kommunen pekar på behovet av ett nytt länsmuseum och/eller konserthall men menar att dessa projekt kräver stort statligt stöd. Dessutom är man positiv till förslaget om kulturarbets- platser. SÖ anser att de presenterade projekten är synnerligen viktiga, men att utredaren lämnat viktiga problem utan konkret ställningstagande.

• Sida 496
•  Original

Bilaga 6

Sammanfattning av och remissyttranden över statens industriverks förslag till näringslivsutvecklande insatser i Jämtlands län

Ett flertal remissinstanser instämmer i utredningens bedömningar och tillstyrker förslagen. Det gäller bl.a. lantbruksstyrelsen. Temu Interactor AB, Norrlandsfonden och Västernorrlands och Jämtlands läns handelskam- mare.

FörvS tillstyrker förslagen men anser att det behövs en särskild organisa- tion i länet för att administrera de olika projektförslagen.

Landstingsförbundet konstaterar ”att det är angeläget att staten inom ramen för en effektivare regionalpolitik avsätter ökade resurser för att främja utvecklingen i Norrlands inland”.

UHÄvälkomnar initiativet till de gjorda utredningarna. ”Det är angelä- get att genomtänkta, fungerande satsningar görs med kraft och målmedve- tenhet för Norrlands inland och för Östersund.”

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Strömsunds kommun understryker SlNDs mening att insatser för att stärka näringslivsutvecklingen i en region måste ta fasta på de förutsättningar som råder. Det ger betydligt bättre effekt att långsiktigt stärka redan pågående insatser än att splittra resurserna på ständigt nya åtgärder.

Jämtlands läns landsting tillstyrker i allt väsentligt förslagen och betonar att förutsättningar snarast bör skapas för ett konkret genomförande av åt- gärderna.

Östersunds kommun betonar vikten av att behandla SlNDs förslag till- sammans med förslagen från de båda andra utredningarna.

Glesbygdsdelegationen understryker vikten av att insatserna ges tillräck- lig uthållighet för att skapa en långsiktigt positiv utveckling.

ÖC B är positiva till förslagen eftersom en allt mer glesnande landsbygd ' minskar ”det civila försvarets möjligheter att fullgöra sina uppgifter”.

• Sida 497
•  Original

Åre kommun anser att insatserna under de närmaste åren bör koncentre- Prop. l989/ 90: 76 ras till områdena kommunikationer och utbildning. Bilaga 6

Televerket är positiva till .de förslag som berör deras verksamhet men påpekar att det i de olika projekten ”krävs deltagande av de intressenter, som har ett konkret utbyte av informationsteknologin”. Annars är det, enligt televerket, stor risk att projekten faller ihop när de statliga medlen är förbrukade.

AMS tillstyrker förslagen men menar att utbildningsinsatserna måste få en mer långsiktig inriktning och riktas mot bl.a. turism och träindustrins behov. Dessutom påpekas att det i glesbygdskommunema krävs insatser av otraditionellt slag för att åstadkomma fasta arbetstillfällen.

Några remissinstanser efterlyser insatser på andra områden. Bergs kommun påpekar att det saknas förslag för den egna kommunen. ”Vi anser det olyckligt att insatser och pengar destineras till vissa områden och orter. något som endast konserverar eller förstärker rådande förhållan- den.” Dessutom anser kommunen att utredningen saknar aktiva åtgärder för att få ungdomar och kvinnor att stanna i glesbygden.

Jämtlands läns T CO—distrikt efterlyser ”förslag på åtgärder som syftar till att särskilt stimulera länets kvinnor till utveckling inom sina nuvaran- de och/eller nya yrkesområden”.

Bräcke och Strömsunds kommuner påpekar att goda kommunikationer är en överlevnadsfråga för länet. Detta bör beaktas i behandlingen av utredningens förslag.

Glesbygdsdelegationen tycker att en angelägen insats vore att, som ett pilotprojekt, utarbeta ett övergripande program för landsbygdsutveckling inom Jämtlands län. ”Som ett led i arbetet bör ett inomregionalt decentra- liseringsprogram tas fram där bl.a. etablerandet av lokalkontor utgör en del.”

Länsstyrelsen i Jämtlands län har utarbetat ett nytt treårsprogram för kunskaps- och teknikspridning som bl. a. innehåller följande delprogram — kompetenshöjande insatser för befintliga företag, 465

• Sida 498
•  Original

— stimulans för nyföretagande och nyetebleringar inom bl.a. IT-området, Prop. 1989/90: 76 — infrastrukturinsatser bl. a. åtgärder för att utveckla en Jämtlandsprofil Bilaga 6 på lT-området, ' — utbildningsinsatser med bl. a. skräddarsydda kurser för företag. Totalkostnad för programmet är ca 21,5 milj. kr. SIND föreslår en cen- tral finansiering på 12 milj. kr. De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva. Förslaget tillstyrks av bl. a. Jämtlands läns TC O-distrikt och Temu Interactor AB. STU anser att lT-teknik kan vara av strategisk betydelse för ett gles- bygdslän som Jämtland eftersom tekniken på sikt kan möjliggöra en ut- veckling i symbios med näringsmässigt starkare regioner i riket. FörvS menar att man bör diskutera ”att i varje kommuntätort inrätta ' någon form av centra för kommunikation, utbildning och kontorsverk- samhet. Dessa centra skulle kunna ha telestuge—modellen som förlaga”. Strömsunds kommun stöder förslaget men anser att de föreslagna resur- serna är för begränsade mot bakgrund av de stora behoven. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar att även de små företagens möjligheter att tillämpa avancerad teknik bör uppmärk- sammas.

SIND föreslår insatser för introduktion och anpassning av i första hand CAD/CAM-system till verkstadsindustrin samt utbildning av anställda. Resursbehovet är beräknat till 4,5 milj. kr. under en treårsperiod. 466

• Sida 499
•  Original

Strömsunds kommun anser att insatser bör göras för att även intressera Prop. 1989/90: 76 mindre industriföretag för systemutvecklingsfrågoma och menar mot den- Bilaga 6 na bakgrund att de föreslagna medlen är otillräckliga.

För att främja den industriella och sociala miljön behövs på många orter lokaler för både näringslivet och för fritidsaktiviteter. Det finns projekt på mindre orter där kommun och företag är beredda att gemensamt satsa på sådana lokaler. SIND föreslår projektstöd på 12 milj. kr. De som kommenterat förslaget anser att insatserna är angelägna men några anser att medelsramen är för liten. Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget men anser att medels- ramen är väl låg för meningsfulla projekt. Strömsunds kommun anser att behovet av stöd till gemensamma lokaler för näringslivet och kommuner är långt större än vad som anges i utred- 467

• Sida 500
•  Original

Bilaga 6

ningen och menar att 30—40milj.kr. behövs under en femårsperiod en- bart i Strömsunds kommun.

Glesbygdsdelegationen menar att en av de viktigaste frågorna för utveck- lingen i länet är att förbättra infrastrukturen, det inkluderar även den lokala infrastrukturen med bl.a. samlingslokaler.

För att stärka de mindre kommunemas näringslivsarbete behövs utbild- ning av näringslivssekreterare och konkreta projektinsatser, t. ex. kontakt- förmedling med tjänste- och industriföretag i Stockholmsregionen. SIND föreslår att medel (1,2 milj.kr. motsvarande 150000kr. per kommun) tilldelas SIND alternativt länsstyrelsen för detta.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget.

• Sida 501
•  Original

Sammanfattning av och remissyttranden över PFOP- 1989/90176 länsstyrelsens i Jämtlands län förslag till Bllaga 7 utvecklingsinsatser i Jämtlands län — med särskild

inriktning på kommunerna utanför Östersund

Ett flertal remissinstanser framhåller nödvändigheten av en samlad och heltäckande satsning för att få en positiv utveckling i Jämtlands län.

SIND anser att länsstyrelsens förslag spänner över ett brett register och att alla förslag är angelägna.

UHÄ välkomnar initiativet till de gjorda utredningarna. Det är ”angelä- get att genomtänkta, fungerande satsningar görs med kraft och målmedve- tenhet för Norrlands inland och för Östersund.”

Bräcke kommun delar utredningens syn att det krävs utomordentligt kraftfulla insatser om kommunerna utanför Östersund ska uppnå en ut- veckling som möjliggör att skälig samhällsservice kan upprätthållas.

Jämtlands läns landsting tillstyrker i allt väsentligt de beskrivna utveck- lingsambitionema och uttrycker starka önskemål om att förutsättningar snarast skapas för konkret genomförande av föreslagna åtgärder.

AMS framhåller att det är av stor vikt att de tre utredningsförslagen behandlas i ett sammanhang med inriktning på en kraftsamling för utveck- lingen av Norrlands inland i allmänhet och Jämtlands län med Östersund i synnerhet.

Jämtlands läns TCO-distrikt understryker att samtliga insatser som de tre utredningarna pekar på skall behandlas tillsammmans. Var för sig är förslagen inte heltäckande och ger inte de samlade effekter som behövs för en positiv utveckling i länet.

Landstingsförbundet konstaterar att det är angeläget att staten inom ramen för en effektivare regionalpolitik avsätter ökade resurser för att främja utvecklingen i Norrlands inland, särskilt vad gäller glesbygdens problem och förutsättningar samt informationsteknologins möjligheter att främja utvecklingen. 469

• Sida 502
•  Original

Bilaga 7 _

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare delar utredning- ens syn att det krävs utomordentligt kraftfulla insatser om kommunerna utanför Östersund ska uppnå en utveckling som möjliggör att skälig sam- hällsservice kan upprätthållas.

Glesbygdsdelegationen understryker vikten av att insatserna ges tillräck- lig uthållighet för att skapa en långsiktigt positiv utveckling.

Åre kommun stöder utredningens förslag. För att nå resultat bör insat- serna under de närmaste tre åren koncentreras till områdena kommunika- tioner och utbildning.

Östersunds kommun ser positivt på att utredningarna som berör Öster- sund och länet läggs fram och behandlas samtidigt, men vill understryka att det inte får ge till resultat, att den riktade insatsen mot Östersund för att skapa ett kompetenscentrum av riksintresse i kommunen, förfelas eller försvagas.

Strömsunds kommun noterar att utredningen prioriterat kommunikatio- nerna och anser att det är av största. vikt att kraftfulla åtgärder sätts in på detta område, men framhåller samtidigt vikten av att statliga medel satsas på uppbyggnaden av anläggningar för kultur, fritid och rekreation för att kommunerna skall kunna konkurrera om framtida arbetskraft och minska den stora utflyttningen av ungdomar.

SÖ menar att det är ”nödvändigt att resurser för kvalificerad utbild- ningsplanering och planering av samverkan utbildning-näringsliv särskilt prioriteras för ett län som Jämtlands”.

Glesbygdsdelegationen tycker att en angelägen insats vore att, som ett pilotprojekt, utarbeta ett övergripande program för landsbygdsutveckling inom Jämtlands län. ”Som ett led i arbetet bör ett inomregionalt decentra- liseringsprogram tas'fram där bl. a. etablerandet av lokalkontor utgör en del.”

Jämtlands läns TCO-distrikt efterlyser ”förslag på åtgärder som syftar till att särskilt stimulera länets kvinnor till utveckling inom sina nuvaran- de och/eller nya yrkesområden”.

I utredningen föreslås en rad insatser för att förbättra länets kommunika- tioner. Jämtlands län har, enligt länsstyrelsen, landets sämsta vägnät. För att avhjälpa de mest akuta bristerna krävs omedelbara insatser genom tidiga- reläggning av 11 objekt, med en sammanlagd investeringskostnad på 177 milj. kr. .

Järnvägen håller en acceptabel standard fram till Östersund. Däremot behövs en upprustning av bandelen Östersund-Storlien. Enligt länsstyrel- sen är det mycket angeläget att ekonomiska förutsättningar omedelbart skapas så att de återstående investeringama kan påskyndas eller i varje fall fullföljas utan dröjsmål. För närvarande pågår ett utredningsarbete om Inlandsbanans framtid. Länsstyrelsen avser att återkomma i denna fråga under år 1990. _

Östersunds flygplats har kapacitetsproblem. Ett förslag till utbyggnad

Prop. 1989/90: 76

• Sida 503
•  Original

har kostnadsberäknats till 86 milj.kr. Härjedalens kommun utreder för Prop. 1989/90: 76 närvarande hur en kapacitetshöjning av flygtrafiken till området bäst bör Bilaga 7 lösas, antingen genom en utbyggnad av den befintliga flygplatsen i Sveg eller genom att en ny flygplats byggs i kommunen. Länsstyrelsen förutsät- ter att största möjliga statsbidrag ska utgå. Norra delen av Jämtlands län saknar flygplats. För att underlätta för näringslivet i området och möjlig- göra en bredare turistsatsning bör en enkel flygplats byggas i Frostviken, vilken har kostnadsberäknats till 22—25 milj. kr.

Telekommunikationerna är viktiga för länets utveckling. Investeringar- na bör därför hållas på en hög nivå, vilket bör beaktas vid resurstilldel- ningen inom teleområdet.

De flesta remissinstanserna instämmer i utredningens förslag och beto- nar vikten av fungerande kommunikationer.

Glesbygdsdelegationen understryker behovet av kraftfulla insatser för att förbättra infrastrukturen i vid bemärkelse.

Bergs kommun menar att förslagen till insatser inom kommunikations- sektorn är alltför koncentrerade till Östersundsområdet.

Bräcke kommun påpekar att fungerande kommunikationer är en nöd- vändighet för såväl näringsliv som social och kommersiell service.

Det dåliga vägnätet kommenteras av en rad remissinstanser. Vägverket konstaterar att vägnätet i länet är ”mycket dåligt och i synnerhet de många och dåliga grusvägarna vållar problem”. Några möjligheter att med ordi- narie medel omedelbart tillgodose det framförda investeringskravet finns inte. Verket bedömer det som mindre sannolikt att det inom en ny plan går att finansiera hela det framförda investeringskravet.

Bergs kommun anser att insatserna starkare bör styras till det absolut sämsta vägnätet i länet. '

Östersunds kommun understryker behovet av kraftigt förbättrade kom- munikationer, det gäller bl. a. vägnätet.

Norrlandsjonden stöder förslagen om utbyggnad av kommunikationerna och påtalar behovet av ett väl utbyggt vägnät för att främja industrins behov av transportmöjligheter året om.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar att funge- rande kommunikationer är en förutsättning för såväl näringsliv som social och kommersiell service. Detta kräver ökade resurser till vägnätet. Dagens situation, med dålig framkomlighet under långa perioder, skapar osäker- het för de framtida förutsättningarna för företagen i länet.

Glesbygdsdelegationen menar att Inlandsvägen borde ha uppmärksam- mats tydligare av utredningen bl.a. mot bakgrund av den stora betydelse den har för turismen i inlandet.

När det gäller järnvägen är några remissinstanser bl. a. glesbygdsdelega- tionen och Bergs kommun kritiska till att utredningen inte preciserar kraven när det gäller Inlandsbanans framtid. Bräcke kommun och Väster- norrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar att kommunika- tionerna kan komma att försämras ytterligare om SJ begränsar godshante- ringen i inlandet.

Flera remissinstaner instämmer i behovet av investeringar i länets flyg- platser. Luftfartsverket konstaterar att behovet av en kapacitetshöjning på 471

• Sida 504
•  Original

Östersunds flygplats har ökat men kostnadsberäkningarna för de föreslag— Prop. 1989/90: 76 na investeringarna är uttryckta i en prisnivå som gällde för 2—3 år sedan. Bilaga 7 Om den föreslagna taxibanan inte kommer till stånd får man räkna med ytterligare trafik- och bullerstörningar. Beträffande flygplats i Härjedalen och planerna på flygplats i Frostviken har verket för närvarande inget att anföra. Östersunds kommun betonar behovet av en förbättring av flyget och anser att en utbyggnad av Östersunds flygplats behövs. Bergs kommun anser att man bör utveckla även de små flygfältcn, som sannolikt kommer att få ökad betydelse både för turismen och det lokala näringslivet. Telekommunikationerna kommenteras av televerket som framhåller att framkomligheten på telenätet i Jämtland ligger klart över verkets mål för Sverige -— 98 %, samt att Östersund är och kommer att vara en knutpunkt för teletrafiken i inlandet och mellan norra och södra Sverige. Redan idag kan televerket i Jämtland erbjuda digitala förbindelser i hela länet vilket gert. ex. företag avancerade kommunikationsmöjligheter.

I mars 1987 presenterade länsstyrelsen ett program för utveckling av det jämtländska jordbruket för jorbruk-sdepartementet. Länsstyrelsen vill att regeringen på nytt prövar de förslag i programmet som ännu inte genom- förts. Dessutom behövs nya forsknings- och utvecklingsinsatser för norr- ländskt jordbruk och trädgårdsnäring. För att åstadkomma detta bör sär- skilda medel, 2milj.kr. per år i fem år, gå till utvecklingscentret i Ås, Krokoms kommun, och lantbruksuniversitetets institution i Röbäcksda- len.

Förslaget om nya forsknings- och utvecklingsinsatser kommenteras av några remissinstanser.

Norrlandsfonden instämmer i utredningens förslag.

Bräcke kommun anser att lantbruket bör stimuleras genom FoU-insatser och menar att det är positivt att olika former av alternativ odling prövas.

Lantbruksstyrelsen påpekar att riktlinjerna för den nya jordbrukspoliti- ken kommer att förändra förutsättningarna för lantbruket i länet. Dessut- om konstateras att det redan i dag finns en särskild konsulent med uppgift att föra ut kunskaper om den forskning som bedrivs inom området.

SLU finner det angeläget att resurser ges för att utveckla norrländskt skogs- och jordbruk och norrländsk trädgårdsnäring. I dag sker den största forsknings- och utvecklingsverksamhetcn i Umeå och Röbäcksdalen, dit även den framtida FoU-verksamheten bör koncentreras. För att minska avståndet mellan forskning och praktiskt nyttjande på regional nivå är det angeläget att försöksverksamheten vid Landsbygdsutvecklingscentrum i Ås får en långsiktig lösning och att statliga mcdcl ställs till förfogande för minst två statskonsulenttjänstcr med tillhörande administrativ personal.

Bergs kommun anser, med hänsyn till jorbruksnäringens stora andel av kommunens sysselsättning (20%), att den försökverksamhet inom jord- 472

• Sida 505
•  Original

bruket i Berg, som har presenterats för jordbruksdepartementet bör kunna Prop. 1989/90: 76 stödjas. Bilaga 7

I en skoglig utredning som utarbetats för länet, föreslås åtgärder för att öka avverkningen och för en ökad kvalitetsproduktion. För att genomföra dessa åtgärder krävs ett regionalpolitiskt bidrag på 30,5 milj. kr. per år under en treårsperiod.

De remissinstanser som kommenterat förslagen är positiva. Skogsstyrelsen anser att de föreslagna åtgärderna är väl avpassade till ' länets förhållanden. Liknande åtgärder genomförs redan i Norrbottens och Västerbottens län med god effekt. Styrelsen påpekar att all bidragsgivning skall vara villkorad bl. a. för att tillgodose naturvårdsintressena.

SIND anser, mot bakgrund av skogsnäringens betydelse i länet, att det är viktigt att en ökad del av råvaran vidareförädlas i inlandet.

Norrlandsjonden ser en satsning på att öka skogstillgången som nödvändig för att på sikt kunna tillfredsställa skogsindustrins behov av råvara. 473

• Sida 506
•  Original

Bilaga 7

För att tillvarata den potential som finns inom malmmineralsektom före- slås att Jämtlands Mineral AB får ytterligare resurser för att bl. a. fullfölja mineralundersökningar. Inom industrimineralsektom pågår ett arbete med att utveckla byggnads-, prydnads- och andra stenprodukter. Länssty- relsen föreslår att medel ställs till förfogande för dessa insatser under en tioårsperiod. Programmet bör omfatta 2 milj. kr. per år.

Förslaget stöds av bl. a. Norrlandsfonden. SIND påpekar att det är svårt att mobilisera resurser för uppföljande undersökningar av s.k. intressanta mineralfynd. Eventuella insatser bör ske i samarbete med nämnden för statens gruvegendom.

• Sida 507
•  Original

Länsstyrelsen bedömer att länets sju glesbygdskommuner skulle ges möj- lighet att kraftigt öka sitt kulturutbud och stimulera invånarnas kulturakti- viteter genom en utveckling av huvudbiblioteken till kommunala kulturhus. Länsstyrelsen föreslår att, som ett pilotprojekt, staten svarar för 2/3 av investeringskostnadema för att bygga ut ett av länets huvudbibliotek. To- talkostnaden har uppskattats till 40 milj. kr.

Eftersom det inte är realistiskt att ha kompetent personal inom flera kulturområden i alla länets kommuner föreslås att en regional medelsre- surs för kulturprojekt tillskapas. Länsstyrelsen föreslår att staten under en treårsperiod tilldelar länsstyrelsen 5milj.kr. per år som en regional me- delsresurs inom kulturområdet.

De remissinstanser som kommenterat förslagen är positiva. Statens kulturråd stöder förslaget att utveckla kommunbiblioteken till lokala kulturhus men påpekar att det är viktigt att verksamheten spänner över ett vitt fält och anser att förslaget är alltför begränsat. Kulturrådet anser dock att det är orealistiskt att staten skulie kunna stå för 2/3 av kostnaderna förliknande projekt överhela landet. Kulturrådet tillstyrkeren försöksverk- samhet med regional medelsresurs till kommunernas disposition och anser 475

• Sida 508
•  Original

Bilaga 7

att statliga ekonomiska åtaganden i detta sammanhang bör betraktas som regionalpolitiska.

SÖ påpekar att studiecirkelverksamhet och bildningsorganisationernas roll bör uppmärksammas och att utvecklingsinsatser inom området är angelägna.

] ] Visitors Center

Tanken bakom ett Visitors Center .är att fördjupa besökarens upplevelse av vad landskapet/regionen har att erbjuda av kultur— eller natursevärdheter. Länsstyrelsen arbetar för närvarande med att ta fram en strukturplan för ett antal Visitors Centers i länet. För att komma igång med utvecklingen av tre Visitors Centers föreslås att regeringen avsätter 10milj.kr. under en treårsperiod.

Remissinstanserna är positiva till förslaget bl.a. Östersunds kommun, Jämtlands läns TC O-distrikt och Norrlandsfonden.

Sveriges turistråd stöder förslaget och konstaterar att ”visitors center- idén har ännu inte prövats i Sverige, men gett goda erfarenheter utom- lands. Jämtlands län är speciellt lämpat för att pröva Visitors Centers, bl. a som prioriterat län i ST:s strukturplan men också som högskoleregion inom turismutbildningen”.

Glesbygdsdelegationen är positiv till förslaget men anser att det bör kompletteras med ett program för den småskaliga bygdeturismen.

Bergs kommun har utan vetskap om länsstyrelsens planer projekterat ett Visitors Center i Åsarna. Kommunen anser att projektet bör få ekono- miskt stöd av staten.

Bräcke kommun framhåller att kommunen är en strategisk inkörsport till Jämtlands län och att Bräcke tätort därför är en naturlig lokalisering för ett Visitors Center.

Länsstyrelsen har under perioden 1985-1988 med hjälp av extra medel från regeringen genomfört ett teknikspridningsprogram. Ett nytt treårs- program har utarbetats och påbörjats med medel från länstyrelsen. För att

• Sida 509
•  Original

genomföra hela treårsprogrammet krävs 12milj.kr. i tillskott. Till projek- Prop. 1989/90: 76 tet Verkstad-95, där man arbetar med att anpassa i första hand CAD/ Bilaga 7 CAM-system till verkstadsindustrin, krävs 4,5 milj. kr. Remissinstanserna är positiva till förslaget. Det stöds av bl.a. AMS, Jämtlands läns TC O-distrikt och Västernorrlands och Jämtlands läns han— delskammare. Bräcke kommun ser positivt på fortsatta teknik- och kunskapssprid- ningsinsatser, särskilt bör småföretagens förutsättningar uppmärksammas. Norrlandsfonden anser det viktigt att ha en hög utbildningsnivå för att på sikt skapa en förhöjd tekniknivå inom industrin. SIND föreslår att länsstyrelsen får samordningsansvaret för samtliga insatser som rör teknikspridning i länet. Östersunds kommun anser att insatser för teknikutbildning och tek- nikspridning bör organiseras på länsnivå eftersom antalet företag inom olika branscher eller med likartad inriktning annars blir för små. Länssty- relsens teknikspridningsprojekt bör få fortsatt statligt stöd, efter en gemen- sam utvärdering med tillverkningsföretagen om projektets inriktning och konkreta innehåll.

• Sida 510
•  Original

Utredning av organisation m. m. för bildande av ett Prop. 1989/90: 76 centralt organ för glesbygdsfrågor Bilaga 8

1990-01-15 Statsrådet och chefen för industridepartementet

Dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet. statsrådet Ingela Thalén, förordnade den 6 november 1989 mig att som utredare utarbeta förslag till en organisation för glesbygdsfrågor på central nivå.

Jag har under arbetet samrått med företrädare för konsumentverket, lantbruksstyrelsen, statens industriverk, Sveriges lantbruksuniversitet, expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU), glesbygdsdelegationen, Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, högskolan i Östersund, stiftelsen landsbygdsutveckling i inlandet — LÅS, samt vissa länsstyrelser. Länsstyrelsen i Jämtlands län har hjälpt till att klarlägga de lokalmässiga förutsättningarna i östersundsområdet. Berörda huvudorganisationer — SACO-S. TCO-S och SF — har infor- merats och beretts tillfälle att framföra synpunkter. Organisationsdirektören Mats Öhrström har biträtt vid utarbetandet av detta förslag. Förslaget överlämnas härmed.

Hans Åkerlund

• Sida 511
•  Original

Sammanfattning Prop. 1989/90: 76 Bilaga 8 Glesbygdsfrågorna spänner över ett brett fält. Det gäller frågor om arbete, serviéeförsörjning och miljö och innefattar därmed frågor om de allmänna förutsättningarna för näringsliv och boende i landets glesbefolkade delar. Det som krävs från samhällets sida är såväl offensiva, utvecklingsinriktade insatser som åtgärder avsedda att säkerställa tillgång till arbete och grund- läggande service även om detta inte låter sig göra via tillväxtfrämjande åtgärder. I geografisk mening kan arbetsfältet såvitt avser allmänna åtgär- der för "regional utveckling” anses täcka i stort sett hela landet utanför de större tätbygderna. Ifråga om särskilda statliga stödåtgärder begränsas insatserna dock till de mest problemtyngda bygderna med tyngdpunkten i skogslänen, men förekommande också i delar av mellersta och södra Sverige. I dessa delar av landet bor för närvarande ca 550.000 människor.

Arbetet för att nå målen för glesbygdspolitiken förutsätter medverkan från ett stort antal samhällsorgan på såväl lokal och regional som central nivå.

Det praktiska arbetet med glesbygdsfrågoma måste ha sin tyngdpunkt på lokal och regional nivå. De myndigheter som i första hand måste engageras i detta arbete är kommunerna och länsmyndighctema, främst länsstyrelsen som har ansvar för regionalpolitiken i länet. Åtskilliga cen- trala myndigheter har dock viktiga uppgifter på glesbygdspolitikens områ- de och påverkar i hög grad förutsättningarna för den. Även olika forsk- ningsorgan bidrar med sitt arbete till utvecklingen i glesbygdema. Sektor- övergripande verksamhet, som regional- och glesbygdspolitiken förutsät- ter, bedrivs på central nivå — utanför regeringen — endast i begränsad omfattning. Glesbygdsdelegationen har dock bedrivit en sådan verksam- het och sökt verka samordnande.

Om man etablerar ett centralt organ för glesbygdsfrågor får det inte medföra att beslut i sådana frågor som nu avgörs på regional nivå överförs till det centrala organet. I stället bör ytterligare delegering av uppgifter från länsstyrelserna till kommunerna prövas. En förstärkning av resurserna för glesbygdsarbete bör i första hand ske genom ökade insatser på kommunal och regional nivå. Ett centralt organ för glesbygdsfrågor bör heller inte ta över de frågor med glesbygdsanknytning som nu hanteras av de centrala sektorsmyndigheterna. Det centrala organet bör inrikta sina krafter på att i första hand åstadkomma en organiserad samverkan mellan de aktörer vars insatser har betydelse för glesbygdemas utveckling.

Den del av glesbygdsdelegationens verksamhet som avsett att väcka opinion och väcka debatt i glesbygdsfrågoma bör kunna vara en uppgift för folkrörelserna. Det är naturligt att det nya Folkrörelserådet här tar ett ansvar.

En ny central organisation för glesbygdsfrågor skall ha hela landet som verksamhetsfält. Den bör ha som huvuduppgifter att vara ett nationellt kunskapscentrum med god överblick över glesbygdsproblemen och över det arbete som bedrivs för att komma till rätta med dem. Den ska också ha ansvar för att förmedla information om dessa frågor till myndigheter, organisationer och allmänhet. Den ska vidare fortlöpande värdera resulta- 479

• Sida 512
•  Original

Bilaga 8

ten av de samhällsinsatser som görs. Till den nya organisationens huvud- uppgifter skall vidare höra att stödja det utvecklingsarbete som bedrivs på lokal och regional nivå, samt att på central nivå verka för samordning av statliga insatser och anpassning av sektorpolitiken till glesbygdspolitikens mål. Dess uppgift skall också vara att bevaka konsekvenserna för glesbyg- demas utveckling av statliga åtgärder av generell natur samt att ta initiativ av skilda slag för att förbättra villkoren för boende, sysselsättning och serviceförsörjning i glesbygder.

Med dessa uppgifter är det uppenbart att den nya organisationen bör ha ställning som myndighet. En ny statlig myndighet under regeringen bör alltså överta huvuddelen av glesbygdsdelegationens verksamhet, varvid befogenheter och uppgifter i förhållandet till andra myndigheter och rege- ringen förtydligas. Samtidigt bör den tillföras nya uppgifter och arbetsfäl- tet vidgas till att omfatta hela det glesbygdspolitiska området.

Som en förutsättning för den nya organisationens arbete bör föreskrivas att statliga myndigheter skall vara skyldiga att till den redovisa genomför- da och planerade åtgärder av betydelse för utvecklingen i glesbygdema. Bl.a. bör centrala myndigheter inför de årliga besluten om verksamhets- planering, budget och anslagsframställningar till den centrala glesbygds- myndigheten redovisa hur statsmaktemas riktlinjer för glesbygdspolitiken avses bli beaktade i den egna verksamheten. Härvid ges tillfälle till över- läggningar om arbetsinriktning och resursinsatser för planerad verksam- het. Den nya organisationen hör också ha möjlighet att till regeringen yttra sig över de centrala myndighetemas anslagsframställningar och den bör i övrigt när så bedöms motiverat kunna påkalla överläggningar med statliga myndigheter i glesbygdspolitiska frågor.

Bland de centrala myndigheter som den nya myndigheten har anledning att samverka med finns några där behovet av samråd och överenskommel- ser om arbetsfördelning m.m. kan väntas bli särskilt stort. Det gäller i första hand industriverket, lantbruksverket och arbetsmarknadsverket.

Samverkan med övriga centrala myndigheter, liksom med ERU, lant— bruksuniversitetet och andra forskningsinstitutioner bör kunna organise- ras informellt. _

Den nya myndigheten bör benämnas Statens råd för glesbygdsfrågor. Myndighetens chef bör ha generaldirektörs ställning.

De uppgifter som den nya myndigheten bör åläggas har ett betydande politiskt intresse. I myndighetens styrelse bör därför ingå representanter för de politiska partierna. I styrelsen bör också ingå ledningen för industri- verket, lantbruksverket och arbetsmarknadsverket, liksom den nya myn- dighetens chef. För att markera verksamhetens betydelse och säkerställa en nära anknytning till regeringskansliet är det lämpligt att statssekretera- ren i det departement som har ansvaret för regionalpolitiken blir styrelsens ordförande.

Myndigheten bör etableras i Östersund. Beträffande myndighetens resurser är det lämpligt att den egna fasta personalstaben inte görs större än vad som är oundgängligen nödvändigt. Myndigheten bör i stället ges ekonomiska resurser för att kunna köpa

• Sida 513
•  Original

tjänster. Länsstyrelsen i Jämtlands län kan exempelvis tillhandahålla er- Prop. 1989/90: 76 forderlig administrativ service. . Bilaga 8 Det årliga medelsbehovet för den nya myndigheten bedöms under de första åren uppgå till 15 mkr, varav ca 10 mkr för medverkan i utvecklings- projekt m.m. i glesbygder.

• Sida 514
•  Original

Innehåll

Propositionen ................................................ 3 Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3 Lagförslag ................................................... 6 1 Lag om ändring i lagen (1983: 1055) om nedsättning av socialavgif- ter och allmän löneavgift i Norrbottens län .................... 6 2 Lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift ...... 7 3 Lag om ändring i lagen (1982:423) om allmän löneavgift ......... 10 Utdrag ur regeringsprotokoll den 8 mars 1990 .................... l l 1. Inledning ................................................ 11 2. Den regionala problembilden ............................... 14 3. Regionalpolitiska mål, riktlinjer m.m ........................ 19 4. Geografiska prioriteringar m.m. ............................ 24 4.1 Riktlinjer ........................................... 24 4.2 Stödområden för näringslivsutveckling ................ 26 4.3 Stödjepunkter för vissa regionala utvecklingsinsatser . . . . 35 4.4 Områden för särskilda regionalpolitiska infrastrukturåt- gärder ............................................. 37 4.5 Orter och regioner i strukturomvandling ............... 38 4.6 Områden för glesbygds- och landsbygdsinsatser ......... 39 4.7 Storstädemas betydelse för den regionala utvecklingen . . . 41 5. Regionalpolitik i andra länder .............................. 44 6. Organisation och administration av regionala utvecklingsinsatser 48 6.1 Riktlinjer .......................................... 48 6.2 Organisation på central statlig nivå .................... 50 6.3 Organisation på regional nivå ........................ 55 6.4 Kommunal verksamhet .............................. 60 7. Åtgärder för företagsutveckling m.m. ....................... 63 7.1 Utgångspunkter .................................... 63 7.2 Företagsstöd ....................................... 67 7.2.1 Bidrag till investeringar, företagsutveckling m.m. . . 67 7.2.1.1 Utfall av den hittillsvarande stödverksam- heten ................................. 67 7.2.1.2 Lokaliseringsbidrag ..................... 72 7.2.1.3 Utvecklingsbidrag ...................... 81 7.2.1.4 Sysselsättningsbidrag ................... 85 7.2.1.5 Handläggningsordning m.m .............. 87 7.2.2 Nedsatta socialavgifter ......................... 91 7.3 Riskkapitalbolag .................................... 94 7.4 Stiftelsen lndustricentra ............................. 96 7.5 Åtgärder för att främja kvinnors företagande ........... 101 7.6 Lokaliseringssamråd ................................ 103 7.7 Ätgärdemas överensstämmelse med internationella över- enskommelser m.m. ................................ 105 8. Samhälls— och politikområden av särskild betydelse för den regio- nala utvecklingen ......................................... 108 8.1 Utgångspunkter .................................... 108 8.2 Näringspolitik, turistfrågor m.m. ..................... 109 8.2.1 Näringspolitik ................................ 109 8.2.2 Turism och rekreation .......................... 1 12 8.3 Teknikspridning .................................... 114 8.4 Energifrågor ....................................... 118 8.5 De areella näringarna ............................... 124

• Sida 515
•  Original

8.6 Utbildningspolitiken ................................ 126 8.7 Vissa forskningsfrågor ............................... 135 8.7.1 Forskning vid mindre högskolor ................. 135 8.7.2 Forskning utanför högskolan .................... 139 8.8 Arbetsmarknadspolitiken ............................ 141 8.9 Kulturpolitiken ..................................... 144 8.10 Kommunikations— och transportfrågor ................. 148 8.11 Miljöfrågor ........................................ 156 8.12 Försvarspolitiken ................................... 159 8.13 Skattereformen i ett regionalpolitiskt perspektiv ........ 160 8.14 Jämställdhet ....................................... 163

9. Regionalpolitiska medel till infrastrukturåtgärder inom vissa samhälls— och politikområden .............................. 165 10. Utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd ................. 168 10.1 Allmän inriktning ................................... 168 10.2 Glesbygdsstödet .................................... 171 10.3 Sektorsfrågor ....................................... 178 10.4 Övriga glesbygds- och landsbygdsfrågor ................ 184 10.5 Glesbygdsdelegationen .............................. 187 11. Regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner som genomgår strukturförändri ngar ...................................... 190 12. Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län ............ 194 12.1 Insatser för näringslivsutveckling ..................... 197 12.2 Insatser förforskningoch utbildning .................. 198 12.3 Teknikspridningsinsatser ............................ 200 12.4 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ..................... 202 12.5 Kulturinsatser ...................................... 203 12.6 Lokalisering av statlig verksamhet .................... 203 12.7 Sammanfattning .................................... 203 13. Vissa frågor om regionalpolitisk forskning m.m. .............. 205 14. Upprättade lagförslag ..................................... 207 15. Hemställan .............................................. 207 16. Anslagsfrågor ............................................ 209 17. Beslut ................................................... 224 Bilaga 1 Den regionala problembilden ........................ 225 l. Befolkningsutvecklingen under främst 1980-talet ............... 225 1.1 Befolkningsutvecklingen totalt ........................... 225 1.2 Omflyttningens regionala effekter ........................ 227 1.2.1 Totala omflyttningseffekter ........................ 227 1.2.2 Den inrikes omflyttningens regionala effekter ......... 229 1.2.3 Den utrikes omflyttningens regionala effekter ......... 232 1.2.4 Flyttamas köns— och åldersstruktur .................. 234 1.3 Ålderstrukturens betydelse för den regionala befolknings-

utvecklingen ........................................... 235 1.4 Befolkningsutvecklingen i glesbygd-landsbygd ............. 238 2. Sysselsättningsutvecklingen under främst 1980-talet ............ 239 2.1 Sysselsättningsutvecklingen totalt ........................ 239 2.2 Sysselsättningsutvecklingen inom olika näringsgrenar ....... 242 2.3 Sysselsättningsstrukturen ............................... 244 2.4 Inomregionala obalanser ................................ 246 2.5 Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket ............... 247 2.6 Sysselsättningen inom gruv- och tillverkningsindustri ....... 247

2.6.1 Industrins arbetställestruktur — regionala skillnader . . 248

• Sida 516
•  Original

2.6.2 Industrins branschstruktur och utveckling inom olika branscher -— regionala skillnader ............... 249 2.7 Sysselsättningen inom privata tjänster .................... 251 2.8 Sysselsättningen inom offentlig förvaltning och tjänster ..... 253

3. Sysselsättningsgrader bland män och kvinnor i olika delar av landet .................................................... 255 3.1 Sysselsättningsgrader bland män ......................... 256 3.2 Sysselsättningsgrader bland kvinnor ...................... 257 4. Lokala arbetsmarknader och pendling ........................ 259 5. Arbetslöshetens regionala variation .......................... 260 6. Regionala obalanser under 1990-talet ......................... 262 6.1 Länsstyrelsernas prognoser .............................. 263 6.2 Regionala obalanser under 1990-talet enligt LU 90 ......... 264 Bilaga 1.'1 Läns- och kommunvisa sifferuppgifter ................ 266 Bilaga 1.'2 Figurer ........................................... 311 Bilaga I:3 Avgränsning av vissa större lokala arbetsmarknader ..... 341

Bilaga 2 Sammanfattning av 1987 års regionalpolitiska kommittés 342

[.

betänkande (SOU 1989:55) Fungerande regioner i sam- spel och sammanställning av remissyttranden som avgetts

över betänkandet. ................................. Sammanfattning av betänkandet ............................. 342 1.2 Kommitténs analys av den regionala utvecklingen ......... 342 1.3 Kommitténs geografiska prioriteringar ................... 344 1.4 Kommitténs förslag till regionalpolitiska insatser .......... 351 1.5 Reservationer och särskilda yttranden ................... 355 . Remissyttranden .......................................... 355 2.1 Inledning ............................................ 355 2.2 Allmänna synpunkter .................................. 359 2.3 Analys av den regionala utvecklingen .................... 362 2.3.1 Statsbudgeten i ett regionalpolitiskt perspektiv ...... 362 2.3.2 Den regionala problembilden ..; .................. 363

2.3.2.l Infrastruktur, befolknings- och arbetsmark- nadsutveckling ........................... 363 2.322 EG-frågor ................................ 366 2.4 Regionalpolitikens mål ................................ 367 2.5 Geografiska prioriteringar .............................. 371 2.5.1 Landsdelar ..................................... 371 2.5.2 Mellanstäder samt mellanstäder i samspel med stor- stadsregioner och landsbygd ....................... 373 2.6 Samhällssektorer av särskild betydelse för den regionala ut- vecklingen ........................................... 375 2.6.1 Utbildning ...................................... 375 2.6.2 Forskning ...................................... 381 2.6.3 Kommunikationer ............................... 386 2.6.3.l Allmänna utvecklings- och planeringsåtgärder. 386 26.32 Geografiskt anknutna projekt .............. 393 2.6.4 Miljöpolitik ..................................... 396 2.6.5 Energipolitik, vattenkraftens övervinster ........... 399 2.6.6 Kulturpolitik ................................... 403 2.6.7 Landsbygdsutveckling ............................ 406 2.6.7.1 FoU-satsningar ........................... 412

2.6.7.2 Turism .................................. 412

• Sida 517
•  Original

2.6.7.3 Kvinnors arbetsmarknad .................. 413 2.7 Ekonomiska insatser för att påverka det privata näringslivets utveckling ............................................ 416 2.7.1 Allmänna synpunkter ............................ 416 2.7.2 Allmänt kostnadssänkande stöd ................... 417 2.7.3 Stöd till investeringari maskiner och byggnader ..... 419 2.7.4 Stöd till företagsutveckling ........................ 421 2.7.5 Glesbygdsstöd .................................. 424 2.7.6 Stöd till den privata tjänstesektorn ................. 424 2.7.7 Övrigt ......................................... 426 2.8 Organisation och administration av regionala utvecklingsin- satser ................................................ 427 2.9 Remissinstansemas egna förslag ........................ 430 2.10 Anslag och finansiering ................................ 432 Bilaga 3 Sammanfattning av rapport från SIND, STU och SÖ an gående teknik- och resurscentra ...................... 434 l. Begränsa investeringsbidragen ............................... 434 2. Undvik generella förlusttäckningsbidrag ...................... 435 3. Stärk företagens efterfrågan ................................. 435 4. Utveckla genom upphandling ............................... 435 5. Stöd verksamhets- och produktutveckling ..................... 436 6. Öka erfarenhetsutbytet ..................................... 436 7. Skapa en stödfunktion för teknik- och resurscentra ............. 436 Bilaga 4 Utredningar om Stiftelsen lndustricentra ............. 438

4.1 Sammanfattning av ”Stiftelsen lndustricentra — dess roll i den näringspolitiska utvecklingen av Norrlands inland och förslag till utvecklingsprogram” Christer Asplund och Carl Fredriksson . . . 438

4.2 Sammanfattning av ”Alternativa former för ägande och utveckling av Stiftelsen lndustricentras anläggningar” Yngve Öberg ....... 450 Bilaga 5 Sammanfattning av och remissyttrande över Rapporten Östersund och Norrlands inland (Ds l989:3l, 32) ...... 452 1. Inledning ................................................ 452 2. Allmänna synpunkter på betänkandet ....................... 452 3. Högskoleutbildning ....................................... 454 4. Forskningsutbildning av lärare ............................. 455 _ 5. Forskning vid högskolan ................................... 455 6. Arbetsmarknadsutbildning ................................. 456 7. Teknikcentra ............................................. 457 8. Underhållsteknik ......................................... 457 9. IT-centrum .............................................. 457 10. Centrum för landsbygdsutveckling .......................... 458 l l. Temu Interactor AB ....................................... 461 12. Kartproduktion .......................................... 461 13. Omlokalisering ........................................... 461 14. Kultur .................................................. 462

• Sida 518
•  Original

Bilaga 6 Sammanfattning av och remissyttranden över Statens in

dustriverks förslag till näringslivsutvecklande insatser i

Jämtlands län ..................................... 464 1. Inledning ................................................. 464 2. Allmänna synpunkter på förslaget ............................ 464 3. Träindustrin .............................................. 465 4. Kunskaps- och teknikspridning .............................. 465 5. Kommunikationsspridning/videotexförsök och nästa generation

telcstugor ................................................. 466 6. Systemlösningar för verkstadsindustrin ....................... 466 7. Distansutbildning, studiecentra m.m. ........................ 467 8. Service-linfrastrukturuppbyggnad näringsliv — kommun ....... 467 9. Statligt — kommunalt näringslivsarbete ...................... 468

Bilaga 7 Sammanfattning och remissyttranden över länsstyrelsens

i Jämtlands län förslag till utvecklingsinsatser i Jämtlands län — med särskild inriktning på kommunerna utanför Östersund ........................................ 469 1. Inledning ................................................ 469 2. Allmänna synpunkter på förslaget ........................... 469 3. Kommunikationer ........................................ 470 4. Lantbruk ................................................ 472 5. Fiskevård ................................................ 473 6. Skogsbruket .............................................. 473 7. Skogsindustrin ........................................... 474 8. Mineralsektorn ........................................... 474 9. Arbetsmarknadsinsatser ................................... 475 10. Lokala och regionala kulturinsatser ......................... 475 11. Visitors Center ........................................... 476 12. Naturskyddade områden .................................. 476 13. Teknik- och kunskapsspridning ............................. 476

Bilaga 8 Utredning av organisation m.m. för bildande av ett cen- tralt organ för glesbygdsfrågor ....................... 478 Sammanfattning ................................... 479

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990