om regionalpolitik för 90-talet

Regeringens proposition de

1989/90:76 ed

om regionalpolitik för 90-talet

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 8 mars 1990.

På regeringens vägnar

Odd Engström

Rune Molin

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas den regionala utvecklingen, mål och riktlinjer för regionalpolitiken samt förslag till utformning och inriktning av regionala utvecklingsåtgärder m. m.

Under 1980-talets slut har den regionala utvecklingen varit balanserad. Omfattande regionala utvecklingsinsatser har genomförts, vilka skapat ett stort antal nya arbetstillfällen. Utvecklingsförutsättningarna i de prioriterade regionerna har förbättrats bl. a. genom att infrastrukturen förstärkts.

Förslag och bedömningar grundas på ett betänkande från 1987 års regionalpolitiska kommitté och andra utredningsrapporter m. m.

Förslagen som avser att skapa regional tillväxt och utjämning kan i korthet summeras på följande sätt. Målen och riktlinjerna för regionalpolitiken preciseras och utvecklas. Utvecklingsåtgärderna koncentreras främst till norra Sveriges inland. Samtidigt föreslås förbättrade och förenklade möjligheter att utveckla glesbygd och landsbygd i hela landet. Den viktiga sektorssamordningen förstärks och särskilda åtgärder för att förbättra infrastrukturen föreslås. Företagsstödet föreslås bli mer inriktat på utvecklingsinriktade investeringar, samtidigt som förslag till betydande förenklingar av stöden läggs fram. En kraftig decentralisering av regionalpolitikens genomförande sker till länsstyrelserna. Särskilda åtgärder föreslås för Jämtlands län. Resurserna för regionala utvecklingsinsatser föreslås bli kraftigt förstärkta.

Gällande mål för regionalpolitiken om att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet skall ligga fast. Målen skall emellertid preciseras ytterligare. Regionalpolitiken bör främja

en rättvis fördelning av välståndet mellan olika delar av landet, bidra till en balanserad befolkningsutveckling så att valfrihet beträffande bosättning, utbildning, arbete m.m. främjas. Vidare skall regionalpolitiken understödja en rationell produktion så att en hög ekonomisk tillväxt främjas och med hänsyn tagen till målet om en god miljö.

Nuvarande stödområdesindelning föreslås förändrad så att endast två stödområden anges — stödområde I och 2 — motsvarande i huvudsak nuvarande stödområde A och B samt delar av stödområde C. Det område där en nedsättning av företagens socialavgifter bör gälla föreslås ändras från att som idag omfatta Norrbottens län till att omfatta hela det föreslagna stödområdet 1. I de delar av Norrbottens län som inte ingår i stödområde I föreslås nedsättningen under en period på fem år vara hälften så stor som i stödområde 1. Undantagna från nedsättningen bör fortsättningsvis vara vissa basindustrier. I övrigt redovisas geografiska prioriteringar beträffande vissa stödjepunkter, glesbygds- och landsbygdsinsatser m. m.

I det regionalpolitiska arbetet bör större vikt läggas vid åtgärder som främjar förutsättningarna för regional utveckling, 1. cx. förbättringar av infrastrukturen. Effektiv samordning bör ske mellan samhälls- och politikområden av särskild betydelse för den regionala utvecklingen. Förslag till effektivare former för att påverka myndigheternas verksamhet redovisas. Ett särskilt anslag för infrastrukturåtgärder föreslås, som till största delen ska användas i stödområde I och hanteras av berörda länsstyrelser gemensamt. En mindre del av infrastrukturanslaget bör hanteras av regeringen. Regionalpolitiska medel avsätts särskilt för att förstärka forsknings- och utvecklingsverksamhet vid mindre och medelstora högskolor i eller i anslutning till stödområdena samt i sydöstra Sverige.

Beträffande de regionalpolitiska företagsstöden föreslås betydande förenklingar genom att antalet stödformer minskas, att de hanteras av färre organ och att en ytterligare decentralisering genomförs. Stöd till företag föreslås fortsättningsvis kunna lämnas i form av bidrag till investeringar, företagsutveckling och sysselsättningsökning. Den maximala bidragsprocenten föreslås sänkas för lokaliseringsbidrag medan sysselsättningsbidraget föreslås höjt. Lokaliseringslånen och investeringsbidragen föreslås slopas.

Förslag om avveckling av Stiftelsen Industricentras verksamhet redovisas också. För de kommuner som berörs av detta föreslås andra regionala utvecklingsåtgärder.

Gods- och persontransportstöd m.m. berörs inte nu av några förändringar. En utredning har tillsatts för att se över de nuvarande formerna för dessa stöd.

Förenklingar och förbättringar föreslås beträffande glesbygdsstödet där stödmöjligheterna samlas i färre stödformer. Möjligheter till utvecklingsåtgärder i landsbygdsområden föreslås. För att ansvara för glesbygdsfrågor föreslås att en myndighet inrättas i Östersund. Myndigheten skall bl.a. förmedla kunskaper om glesbygdsproblem, bedriva försöksverksamhet, svara för utvärdering m. m.

Plancring och genomförande av de regionala utvecklingsåtgärderna decentraliseras ytterligare till länsstyrelserna.

Förslag lämnas till förbättringar av uppföljning och utvärdering av de regionalpolitiska åtgärderna.

Medel för särskilda regionala utvecklingsåtgärder i Jämtlands län föreslås. Åtgärderna inriktas på näringslivsutveckling, turism, forskning, utbildning, teknikspridning och kultur.

Sammanlagt föreslås att 2250 milj. kr. anvisas budgetåret 1990/91 för regionalpolitiska åtgärder, vilket är en kraftig ökning jämfört med de medel på sammanlagt 1 897 milj. kr., som anvisats för budgetåret 1989/90.

För beslut av regeringen och statens industriverk om stöd till företag föreslås 350 milj. kr. Länsstyrelserna föreslås kunna disponera 900 milj. kr. för stöd till företag, glesbygdsstöd och regionala utvecklingsprojekt. Ett nytt infrastrukturanslag på 330 milj. kr. föreslås. Huvuddelen av anslaget är avsett för stödområde I och bör handläggas av de tre nordligaste länsstyrelserna gemensamt. För nedsatta socialavgifter och för sysselsättningsbidrag föreslås 350 milj. kr. resp. 250 milj. kr. Därutöver föreslås särskilda medel för regionalpolitisk forskning och utvärdering m. m.

För innevarande budgetår föreslås att 230 milj. kr. tillförs anslagen för lokaliseringsbidrag m. m. och regionala utvecklingsinsatser.

Prop. 1989/90: 76

Propositionens lagförslag

1] Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län

Härigenom föreskrivs att 68 lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Nedsättning av arbetsgivaravgif- Nedsättning av arbetsgivaravgifter enligt denna lag skall i första ter enligt denna lag skall i första hand avse folkpensionsavgiften och hand avse folkpensionsavgiften därefter barnomsorgsavgiften. och därefter i angiven ordning

Nedsättning av egenavgifter skall barnomsorgsavgiften och sjukföri första hand avse folkpensionsav- säkringsavgiften. giften och därefter i angiven ord- Nedsättning av egenavgifter skall ning barnomsorgsavgiften, sjukför- i första hand avse folkpensionsavsäkringsavgiften, arbetarskyddsav- giften och därefter i angiven ordgiften, delpensionsavgiften, arbets- ning barnomsorgsavgiften, sjukförskadeavgiften och tillläggspensions- säkringsavgiften, arbetarskyddsavavgiften. giften, delpensionsavgiften, arbets-

skadeavgiften och tilläggspensions-

avgiften.

I fråga om förfarandet för ned- I fråga om förfarandet för nedsättningen av arbetsgivaravgifter sättningen av arbetsgivaravgifter gäller bestämmelserna i lagen gäller bestämmelserna i lagen (1984: 668) om uppbörd av social- (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare. avgifter från arbetsgivare.

I fråga om förfarandet för ned- I fråga om förfarandet för nedsättningen av egenavgifter gäller sättningen av egenavgifter gäller bebestämmelserna i uppbördslagen stämmelserna i uppbördslagen (1953: 272). (1953: 272).

Denna lag träder i kraft den 1juli 1990. De nya bestämmelserna skall tillämpas för avgifter avseende tiden från och med den I januari 1990.

Lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser 18 I denna lag ges föreskrifter om stöd till näringslivet genom nedsättning helt eller delvis av socialavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och allmän löneavgift enligt lagen (1982:423) om allmän löncavgift.

Stödet ges till näringslivet i Arjeplogs, Arvidsjaurs, Gällivare, Haparanda, Jokkmokks, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix och Övertorneå kommuner i Norrbottens län, Dorotea, Malå, Sorsele, Storumans, Vilhelmina och Åsele kommuner i Västerbottens län, Bergs, Härjedalens, Ragunda och Strömsunds kommuner samt Hotagens. Laxsjö, Föllinge, Offerdals och Alsens församlingar i Krokoms kommun i Jämtlands län (stödområde 1).

Stödet ges också i den omfattning som framgår av 5 och 6 88 till näringslivet i Bodens, Luleå, Piteå och Älvsbyns kommuner i Norrbottens län.

28 Lagen gäller arbetsgivare och sådana försäkrade som avses i I kap. 2 § lagen (1981:691) om socialavgifter och tillämpas på avgifter som är huvudsakligen hänförliga till arbete inom

1. gruvor och mineralbrott, med undantag av malmgruvor,

2. tillverkning, med undantag av tillverkning inom massa- och pappersindustri samt järn-, stål- och ferrolegeringsverk,

3. produktionsvaruinriktad partihandel, 4. uppdragsverksamhet, 5. hotell-, pensionats- och campingverksamhet eller

6. restaurang- och kaféverksamhet som bedrivs i kombination med hotell-, pensionats- eller campingverksamhet.

Första stycket gäller i den mån verksamheten bedrivs vid arbetsgivarens eller den försäkrades fasta driftställe i stödområde 1 eller i Bodens, Luleå, Piteå eller Älvsbyns kommun i Norrbottens län.

Lagen gäller dock inte kommuner eller andra statliga myndigheter än statens affärsdrivande verk.

Bestämmelser för hela stödområde 1 38 Fören arbetsgivare med sådan verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i stödområde I skall den procentsats efter vilken arbetsgivaravgifter sammanlagt utgår sättas ned med tio procentenheter till och med utgiftsåret 2000. För utgiftsåret 1991 skall procentsatsen dock sättas ned med fem procentenheter för en arbetsgivare vars verksamhet bedrivs i stödområde 1! utanför Norrbottens län.

48 För en försäkrad med sådan verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i stödområde I skall den procentsats efter vilken egenavgifter sammanlagt utgår sättas ned med tio procentenheter till och med inkomståret 2000, om den försäkrade för inkomståret är mantalsskriven inom stödområde 1. För inkomståret 1991 skall procentsatsen dock sättas ned med fem procentenheter för försäkrade vars verksamhet bedrivs i stödområde I utanför Norrbottens län.

Bestämmelser för Bodens, Luleå, Piteå och Älvsbyns kommuner i Norrbottens län 5§ Fören arbetsgivare med sådan verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i Bodens, Luleå, Piteå eller Älvsbyns kommun i Norrbottens län skall den procentsats efter vilken arbetsgivaravgifter sammanlagt utgår sättas ned med fem procentenheter för vart och ett av utgiftsåren 1991 till och med 1995.

68 För en försäkrad med sådan verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i Bodens, Luleå, Piteå eller Älvsbyns kommun i Norrbottens län skall den procentsats efter vilken egenavgifter sammanlagt utgår sättas ned med fem procentenheter för vart och ett av inkomståren 1991 till och med 1995, om den försäkrade för inkomståret är mantalskriven i någon av dessa kommuner.

Bestämmelser för Svappavaara samhälle 78 En arbetsgivare som driver eller etablerar verksamhet som avses i 2 § vid fast driftställe i Svappavaara samhälle, Kiruna kommun, har rätt att efter särskilt tillstånd bli befriad från arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift för denna verksamhet till och med utgiftsåret 1993. Sådan befrielse medges endast om en etablering är lämplig från samhällsekonomisk synpunkt.

Från och med utgiftsåret 1994 gäller samma bestämmelser som för stödområde 1 i övrigt.

8§ En försäkrad som bedriver eller etablerar verksamhet som avses i 2 § vid fast driftställe i Svappavaara samhälle, Kiruna kommun, har rätt att efter särskilt tillstånd befrias från egenavgifter och allmän löneavgift för "inkomster från denna verksamhet till och med inkomståret 1993. Sådan befrielse medges endast om en etablering är lämplig från samhällsekonomisk synpunkt.

Från och med inkomståret 1994 gäller samma bestämmelser som för stödområde 1 1 övrigt.

Förfarandet m. m. 98 Nedsättning av arbetsgivaravgifter enligt denna lag skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter i angiven ordning barnomsorgsavgiften och sjukförsäkringsavgiften.

Nedsättning av egenavgifter skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter i angiven ordning barnomsorgsavgiften, sjukförsäkringsavgiften, arbetarskyddsavgiften, delpensionsavgiften, arbetsskadeavgiften och tilläggspensionsavgiften.

I fråga om förfarandet för nedsättningen av arbetsgivaravgifter gäller bestämmelserna i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

I fråga om förfarandet för nedsättningen av egenavgifter gäller bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272).

108 Frågor om befrielse från avgifter enligt 7 eller 8 § prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

118 Ett belopp motsvarande det bortfall av avgiftsinkomster som föran-

ordning som avgifterna i övrigt.

1. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1991 och tillämpas första gången i fråga om arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift för arbetsgivare för utgiftsåret 1991 och i fråga om egenavgifter och allmän löneavgift för försäkrade som beräknas med ledning av 1992 års taxering.

2. Genom lagen upphävs lagen (1983: 1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löncavgift i Norrbottens län, dock tillämpas den gamla lagen för utgiftsåren till och med 1990 och till och med vid 1991 års taxering.

3. Beträffande bidrag för sysselsättningsökning och etablering gäller 2 8 2 stycket och 3 & 2 stycket i den gamla lagen även efter ikraftträdandet av denna lag om ansökan om bidraget gjorts före den 1 juli 1991 och avser kalenderåret 1990 eller tidigare.

3 Förslag till Prop. 1989/90: 76

Lag om ändring i lagen (1982:423) om allmän löneavgift

Härigenom föreskrivs att 3a§ lagen (1982:423) om allmän löneavgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 a§ Om nedsättning av allmän 3a§ Om nedsättning av allmän löneavgift som = regionalpolitiskt löneavgift som = regionalpolitiskt stöd finns särskilda bestämmelser i stöd finns särskilda bestämmelser i lagen (1983: 1055) om nedsättning lagen (1990:000) om nedsättning av socialavgifter och allmän löne- av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län. avgift.

Denna lag träder i kraft den I januari 1991.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1990.

Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm- Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin. R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Molin, Sahlin,

Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Molin

Proposition om regionalpolitik för 90-talet

I Inledning

Det senaste mer övergripande riksdagsbeslutet om regionalpolitiken fattades våren 1985 (prop. 1984/85:115, AU 13, rskr. 354).

Riksdagen beslutade våren 1987 (AU 13, rskr. 268) att begära att regeringen skulle tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att göra en översyn av regionalpolitiken.

Utredningen, som tillsattes i november 1987, avlämnade i september 1989 betänkandet (SOU 1989:55) Fungerande regioner i samspel. Därutöver har ett antal andra utredningsbetänkanden och rapporter rörande regionalpolitiken redovisats för regeringen.

En beskrivning och analys av den regionala problembilden, som utarbetats inom arbetsmarknadsdepartementet, redovisas i bilaga I, vilken bör fogas till protokollet i detta ärende. Sammanfattningar av vissa betänkanden, rapporter m.m. och remissyttranden Över vissa av dessa bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 2—8 enligt följande: Utredningsbetänkanden m. m. Bilaga

Den regionala problembilden. 1 SOU 1989:55 Sammanfattning av och remissyttranden 2

över 1987 års regionalpolitiska kommittés betänkande (SOU 1989:55) Fungerande regioner i samspel.

SIND, STU, SÖ Sammanfattning av rapport från SIND, 3 STU och SÖ angående teknik- och resurs-

centra. Utredningar om Stiftelsen Industricentra. 4

ERU | Sammanfattning av ”Stiftelsen Industri- 4.1

centra — dess roll i den näringspolitiska

utvecklingen av Norrlands inland och för- ll

slag till utvecklingsprogram”.

Öberg, Yngve Sammanfattning av ”Alternativa former 4.2 Prop. 1989/90: 76

för ägande och utveckling av Stiftelsen

Industricentras anläggningar”. Moberg, Sven Sammanfattning av och remissyttranden 5

över rapporten Östersund och Norrlands inland (Ds 1989:31).

SIND Sammanfattning av och remissyttranden 6

över statens industriverks förslag till näringslivsutvecklande insatser i Jämtlands län.

Länsstyrelsen Sammanfattning av och remissyttranden 7 i Jämtlands över länsstyrelsens i Jämtlands län förslag län till utvecklingsinsatser i Jämtlands län —

med särskild inriktning på kommunerna

utanför Östersund.

Åkerlund, Hans Utredning av organisation m.m. för bil- 8

dande av ett centralt organ för glesbygdsfrågor.

Dessutom har ett mycket stort antal skrivelser, rapporter m.m. inkommit från myndigheter, kommuner, företag, organisationer, enskilda personer m. fl.

I budgetpropositionen 1990 (prop. 1989/90: 100, bil.12 s.115) har regeringen föreslagit att, i avvaktan på särskild proposition i ärendet, för budgetåret 1990/91 föra upp anslagen D1 till D11 med oförändrade belopp.

Målen för regionalpolitiken är att åstadkomma en balanserad befolkningsutveckling i landets olika delar samt att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor.

Det regionalpolitiska arbetet har bedrivits med inriktning på att dels främja en sektorspolitik som anpassas efter de regionalpolitiska målen, dels främja näringslivsutveckling och nyetableringar för att åstadkomma regional utjämning mellan skilda delar av landet.

Den regionala utvecklingen har under de senaste åren karaktäriserats av en allmänt förbättrad arbetsmarknads- och sysselsättningssituation och en balanserad befolkningsutveckling. Kraftiga regionalpolitiska insatser har gjorts för att motverka tendenser till regionala obalanser och för att hantera omfattande strukturförändringar. Utöver ordinarie regionalpolitiska medel på ca 2 miljarder kr. per år i form av lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd, sänkta socialavgifter, sysselsättningsstöd m. m., har omfattande särskilda regionalpolitiska åtgärder under senare år genomförts bl. a. i Norrbottens län och norra Sveriges inland, Bergslagen samt Västernorrlands och Blekinge län.

Regionalpolitiken har successivt breddats och delvis givits en ny inriktning under senare år. Ökad medvetenhet om sektorspolitikens och infrastrukturens betydelse för den regionala utvecklingen har inneburit att särskilt industri-, arbetsmarknads-, jordbruks-, utbildnings- och forsk-

grupp har bildats inom regeringskansliet för att samordna sektorsfrågor av regionalpolitisk betydelse.

Betydelsefulla regionalpolitiska insatser har under de senaste åren genomförts för att underlätta teknik- och kompetensspridning. Syftet med dessa åtgärder har varit att förbättra utsatta regioners infrastruktur och näringslivsmiljö för att därigenom underlätta bl.a. näringslivets utveckling.

Lokaliseringssamråd har bedrivits med industri- och tjänsteföretag för att bl. a. påverka lokaliseringen av dessa.

Under de senaste åren har det regionalpolitiska stödet till företag medverkat till att skapa allt fler nya sysselsättningstillfällen. Budgetåret 1988/89 var antalet ca 4600. Till detta kommer effekterna av sysselsättningsstödet som kan beräknas till ca 1200 nya arbetstillfällen. Genom samrådet med tjänsteföretag beräknas över 1 100 arbetstillfällen tillkomma i regionalpolitiskt prioriterade regioner genom expansion av befintlig verksamhet och avlänkning från Stockholmsregionen. Genom glesbygdsstödet beräknas närmare I 500 nya arbetstillfällen tillkomma varje år. Det är således betydande resultat som kan avläsas direkt av insatser med regionalpolitiska medel. Under de senaste åren har beslut också fattats om omlokalisering av statlig verksamhet från Stockholm till prioriterade regioner. Dessa beslut berör ca 1 300 tjänster. Till detta kommer indirekta effekter och effekter av sektorspåverkan m. m. som är svåra att kvantifiera.

Jag avser nu att behandla den fortsatta regionalpolitiken med utgångspunkt från bl. a. tidigare nämnda utredningsbetänkanden, rapporter, framställningar och remissyttranden och redovisa mina överväganden och förslag. Jag börjar med en analys av den regionala problembilden (avsnitt 2). Därefter tar jag upp regionalpolitikens övergripande mål och riktlinjer (avsnitt 3). Sedan behandlar jag frågor om geografiska prioriteringar — stödområden m. m. (avsnitt 4). Jag redovisar också något om regionalpolitik i andra länder (avsnitt 5). Jag tar därefter upp organisation, administration och styrning av regionalpolitiska åtgärder samt sektorssamordning (avsnitt 6). Sedan går jag in på åtgärder för att påverka näringslivets utveckling och lokalisering (avsnitt 7). Efter detta behandlar jag hur samhälls- och politikområden som har stor regionalpolitisk betydelse skall kunna medverka till att uppnå regionalpolitiska mål (avsnitt 8) och föreslår särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder (avsnitt 9). Därefter tar jag upp utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd (avsnitt 10). Strukturförändringar behandlar jag därefter (avsnitt 11). Jag redovisar sedan förslag till särskilda regionalpolitiska åtgärder i Jämtlands län (avsnitt 12). Därefter redovisar jag förslag om regionalpolitisk forskning (avsnitt 13). Efter lagförslag (avsnitt 14) och hemställan (avsnitt 15) tar jag upp anslagsfrågor (avsnitt 16).

De frågor som behandlas är av olika karaktär. En del kräver riksdagens ställningstagande och jag redovisar där förslag tll beslut. Andra frågor kräver inte beslut från riksdagens sida och i dessa fall är mina bedömningar en information till riksdagen.

Min bedömning: Befolkningsutvecklingen och sysselsättningsituationen är mest ofördelaktig i norra Sveriges inland. Befolkning och näringsliv har i detta område större hinder — långa avstånd, gles bebyggelse etc. — att övervinna än i andra delar av landet. Långsiktiga problem av strukturell och annan art finns därutöver i vissa kommuner i Bergslagen och i de nordvästra delarna av Värmland.

Inomregionala balansproblem i fråga om befolknings- och sysselsättningsutveckling förekommer i större eller mindre omfattning i alla län i hela landet men främst i de mest glesbebyggda områdena.

Erfarenheter och framtidsbedömningar visar att regionalt koncentrerade strukturförändringar kommer att inträffa i olika delar av landet, men det går idag inte att säga exakt var och när dessa kan komma att uppstå.

Kommittén: Den regionalpolitiska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1989:55) redovisat sin syn på den regionala problembilden. Kommittén har genom expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) låtit utarbeta rapporterna Den regionala problembilden (SOU 1989:12) och Regionalpolitikens förutsättningar (SOU 1989:19).

Kommittén gör följande sammanfattande bedömning av den regionala problembilden.

Internationaliseringen av den svenska ekonomin kommer sannolikt att fortsätta under 1990-talet.

Den fysiska infrastrukturen är inte bara en förutsättning för produktion, konsumtion och välfärd. Den är också en mycket stark stabiliserande kratt. I den utvecklingsfas Sverige befinner sig kan det befintliga bosättningsmönstret få ännu större betydelse än tidigare för var tillväxten sker.

Krafter som kommittén anser kan komma att verka emot en fortsatt koncentration är: — att ny teknologi ändrar förutsättningarna för tjänsteproduktionens 10-

kalisering och — miljöproblem i befolkningstäta regioner.

Tre olika geografiska perspektiv lyfts fram: — lokala arbetsmarknader, — geografiska prioriteringar för Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige

och — mellanstäder som knutpunkter i ett nationellt nätverk.

Förvärvsfrekvensen har under de senaste decennierna utjämnats mellan regioner, mellan kvinnor och män och mellan yngre och äldre kvinnor. För både kvinnor och män är det i små kommuner, som inte är länkade till en större arbetsmarknad, som förvärvsfrekvenserna är låga. För kvinnornas del gäller det dessutom kranskommuner till större tätorter. I kommuner med stor utflyttning är det ofta fler kvinnor än män som flyttar ut.

Pendling mellan bostad på landsbygden celler i mindre orter och den arbetsmarknad, som cn större ort kan erbjuda har varit hushållens sätt att

bilresandet på grund av prishöjningar på bensin eller genom skattc- eller avgiftsförändringar kan enligt kommittén försämra möjligheterna att även fortsättningsvis ha en spridd bosättning.

De av kommittén utpekade s.k. mellanstäderna har enligt kommittén dels en inomregional roll genom att deras arbetsmarknad har betydelse för människor utanför den egna kommunen, dels en mellanregional uppgift som knutpunkter i ett nationellt nätverk av regioner.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har lett till att närmare 9096 av alla förvärvsarbetande kvinnor idag arbetar med tjänsteproduktion i offentlig eller privat regi. Varannan kvinna arbetar inom den offentliga sektorn. På den manliga arbetsmarknaden har primärnäringarna samma dominerande roll.

Ser man till hela arbetsmarknaden är sysselsättningen jämnt fördelad på primärnäringar, privata tjänster och offentliga tjänster. I ett mellanregionalt perspektiv är den privata tjänstesektorns starka koncentration till storstäderna påfallande stor.

Variationerna i befolkningens utbildningsnivå mellan olika delar av landet är fortfarande stora. De tre landsdelar som prioriteras av kommittén tillhör de delar av landet där befolkningen enligt kommittén har lägst utbildningsnivå. |

Remissinstanserna: Remissopinionen är delad. Många av remissinstanserna, bl.a. vägverket (VV), länsstyrelsen i Blekinge län, kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland och Svensk Industriförening instämmer i kommitténs bedömning om infrastrukturens betydelse. Ett stort antal remissinstanser anser dock att analysen av den regionala problembilden är bristfällig. ERU menar att analysen av drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen är summarisk och motsägelsefull. Länsstyrelsen i Norrbottens län och Piteå kommun saknar en redovisning och analys av arbetslöshetssiffrorna i de olika regionerna. Lantbruksstyrelsen (LBS) menar att kommittén ger för litet utrymme åt problem och utvecklingstendenser på landsbygden. BI. a. länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det är fel att försöka jämställa förhållandena i de tre prioriterade landsdelarna. Boverket och Bräcke kommun anser att boendefrågornas betydelse för regional utveckling har underskattats av kommittén.

Skälen för min bedömning: Regionalpolitiken har alltsedan den introducerades i Sverige vid mitten av 1960-talet tagit sin utgångspunkt framförallt i strukturella förändringar som har påverkat sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen negativt i olika delar av landet.

Under 1960-talet var det den snabba minskningen av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruket som utgjorde det dominerande problemet. Nedgången drabbade sysselsättning och befolkning i alla delar av landet, men de största effekterna fick den i skogslänen där dessa näringar hade särskilt stor betydelse. Industrin expanderade under denna tid och det var naturligt att de regionalpolitiska medlen huvudsakligen inriktades mot att påverka lokaliseringen av industrins investeringar. Den offentliga sektorn expanderade också under 1960-talet. Universitet, specialistsjukvård och

gymnasieskolor byggdes ut. vilket bidrog till den snabba tillväxten i främst Prop. 1989/90: 76 storstäder och länscentra.

Tillbakagången av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruket fortsatte under 1970-talet, men i en långsammare takt. Industrin och den offentltiga sektorn utvecklades på ett nytt sätt. Den allt snabbare strukturomvandlingen inom industrin och den allmänt sett svaga ekonomiska utvecklingen under främst den senare delen av 1970-talet, ledde till regionalt koncentrerade strukturförändringar i delar av landet där allvarligare regionala problem tidigare inte existerat. Vidare kom cen allmän tillbakagång inom industrin. Sysselsättningen inom den offentliga sektorn fortsatte under 1970-talet att öka i snabb takt. men utbyggnaden fick nu en mera regionalt spridd lokalisering.

Denna utveckling innebar att flyttningarna minskade både mellan och inom län. Nettoflyttningen till storstadsregionerna byttes i en viss utflyttning och flertalet skogslän hade en viss nettoinflyttning. Skillnaderna mellan och inom län vad gäller sysselsättningsgraden minskade.

Under början av 1980-talet skedde en uppbromsning av tillväxten inom den offentliga sektorn och dess tidigare stabiliserande inverkan på syssclsättningens regionala fördelning har därmed minskat. Industrisysselsättningen började samtidigt återigen att öka något och blev regionalt förhållandevis jämnt fördelad. Inom främst företagsinriktade privata tjänster ökade tillväxten snabbt.

Utvecklingen under 1980-talet har också präglats av strukturella förändringar inom delar av näringslivet — främst inom gruv- och stålindustrin och i begränsad omfattning i kvarvarande delar av varvsindustrin. Detta, har i berörda regioner lett till betydande negativa sysselsättningseffekter, som dock i huvudsak kunnat hävas genom olika arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder. Samtidigt har det, trots en allmänt positiv utveckling med en mycket hög sysselsättning i landet som helhet, inte varit möjligt att i tillräcklig grad vända den negativa sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen i bl.a. norra Sveriges inland. Utvecklingen har också präglats av en stor befolkningstillväxt i storstadsregionerna — främst i Stockholmsregionen. Sysselsättningstillväxten har där till stor del skett inom de privata tjänstenäringarna.

Den utflyttning av framförallt yngre människor — särskilt kvinnor — som skett från bl.a. stödområdet till storstadsregioner och större orter tycks, enligt studier som gjorts. vara en företeelse som över tiden och till sin omfattning visar mycket små förändringar. Orsakerna till den är inte alltid brist på arbete i hemorten och avsaknad av arbeten inom yrken som man utbildat sig för, utan även ungdomars strävan att söka sig till en varierad arbetsmarknad, stort utbud av nöjes- och kulturliv m.m.

Denna utveckling fär emellertid långsiktigt negativa effekter främst i utflyttningsområdena genom dess påverkan på bl.a. könsfördelning och åldersstruktur.

Även om en viss stabilisering av befolkningsutvecklingen skett under senare år kvarstår i många delar av landet effekterna av tidigare utflyttning ; form av en ogynnsam åldersstruktur. En följd av denna utveckling är också att drygt hälften av landets kommuner har födelseunderskott. Den

stabilisering i befolkningsutvecklingen som skett de senaste åren beror dels på ökad nettoinvandring av främst flyktingar dels på ökade födelsetal.

I Sverige är förvärvsgraderna internationellt sett mycket höga och skillnaderna mellan män och kvinnor i regel små. Det finns dock regionala skillnader, som visar att det trots en generell arbetskraftsbrist i landet finns områden där det fortfarande finns tillgång på arbetskraft. Det gäller särskilt i norra Sveriges inland, delar av Bergslagen och nordvästra Värmland. Detta ger skäl för att koncentrera de regionalpolitiska åtgärderna till främst dessa områden, dels för att det leder till minskade regionala skillnader i bl. a. sysselsättning och service, dels därför att det för landet som helhet är nödvändigt att utnyttja alla resurser för att få en god ekonomisk utveckling.

Tillgången på varierade sysselsättningsmöjligheter och differentierad service skiljer sig mellan olika delar av landet. I de mer tätbefolkade södra och mellersta delarna av landet finns lokala arbetsmarknader som fungerar väl eller där goda förutsättningar finns för att detta skall ske. Detsamma gäller vissa områden i främst Norrlands kustland samt i delar av Värmland och i Dalsland och Gotland. I norra Sveriges inland är däremot befolkningstätheten så låg och de geografiska avstånden så stora att det krävs samhällsinsatser för att kunna upprätthålla sysselsättning och service. Det är i denna del av landet som de mest uttalade behoven av långsiktiga och effektiva regionalpolitiska insatser finns.

Enligt min bedömning finns det i Bergslagen områden som har problem av strukturell karaktär och av en storleksordning som kräver långsiktiga regionalpolitiska åtgärder. Detta gäller dock inte hela det område i Bergslagen, som kommittén prioriterat. Inte heller när det gäller sydöstra Sverige delar jag kommitténs syn på prioriteringen.

I sydöstra Sverige bedömer jag inte problemen vara av sådan karaktär och svårighetsgrad att det är motiverat med några regionalpolitiska insatser av den typ som är motiverade för norra Sveriges inland, delar av Bergslagen och delar av nordvästra Värmland.

De utvecklingshinder som finns i dessa områden — långa avstånd, ett klimat som försvårar och fördyrar olika verksamheter m. m. — finns inte på samma sätt i sydöstra Sverige. I denna del av landet ingår också kommunerna nästan undantagslöst i större gemensamma arbetsmarknader inom vilka sysselsättningsmöjligheter kan erbjudas.

I underlaget för mina bedömningar (bilaga 1) framgår det att det i alla län finns glesbygds- och landsbygdsområden där vissa utvecklingsinsatser är motiverade för att skapa en balanserad befolknings- och sysselsättningsutveckling.

Fortsatta strukturförändringar är nödvändiga. Jag vill t. o. m. hävda att sådana bör uppmuntras om vi ska kunna utnyttja våra gemensamma resurser på ett sätt som långsiktigt leder till tillväxt i hela landet. Var och när strukturförändringar kan uppkomma går emellertid inte exakt att förutsäga. För att klara förändringarna behövs aktiva insatser i glesbygden för att skapa alternativa sysselsättningar. I de fall större industriorter drabbas av kraftiga sysselsättningsminskningar eller nedläggningar är det nödvändigt att samhället har en beredskap för att med i första hand

2 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder hantera de problem som Prop. 1989/90: 76 kan uppstå för berörda människor och regioner.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) har nyligen i bilaga 12 till långtidsutredningen 1990 analyserat den regionala utvecklingen under det kommande decenniet. I sina analyser har ERU utgått från två scenarier, ”tillbaka till kostnadskrisen” (höga nominella löneökningar och en låg tillväxt av industriproduktionen) och ”den permanenta högkonjunkturen” (dämpad löneökningstakt, ökade investeringar och en förhållandevis snabb produktivitetsökning).

ERU konstaterar att i scenariot ”tillbaka till kostnadskrisen” leder en ogynnsam kostnadsutveckling till att näringslivets internationella konkurrensförmåga försvagas. Detta leder till ökad strukturomvandling inom industrin och sysselsättningsproblem i industriregioner. I storstadsregioner och regionala centra med en förhållandevis liten industrisektor kan den förväntade expansionen i kunskapsintensiva verksamheter leda till en fortsatt tillväxt. Detta scenario innebär sålunda enligt ERU att flyttningsströmmen på nytt kommer att gå från industriregioner till storstadsregioner och regionala centra.

Den mellanregionala obalansen under 1990-talet skulle således enligt ERU leda till en obalans mellan industriregioner och storstadsregioner.

I scenariot ”den permanenta högkonjunkturen” bärs den ekonomiska tillväxten upp av tjänstesektorns expansion. Den förhållandevis fördelaktiga kostnadsutvecklingen innebär emellertid att näringslivets konkurrensförmåga utvecklas gynnsammare än i alternativet ”tillbaka till kostnadskrisen”. Även i detta scenario blir tillväxten störst i storstadsregioner och regionala centra. Den mellanregionala obalansen blir emellertid förhållandevis liten, då näringslivet i industriregionerna kan upprätthålla sin konkurrensförmåpga.

Den överhettade arbetsmarknad som blir fallet i scenariot ”den permanenta högkonjunkturen ”förväntas enligt ERU leda till att flyttningen till storstadsregionerna av arbetskraft med längre utbildning fortsätter samtidigt som dagens problem med att rekrytera annan arbetskraft i dessa regioner består.

Den ”permanenta högkonjunkturen” skulle enligt ERU bidra till att dagens mellanregionala balans kan bevaras under 1990-talet.

Min slutsats av ERU:s analys blir att båda scenarierna ställer krav på kraftfulla regionalpolitiska insatser. Typen av insatser kan behöva variera inför de olika utvecklingsperspektiven. Även om de regionala insatserna måste präglas av långsiktighet är det nödvändigt att det finns en flexibilitet i medelsutformningen och de geografiska prioriteringarna.

Underlaget för mina bedömningar om den regionala utvecklingen redovisas särskilt (bilaga 1). De motiv och bedömningar som jag lägger till grund för mina förslag till prioriteringar, åtgärder m. m. tar jag också upp i de enskilda avsnitten.

3¶Regionalpolitiska mål, riktlinjer m. m.

Mitt förslag: Regionalpolitiken skall inriktas på att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet. Politiken skall främja en rättvis fördelning av välfärden mellan människor i olika delar av landet, en balanserad befolkningsutveckling så att en betydande valfrihet i boendet kan åstadkommas samt att produktionen kan ske rationellt, varigenom en god ekonomisk tillväxt kan uppnås.

Kommittén: De nuvarande målen för regionalpolitiken svarar enligt kommittén mot en geografisk uttolkning av den samlade politikens syften. Mot den bakgrunden anser kommittén att målen också behöver ges ett mer specifikt geografiskt innehåll. En formulering som enligt kommittén skulle kunna uppfylla dessa krav är att regionalpolitikens mål är att skapa fungerande regioner I ckonomiskt, socialt, kulturellt och ekologiskt avseende.

Remissinstanserna: Några remissinstanser, t.ex. ÖCB, länsstyrelsen i Gotlands län, Torsby, Hudiksvalls, Ljusdals och Överkalix kommuner, delar i stort de synpunkter som läggs fram i betänkandet, medan en majoritet av remissinstanserna har starka invändningar mot kommitténs förslag till nya formuleringar av målen för regionalpolitiken.

AMS anser att förslagen till ny formulering av regionalpolitikens mål ger en orealistisk bild av vad som kan åstadkommas med de regionalpolitiska medlen. SIND m. fl. anser att uppgiften att precisera regionalpolitikens mål kvarstår. ERU menar att den föreslagna målsättningen blir problematisk när den skall genomföras. Länsstyrelsen i Örebro län m. fl. anser att de hittills gällande målen för regionalpolitiken skall ligga fast. Många remissinstanser bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län, utvecklingsfonden i Kopparbergs län, Tierps kommun och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att de föreslagna målen inte är mätbara, att de är oklara och behöver preciseras samt att de inte är operativt användbara.

Skälen för mitt förslag: Det är de övergripande målen för regionalpolitiken som skall styra den praktiska verksamheten. Ramarna för politiken måste beskrivas så att de ger uttryck för såväl visioner som realism med hänsyn till vad som är möjligt att uppnå med regionalpolitiska medel. Jag anser därför att det liksom hittills bör finnas övergripande målsättningar för politiken, samtidigt som strävan bör vara att konkretisera och bryta ner målen så att de kan genomföras i praktiken i så stor utsträckning som möjligt.

Det är mot den bakgrunden som jag anser att regionalpolitiken bör medverka till att förbättra välfärden både genom att bidra till rättvisa, valfrihet och tillväxt.

Det finns stöd hos ett betydande antal remissinstanser för att nuvarande mål skall ligga fast. Liksom hittills bör strävan vara att människor skall ha tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor. Regionalpolitiken bör vidare inriktas på att åstadkomma cen balanserad befolkningsutveckling.

Rättvisa Prop. 1989/90: 76 Ett av regionalpolitikens mål är att främja en jämn fördelning av välfärden. Det betyder att människor i olika delar av landet skall ha en likvärdig standard.

Inkomst- och bostadsförhållandena bör generellt sett vara likvärdiga över hela landet. Förutsättningarna för att åstadkomma detta skiljer sig emellertid mellan olika delar av landet. Möjligheterna att utnyttja naturen och försörja sig varierar. Även i andra avseenden råder skilda levnadsbetingelser i olika ortstyper. Vid bedömningen av den totala levnadsstandarden i olika regioner och ortstyper måste sådana villkor finnas med.

En jämn fördelning av levnadsstandarden skapar förståelse mellan olika regioner, undanröjer misstro mellan människor i olika delar av landet och utgör en förutsättning för en balanserad befolknings- och samhällsutveckling. Därför är goda möjligheter till arbete, bostad och service i hela landet ett primärt mål för välfärdspolitiken.

Valfrihet Ett glest befolkat land som Sverige, med en jämn och god levnadsstandard, har förutsättningar att genom cn aktiv regionalpolitik skapa en betydande valfrihet i bosättningen som fattigare och mer tättbefolkade länder saknar. Det finns orter och regioner i vårt land med olika karaktär, befolkningskoncentration och sammansättning av näringslivet.

Det finns storstäder, medelstora städer, småstäder, landsbygd och glesbygd. Det finns öppna landskap, orörda älvar, skogsområden, industriregioner och infrastruktur. Det finns en bra geografisk spridning av t.ex. utbildning och social service. Det är viktigt att regionalpolitiken inriktas på att bevara denna mångfald. Regionalpolitiken bör enligt min mening bygga på solidaritet mellan olika regioner och förståelse för de skilda levnadsvillkor som gäller i landets olika delar.

För att minska orters och regioners sårbarhet är det viktigt att ha en varierad näringsstruktur. Erfarenheten visar att det främst är orter som är ensidigt beroende av ett företag eller en bransch som har sämst förutsättningar att klara strukturförändringar.

Det är emellertid också viktigt att bygga på regioners och orters särart och speciella karaktär. Med en större befolkningstäthet förlorar glesbygden sin särart. Storstaden har kvaliteter som bl.a. bygger på dess roll i det internationella nätverket och som är väsentlig för hela nationens utveckling. För att samspelet mellan regioner av olika karaktär skall fungera måste deras särarter och specialiteter tas tillvara. Det är också en av anledningarna till att regionalpolitiken i ökad utsträckning måste bygga på lokal mobilisering, idéer från befolkningen på orten och på en allmänt decentraliserad beslutsstruktur.

Tillväxt

Regionalpolitiken kan på flera sätt medverka till att främja den ekonomiska tillväxten.

Genom att resurser tas tillvara på ett effektivt sätt kan regionalpolitiken Prop. 1989/90: 76 bidra till landets tillväxt. Arbetskraft, kapital och naturtillgångar kan komma till användning genom regionalpolitiska åtgärder. Denna produktiva användning står i kontrast till det slöseri som arbetslöshet och kapitalförstöring innebär och som utan en effektiv regionalpolitik kan uppstå i många regioner.

Regionalpolitiken kan också bidra till att underlätta strukturförändringar, som innebär att produktionens förädlingsvärde ökar. Genom en aktiv regionalpolitik skapas större acceptans för strukturella förändringar i regioner som annars skulle drabbas hårt av industrinedläggningar och företagskriser. De människor som direkt berörs av sådana förändringar skall inte ensamma behöva bära de negativa konsekvenserna. De skall veta att det finns ett samhälleligt ansvar för orter och regioner som berörs av strukturförändringar.

Samtidigt vill jag betona behovet av strukturförändringar såväl för att upprätthålla ett konkurrenskraftigt och effektivt näringsliv som för att förbättra livsmiljön. Detta är i sin tur en förutsättning för bevarad välfärd. I samband med sådana strukturförändringat måste också krav ställas på de företag som genomgår förändringarna. De måste ta ett aktivt ansvar för utvecklingen och förnyelsen av näringslivet i de regioner där förändringar äger rum.

Regionalpolitiken skall därför inriktas på att stimulera tillväxten av befintligt och utvecklingsbart näringsliv samt stödja nyetableringar. Genom förbättringar av infrastrukturen kan brister i förutsättningarna för näringslivets utveckling undanröjas. En tyngdpunktsförskjutning av de regionalpolitiska insatserna bör därför ske från företagsstöd mot infrastrukturåtgärder.

Regionalpolitiken kan även främja den ekonomiska tillväxten genom att avlänka produktion från överhettade områden och därigenom pressa tillbaka kostnadsökningarna. Med tämligen små medel kan en för samhället totalt sett ökad effektivitet uppnås.

Arbete, service och god miljö För att uppnå målen om rättvisa, valfrihet och tillväxt måste regionalpolitiken inriktas på att skapa arbete, service och god miljö i hela landet.

Det är emellertid enligt min mening en självklarhet att det inte går att skapa en lika varierad arbetsmarknad i en mindre tätort som i en storstad. Det går heller inte att erbjuda utbildning på samma sätt på alla platser i hela landet. Den goda miljön ser annorlunda ut i norra Sveriges inland i förhållande till Stockholms centrum, och de åtgärder som behövs för att förbättra miljön varierar.

Regionala problem som finns i olika delar av landet måste också åtgärdas genom en samordnad sektorspolitik och samverkan mellan olika samhällsverksamheter. Regionalpolitiken måste inriktas på att i vissa regioner kompensera för brister i infrastrukturen, i andra regioner på att stödja industriell utveckling och utflyttning av tjänsteföretag eller en kombination av olika typer av åtgärder. 21

I vissa delar av landet kommer det att behövas stöd till näringslivsutveckling under överskådlig tid för att kompensera för långa transporter, klimatförhålianden eller andra konkurrensnackdelar medan det i andra regioner kan vara fråga om att temporärt göra samhälleliga insatser för att underlätta genomförandet av en omfattande strukturförändring.

Regionalpolitiska åtgärder skall sättas in där de största behoven finns, där de gör bäst nytta samtidigt som samhällets stöd bör minimeras. I princip skall varje sektorsorgan ta ansvar för att medverka till en positiv regional utveckling inom sitt verksamhetsområde. Tillsammans med andra politikområden kan därför regionalpolitiken skapa en balanserad utveckling i alla delar av landet.

Balanserad befolkningsutveckling Kravet på en balanserad befolkningsutveckling kommer i ett regionalt perspektiv att ställa Sverige inför åtminstone två utmaningar.

För det första ökar andelen äldre människor och det sker särskilt markant i de glesast befolkade delarna av landet. Att yngre människor söker sig till storstäderna är i och för sig inte något nytt. Så har det alltid varit. På många håll kommer den här utvecklingen att ställa glesbygder och mindre orter inför mycket stora påfrestningar under de närmaste decennierna. Det måste därför finnas strategier i bl. a. kommuner och län för hur man skall möta denna utveckling.

En annan utmaning som vi ställs inför är den könsmässiga snedfördelningen. Kvinnorna måste i betydligt större utsträckning få sysselsättningsmöjligheter, goda levnadsvillkor samt ett kulturutbud och fritidsutbud som är avpassat efter deras behov och önskemål också i glesbygd och i andra mindre tätbefolkade regioner. Den stora obalansen i andelen män och kvinnor i 20—45-årsåldrarna skapar på många håll ett allvarligt socialt problem. Regionalpolitiken måste bidra till att förutsättningarna för jämställdhet mellan könen uppnås.

Fungerande regioner Genom samverkan kan regionala utvecklingsåtgärder bidra till att skapa ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt fungerande regioner. Det är lätt att inse att i stort sett alla regioner har problem i något avseende. Det är därför viktigt att lösa de problem som uppstår på de platser där de finns. Sociala problem i storstäderna måste främst lösas med insatser i de regionerna. Visserligen kan bostadsbristen begränsas av en minskad tillväxt i storstäderna men de underliggande problemen finns trots allt kvar om de inte aktivt åtgärdas. Kulturell utarmning i glesbygden löses inte primärt genom att öka utbudet vid t. ex. institutionsteatrarna i våra storstäder. Solidariteten kräver därför enligt min mening att politiska insatser görs för att i olika avseenden skapa fungerande regioner i hela landet.

Regionalpolitiken skall inriktas på åtgärder som främst underlättar situationen i de ur olika synvinklar värst drabbade regionerna. 22

Decentralisering En övergripande riktlinje för regionalpolitiken är att den skall genomföras i så decentraliserade former som möjligt för att därigenom komma nära de regionala problemen och kunna ta vara på varje enskild regions egna resurser och utvecklingsmöjligheter. Decentralisering av ansvar och resurser är också ett viktigt sätt att skapa och vidmakthålla människors engagemang för bl. a. utvecklingsfrågor. Samtidigt kräver vissa väsentliga inslag i regionalpolitiken — t.ex. infrastruktursatsningar, vissa företagsfrågor, principiellt viktiga frågor — att åtgärderna ibland måste lösas gemensamt för flera län och ibland i ett nationellt sammanhang.

Till decentraliseringssträvandena hör också att decentralisera sysselsättning från större till mindre orter. Förenklingar bör genomföras när det gäller t.ex. reglerna och handläggningen av företagsstöd. När det gäller samhällssektorer av särskild regionalpolitisk betydelse bör ansvariga myndigheter precisera bl.a. servicenivå och kvalitet i olika regioner. Mål för deras verksamhet i olika regioner bör ställas upp.

Av detta framgår också att de regionalpolitiska insatserna måste variera med problemens karaktär och därmed blir också de tillgängliga insatserna olika.

4¶Geografiska prioriteringar m. m. Prop. 1989/90: 76

4.1¶Riktlinjer

Min bedömning: Det regionalpolitiska arbetet bör bedrivas med

inriktning på att främja en positiv utveckling av näringsliv, syssel-

sättning m.m. i alla delar av landet och att åstadkomma regional

utjämning inom län och mellan olika delar av landet.

— De regionalpolitiska insatserna bör fördelas så, att alla län tillde-

las resurser för vissa allmänt utvecklingsfrämjande åtgärder, och

1 Övrigt med hänsyn till de regionalpolitiska problemens omfatt-

ning i skilda delar av landet.

— För regionalpolitiskt företagsstöd och nedsatta socialavgifter bör

nya stödområden läggas fast för en längre tid.

— Vissa större orter utanför dessa permanenta stödområden bör

kunna fungera som stödjepunkter för dessa och i vissa fall utgöra

alternativa lokaliseringsorter till storstäderna.

— Storstadsregionernas, särskilt Stockholms, tillväxt bör till en del

avlänkas till regionalpolitiskt prioriterade orter genom fortsatt

utflyttning av sysselsättning inom privat och statlig tjänsteverk-

samhet.

— Särskilda infrastrukturåtgärder bör inom regionalpolitikens ram

vidtas inom prioriterade regioner.

— Den utpräglade glesbygden bör prioriteras vad gäller glesbygds-

och landsbygdsåtgärder.

— Regeringen bör ges utökade möjligheter att vidta åtgärder för

orter/regioner, som drabbas av regionalpolitiska problem i sam-

band med strukturförändringar.

— Länsstyrelserna bör, inom de ramar som lagts fast av riksdagen

och regeringen, ange geografiska prioriteringar och riktlinjer för

det regionalpolitiska arbetet i länen.

Kommittén och remissinstanserna: Kommittén behandlar inte specifikt dessa övergripande riktlinjer. Dess förslag, liksom remissinstansernas synpunkter, återges i kommande avsnitt.

Skälen för min bedömning: Inom ramen för de regionalpolitiska målen har det regionalpolitiska arbetet två dimensioner: Regional utveckling och mellanregional utjämning.

Den sektorsövergripande planeringen och samordningen utgör en mycket viktig del i regionalpolitiken. Ett syfte med detta arbete är att genom samordning av flera samhällssektorer allmänt främja utvecklingen i alla delar av landet — vad jag kallar regional utveckling. Som en viktig del i detta arbete ingår att främja utvecklingen i länens glesbygds- och landsbygdsområden.

Det är således viktigt att åtgärder inom skilda sektorer planeras och genomförs på ett samordnat sätt — tidsmässigt, geografiskt osv. Därmed uppnås en ökad effektivitet och hushållning med tillgängliga resurser, vilket

bidrar till ekonomisk tillväxt och en jämn fördelning av välfärden. Den Prop. 1989/90: 76 regionalpolitiska planeringen bildar också — tillsammans med den översiktliga fysiska planeringen och miljöplaneringen i länen — en viktig grund för trafik-, väg-, bostads- och miljöplaneringen m. m.

Alla län bör tillföras vissa resurser från anslaget för regionala utvecklingsinsatser för denna typ av allmänt utvecklingsfrämjande åtgärder. Samordningsansvaret för dessa insatser bör ligga hos länsstyrelserna. Den kraftigt ökade decentraliseringen av resurser och beslutsbefogenheter inom regionalpolitiken som jag i olika sammanhang föreslår skall ske till länsstyrelserna innebär också ökade krav på samordning, uppföljning m. m, Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om hur dessa krav skall uppfyllas.

Huvuduppgiften för regionalpolitiken är dock att åstadkomma regional balans och utjämning — såväl inom som mellan länen — vad jag kallar mellanregional utjämning.

Problemens karaktär och omfattning i olika regioner bör utgöra grunden för de geografiska prioriteringarna av de regionalpolitiska insatserna, t. ex. vid regeringens fördelning till länen av medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser, liksom vid avgränsning av stödområden m.m. Analyser av bakomliggande faktorer bör också ligga till grund för de geografiska prioriteringarna inom länen. Faktorer som låg syssclsättningsgrad, hög arbetslöshet, negativ befolknings- och sysselsättningsutveckling bör härvid tillmätas stor vikt. Hänsyn bör även tas till behoven av att förbättra utvecklingsförutsättningarna för företag genom att exempelvis åtgärda brister i samhällets infrastruktur. Vidare måste hänsyn tas till situationen inom större sammanhängande områden och till avstånd till större orter och deras arbetsmarknader. Även problemens varaktighet bör vägas in i bedömningarna.

Vissa typer av åtgärder bör förbehållas de delar av landet som har de största regionalpolitiska problemen. Även om jag förordar att ansvaret för genomförandet och den geografiska fördelningen av stödinsatserna i ökad utsträckning bör delegeras till statens industriverk och länsstyrelserna bör av regering och riksdag fastlagda stödområdesindelningar m. m. också i fortsättningen styra insatsernas omfattning och inriktning i skilda delar av landet. Dessa indelningar och till dem knutna regler om högsta stöd m. m. ger också en viss enhetlighet i behandlingen av likartade områden i skilda län.

Jag behandlar först stödområdesindelningen för det regionalpolitiska företagsstödet, dock utan att närmare gå in på vilka stöd och regler som bör gälla i de olika stödområdena. Den redovisningen sker i anslutning till behandlingen av de olika stödformerna (avsnitt 7).

Jag tar därefter upp den regionalpolitiska betydelsen av större orter i anslutning till stödområdet, s. k. stödjepunkter, områden där jag anser det berättigat att vidta särskilda infrastrukturåtgärder med regionalpolitiska medel, åtgärder som bör kunna vidtas i samband med större strukturförändringar, begreppen glesbygd. och landsbygd samt slutligen storstadsregionernas betydelse i regionalpolitiskt sammanhang.

Mitt förslag: För regionalpolitiskt företagsstöd och nedsatta socialavgifter skall den nuvarande inplaceringen av vissa kommuner och delar av kommuner i stödområdena A, B och C, ersättas av en inplacering av de kommuner och delar av kommuner som bedöms ha de långsiktigt svåraste regionalpolitiska problemen i två nya stödområden, benämnda 1 och 2, och vilkas omfattning framgår av det följande.

Kommittén: De delar av landet som under de senaste åren fungerat bäst i ekonomiskt hänseende har varit storstäderna, särskilt huvudstadsregionen, samt delar av sydvästra Sverige dvs. Västergötland, Halland samt delar av Småland och Skåne. Dessa delar av landet har en jämförelsevis modern näringslivsstruktur och den befolkningstäthet som kommittén anser vara en avgörande förklaringsfaktor för tillväxt. I dessa områden finns också utvecklade industriella nätverk mellan krävande köparföretag, t.ex. mellan bilindustrin och dess underleverantörer.

Minst fungerande i ekonomiskt hänscende är enligt kommittén Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Med Inlandet avser kommittén nuvarande stödområde A och B samt Kramfors kommun. De bakomliggande orsakerna skiljer sig åt mellan dessa områden. Förutsättningarna för att Inlandet skall bli en ekonomiskt väl fungerande region är sämre än för Bergslagen och Sydöstra Sverige. Bosättningsmönster, avstånd till marknader etc. är helt annorlunda i Inlandet jämfört med de regioner som utvecklats bäst under 1980-talet. I Bergslagen finns många av de komponenter som är viktiga för att få en långsiktigt mer positiv utveckling. Sydöstra Sverige sönderfaller i ekonomiskt hänseende i två grupper. Dels finns här landsbygdsdominerade områden, som har vissa problem gemensamma med Inlandet om än avstånd och gleshet inte är desamma, dels finns här områden som har en hel del gemensamt med Bergslagen. Det gäller i första hand Blekinge och vissa av brukssamhällena i Kalmar län.

Det är enligt kommittén svårt att ange vilka regioner som fungerar i socialt hänseende. Kommitténs uppfattning är dock, att det den kallar mellanstäder, som grupp betraktad, innehåller många av de kvaliteter som en socialt väl fungerande region bör ha. Det är lättare att ange problem. Befolkningssammansättningen i stora delar av Inlandet är ett sådant problem. Från social synpunkt är problemen särskilt svåra för kvinnorna i Inlandet. Arbetsmarknaden är begränsad och de ideal som präglar det lokala livet är manliga. De förändringar som behövs i dessa områden är därför inte bara fler arbetstillfällen utan också sådana som ökar kvinnornas möjligheter att delta i och påverka det lokala livet.

På ett sätt finns det enligt kommittén klara skillnader mellan regionerna i kulturellt avseende. Det gäller tillgänglighet till kultur i form av teater, konserter och andra evenemang där framförallt storstadsområdena, men även mellanstäderna, erbjuder invånarna väsentligt större valmöjligheter än andra typer av orter eller regioner. Det är betydligt svårare att belägga

skillnader vad gäller kulturens frigörande och identitetsskapande betydelse. Men just därför att kulturen har dessa egenskaper, blir den också

öppna än andra.

Från miljömässig synpunkt är Inlandet, enligt kommittén, den minst belastade regionen. Klimatet gör emellertid landsdelen mycket känslig för miljöstörningar, bl. a. därför att nedbrytningen av miljöfarliga ämnen går långsamt. Storstadsområdena, med sin koncentration av befolkning, konsumtion och produktion är i detta sammanhang de minst fungerande regionerna, tillsammans med de delar av västra och sydvästra Sverige som hårdast drabbas av miljöförstörande ämnen från andra länder. I Norrland är Sundsvalls-, Skellefteå- och Luleåregionerna mest utsatta beroende på punktutsläpp från näringslivet i dessa områden.

Sammanfattningsvis är det kommitténs uppfattning att tre landsdelar bör prioriteras när det gäller insatser som direkt och indirekt syftar till att förbättra arbetsmarknadsläget i landets olika delar. Dessa är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet har insatser som förbättrar situationen i Inlandet. Där får man också räkna med att insatser behövs under överskådlig tid.

Kommittén menar att dessa landsdelar skiljer sig från övriga riket när det gäller styrkan och varaktigheten i de hinder som föreligger för omställning och utveckling.

En förteckning över de kommuner eller delar av kommuner som kommittén avser med Inlandet, Bergslagen resp. Sydöstra Sverige finns i bilaga 2, avsnitt 1.3.

Remissinstanserna: Remissbilden är splittrad. Några kommuner, t. ex. Mönsterås, Karlskrona och Smedjebacken, instämmer i kommitténs förslag till nya prioriteringar. Många remissinstanser anser att den nuvarande stödområdesindelningen skall bibehållas men göras mindre statisk. SIND anser att en snävare avgränsning av stödområdena är önskvärd, men att kommitténs underlag inte medger detta. Gävle kommun anser att länsstyrelsen själv skall få bestämma inom vilka geografiska områden som stöd skall användas.

Flera kommuner i Norrbottens län, landstinget i Norrbottens län och länsstyrelsen i Västerbottens län anser det felaktigt att sammanföra Inlandet till ett begrepp och att en differentiering av stödnivåer behövs. Länsstyrelsen i Norrbottens län avvisar landsdelsbegreppet och föreslår att stödområde A och B blir ett område och att stödområde C bibehålls. Många remissinstanser i områden som får försämringar enligt kommitténs förslag, främst i stödområde C, hävdar att det finns tungt vägande skäl för att de får behålla sina nuvarande stödmöjligheter. Andra remissinstanser t. ex. AMS, Svenska kommunförbundet och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva ifrågasätter varför vissa områden som västra Värmland, Dalsland, Gotland m. fl. inte längre skall ingå i stödområdet. Norrlandsförbundet anser att Hälsingland framstår som ett bortglömt landskap. Flera instanser anser att även Orsa kommun skall ingå i stödområdet.

Skälen till mitt förslag: Den nu gällande stödområdesindelningen för det regionalpolitiska företagsstödet lades fast av riksdagen våren 1982. För stödet fastställdes tre permanenta stödområden, benämnda A, B och C, där stödområde A är högst prioriterat.

Stödområdenas nuvarande omfattning framgår av följande karta.

Nuvarande stödområdesindelning

Prop . 1989/90:76

Teckenförklaring i] Stödområde A = Stödområde B Stödområde C

Ytmässigt omfattar dessa permanenta stödområden ca 62 20 av Sverige Prop. 1989/90: 76 och ca 1396 av befolkningen bor här.

Riksdagen gav år 1982 även regeringen fullmakt att placera in kommuner eller delar av kommuner i tillfälligt stödområde, om allvarliga sysselsättningsproblem uppkommit till följd av exempelvis omfattande strukturrationaliseringar. Elva kommuner eller delar av kommuner är för närvarande inplacerade i tillfälligt stödområde. Jag återkommer senare (avsnitt 4.6) med förslag om hur denna möjlighet bör utformas i framtiden.

En redogörelse för utfallet av det regionalpolitiska företagsstödet fördelat på bl.a. län och stödområden kommer jag att lämna senare (avsnitt 7.2.1.1).

Stödområdesindelningen för företagsstödet har också kommit att utnyttjas som geografisk fördelningsnyckel för andra åtgärder av regionalpolitisk betydelse.

Det är enligt min mening viktigt att stödområdesindelningen inte ändras för ofta. Den bör ligga fast över en längre tid, bl.a. för att underlätta planeringen för företag och myndigheter. Den genomgång av den regionala problembilden som gjorts av den regionalpolitiska kommittén och mina egna bedömningar, dels av problemens svårighetsgrad i olika områden, dels av hur de framtida regionalpolitiska insatserna bör fördelas mellan olika typer av åtgärder, har emellertid övertygat mig om att det nu är lämpligt att göra vissa förändringar.

Kommittén anger tre landsdelar där behoven av omställning och utveckling är särskilt stora: Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet ger kommittén åtgärder som förbättrar situationen i Inlandet. Här får man enligt kommittén också räkna med att insatser behövs under överskådlig tid.

Jag har tidigare framhållit att en förskjutning av de regionalpolitiska insatserna bör ske från direkt företagsstöd till åtgärder för att förbättra infrastrukturen i de prioriterade regionerna. Jag kommer därför senare bl.a. att föreslå att de maximala procentsatserna för bidrag i samband med investeringar i byggnader och maskiner sänks. Eftersom det då inte blir så stor skillnad i stöd mellan olika stödområden föreslår jag att antalet stödområden fortsättningsvis begränsas till två, förslagsvis benämnda I och 2, med det högsta stödet i stödområde 1.

Som en följd av denna förskjutning bör också det regionalpolitiska företagsstödet koncentreras till de områden som har de långsiktigt svåraste problemen.

Till grund för mina förslag till förändringar av stödområdena ligger också såväl kvantitativa som kvalitativa bedömningar av de regionala problemens svårighetsgrad i olika områden. De kvantitativa faktorerna är främst arbetslöshetsnivå. sysselsättningsgrader för såväl kvinnor som män, samt befolknings- och sysselsättningsutveckling under senare år. Kvalitativa bedömningsfaktorer är exempelvis avstånd till marknader, klimatförhållanden, gleshet i bebyggelsen och de lokala arbetsmarknadernas utseeende. Jag har också strävat efter sammanhängande stödområden och att undvika skarpa gränser mellan olika områden.

Mot bakgrund härav delar jag kommitténs bedömning att de långsiktigt 29

kallar Inlandet. Jag föreslår därför att det regionalpolitiska företagsstödet fortsättningsvis i första hand koncentreras till detta område. Jag gör dock inte i alla avseenden samma bedömning som kommittén av vilka områden som bör ingå. De områden som har de svåraste problemen bör inplaceras i stödområde 1 och övriga i stödområde 2.

Jag delar också kommitténs bedömning att vissa områden i främst Norrlands kustland, Värmland, Dalsland och Gotland, som nu ingår i stödområde C, har sådana utvecklingsförutsättningar att det, mot bakgrund av vad jag nyss har anfört, inte är befogat att de inplaceras i stödområde. Jag avser dock att fortsätta det intensiva arbete som regeringen och statens industriverk bedriver inom ramen för lokaliseringssamrådet inom den privata tjänste- och servicesektorn, och är i det sammanhanget beredd att även fortsättningsvis lämna regionalpolitiskt stöd till exempelvis utlokaliseringar från Stockholmsregionen till orter i nära anslutning till stödområdet i den mån dessa orter utgör de enda realistiska lokaliseringsalternativen till storstadsregionen. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 4.3.

I samband med mer omfattande strukturförändringar bör regeringen ha möjlighet att inplacera en kommun i tillfälligt stödområde. Jag återkommer till detta (avsnitt 4.5).

Några kommuner utanför stödområdena bedömer jag också för närvarande ha sådana strukturomvandlingsproblem att jag är beredd föreslå regeringen att de inplaceras i tillfälligt stödområde. Hur denna möjlighet närmare skall utformas återkommer jag till i avsnitt 4.5.

Regeringen bör dessutom även fortsättningsvis ha möjlighet att i undantagsfall bevilja regionalpolitiskt företagsstöd utanför stödområdena. Det kan exempelvis gälla om avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit till följd av industrinedläggning eller av liknande orsak.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om de särskilda regionalpolitiska insatser som regeringen gjort i dessa områden under senare år. Exempelvis i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län. Flera av dessa är långsiktiga och genomförandet kommer att sträcka sig flera år framöver. Jag kommer också senare (avsnitt 12) att föreslå att särskilda regionalpolitiska åtgärder skall vidtas i Jämtlands län.

Vad gäller Gotlands län så visar ingen av de kvantitativa bedömningsfaktorer jag nyss nämnt att utvecklingen är ogynnsam. På uppdrag av regeringen har vidare SIND i en rapport, ”Avstamp Gotland”, föreslagit åtgärder för att utveckla det gotländska näringslivet. Vissa av dessa förslag har redan genomförts och andra bereds inom regeringskansliet.

"Bergslagen har sedan år 1984 berörts av två särskilda utvecklingsprogram, som beslutats av riksdagen och regeringen. Det andra startade år 1986 och avslutas i och med detta budgetårs utgång. Dessa insatser har samordnats av en särskild Bergslagsdelegation. Jag bedömer att delegationens arbete har varit mycket framgångsrikt. Det har lagt en bra grund för ett utvecklingsarbete, som bör fortsätta genom ordinarie organ såsom länsstyrelserna, andra länsorgan och berörda kommuner.

Enligt min bedömning finns det emellertid även i Bergslagen områden som har problem av en karaktär och storleksordning som kräver långsikti- 30

ga regionalpolitiska åtgärder. Min slutsats härav är att även dessa områden bör ingå i det permanenta stödområdet, men med lägre stödnivåer än de områden som har de svåraste problemen. Detsamma gäller nordvästra Värmland. Dessa områden bör således inplaceras i stödområde 2. Andra kommuner i Bergslagen, som för närvarande berörs av kraftiga strukturomvandlingar, kommer jag senare föreslå regeringen att inplacera i tillfälligt stödområde.

Vad beträffar Sydöstra Sverige så bedömer jag inte att problemen är av sådan karaktär och svårighetsgrad att det, bl.a. mot bakgrund av den koncentration av det direkta företagsstödet som jag har förordat, är motiverat att inplacera några delar härav i det permanenta stödområdet.

I denna del av landet finns inte de utvecklingshinder för företagen som enligt min mening motiverar mitt förslag till inplacering av områden i norra Sveriges inland, Bergslagen och nordvästra Värmland i stödområde. Långa avstånd till leverantörer, kunder och kvalificerad företagsservice, ett klimat som försvårar och fördyrar verksamheten samt brister i samhällets infrastruktur i form av kommunikationer, utbildning etc. bidrar till att företagsamheten i sistnämnda områden försvåras på ett särskilt sätt. Även om det finns vissa orter med strukturomvandlingsproblem så är förutsättningarna i dessa avseenden avsevärt bättre i Sydöstra Sverige. Dessutom ingår dessa kommuner nästan undantagslöst i större gemensamma arbetsmarknader inom vilka sysselsättningsmöjligheter kan erbjudas.

När det gäller Sydöstra Sverige vill jag också erinra om de omfattande åtgärder, som regeringen under senare år vidtagit för att såväl på kort som på lång sikt stödja utvecklingen i Blekinge län på grund av de strukturförändringar som äger rum där. Så sent som den 26 januari detta år har regeringen förelagt riksdagen förslag till ytterligare åtgärder i länet (prop. 1989/90:66). I denna proposition finns en närmare redogörelse för de åtgärder som tidigare vidtagits.

Även i delar av Kalmar län har företag exempelvis medgivits att ta i anspråk investeringsfonder och regeringen har gjort punktinsatser med regionalpolitiskt stöd.

Jag kommer senare (avsnitt 16) att föreslå att det anslag som länsstyrelserna disponerar för regionala utvecklingsinsatser skall höjas. Min avsikt är att därefter föreslå regeringen att även län som ligger utanför stödområdet skall få ökade medel från detta anslag jämfört med innevarande budgetår.

Slutligen vill jag erinra om möjligheterna för regeringen, som jag nyss nämnt, att även fortsättningsvis i särskilt angelägna fall lämna regionalpolitiskt stöd även utanför stödområdet eller om stora strukturomvandlingsproblem skulle uppstå tillfälligt inplacera orter i stödområde.

Vid min bedömning av de olika stödområdenas omfattning har jag, som jag tidigare nämnt, även strävat efter att i möjligaste mån undvika skarpa gränser mellan olika områden. Erfarenheten visar att det ofta upplevs som orättvist. Mitt förslag innebär därför att ytterligare ett par kommuner än för närvarande kommer att delas vad avser stödområdestillhörighet.

Jag föreslår därför att följande kommuner eller delar av kommuner fortsättningsvis inplaceras i stödområde I resp. stödområde 2. Inom pa- 31 rantes anges nuvarande stödområdestillhörighet. Stödområde I motsvarar

i prioritet nuvarande stödområde A och stödområde 2 motsvarar nuvarande — Prop. 1989/90:76

B.

Stödområde 1

Län, kommun (och församling)

Norrbottens län Arjeplog (A) Arvidsjaur (B) Gällivare (A) Haparanda (A) Jokkmokk (A) Kalix (A) Kiruna (A) Pajala (A)

Överkalix (A) Övertorneå (A)

Västerbottens län Dorotea (A) Malå (B) Sorsele (A) Storuman (A) Vilhelmina (A)

Åsele (A)

Jämtlands län Berg (A) Härjedalen (B) Krokom, del av (Hotagen, Laxsjö, Föllinge, Offerdal och Alsen) (A) Ragunda (4) Strömsund (A)

Stödområde 2

Län, kommun (och församling)

Norrbottens län Baden, del av (Edefors och Gunnarsbyn) (C) Pitcå, del av (Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt) (C)

Älvsbyn (B)

Västerbottens län Bjurholm (B) Lycksele (B) Norsjö (B) Skellefteå, del av (Fällfors, Jörn och Kalvträsk) (B) Vindeln (B) 32

Jämtlands län Prop. 1989/90: 76

Bräcke (B)

Åre (B)

Västernorrlands län

Sollefteå (B)

Sundsvall, del av (Holm och Liden) (C) Ånge (B)

Örnsköldsvik, del av (Anundsjö, Björna, Skorped och Trehörningsjö) (B)

Gävleborgs län Hofors (C)

Ljusdal (B)

Kopparbergs län Avesta (C)

Ludvika (C) Malung (B) Mora, del av (Venjan och Våmhus) (B)'

Orsa (C) Smedjebacken (C) Vansbro (B)

Älvdalen (B)

Västmanlands län

Fagersta (C) Norberg (C) Skinnskatteberg (C)

Örebro län

Hällefors (C) Ljusnarsberg (C)

Värmlands län Arvika (C) Eda (C)

Filipstad (C)

Hagfors (C)

Munkfors (C)

Torsby (B) ! Våmhus församling tillhör för närvarande inte något stödområde

3 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

KARTA över de nya stödområdena

Teckenförklaring

Stödområde 1

Stödområde 2

De nya stödområdena omfattar ca 5820 av Sveriges yta och ca 790 av befolkningen. Följande kommuner eller delar av kommuner, som nu ingår i stödområde C, föreslås inte längre inplaceras i permanent stödområde: Boden (centrala). Luleå, Piteå (centrala), Nordmaling, Robertsfors, Skellefteå (centrala), Vännäs, Krokom (centrala), Östersund, Kramfors, Örnsköldsvik (centrala), Hudiksvall (Bjuråker), Nordanstig, Söderhamn, Lindesberg (Guldsmedshyttan och Ramsberg), Storfors, Sunne, Säffle, Årjäng, Bengtsfors, Dals Ed, Åmål och Gotland. Några av dessa områden avser jag dock senare föreslå att regeringen skall inplacera i tillfälligt stödområde på grund av stora strukturomvandlingsproblem. Dessutom bör några kunna fungera som stödjepunkter med de regionalpolitiska funktioner jag närmare beskriver i avsnitt 4.3.

4.3¶Stödjepunkter för vissa regionala utvecklingsinsatser

Min bedömning: Utlokalisering av privata tjänsteföretag och statlig verksamhet bör i vissa fall kunna ske med statligt stöd till stödjepunkter i anslutning till stödområdet. Även vissa infrastrukturåtgärder bör kunna göras i sådana orter.

Kommittén: Kommittén anser att en förstärkning av vissa mellanstäder är nödvändig för att stärka de prioriterade landsdelarna och för att möjliggöra en avlänkning av tillväxt från storstadsområdena. En mellanstad definieras av kommittén som en viktig knutpunkt för export- och importverksamhet i en större region. De är vidare ofta knutpunkter i det nationella transportsystemet och kan vara en kvalificerad beslutsnivå för offentlig förvaltning.

Vissa av de utpekade mellanstäderna prioriterar kommittén för särskilda infrastrukturinsatser och sysselsättningsskapande åtgärder.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av ett fåtal remissinstanser bl. a. länsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs län, Karlskrona och Västerås kommuner.

Vissa remissinstanser lämnar även ytterligare förslag på prioriterade mellanstäder, t. ex. Eskilstuna, Visby, Kiruna m. fl. Även andra orter kan vara alternativ till storstäderna, t. ex. Mora, industricentraorterna m. fl.

Huvudparten av remissinstanserna avstyrker förslaget t.ex. SIND och delegationen för glesbygdsfrågor. Flera är tveksamma till den betydelse som mellanstäderna ges i betänkandet t.ex. ERU, flera länsstyrelser och kommuner. Många befarar att de kommer att fungera som magneter i stället för motorer för regional utveckling. Många kommuner kommer enligt vissa remissinstanser att få långt till sin mellanstad och möjligheten att få någon positiv effekt minskar när avståndet ökar.

Storstadsutredningen ifrågasätter om analysen är tillräcklig både vad gäller effekterna på mellanstäderna och Stockholmsregionen. Resultatet kan bli att omvandlingen av näringslivet i Stockholmsregionen påskyndas. Länsstyrelsen i Stockholms län ser det som en viktig uppgift att arbeta för 35

att verksamheter som inte nödvändigtvis behöver ligga i Stockholm kommer andra delar av landet till godo. AMS påpekar att det inte finns någon konkret plan för hur arbetet gentemot mellanstäderna skall bedrivas.

Skälen för min bedömning: Kommittén pekar ut ett antal mellanstäder för vissa typer av regionala utvecklingsinsatser. Flera av dessa mellanstäder har enligt min mening en egen växtkraft som gör att några permanenta möjligheter till regionalpolitiska åtgärder riktade direkt till företagen i sådana städer inte är motiverade. Det gäller här t.ex. vissa universitetsoch högskoleorter och sådana orter som redan har en väl differentierad arbetsmarknad med stort inslag av offentlig verksamhet.

Ett väsentligt mål i regionalpolitiken är att åstadkomma en mellanregional utjämning. I vissa fall blir det med ett sådant mål nödvändigt med vissa typer av regionalpolitiska åtgärder — t. ex. infrastrukturåtgärder och stöd till privata tjänsteföretag — även utanför stödområdena. Riksdagen har tidigare (prop. 1984/85:115, AU 13, rskr. 354) uttalat sig för att t. ex. stöd till privata tjänsteföretag skall kunna lämnas i stödjepunkter i anslutning till stödområdena. Jag förordar att vissa insatser som är motiverade för att åstadkomma regional utveckling och utjämning även fortsättningsvis bör kunna göras i s.k. stödjepunkter i anslutning till stödområdena. Några s. k. mellanstäder bör enligt min mening inte pekas ut.

Åtgärder i stödjepunkter bör enligt min mening utgå från följande två förutsättningar. För det första anser jag att det finns etableringar eller infrastrukturfunktioner som bara kan lokaliseras till eller fungera i ett fåtal större orter. Som exempel vill jag nämna högskolor och regionala flygplatser.

För det andra menar jag att det i vissa fall bara är större orter som kan vara realistiska alternativ i valet mellan Stockholmsregionen och något annat lokaliseringsalternativ.

Den typ av insatser jag främst anser vara aktuella är decentralisering och eventuella omlokaliseringar av statlig verksamhet från Stockholm och etableringar av privat tjänste- och serviceproduktion som annars skulle fortsätta sin verksamhet i Stockholmsregionen. Vidare är det nödvändigt att fortsatta satsningar på högskolan i första hand sker i orter med högskoleenheter, vilket ofta är liktydigt med s.k. stödjepunkter. Initiativen till att genomföra denna typ av insatser måste regeringen och berörda myndigheter ta. Jag anser inte att det finns skäl att på förhand peka ut de orter som kan betecknas som stödjepunkter. I huvudsak är det länscentra och vissa andra orter i eller i anslutning till stödområdet.

Jag vill samtidigt framhålla betydelsen av att de eventuella insatser som kan komma att göras på nämnda sätt också i möjligaste mån kommer områden och kommuner utanför själva stödjepunkten tillgodo. Det kan röra sig om att underlätta möjligheterna att anlita tjänsteföretag, att få till stånd spridning av utbildning och kompetens från högskolan etc. Detta förutsätter att initiativ tas och att aktiva insatser görs bl. a. på länsnivå för att bygga upp nätverk etc. mellan högskolan och t. ex. företag, samhällsorgan m.m. Länsstyrelsernas projektmedel bör kunna användas för dessa ändamål.

Det är också angeläget att det inom länen kan ske en inomregional 36

utjämning. De insatser som gjorts för att utveckla s.k. lokalkontor — kontor där olika servicefunktioner samordnas — är exempel på initiativ som bör drivas vidare. Civildepartementet har initierat ett utvecklingsarbete kring detta. Även i detta avseende har länsstyrelserna en viktig roll. De medel som styrelserna disponerar för regional projektverksamhet bör i vissa fall kunna användas också för att initiera sådana insatser.

4.4¶Områden för särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder

Mitt förslag: Särskilda infrastrukturåtgärder skall genomföras i prioriterade orter och regioner, i första hand i stödområde I.

Kommittén: Kommittén föreslår att ett anslag för Ersättning till vattenkraftsregioner inrättas. 300 milj. kr. bör enligt kommittén inledningsvis årligen under tio år tillföras en särskild Inlandsstyrelse för regionala utvecklingsinsatser i inlandet. 50 milj. kr. föreslås tillföras länsstyrelserna i södra Sverige för landsbygdsutveckling.

Remissinstanserna: Många remissinstanser instämmer i kommitténs bedömning att särskilda infrastrukturinsatser bör göras i bl.a. inlandet. Så gott som alla avstyrker dock förslaget om en inlandsstyrelse.

Skälen för mitt förslag: Behoven av regionalpolitiska åtgärder är som jag tidigare (avsnitt 4.2) framhållit särskilt stora i norra Sveriges inland. I likhet med kommittén anser jag att särskilda regionalpolitiska medel bör disponeras för infrastrukturåtgärder. Jag föreslår därför att berörda länsstyrelser (länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län) skall få disponera särskilda medel för infrastrukturinsatser i stödområde 1.

Vissa typer av infrastrukturinsatser måste genomföras för större regioner än stödområde 1 och beslutas på central nivå. Regeringen bör därför disponera medel för att genom egna beslut, eller genom medverkan av myndigheter, genomföra kompletterande åtgärder i stödområde I och 2 samt i stödjepunkter i anslutning till stödområdena.

Jag återkommer (avsnitt 9) med förslag om infrastrukturåtgärdernas inriktning, beslutsnivåer m. m. och till medelsfrågan (avsnitt 15).

Som jag tidigare (avsnitt 4.1) framhållit bör vidare i alla delar av landet, även i de som inte tillhör någon av de särskilt prioriterade regionerna, ett aktivt regionalt utvecklingsarbete kunna bedrivas med inriktning mot bl. a. infrastrukturfrågor.

Mitt förslag: Vid mycket omfattande strukturförändringar skall nyetablering och expansion inom näringslivet kunna underlättas, dels genom att kommuner eller delar av kommuner tillfälligt skall kunna placeras in i stödområde, dels genom att den maximala andelen lokaliseringsbidrag i kommuner eller delar av kommuner, som redan tillhör stödområde 2, tillfälligt skall kunna höjas.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har bl.a. belyst olika regioners sårbarhet för strukturomvandling. Regeringen bör ha beredskap för att hantera snabbt uppträdande regionala problem.

Remissinstanserna: Några få remissinstanser tar särskilt upp frågor av betydelse i strukturomvandlingssammanhang. AMS framhåller exempelvis betydelsen av att robusta arbetsmarknader skapas. Andra remissinstanser, t. ex. Ljusnarsbergs kommun, framhåller att satsningar på t. ex. utbildning måste göras när strukturförändringar sker.

Skälen för mitt förslag: Genom riksdagens beslut om regionalpolitiken våren 1982 fick regeringen möjlighet att förklara orter eller regioner, som drabbas av regionalpolitiska problem i samband med strukturförändringar, för tillfälliga stödområden. För närvarande är elva kommuner eller delar av kommuner inplacerade i tillfälliga stödområden.

För att upprätthålla näringslivets konkurrenskraft måste, som jag tidigare (avsnitt 3) framhållit, strukturförändringar underlättas. Olönsamma verksamheter måste kunna läggas ned eller förnyas för att resurser skall kunna föras över till sektorer med bättre utvecklingsmöjligheter för framtiden och därigenom ge förutsättningar för en gynnsam ekonomisk tillväxt.

Strukturförändringar som berör industriföretag bör normalt hanteras inom ramen för ordinarie statliga medel. I dessa finns och bör finnas en stor flexibilitet för att hantera sådana situationer. Regeringen bör således även fortsättningsvis ha möjlighet att i undantagsfall bevilja regionalpolitiskt företagsstöd utanför stödområdena.

I situationer där det handlar om mycket omfattande strukturförändringar och om att snabbt kunna åstadkomma effekter bör regeringen dessutom liksom hittills ha möjlighet att för en begränsad tid placera in kommuner eller delar av kommuner i stödområde. Jag föreslår därutöver att regeringen ges möjlighet att höja den maximala andelen lokaliseringsbidrag i kommuner eller delar av kommuner som redan tillhör stödområde 2 om en mycket omfattande strukturförändring skulle inträffa. Jag tar upp denna fråga mer i detalj senare (avsnitt 7.2).

Jag återkommer senare (avsnitt 7.2.1.2) närmare till bl.a. frågan om storleken på lokaliseringsbidrag.

Mitt förslag: Med glesbygd skall avses stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning och service samt skärgårdar och liknande områden. Med utgångspunkt härifrån skall länsstyrelsen avgränsa de områden i länet där glesbygdsstöd skall kunna lämnas.

Länsstyrelsen bör även bedöma behovet av att avgränsa landsbygdsområden där andra regionalpolitiska utvecklingsinsatser bör kunna genomföras.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén tar upp skillnader mellan glesbygds- och landsbygdsområden men lämnar inga förslag.

Remissinstanserna: LRF och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva menar att landsbygden som helhet bör prioriteras. Folkrörelserådet anser att begreppet landsbygd huvudsakligen ska omfatta områden utanför tätorter. Mindre tätorter och byar bör ingå. Även begreppen glesbygd och skärgård behövs för att markera särskilda insatsbehov.

Skälen för mitt förslag: Jag kommer senare (avsnitt 10) att redovisa förslag om utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd. Som underlag härför är det viktigt att klara ut vilka geografiska områden det gäller samt olikheterna såväl mellan glesbygdsområden och landsbygdsområden som inom dessa områden.

Glesbygd och landsbygd är inte, som de ibland felaktigt framställs, några synonyma begrepp. De glesbygdsområden, som är föremål för särskilda insatser från statens sida, finns angivna i relativt generella termer i förordning (1985:619) om glesbygdsstöd. Där sägs att med glesbygd avses stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar och liknande områden.

Det bör även fortsättningsvis ankomma på respektive länsstyrelse att utifrån dessa riktlinjer avgöra vilka områden i länet som är att betrakta som glesbygd, och därmed också var glesbygdsstöd kan lämnas. Glesbygd enligt denna definition omfattar främst Norrlands inland, deltar av Norrlands kustland samt delar av Kopparbergs, Värmlands och Älvsborgs län. Sådana områden finns även i viss omfattning i övriga Sverige t.ex. i skärgårdarna och i Småland. Sammantaget bor i dessa glesbygdsområden ca 550.000 personer.

Begreppet landsbygd har under senare år, inte minst genom den under åren 1988 och 1989 bedrivna landsbygdskampanjen, blivit ett allt vanligare begrepp, som ibland felaktigt används som synonym till glesbygd. Någon vedertagen definition av vad som är landsbygd finns inte. Ofta avses områden i största allmänhet utanför större tätorter, vilket innebär att Sveriges yta till stor del blir att betrakta som landsbygd. En definition som använts av Europarådet är att avgränsa landsbygdsområden så att tätorter med upp till 3000 invånare inkluderas. Enligt den regionalpolitiska kommittén innebär för Sveriges del en sådan definition att ca I,6 miljoner människor bor på landsbygden. Jämfört med den ovan nämnda glesbygden 39

bor alltså omkring en miljon människor på landsbygden, men utanför det område som prioriterats av statsmakterna för särskilda glesbygdsinsatser.

Regionalpolitiska kommittén gör ingen analys av eventuella skillnader i utvecklingen mellan glesbygds- och landsbygdsområden. Eftersom det saknas en vedertagen definition av vad som är landsbygd finns ingen statistik över utvecklingen i sådana områden. Det är dock ett känt faktum att befolkningsutvecklingen i den tätortsnära landsbygden varit betydligt mera gynnsam än i den utpräglade glesbygden. Mot denna bakgrund anser jag att det även fortsättningsvis måste göras en klar åtskillnad mellan insatser i glesbygd och åtgärder för övrig landsbygd. Det är enligt min mening uppenbart att behoven är mycket olika mellan tätortsnära landsbygdsområden med pendlingsmöjligheter och den verkliga glesbygden. Dessa skillnader gör att det måste ankomma på länsstyrelsen att närmare precisera insatserna i olika delar av länet utifrån de lokala förutsättningarna.

Glesbygdsdelegationen anser att regeringen bör ge länsstyrelserna i uppdrag att upprätta landsbygdsprogram i samarbete med kommunerna och länsorgancen. Jag kan först konstatera att flera länsstyrelser och kommuner redan upprättat sådana program. Enligt min mening bör det, som underlag för länsstyrelsernas prioritering av glesbygds- och landsbygdsinsatser, finnas någon form av program eller liknande. Insatserna, både vad gäller volym och omfattning, kommer att skilja sig åt mellan länen. Eftersom det är länsstyrelserna som har ansvar för genomförandet, bör det därför enligt min mening ankomma på respektive länsstyrelse att själv bedöma, såväl om en särskild avgränsning av landsbygdsområden behöver göras, som hur ett landsbygdsprogram bör utformas. Mot bakgrund härav anser jag inte att något särskilt uppdrag från regeringen behövs. Jag förutsätter således att varje länsstyrelse ändå, i samarbete med bl.a. kommuner och länsorgan, utarbetar ett program i lämplig form som underlag för sina beslut om landsbygdsinsatser.

Eftersom resurserna är begränsade måste den utpräglade glesbygden prioriteras, och jag förutsätter att länsstyrelserna i sina tillämpningsanvisningar för glesbygdsstödet beaktar innebörden av stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service. Det viktigaste motivet för stödet till företag i glesbygd är, enligt min mening, att utveckla småföretagsamheten i den utpräglade glesbygden. Skulle sådant stöd lämnas även till företag i centralorten eller i tätortsnära landsbygd skulle glesbygdsföretagens konkurrensförmåga gentemot dem kraftigt försämras. Jag återkommer (avsnitt 10) till de insatser som jag anser bör förbehållas glesbygden och vilka insatser som bör vara möjliga att genomföra i övrig landsbygd.

När frågan om insatser övervägs bör för övrigt observeras att glesbygdsområdena skiljer sig åt mellan olika regioner både vad gäller befolkningsutveckling och annan utveckling, och att detta i ännu högre grad gäller landsbygdsområdena i stort. Bakom en genomsnittligt negativ befolkningsutveckling för en glesbygdsregion kan dölja sig bygder eller byar med goda utvecklingsmöjligheter och en stark livskraft. Där kan människorna ha slutit sig samman för att åstadkomma kreativa lösningar på byns 40

utvecklingsproblem och en spirande företagsamhet kan skönjas. Samtidigt — Prop. 1989/90:76 som de grundläggande problemen kvarstår i många glesbygdsområden, vilka kan avläsas i bl.a. vikande befolkningsunderlag i de nordligaste länens inland, får detta inte skymma det faktum att utvecklingen i en del andra områden börjat vända i positiv riktning.

4.7¶Storstädernas betydelse för den regionala utvecklingen

Min bedömning: För att medverka till en balanserad befolkningsoch sysselsättningsutveckling i landet är det av stor regionalpolitisk betydelse att en del av näringslivstillväxten i Stockholmsregionen kan avlänkas till i första hand de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén noterar att Stockholmsre-

gionen haft en särskilt hög ekonomisk aktivitet som påverkat både arbetsmarknad och investeringar med bl. a. brist på arbetskraft som följd.

Regionen har också börjat känna av trängseleffekter på grund av för stor bilism och/eller för dåligt utbyggd infrastruktur. Bostadsbyggandet har under flera år varit mycket lågt med bostadsbrist som följd, medan kontorslokaler och liknande har byggts. Överhettningen på byggarbetsmarknaden har enligt kommittén medfört en kraftig kostnadsutveckling som varit inflationsdrivande för hela landet. Kommittén pekar vidare bl. a. på lokala miljöproblem och att den kommunala ekonomin är ansträngd.

Kommittén anser därför att en geografiskt mer balanserad tillväxt är synnerligen viktig för landet som helhet.

För att få företag i Stockholmsregionen intresserade av att etablera sig i stödområdena krävs information om de möjligheter och praktiska frågor som berör företagen. Kommittén anser att regeringen skall ha ett direkt ansvar för att bl. a. informera och stödja stora koncernföretag som banker, konsultföretag, byggkoncerner etc. med huvudkontor i Stockholm. |

Kommittén föreslår att en affärskontaktsförmedling för kontakter mel- Jan näringslivet i stödområdet och Stockholmsmarknaden bör etableras i samverkan med representanter från bl.a. det privata näringslivet. Regionalpolitiska medel bör enligt kommittén kunna utgå till projekt som via detta organ vänder sig till sådana Stockholmsföretag som har kapacitetsproblem eller står inför en expansion i syfte att etablera kontakter för samarbete.

Kommittén tar också upp frågor om omlokalisering av statliga myndigheter. Statskontoret har för kommitténs räkning gjort en utvärdering av resultatet av de omlokaliseringar som statsmakterna beslutade om åren 1971 och 1973. Denna visar att omlokalisering av statlig verksamhet är ett verkningsfullt regionalpolitiskt medel för att förbättra den regionala balansen. Kommittén föreslår att omlokaliseringar av statlig verksamhet även i framtiden bör utnyttjas som ett regionalpolitiskt medel. Innan beslut om omlokalisering tas anser kommittén att myndighetens möjligheter att decentralisera beslutsfattandet först bör prövas. 41

Slutligen behandlar kommittén frågor om reglering och lägesavgift för att begränsa tillväxten i Stockholmsregionen. Eftersom riksdagen nyligen har fattat beslut om tillfälligt höjd fastighetsskatt lägger kommittén inte fram något förslag, men förutsätter att regeringen utvärderar effekterna av vidtagna åtgärder.

Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser tar upp storstadstadsfrågor. Stockholms kommun anser att Stockholms roll som sysselsättningsmotor är viktig för Sverige och nödvändig för landets internationella konkurrenskraft. De regionalpolitiska satsningarna får alltså inte genomföras på bekostnad av nödvändiga insatser i storstäderna. Mot bakgrund av Stockholms ekonomiska situation, de speciella storstadsproblemen, stora behov av investeringar i infrastrukturen etc. påpekas behovet att finna former där näringslivet får vara med och betala för de kommunala verksamheterna som i många fall är en direkt förutsättning för ett fungerande näringsliv.

Göteborgs kommun anser att kommittén gör ett fel när den sammanför Stockholm, Göteborg och Malmö i begreppet storstadsregionerna. Kommunen anser att uppdelningen skall göras mellan Stockholm resp. Göteborg-Malmö. Göteborg och Västsverige är i vid bemärkelse landets industriella centrum. Beroendet av bilindustrin och exportsektorn gör att man enligt kommunen kan befara att internationella konjunkturvariationer får snabbare genomslag i Göteborg och Västsverige.

Göteborgs- och Malmöregionen kan enligt Malmö kommun komma att reduceras till befolkningsmässigt stora regionala servicecentra. Industrin i Malmö domineras fortfarande av mogna branscher med begränsade tillväxtmöjligheter. Kommunen framhåller att Stockholm fått en alltmer dominerande nationell roll och att varken Göteborg eller Malmö har den näringsmässiga bredd som krävs för att konkurrera med Stockholm.

Storstadsutredningen ifrågasätter om kommitténs analys är tillräcklig både vad gäller effekterna på mellanstäderna och Stockholmsregionen. Resultatet kan enligt Storstadsutredningen bli att omvandlingen av näringslivet i Stockholmsregionen påskyndas. Länsstyrelsen i Stockholms län ser det som en viktig uppgift att arbeta för att verksamheter som inte nödvändigtvis behöver ligga i Stockholm kommer andra delar av landet till godo.

Skälen för min bedömning: Storstadsregionerna — Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna — har sedan 1950 ökat sin folkmängd med nära 1 milj. invånare eller 50 procent. Den sammanlagda befolkningen i dessa uppgår nu till 2,8 miljoner invånare.

Dessa tre områden har emellertid enligt en studie (SOU 1989:12), som expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) gjort, utvecklats på ett olikartat sätt. Stockholm har således utvecklats till en central knutpunkt i nationella och internationella nätverk. I huvudstaden finns en stor offentlig förvaltning och nya teknologiska strömningar tar ofta vägen via Stockholm. Här finns också en omfattande partihandel. Göteborg är ett viktigt industriellt centrum och exportcentrum medan Malmö i ett nationellt sammanhang har ett relativt perifert läge och har med en svag industriell utveckling alltmer utvecklats till ett servicecentrum för landets södra delar. 42

delse. Andelen sysselsatta 1 dessa näringar uppgår till nära tre fjärdedelar av den totala sysselsättningen.

Sammanfattningsvis kan utifrån ERU-studien konstateras att det som i första hand bidragit till att storstadsregionerna haft en bättre tillväxt än riksgenomsnittet är att där finns stora regionala marknader, bra trafikförbindelser — främst med flyg — och god tillgång på arbetskraft med högre teknisk och ekonomisk utbildning.

Stockholmsregionen är den av storstadsregionerna som bör ha bäst förutsättningar att utöva en internationell dragningskraft, som är av mycket stor betydelse för Sverige som helhet. Därför finns det anledning att värna om att Stockholmsregionen är en väl fungerande huvudstadsregion. Det betyder att flaskhalsarna som nu finns i olika delar av infrastrukturen måste åtgärdas, köproblem vad gäller bostäder, vård etc. måste tas bort och miljöfrågor angripas. Jag vill konstatera att många brister i infrastrukturen som nu finns i Stockholm och dess omgivningar inte bara är negativa för Stockholmsregionen och de som bor och verkar där, utan utgör en hämsko för utvecklingen i landet i sin helhet. Den av regeringen tillsatta storstadsutredningen (SB 1988:01) har att utarbeta förslag till åtgärder för att förbättra livsmiljön i storstadsregionerna. Regeringen kommer senare att ta ställning till dessa förslag.

Eftersom det således finns ett nära samband mellan utvecklingen i särskilt Stockholmsregionen och målen om att åstadkomma en balanserad utveckling i hela landet, skall jag ta upp några frågor och förslag som den regionalpolitiska kommittén behandlat och som berör storstadsregionerna.

Det finns ett självklart intresse av att få landet som helhet att använda alla resurser i' form av arbetskraft, service, infrastruktur etc. som delvis finns outnyttjade i främst de av mig prioriterade regionerna. Det är ett starkt nationellt intresse att på det sättet stimulera den ekonomiska tillväxten. Det är också ett nationellt intresse att dämpa en alltför snabb tillväxt i Stockholmsregionen för att därmed begränsa inflätionen, minska bostadsproblemen, trafikbelastningen osv. Av betydelse är därvid att begränsa sysselsättningstillväxten. De systematiska kontakter som regeringen haft med större privata tjänsteföretag (banker, försäkringsföretag, konsultföretag m.m.) för att förmå dessa att etablera verksamhet i regionalpolitiskt prioriterade områden istället för att expandera i Stockholmsregionen har varit framgångsrika. När företagen blivit informerade om de förutsättningar .som många orter i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna kan erbjuda — utbildad arbetskraft, lägre kostnader, bra kommunikationsmöjligheter etc. — har de i vissa fall valt att etablera sig eller expandera sin verksamhet utanför Stockholmsregionen. Under det senaste året har beslut om regionalpolitiskt stöd till tjänsteföretag fattats som betyder att över 1 100 nya arbetstillfällen skapas i prioriterade regioner. Statens industriverks aktiva kontaktverksamhet med privata tjänsteföretag har enligt vad jag erfarit lett till ca 150 nya arbetstillfällen i regionalpolitiskt prioriterade regioner. De förslag till regionalpolitiska stödmöjligheter, som jag kommer att föreslå

(avsnitt 7.2), kommer ytterligare att underlätta framtida etableringar och expansion av tjänsteproduktion i de prioriterade regionerna.

Kommitténs förslag om någon typ av affärsförmedlingskontakt i Stockholmsregionen behandlar jag senare (avsnitt 7.4).

För närvarande genomförs omlokaliseringar av ca 1 300 statliga tjänster till olika orter utanför Stockholm. Decentralisering och omlokalisering av statlig verksamhet måste även framdeles vara viktiga inslag i strävandena att åstadkomma en balanserad regional utveckling. Den förnyelseprocess som pågår inom den offentliga sektorn måste också innehålla sådana åtgärder. I första hand anser jag att decentralisering av statlig central verksamhet skall tillgripas. Det är också den typ av åtgärd som ger den största spridningen av sysselsättningen. I andra hand bör det i enstaka fall också vara möjligt att omlokalisera central statlig verksamhet från Stockholm i första hand till de av mig tidigare (avsnitt 4.3) behandlade stödjepunkterna.

Regionalpolitiska kommittén har också behandlat frågan om s.k. lägesavgifter. Regeringen har nyligen förelagt riksdagen förslag om skärpt investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten (prop. 1989/90:96). Förslaget innebär att investeringsskatten höjs från 10 till 30 procent i Stockholmsområdet och att samma skatt införs i Göteborgsområdet.

5¶Regionalpolitik i andra länder

Min bedömning: Den förskjutning av regionalpolitiken från direkt

företagsstöd till infrastrukturåtgärder, decentralisering m. m., som

jag föreslår, ligger väl i linje med den utveckling och inriktning som

regionalpolitiken håller på att ges i de nordiska länderna och i flertalet

länder i Västeuropa i övrigt.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har endast kortfattat berört frågan om vad förverkligandet av EG:s inre marknad kan komma att betyda för näringslivsutvecklingen i Sverige. Kommittén konstaterar endast att konsekvenserna för den regionala utvecklingen i Sverige i hög grad blir beroende av vilka samarbetsformer med EG som kommer att utvecklas. Därför är det enligt kommittén för tidigt att bedöma på vilket sätt förändringarna inom EG kan komma att påverka utvecklingen i enskilda regioner. I övrigt har kommittén inte behandlat regionalpolitiken i andra länder.

Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser tar upp internationella frågor och i de fallen främst EG. Dessa synpunkter redovisas senare (avsnitt

7.7).

Skälen för min bedömning: Inom EFTA har regionalpolitiska frågor i allmänhet endast behandlats översiktligt. Däremot har EFTA-länderna träffat överenskommelser beträffande olika former av statligt stöd till företag. Det betyder bl. a. att det finns regler om vilka former av statsstöd 44

som tillåts och om formerna för övervakning av efterlevnaden av dessa regler. Syftet med reglerna är att förhindra företagsstöd som snedvrider handeln och därmed motverkar syftet med frihandelsavtalet samt att åstadkomma ett närmande till EG när det gäller reglerna för statligt stöd till näringslivet.

Anmälan (notifiering) av industristöd skall göras av medlemsländerna inom EFTA. Denna skyldighet gäller vid: — införande av nya stöd — förändringar i regler för befintliga stöd samt — förändringar i resursramar som uppgår till minst 10 procent realt för

befintliga program.

EG har beslutat att de regionalpolitiska insatserna ska förstärkas. Målsättningen är att EG genom sina strukturfonder (regionalfonden, sociala fonden och jordbruksfonden) från 1993 ska kunna genomföra olika regionalpolitiskt motiverade åtgärder inom en ekonomisk bidragsram av 14 miljarder ECU (ca 100 miljarder SEK) per år.

EG har ställt upp följande mål för insatser genom bl. a. sina strukturfonder:

I. att bidra till utveckling och strukturell anpassning av de regioner där utvecklingen släpar efter,

2. att omstrukturera regioner, gränsregioner eller delar av regioner som är utsatta för omfattande strukturförändringar,

3. att bekämpa långtidsarbetslöshet, 4. att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden, 5. att reformera jordbrukspolitiken genom

a) att öka takten i strukturanpassningen av jordbruket och b) att underlätta utvecklingen i jordbruksområden.

EG:s regionalpolitik är i praktiken i hög grad inriktad på åtgärder i områden ' där levnadsstandarden är mycket låg eller där det föreligger allvarlig undersysselsättning. Det betyder att Grekland, Irland, Portugal, Nordirland och delar av Italien och Spanien tillhör de områden där huvuddelen av EG:s regionalpolitiska insatser görs. Insatserna från strukturfonderna består framförallt av stöd till infrastrukturinvesteringar.

Utöver de regionalpolitiska insatser, som genomförs genom EG:s gemensamma organ, bedriver medlemsländerna inom EG också cen egen nationell regionalpolitik. De enskilda EG-länderna har under senare år genomfört betydande förändringar ifråga om det egna landets regionalpolitik.

De generella dragen i dessa förändringar är följande: — rena bidrag har ökat i betydelse — räntestöd och skattelättnader har fått minskad betydelse — en förskjutning sker från investeringsstöd till ”mjuka” investeringar

och insatser för att förbättra utvecklingsmiljön för näringslivet — genomförandet av regionalpolitiken decentraliseras och stödhandlägg- '

ningen förenklas — stödinsatserna blir alltmer selektiva medan automatiken i stödsystemen

Överges

— stödområdena begränsas och stödinsatserna koncentreras till de sämst Prop. 1989/90: 76

ställda områdena och — stödnivåerna har ökat något, vilket sammanhänger med att man alltmer

frångår stöd till investeringar i företag till förmån för infrastrukturåtgär-

der.

I de nordiska länderna kan några aktuella regionalpolitiska frågor av intresse lyftas fram.

I Danmark beslutades 1988 om nya riktlinjer beträffande regionalpolitiken. Bl.a. har införts bidrag till företagsrådgivning och teknisk infrastruktur. Vidare har stödområdena efter förhandlingar med EG reviderats och begränsats. Dessutom begränsades möjligheterna att lämna stöd till investeringar i lokaler m. m. och en återbetalningsplikt infördes.

Regionalpolitiken har behandlats i Finland under 1988. Förutom en översyn av olika lagar som reglerar regionalpolitiken har en viktig fråga varit hur Helsingforsregionens snabba tillväxt ska kunna dämpas. Bl. a. har en tillfällig investeringsskatt lagts på affärs- och kontorsbyggen. Strukturomvandlingsproblem och tlandsbygdsutvecklingsfrågor tillhör de prioriterade regionalpolitiska frågorna.

Regionalpolitiken i Norge har genomgått vissa förändringar. Den mest påtagliga förändringen kan nog sägas vara den tämligen kraftiga minskning av stödområdena som gjorts. I övrigt satsar man på t.ex. kompetensutveckling och teknikspridning för att därigenom åstadkomma en snabbare näringslivsutveckling. Den norska regeringen har aviserat en stortingsmelding om befolknings- och näringslivsförhållandena i Finnmark och Nord — Troms.

De långsiktiga regionala utvecklingsproblemen i Island gäller de stora förändringarna i befolkningsfördelningen. Åttiotalet har inneburit ständigt ökande flyttningar från landsbygden till Reykjaviksområdet. Statsministern har tillkallat en regionalpolitisk kommitté som fått till uppgift att i samarbete med Regionalinstituttet formulera en ny regionalpolitik. De stora konjunktursvängningarna i den isländska ekonomin leder till stora ekonomiska problem för de företag som arbetar på export. På kort sikt är det nödvändigt att minska fiskekvoterna av torsk och minska exporten av färsk fisk, eftersom detta innebär att den arbetsintensiva delen av fiskindustrin flyttar till utlandet. Dessutom har antalet stora fabrikstrålare ökat, vilket innebär att sysselsättningen på landsbygden minskar, vilket leder till nya regionala problem.

Det nordiska regionalpolitiska samarbetet omfattar gränsregionalt samarbete, gemensamma stödordningar, utrednings- och utvecklingsarbete, regionalpolitisk forskning samt informations- och erfarenhetsutbyte.

Nordiska ministerrådet (de för regionalpolitiken ansvariga ministrarna) har i november 1989 beslutat lägga fram ett nytt samarbetsprogram som Nordiska Rådet behandlat vid sessionen 1990. Det framlagda förslaget grundas på ett omfattande utrednings- och utvärderingsarbete. Innan beslut fattades om detta program har det varit ute på en bred remiss. Programmet, som avser perioden t. o. m. år 1994, har följande inriktning: — Nya former för samverkan mellan olika regioner i Norden ska utveck-

las. 46

ökad prioritet. |

— Samarbete med och påverkan på samhällssektorer med stor betydelse

för den regionala utvecklingen skall förstärkas. — Ett gemensamt nordiskt agerande i vissa internationella frågor skall

åstadkommas. — De gemensamma regionalpolitiska stödordningar som finns i form av

Nordiska utvecklingsfonden för Västnorden (Färöarna, Grönland, Is-

land) samt Nordiska investeringsbankens s.k. regionallåneordning för-

blir oförändrade.

Programmet har utformats som ett flexibelt och övergripande ramprogram. Programmet skall kompletteras med handlingsinriktade och mer detaljerade åtgärdsprogram för t. ex. den gränsregionala verksamheten samt det sektorövergripande samarbetet.

I den nordiska ekonomiska handlingsplanen har för perioden 1990-92 bl.a. avsatts 3 milj. DKK för kompetensutveckling i utsatta regioner. Ansvaret för detta projekt ligger inom det regionalpolitiska området. Projektet har inriktats mot möbelindustrin och frågor om samarbete mellan möbeltillverkare, formgivning, produktionsteknik m. m.

Det regionalpolitiska samarbetet inom OECD är främst inriktat på erfarenhetsutbyte samt utredningsprojekt och andra aktiviteter som ibland utmynnar i rekommendationer från organisationen. De senaste åren har arbetet bl. a. varit inriktat på betydelsen av teknikspridning, infrastruktur m.m. för den regionala utvecklingen. Vidare har särskilda utredningar gjorts beträffande s. k. ekonomiska frizoner. Särskilda genomgångar har de senaste åren också gjorts av regionalpolitiken i Västtyskland och Schweiz.

I kommande års program skall infrastrukturfrågor, frågor om ekonomiska frizoner, miljöfrågor, decentralisering och landsbygdsutveckling särskilt beaktas. Vidare har en ad hoc-grupp tillsatts för att utarbeta förslag om regionalpolitiskt samarbete med länder i Östeuropa. Under år 1990 kommer en genomgång att göras av regionalpolitiken i Belgien.

I juni 1990 kommer industridepartementet, kommunikationsdepartementet och televerket att tillsammans med OECD (Working Party No 6, Regional Development Policy of the Industry Committee och the Committece for Information, Computer and Communications Policy) anordna ett seminarium förlagt till Kiruna om telekommunikationernas betydelse för att åstadkomma regional utveckling.

I Europarådets regi genomfördes sommaren 1989 ett seminarium i Fa- Jun om fysisk planering och regional utvecklingsplanering i samband med strukturomvandling.

Under 1989 avslutades också Europarådets landsbygdskampanj.

Jag vill också nämna att Sverige tillsammans med Frankrike, Italien, Nederländerna, Storbritannien och Västtyskland deltar i ett samarbete kring frågor om regional utveckling. Samarbetet organiseras och drivs av European Policies Research Centre (EPRC) knutet till University of Strathclyde i Glasgow. Samarbetet är inriktat på regionalpolitiska frågor som rör stöd till företag, infrastrukturfrågor, EG:s regionalpolitik m. m.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att den vikt jag i mina förslag 47

lagt vid satsningar på infrastrukturåtgärder, decentralisering m. m. stäm- Prop. 1989/90: 76 mer väl överens med den allmänna policyinriktning som växer fram i Norden, EG och OECD när det gäller regionalpolitiken.

Inom regeringskansliet följs de regionalpolitiska frågorna inom EG av en tjänstemannagrupp som arbetar med frågor om närings- och regionalpolitik. Särskilda studier har bl. a. genomförts om hur EG:s regler på det regionalpolitiska området tillämpas i praktiken. Jag vill också nämna att statens industriverk (SIND) inlett en utredning om konsekvenserna av förverkligandet av EG:s inre marknad för svensk industri.

Inom det nordiska regionalpolitiska samarbetet är avsikten att länderna gemensamt inför EG bl.a. ska presentera de särdrag som finns i Norden (glesbefolkade områden, näringslivsstruktur, långa avstånd, klimatförhållanden etc.) och som motiverar kraftfulla regionalpolitiska insatser.

6 Organisation och administration av regionala

utvecklingsinsatser

6.1¶Riktlinjer

Min bedömning: För att nå de regionalpolitiska målen krävs åtgär-

der inom en rad olika samhälls- och politikområden. Verksamheten

inom respektive område bör därför utformas så att de krav som de

regionalpolitiska målen ställer uppfylls. Huvudprincipen bör vara

att detta skall ske som en integrerad del av verksamheten och inom

de ordinarie medelsramar som ställs till respektive politikområdes

förfogande.

Kommittén: Kommittén betonar regionalpolitikens bredd och menar att insatser inom olika politikområden behövs för att vi skall få väl fungerande regioner i alla delar av landet. För att den sektorspolitik som riksdagen har beslutat om skall genomsyra politikens tillämpning i län, landsting och kommuner, är det enligt kommittén viktigt att vissa geografiska hänsyn byggs in i sektorspolitiken samt att de gemensamma nationella målen uttrycks tydligt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning om att regionalpolitiken omfattar åtgärder inom cn rad olika sektorsområden och om behovet av förbättrad målstyrning och sektorssamordning på central och regional nivå.

Skälen för min bedömning: Den regionala utvecklingen är det samlade resultatet av en mångfald beslut inom näringslivet och den offentliga sektorn samt av hushåll och enskilda individer.

Stödet till näringslivet har varit den mest uppmärksammade delen av regionalpolitiken alltsedan lokaliseringspolitikens tillkomst vid mitten av 1960-talet. Statsmakternas ambition har varit att genom olika former av stöd till enskilda företag påverka beslut om lokalisering och expansion så 48

att en större andel av företagens verksamhet förläggs till de regionalpolitiskt prioriterade områdena än vad som annars skulle bli fallet.

Synen på regionalpolitikens innehåll har successivt breddats. Med den inriktning av de regionalpolitiska målen som jag tidigare redogjort för, är regionalpolitiken en viktig del av samhällets allmänna välfärdspolitik. Samtidigt kan en väl utformad och genomförd regionalpolitik aktivt bidra till att samhällets resurser i form av arbetskraft och kapital utnyttjas på ett effektivt sätt så att den ekonomiska tillväxten främjas. Båda dessa förhål- : landen motiverar att regionalpolitiken på ett medvetet sätt integreras i den statliga sektorspolitiken.

I årets budgetpropsition (prop. 1989/90: 100 bil. 2) redovisar regeringen sin allmänna syn på utvecklingen av den offentliga sektorn. De utgångspunkter som är vägledande för utvecklingsarbetet — det gäller t. ex. tydligare ansvarsfördelning och bättre samordning mellan offentliga verksamheter, övergång till en mer mål- och resultatorienterad styrning av den offentliga verksamheten, decentralisering, valfrihet i fråga om verksamhetsformer och arbetssätt samt en rationell personalpolitik — bör i tilllämpliga delar vara vägledande också i det regionalpolitiska arbetet.

Den regionalpolitiska kommittén framhåller som utgångspunkt för sina överväganden och förslag att ”regionalpolitiken omfattar samtliga de insatser som krävs för att främja utvecklingen i de delar av landet som är prioriterade. Realiserandet av regionalpolitiken sker genom insatser inom den ekonomiska politiken och inom välfärdspolitiken — i olika former av statlig sektorspolitik.” Jag delar i allt väsentligt kommitténs synsätt i detta avseende.

Kommittén har i sitt betänkande redovisat det geografiska utfallet av huvuddelen av de resurser som fördelas över statsbudgeten under ett budgetår. Resultaten har även redovisats i en särskild rapport (Staten i geografin SOU 1989:65). Av denna redovisning framgår att det redan i dag finns en förhållandevis god överensstämmelse mellan regionalpolitiska prioriteringar och insatsernas fördelning inom vissa sektorer/politikområden. Det gäller t.ex. inom arbetsmarknadspolitiken, som sedan länge spelar en viktig roll för att upprätthålla regional balans. Skatteutjämningssystemet är ett annat område där den regionalpolitiska profilen är tydlig. Inom vissa andra sektorer, som är delar av den generella välfärdspolitiken, fördelas resurserna per capita, vilket ger ett från regionalpolitisk utgångspunkt tämligen neutralt utfall. Det gäller t.ex. barnbidrag, vissa pensioner, bidrag till grundskolan etc. De geografiska skillnader som kan noteras beror främst på skillnader i befolkningens åldersstruktur.

Inom andra sektorer däremot, som högre utbildning, forskning, delar av kulturområdet, vissa delar av kommunikationssektorn etc. fördelas resurser över landet på ett sätt som avviker från de regionalpolitiska prioriteringarna. Huvudorsaken till detta är att det är fråga om verksamheter som med de kvalitetskrav eller andra krav som definierats inom sektorn endast kan bedrivas på ett begränsat antal platser i landet. Samtidigt handlar det ofta om sådana verksamheter som betraktas som strategiska för den regionala utvecklingen. Här uppstår således konflikter mellan tillgänglighet och kvalitet. Med utnyttjande av ny teknik, nya verksamhetsformer etc. bör 49

4 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

sådana konflikter successivt kunna övervinnas. Inom bl. a. de ovan nämn- Prop. 1989/90: 76 da sektorerna har också under de senaste åren skett en rad förändringar där stor hänsyn tagits till regionala aspekter.

Politiken för olika sektorsområden måste utformas med utgångspunkt från de mål och krav som gäller inom respektive sektor. Det är en förutsättning för en tydlig och effektiv politik. Samtidigt anser jag det principiellt viktigt att när konkreta insatser planeras inom olika sektorsområden, de ges en sådan inriktning och utformning att de regionalpolitiska målen främjas. Detta är angeläget såväl från allmänna välfärdspolitiska utgångspunkter som från målet om tillväxt och högt resursutnyttjande i samhällsekonomin. För att det skall vara möjligt för dem som genomför sektorspolitiken att ta nödvändiga regionalpolitiska hänsyn, är det emellertid viktigt att de regionalpolitiska målen och riktlinjerna för olika sektorsområden görs tydliga och precisa. Jag återkommer (avsnitt 6.2) till formerna för hur: det bör ske. :

I vissa fall kan särskilda regionalpolitiska insatser i enskilda sektorer vara motiverade. Det gäller främst i fråga om utbyggnad eller förstärkning av infrastrukturen i prioriterade regioner. För sådana insatser bör särskilda regionalpolitiska medel kunna disponeras i kombination med ordinarie sektorsmedel. Jag återkommer senare (avsnitt 9) till denna fråga.

6.2¶Organisation på central statlig nivå

Min bedömning: Formerna för samordning av statens insatser inom

och mellan olika samhälls- och politikområden bör utvecklas så att

de regionalpolitiska målen främjas. Mål och riktlinjer för regional-

politiken bör därför preciseras så att de olika områdenas och berör-

da myndigheters regionalpolitiska roll och ansvar tydliggörs. I vissa

fall bör mål och riktlinjer t.ex. kunna uttryckas i form av service-

nivåer eller motsvarande.

Regionalpolitiskt betydelsefulla myndigheter bör i sina årliga an-

slagsframställningar redovisa på vilket sätt regionalpolitiska hänsyn

har tagits och vilka resultat som har uppnåtts samt hur man under

kommande år avser att följa upp fastställda riktlinjer och service-

mål. |

Centrala myndigheter bör kunna ges särskilda utredningsuppdrag

med regionalpolitiskinriktning. Vidare böröverläggningar med verks-

ledningar genomföras, arbetet inom regeringens statssekreterargrupp

för regionalpolitisk samordning ytterligare intensifieras m. m.

En ökad målstyrning ställer krav på effektiv uppföljning och

utvärdering av insatta åtgärder.

Kommittén: Kommittén anser att regeringen, när mål och riktlinjer redovisas inom olika politik- och sektorsområden, måste tydliggöra de regionalpolitiska målen så att de myndigheter som har att fullgöra regeringens och riksdagens beslut, vet hur åtgärderna stämmer överens med fastlagda regionalpolitiska mål. 50

utveckling samordnas i regeringskansliet och att olika intressen och sektorsfrågor vägs mot varandra. Den särskilda statssekreterargrupp för regionalpolitiska frågor som finns bör därför bevaras och om möjligt förstärkas.

Kommittén anser att myndigheterna i samband med sina årliga anslagsframställningar bör redovisa på vilket sätt regionalpolitiska hänsyn har tagits och vilka servicemål som ställts upp och uppnåtts samt hur man under kommande år avser verka för att följa uppställda riktlinjer och uppnå servicemålen.

SIND bör enligt kommittén få en delvis annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fastlagda mål än på stödhantering. SIND föreslås också ha ett ansvar för kompetensutveckling bl.a. genom att svara för erfarenhetsutbyte mellan län och kommuner i hela landet.

Vidare anser kommittén att uppföljning och utvärdering av de olika re- " gionalpolitiska insatserna bör få större betydelse.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser delar kommitténs syn på behovet av en förbättrad målstyrning och om en precisering av de regionalpolitiska målen. SIND anser att målen måste preciseras ytterligare för att målstyrning skall kunna användas i regionalpolitiken. Såväl statskontoret som riksrevisionsverket framhåller att det från styrningssynpunkt är angeläget att kostnaderna för regionalpolitiken så långt det är möjligt görs synliga.

Några remissinstanser föreslår att en central organisation bildas för att bevaka hur sektorsorganen uppfyller de regionalpolitiska målen. Det gör t. ex. länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län och Norrlandsförbundet. SIND anser att verket bör få ansvaret för sektorssamordningen.

Skälen för min bedömning: Den breda inriktningen av regionalpolitiken och dess koppling till sektorspolitik, som jag tidigare har redogjort för, innebär bl.a. att ett stort antal myndigheter får viktiga uppgifter när det gäller att genomföra regionalpolitiken.

I verksförordningen (1987:1100) regleras myndigheternas allmänna uppgifter och ansvar. I förordningens 58 sägs att ”Myndighetens chef skall se till att verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt och att den utvecklas och anpassas till de krav som ställs på den. Därvid skall beaktas de krav som ställs av hänsyn till totalförsvaret, regionalpolitiken och miljöpolitiken.”

Vidare regleras i förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete vissa skyldigheter för statliga myndigheter. I förordningens 38 sägs att ”statliga myndigheter efter sina förutsättningar skall

1. i sin planering ta hänsyn till verksamhetens betydelse för sysselsättningen, servicen och miljön i olika regioner,

2. beakta möjligheterna till decentralisering av sin verksamhet samt

3. inom sina verksamhetsområden även i övrigt verka för att de regionalpolitiska målen uppnås”.

Myndigheterna har således genom dessa och andra riktlinjer ett generellt ansvar att i den egna verksamheten väga in regionalpolitiska hänsyn. 51

uppmärksamma och beakta gällande riktlinjer. Hittills har de regionalpolitiska målen inte alltid varit tillräckligt preciserade. För att myndigheterna på ett meningsfullt sätt skall kunna uppfylla de krav som regionalpolitiken ställer måste operativa mål och riktlinjer formuleras för varje sektor.

I 1989 års kompletteringsproposition (prop. 1988/89:150 bil. 1) redovisade regeringen sin syn på arbetet med förnyelse och utveckling av den offentliga förvaltningen. Viktiga inslag i detta arbete är en förbättrad verksamhetsplancering inom regeringskansliet och en ökad mål- och resultatstyrning av myndigheternas verksamhet. Inom regeringskansliet sker samordning av olika åtgärder för regional utveckling och avvägning mellan regionalpolitiska mål och mål för olika sektorers verksamhet inom ramen för verksamhetsplaneringen och i budgetarbetet. Regeringens avsikt är att fortsättningsvis i budgetpropositionen fortlöpande ge en samlad redovisning av vilka regionalpolitiska överväganden som gjorts, vilka viktigare beslut av regionalpolitisk betydelse som har fattats inom olika departements ansvarsområden etc.

Utformningen av regionalpolitiska mål och riktlinjer för olika myndigheter kan ske på olika sätt beroende på den enskilda myndighetens verksamhet och förutsättningar i övrigt. Posten och televerket är exempel på sektorsorgan vars verksamhet är av stor regionalpolitisk betydelse.

För att bedöma statens regionalpolitiska ansvar på tele- och postområdena och i samband därmed precisera televerkets och postverkets roll har regeringen tillsatt en parlamentarisk kommitté (dir. 1988:11). Kommittén skall redovisa sina överväganden och förslag under våren 1990. Vidare kommer, som har aviserats i årets budgetproposition (prop. 1989/90: 100, bil. 8), en översyn av styrningen av kommunikationsdepartementets affärsverk att göras. Översynen kommer bl. a. att behandla kraven på treårsplanernas innehåll, ekonomisk styrning, organisation och redovisning samt hur den ägarmässiga uppföljningen skall ske.

Inom regeringskansliet finns sedan år 1986 en statssekreterargrupp som har till uppgift att svara för regionalpolitisk samordning av insatser inom olika departements ansvarsområden. Gruppen består av statssekreterarna i de regionalpolitiskt viktigaste departementen och leds av statssekreteraren i industridepartementet. Denna statssekreterargrupp bör tillsammans med företrädare för regionalpolitiskt betydelsefulla sektorsmyndigheter ta fram underlag för utformningen av regionalpolitiska riktlinjer för myndigheterna. Jag avser därför att intensifiera gruppens verksamhet. Det är också angeläget att utnyttja olika expertorgan i detta arbete. Statskontoret bör t.ex. kunna medverka med värdefull expertkunskap. Underlag för att bedöma servicenivåer m. m. i olika regioner bör expertorganen kunna ta fram. Regeringen, som har att avväga de regionalpolitiska målen mot andra väsentliga mål, bör sedan i regleringsbrev eller i annan lämplig form besluta om vilka riktlinjer som skall gälla för respektive myndighet.

Myndigheterna bör vidare i samband med sina anslagsframställningar och i förekommande fall även treårsplaner redovisa på vilka sätt de regionalpolitiska riktlinjerna har beaktats och vilka resultat som har uppnåtts

samt hur man under kommande år avser att verka för att följa uppställda Prop. 1989/90: 76 riktlinjer och uppnå servicemål eller motsvarande.

Det är också angeläget att utveckla samverkan och samarbete mellan olika myndigheter i regionalpolitiska frågor. Regeringen har tidigare uppdragit åt vissa myndigheter att gemensamt utreda eller på annat sätt behandla särskilda frågor. Uppdragen har i första hand berört SIND, STU,

AMS, UHÄ och SÖ. Det har bl. a. gällt regional utbildningsplancring och

regional teknikspridning. Erfarenheterna från dessa uppdrag är goda. Förutom att regeringen har fått ett underlag för sina ställningstaganden, har de berörda myndigheterna utvecklat nya samarbetsformer och fått impulser som påverkat inriktningen av deras ordinarie verksamhet. Regeringen bör därför även i andra sammanhang kunna ta initiativ till liknande samarbetsprojekt. Jag kommer senare (avsnitt 8.6) att avisera att ett uppdrag skall lämnas till bl. a. länsstyrelserna och UHÄ att ta fram ett planeringsunderlag för högskoleverksamheten.

Bland de centrala myndigheterna intar statens industriverk (SIND) en särställning 1 fråga om regionalpolitiken. SIND är central myndighet för det regionalpolitiska stödet till näringslivet. Verkets uppgifter innefattar handläggning av stöd i vissa ärenden, administration av den stödgivning som såväl regeringen som SIND och länsstyrelserna svarar för samt viss rådgivning m. m. till länsstyrelserna.

Jag kommer senare (avsnitt 7.2.1.5) bl.a. att föreslå att länsstyrelserna i fortsättningen skall svara för all administration och uppföljning av stödgivningen på regional nivå. I stället bör SIND få ett ansvar för uppföljning av de beslut som fattas av regeringen och SIND samt för att utvärderingar av det regionalpolitiska stödet till näringslivet görs fortlöpande. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

SIND har också i sin instruktion tilldelats vissa andra uppgifter på det regionalpolitiska området. SIND skall således bedriva viss projektverksamhet, svara för lokaliseringssamråd med den privata tjänste- och servicesektorn samt bedriva utredningsverksamhet på det regionalpolitiska området. Vidare har regeringen genom en rad olika beslut uppdragit åt SIND att arbeta med särskilda projekt. För närvarande har SIND i uppdrag att dels genomföra ett utvecklingsprogram för sågverks- och trämanufakturindustrin i de fyra nordligaste länen, dels tillsammans med STU genomföra särskilda åtgärder för teknikspridning i norra Sveriges inland.

SIND har i sin treårsplan för budgetåren 1990/91--1992/93 föreslagit att verket inom ramen för ett nytt insatsområde — Regionala SINDdiagnoser — skall tilldelas ytterligare uppgifter när det gäller att bl.a. beskriva och analysera utvecklingen i olika regioner och att utarbeta åtgärdsprogram för dessa. Vidare har SIND föreslagit att verket bör få utveckla arbets- och samverkansformer mellan olika organ på central, regional och lokal nivå.

SIND har i sitt yttrande över den regionalpolitiska kommitténs betänkande också framhållit att verket bör få ett ökat ansvar för sektorssamordning på central nivå.

För egen del menar jag att det är naturligt att den kompetens som SIND har kan utnyttjas i arbetet med att utveckla regionalpolitiken men också i 53

genomförandet av olika regionalpolitiska åtgärder. En viktig uppgift för Prop. 1989/90: 76 SIND bör t. ex. vara att fortlöpande göra analyser av befolknings-, näringslivs- och sysselsättningsutvecklingen i olika regioner. Beträffande insatsområdet Regionala SIND-diagnoser är min inställning följande. SIND bör på eget initiativ, i samverkan med berörda myndigheter, kunna delta i arbetet med fördjupade analyser och utarbetande av åtgärdsprogram. Dock måste gälla att sådana åtgärdsprogram endast får utmynna i förslag som ryms inom de ekonomiska ramar som tilldelats SIND och berörda myndigheter. Genom att befrämja samordning och samverkan beträffande olika åtgärder bör det vara möjligt att uppnå ett bättre resursutnyttjande.

I övrigt bör det vara regeringen som tar initiativ till särskilda åtgärder i orter och regioner som genomgår mera omfattande strukturförändringar av näringslivet. Jag kommer senare (avsnitt 11) att behandla formerna för och inriktningen av sådana åtgärder. I sådana sammanhang bör SIND, liksom hittills, på regeringens uppdrag kunna medverka t. ex. med att göra nödvändiga analyser men också i genomförandet av skilda insatser.

Jag vill vidare peka på ett område där det är angeläget att SIND:s kompetens och överblick utnyttjas. Det gäller informations- och erfarenhetsutbyte mellan olika regioner och aktörer på det regionalpolitiska fältet. SIND bedriver redan idag viss utbildningsverksamhet bl.a. riktad till personal vid länsstyrelser, länsarbetshnämnder och regionala utvecklingsfonder. Det bör enligt min mening vara en viktig uppgift för SIND att under de närmaste åren vidareutveckla denna verksamhet. I det sammanhanget bör särskilt uppmärksammas betydelsen av att utveckla informations- och erfarenhetsutbytet med andra myndigheter på central och regional nivå.

Jag anser det emellertid inte vara lämpligt att tilldela SIND ett ansvar för sektorssamordning mellan centrala myndigheter. En sådan uppgift är nära sammankopplad med direktivgivning, medelsfördelning etc., vilket gör att den måste ligga hos regeringen. SIND har ändå, som jag nyss redovisat, ett stort antal betydelsefulla uppgifter inom regionalpolitiken som tillsammans kräver en kraftfull insats från verket. Det gäller t. ex. i fråga om uppföljning, utvärdering m. m. av olika inslag i regionalpolitiken.

Jag anser det vara angeläget att ha ett fortlöpande informations- och erfarenhetsutbyte mellan regeringen och berörda myndigheter men också med organisationer och andra aktörer inom det regionalpolitiska området. Jag avser därför att ta initiativ till sådant utbyte.

En förutsättning för att nå en bättre målstyrning inom det regionalpolitiska området är att det sker en fortlöpande uppföljning och utvärdering av olika insatser. Det gäller såväl olika typer av regionalpolitiskt stöd till företag som insatser inom olika politikområden som är av regionalpolitisk betydelse. Ansvaret för att följa upp olika åtgärder bör i första hand ligga på de myndigheter som genomför åtgärderna medan utvärderingsansvaret i princip bör ligga utanför dessa myndigheter. När det gäller utvärdering av det regionalpolitiska företagsstödet har jag tidigare redovisat att SIND bör få ett övergripande ansvar. Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) bör enligt min mening bl.a. svara för utvärderingar av de regionalpolitiskt motiverade åtgärder för att förstärka infrastrukturen i 54

vissa regioner som jag senare (avsnitt 9) kommer att föreslå. Den myndighet för glesbygdsfrågor som jag senare (avsnitt 10.5) kommer att föreslå skall inrättas, bör bl.a. ges ansvar för utvärdering av glesbygdsstödet. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag i dessa frågor.

6.3¶Organisation på regional nivå

Min bedömning: Länsstyrelserna bör på regional nivå ha huvudan-

svaret för samordningen av statens regionala utvecklingsinsatser.

Handläggningen av regionalpolitiskt företagsstöd bör läggas helt

på länsstyrelserna. Därigenom uppnås bl.a. en förenkling och när-

het m. m. till de frågor som skall behandlas.

Det behov som finns av samordning mellan län bör normalt

kunna tillgodoses genom initiativ från berörda länsstyrelser och i de

former som dessa finner ändamålsenliga.

För att skapa gynnsammare utvecklingsförutsättningar i de regio-

nalpolitiskt mest prioriterade områdena, dvs. stödområde 1, avser

Jag föreslå att särskilda regionalpolitiska medel avsätts för vissa

infrastrukturinsatser. Berörda länsstyrelser bör få i uppdrag att ge-

mensamt redovisa ett förslag till vilka åtgärder som bör prioriteras

för att åstadkomma en långsiktigt positiv regional utveckling.

Kommittén: Kommittén anser att länsstyrelserna bör vara huvudansvariga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länen. Länsstyrelserna bör också ha huvudansvaret för beslut om finansiellt stöd till enskilda företag. Detta ansvar skall inrymma såväl de beredande, beslutande som uppföljande åtgärderna.

Den kraftigt ökade roll och de vidgade arbetsuppgifter som länsstyrelserna enligt kommitténs förslag skulle få, måste också enligt kommittén innebära att tillräckliga personella resurser avsätts inom länsstyrelsen. Genomförandet av en samordnad länsförvaltning ger enligt kommitténs mening goda möjligheter till omprioriteringar av resursanvändningen.

Kommittén menar vidare att problemen i den region som man benämner Inlandet är mera djupgående än i andra regioner och att Inlandets möjligheter att hantera problemen behöver förstärkas ytterligare, Kommittén föreslår därför att en särskild delegation för inlandet — Inlandsstyrelsen — inrättas för en tioårsperiod. Inlandsstyrelsen, som utöver ordföranden bör bestå av företrädare för de politiska partierna och utses av regeringen, bör ha betydande resurser till sitt förfogande.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna såsom t. ex. länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län, anser att länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för regionalpolitiken. Många framhåller utvecklingsfondernas betydelse för länen. Att deras finansiella verksamhet skall vara kvar anser bl. a. SIND och länsstyrelsen i Norrbottens län. AMS biträder förslaget om att hanteringen av sysselsättningsstödet på regional nivå överförs från länsarbetsnämnderna till länsstyrelserna. Så gott som alla remissin- 55

stanser avstyrker förslaget om Inlandsstyrelsen. Det gäller t.ex. SIND, Bergslagsdelegationen, flera länsstyrelser, utvecklingsfonder, landsting och kommuner i främst de berörda länen. Några enstaka anser att frågan kan utredas vidare.

Skälen för min bedömning: Länsstyrelserna har ifråga om regionalt utvecklingsarbete och regionalpolitikens genomförande i länen givits en samordningsroll. Med utgångspunkt från statsmakternas beslut om regionalpolitiken skall länsstyrelserna precisera och lägga fast mål och riktlinjer för arbetet inom det egna länet. Häri ingår att ange regionalpolitiska riktlinjer för såväl länsstyrelsens egen verksamhet som för verksamheten hos andra statliga länsorgan och andra statliga myndigheter som arbetar i länet. I det löpande regionala utvecklingsarbetet skall länsstyrelserna sedan verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet står i samklang med målen för länets utveckling.

Förutsättningarna för länsstyrelsernas samordningsroll ges främst i länsstyrelseinstruktionen (1988:971) och förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete. Länsstyrelserna ges här befogenheter på en rad områden som är av betydelse för länens utveckling. Samtidigt åläggs andra statliga länsorgan och myndigheter i den allmänna verksstadgan och i nämnda förordning om regionalt utvecklingsarbete att efter sina förutsättningar verka för att de regionalpolitiska målen uppnås och att resultatet av länsstyrelsernas löpande länsplanering läggs till grund för planeringen av den egna verksamheten.

Möjligheterna för länsstyrelserna att bedriva ett aktivt samordningsarbete har successivt förstärkts i takt med att olika administrativa regler tillkommit och genom att regionalpolitiska medel tillförts länen. Av särskild betydelse har här varit medlen för regionalt utvecklingsarbete, de s. k. projektmedlen. Det konkreta samarbetet mellan olika regionala och lokala organ i projekt har skapat förutsättningar för en mera effektiv samordning av resursanvändningen inom olika sektorer.

Mitt intryck är emellertid att många länsstyrelser inte i tillräcklig utsträckning har tagit vara på de formella och reella möjligheter som finns att med sektorsmyndigheter ta upp frågor om en bättre anpassning av deras verksamhet till regionalpolitiska mål som ställts upp. Det kan finnas flera orsaker till detta. Som jag tidigare (avsnitt 6.2) har framhållit måste de regionalpolitiska riktlinjer som bör gälla inom olika sektorer preciseras. Alltför oprecisa mål och riktlinjer försvårar självfallet för såväl berörda sektorsorgan som för länsstyrelserna att åstadkomma och följa upp de anpassningar som är nödvändiga. Med de åtgärder för att precisera och konkretisera regionalpolitiska mål och riktlinjer för olika sektorer som jag tidigare har redovisat, kommer detta förhållande att successivt förbättras. Det bör således vara en av länsstyrelsernas viktigaste uppgifter att åstadkomma en väl fungerande sektorssamordning. I detta ligger också att ta initiativ till utvecklingsarbete och experiment i samarbete med andra myndigheter och kommunerna för att utveckla nya former för förbättrad samhällsservice.

Riksdagen har på regeringens förslag (prop. 1988/89:154, 1989/90:BoU4 och BoU9) nyligen beslutat om en ny regional statlig förvaltning fr. o. m. 56

den I juli 1991. Beslutet innebär i huvudsak att en ny länsstyrelse bildas av de verksamheter som idag bedrivs av länsvägnämnden, länsskolnämnden och lantbruksnämnden samt den nuvarande länsstyrelsen. Viss del av länsbostadsnämndens verksamhet skall också ingå i den nya länsstyrelsen som i övrigt får vidgade uppgifter vad gäller bl.a. kommunikationer och trafiksäkerhet. På vissa områden, t.ex. inom arbetsmarknadspolitiken, införs ett utvidgat samrådsförfarande. Sedan tidigare finns dessutom en gemensam beredningsordning fastställd för länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och den regionala utvecklingsfonden i frågor om stöd till näringslivet. Genom beslutet om en ny regional statlig förvaltning skapas enligt min mening bättre förutsättningar för att i länen väga olika sektorsintressen mot varandra och samtidigt ta hänsyn till regionala förhållanden och regionala mål för utvecklingen.

Den nuvarande organisationen i länen när det gäller handläggningen av regionalpolitiskt stöd till företag är delvis splittrad. Såväl länsstyrelserna som de regionala utvecklingsfonderna och länsarbetsnämnderna har uppgifter i fråga om beredning, beslut och uppföljning av olika ärenden. Vidare svarar SIND för vissa handläggningsuppgifter i ärenden där beslut fattas på regional nivå.

Jag anser att det är angeläget att renodla organisationen vad gäller handläggningen av det regionalpolitiska stödet i länen. Genom att i ökad utsträckning lägga nyss nämnda handläggningsuppgifter på ett och samma organ blir ansvarsfördelningen tydligare. Från stödmottagarnas synpunkt innebär det också en förenkling i och med att antalet stödhandläggande organ minskar. Enligt min mening bör i princip ansvaret för såväl beredning som beslut och uppföljning av samtliga ärenden om regionalpolitiska insatser riktade till företag som skall avgöras på länsnivå fortsättningsvis ligga hos länsstyrelsen. Länsstyrelserna bör dock även fortsättningsvis kunna anlita de regionala utvecklingsfonderna och länsarbetsnämnderna för t. ex. vissa beredningsuppgifter. Detta gäller i synnerhet i ett inledningsskede. Jag återkommer (avsnitt 7.2.1.5) till dessa frågor.

En förändring av ansvars- och arbetsfördelning i enlighet med vad jag har redovisat, förutsätter en motsvarande anpassning av handläggningsresurserna hos berörda organ.

Kostnaderna för SIND: s handläggning av ärenden som föreslås överföras till länstyrelserna betalas från anslaget B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader. För budgetåret 1990/91 beräknar jag detta belopp till I milj. kr. Från anslaget B. 8 Småföretagsutveckling på tolfte huvudtiteln betalas bl. a. kostnader för de regionala utvecklingsfondernas administration. Den del av anslaget som avser kostnader för fondernas del i beredning och uppföljning av ärenden om regionalpolitiskt stöd till företag beräknar jag till 7 milj. kr. för budgetåret 1990/91. Kostnaderna för länsarbetsnämndernas handläggning av ärenden om sysselsättningsstöd betalas från anslaget B 1. Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader på tionde huvudtiteln. För budgetåret 1990/91 beräknar jag detta belopp till I milj. kr. Dessa belopp bör disponeras av de länsstyrelser som, i enlighet med vad jag tidigare har föreslagit, tillförs nya uppgifter i fråga om handläggningen av nämnda stöd. Härutöver kan ytterligare vissa medel behöva tillföras för länstyrelsernas 57

ökade arbetsuppgifter. Regeringen bör besluta om hur medlen skall fördelas mellan berörda länsstyrelser. Jag har i denna fråga samrått med cheferna för arbetsmarknads- och civildepartementen.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att i direktiven till den utredning om transportstödet som regeringen tidigare beslutat om (dir. K 1989:B) framhålls att en regionalisering av administrationen av transportstödet bör övervägas. I direktiven sägs också att det regionala organ som i sådant fall bör svara för denna administration är länsstyrelsen.

Den regionalpolitiska kommittén redovisar vissa överväganden och förslag vad gäller samordning av insatser i regioner som omfattar mer än ett län. Jag delar kommitténs uppfattning att sådan samordning normalt bör kunna ske inom ramen för nuvarande förvaltningsstruktur. Länsstyrelseinstruktionens $ 3 anger att ”i frågor som har betydelse även för angrän- . sande län skall länsstyrelsen främja det för länen gemensamma intresset”. Berörda länsstyrelser bör enligt min mening kunna ta nödvändiga initiativ och utveckla de former för samarbetet som kan vara lämpliga. Jag vill samtidigt betona betydelsen av att ett reellt samarbete sker mellan angränsande län. Det är inte minst av betydelse när det gäller samordning av insatser inom och mellan olika politikområden. Skulle ett nödvändigt samarbete inte komma till stånd på initiativ från berörda länsstyrelser, bör regeringen ta sådana initiativ.

Regeringen har tidigare i vissa speciella fall inrättat ett särskilt organ för att under en avgränsad tidsperiod samordna statlig verksamhet av betydelse för utvecklingen i en region. Det senaste exemplet är Bergslagsdelegationen som inrättades som en särskild myndighet år 1986. Dess verksamhet skall enligt tidigare fattat beslut upphöra den 1juli 1990. Därefter bör berörda länsstyrelser svara för att nödvändig samordning över länsgränser

sker.

Kommittén anser att problemen i den region som man benämner Inlandet är mer djupgående än i övriga regioner och att Inlandets möjligheter att hantera de rådande problemen behöver förstärkas. En särskild delegation för inlandet — Inlandsstyrelsen — som har betydande resurser till sitt förfogande bör därför enligt kommittén inrättas för en tioårsperiod. Inlandsstyrelsen bör enligt kommittén vara parlamentariskt sammansatt och . utses av regeringen. Vidare bör Inlandsstyrelsen ha olika referensgrupper knutna till sig med representanter för berörda kommuner samt arbetstagar- och näringslivsorganisationer.

Jag delar i allt väsentligt kommitténs bedömning vad gäller problemens omfattning och karaktär i den aktuella regionen. Tidigare (avsnitt 4.2) har jag föreslagit två stödområden 1 och 2, som i huvudsak motsvarar det område kommittén benämner Inlandet. Jag anser också att särskilda resurser för infrastrukturåtgärder behövertillföras stödområde 1 för att skapa förutsättningar för en gynnsam utveckling. I likhet med en övervägande majoritet av de remissinstanser som har kommenterat kommitténs förslag om en särskild Inlandsstyrelse, anser jag emellertid inte att det finns några vägande skäl för att inrätta ett nytt organ av den typ som kommittén föreslår. Ansvaret för att planera och genomföra nödvändiga insatser bör kunna läggas på berörda länsstyrelser. Jag kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att 58

stödområde I. Jag avser vidare föreslå regeringen att ge länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands Jän ett särskilt uppdrag att gemensamt dels redovisa ett förslag till program för användningen av dessa medel, dels föreslå lämpliga former för beslut m.m. om medlens användning.

För att sprida information om det regionala utvecklingsarbetet är den årliga länsrapporten en viktig informationskanal. I många län har de reglerade formerna för länsrapporternas utformning upplevts som en begränsning när det gäller den tids- och ämnesmässiga inriktningen av arbetet. Flera länsstyrelser har därför valt att utöver länsrapporterna skapa andra kanaler för att informera om den regionala utvecklingen och det regionala utvecklingsarbetet i länet.

Jag menar att regeringens behov av information om hur länsstyrelserna bedriver det regionalpolitiska arbetet och vilka geografiska prioriteringar som görs inom länet samt om riktlinjer för användningen av de regionalpolitiska medel länsstyrelsen disponerar m. m. i fortsättningen bör tillgodoses genom anslagsframställningarna. Detta ligger också i linje med avsikten med den treårsbudgetering som nu successivt införs i statsförvaltningen. Inom något år kommer länsstyrelserna att omfattas av denna budgeteringsform. Länsstyrelserna bör då ges sådana riktlinjer för anslagsframställningarna som tillgodoser behovet av en fördjupad budgetprövning. I de fall som det finns behov av särskilda redovisningar för att t. ex. belysa förhållandena inom olika sektorer anser jag att det fortsättningsvis kan ske antingen genom redovisningar i anslagsframställningarna eller genom att särskilda regeringsuppdrag ges till länsstyrelserna. Vidare avser jag föreslå att uppföljningen och utvärderingen av regionalpolitiskt stöd och andra regionalpolitiska åtgärder skall förstärkas.

Jag avser mot denna bakgrund att senarc föreslå regeringen att i förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete ta bort kravet på en årlig länsrapport. Länsstyrelserna kan självfallet även fortsättningsvis utarbeta en årlig länsrappoit som ett instrument i den regionala sektorssamordningen. Jag bedömer emellertid att länsstyrelserna med denna ordning bättre än hittills skall kunna anpassa sin skriftliga information till skilda mottagargrupper efter de förutsättningar och behov som kan finnas i de enskilda länen. Länsstyrelserna bör dock även i fortsättningen vara skyldiga att utarbeta befolknings- och sysselsättningsprognoser för län och kommuner.

Min bedömning: Kommunernas verksamhet har stor betydelse för att regionalpolitiken skall kunna genomföras på ett effektivt sätt. Genom en väl utbyggd samhällsservice i form av utbildning, social omsorg, bostads- och bebyggelseplanering, fritids- och kulturverksamhet etc. kan kommunerna aktivt främja en önskvärd utveckling av näringslivet.

Även kommunernas mer direkt näringslivsutvecklande verksamhet blir allt viktigare. Länsstyrelserna bör ha möjlighet att på olika sätt främja kommunernas verksamhet på detta område. Kommunernas näringslivsinriktade verksamhet måste självfallet ske inom ramen för den kommunala kompetensen.

Skatteutjämningsbidragen har stor betydelse för kommunerna i de regionalpolitiskt prioriterade områdena.

Kommittén: Kommittén anser att kommunerna bör ha en större roll i

näringspolitiken. Länsstyrelserna föreslås genom länsanslaget för regional utveckling kunna finansiera kommunala program för nätverksbyggande i

de prioriterade landsdelarna. |

Kommittén betonar vidare skatteutjämningsbidragens betydelse för kommunerna i regionalpolitiskt prioriterade områden. Kommittén menar att om man inom skatteutjämningen skall ge utrymme för ökade regionalpolitiska insatser, så måste konstruktionen av systemet utredas närmare. Med hänsyn till att förändringar i skatteutjämningssystemet trädde i kraft så sent som år 1989 och i avvaktan på Kommunförbundets utredning om kommunernas kostnader vill kommittén inte föreslå några förändringar av det nuvarande systemet.

Remissinstanserna: Många remissinstanser delar betänkandets syn på kommunernas roll i regionalpolitiken. Svenska kommunförbundet betonar särskilt den kompetens som finns på kommunal nivå och som på ett aktivt sätt måste tas tillvara för att formulera och genomföra regionala strategier. Många anser i likhet med länsstyrelsen och landstinget i Norrbottens län och Fagersta kommun att skatteutjämningsbidraget är viktigt för kommunerna för att nå de regionalpolitiska målen.

Skälen för min bedömning: Kommunernas verksamhet har på en rad olika områden stor betydelse för genomförandet av regionalpolitiken. Kommunerna svarar för väsentlig samhällsservice i form av utbildning, social omsorg, bostads- och bebyggelseplanering, fritids- och kulturverksamhet m.m. En rad olika studier visar tydligt att väl fungerande boendemiljöer med tillgång till bra utbildningsmöjligheter och bra barnomsorg, ett varierat kultur- och fritidsliv etc. är viktiga faktorer som vägs in när företagen gör sina lokaliseringsval. Det gäller inte minst företagen inom den privata tjänste- och servicesektorn. Kommunernas engagemang och aktivitet på dessa områden har således stor betydelse för möjligheterna att med statligt regionalpolitiskt stöd påverka företagens lokalisering och utbyggnad. Det är också viktigt som en följd av regionalpolitikens allt 60

. starkare inriktning på att förbättra infrastrukturen i de prioriterade områdena.

Tillsammans med landstingen har kommunerna via länstrafikbolagen ett ansvar för kollektivtrafiken i länen. En väl fungerande kollektivtrafik är av stor betydelse när det gäller att vidga de lokala arbetsmarknaderna och för att dessa skall fungera väl. Detta är viktigt inte minst för många kvinnor som ofta inte har tillgång till bil i samma utsträckning som männen.

Kommunerna och landstingen är genom den egna verksamheten också stora arbetsgivare, ofta t.o.m. de största enskilda arbetsgivarna i en kommun. Genom att välja lämpliga lokaliseringar av sin verksamhet kan landstingen aktivt medverka till att den inomregionala balansen i ett län förbättras. Landstingen spelar också genom sitt engagemang i de regionala utvecklingsfonderna men även inom kultur- och turismsektorerna andra viktiga roller för näringslivs- och sysselsättningsutvecklingen i län och kommuner.

Även när det gäller det mera direkt näringslivsutvecklande arbetet är kommunernas engagemang av stor betydelse. Under senare år har flertalet kommuner förstärkt sin organisation på detta område och en kommunal näringslivspolitik har successivt vuxit fram. Det är verksamheter som kan sammanfattas med begreppet nätverksbyggande som det främst rör sig om. Viss rådgivnings- och utbildningsverksamhet, främjande av kontakter mellan olika aktörer etc. är exempel på inslag i detta arbete. Samtidigt medför ofta ett ökat engagemang i näringslivsfrågor en mera medveten fokusering på näringslivets behov och förutsättningar i den ordinarie kommunala verksamheten. Det gäller t. ex. inom utbildningsområdet.

Den regionalpolitiska kommittén menar att många kommuner i de av kommittén prioriterade områdena har ett så begränsat ekonomiskt handlingsutrymme att de inte kan ta på sig de åtaganden som denna typ av verksamhet innebär. Kommittén menar därför att en intensifiering av den kommunala näringspolitiken i dessa områden bör kunna ske med statliga bidrag via länsstyrelserna. Jag anser för min del att det bör vara en viktig uppgift för länsstyrelserna att främja en väl fungerande kommunal näringslivsutveckling. Detta sker också på flera håll redan i dag. Med den förstärkning av länsstyrelsernas medel för regionala utvecklinginsatser som jag senare (avsnitt 16) kommer att föreslå, kommer dessa möjligheter att öka. Formerna för detta bör kunna utarbetas gemensamt av länsstyrelserna och berörda kommuner utifrån behoven och förutsättningarna i de enskilda fallen. Det är emellertid angeläget att även det lokala näringslivet engageras i detta arbete och att deras kompetens tas till vara.

Det är i detta sammanhang viktigt att understryka att kommunernas näringslivsinriktade verksamhet självfallet måste ske inom ramen för den kommunala kompetensen. Kommunernas och landstingens ökade engagemang i näringslivs- och sysselsättningspolitiska frågor har lett till en diskussion om den lagenliga kompetensen när det gäller dessa frågor. Stat — kommunberedningen har därför på regeringens uppdrag analyserat erfarenheterna av kommunernas näringslivsinsatser samt belyst konsekvenserna av olika kommunala kompetensgränser inom näringslivsområdet. 61

I ett betänkande (DsC 1986:16 Kommunal näringslivspolitik) framhål- Prop. 1989/90:76 . ler beredningen bl. a. att ”när det gäller medverkan till en från samhällssynpunkt lämplig lokalisering av näringslivet skall det väsentligen vara en statlig angelägenhet”. Samtidigt menar beredningen att kommunernas och landstingens åtgärder inom näringslivspolitiken måste tillmätas stor betydelse. Den nuvarande kompetensregeln och den rättspraxis som utvecklats ger enligt stat —-kommunberedningen kommunerna möjlighet att göra betydande lokala näringslivsinsatser samtidigt som gränser finns för alltför omfattande åtaganden. En grundläggande regel är att kommunala engagemang på det egentliga näringslivets område skall ha formen av allmänt näringslivsfrämjande insatser. Det innebär bl.a. att det inte är lagligt att teckna aktier, gå i borgen, direkt låna ut pengar eller ge kontanta bidrag till enskilda företag.

Regionalpolitiskt stöd kan för närvarande under vissa förutsättningar lämnas till kommuner eller andra organ där kommuner har ägarintresse. De ändamål som kan komma i fråga för sådant stöd är turistverksamhet, framställning av fasta bränslen, uppförande av lokaler för uthyrning samt teknikcentra. När det gäller teknikcentra kommer jag senare (avsnitt 7.2.1.2) att föreslå att stöd till detta ändamål fortsättningsvis skall lämnas från det nya anslaget för regionalpolitiska infrastrukturinsatser.

Skatteutjämningsbidragen har stor betydelse för kommunerna i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Regionalpolitiska prioriteringar sker i skatteutjämningssystemet genom differentiering av den tillförsäkrade grundgarantin. I riksdagens beslut våren 1988 (prop. 1987/88:100 bil.9, FiU 19, rskr. 244) om förändringar i skatteutjämningssystemet motiveras differentieringen tydligare än tidigare med regionalpolitiska skäl. Ändringen innebar att grundgarantinivån höjdes för kommunerna i norra Sverige men också för vissa kommuner i bl.a. Bergslagen och sydöstra Sverige. Som tidigare har redovisats (prop. 1989/90: 100 bil. 1), avser regeringen att tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att se över statens bidrag till kommunerna. Översynen som också skall omfatta skatteutjämningssystemet bör resultera i att en jämnare fördelning av kommunalskatterna kan uppnås. Jag förutsätter att man i denna utredning: även kommer att väga in de regionalpolitiska aspekterna.

7¶Åtgärder för företagsutveckling m. m.

7.1¶Utgångspunkter

Min bedömning: Det regionalpolitiska företagsstödet bör förändras

så att

— det anpassas till den förskjutning av de regionalpolitiska åtgär-

derna, från direkt företagsstöd till insatser för att förbättra de

infrastrukturella förutsättningarna, som jag föreslagit,

— åtgärderna geografiskt koncentreras till de områden som bedöms

ha de långsiktigt svåraste problemen,

— en tyngdpunktsförskjutning sker från stöd i samband med inves-

teringar i byggnader och maskiner till stöd för immateriella inve-

steringar,

— det förenklas och handläggningen decentraliseras ytterligare.

De ursprungliga förutsättningarna för Stiftelsen Industricentras

verksamhet finns inte längre. Stiftelsens lokaler för uthyrning bör

därför avyttras och stiftelsens verksamhet avvecklas. Särskilda åt-

gärder bör vidtas för att stimulera sysselsättningsutvecklingen i de

orter där stiftelsens lokaler finns.

Lokaliseringssamråden med de största industriföretagen och med

företag inom den privata tjänste- och servicesektorn bör fortsätta.

Ytterligare åtgärder bör vidtas för att främja kvinnors företagan-

de.

Kommittén: Enligt kommitténs mening finns det starka motiv för att ytterligare förstärka de företagsutvecklande inslagen i det regionalpolitiska stödet. Behovet av att öka kunskapsinnehållet i varor och tjänster är särskilt stort i de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Hindren för en sådan utveckling är här större än i andra områden. Avståndet till marknaderna är ofta längre. Kontakten med den slutlige användaren är svagare beroende på näringslivssammansättningen. Kunskapsspridningen är svårare beroende bl. a. på att företagen ligger glest.

Kommittén anser det också angeläget att det regionalpolitiska stödet kan medverka till att förändra näringslivssammansättningen. Det handlar enligt kommittén om nyetablering av företag i allmänhet och av tjänsteföretag i synnerhet. De särskilda förutsättningar, som gäller för nyetablerade företag och för företag inom tjänstesektorn, bör därför påverka utformningen av det regionalpolitiska stödet.

Det regionalpolitiska företagsstödet bör endast ges till företag som bedöms vara långsiktigt utvecklingsbara och kan bedriva sin verksamhet på företagsekonomiska grunder.

De förändringar av det regionalpolitiska stödet som kommittén föreslår innebär ett ytterligare närmande till den näringspolitiskt motiverade finansiering som nu bedrivs av de regionala utvecklingsfonderna, riskkapitalbolag, Norrlandsfonden m. fl. |

Även gränsytorna mot den kommunala näringspolitiken och de regiona-

la utvecklingsfondernas företagsserviceverksamhet ökar om det regionalpolitiska stödet förändras i denna riktning.

Skilinaden mellan Inlandet och de två andra landsdelarna som kommittén prioriterat leder till att allmänt kostnadssänkande stöd och stöd till maskiner och byggnader bör förbehållas Inlandet. Det allmänt kostnadssänkande stödet bör i princip begränsas till en sänkning av arbetskraftskostnaderna. För närvarande sker en allmän kostnadssänkning också av företagens transportkostnader. Det intressanta för företagen är, enligt kommittén, påverkan på totalkostnaden. Från samhällets synpunkt bör subventionen därför riktas mot den resurs som är för lågt utnyttjad.

Stöd till investeringar i maskiner och byggnader i befintliga företag bör begränsas till Inlandet. Avregleringen av kreditmarknaden och den nationellt sett ökade tillgången på riskkapital kommer inte att undanröja behovet av lokaliseringsstöd i denna del av landet. Alternativanvändningen av industrilokaler är t. ex. fortfarande lägre där än på andra håll. Subventionsnivån bör dock sänkas.

Denna begränsning berör de kommuner som nu ligger i stödområde C och de kommuner som är delade med en eller flera församlingar i stödområde B eller C. Med nuvarande regelsystem finns det möjligheter för länsstyrelserna att ge investeringsbidrag till företag utanför stödområdet för investeringar i byggnader och maskiner. Denna stödmöjlighet bör utökas.

Stöd till företagsutveckling bör vara tillgängligt inom samtliga prioriterade landsdelar. De särskilda insatser, som sker i de prioriterade landsdelarna, bör ses som komplement till andra aktörers insatser, på dessa områden. Av särskild betydelse är vilken roll de regionala utvecklingsfonderna och/eller de regionalt baserade riskkapitalbolagen kommer att spela 1 framtiden.

De stöd som direkt syftar till att förändra näringslivssammansättningen bör vara tillgängliga i samtliga landsdelar och i de prioriterade mellanstäderna. När det gäller de prioriterade mellanstäderna bör dock stödet vara begränsat till den privata tjänstesektorn.

Tanken med denna uppbyggnad är att den geografiska prioriteringen speglas genom sammansättningen av de stödformer som är tillgängliga i respektive område samt av storleken av länsanslaget. Inom den ram som

länsanslaget ger bör länsstyrelsen prioritera olika användningar samtidigt

som regeringens prioriteringar framgår av länsanslagens storlek. Prioriteringarna görs således inte som hittills genom att variera procentsatserna mellan stödområden.

Den strategiska inriktningen av förändringarna bör vara att konsolidera näringslivet i de mest utsatta områdena men att som huvudlinje ha att förändra stödet så att dess bidrag till förnyelse av näringslivet ökar. Genom cn sådan förnyelse bör enligt kommittén även positiva miljöeffekter uppnås.

Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till de av kommittén föreslagna huvudförändringarna av det regionalpolitiska stödet samtidigt som det finns ett stort antal kritiska synpunkter på större eller mindre delar av det föreslagna stödsystemet. 64

Många remissinstanser understryker infrastrukturens betydelse och ställer sig bakom en utveckling som innebär en tyngdpunktsförskjutning från renodlade stödinsatser till investeringar i infrastruktur.

Vad gäller stödområdesindelning anser t.ex. SIND att en snävare avgränsning av stödområdena vore önskvärd för att olika insatser skall få största möjliga effekt. Samtidigt anser många instanser att den nuvarande stödområdesindelningen skall bibehållas. De geografiska prioriteringarna har jag behandlat tidigare (avsnitt 4).

Länsstyrelsen i Örebro län instämmer i utredningens principiella utgångspunkter när det gäller motiven för stöd till den privata sektorn och anser att Bergslagen i första hand har behov av en förnyelse av näringslivet. Ett relativt stort antal remissinstanser är positiva till att i större utsträckning än för närvarande stödja s. k. mjuka investeringar. .

Vad gäller förenkling konstaterar många remissinstanser, t.ex. RRV, att några genomgripande sådana inte föreslås i betänkandet. Länsstyrelserna i Norrbottens, Jämtlands och Gävleborgs län, liksom utvecklingsfonden i Kopparbergs län, anser också att kommittén misslyckats med förenklingsarbetet. SIND anser att kommittén i detta avseende inte tillfyllest beaktat direktiven.

Bland andra negativa synpunkter märks att Bergs, Jokkmokks och Bodens kommuner menar att det föreslagna stödsystemet innebär en försämring för den privata sektorn. Skellefteå kommun har starka invändningar mot kommitténs förslag på många punkter. Kommunen anser att förslagen innebär ytterligare splittring, större oklarheter och direkta orättvisor. Bodens och Gällivare kommuner vill behålla nuvarande stödsystem. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det föreslagna stödsystemet bättre borde beakta en lågkonjunktur.

Skälen för min bedömning: De nuvarande regionalpolitiska stödmedlen som riktar sig direkt till företagen är lokaliseringsstöd (lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån), offertstöd, lån till regionala investmentbolag, investeringsbidrag, regionalpolitiskt utvecklingskapital, sysselsättningsstöd, nedsatta socialavgifter och transportstöd. Härtill kommer att även glesbygdsstöd kan lämnas till investeringar i företag.

Förutom Jån till investmentbolag har staten, i samband med att särskilda regionalpolitiska åtgärder vidtagits i vissa regioner, lämnat kapitaltillskott av olika slag till regionala utvecklings- och investmentbolag.

Jag kommer i det följande att närmare behandla den framtida utformningen av alla dessa stödmedel utom transportstödet. Beträffande sistnämnda stöd har regeringen nyligen tillsatt en särskild utredare (dir. K 1989:B) med uppgift att lämna förslag om hur det regionalpolitiska transportstödet för bl.a. person- och godstransporter i Norrland skall utformas i framtiden.

Förutom dessa direkta stöd till företag har vissa organ som inrättats av staten regionalpolitisk betydelse. Här kan nämnas Stiftelsen Industriellt Utvecklingscentrum i övre Norrland (IUC) och Stiftelsen Norrlandsfonden. Jag återkommer senare (avsnitt 7.4) med förslag som rör Stiftelsen Industricentra, som har haft stor betydelse för berörda kommuner.

Härtill kommer att de regionala utvecklingsfonderna svarar för viktiga 65

5 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

uppgifter i genomförandet av regionalpolitiken. Förutom att fondernas egen verksamhet skall stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden så har de för närvarande viktiga uppgifter i anslutning till handläggningen av regionalpolitiskt företagsstöd.

De regionala utvecklingsfonderna och Stiftelsen Norrlandsfonden avser jag återkomma till senare i dag i mitt förslag till näringspolitisk proposition.

Även systemet med allmänna investeringsfonder i företagen har ett uttalat regionalpolitiskt syfte. Riksdagen har dock nyligen, som ett led i en reformerad företagsbeskattning, beslutat att rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond, med vissa undantag, skall avskaffas för företag med bokslut per den 31 december 1989 eller senare. Jag har tagit hänsyn härtill vid mina förslag till regionalpolitiska anslag under kommande budgetår.

Ytterligare instrument, som används för att påverka den regionala utvecklingen, är de lokaliseringssamråd som bedrivs med de största industriföretagen och med företag inom den privata tjänste- och servicesektorn. Jag återkommer 'senare (avsnitt 7.6) med en redogörelse för hur dessa åtgärder utvecklats och till hur samråden bör bedrivas i framtiden.

Utvecklingen inom näringslivet och erfarenheterna av gällande regionalpolitiska stödmedel, som senast var föremål för en översyn 1985, gör det enligt min mening önskvärt att göra vissa förändringar av dessa medel. Jag har nyss redovisat de förslag till förändringar som den regionalpolitiska kommittén lämnat. De förslag jag lämnar i det följande bygger i sina huvuddrag på kommitténs betänkande, även om jag av bl.a. förenklingsskäl gjort en del ändringar i dess förslag. =

Jag har tidigare motiverat varför en förskjutning bör ske av de regional- . politiska åtgärderna för att påverka näringslivet, från direkt företagsstöd till insatser för att förbättra de infrastrukturella förutsättningarna. Företagsstödet måste dock enligt min mening även i fortsättningen tillmätas en stor betydelse i stödområdena. Jag redogör i det följande närmare för hur jag anser att det direkta företagsstödet bör utformas i fortsättningen.

Jag har tidigare (avsnitt 4.2) även förordat att den nuvarande inplaceringen av vissa kommuner och delar av kommuner i stödområdena A, B och C skall ersättas av en inplacering av de kommuner och delar av kommuner som har de långsiktigt svåraste problemen 1 två nya stödområden, benämnda 1 och 2. Detta förslag innebär en koncentration av åtgärderna till dessa områden.

Investeringar i forskning, utveckling, marknadsföring m, m. har successivt kommit att bli allt viktigare för företagens utveckling. De regionalpolitiska stödmedien har efter hand anpassats till att stödja även dessa immateriella investeringar. Enligt min mening är det önskvärt att ytterligare öka möjligheterna till stöd för sådana investeringar.

Den under senarc år alltmer tillämpade politiken att i större utsträckning utveckla varje regions egna förutsättningar utgör motiv för att ytterligare decentralisera genomförandet av regionalpolitiken och därigenom förenkla stödgivningen.

I likhet med tidigare utredningar om regionalpolitiken har även 1987 års regionalpolitiska kommitté haft i uppdrag att överväga och föreslå förenklingar i stödsystemet. I likhet med flera av remissinstanserna konstaterar 66 jag att inte heller denna kommitté har några egentliga förslag i detta avseende. Även förslagen från remissinstanserna är få.

Mot bakgrund av angelägenheten att förenkla stödsystemet har jag där- Prop. 1989/90: 76 för själv övervägt olika förändringsmöjligheter och lämnar i det följande förslag som är avsedda att leda till avsevärda förenklingar. Förslagen berör såväl stödmedlen som den organisatoriska handläggningen och ansvaret för dessa.

Av flera 'skäl, som jag redogör för i det följande, anser jag det angeläget att inom regionalpolitikens ram ytterligare ta tillvara och stödja företag som startas och drivs av kvinnor. För att detta skall kunna ske bör bl.a. kunskaperna om kvinnligt företagande förbättras. Jag behandlar denna fråga särskilt (avsnitt 7.5).

Kommittén har bedömt att dess förslag inte står i strid med de normer som tillämpas inom EFTA och EG. Jag återkommer även till denna fråga (avsnitt 7.7). Tidigare (avsnitt 5) har jag redovisat hur regionalpolitik bedrivs i andra länder.

7.2¶Företagsstöd

7.2.1 Bidrag till investeringar, företagsutveckling m. m. Innan jag går in på mina förslag redogör jag för utfallet av den hittillsvarande stödverksamheten. Av redogörelsen framgår att det regionalpolitiska företagsstödet under de senaste budgetåren bidragit till att skapa ett stort antal nya arbetstillfällen.

Därefter behandlar jag de olika former av regionalpolitiskt stöd som kan lämnas i samband med investeringar i byggnader, maskiner o.d., till produktutveckling, marknadsföring m.m. samt till sysselsättningsökning. Jag föreslår att stöd i framtiden endast skall lämnas i form av lokaliseringsoch utvecklingsbidrag samt syssclsättningsbidrag. Härmed slopas nuvarande lokaliseringslån, investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital. Detta innebär enligt min mening en betydande förenkling, såväl för företagen som för handläggande myndigheter.

Systemet med sänkta socialavgifter föreslår jag skall behållas. Den gcografiska omfattningen bör emellertid förändras.

Jag behandlar slutligen i detta avsnitt handläggningsordningen för det regionalpolitiska företagsstödet. Mina förslag i detta avseende avser främst en ytterligare decentralisering och samordning av stödverksamheten på regional nivå.

7.2.1.1 Utfall av hittillsvarande stödverksamhet Stöd i samband med nyetableringar och expansion kan för närvarande lämnas i form av lokaliseringsbidrag, lokaliseringslån, investeringsbidrag, oflertstöd, regionalpolitiskt utvecklingskapital och sysselsättningsstöd. Av följande sammanställning framgår beviljat stöd (cxkl. sysselsättningsstöd), beräknad sysselsättningsökning samt subvention per nytt arbetstillfälle under de fem senaste budgetåren.

67 -

Prop: 1989/90:76

Budgetår 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89

Antal arbetsställen 497 543 586 766 709 Beviljat stöd (milj. kr.)

Lokaliseringsbidrag 467,3 550,8 640,6 1001,4 869.7 m.m.

ningsökning

varav kvinnor 1204 1263 [231 1428 1657 Subvention per nytt 135 137 166 167 153

arbetstillfälle” (tkr) ! , Inkl. investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital "I beloppet ingår inte stöd till lokaler för uthyrning. Inte heller lokaliseringsbidrag på sammanlagt 282 milj. kr. som lämnats till Boliden Mineral AB de två senaste budgetåren i syfte främst att bevara sysselsättningen vid vissa av bolagets gruvor.

Budgetårcet 1988/89 var ett mycket framgångsrikt år för den regionalpolitiska stödverksamheten vad gäller den beräknade sysselsättningseffekten — drygt 4600 nya arbetstillfällen. Det är det näst högsta antalet som uppnåtts under de 25 år som det regionalpolitiska stödet funnits. Härtill kommer att nettoeffekten av sysselsättningsstödet beräknas till ca 1200 nya arbetstillfällen.

Drygt 700 företag har beviljats stöd med sammanlagt I 114 milj. kr. i samband med investeringar på sammanlagt 3 680 milj. kr. Av stödet utgör 870 milj. kr. bidrag och 244 milj. kr lån. Investeringsbeloppet motsvarar 8—9 96 av de totala industriinvesteringarna i landet.

Stödinsatserna beräknas ge mer än 300 nya arbetstillfällen vardera i åtta län. Största sysselsättningstillskottet beräknas för Norrbottens län med 734 arbetstillfällen, därnäst följer Västerbottens län med 636 och Kopparbergs län med 563. Det beviljade stödet visar en likartad fördelning. De sammanlagt högsta bidragen, 214 milj. kr., har beviljats till företag i Norbottens län.

Av följande sammanställning framgår länsvis beviljat stöd budgetåret 1988/89 fördelat på antalet arbetsställen, investeringskostnad. stödform och beräknad sysselsättningsökning.

HLokaliseringsbidrag, investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital.

Av följande sammanställning framgår fördelningen på olika stödområden av antalet nya arbetstillfällen, investeringskostnad, beviljat stöd, beräknad sysselsättningsökning och subvention per nytt arbetstillfälle.

I Lokaliseringsbidrag, investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital "I beloppet ingår inte stöd till lokaler för uthyrning eller stöd till Boliden Mineral AB.

Den bransch som erhållit mest stöd är verkstadsindustrin inom vilken 265 företag erhöll stöd. Det innebär att drygt vart tredje stödföretag finns inom denna bransch. Även vart tredje nytillkommet arbetstillfälle beräknas skapas inom verkstadsindustrin. Av beviljade bidrag har under budgetåret drygt 3090 beviljats för investeringar inom verkstadsindustrin.

Stödet till tjänsteföretag har ökat. Under budgetåret har således 110 företag som bedriver uppdragsverksamhet beviljats stöd. Det är främst tjänsteföretag med verksamheten riktad till industrin. Totalt har dessa företag beviljats 160 milj. kr. i bidrag och lån. En del av stödet har lämnats till lokaler för uthyrning och till teknikcentra. Av följande sammanställning framgår stödets fördelning under budgetåret 1988/89 på olika branscher, arbetsställen, stödform, beräknad sysselsättningsökning och subvention per nytt arbetstillfälle.

Beslut om regionalpolitiskt stöd fattas av länsstyrelser, utvecklingsfonder, statens industriverk eller regeringen. Länsstyrelser och utvecklingsfonder svarade under budgetåret 1988/89 liksom tidigare år för en stor andel av alla beslut, närmare 8096. Länens andel av det totalt beviljade stödbeloppet uppgick till 456,8 milj. kr. eller 41 96. Budgetåret 1987/88 var beloppet och andelen betydligt lägre, 400,5 milj. kr. eller 31 26.

Av de olika stödformerna svarar lokaliseringsstödet liksom tidigare för den största andelen beslut på länsnivån, närmare 8090. Beloppsmässigt har beviljat lokaliseringsbidrag ökat kraftigt eller med 65,5 milj. kr. till 286,7 milj. kr. Beloppet för lokaliseringslån är i stort sett oförändrat. Antalet beslut om investeringsbidrag har minskat i jämförelse med budgetåret 1987/88. Beloppsmässigt har beviljat stöd i form av investeringsbidrag också minskat något från 30,8 till 26,2 milj. kr. Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Kopparbergs län har beslutat om stöd i över 50 ärenden vardera.

Antal beslut om regionalpolitiskt utvecklingskapital har halverats i förhållande till tidigare år och uppgick till 16 st. Däremot ligger beviljat belopp på ungefär samma nivå, 6,3 milj.kr.

Antalet nyetablerade företag som erhållit stöd under budgetåret 1988/89 uppgick till 121. Ungefär vart sjätte företag som fick stöd var en nyetablering. Stödet till nyetablerade företag uppgick totalt till 155,9 milj. kr. Det motsvarar i genomsnitt 1,3 milj. kr. per nyetablerat företag.

I genomsnitt beräknas varje nyetablerat företag öka sin sysselsättning med sju personer; Övriga företag som beviljades stöd under budgetåret beräknar en genomsnittlig ökning av antalet anställda med sex personer.

En fördelning av stödet under budgetåret 1988/89 på företagsstorlek visar att 7490 av företagen har mindre än 20 anställda. Andelen mindre företag har ökat successivt för att under de senaste fyra budgetåren uppgå till ca 7590.

Sysselsättningsstöd lämnas per kalenderår för ett år i taget under högst sju år. För att få stöd måste företagen öka sysselsättningen och bibehålla den nya sysselsättningsnivån under hela perioden. Stöd lämnas endast i stödområdena, Från och med 1988 kan inte nytt stöd beviljas i stödområde C.

Av följande sammanställning framgår beviljat sysselsättningsstöd för åren 1984—1988 fördelat på antalet arbetsställen, årsarbetskrafter och beviljat belopp.

! Ytterligare beslut kommer att fattas för 1988.

Det beviljade sysselsättningstödet har ökat kraftigt under de senaste budgetåren. Det visar att den goda konjunkturen även nått stödområdena och att många företag där kunnat öka antalet anställda. Som jag tidigare nämnt beräknas nettoeffekten av sysselsättningsstödet till ca 1200 arbetstillfällen under budgetåret 1988/89.

Sammanfattningsvis har det regionalpolitiska företagsstödet enligt min bedömning varit av stor betydelse under de senaste åren för möjligheterna att skapa nya arbetstillfällen i regionalpolitiskt utsatta orter och regioner. Genom dessa arbetstillfällen har också resurser i form av underutnyttjad arbetskraft och samhällelig infrastruktur kunnat tas till vara på ett sätt som inneburit ekonomisk vinning för hela landet.

7.2.1.2 Lokaliseringsbidrag

Mitt förslag: Stöd i samband med investeringar i byggnader, maski-

ner m.m. skall fortsättningsvis kunna lämnas endast i form av

lokaliseringsbidrag, vilket innebär att lokaliseringslån och investe-

ringsbidrag avskaffas.

Lokaliseringsbidrag skall kunna lämnas i stödområdena 1 och 2,

och undantagsvis även utanför dessa.

Den maximala andelen lokaliseringsbidrag bör uppgå till 35960 av

en investering i stödområde 1 och 20960 i stödområde 2. Till lokaler

för uthyrning och markberedning för torvproduktion skall den

maximala andelen lokaliseringsbidrag vara 5 26 lägre i resp. stödom-

råde. I tillfälliga stödområden och i områden som tillfälligt inplace-

rats i högre stödområde skall lokaliseringsbidrag kunna lämnas med

en maximal andel som fastställs av regeringen för varje särskilt fall,

dock högst 35 90.

I undantagsfall skall högre lokaliseringsbidrag kunna lämnas,

dock högst 50960.

Stöd till teknikcentra skall fortsättningsvis kunna lämnas med

medel från det nya anslaget för särskilda regionalpolitiska infra-

strukturåtgärder som jag senare (avsnitt 9) kommer att föreslå.

Kommittén: Lokaliseringsbidrag till investeringar i byggnader och maskiner i befintliga företag bör enligt kommittén förbehållas Inlandet.

Lokaliseringsbidrag bör vidare enligt kommittén lämnas med 35960 av investeringskostnaden eller högst 400 000 kr. per beräknat nytt arbetstillfäle för befintliga företag. Någon prövning av stödbehovet i varje enskilt fall skall alltså inte ske i dessa fall. Om investeringen inte medför sysselsättningsökning bör lokaliseringsbidrag efter prövning kunna lämnas med högst 35 20.

För nyetablerade företag bör enligt kommittén lokaliseringsbidrag kunna lämnas med högst 5090 av investeringskostnaderna, oavsett hur många arbetstillfällen som beräknas tillkomma. Stöd till nyetableringar bör kunna lämnas i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Lokaliseringsbidrag för byggande av lokaler för uthyrning bör kunna lämnas i Inlandet med högst 25 90.

Investeringsbidraget behålls. Bidrag föreslås kunna lämnas med högst 15960 av utgifterna för investeringar upp till 20 milj. kr.

Lokaliseringslånen bör enligt kommittén, som en uppmaning till den ordinarie kreditmarknaden att medverka på ett bättre sätt än som hittills skett, ersättas med kreditgarantier.

Regionalpolitiskt stöd till företag för miljöinvesteringar bör enligt kommittén kunna lämnas till företag i enskilda fall.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har olika erinringar mot kommitténs förslag. Endast några instanser, som länsstyrelsen 1 Kalmar län och Mönsterås kommun, uttrycker en generellt positiv syn på förslaget.

Hikhet med SIND, som tillstyrker en förenkling av reglerna beträffande lokaliseringsbidragen, men som bestämt avstyrker differentiering av stödet mellan etablerade och nyetablerade företag, har många instanser olika detaljsynpunkter på förslaget. Positiva till den förenkling som en viss automatik innebär är bl. a. AMS, Svensk industriförening, Kalix kommun, Stiftelsen Industricentra och utvecklingsfonden i Norrbottens län.

Invändningen mot differentieringen mellan etablerade och nyctablerade företag är den allra vanligaste förekommande synpunkten. Ett mycket stort antal remissinstanser avstyrker denna differentiering. Ett vanligt skäl för detta är, som bl.a. Strömsunds kommun konstaterar, att stöd till en investering i ett befintligt företag ibland kan ha en större strategisk betydelse än stöd till ett nytt företag. Andra skäl som anförs är att föreslaget system lockar till för stora investeringar initialt och att det också medför risk för olika former av konstruerade fall av nyetableringar.

Några instanser som t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län, Övertorneå kommun och Tio-kommungruppen i Västerbottens län anser att det är olyckligt att sänka subventionsnivån. Länsstyrelsen i Västerbottens län och landstinget i Norrbottens län menar att inlandet inte heller är enhetligt. Därför behövs menar man en differentiering av stödnivåer.

Länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län samt Mora kommun avvisar ökad automatik och menar att det är ineffektivt och att behovet av stöd bör vara avgörande.

Ett relativt begränsat antal instanser har berört förslaget om bidrag till lokaler för uthyrning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget om 25 20 bidrag i Inlandet och menar att 2096 bidrag bör lämnas för övriga prioriterade områden. Också Säters, Karlskoga och Nybro kommuner anser att området bör vidgas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, Jokkmokks och Malungs kommuner samt Inlandskommunerna (Berg, Ragunda, Sorsele, Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur) anser att stöd till uthyrningslokaler skall lämnas i samma omfattning som när det gäller byggnadsinvesteringar i företagens egen regi. Gällivare kommun anser att stöd borde ges med 4090 i områden motsvarande nuvarande stödområde A. Såväl Pajala som Kalix kommuner förordar generösare stöd och befarar att en stödnivå om 2590 får förödande konsekvenser för inlandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län avvisar sänkt stöd till lokaler för uthyrning.

Enligt gällande regler för lokaliseringsbidrag skrivs statens fordran successivt ner under en sjuårsperiod. SIND föreslår att nedskrivningsperioden begränsas till fem år.

Endast ett fåtal instanser har berört kommitténs förslag att ersätta lokaliseringslånen med kreditgarantier. Landstingsförbundet tillstyrker att lokaliseringslånen avskaffas. Däremot avstyrker bl.a. SIND, länsstyrelsen i Gävleborgs län, Bergslagsdelegationen, Svensk industriförening, utvecklingsfonden i Gävleborgs län att lokaliseringslånen ersätts med garantier. Skäl som anförs är bl.a. att ett garantisystem innebär en krånglig och tidsödande administration i och med att staten måste ta ut en avgift på garantisumman av bankerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker

bankerna regelmässigt komer att kräva statliga garantier.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det knappast är realistiskt att räkna med att enbart den ordinarie kreditmarknaden skall kunna tillgodose behovet av riskvilligt kapital. Någon form av lokaliseringslån eller finansieringskapital bör finnas kvar. |

Endast ett begränsat antal instanser har berört förslaget om att behålla investeringsbidraget. De uppfattningar som uttrycks ger en splittrad bild. Flera instanser uttrycker en positiv syn, exempelvis länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborg och Bohus samt Västernorrlands län. Sundsvalls kommun och glesbygdsdelegationen är däremot tveksamma till förslaget. SIND samt länsstyrelserna i Gävleborgs och Kopparbergs län avstyrker att investeringsbidraget utanför stödområdet behålls som ett stödinstrument. Utvecklingsfonden i Kopparbergs län menar att investeringsbidraget ytterst sällan, om ens någon gång, avgör om en investering kommer till stånd eller ej.

Skälen för mitt förslag: De regionalpolitiska stöd som för närvarande kan lämnas i samband med investeringar i byggnader, maskiner m. m. är utformade som ekonomiska stimulansmedel som påverkar företagens kalkyler i ett inledningsskede.

Stöden lämnas efter en individuell prövning av de olika ärendena. Det sammanlagda stödet får härvid inte vara större än vad som behövs för att verksamheten i fråga skall komma till stånd.

Som allmänna villkor för att erhålla regionalpolitiskt stöd gäller bl. a. — att stöd endast får lämnas till verksamheter som bedöms få tillfredsstäl-

lande lönsamhet och ge de anställda en varaktig sysselsättning, — att minst 4096 av det antal arbetsplatser som tillkommer till följd av

stödet skall förbehållas vartdera könet, — att stöd får beviljas endast i den mån de anställda uppbär lön och andra

anställningsförmåner som är minst likvärdiga med dem som gäller enligt tillämpligt kollektivavtal,

— att en stödmottagare skall ha auktoriserad eller godkänd revisor.

Dessa grundläggande utgångspunkter bör enligt min mening gälla även fortsättningsvis.

Beträffande den s.k. könskvoteringen har en utvärdering nyligen genomförts på uppdrag av bl.a arbetsmarknadsdepartementet. Den visar bl.a. att kvoteringen bidragit till att kvinnornas arbetsmarknad breddats i de aktuella regionerna.

Mot bakgrund av bl.a. nämnda utvärdering bedömer jag att systemet med könskvotering har haft positiva effekter för att åstadkomma en ökad jämställdhet på arbetsmarknaden. Målsättningen att minst 4096 av de tillkommande arbetsplatserna skall förbehållas vartdera könet har sålunda i det närmaste uppnåtts under senare år. Det är även av stor regionalpolitisk betydelse att könskvoteringen bidrar till att skapa fler arbetstillfällen för kvinnor och därmed underlättar för dem att stanna kvar på orter där ojämn könsfördelning skapar särskilda demografiska problem. Efter samråd med statsrådet Margot Wallström föreslår jag därför att könskvoteringen inom det regionalpolitiska stödet bibehålls i nuvarande omfattning. 174

Stödberättigad verksamhet. I princip gäller att alla typer av verksamhe- Prop. 1989/90: 76 ter som kan påverkas i fråga om lokalisering eller omfattning kan få stöd. Denna princip bör gälla även fortsättningsvis.

Sedan år 1985 gäller att lokaliseringsstöd kan lämnas till s.k. teknikcentra. Jag kommer senarc (avsnitt 9) att föreslå att ett nytt anslag inrättas för särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder. Bl.a. eftersom samma lönsamhetskrav som för andra stödberättigade verksamheter inte kan ställas på teknikcentra anser jag det motiverat att fortsättningsvis i stället lämna stöd till detta ändamål från det nya infrastrukturanslaget.

Storleken på ett lokaliseringsbidrag. Stöd i samband med investeringar kan för närvarande lämnas i form av lokaliseringsstöd och investeringsbidrag. Lokaliseringsstöd består av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.

Lokaliseringsbidrag kan lämnas för att täcka en del av de totala kostnaderna i samband med investeringar som gäller — ny-, till- eller ombyggnad av byggnader eller anordnande av markan-

läggningar, — maskiner eller inventarier med en beräknad avskrivningstid av mer än

tre år, eller — markberedning för torvproduktion, om det finns särskilda skäl.

Lokaliseringslån kan dessutom lämnas till kostnader för förvärv av mark, byggnader eller markanläggningar, för anskaffning av omsättningstillgångar, patent, licenser eller liknande eller för marknadsföring, produktutveckling eller liknande.

Storleken på ett lokaliseringsbidrag grundas på de totala kostnaderna, inklusive inkörningskostnader och liknande, i samband med en investering. Bidraget bestäms med hänsyn till antalet nya arbetstillfällen, investeringens storlek och inriktning samt angelägenheten från samhällssynpunkt att den genomförs. Bidraget får dock inte vara större än vad som behövs för att investeringen skall komma till stånd och det får vidare uppgå till högst följande procentandelar av den del av totalkostnaderna som avser byggnader, markanläggningar, maskiner och inventarier: Stödområde A 50 240 Stödområde B 35940 Stödområde C 20940

För verksamheter i områden som regeringen beslutar tillfälligt skall komma i fråga för regionalpolitiskt stöd uppgår den högsta procentandelen lokaliseringsbidrag till 15 90 eller 2096.

Lokaliseringsbidrag till lokaler för uthyrning får lämnas högst med belopp som är tio procentenheter lägre än nyss nämnda procentsatser. För markberedning för torvproduktion kan bidrag lämnas med högst 25 960 av totalkostnaderna i stödområde A och högst 10960 i stödområde B.

Om det finns synnerliga skäl kan regeringen medge att lokaliseringsbidrag lämnas med högst 70 960 i hela landet.

Regionalpolitiska kommittén konstaterar att bidragsnivån i det regionalpolitiska stödet i samband med investeringar i byggnader och maskiner för närvarande är högre i Sverige än vad som tillåts inom EG för de rikare ländernas regionalpolitik. Där gäller som regel att högsta bidrags- 75

nivån får vara ca 3590. Kommittén föreslår bl. a. därför att den maximala andelen lokaliseringsbidrag skall sänkas till 35 96. Kommittén anför som ytterligare motiv till att sänka bidragsprocenten att den ordinarie kreditmarknaden bör medverka på ett annat sätt än hittills. Vidare bör användningen av det regionalpolitiska stödet allmänt sett förskjutas till förmån för s.k. mjuka investeringar. Dessutom får företag i vissa områden, som tidigare inte haft sänkta socialavgifter, en förbättrad självfinansieringsförmåga om kommitténs förslag genomförs. De områden som kommittén avser härmed är Inlandet förutom Norrbottens län.

Jag ansluter mig i detta avseende till kommitténs förslag. Förutom de motiv som den anger vill jag peka på följande faktorer: — Industrins lönsamhet och soliditet har starkt förbättrats under de senas-

te åren. Förbättringen gäller även företagen i stödområdet, som därför

för närvarande har väsentligt större möjligheter än tidigare att genom

egna finansiella insatser och via den reguljära kreditmarknaden finansi-

era sina investeringar. — Riskkapitalförsörjningen inom de regionalpolitiskt prioriterade områ-

dena har förbättrats under senare år. Utöver den ökade kreditvärdighe-

ten i näringslivet kan man peka på att de prioriterade landsdelarna

tillförts betydande kapital via regionala investmentbolag.

Jag återkommer senare (avsnitt 7.7) till min syn på bl. a. storleken och inriktningen av företagsstöd jämfört med de regler m.m. som tillämpas inom EFTA och EG.

Härtill kommer att jag strax avser att föreslå dels förbättringar i företagens möjligheter att få regionalpolitiskt stöd till immateriella investeringar, dels att sysselsättningsstödet skall höjas.

Jag vill i detta sammanhang också peka på att ett av de allmänna villkoren för stöd är, att sådant endast skall lämnas till verksamheter som bedöms få tillfredsställande lönsamhet och ge de anställda en varaktig sysselsättning. Avsikten är alltså att verksamheterna på sikt skall kunna drivas vidare utan fortsatt stöd. Kraven på avkastning från de investeringar som ges regionalpolitiskt stöd bör därför inte sättas alltför lågt. Dessutom får det inte råda någon tveksamhet om att ansvaret för ett projekt ligger hos företaget och övriga privata finansiärer.

Den maximala procentsatsen som jag förordat för lokaliseringsbidrag, 35 90, skall gälla i stödområde 1. I stödområde 2 föreslår jag att det maximala bidraget skall vara högst 20960.

Lokaliseringsbidrag till lokaler för uthyrning kan för närvarande lämnas med en maximal procentsats som är tio procentenheter lägre än om bidrag lämnas till ett företag som bygger egna lokaler. Skälen härtill är bl.a. att det inte är en samhällelig uppgift att generellt tillhandahålla lokaler för företagen, varför de bör stimuleras att bygga egna lokaler. Företag som får hyra redan subventionerade lokaler får dessutom ofta ett högre totalt stöd genom att de även kan få lokaliseringsbidrag i samband med egna maskininvesteringar. Med hänsyn till den sänkning av de maximala bidragsprocentsatserna som jag nyss föreslagit anser jag dock att lokaliseringsbidrag till lokaler för uthyrning fortsättningsvis skall kunna lämnas med ett

belopp som är högst fem procentenheter lägre än vad som annars är maximalt i resp. stödområde.

Som en konsekvens av de sänkningar av den maximala bidragsprocenten i olika stödområden jag förordat bör också den högsta andelen lokaliseringsbidrag för markberedning för torvproduktion minskas. För enkelhetens skull föreslår jag att samma regler tillämpas som för lokaler för uthyrning, dvs. att lokaliseringsbidrag kan lämnas med ett belopp som är högst fem procentenheter lägre i resp. stödområde.

Jag har tidigare (avsnitt 4.5) förordat att regeringen fortsättningsvis i vissa fall skall kunna inplacera kommuner eller delar av kommuner i tillfälligt stödområde och tillfälligt inplacera sådana områden i högre stödområde. Den maximala andelen lokaliseringsbidrag bör vid tillämpning av denna metod bestämmas av regeringen i varje särskilt fall. Den får dock uppgå till högst 35 90.

Myndigheterna har utbildat en praxis att vid bestämmande av ett lokaliseringsbidrags storlek ta stor hänsyn till bidrag per nytt arbetstillfälle. Kommittén föreslår dels en viss automatik i stödgivningen till verksamheter som medför ökad sysselsättning, dels att normen om högsta bidrag per nytt arbetstillfälle inte skall tillämpas för nyetablerade företag.

Stödverksamheten måste bedrivas inom ramen för tillgängliga medel. Jag vill bl. a. med anledning härav betona att jag inte anser det lämpligt att lämna stöd utan prövning av hur stort stödet måste vara i varje enskilt fall för att en investering skall komma till stånd. Bidrag per nytt arbetstillfälle bör dock endast användas som en bland flera bedömningsfaktorer och bidragets storlek liksom hittills grundas på en avvägning mellan alla de faktorer jag tidigare nämnt.

I likhet med en majoritet av remissinstanserna är jag inte heller beredd att tillstyrka kommitténs förslag att stöd till' nyetableringar skall kunna lämnas med högre belopp än till befintliga företag. Skäl som remissinstanserna anför, och som jag ansluter mig till, är bl.a. att en investering i ett befintligt företag kan ha en större strategisk betydelse, att ett sådant system kan bidra till för stora initialinvesteringar och risken för olika fall av konstruerade nyetableringar.

Kommittén föreslår även att regionalpolitiskt stöd till företag för miljöinvesteringar skall kunna lämnas i vissa fall; Man avser enstaka punktinsatser i fall där ett företag är av avgörande betydelse för sysselsättningen på en ort och där de nödvändiga miljöinvesteringarna uppenbarligen kostar mer än företaget kan bära.

För egen del vill jag betona att det grundläggande motivet för lokalise- -ringsstödet är att skapa ny sysselsättning. Dessutom anser jag att kravet på lönsamhet för att stöd skall lämnas innebär att företagen normalt skall kunna genomföra ersättningsinvesteringar utan statligt stöd.

Enligt nuvarande regler kan dock lokaliseringsstöd i undantagsfall lämnas även i samband med investeringar som inte leder till ökad sysselsättning. Regeringen bör liksom hittills närmare utforma bestämmelserna härom. Regeringen har i förordningen (1982:677) om regionalpolitiskt stöd föreskrivit att stöd, förutom när en investering beräknas leda till ökad sysselsättning, kan lämnas 77

— i samband med en väsentlig omläggning av verksamheten som är nöd- "Prop. 1989/90:76

vändig för att bevara sysselsättning eller, — om investeringen sker i ersättnings- och rationaliseringssyfte i en verk-

samhet som har väsentlig betydelse för sysselsättningen på orten, om verksamheten på sikt inte bedöms kunna fortsätta utan att investeringen kommer till stånd och denna inte kan genomföras utan att lokaliseringsstöd lämnas. Jag anser att de bestämmelser som regeringen utformat när det gäller

stöd i samband med investeringar som inte leder till ökad sysselsättning och som jag nyss redogjort för redan idag ger tillräckliga möjligheter till stöd i samband med sådana miljöinvesteringar som kommittén avser med sitt förslag.

SIND har föreslagit att lokaliseringsbidragets nedskrivningsperiod skall begränsas till fem år för att förstärka bidragets resultatpåverkande effekt under ett projekts inkörningsfas.

I samband med att lokaliseringsbidraget fick sin nuvarande utformning genom riksdagens beslut år 1982 upphävdes skyldigheten för stödmottagaren att skriva av värdet av de med stödet anskaffade tillgångarna i samma takt som bidraget intäktsförs. Syftet härmed är att företagen tidigare skall få ett positivt tillskott till resultatet. Detta uppnås genom att bidraget successivt kan intäktsföras eftersom det lämnas för att täcka de inkörnings- och merkostnader som uppstår i samband med investeringen. Dessa kostnader antas för närvarande i normalfallet fördela sig över en sjuårsperiod med resp. 30, 20, 10, 10, 10, 10, 1096 av lokaliseringsbidraget per år från utbetalningstidpunkten. Om det av någon anledning är önskvärt att fördela bidraget på något annat sätt finns möjlighet att i undantagsfall medge en annorlunda tidsmässig fördelning av bidraget.

Vid bestämning av hur bidraget skulle fördela sig över tiden var avsikten således att uppnå balans mellan de inkörnings- och merkostnader som under en längre tidsperiod uppstår i samband med en investering i stödområdena och stödets resultatpåverkande effekt. Vid bestämning av periodens längd togs även hänsyn till vikten av att underlätta företagens långsiktiga överlevnad.

Jag har nyss föreslagit att de maximala procentsatserna för lokaliseringsbidrag skall sänkas. Med hänsyn härtill anser jag SIND:s förslag välgrundat och föreslår att lokaliseringsbidragets nedskrivningsperiod begränsas till fem år och att nedskrivningen sker successivt med resp. 30, 25, 20, 15 och 1090 årligen. Liksom för närvarande bör det finnas möjlighet att i undantagsfall medge en annorlunda tidsmässig fördelning av nedskrivningen.

Avskaffande av lokaliseringslån. Kommittén föreslår, som en uppmaning till den ordinarie kreditmarknaden att medverka på ett bättre sätt än hittills i finansieringen av stödprojekt, att lokaliseringslånen skall ersättas med kreditgarantier.

Lokaliseringslån kan för närvarande, tillsammans med lokaliseringsbidrag, lämnas med upp till 7090 av det totala kapitalbehovet i samband med de åtgärder som skall finansieras. Lån får dock bara lämnas om upplåning inte bedöms kunna ske på den allmänna kreditmarknaden. 78

Lånen innehåller inte några subventioner utan räntan uppgår till diskonto Prop. 1989/90: 76 plus 4,25 90. Lånens funktion är alltså främst att vara riskbärande utöver vad den allmänna kreditmarknaden förmår.

Under budgetåret 1988/89 utbetalades 234,0 milj. kr. i lokaliseringslån. I räntor och avbetalningar inbetalades 166,3 resp. 440,9 milj. kr. Utestående belopp vid låntagares konkurs var 32,7 milj. kr. och eftergivet belopp i samband med företagsrekonstruktioner uppgick till 29,5 milj. kr. Utestående fodringar på lokaliseringslån uppgick den 30 juni 1989 till 1403,8 milj. kr.

Lokaliseringslånens andel av det beviljade regionalpolitiska stödet har sjunkit och har på senare år uppgått till drygt 2096. Beloppet för utestående lokaliseringslån har också sjunkit kraftigt på senare år. Från över 3 miljarder kronor per den 30juni 1986 till i dagsläget ca 1,4 miljarder kronor. Avregleringen av kreditmarknaden och den därmed sammanhängande ökade tillgången på riskvilligt kapital har haft stor betydelse ;j detta sammanhang.

Användningen av lokaliseringslån som regionalpolitiskt instrument varierar också avsevärt mellan olika beslutande myndigheter. Erfarenheterna i detta avseende är att ingående förhandlingar med banker och andra finansiärer oftast medför att ett projekt kan genomföras utan att lokaliseringslån behöver lämnas. Jag har tidigare även framhållit att kraven på avkastning från de investeringar som får regionalpolitiskt stöd inte bör sättas för lågt. Tillräckligt med avkastningskrävande kapital bör därför i normalfallet kunna uppbringas.

Slutsatsen av dessa förhållanden är enligt min mening att lokaliseringslånen numera endast i undantagsfall är av avgörande betydelse för om ett projekt skall komma till stånd. Jag föreslår därför att lokaliseringslånen slopas.

Det är bara inom de allra sämst ställda områdena som de säkerheter företagen kan lämna i form av pantbrev i industrifastigheter kan vara av otillräckligt värde. För att lösa de finansieringsproblem som kan uppkomma i dessa undantagsfall är jag dock inte beredd att föreslå att ett nytt stöd 1 form av exempelvis kreditgarantier införs. Detta bl. a. eftersom jag anser det mycket angeläget att stödsystemet förenklas och antalet stödformer minskas.

Lokaliseringslånen är inte de enda statliga låneformer med ett högt risktagande som kan lämnas till presumtiva stödprojekt. Redan nu lämnar exempelvis de regionala utvecklingsfonderna i många fall kompletterande finansiering i samband med sådana investeringar.

Ett annat statligt organ som har riskvilligt kapital till sitt förfogande och som verkar i de områden där behovet av riskkapital är som störst är Stiftelsen Norrlandsfonden.

En tredje finansieringsmöjlighet är s.k. regionallån som tillhandahållas av Nordiska Investeringsbanken (NIB). Dessa lån kan av NIB för närvarande ställas till förfogande för Norrlandsfonden och sex utvecklingsfonder i skogslänen. Lånen är avsedda att användas inom stödområdena.

Jag kommer senare i dag att förelägga regeringen förslag om näringspolitisk proposition. I den kommer jag att närmare utveckla hur jag anser att 79

utvecklingsfondernas och Norrlandsfondens framtida finansieringsverk- Prop. 1989/90: 76 samheter skall bedrivas. Jag kommer därvid att bl.a. föreslå att de även i fortsättningen skall kunna bedriva sådan. Jag avser dessutom att föreslå att ett antal riskkapitalbolag bildas, i vilka bl. a. utvecklingsfonderna bör delta. Dessa riskkapitalbolag kommer enligt mitt förslag att tillföras avsevärda resurser som skall placeras som minoritetsposter i utvecklingsbara företag. Jag räknar med att dessa bolag på sikt kommer att bli viktiga instrument för riskkapitalförsörjningen också i regionalpolitiskt prioriterade regioner.

Till de angelägna projekt som trots dessa möjligheter inte kan komma till stånd föreslår jag att lokaliseringsbidrag i undantagsfall skall kunna lämnas med högre belopp än vad som är maximalt i respektive stödområde, dock högst 50 Yo.

Jag avser att uppmärksamt följa hur avskaffandet av lokaliseringslånen påverkar möjligheterna att få till stånd angelägna stödprojekt. Om konsekvenserna visar sig mycket negativa I detta avseende är jag beredd att överväga åtgärder som kan förbättra finansieringen av sådana projekt.

Avskaffande av investeringsbidrag. Investeringsbidrag får lämnas av länsstyrelserna utanför stödområdena i samband med investeringar i vissa stödberättigade verksamheter om de medverkar till att lösa inomregionala obalansproblem eller strukturproblem inom näringslivet och leder till ökad sysselsättning.

Ett investeringsbidrag får enligt gällande regler beviljas i samband med investeringar med ett högsta totalt kapitalbehov av 9 milj. kr. och det får uppgå till högst 1596 av den del av kostnaderna som avser byggnader, markanläggningar, maskiner och inventarier. I övrigt gäller för investeringsbidrag i stort sett samma regler som för lokaliseringsbidrag.

Kommittén föreslår att investeringsbidraget skall bibehållas och kunna lämnas vid investeringar med ctt högsta kapitalbehov av 20 milj. kr.

Investeringsbidragen utnyttjas i liten omfattning. Under budgetåret 1988/89 beviljades totalt 26,2 milj. kr. i investeringsbidrag. Detta motsvarar knappt sex procent av den totala stödgivningen på regional nivå och drygt två procent av all stödgivning.

Jag har som viktiga utgångspunkter för mina förslag till förändringar av det regionalpolitiska företagsstödet bl.a. angett att det bör koncentreras till de geografiska områden som bedöms ha de svåraste problemen och att det bör förenklas. I likhet med flera remissinstanser bedömer jag också att investeringsbidraget ytterst sällan avgör om cen investering kommer till stånd eller inte. Att regelmässigt lämna stöd utanför de fastlagda stödområdena kan också möta hinder i EFTA och EG-sammanhang.

Jag har tidigare (avsnitt 4.5) föreslagit ökade möjligheter att lämna stöd i kommuner eller delar av kommuner som inplacerats i tillfälliga stödområden. Liksom hittills bör också regeringen i undantagsfall kunna lämna regionalpolitiskt stöd även utanför stödområdena.

Senare (avsnitt 10) återkommer jag också till frågan om regionala utvecklingsinsatser i glesbygds- och landsbygdsområden, som i många fall berör de delar av landet där investeringsbidrag för närvarande kan lämnas.

Med dessa motiv föreslår jag att investeringsbidragen avskaffas.

7.2.1.3 Utvecklingsbidrag Prop. 1989/90: 76

Mitt förslag: Stöd till immateriella investeringar skall inom stödområdena kunna lämnas genom en ny stödform, utvecklingsbidrag, som ersätter bl.a. offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital.

Den maximala andelen utvecklingsbidrag skall uppgå till 5096 av en investering och högsta belopp för ett projekt till 500 000 kr.

I undantagsfall skall utvecklingsbidrag kunna lämnas med högre belopp, utan direkt samband med immateriella investeringar och utanför stödområdena.

Kommittén: Kommittén föreslår att en ny stödform för företagsutveckling införs. Stödet bör vara tillgängligt 1 Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högsta bidrag vid stöd till ”mjuka investeringar” bör vara 5096. Stöd i varje enskilt ärende, där beslut fattas av länsstyrelsen, får uppgå till högst 500000 kr. Stödet bör kunna lämnas utan koppling till nyskapade arbetstillfällen. Offertstödet och regionalt utvecklingskapital ersätts med denna nya stödform.

Mindre industriföretag i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige föreslås få tillgång till en ”konsultcheck” för att underlätta och öka utnyttjandet av utomstående expertis. Kommittén anser vidare att det skall finnas möjlighet till lokaliseringsstöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet.

Stöd bör enligt kommittén också kunna lämnas till företag i de prioriterade landsdelarna som vill bearbeta marknaden i Stockholm.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser bl. a. SIND, länsstyrelserna i Kalmar, Örebro, Västmanlands, Jämtlands, Gävleborgs och Västerbottens län, landstingen i Norrbottens och Västernorrlands län, AMS, Inlandskommunerna (Berg, Ragunda, Sorsele, Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur), Tio-kommungruppen i Västerbottens län, Bergslagsdele- ' gationen, Glesbygdsdelegationen, Sveriges turistråd, TCO, Hagfors, Bräcke, Strömsunds och Bodens kommuner och Svensk industriförening är positiva till förslaget om ett särskilt stöd till ”mjuka investeringar”.

SIND anser att stödet inte skall lämnas enbart som bidrag utan att det exempelvis skall kunna utformas som lån med villkorlig återbetalningsskyldighet. Även utvecklingsfonden i Västmanlands län förordar villkorat återbetalningskrav för att skapa incitament till ansvarsfullhet och affärsmässighet i stödgivningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att gränsen 500 000 kr. är en onödig restriktion i ljuset av kommitténs syn på decentralisering. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att beloppsgränsen bör höjas till 1 milj. kr.

Länsstyrelsen 1 Norrbottens län anser att de föreslagna stödbestämmelserna är ett exempel på en reglering på den regionala nivån som är omotiverad. |

Flertalet av de remissinstanser som berör förslaget om konsultcheck är positiva och tillstyrker detta. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelser-

6 Riksdagen 19859/90. I saml. Nr 76

Västernorrlands län. Enligt SIND finns dock risk för sammanblandning mellan stödet till ”mjuka” investeringar och konsultstödet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att stödet bör samordnas med stödet till ”mjuka” investeringar.

Sveriges turistråd liksom länsstyrelsen i Värmlands län anser att stödet även bör omfatta företag i turistbranschen. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att stödformen också bör komma i fråga för företag inom de areclla näringarna eventuellt inom ramen för glesbygdsstödet. Lantbruksstyrelsen har också synpunkter på målgruppen och menar att även näringsverksamhet på landsbygden bör omfattas inom ramen för glesbygdsstöd.

Utvecklingsfonden i Västerbottens län liksom länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län anser att kommitténs förslag i princip inte innebär något nytt. Konsultcheckar erbjuds redan nu småföretag genom SIND och utvecklingsfondens försorg. Kommitténs resonemang tyder enligt utvecklingsfondens mening på bristande kunskap om de ”fältmässiga” förhållandena.

Landstinget i Norrbottens län liksom utvecklingsfonden i länet och Piteå kommun är tveksamma eller negativa till förslaget när det är alternativ till utvecklingsfondens finansieringsmöjligheter. Utvecklingsfonden i Norrbottens län anser att man istället bör förstärka utvecklingsfonden.

Skälen för mitt förslag: Det regionalpolitiska stödet var till en början starkt inriktat på att lämna stöd till företagens investeringar i byggnader och maskiner. I takt med att andra typer av s. k. mjuka investeringar blivit allt viktigare för företagens utveckling har stödet successivt anpassats till de nya förutsättningarna. Med ”mjuka”, eller mer korrekt uttryckt — immateriella — investeringar avses åtgärder för produktutveckling, marknadsföring, utbildning m. m.

För närvarande kan stöd till immateriella investeringar lämnas i form av lokaliseringslån, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital.

Att låna till denna typ av investeringar är riskfyllt. Lokaliseringslånen har därför endast haft marginell betydelse i detta sammanhang. Jag har dessutom nyss föreslagit att de skall avskaffas.

Offertstödet, som kan användas när andra stödformer inte är tillämpliga, är främst avsctt just för framtidsinriktade åtgärder i form av immateriella investeringar. Det har även kommit att få stor betydelse för möjligheterna att lämna stöd till företag inom den privata tjänste- och servicesektorn och därmed för möjligheterna till avlänkning av expansion inom sådana företag från Stockholmsregionen. Offertstödet har dock använts främst för stora stödärenden och beslut har fattats på central nivå.

År 1985 infördes en möjlighet för länsstyrelserna att överföra medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser till den regionala utvecklingsfonden i länet för att användas som regionalpolitiskt utvecklingskapital. Detta stöd kan lämnas i form av lån eller bidrag för att delfinansiera avgränsade projekt i företagen i form av exempelvis produktutvecklings- och marknadsföringsåtgärder. Om projektet i fråga misslyckas behöver medlen i regel inte betalas tillbaka. Å andra sidan bör utvecklingsfonden om projektet lyckas kunna få tillbaka ett större belopp än det som satsats. Utveck- 82

lingskapital lämnas således ofta med krav på royalty för att fonden skall få del av de framtida intäkterna av projektet.

Det regionalpolitiska utvecklingskapitalet har inte kommit att användas i den utsträckning som förutsågs. Årligen har i genomsnitt ca 25 företag erhållit stöd med sammanlagt knappt 10 milj. kr. Den främsta anledningen härtill är enligt den regionalpolitiska kommitténs bedömning att den idé om gemensamt risktagande och vinstdelning som präglar denna stödform är olämplig för den regionalpolitiskt motiverade kapitalförsörjningen. Kommittén föreslår därför att en ny stödform för företagsutveckling införs. Högsta bidragsandel för den nya stödformen bör enligt kommittén vara 50960, stödet i varje enskilt ärende uppgå till högst 500000 kr. och någon direkt koppling till nyskapade arbetstillfällen bör inte finnas.

Jag delar kommitténs ståndpunkt såtillvida att det fortsättningsvis bör vara möjligt att även på regional nivå och inom stödområdena lämna stöd till immateriella investeringar i företag som rent bidrag. Storleken och villkoren i övrigt bör även vara de som kommittén föreslår. I vissa fall kan det dock vara lämpligt att staten kan tillgodogöra sig avkastningen på lyckade projekt. Jag återkommer strax till denna fråga.

Jag föreslår att den nya stödformen benämns utvecklingsbidrag och att de nuvarande stödformerna offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital upphör. De närmare villkoren för stödet bör utformas av regeringen. En viktig utgångspunkt bör enligt min mening härvid vara att det inte skall vara någon typ av driftsstöd, utan i princip endast lämnas i samband med immateriella investeringar eller andra typer av klart avgränsade projekt i företaget.

Även om någon direkt koppling till nya arbetstillfällen sålunda inte bör finnas bör dock bedömningen av huruvida bidrag skall lämnas ske mot bakgrund av att syftet med de regionalpolitiska företagsstöden är att skapa nya arbetstillfällen, för såväl kvinnor som män.

I vissa fall, när beslut skall fattas av statens industriverk eller regeringen, bör utvecklingsbidrag kunna lämnas med högre belopp, utanför stödområdena och utan direkt samband med investeringar. Det bör t.ex. vara möjligt att även fortsättningsvis lämna bidrag i samband med etableringar av privata företag inom tjänste- och servicesektorn i de av mig tidigare (avsnitt 4.3) angivna stödjepunkterna i anslutning till stödområdet.

Som jag nyss framhållit kan det enligt min mening i vissa fall vara lämpligt att staten kan tillgodogöra sig avkastningen på lyckade projekt. Detta tillämpas t. ex. för närvarande för regionalpolitiskt utvecklingskapital och vid iån till privata regionala investmentbolag. Denna princip bör även kunna tillämpas för exempelvis större utvecklingsbidrag. Som en försöksverksamhet föreslår jag därför att det belopp som i sådant fall återbetalas till myndigheten får behållas av denna och utnyttjas för nya utvecklingsbidrag. De närmare villkoren härför bör utformas av regeringen.

Kommittén föreslår också att mindre industriföretag skall få tillgång till en ”konsultcheck” för att underlätta och öka utnyttjandet av utomstående expertis. Kommittén menar att den tid under vilken de nuvarande

utsträckas till 15 dagar.

Stöd till konsultinsatser finns redan inom flera delar av småföretagspolitiken. Sålunda har de regionala utvecklingsfonderna möjlighet att erbjuda subventionerade konsultinsatser inom ramen för sin företagsservice. Länsstyrelserna har också redan möjlighet att överföra medel från sitt anslag för regionala utvecklingsinsatser till utvecklingsfonderna för att användas till företagsserviceåtgärder. .

För min del anser jag att i den mån nuvarande möjligheter till konsultstöd inte är tillräckliga så bör det nya utvecklingsbidraget kunna användas för detta ändamål.

Ett annat ändamål som statens industriverk och kommittén tagit upp som angeläget är att kunna lämna stöd till förstudier till stödprojekt. Exempelvis bör planerade nya företag kunna få stöd för testning av produktidéer, undersökning av marknadens storlek och liknande förberedande insatser i syfte att förädla affärsidén.

Enligt min mening bör, i den mån nuvarande möjligheter till konsultstöd inte är tillräckliga det nya utvecklingsbidraget kunna användas även till nämnda ändamål.

Kommittén föreslår också att det skall finnas möjligheter till lokaliseringsstöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet. Den anser att en grundservice som inryms i abonnemangskostnaden och automatiskt följer den tekniska utvecklingen bör ställas till företagens förfogande i hela landet. För mer avancerad dataöverföring bör lokaliseringsstöd eller företagsstöd i annan form kunna lämnas efter särskild prövning. Inte minst är detta enligt kommittén viktigt i samband med försök att flytta verksamheter från bl. a. Stockholm.

För egen del anser jag, att om övriga villkor för regionalpolitiskt stöd är uppfyllda, bör det vara möjligt att lämna stöd till de olika former av investeringar som kan vara nödvändiga i företaget till nämnda ändamål i form av lokaliserings- eller utvecklingsbidrag.

Kommittén föreslår även att stöd bör kunna lämnas till företag i de prioriterade landsdelarna som vill bearbeta marknaden i Stockholm. Förslaget syftar främst till att göra det lättare för tjänsteföretag att bearbeta den växande marknaden i Stockholmsområdet. Kommittén påpekar att dess förslag till ny stödform för immateriella investeringar rymmer möjligheter härtill.

Eftersom jag nyss föreslagit att utvecklingsbidrag skall kunna lämnas till bl.a. dessa ändamål är kommitténs förslag i detta avseende tillgodosett.

Jag återkommer senare (avsnitt 10.2) till frågan om möjligheterna att lämna stöd till inmateriella investeringar inom glesbygdsstödet.

7.2.1.4 Sysselsättningsbidrag

Mitt förslag: Sysselsättningsbidrag skall fortsättningsvis kunna läm-

nas till företag i stödområdena 1 och 2. Det skall uppgå till samman-

lagt 200 000 kr. resp. 120000 kr. under fem år per ny årsarbetskraft i

stödområde 1 resp. 2.

Kommittén: Stöd till privata tjänsteföretag bör enligt kommittén vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige samt för företag i de prioriterade mellanstäderna. Av de nuvarande regionalpolitiska stöden har sysselsättningsstödet bäst förutsättningar att anpassas till tjänsteföretagens behov. .

Sysselsättningsstödet bör enligt kommittén förändras så att det totalt sett uppgår till 150 000 kr. för varje nyanställd. Tidsprofilen bör förändras så att 2/3 av sysselsättningsstödet utbetalas vid anställningens början och 1/3 efter ett år, mot att bankgaranti eller motsvarande ställs för 5096 av utbetalt belopp.

Sysselsättningsstöd föreslås av kommittén kunna lämnas till industriservice, partihandel, uppdragsverksamhet och till turistföretag.

Remissinstanserna: Förslaget om stöd till privata tjänsteföretag möter många positiva reaktioner. Det är ett angeläget tillskott av stöd enligt länsstyrelsen i Kalmar län. Bland övriga positiva instanser kan nämnas länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs, Uppsala och Kopparbergs län, Faluns, Hagfors, Filipstads och Mönsterås kommuner samt Bergslagsdelegationen.

Samtidigt som många instanser tycker att det är bra att prioriterade mellanstäder kan stärkas gentemot Stockholm finns en mycket stor oro för att en satsning på prioriterade mellanstäder skall utarma omkringliggande kommuner. Därför avstyrks stöd till företag i de prioriterade mellanstäderna av bl. a. Gällivare kommun, Tio-kommungruppen i Västerbottens län, Trollhättans, Pajala, Älvdalens, Malungs och Lindesbergs kommuner.

Kommunförbundet, länsstyrelsen i Kronobergs län, kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland (Bengtsfors, Arvika, Dals-Ed, Eda, Sun-

ne, Säffle, Åmål och Årjäng) framför liknande synpunkter och utgår ifrån

att det stöd som föreslås till den privata tjänstesektorn avser avlänkning från överhettade regioner och hanteras så att en inomregional konkurrens om tjänsteföretagen inte uppstår.

SIND avstyrker förslaget om ett särskilt sysselsättningsstöd till tjänstesektorn. Verket avstyrker också bestämt förslaget att utforma stödet som ett förskottsbetalt bidrag mot bankgaranti och anser att det även fortsättningsvis bör lämnas till alla företag i stödområdena A och B som bedriver stödberättigad verksamhet och som ökar sysselsättningen. Stödet har enligt SIND visat sig vara ett enkelt och verkningsfullt instrument att premiera expanderande företag. Även med hänsyn till kommitténs förslag att reducera nivåerna för lokaliseringsbidrag finns enligt verket behov av sysselsättningsstöd i stödområde A och B. Även landstinget i Västernorrlands län, AMS, utvecklingsfonderna i Kopparbergs och Västerbottens län

m. fl. anser att målgruppen inte skall begränsas till enbart tjänsteföretag, utan att även varuproducerande företag bör få komma i fråga.

Länsstyrelsen 1 Norrbottens län föreslår en reformering av sysselsättningsstödet. Den tekniska lösning som utredningen valt underkänns.

Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att det nya stödet till tjänsteföretag förefaller onödigt krångligt och osmidigt. Det föreslagna stödet riskerar enligt länsstyrelsen att medföra eljest omotiverade avknoppningar eller ständiga och svårkontrollerade nyetableringar av tjänsteföretag med rundgång av personal. Stödet kan även få oönskade effekter ur konkurrenssynpunkt. Om ett sysselsättningsstöd väljs för att subventionera tjänsteföretagsetableringar bör stödet ha en högre grad av automatik än det föreslagna.

Skälen för mitt förslag: Sysselsättningsstödet är avsett att täcka allmänna inkörningskostnader i företag som nystartar eller utvidgar sin verksamhet.

Sysselsättningsstöd lämnas för närvarande inom stödområdena A och B tili all verksamhet som är stödberättigad utom till lokaler för uthyrning, teknikcentra och investmentbolag.

För stödet gäller bl. a. villkoret att minst 4096 av de nytillkomna arbetstillfällena skall avse vartdera könet.

Sysselsättningsstöd lämnas för närvarande med sammanlagt 180000 kr. per ny årsarbetskraft i stödområde A och med 110000 kr. i stödområde B. Som framgått av den redogörelse för utfallet av stödverksamheten som jag tidigare lämnat så har beviljat sysselsättningsstöd ökat kraftigt under de senaste budgetåren. Det avspeglar enligt min mening att den goda konjunkturen nu även nått stödområdena så att många företag kunnat öka antalet anställda. Till detta har naturligtvis också den regionalpolitiska stödverksamheten bidragit.

Kommittén föreslår att nyetablerade företag och företag som ökar sin sysselsättning, på olika sätt skall ges goda förutsättningar för detta.

Den föreslår också att verksamheter inom den privata tjänste- och servicesektorn skall underlättas genom att sysselsättningsstöd fortfarande skall kunna lämnas, även om villkoren föreslås bli något förändrade.

Jag bedömer det inte möjligt att helt följa kommitténs förslag när det gäller det framtida stödet till dessa typer av företag.

I likhet med kommittén anser jag det dock viktigt att lämna en särskild stimulans till företag som nyetableras och som ökar sin sysselsättning och därigenom något kompensera för de inkörningskostnader detta medför. Jag delar också den bedömning som flera av remissinstanserna gör att stödet inte bör begränsas till tjänsteföretag. Sysselsättningsstödet bör därför behållas som stödform för alla de verksamheter som nu är stödberättigade och den geografiska omfattningen bör vara stödområde 1 och 2.

För att få en enhetlig benämning på de olika regionalpolitiska företagsstöden föreslår jag att stödet fortsättningsvis kallas:sysselsättningsbidrag.

Jag föreslår också att sysselsättningsbidraget höjs till sammanlagt 200 000 kr. i stödområde 1 och 120000 kr. i stödområde 2.

I likhet med statens industriverk föreslår jag att bidraget fortsättningsvis fördelas på fem år i bägge stödområdena.

Jag föreslår därför att sysselsättningsbidrag från och med kalenderåret 86

rådena.

Stödområde 1 Stödområde 2 Förstaårsstöd 60000 kr. 40000 kr.

Fortsatt stöd för

I detta sammanhang vill jag också erinra om det flyttningsstöd som kan lämnas till arbetstagare med kvalificerad yrkesutbildning som får anställning vid företag som bedriver stödberättigad verksamhet inom stödområdet. Stödet utgörs bl.a. av starthjälp som uppgår till 9 000 kr. för ensamstående och till 20 000 kr. för flerpersonershushåll.

7.2.1.5 Handläggningsordning m. m.

Mitt förslag: Länsstyrelsens beslutanderätt 1 ärenden om lokaliseringsbidrag skall ökas till att omfatta investeringar med ett beräknat totalt kapitalbehov av högst 15 milj. kr. Beslut av statens industriverk i fråga om regionalpolitiskt företagsstöd skall inte kunna överklagas hos regeringen. Min bedömning: Ärenden om lokaliserings-, utvecklings- och sysselsättningsbidrag bör på regional nivå i fortsättningen handläggas av ett organ, länsstyrelsen. Förbättrade former för och möjligheter till uppföljning och utvärdering av uppnådda resultat bör införas inom det regionalpolitiska företagsstödet.

Kommittén: Kommittén anser att den regionala och lokala beslutskompetensen bör förstärkas genom decentralisering av beslut, att kommunerna bör ha en större roll i näringspolitiken och att länsstyrelserna bör vara huvudansvariga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länen. Uppföljning och utvärdering av de regionalpolitiska insatserna bör enligt kommittén få större betydelse. Uppföljningen av nyetablerade företag bör förstärkas så att det finns en kontakt mellan stödgivande organ och företaget även efter det att stöd beviljats. Statens industriverk bör enligt kommittén delvis få en annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fastlagda mål än på stödhantering. Vidare föreslås SIND ha ett ansvar för kompetensutveckling.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar kommitténs åsikt att länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för regionalpolitiken i länet. Några, exempelvis landstingen i Älvsborgs och Västmanlands län tycker dock att utvecklingsfonderna skall sköta allt företagsstöd.

Flera remissinstanser t. ex. länsstyrelserna i Älvsborgs, Västernorrlands och Jämtlands län anser att länsstyrelsernas beslutsramar behöver utökas. SIND ställer sig bakom en allmän utökning av den regionala beslutskraften men avstyrker en höjning av länsstyrelsernas beslutskompetens i nya lokaliseringsstödsärenden. LO anser att beslutsgränsen kan behöva höjas med hänsyn till inflationen. Söderhamns kommun föreslår att länsstyrelserna skall kunna fatta beslut över gällande procentsatser när så behövs och även fatta beslut som inte innebär någon sysselsättningseffekt. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det är angeläget att länsstyrelserna ges det fulla ansvaret för hantering av det regionalpolitiska stödet och föreslår att SIND:s uppgift begränsas till att svara för råd och anvisningar.

AMS tillstyrker i sitt yttrande att hanteringen av sysselsättningsstödet överförs till länsstyrelserna.

SIND påpekar i olika sammanhang vikten av att uppföljningen och utvärderingen av de regionalpolitiska stöden förbättras.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Regeringen beslutar om handläggnings- och beslutsordningen för det regionalpolitiska stödet. Några bestämmelser har dock sådan principiell betydelse att riksdagen bör ta ställning till dessa. Det gäller dels storleken på en investering i samband med vilken beslut om stöd skall fattas på regional nivå, dels frågan om ifall de beslut som fattas av statens industriverk skall kunna överklagas till regeringen.

Följande beslutsordning gäller för närvarande.

Stödform Regeringen SIND Läns- Länsarbets- Utveck-

styrcl- nämnden lings-

sen fonden

utvecklingskapital Sysselsättningsstöd - Xx = X —

Vid beredningen av alla ärenden i vilka företagsekonomiska bedömningar är viktiga deltar i regel utvecklingfonden. Fonden har även ansvaret för den rutinmässiga uppföljningen av ärendena. Länsarbetsnämnden deltar i beredningen och uppföljningen av sysselsättningsaspekterna och könskvoteringsbestämmelserna.

Jag har tidigare i detta kapitel föreslagit att regionalpolitiskt företagsstöd fortsättningsvis endast skall lämnas i form av lokaliserings-, utvecklingsoch sysselsättningsbidrag. Härtill kommer nedsättning av vissa företags socialavgifter inom stödområde I till vilket jag återkommer inom kort (avsnitt 7.2.2.). Mina förslag innebär en betydande förenkling av stödgivningen. |

Ett ytterligare sätt att förenkla stödgivningen är enligt min mening att 88

samla beslutsfattandet på regional nivå hos ert organ. I likhet med kommittén föreslår jag därför att länsstyrelsen får denna uppgift. Det innebär att länsstyrelsen fortsättningsvis beslutar om såväl lokaliserings- som utvecklings- och sysselsättningsbidrag. Länsstyrelsens roll bör också förstärkas och ansvarsfördelningen i länet ytterligare klargöras genom att länsstyrelsen i fortsättningen tilldelas hela ansvaret för beredning och uppföljning av stödärendena på regional nivå. Den senare uppgiften är idag de regionala utvecklingsfonderna och länsarbetsnämnderna ålagda att fullgöra. Jag räknar med att utvecklingsfonderna och länsarbetsnämnderna även framledes kommer att anlitas av länsstyrelsen för uppgifter inom det regionalpolitiska företagsstödet.

Även fortsättningsvis är det dock från olika synpunkter motiverat att beslut i undantagsfall fattas på central nivå, i första hand av statens industriverk och i vissa fall av regeringen. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om hur handläggnings- och beslutsordningen mer 1 detalj skall utformas.

I ett avseende har riksdagen dock vid olika tillfällen tagit ställning till handläggnings- och beslutordningen. Det gäller storleken på en investering i samband med vilken beslut om lokaliseringsbidrag skall kunna fattas av länsstyrelsen. Detta belopp har även betydelse för fördelningen av medel mellan länsstyrelsen och centrala organ.

De scnaste åren har präglats av en starkt ökad decentralisering av beslutsfattandet inom regionalpolitiken. Länsstyrelserna har successivt tillförts kraftigt ökade resurser för regionala utvecklingsinsatser och det högsta beloppet för storleken på en investering till vilka länsstyrelsen beslutar om stöd har successivt höjts. Senast år 1988 höjdes beloppet till 12 milj. kr. I likhet med flera av remissinstanserna anser jag att beloppet bör höjas ytterligare med hänsyn till inflationen och till att en ytterligare decentralisering bör ske. Jag föreslår därför att länsstyrelserna fortsättningsvis får besluta om lokaliseringsbidrag i samband med investeringar med ett totalt kapitalbehov av högst 15 milj. kr.

Jag övergår nu till att behandla frågan om rätten att hos regeringen överklaga de beslut som statens industriverk fattar i frågor om regionalpolitiskt stöd. Denna fråga behandlades senast av riksdagen i samband med regeringens proposition 1982/83:113 om Verksamheten vid statens industriverk m. m. (NU 39, rskr. 376). Riksdagen anmodade då regeringen att närmare överväga hur överklaganderätten mera långsiktigt bör utformas.

Att delegera regeringsärenden har länge varit ett viktigt sätt att rationalisera verksamheten hos regeringen och anpassa den till tidens krav och människors behov.

År 1984 fastställde vidare riksdagen riktlinjer för en systematisk översyn av reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen. De innebär att regeringen skall befrias från sådana ärenden som inte kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ.

Regeringen avgör om ett ärende skall kunna överklagas eller inte. I frågor om regionalpolitiskt företagsstöd gäller för närvarande att beslut av länsarbetsnämnden i fråga om sysselsättningsstöd får överklagas hos sta- 89

tens industriverk, medan beslut av länsstyrelsen i fråga om lokaliserings- Prop. 1989/90: 76 stöd eller investeringsbidrag inte får överklagas. Sistnämnda bestämmelse beror bl. a. på att de regionalpolitiska insatsernas omfattning på regional . nivå styrs av tillgången på medel och att länsstyrelsen bör ha ett eget ansvar för medlens användning. Beslut av statens industriverk får överklagas hos regeringen.

Huvudsyftet med överklaganderätt är att tillgodose enskildas rättsskydd. De starkaste skälen mot att begränsa överklaganderätten finns därför i fråga om sådana beslut som ingriper i enskildas rätt. De flesta stöd som lämnas till näringslivet i regionalpolitiskt syfte utgörs av förmåner som kan men inte behöver lämnas, även om formella förutsättningar finns. Rättsskyddsaspekten får i sådana fall inte samma betydelse som när en ovillkorlig rätt finns.

Min strävan är att regeringen i än högre grad än tidigare endast skall besluta i enskilda stödärenden som har principiell vikt eller är av stor betydelse. Häri inkluderar jag eventuella stöd utanför stödområdena. Jag avser därför att återkomma med förslag till regeringen som innebär att ytterligare ärenden kan beslutas av statens industriverk 1 stället för av regeringen och att rätten att överklaga industriverkets beslut upphör. Eftersom riksdagen tidigare behandlat denna fråga bör riksdagens godkännande inhämtas.

Jag behandlar slutligen i detta avsnitt frågan om uppföljning och utvärdering av det regionalpolitiska företagsstödet.

Regeringen har i 1989 års kompletteringsproposition redogjort för de former för mål- och resultatorienterad styrning som successivt skall införas i den statliga verksamheten. Denna form av styrning bygger i stor utsträckning på förbättrade former för uppföljning och utvärdering av uppnådda resultat. Inte minst inom regionalpolitiken är det, särskilt med tanke på den successiva decentralisering av verksamheten som skett, av stor vikt att uppföljningen och utvärderingen förbättras.

Den regionalpolitiska kommittén har kartlagt hur de personella resurserna för regionalpolitiken används hos länsstyrelserna. Resultatet är att mindre än 3960 av de resurser som avsätts för regionalpolitiska arbetsuppgifter används för uppföljning och utvärdering.

Jag finner detta förhållande otillfredsställande. Jag avser därför återkomma till regeringen med förslag om hur uppföljnings- och utvärderingsverksamheten bör förbättras. När det gäller det regionalpolitiska företagsstödet bör enligt min mening i första hand länsstyrelserna svara för uppföljningen och statens industriverk för utvärderingen.

7.2.2 Nedsatta socialavgifter Prop. 1989/90: 76

Mitt förslag: Systemet med nedsatta socialavgifter som stöd till näringslivet bibehålls. Den geografiska omfattningen utökas till hela stödområde 1. De verksamheter som är berättigade till nedsatta avgifter minskas med vissa basindustrier och utökas med restaurangverksamhet som bedrivs i kombination med turistverksamhet.

Nedsättningen skall i stödområde 1 uppgå till tio procentenheter och gälla under en tioårsperiod från lagens ikraftträdande. I de delar av Norrbottens län som inte ingår i stödområde 1 skall nedsättningen uppgå till fem procentenheter och gälla under en femårsperiod.

Det särskilda bidraget med 10000 kr. under tre år till kostnaden för arbetsgivaravgifterna, som nu lämnas till vissa arbetsgivare i Norrbottens län, vilka redovisar en nettoökning av sysselsättningen, liksom till vissa försäkrade som etablerar verksamhet i länet, avvecklas.

Förändringarna genomförs den 1 januari 1991. I de områden som för närvarande inte omfattas av nedsättningen skall denna ökas successivt. .

Den totala befrielse från arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift som gäller i Svappavaara samhälle till och med år 1993 ersätts därefter med nedsättning i enlighet med de regler som nu föreslås för stödområde 1.

Kommittén: Kommittén anser att sänkta socialavgifter bör bibehållas

som stödform och förbehållas Inlandet, där företagen på grund av gleshet, avstånd m.m. har ctt varaktigt högre kostnadsläge än på andra håll i landet. Nedsättningen bör omfatta de näringsgrenar som nu har nedsatta socialavgifter med det tillägget att också blandad verksamhet bör vara nedsättningsberättigad när den har betydelse ur turistisk synpunkt.

Nedsättningen skall vara tio procentenheter och gälla för en sexårsperiod räknat från år 1991.

Nedsättningen i de kommuner i Norrbottens län som nu tillhör stödområde C, dvs. Boden, Luleå och Piteå föreslås upphöra efter en övergångsperiod på tre år.

Kommittén har inget förslag beträffande det särskilda bidrag till kostnaden för arbetsgivaravgifterna som vissa arbetsgivare som ökar sysselsättningen i Norrbottens län kan erhålla.

Remissinstanserna: En klar majoritet av de instanser som yttrat sig i denna fråga tillstyrker att socialavgifterna sänks med tio procentenheter i Inlandet. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Gävleborgs län, AMS, landstingsförbundet, Norrlandsfonden, Svensk industriförening, Småföretagens Riksorganisation, Hushållningssällskapens förbund, glesbygdsdelegationen och LRF. Många av dessa anser att nedsättningen bör omfatta all privat verksamhet. Som ett bärande skäl för detta anges den stimulans för kvinnodominerad sysselsättning som skulle uppnås.

Många instanser anser att den föreslagna nedsättningsperioden — sex år Prop. 1989/90: 76 — är för kort. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelsen i Västerbottens län, AMS, Inlandskommunerna (Berg, Ragunda, Sorsele, Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur), Överkalix, Jokkmokks och Strömsunds kommuner. Enligt SIND bör nedsättningsperioden sättas till lägst tio år från och med kalenderåret 1991.

RSV avstyrker förslaget med hänvisning dels till att regionalpolitiska mål bör tillgodoses på annat sätt än genom skatte- och avgiftssystemen, dels till att stödet är ineffektivt.

På grund av tolkningsproblem angående vilka företag som är berättigade till nedsättning och de tekniska svårigheterna att få en regionalpolitisk effekt ställer sig även RRV tveksamt till att använda sänkta socialavgifter som ett regionalpolitiskt medel. Till de tveksamma sällar sig också statskontoret, länsstyrelserna i Kopparbergs och Värmlands län, TCO, Säters och Mora kommuner. Mora kommun anser förslaget vara dyrt och ineffektivt. TCO vill emellertid inte motsätta sig att stödformen förlängs under en begränsad tidsperiod.

SIND förordar att stödet avvecklas snabbare i Piteå, Boden och Luleå kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län, landstinget i Norrbottens län, utvecklingsfonden i Norrbottens län och t.ex. LRF avvisar förslaget om avveckling som förhastat och kortsiktigt.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade år 1983 av regionalpolitiska skäl om nedsättning av socialavgifterna för vissa företag i Norrbottens län (prop. 1982/83:120, AU 24, rskr 205, och prop. 1983/84:38, AU 9, rskr. 102). Nedsättningen uppgår till tio procentenheter och omfattar gruvverksamhet, tillverkningsindustri, produktionsvaruinriktad partihandel, uppdragsverksamhet samt hotell-, pensionats- och campingverksamhet. Nedsättningen gäller dock inte kommuner eller andra statliga myndigheter än affärsdrivande verk.

För företag i Svappavaara samhälle i Kiruna kommun gäller i princip att de är helt befriade från socialavgifter till och med år 1993.

Kostnaderna för de nedsatta socialavgifterna, som anvisas över ett särskilt regionalpolitiskt anslag, uppgick under budgetåret 1988/89 till 405,5 milj. kr.

Arbetsgivare som ökar sin sysselsättning i Norrbottens län och sådana försäkrade som avses i 1 kap. 2§ lagen (1981:691) om socialavgifter som etablerar verksamhet i länet, har dessutom rätt att få ett bidrag på 10000 kr. per år under tre år för varje ny årsarbetskraft. För detta stöd gäller i övrigt i samma regler som för sysselsättningsstöd, och medel för ändamålet anvisas över anslaget för sysselsättningsstöd.

Nedsättningen av arbetsgivaravgifter enligt den nu gällande lagen om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter barnomsorgsavgiften. Sedan folkpensionsavgiften sänkts med två procentenheter till 7,45 procent av avgiftsunderlaget från och med den 1 januari 1990 (SFS 1989:633) är det inte längre tillräckligt att nedsättningen, för att erhålla tio procents nedsättning av arbetsgivaravgifterna, avser endast folkpensionsavgiften och barnomsorgsavgiften. Jag föreslår därför att nedsättningen skall avse 92

även sjukförsäkringsavgiften och att ändringen skall gälla för avgifter avse- Prop. 1989/90: 76 ende tiden fr. o. m. den I januari 1990. :

Statens industriverk har på regeringens uppdrag utvärderat effekterna av de nedsatta socialavgifterna. Utvärderingen visar att det inte är möjligt att härleda någon sysselsättningseffekt till stödet, men att vissa positiva effekter på företagens lönsamhet har uppstått.

Kommittén menar att en allmän kostnadssänkning av detta slag är en åtgärd som kan förväntas få effekt på sysselsättningen i ett längre tidsperspektiv. En varaktig lönsamhetsförbättring kan antas vara det mest påtagliga resultatet under de första åren. För att lönsamhetsförbättringen skall resultera i en expansion måste också tydligare anges under hur lång tid åtgärden skall verka. Kommittén föreslår därför att stödformen skall bibehållas och att nedsättningen skall gälla under sex år.

När det gäller den geografiska omfattningen av stödet föreslår kommittén att nedsättningen förbehålls de kommuner där företagen har varaktiga konkurrensnackdelar och att det således skall upphöra i vissa kommuner i Norrbottens kustland. För Svappavaara samhälle föreslår kommittén att samma nedsättning som i övriga inlandskommuner bör gälla efter år 1993. Vad gäller näringsgrenar som skall omfattas av nedsättningen anser kommittén att även restaurangverksamhet i samband med turistverksamhet bör omfattas .

För egen del vill jag anföra följande. Systemet med nedsatta socialavgifter och allmän löneavgift är ett regionalpolitiskt instrument vars effekter kan avläsas först på lång sikt. För att effekterna på sysselsättningen skall kunna utvärderas är det därför nödvändigt att bibehålla stödet.

Kostnaderna för stödet är dock stora och de ökar år från år i takt med löneutvecklingen. Det är därför nödvändigt att begränsa stödets geografiska omfattning till de områden som har de absolut största problemen och till verksamheter som i betydande utsträckning kan påverkas av stödet och som inte i första hand konkurrerar på den internationella marknaden.

Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag att stödformen bör bibehållas, att nedsättningen bör vara tio procentenheter, att Svappavaara samhälle inte bör särbehandlas efter år 1993, att även restaurangverksamhet i samband med turism bör omfattas och att nedsättningen bör förbehållas områden med varaktiga konkurrensnackdelar. Geografiskt föreslår jag därför att nedsättningen fortsättningsvis skall avse stödområde 1. Undantagna från nedsättningen bör dock, i samtliga områden, fortsättningsvis vara malmgruvor, massa- och pappersindustri samt järn-, stål- och ferrolegeringsverk. Stöd till dessa verksamheter kan betraktas som konkurrenssnedvridande på den internationella marknaden. För att företagen långsiktigt skall kunna räkna med denna kostnadsminskning föreslår jag att nedsättningen skall gälla t. o. m. år 2000.

De föreslagna förändringarna bör träda i kraft den I januari 1991.

För att underlätta för mindre företag och försäkrade i de kommuner i Norrbottens kustland, som inte ingår i stödområde 1 , föreslår jag dock att avgifterna i dessa kommuner under en period på fem år nedsätts med fem procentenheter. Denna nedsättning skall gälla avgifter hänförliga till åren

utvisa vilka effekter som uppnåtts.

Eftersom ersättning för nedsättning av företagens socialavgifter, som jag nyss beskrivit, tar i anspråk en stor del av de regionalpolitiska stödmedlen föreslår jag att nedsättningen av socialavgifterna m. m. i de kommuner som intetidigare omfattats av stödformen under det första året begränsas till fem procentenheter. Denna övergångsperiod skall avse avgifter hänförliga till år 1991.

Eftersom företagen vet vilken nedsättning de kan räkna med under den kommande tioårsperioden bör de i god tid kunna vidta de åtgärder som stödet är avsett att underlätta.

Det särskilda bidrag till kostnaden för arbetsgivaravgifterna och egenavgifterna som nu lämnas till företag i Norrbottens län har liten omfattning. Bl.a. för att förenkla stödgivningen föreslår jag att det slopas. De arbetsgivare och försäkrade som har rätt till det särskilda bidraget under tiden fram till dess förändringarna genomförs bör dock få behålla bidraget i enlighet med de nu gällande bestämmelserna.

De föreslagna ändringarna medför att lagen om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län bör upphöra att gälla. Istället bör en ny lag av det innehåll som nu beskrivits införas.

7.3¶Riskkapitalbolag

Min bedömning: Statligt engagemang i regionala investmentbolag är särskilt viktigt i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Lån till privata regionala investmentbolag bör även fortsättningsvis kunna lämnas.

Kommittén: Kommittén föreslår att kapitaltillskott skall kunna ges till

uppbyggnad av nya regionalt baserade riskkapitalbolag i vattenkraftslänen samtidigt som Norrlandsfondens verksamhet avvecklas och dess resurser fördelas på de föreslagna riskkapitalbolagen. Kommittén föreslår också att utvecklingsfonderna i första hand bör svara för stöd- och rådgivning till näringslivet och att de inte bör bedriva egen finansieringsverksamhet.

Remissinstanserna: Statens industriverk och länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker förslaget om uppbyggnad av nya riskkapitalbolag och ett samtidigt avskaffande av Stiftelsen Norrlandsfonden. Ett antal remissinstanser bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker att Norrlandsfonden avskaffas. Statens industriverk anser bl.a. att kommittén inte har redovisat erfarenheterna av tidigare statliga insatser inom riskkapitalområdet. Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anser att ytterligare riskkapitalbolag behövs. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig anser att utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet skall vara kvar.

Skälen för min bedömning: Den regionalpolitiska kommittén föreslår att vattenkraftsregionerna i norra Sverige under en tioårsperiod skall få del i vattenkraftens övervinster. En del av dessa övervinster föreslås användas 94

till uppbyggnad av riskkapitalbolag i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Som jag senare (avsnitt 8.4) redovisar har en utredning nyligen tillsatts för att utreda frågan om kraftföretagens vinster. Jag är därför inte nu beredd att redovisa ett ställningstagande till kommitténs förslag.

Jag vill allmänt beträffande kapitalförsörjningen i de regionalpolitiskt prioriterade områdena i likhet med kommittén anknyta till Finansieringsutredningens betänkande om statligt finansiellt stöd (SOU 1989:24). Även om denna utredning inte haft till uppgift att behandla de regionalpolitiska stöden berör en del av dess förslag organ som har en viktig funktion att fylla i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Jag tänker då närmast på de regionala utvecklingsfonderna och Stiftelsen Norrlandsfonden.

Utredningen konstaterar att de senaste årens stora förändringar på kreditmarknaden genom framförallt avreglering innebär kraftigt ökade möjligheter för banker och andra finansieringsinstitut att tillgodose företagens behov av extern finansiering. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta under de närmaste åren genom att valutaregleringen avskaffas, kreditmarknadslagstiftningen reformeras och skattesystemet förändras. En konsekvens av denna utveckling är enligt utredningen att behovet av statligt finansiellt stöd i dess nuvarande former minskar. Några allmänna skäl att lämna statliga lån till finansiering av företag finns därför inte. Finansieringsutredningen konstaterar dock att det även fortsättningsvis behövs särskilda åtgärder för att tillräcklig mängd riskkapital i lämplig form skall kanaliseras till småföretagssektorn.

En majoritet av remissinstanserna som yttrat sig Över finansieringsutredningens betänkande vänder sig emot förslaget att utvecklingsfondernas långivning skulle upphöra och delar inte utredarens uppfattning att en fortsatt avreglering av kreditmarknaden skulle innebära att tillräckligt med riskfinansiering genereras för nyföretagare och för små och medelstora företag. I likhet med remissinstanserna bedömer jag att de positiva effekterna av utvecklingen inom kreditmarknaden i allmänhet inte heller får samma genomslagskraft i de regionalpolitiskt utsatta regionerna som i landet i övrigt. Jag redovisar i den näringspolitiska propositionen min syn i Övrigt på utredningens förslag.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) föreslagit att lokaliseringslånen skall avskaffas. Jag hänvisade därvid bl.a. till de möjligheter som de regionala utvecklingsfonderna har för riskfinansiering. Behovet av riskfinansiering tillsammans med möjligheter att tillföra kunskap och företagsledningskapacitet anser jag vara stort såväl inom småförcetagssektorn och i allmänhet som inom och i anslutning till ssödområdet. De regionala utvecklingsfondernas och Norrlandsfondens uppgift att förse företag med riskfinansiering blir således än mer betydelsefull när lokaliseringlånen slopas.

I den näringspolitiska propositionen kommer jag att närmare gå in på frågan, om hur kapitalförsörjningen kommer att utformas. Utformningen av kapitalförsörjningen är av mycket'stor betydelse för företagen särskilt i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) nämnt att Stiftelsen Norrlandsfonden verkar i de områden där behovet av riskfinansiering är som störst. 9”

Min bedömning är att de statliga finansieringsinsatserna bör inriktas på små och medelstora företag.

Sedan slutet av 1970-talet har staten av främst regionalpolitiska skäl på olika sätt stimulerat tillkomsten av olika typer av regionala investmentbolag. Vissa av dessa bolag har varit helstatliga, men de flesta har byggts upp med en kombination av statligt och privat kapital. Syftet med det statliga stödet till regionala investmentbolag har varit att främja expansion av främst små och medelstora företag inom stödområdena dels genom att öka tillgången på riskvilligt kapital, dels genom att tillföra företagen kompetens i form av ledningskunnande.

Lån till privata regionala investmentbolag infördes som regionalpolitisk stödform 1982. Villkoren för dessa lån har utformats så att bolagens likviditet i ett inledningsskede inte skall urholkas av betalningar av räntor och amorteringar. Som en kompensation för denna inledande subvention har staten erhållit del i bolagens eventuella värdetillväxt. Ett tiotal privata regionala investmentbolag har erhållit sådana lån med sammanlagt nära 60 milj. kr.

Därtill! har privata regionala investmentbolag i flera fall skapats i regioner med strukturförändringar dels av näringslivet, dels av stat och näringsliv gemensamt. De regionalpolitiska insatserna har ofta skett i form av kapitaltillskott som använts för att teckna och betala akticr i investmentbolagen. Genom att staten engagerat sig på detta sätt tillsammans med privata intressenter har investmentbolagen fått en kapitalbas som möjliggör en större uthållighet än som annars skulle vara fallet. Exempel på detta finns i bl.a. Blekinge, Bergslagen, Västerbottens och Norrbottens län. Som jag tidigare nämnt kommer de förslag som lämnas i näringspolitiska propositionen ytterligare att stärka riskkapitalförsörjningen även i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Jag anser att regionalpolitiskt stöd i form av lån till privata regionala investmentbolag bör kunna lämnas även i fortsättningen.

7.4¶Stiftelsen Industricentra m. m.

Mitt förslag: De ursprungliga förutsättningarna för Stiftelsen Industricentras verksamhet finns inte längre. Stiftelsen Industricentra skall därför avvecklas. De anläggningar som stiftelsen äger och förvaltar skall säljas. En del av de medel som frigörs vid en försäljning av anläggningarna skall.användas till utveckling av näringslivet i de åtta kommuner där stiftelsens anläggningar är belägna.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén understödjer att den översyn som arbetsmarknadsdepartementet påbörjat om alternativa former för ägandet av Stiftelsen Industricentras lokaler genomförs. Enligt kommitténs mening bör de förslag departementet kan komma fram till föreläggas riksdagen för prövning tillsammans med kommitténs övriga förslag. Kom-

mittén har föreslagit att en affärskontaktförmedling skapas för att bl.a. stärka näringslivet I Norrland. Verksamheten bör bedrivas i samarbete mellan offentliga organ och representanter för det privata näringslivet eller närstående organisationen och vara riktad i första hand mot Stockholmsmarknaden.

Remissinstanserna: Stiftelsen Industricentra anser att en översyn av dess verksamhet för att finna alternativa former för ägandet av fastigheterna är en felsyn. Stiftelsen förordar att verksamheten får fortsätta och att industricentraorterna även fortsättningsvis bedöms som strategiska och får högsta regionalpolitiska prioritet. Stiftelsen accepterar att nuvarande verksamhet ses över men med inriktning på att den vidareutvecklas och ges vidgade arbetsuppgifter. Haparanda och Härjedalens kommuner betonar vikten av att stiftelsen får verka till dess att 300 nya arbetstillfällen tillkommit. Gällivare kommun anser det bl. a. väsentligt att bidragsnivån till stiftelsen höjs.

Länsstyrelsen i Stockholms län stöder förslaget om att en organisation för affärsförmedling m. m. bildas i Stockholm. Statens industriverk avstyrker detta förslag.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen bemyndigade år 1973 (prop. 1973: 50, InU7, rskr. 248) regeringen att avsätta 3 milj. kr. till en stiftelse med ändamål att äga och förvalta industricenteranläggningar. Med stöd av bemyndigandet inrättade regeringen Stiftelsen Industricentra samt fastställde stadgar för stiftelsen. Av stadgarna framgår bl.a. att regeringen fattar beslut om stiftelsens upplösning och att stiftelsens tillgångar skall ställas till regeringens disposition vid en eventuell upplösning av stiftelsen.

Verksamheten vid Stiftelsen Industricentra

Stiftelsen Industricentra har som ändamål att genom uppförande av industrilokaler och kontorslokaler för uthyrning stödja regionalpolitiskt högt prioriterade regioner. Det skall ske dels genom att styra ny industrisysselsättning och sysselsättning inom tjänstesektorn till strategiskt viktiga orter i dessa områden, dels genom att skapa cen god företagsmiljö med tillgång på allsidig service för hyresföretagen i de industricentraanläggningar som har byggts upp.

För att nå dessa mål har stiftelsen i uppgift att planera, uppföra, äga, och förvalta industricentraanläggningar, rekrytera hyresgäster till dessa samt i Övrigt skapa goda förutsättningar för verksamheten i anläggningarna.

För att underlätta stiftelsens rekrytering av hyresgäster har stiftelsen numera också möjlighet att hyra ut lokaler till företag från orten.

Stiftelsens verksamhet bedrivs utan vinstsyfte. Hyran skall ligga på en nivå som motsvarar de kostnader företagen kan räkna med om de bygger egna lokaler med regionalpolitiskt stöd. Finansiering av anläggningarna har i huvudsak skett med maximalt lokaliseringbidrag och extra kapitaltillskott till stiftelsen. Bidraget och kapitaltillskottet är för närvarande sammanlagt 70460 av godkända investeringskostnader i stödområde A och 55 96 1 stödområde B. Stiftelsens kostnader för driften av anläggningarna skall täckas av hyrorna. Regionalpolitiskt motiverade kostnader för stiftelsens 97

7 Riksdagen 19897/90. I saml. Nr 76

verksamhet i form av exempelvis kostnader för att rekrytera hyresgäster, Prop. 1989/90:76

tomma lokaler m. m. har dock täckts med särskilda bidrag.

Industricentraanläggningar finns nu uppförda på åtta orter. Orterna (inom parentes anges det år byggandet av anläggningarna påbörjades), uppförd lokalyta, uthyrd yta, antal hyresgäster samt antal sysselsatta hos dessa framgår av följande sammanställning som avser situationen i november 1989.

Från verksamhetens start har investerats sammanlagt 536 milj. kr. i anläggningarna. Härav har 320 milj. kr. finansierats med lokaliseringbidrag eller avskrivningslån, 123 milj. kr. som tillskott av stiftelsekapital och 65 milj. kr. med lokaliseringslån/annuitetslån. Sedan 1 juli 1982 gäller att 10960 av investeringkostnaden skall finansieras på den öppna kreditmarknaden.

Stiftelsen har ett kansli i Skellefteå med ca 10 anställda. Riksdagen har vid skilda tillfällen tagit ställning till Stiftelsen Industricentras verksamhet. Vid sitt senaste beslut år 1985 framhöll riksdagen bl. a. att utbyggnaden av anläggningarna skulle ske etappvis. I huvudsak skall befintliga resurser utnyttjas för verksamheten och en högre uthyrningsgrad borde eftersträvas.

Uthyrningsgraden har, trots ökade insatser för marknadsföring och en vidgning av rekryteringsbasen för hyresgäster, inte ökat. Det löpande driftunderskottet för verksamheten var budgetåret 1984/85 ca 11 milj. kr. Detta har ökat till nära 21 milj. kr. budgetåret 1988/89. Dessa underskott har täckts med statliga bidrag och räntesubventioner. De direkta bidragen för att täcka kostnaderna för tomma lokaler m. m. var budgetåret 1988/89 7050 000 kr. och bidraget till kanslikostnaderna var 4405 000 kr.

Utredningar om verksamheten Mot den här beskrivna bakgrunden tillkallade chefen för arbetsmarknadsdepartementet hösten 1989 på regeringens uppdrag en särskild utredare med uppgift att utarbeta förslag till ändrade ägandeformer för Stiftelsen Industricentra. Vidare har expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) haft i uppdrag av regeringen att utvärdera Stiftelsen Industricentras betydelse för näringslivsutvecklingen samt undersöka om det finns effektivare sätt att utveckla näringslivet i de åtta industricentrakommunerna. 98

effektivare sätt stödja näringslivsutvecklingen än genom stiftelsens verksamhet. Fem huvudpunkter redovisas:

a) temporära hyresnedsättningar för utvecklingsföretag i befintliga industricentralokaler,

b) lokala näringslivsprogram, c) teknik- och utbildningsinsatser inom vissa gemensamma områden, d) etablering av nätverk utanför regionen och e) infrastrukturåtgärder. Sammanlagt bedömer utredningen kostnaderna för angivna åtgärder till

totalt 100— 150 milj. kr. för en femårsperiod.

Försäljning av lokalerna Den särskilde utredaren har bedömt att det finns olika alternativ till ägandet av stiftelsens anläggningar. Vissa hyresgäster har ekonomiska möjligheter och vill köpa de lokaler där de bedriver sin verksamhet. Andra alternativ som redovisas är förvärv av lokalerna av lokala företagare, investerare, kommunala fastighetsbolag och större fastighetsbolag med nationellt och internationellt kontaktnät. Kombinationer av redovisade alternativ är också möjliga. Utredaren konstaterar vidare att fastighetsmarknaden fungerar dåligt i berörda kommuner. Detta beror på att hyror och byggande av lokaler under en lång period har subventionerats kraftigt av stat och kommun. Vid en försäljning av stiftelsens fastigheter är det angeläget att detta görs på ett sådant sätt att orterna på sikt erhåller en fungerande hyresoch fastighetsmarknad.

Vid ett möte i januari med företrädare för de åtta industricentrakommunerna har jag informerat dessa om utredarnas förslag och mina bedömningar. Kommunerna accepterade att försäljning av lokalerna genomförs. Jag har också haft överläggningar med stiftelsens ledning och styrelse.

För min egen del vill jag framhålla följande. Trots väsentligt ökat statligt stöd har målen för verksamheten inte uppnåtts. Uthyrningsgraden har inte ökat och är fortfarande för låg. Driftunderskottet har ökat avsevärt de senaste åren. Antalet anställda i anläggningarna har ökat och flera företag som börjat sin verksamhet 1 industricentraanläggningarna har efter en konsolideringsperiod flyttat till andra lokaler på orten.

När det gäller stiftelsens möjligheter att rekrytera hyresgäster har de gjorda utredningarna visat att de till största delen rekryteras av kommunerna.

När stiftelsen startade sin verksamhet fanns varken tillräckligt med industrilokaler eller någon längre industriell tradition på de flesta av orterna. Därför var det då befogat att med regionalpolitiskt stöd bygga upp dessa anläggningar som medel för att rekrytera industriföretag till orterna.

Avgörande för näringslivsutvecklingen är idag inte på samma sätt som tidigare tillgången på lokaler. Andra faktorer som tillgång på kvalificerad arbetskraft, goda kommunikationer, ett bra företagsklimat, kommunernas möjligheter att marknadsföra unika kvalitetsfaktorer för bygden m. m., har större betydelse. 99

Det finns idag industrianläggningar av betydande storlek på de åtta industricentraorterna. På de flesta orterna har stiftelsen tomma lokaler som måste fyllas med hyresgäster och vidareutvecklas.

Det är enligt min mening mycket angeläget att det näringsliv som idag finns på de åtta industricentraorterna utvecklas och att ny sysselsättning tillförs dessa orter.

Den särskilde utredaren visar i sin utredning att det finns former för ett alternativt ägande av stiftelsens anläggningar. Vissa hyresgäster är intresserade av att överta sina egna lokaler och några kommuner är intresserade av större inflytande och ägande av lokalerna inom resp. kommun. Lokala fastighetsbolag har visat intresse för vissa anläggningar. Det finns också intresse från organisationer med mycket stort kontaktnät både nationellt och internationellt och med ett betydande intresse av att näringslivet utvecklas i norra Sveriges inland.

En försäljning av anläggningarna till någon eller till en kombination av ovan angivna intressenter skulle frigöra ett kapital som troligen väl kommer att täcka de åtgärder som jag strax kommer att föreslå för utveckling av näringslivet i de åtta kommunerna. Staten kommer på detta sätt att kunna göra en besparing på sikt om ca 50 milj. kr. per år, genom att inga drifts- och underskottsbidrag behöver betalas ut till stiftelsen.

Den celler de nya fastighetsägarna bör ha väl så goda möjligheter som stiftelsen att skaffa nya hyresgäster till lokalerna.

Jag anser därför att lokalerna bör säljas i enlighet med något eller en kombination av några av tidigare angivna alternativ. Det är dock viktigt att den eller de som förvärvar anläggningarna tar ett långsiktigt ansvar för lokalerna. Jag anser vidare att kommunerna skall beredas möjlighet att ingå med andelar i särskilda bolag som kan komma att bildas för att bl. a. förvalta lokalerna. Kommunerna bör också få möjlighet att förvärva lokalerna till ett marknadsmässigt pris. De medel som genom en försäljning inflyter till stiftelsen bör levereras in till staten och bör få användas bl. a. för åtgärder av de slag som jag föreslår i det följande.

Näringslivsutveckling i berörda kommuner Jag skall redovisa några åtgärder som jag bedömer som väsentliga för vidareutvecklingen av näringslivet och sysselsättningen i industricentraorterna. Det är således angeläget att berörda kommuner övergångsvis får vissa resurser för att utveckla lokala näringslivsprogram. I dessa bör de etableringsfördelar resp. kommun har för att vidareutveckla kommunens näringslivsorganisation och åstadkomma företagssamverkan redovisas.

Gemensamt för samtliga orter är att det finns företag och verksamheter med inriktning mot bearbetning av trä. Jag bedömer det vara viktigt att höja kunskapsnivån inom träteknikområdet och därigenom utveckla den trävarubaserade industrin i Norrlands inland. Det projekt — Träman 90 — som statens industriverk på regeringens uppdrag nu genomför bör ha stor betydelse i detta sammanhang.

Ett annat stort problem för företag i norra Sveriges inland är att kunna marknadsföra sig mot Stockholmsområdet och de mellersta och södra 100

delarna av Sverige. Marknadskontakter med länder utanför Sverige är Prop. 1989/90: 76 också mycket angelägna för företagen.

För egen del anser jag det vara angeläget att verksamheter startas som kan underlätta förmedling av affärskontakter och verka för att sysselsättning skapas framförallt i stödområde 1 och 2. Jag är beredd att pröva frågan om stöd till sådan verksamhet med regionalpolitiska medel. En förutsättning är dock att det finns ett starkt intresse och en aktiv och resursmässig medverkan från det privata näringslivet.

Jag har erfarit att det bland hyresgästerna i Stiftelsen Industricentras anläggningar finns flera små utvecklingsföretag där en höjning av hyresnivån kan bli en stor belastning. Det kan för sådana hyresgäster finnas skäl att under en kort övergångstid lämna särskilda hyresrabatter för att därigenom underlätta en konsolidering av den verksamhet de bedriver.

Med tidigare gjorda insatser i form av uppbyggnad och drift av Stiftelsen Industricentra m. m. och de av mig tidigare skisserade framtidsinriktade insatserna bedömer jag att det skall finnas goda möjligheter för en positiv utveckling i de åtta industricentrakommunerna.

Vid en försäljning av Stiftelsen Industricentras lokaler finns inte längre något behov av en sådan stiftelse varför den bör avvecklas när en försäljning är genomförd.

Jag föreslår regeringen att hos riksdagen begära bemyndigande att försälja Stiftelsen Industricentras lokaler, att avveckla stiftelsen samt använda intäkter från en försäljning till näringslivsutveckling i de berörda åtta kommunerna.

7.5¶Åtgärder för att främja kvinnors företagande

Min bedömning: Kunskaperna om kvinnors företagande och villkoren för detta behöver förbättras. Statens industriverk bör därför ges i uppdrag att utreda frågor om möjligheter och hinder som kvinnor möter som företagare i stödområdena.

Särskilda resurser bör ges de regionala utvecklingsfonderna i stödområdeslänen för att underlätta för kvinnor att driva företag.

Kommittén: Kommittén föreslår att särskilda kompetenscentra för kvinnor inrättas i de särskilt utpekade landsdelarna. En ram om 25 milj. kr. föreslås avsättas för ändamålet.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som behandlar kommitténs förslag delar dess uppfattning om problemen med könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av att utveckla kvinnors arbetsmarknad. Flera remissinstanser är positiva till förslaget om kvinnliga kompetenscentra. En del, bl.a. Jämtlands läns landsting, SIND, länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands län, anser att kompetenscentra bör ha en bredare inriktning än vad som föreslås i betänkandet.

Landstinget i Kronobergs län, utvecklingsfonderna i Kronobergs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens samt Norrbottens län 101

anser bl.a. att kompetenscentra bör rymmas inom utvecklingsfondens verksamhet men att en förutsättning för detta är att utvecklingsfondernas målgrupp utökas. Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län samt utvecklingsfonden i Gävleborgs län avstyrker förslaget om kompetenscentra och anser att arbetet med kvinnors arbetsmarknad skall drivas inom befintliga organ.

Skälen för min bedömning: Det är viktigt att på olika sätt stödja kvinnor som vill etablera sig som företagare, oavsett vilken del av landet det gäller. Jag ser därför detta i första hand som en näringspolitisk fråga. Jag tar i detta sammanhang upp de speciella förhållandena för kvinnorna i stödområdena. Jag menar att de regionala utvecklingsfonderna men också andra organ, t. ex. länsstyrelserna har stora förutsättningar att kunna svara även mot de särskilda krav och behov som de kvinnliga företagarna har.

Många nyetableringar görs av kvinnor. Det är viktigt att kvinnors förmåga och vilja att starta och driva företag tas tillvara inom det ordinarie regionalpolitiska stödets ram, vilket jag tidigare har redogjort för (avsnitt 7.2). Detta stöd har emellertid hittills visat sig otillräckligt för en stor grupp kvinnliga företagare. Detta skall ses mot bakgrunden av att näringsstrukturen i stödområdena är mansdomincrad.

Strävandena att öka det kvinnliga företagandet är givetvis också ett Ied i att åstadkomma en ökad jämställdhet. I stödområdena har kvinnorna fortfarande lägre förvärvsfrekvens och arbetar i högre grad inom traditionellt kvinnliga yrkesområden än i övriga landet. Det är särskilt viktigt att möjligheterna för kvinnor att vara företagare främjas i dessa områden.

Särskilda insatser för att främja och stödja kvinnor som företagare görs sedan några år av de regionala utvecklingsfonderna liksom av länsstyrelserna och av särskilda regionalpolitiska organ t.ex. Bergslagsdelegationen. På initiativ av riksdagen (NU 1984/85:23, rskr. 242) har regeringen tillsammans med landstingsförbundet verkat för att varje utvecklingsfond skall utse en jämställdhetsansvarig. Flertalet fonder har utsett sådana jämställdhetsansvariga handläggare.

Många fonder har bedrivit kurser och seminarier i marknadsföring, ledarskap och starta-eget speciellt för kvinnor. Andra aktiviteter har varit rådgivning, bildande av nätverk och föreningar samt mässor och utställningar. Erfarenheterna har visat att behovet av och intresset för deltagande i sådana insatser är stort.

Regeringen har vidare anslagit medel till SIND för att finansiera ett treårigt projekt som syftar till att stödja kvinnor som startar och driver företag. Enligt vad jag har erfarit har SIND skapat ett stort kontaktnät bland dem som sysslar med kvinnligt företagande. SIND kommer att framställa ett utbildningsmaterial för kvinnliga företagare, som skall distribueras via utvecklingsfonderna.

De flesta utvecklingsfonder har genomfört och har således erfarenhet av särskilda aktiviteter för kvinnliga företagare. Jag anser därför inte att något nytt organ behöver skapas utan att befintliga organ bör utveckla sitt arbete med att främja kvinnors företagande. Jag ämnar föreslå regeringen att de regionala utvecklingsfonderna i stödområdena tillförs vissa resurser

företagande.

Kunskaperna om betydelsen av kvinnors företagande för näringslivets tillväxt och utveckling i stödområdet är enligt min mening otillräckliga. Detsamma gäller det kvinnliga företagandets omfattning. Vidare saknas tillfredsställande utvärderingar och uppföljning av aktiviteter som görs via utvecklingsfonderna m. fl. organ.

Jag ser det därför som angeläget att ta fram ett underlag som ökar kunskapen om kvinnors företagande i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Det är också angeläget att öka kunskapen om de eventuella hinder som kan möta kvinnor som vill starta företag. Det är också önskvärt att förstärka insatserna för att skapa nätverk för kvinnliga företagare. Vissa kartläggningar kan härvid erfordras. Det bör vara en uppgift för SIND att medverka till detta. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om att ge SIND ett sådant kartläggningsuppdrag.

Enligt vad jag har erfarit saknas i många avseenden relevant informationsmaterial om förutsättningarna för företagande. Detta drabbar troligen i särskilt hög grad kvinnor som överväger att starta eget. Informationen är spridd på många myndigheter. Ansvar för hithörande frågor kan t.ex. ligga hos statens industriverk, arbetsmarknadsverket, patent- och registreringsverket, riksskatteverket, kooperativa rådet, statistiska centralbyrån m. fl.

Jag avser därför att i samband med det ovan redovisade uppdraget till SIND också föreslå regeringen att SIND ges i uppdrag att svara för att berörda myndigheter utarbetar ett informationsmaterial som vänder sig till bl.a. kvinnliga företagare.

De möjligheter som skall finnas att generellt stödja företagande inom det regionalpolitiska stödets ram har jag behandlat tidigare (avsnitt 7.2).

7.6¶Lokaliseringssamråd

Min bedömning: Lokaliseringssamrådet är numera inriktat på ett begränsat antal stora industriföretag samt på vissa tjänste- och serviceföretag. Samrådet med såväl industri-som tjänsteföretagen bör fortsätta.

Kommittén: Kommittén anser att regeringen bör fortsätta lokaliseringssamrådet med framförallt tjänsteföretag om etablering utanför Stockholmsområdet. En motsvarande verksamhet bör också enligt kommittén bedrivas för den centrala statliga förvaltningen.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har yttrat sig i denna fråga. Sveriges industriförbund hänvisar till det avtal som regeringen och industriförbundet ingick 1976 och menar att de relationer som avtalet syftade till att skapa nu finns etablerade och att de kommer att fortsätta oberoende av avtal. Förbundet menar därför att avtalet inte längre behövs utan kan sägas upp utan att något av det som är avtalets innehåll går förlorat.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att samrådet bör utvecklas till att avse även andra organisationer än större industri- och tjänsteföretag.

Skälen för min bedömning: Regeringen och industriföretagens organisationer — Sveriges industriförbund, Kooperativa Förbundet och Lantbrukarnas Riksförbund — kom under åren 1976 och 1977 överens om att skapa ett särskilt lokaliseringssamråd mellan regeringen och de större industriföretagen. Motivet var att skapa en informell kontaktkanal direkt mellan regeringen och de stora industrikoncernernas företagsledningar för utbyte av information om regional- och sysselsättningspolitiska frågor.

Riksdagen beslöt senare att systemet med lokaliseringssamråd skulle utvidgas till att omfatta den privata tjänste- och servicesektorn (prop. 1978/79:112, AU 23, rskr. 435). Detta samråd fungerar utan formellt avtal och bedrivs numera av statens industriverk och regeringen med bestämd arbetsfördelning.

Vad gäller lokaliseringssamrådet med de större industriföretagen redovisade regeringen år 1985 i sin proposition om regional utveckling och utjämning (prop. 1984/85:115 s. 89) dels att det inte är rimligt att, trots en allmänt sett gynnsammare utveckling inom industrin, förvänta sig några mera betydande nyetableringar eller omlokaliseringar bland de företag vilka är föremål för samråd, dels att det regelbundna samrådet i praktiken kommit att koncentreras till ett urval av de företag som berörs av överenskommelsen, dels att överläggningarna med företagen också skett med ett vidare industripolitiskt och branschorienterat perspektiv. Regeringen har på detta sätt fått tillgång till initierad och aktuell information om utvecklingen i de större industriföretagen. Regeringens kännedom om sådana aktuella förhållanden inom industrisektorn som kan vara av betydelse vid utformningen av industri- och regionalpolitiken har därigenom förbättrats.

Jag anser att det av både regional- och industripolitiska skäl finns anledning att fortsätta samrådet med de större industriföretagen. Den hittillsvarande formella grunden för samrådet bör diskuteras med de parter regeringen slutit avtal med. I den proposition om näringspolitiken som jag senare idag kommer att förelägga regeringen beskrivs ett samrådsprojekt beträffande de större svenska industriföretagens internationalisering samt vissa planer beträffande samrådet i denna del.

I slutet av år 1987 bildades en arbetsgrupp inom industridepartementet för att med regionalpolitiska motiv genomföra en aktiv samrådsverksamhet med de större tjänsteföretagen. Samrådsarbetet har inriktats mot de största tjänsteföretagen i Stockholmsregionen. De diskussioner som förts har i första hand gällt förutsättningarna att lokalisera eller avlänka verksamheter till andra regioner och då framförallt till stödområdena. Fram till nu har i detta arbete kontakter tagits med ett åttiotal företag, banker, försäkringsbolag, finansbolag, data- och mediaföretag m.fl. Kontakterna har hittills resulterat i ett trettiotal regeringsbeslut om offertstöd till tjänsteföretag med sammanlagt ca 140 milj. kr. Sammantaget beräknas att ca 1 100 arbetstillfällen successivt kommer att avlänkas från Stockholmsområdet till regionalpolitiskt prioriterade områden genom dessa insatser.

Jag har också erfarit att flera stora tjänsteföretag som ett resultat av bl. a. 104

dessa kontakter, beslutat att utan stöd från staten etablera verksamhet Prop. 1989/90: 76 utanför Stockholmsområdet och kraftigt decentralisera sina organisationer i Stockholm.

Det samråd med mindre och medelstora tjänste- och serviceföretag som bedrivs vid statens industriverk har börjat ge resultat. Industriverket har varit i kontakt med ett stort antal företag i Stockholmsregionen och hittills har ca 150 nya arbetstillfällen tillkommit i prioriterade orter. Ett samarbete har även inletts mellan SIND, AMS och några länsarbetsnämnder i syfte att effektivisera samrådsverksamheten och underlätta etableringar. Insatser i syfte att underlätta samverkan mellan tjänsteföretag i stödområdena och Stockholm har också genomförts.

Jag bedömer det som mycket angeläget att såväl departementets som SIND:s kontakter fortsätter eftersom man genom denna typ av åtgärder dels minskar överhettningen i Stockholmsområdet, dels erhåller nya arbetstillfällen i sådana regioner där tjänstesektorn är underrepresenterad.

Möjligheterna att lämna stöd till tjänsteföretag har jag behandlat tidigare (avsnitt 7.2.1).

Den offentliga förvaltningen är mycket stor i Stockholmsområdet. Stockholms läns landsting har ca 70000 anställda, Stockholms kommun ca 50000 och statlig förvaltning och affärsverken har över 110000 anställda.

Jag anser det vara viktigt att såväl landstinget som Stockholms kommun prövar möjligheterna att förlägga en del av sådana uppgifter som inte nödvändigtvis behöver utföras i regionen i de av mig prioriterade regionerna. Jag tänker här på administrativa stödfunktioner, konsulttjänster etc.

Kommittén föreslår att samråd med centrala verk startas. Regeringens riktlinjer för arbetet med omlokalisering av statlig verksamhet och delegering av beslutsbefogenheter har tidigare lagts fast av riksdagen (prop. 1987/88: 100 bil. 2, AU 13, rskr. 326). Där konstaterades att erfarenheterna hittills visar att utflyttning av centrala statliga myndigheter från Stockholmsregionen har varit ett verksamt medel för att förbättra den regionala balansen. Enbart under de tre senaste åren har beslutats om utflyttning av sammanlagt ca I 300 arbetstillfällen från Stockholmsregionen.

Övervägandena om omlokalisering av statlig verksamhet liksom om delegering av beslutsbefogenheter skall ske fortlöpande som en integrerad del av beredningen inom regeringskansliet rörande förändringar i myndigheters verksamhet och organisation.

7.7¶Åtgärdernas överensstämmelse med internationella överenskommelser m. m.

Min bedömning: De förslag till företagsstöd m.m. som redovisas

ligger väl i linje med de regler som gäller och som diskuteras inom

t.ex. EFTA och EG.

Kommittén: Kommittén har gjort en bedömning av i vilken grad EG:s regler för företagsstöd och regionalpolitik kan innebära restriktioner för vår egen regionalpolitik. 105

När det gäller företagsstöd är det enligt EG:s regler undantagsvis tillåtet Prop. 1989/90: 76 att ge driftsstöd i regioner med varaktiga konkurrensnackdelar. Stödet måste dock vara tidsbegränsat.

Vidare konstaterar kommittén att bidragsnivån i det regionalpolitiska stödet för närvarande är högre i Sverige än vad som tillåts för de rikare EG-ländernas regionalpolitik. I de mindre utvecklade länderna inom EG är subventionsnivåerna lika höga som i Sverige. När det gäller stöd till mjuka investeringar och stöd till tjänstesektorn finns inte samma restriktioner som för fysiska investeringar. Stöd får inte utgå för exportfrämjande insatser.

Det bör också enligt kommittén observeras att så länge Sverige betraktas som ”tredje-land” finns risken att enskilda företag inom EG anmäler svenska företag för dumping med åberopande av att de erhållit konkurrenssnedvridande statligt stöd.

Sammanfattningsvis finns det enligt kommitténs uppfattning inte skäl att hysa någon oro för vad ett närmande till EG skulle betyda för utformningen av det regionalpolitiska stödet till näringslivet i Sverige.

Remissinstanserna: Få remissinstanser har yttrat sig i frågan. Sveriges delegation vid de europeiska gemenskaperna i Bryssel framhåller att Sverige utsätts för en stark regional påverkan från EG-marknaden.

Delegationen framhåller vidare att för icke medlemsländer med frihandelsavtal med EG såsom Sverige är offentliga stödåtgärder som kan vara konkurrenssnedvridande oförenliga med detta avtal (artikel 23: 1). Sådana fall kan tas upp i den blandade kommittén som administrerar avtalet.

Enligt delegationen förefaller det möjligt att EG:s bedömning om en regionalpolitisk stödåtgärd i Sverige skulle vara oförenlig med frihandelsavtalet skulle kunna grundas på de kriterier som tillämpas inom EG. Kommerskollegium och statskontoret understryker vikten av att EG:s stödregler analyseras vid utformningen av stödformer i Sverige. Svenska Handelskammarförbundet anser att kommittén inte tillräckligt tagit hänsyn till utvecklingen inom EG.

Skälen för min bedömning: De viktigaste och för Sveriges del mest relevanta bestämmelserna att beakta i ett internationellt sammanhang vad gäller regionalpolitiskt stöd till företag anser jag vara de som finns i EFTAkonventionen om förbud mot stöd som kan tänkas snedvrida konkurrensen mellan företag. När det gäller stöd till regional utveckling får dessa enligt konventionen inte påverka konkurrensen på ett otillbörligt sätt. Det är dock tillåtet att med ekonomiska insatser kompensera företag för skillnader i kostnader för investeringar m. m. Ett företagsstöd får emellertid inte leda till att produktionen ökar i branscher där det råder överkapacitet.

Selektivt stöd till olönsamma företag kan enligt EFTA-konventionen accepteras under förutsättning att det är tidsbegränsat och ingår i ett program för omstrukturering av näringslivet och minskning av olönsam produktion. Statligt stöd till förlusttäckning i form av direkta subventioner eller tillskott av ägarkapital är däremot otillåtet.

En expertkommitté inom EFTA har nyligen lagt fram förslag om ett övervaknings- och sanktionssystem beträffande statsstöd. Det föreslagna

systemet ska leda till en effektivisering av kontrollen av efterlevnaden av gällande regler.

Sedan tidigare gäller att EFTA-länderna har förpliktat sig att till EFTAsekretariatet anmäla (notifiera) statsstöd under följande förutsättningar:

a) när nya typer av stöd införs b) när regler för befintliga stöd förändras

c) när resurserna för stödinsatser förändras med minst 10 procent realt för befintliga program.

Notifiering av förslagen i denna proposition har således skett i de delar som behandlar statligt stöd till företag.

EFTA:s regler för statligt stöd till företag överensstämmer väl med de som tillämpas inom EG. EFTA och EG har också träffat en överenskommelse om ett ömsesidigt informationsutbyte om statsstöd.

Regionalpolitiska kommittén har konstaterat att de regionalpolitiska företagsstöd som nu tillämpas i Sverige är högre än de stöd som finns i jämförbara länder.

Den allmänna tendensen i flertalet europeiska länder har under senare år varit att minska de direkta samhällsstöden till enskilda företag. Samtidigt övergår många länder till att i regionalpolitiskt syfte vidta åtgärder för att förbättra infrastrukturen och därigenom skapa en gynnsam utvecklingsmiljö för företagen. Detta är t. ex. en policy som drivs inom EG.

Med det mycket stora internationella beroende som Sverige och svenska företag lever i, finns det all anledning att se till att eventuella otillbörliga och konkurrenssnedvridande företagsstöd försvinner. De av mig nu presenterade förslagen till företagsstöd anser jag ligger väl i linje med den inriktning och de regler som gäller och som diskuteras inom t. ex. EFTA och EG. Mina förslag innebär att företagsstöden i första hand är inriktade mot små och medelstora företag och att krav på långsiktig lönsamhet föreligger för att stöd ska kunna lämnas. Bidragen föreslås också ligga på en nivå som synes vara väl accepterad i andra länder.

Mitt förslag till stödområdesavgränsning innebär att stödinsatserna koncentreras till de områden som har långsiktiga utvecklingsproblem och där olika företagsstöd är nödvändiga för att näringslivet skall ha samma utvecklingsmöjligheter som i andra delar av landet. Mitt förslag till områdesavgränsning (avsnitt 4.2) innebär också en geografisk begränsning och att antalet boende och företag i stödområden minskar. De åtgärder, som enligt mina tidigare (avsnitt 4.5) redovisade förslag, ska kunna vidtas i samband med omfattande strukturkriser anser jag också ligger helt i linje med de regler som t. ex. EFTA ställt upp.

8¶Samhälls- och politikområden av särskild betydelse för den regionala utvecklingen

8.1¶Utgångspunkter

Min bedömning: Flertalet samhälls- och politikområden har stor betydelse för den regionala utvecklingen. En del sektorer ger den grund som behövs för en god samhälls- och företagsutveckling i hela landet. Andra kan ha särskild betydelse för att skapa förutsättningar för utveckling i enskilda orter och regioner.

Kommittén: Enligt kommittén har arbetsmarknadspolitiken alltid haft stor betydelse för den regionala balansen. Inför 1990-talet anser utredningen att utbildning och forskning, kommunikationer, energi, miljö och kultur är sektorer av strategisk betydelse för den regionala utvecklingen.

Remissinstanserna: Stor enighet råder i remissopinionen om att de angivna sektorerna har strategisk betydelse för den regionala utvecklingen. Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning om att regionalpolitiken omfattar åtgärder inom många olika sektorsområden. RRV ställer sig dock tveksamt till att använda en så vid definition av begreppet regionalpolitik.

Skälen för min bedömning: De medel som anslås inom regionalpolitikens ram kan endast marginellt påverka den regionala utvecklingen. Olika former av företagsstöd kan vara verksamma instrument för att t. ex. stödja en nyetablering eller en expansion vid ctt företag på en ort eller en flyttning av ett företags expansion till samma ort. Om orten eller regionen saknar vissa grundläggande förutsättningar för utveckling hjälper det dock inte med ett välutvecklat system för företagsstöd.

De förutsättningar som krävs för att underlätta företagsutveckling m. m., varierar från projekt till projekt, men ett väl utbyggt och flexibelt utbildningsutbud, tillgång till goda kommunikationer, väl fungerande boendemiljöer och ett rikt kulturliv är exempel på faktorer som är allmänt viktiga för den regionala utvecklingen. Ett välavvägt skatteutjämningssystem ger utsatta kommuner ekonomiska möjligheter att utveckla de lokala förutsättningarna osv. Exemplen kan göras många. Jag delar kommitténs uppfattning om att de utpekade sektorerna är strategiska men jag vill, vilket kommer att framgå av min genomgång av olika sektorer, vidga perspektiven till ytterligare politik- och samhällsområden. Jag vill också framhålla behovet av flexibilitet för att kunna möta varierande behov och arbeta efter skiftande förutsättningar. På regional nivå kommer länsstyrelsernas möjligheter att verka för samordning av sektorsområden av väsentlig betydelse för länens utveckling att avsevärt förbättras genom riksdagens beslut om en ny regional statlig förvaltning.

I följande avsnitt (8.2—8.14) kommer jag, efter samråd med berörda statsråd, att redogöra för de regionalpolitiska aspekterna på olika samhälls- och politikområden.

För vissa sektorer kommer jag att redovisa exempel på hur regionalpoli-

tiska medel bör kunna användas för att resultat av regionalpolitisk betydelse skall kunna uppnås. Jag återkommer senare (avsnitt 9) med ctt samlat förslag om regionalpolitiska medel till infrastrukturåtgärder.

8.2¶Näringspolitik, turistfrågor m. m.

8.2.1 Näringspolitik

Min bedömning: Ett gemensamt mål för närings- och regionalpolitiken är att uppnå en god ekonomisk tillväxt. Områden inom näringspolitiken, som har stor betydelse för den regionala utvecklingen, är bl. a. småföretagsfrågor och statliga företag.

Kommittén: Kommittén anser att de regionala utvecklingsfonderna i första hand bör svara för stöd- och rådgivning till näringslivet och inte bedriva egen finansieringsverksamhet.

Om uppbyggnaden av resurser för att delta i EG:s småföretagsprogram kommer att ske gradvis bör enligt kommittén de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna komma först.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna, t.ex. SIND och länsstyrelsen i Norrbottens län, anser att utvecklingsfonderna skall ha kvar sin finansiella verksamhet. STU föreslår att utvecklingsfonderna skall få ett bredare sortiment av finansieringsformer och att de skall ges möjlighet att direkt eller indirekt genom riskkapitalbolag investera i aktier. STU föreslår även att kommersiell finansiering skall hanteras av fonderna. TCO tillstyrker förslaget om att utvecklingsfonderna skall bli mer inriktade på stöd och rådgivning än på finansieringsverksamhet men framhåller att finansieringsverksamheten måste fortsätta.

Min bedömning: Den regionala utvecklingen påverkas, som jag tidigare redovisat, till största delen av villkoren inom andra samhälls- och politikområden. Ett av dessa områden är näringspolitiken. Jag skall därför i det följande redovisa min allmänna syn på näringspolitikens roll i den regionala utvecklingen. Redovisningen blir kortfattad då jag senare i dag utförligt kommer att redovisa mina utgångspunkter och förslag i en särskild näringspolitisk proposition. I den kommer jag bl. a. att behandla de regionala utvecklingsfonderna. Vad beträffar kommitténs andra förslag om uppbyggnaden av EG:s småföretagsprogram, så sker den samtidigt över hela landet.

Jag inleder med att något belysa utvecklingen i näringslivet och behovet av en ökad tillväxt. Därefter behandlas näringspolitikens mål och hur närings- och regionalpolitik samverkar för att uppnå väsentliga samhällsmål.

Under de senaste fem åren har näringslivet i Sverige präglats av ett mycket högt kapacitetsutnyttjande, god lönsamhet och höga vinster. Tillväxten har dock varit lägre än i andra OECD-länder. Den har bl. a. hämmats av bristen på arbetskraft. En annan viktig förklaring är att utbytet av insatta resurser — produktiviteten — utvecklats förhållandevis långsamt. 109

Under åren 1983— 1989 var produktivitetstillväxten i industrin 2960 per år, vilket är en i internationell jämförelse låg tillväxttakt.

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken är mot denna bakgrund att främja den ekonomiska tillväxten, dels genom ett ökat utbud av arbetskraft, dels genom en ökad produktivitet i näringslivet. Tillväxten är nödvändig för att utveckla välfärden med bibehållen balans i ekonomin. För närvarande har Sverige ett betydande underskott i utrikesaffärerna. Den konkurrensutsatta delen av näringslivet, i huvudsak industrin, måste växa för att underskottet i bytesbalansen skall kunna minskas.

Näringspolitiken syftar således främst till att främja tillväxten och förnyelsen i det svenska näringslivet. Strategin för näringspolitiken utformas med hänsyn tagen till det svenska näringslivets speciella förutsättningar när det gäller storföretagsdominans, internationalisering, branschstruktur och förädlingsgrad.

Det svenska näringslivet domineras således av ett fåtal stora multinationella företag. De sjutton mest internationaliserade företagen svarar för 30960 av svensk industrisysselsättning, 4090 av exporten och 60— 7090 av forsknings- och utvecklingsutgifterna. Den svenska ekonomin är således starkt beroende av utvecklingen i dessa storföretag. De är ofta verksamma i mogna branscher där tillväxten sker genom uppköp utomlands och inte genom tillväxt i Sverige. Det är därför viktigt att andra företag ges förutsättningar för expansion inom vårt land. |

Den svenska branschstrukturen präglas även av ett stort inslag av basindustri. Ca 3090 av exporten, mot ca 1090 för OECD i genomsnitt, baseras på malm, stål och skog. Under efterkrigstiden har dock basindustrins andel av exporten och förädlingsvärdet minskat. Denna strukturomvandling är nödvändig för att stärka näringslivets internationella konkurrensförmåga.

Under överskådlig framtid kommer dock basindustrin fortfarande att vara viktig. För att bibehålla och stärka konkurrensförmågan måste den tckniska kompetensen höjas samt förmågan att produktdifferentiera och vidareförädla utvecklas. Detta gäller samtliga branscher och företag.

För att uppnå tillväxtmålet krävs en framgångsrik ekonomisk politik, en effektiv infrastruktur m.m. I det följande berör jag frågan om hur de näringspolitiska insatserna samspelar med de regionalpolitiska, dels generellt, dels när det gäller specifika näringspolitiska medel.

Regionalpolitiken syftar, liksom näringspolitiken, till att främja tillväxt och förnyelse i näringslivet. Dessutom syftar regionalpolitiken främst till att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet.

I näringspolitikens fokus står frågan om Sveriges tillväxt. Näringspolitiken har sin utgångspunkt i frågan om hur utvecklingen i storföretag, nyföretagande, expansion i småföretag, strukturomvandling och vidareförädling kan ledas in i sådana banor att hela landets tillväxt och förnyelse främjas. I den meningen är näringspolitiken mer övergripande än regionalpolitiken. Regionalpolitiken skall bl.a. främja en jämn fördelning av produktionskapaciteten så att resurserna i olika regioner tas tillvara.

Tillväxtmålet är således gemensamt för närings- och regionalpolitiken. 110

Infrastrukturfrågor, som t. ex. forskning, utbildning, vägar, järnvägar, telekommunikationer och energi, spelar en avgörande roll för näringslivets utveckling, såväl när det gäller den internationella konkurrensförmågan som när det gäller val av lokalisering inom Sverige och mellan Sverige och utlandet.

Mot bakgrund av dessa generella utgångspunkter har näringspolitiska medel utvecklats inom i huvudsak fyra områden: Småföretagspolitik, teknikpolitik, statligt företagande och mineralpolitik. Jag berör i detta sammanhang endast vissa principiella beröringspunkter mellan regional- och näringspolitiska medel.

Småföretagspolitiken syftar bl.a. till att främja nyföretagande och expansion. Genom olika typer av åtgärder underlättas småföretagssektorns expansion, vilket på sikt är nödvändigt för att bidra till förnyelsen och tillväxten i ekonomin. Detta har särskild betydelse eftersom flera av de stora dominerande företagen är verksamma i mogna branscher i vilka expansionen inte sker i Sverige. När dessa företag inte kan expandera i Sverige blir småföretagen särskilt viktiga för tillväxten. När verksamheter avvecklas eller krymper på en ort måste framtida produktion och sysselsättning ofta sökas i små expanderande företag. Småföretagspolitiken är således viktig för att uppnå såväl det generella tillväxtmålet som de regionalpolitiska målen.

De regionalpolitiska medlen samverkar därför i hög grad med de småföretagspolitiska och förstärker de småföretagsinriktade insatserna i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. De regionala utvecklingsfonderna, statens industriverk, Stiftelsen Institutet för företagsutveckling m. fl. svarar för genomförandet av näringspolitiken. Inom flera områden bidrar dessa organ även till att genomföra regionalpolitiska åtgärder.

Teknikpolitiken syftar till att främja dels utveckling och spridning av ny teknik, dels effektivt utnyttjande av teknik.

Internationellt tekniksamarbete blir allt viktigare för Sverige som helhet och för olika regioners förutsättningar att utveckla konkurrenskraftig tcknik i produkter och processer. Inom närings- och regionalpolitiken satsas betydande resurser på att främja detta samarbete. Ett huvudinslag i samarbetet är de åtgärder som vidtas för att främja svenska företags deltagande i EG-forskningen.

Betydande insatser för att främja den regionala utvecklingen görs inom ramen för STU:s och Industrifondens verksamhet. Även här finns ctt tydligt samband mellan teknikpolitiken och regionalpolitiska insatser.

Jag återkommer senare till teknikspridningsfrågorna (avsnitt 8.3). Utvecklingen i de statligt ägda företagen, som svarar för ca 790 av

industrisysselsättningen i landet, har en avgörande betydelse i vissa regioner. Flera av företagen har enheter på orter med ensidig näringslivsstruktur och inom de regionalpolitiska stödområdena. Staten, liksom andra ägare, har ett ansvar för att verksamheter som drivs på sådana platser utvecklas så positivt som möjligt inom de ramar som konkurrensförhållandena medger. Under senare år har strukturåtgärder vidtagits inom AB Statens Skogsindustrier, Celsius Industrier AB, Grängesbergs Gruvor AB, Luossavaara-Kiirunavaara AB och SSAB Svenskt Stål AB. Samtliga före- Ii

tag, med undantag av Grängesbergs Gruvor AB som är ett särfall, har koncentrerat sig till färre affärsområden och är i dag ekonomiskt starkare än tidigare. Detta påverkar i hög grad företagens förutsättningar för att i fortsättningen framgångsrikt driva verksamheter på utsatta orter. De neddragningar, som har varit nödvändiga, har också skett under socialt acceptabla former och i många fall inneburit att ny verksamhet etablerats på dessa orter.

Mineralpolitiken. Gruvdrift och mineralprospektering är av stor betydelse för de regioner som prioriteras inom regionalpolitiken. Frågor som berör den framtida prospekteringsverksamheten har behandlats av mineralråvarukommittén (I 1987:01). Utredningens betänkande remissbehandlas för närvarande. Jag har för avsikt att senare förelägga regeringen förslag om riktlinjer för framtida prospekteringsverksamhet.

8.2.2 Turism och rekreation

Min bedömning: Turismen har stor regionalpolitisk betydelse, särskilt i norra Sveriges inland. Turistpolitiken samverkar därför med regionalpolitiken när det gäller att förbättra den regionala balansen.

Kommittén: Kommittén anser att staten och branschorganisationerna bör ta upp förhandlingar om ett kollektivforskningsprogram för turism.

Remissinstanserna: Sveriges turistråd delar kommitténs uppfattning att det behövs en kraftig förstärkning av turist- och rekreationsforskningen i Sverige men menar att det inte i första hand är mer målinriktad forskning som behövs, om man med det avser tillämpad forskning på gränsen till utredningsverksamhet. Turistrådet menar att allra mest eftersatt är den mer grundläggande kunskapsuppbyggnaden och de långsiktigt motiverade forskningsinsatserna. Enligt utvecklingsfonden i Kopparbergs län är Dalarnas turistnäring intresserad av att snarast inleda överläggningar om förutsättningarna att starta ett kollektivt forsknings- och utvecklingsprogram avseende turism.

Skälen för min bedömning: Regering och riksdag beslöt år 1984 (prop. 1983/84:145, KrU 22, rskr. 353) om målen för turism- och rekreationspolitiken. Regeringen redovisade härvid Sveriges unika förutsättningar, i form av omväxlande natur, god miljö och stora kulturvärden, att tillgodose olika rekreations- och turismintressen. Det är en viktig utgångspunkt för turism- och rekreationspolitiken att dessa tillgångar tas tillvara och nyttjas för att förbättra våra möjligheter som turistland.

Turismen är av stor betydelse för strävan att förbättra bytesbalansen. Det är därför väsentligt att antalet turister i Sverige ökar. En intensifierad marknadsföring är ett viktigt medel för att uppnå detta. Härigenom kan också den svenska turistnäringens resurser i form av turistanläggningar m.m. utnyttjas bättre. Det regionalpolitiska stödet har varit av väsentlig betydelse för bl. a. utbyggnaden av turistanläggningar. Dessa anläggningar representerar ett stort kapital och bidrar ofta till att åstadkomma syssel- [12

Genom ökad beläggning och förlängd säsong kan lönsamheten för befintliga anläggningar ökas avsevärt.

Turismen har under scnare år fått en allt större betydelse för sysselsättningen. Genom näringens expansion har exempelvis arbetstillfällen skapats på orter, ofta i glesbygd, där de utgör en förutsättning för bevarande och utveckling av samhällets infrastruktur. För regioner med stora turistströmmar har även de indirekta sysselsättningseffekterna för t.ex. varuhandeln stor betydelse.

Sysselsatta inom turistnäringen är till stor del verksamma på deltid och/eller säsongsanställda. Detta begränsar de sysselsattas inkomstmöjligheter. Behovet av att komplettera med annan sysselsättning för att uppnå samma inkomst som med åretruntsysselsättning är därför stort.

Sysselsättningsaspekten är i många fall en drivkraft för företag, kommuner och landsting att göra ckonomiska satsningar för att få igång verksamhet med inriktning mot turism. Det är dock viktigt att påpeka vikten av att satsningar inom turismen grundas på på marknadsmässiga bedömningar av behov och lönsamhetsförutsättningar. Turismen bör således inte användas som ett regionalpolitiskt medel om det inte finns realistiska förutsättningar för turism i områdena i fråga.

Regionalpolitiskt företagsstöd får för närvarande lämnas till turistverksamhet inom stödområdena A och B. Sveriges turistråds delegation är remissinstans i ärenden om stöd till turism och rekreation.

Stöd lämnas i första hand till utbyggnad av befintliga turistanläggningar. Stöd kan även lämnas till verksamhet med anknytning till turism om den med hänsyn till sin karaktär, omfattning och målgrupp förbättrar förutsättningarna för turistverksamhet genom att förlänga turistsäsongen. Tidigare lämnades stöd nästan uteslutande i samband med investeringar i nya hotell, stugbyar etc. På senare tid har en ökande del av stödet styrts över mot aktiviteter m. m. Syftet är att öka attraktiviteten i ett område för att därigenom medverka till ökad beläggning och möjligheter till säsongsförlängning. Framdeles torde behovet att bevara och utveckla befintliga turistanläggningar bli stort. Jag har tidigare (avsnitt 7.2) föreslagit hur det regionalpolitiska företagsstödet bör utformas i fortsättningen.

Inom ramen för de medel länsstyrelserna disponerar för projektverksamhet har ett stort antal projekt med inriktning mot turism givits stöd. Även med hjälp av glesbygsstöd sker många åtgärder som förbättrar turistnäringen. Jag kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att särskilda regionalpolitiska medel avsätts för infrastrukturåtgärder i de prioriterade regionerna. Jag räknar därför med att det skall bli möjligt att inom denna ram vidta åtgärder som får en positiv verkan på turistnäringen i dessa områden.

Jag har i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil 14), meddelat min avsikt att föreslå regeringen att uppdra åt statens industriverk att noga följa utvecklingen på vissa orter, mot bakgrund av det av regeringen nyligen framlagda förslaget till skattereform, vilket bl. a. innefattar höjning av mervärdesskatten. För hotell- och restaurangbranschen innebär reformen en höjning av mervärdesskatten från 12,87 till 23,46 20. Skatteutskottet har i sitt betänkande (1989/90:SkU 10) anfört att hotell- och restaurangnäringen 113

8 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

i skattehänseende bör behandlas som alla andra näringar i landet. Enligt skatteutskottet kan det dock inte uteslutas att man inom vissa utsatta turistorter, där prisläget redan idag är högt, kan få vissa svårigheter att hävda sig i konkurrensen med motsvarande turistmål utomlands. Utskottet utgår från att regeringen uppmärksamt följer utvecklingen i detta hänseende och, om förhållandena så kräver, vidtar de åtgärder av regionalpolitisk art som kan erfordras, utan någon särskild framställan från riksdagens sida.

Vad slutligen beträffar forskningsinsatser inom turistnäringen, som den regionalpolitiska kommittén föreslår, så har jag tidigare redovisat förslag härom i den forskningspolitiska propositionen (prop. 1989/90:90).

8.3¶Teknikspridning

Min bedömning: Fortsatta insatser bör göras för att underlätta teknikspridning till ffrämst mindre och medelstora företag i regionalpolitiskt prioriterade regioner. Tyngdpunkten i arbetet bör läggas vid att på olika sätt förmedla den kompetens som finns vid olika kompetenscentra.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har inte berört dessa frågor närmare, Statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU) och skolöverstyrelsen (SÖ) har på regeringens uppdrag följt upp och utvärderat verksamheten vid vissa teknikcentra. En sammanfattning av verkens rapport redovisas särskilt (bilaga 3). Vidare har SIND och STU till regeringen avrapporterat det pågående teknikspridningsprogrammet för norra Sveriges inland.

Remissinstanserna: Inga uttalade remissynpunkter finns i denna fråga.

Skälen för min bedömning: Jag har redan inledningsvis berört den omvärld med föränderlighet, internationell konkurrens osv. som svenskt näringsliv verkar i och som med största sannolikhet leder till ytterligare ökade krav på förändringsbenägenhet och omställningsförmåga.

Huvuddelen av den nya tekniken sprids på marknader i relationer mellan köpare och säljare. Det kan gälla maskinleveranser, datoriserade styrsystem, administrativa system men också patent och licenser. Dessa marknader är, liksom färdigvarumarknaderna, ofta internationella. Vid större investeringar i ny utrustning är det vanligt att företagen — även relativt små företag — orienterar sig om var den effektivaste utrustningen finns. Det ligger också i utrustningsleverantörernas intresse att effektivt marknadsföra sina produkter.

Den nya tekniken har underlättat internationell verksamhet. Teknik sprids snabbt mellan länder och världsdelar.

I många fall fungerar svenska storföretag som spridare av teknik genom att föra kunskapen vidare till underleverantörer. Detta sker bl.a. genom att köparen/storföretaget ställer krav på leverantören. Det är inte ovanligt att nya produkter eller produktionstekniker utvecklas i samarbete mellan storföretaget/beställaren och underleverantören. 114

Mycket förenklat kan två distributionskanaler för ny teknik urskiljas — företag resp. offentliga institutioner. Som tidigare nämnts har privata företag som tar fram ny teknik och nya produkter ett kommersiellt intresse av att marknadsföra sig. När det gäller den offentliga teknikproduktionen är spridningsmekanismerna mindre tydliga.

För mindre och medelstora företag är kopplingarna till de offentliga institutionerna väsentligt svagare än för stora företag som ofta har särskilda funktioner för att bl. a. följa den externa kunskapsutvecklingen. Dessutom finns en regional dimension. I stora delar av landet — främst i stödområdena — är nätverket glest, både mellan företag och mellan företag och offentliga institutioner. FOU-miljön är svagt utvecklad. Tillgången på utbildad arbetskraft, som dels kan tillföra ny teknik, dels förbättra nuvarande teknik är mer begränsad än i andra delar i landet. Här finns — både vad avser småföretag generellt och i den regionala dimensionen — utrymme för intensifierade ansträngningar för att underlätta teknikspridningen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att teknikspridning är en nyckelfaktor i en väl fungerande ekonomi. Sverige ligger mycket väl till i förhållande till exempelvis övriga OECD-länder när det gäller satsningar på FoU. Betydligt mindre har däremot gjorts för att marknadsföra de resurser som finns tillgängliga för näringslivet. I ett regionalpolitiskt perspektiv är detta särskilt angeläget eftersom många av de prioriterade regionerna har en svag ställning i förhållande till stora kunskapscentra.

Den regionalpolitiskt motiverade tcknikspridningsverksamheten bör följa tre huvudlinjer.

Den första anknyter till det förslag om teknikkonsulter som jag senare redovisar för regeringen i den näringspolitiska propositionen. STU och SIND avses få 1 uppdrag att planera för en utbildning av teknikkonsulter. I samband med detta uppdrag bör verken särskilt överväga hur verksamheten skall utformas för att systematiskt täcka behoven i stödområdena. En sådan verksamhet bör delvis kunna bekostas med medel från det regionalpolitiska anslaget för särskilda infrastrukturåtgärder. Jag återkommer senare (avsnitt 9) härtill.

Den andra huvudlinjen bör vara att på ett selektivt sätt förstärka den infrastruktur i stödområdena som har betydelse för olika former av teknikspridning till företagen. Regionala utvecklingsfonder, högskolor, gymnasieskolor, AMU-centra etc. har stor betydelse i detta sammanhang. Jag återkommer senare (avsnitt 8.6) delvis till dessa frågor men vill här framhålla att utveckling av och stöd till teknikspridande verksamheter från sådana organ bör kunna stödjas med medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser (avsnitt 16).

Ett nytt inslag i den tekniska infrastrukturen i dessa regioner har de senaste åren blivit olika former av teknikcentra. SIND, STU och SÖ har haft i uppdrag att följa upp denna verksamhet och — i de fall den pågått tillräckligt länge — utvärdera den.

Myndigheternas slutsatser och förslag är kortfattat följande. Det finns en rad olika verksamheter som kallar sig teknik- eller resurscentra. De berör ett eller flera olika politikområden, t.ex. utbildning, industriell utveckling, forskning och teknikspridning. Bakom bildandet av dessa cent- 115

ra ligger olika grupperingar av intressenter med varierande mål och syften. Prop. 1989/90: 76 Verksamhetsidéerna har i flertalet fall varit instabila och föränderliga. Det finns även olikheter i styrka och kompetens.

Verken menar att mångfalden och variationen vid teknik- och resurscentra gör att ett fortsatt stöd till sådana måste få en flexibel utformning. Varje teknikcentrum måste bedömas efter sina förutsättningar.

Verken föreslår att investeringsbidragen till teknikcentra begränsas och att i stället verksamheten på olika sätt ges möjlighet att utvecklas. Vidare föreslås en särskild funktion för uppföljning och utveckling av teknik- och resurscentra under den närmaste treårsperioden.

För egen del anser jag att möjligheten att med regionalpolitiska medel stödja tillkomsten av nya organ som baseras på samverkan mellan främst näringsliv och samhälleliga utbildnings- och utvecklingsorgan bör finnas kvar. Eftersom jag delar uppfattningen att stödet bör vara flexibelt, är jag inte beredd att helt avskaffa möjligheterna till t. ex. investeringsstöd. Däremot bör de intentioner som verken för fram ligga till grund för bedömningen av enskilda projekt. Vidare anser jag att stödet även fortsättningsvis bör vara ett initialstöd. Däremot bör t. ex. länsstyrelserna med projektmedel kunna bidra till att etablerade centra vidareutvecklas.

Jag vill betona att initialstöd till teknikcentra bör vara en möjlighet när speciella förutsättningar föreligger. Det får inte bli något självändamål att skapa nya organisationer. Den senaste tidens få ansökningar om regionalpolitiskt stöd till sådana projekt tyder också på att olika intressenter har insett behoven av realism vad gäller investeringar i utrustning, möjlighet att sälja utbildning och service etc.

Jag är inte beredd att biträda verkens förslag om att inrätta en särskild funktion för uppföljning och utveckling av teknik- och resurscentra. Däremot kommer jag att överväga om någon annan form av uppföljning bör ske.

Jag vill i detta sammanhang också behandla en speciell typ av projekt — forskarbyar eller liknande — som främst berör vissa regionalpolitiska stödjepunkter. En viktig del av förnyelsen av näringslivet är verksamheten vid våra forskningsinstitutioner. I södra Sverige har särskilda verksamheter, utan statligt stöd, vuxit fram i nära anslutning till sådana i bl. a. Lund, Göteborg, Linköping och Stockholm. I orter med universitet eller högskola som ligger i eller i anslutning till de prioriterade regionerna, saknas delvis den typ av intressentgrupper som medverkat till projekten i södra Sverige. I ett regionalpolitiskt perspektiv är det angeläget att, där förutsättningar i övrigt finns, stödja sådan verksamhet i regionalpolitiskt prioriterade delar av landet. Regeringen har därför på olika sätt, inom ramen för teknikspridningsinsatserna, medverkat till att skapa sådana miljöer vid högskolor eller forskningsinstitutioner i Karlstad, Borlänge, Sundsvall, Umeå, Luleå och Kiruna.

De ckonomiska betingelserna är viktiga speciellt för de nya företag som vuxit fram ur forskningsmiljöerna. Regionalpolitiskt stöd har i vissa fall lämnats till investeringar i lokaler för uthyrning till nya företag som vuxit fram ur forskningsverksamheten. En princip har härvid varit att dessa lokaler bör vara en genomgångsform där företagen utvecklas de första åren 116

för att därefter söka andra lokaler. Ett annat sätt har varit att stödja den serviceorganisation som arbetar med att utveckla nätverket och samspelet mellan forskningsverksamheten och näringslivet. Jag räknar med att regeringen från fall till fall skall kunna lämna stöd till forskningsbascrad företagsutveckling i denna typ av orter.

Den tredje huvudlinjen bör vara att över ett brett fält stödja verksamheter i projektform. Ett exempel är det uppdrag som SIND och STU har att genomföra särskilda teknikspridningsåtgärder i norra Sveriges inland. Programmet löper t.o.m. år 1991. Som information vill jag kort redovisa de verksamheter som pågår inom olika delprogram. — Företagsanpassad utbildning. Målet är att i ett tjugotal inlandskom-

muner bedriva kurser i ekonomisk planering med hjälp av datorstödd

distansundervisning. — Teknikresor. Representanter för inlandsföretag ges möjlighet till ingå-

ende studiebesök vid teknikledande företag eller organisationer. Resor-

na leder till såväl ökade kunskaper som till bättre kontaktnät. — Utvecklingscheckar. Delprogrammet avser att stimulera till ett ökat

utnyttjande av extern kompetens I form av konsulter eller experter från

t.ex. forskningsinstitut, högskolor eller teknikcentra. — Innovatörer. Genom att bilda kvalificerade rådgivningsgrupper på lo-

kal nivå och ge dessa vissa ekonomiska resurser, skapas ett bättre klimat

för innovatörer och produktutvecklare. — Offertsamarbete. Syftet med detta delprogram är att stimulera till ökat

samarbete mellan företag. Medlet är att erbjuda ekonomiskt bered-

ningsstöd i offertfasen av ett projekt till företag som samverkar i kon-

sortier eller annan likvärdig form.

Efter dessa huvudlinjer bör teknikspridningsprojekt över ett brett spektrum, med utgångspunkt i företagens behov, även fortsättningsvis kunna stödjas med regionalpolitiska medel, både centralt och regionalt. Centrala insatser bör göras med medel från det infrastrukturanslag jag senare kommer att föreslå (avsnitt 9).

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) lämnat förslag till förändringar i företagsstödet, som bl.a. innebär ökade möjligheter att stödja produktutveckling, utbildning och andra kompetenshöjande åtgärder i företagen. Därigenom ökar möjligheterna till ett fruktbart samspel mellan företagens behov och samhällets utbud av olika kompetenshöjande tjänster.

Jag förutsätter att SIND och STU fortsätter att verka som samordnare och med att förmedla erfarenheter. Jag nämnde tidigare att STU och SIND kommer att få i uppdrag att utveckla en verksamhet med teknikkonsulter. I detta sammanhang kommer jag att att överväga om ytterligare särskilda uppdrag inom teknikspridningsområdet bör lämnas.

8.4¶Energifrågor Prop. 1989/90: 76

Min bedömning: Energisystemets utformning och prissättningen av olika energislag har stor betydelse för den regionala utvecklingen. Den elintensiva industrin är t.ex. en viktig del av näringslivet i regionalpolitiskt prioriterade regioner och bör i framtiden ges rimliga konkurrensvillkor även när den allmänna prisnivån för elkraften ökar. En utredning skall bl.a. utforma sina förslag med hänsyn tagen till att vinster från äldre vattenkraft skall kunna återföras till de regioner där vinsterna genereras. Syftet är att dessa medel skall möjliggöra samhällsinsatser för att skapa en mer gynnsam regional utveckling.

Förslag om fortsatt omställning av energisystemet bör beakta regionalpolitiska aspekter.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har i sitt betänkade riktat uppmärksamheten på att en kommande höjning av elprisnivån kan väntas Ieda till att elproduktion i äldre vattenkraftsanläggningar blir mycket lönsam. Mot bakgrund härav föreslår kommittén att vattenkraftsregionerna under cn tioårsperiod skall få del av vattenkraftens övervinster. Förslaget innebär att ca 600 milj. kr. om året skall utbetalas från ett särskilt anslag. Finansieringen föreslås ske genom att skatten på äldre vattenkraft höjs med I öre per kWh.

Utbyggnaden av ett naturgasnät kan enligt kommittén komma att få en djupgående inverkan på den framtida regionala balansen. Kommittén hänvisar till de planer som finns för utbyggnad av stamledningar och distributionssystem i Mellansverige och delar av Bergslagen. Genom cen sådan utbyggnad skulle energikonsumenterna i dessa delar av landet komma att erbjudas ett konkurrenskraftigt alternativ till el, menar kommittén. Den nackdel som detta anses innebära för andra delar av landet kan enligt kommittén behöva kompenseras av andra åtgärder. Något konkret förslag härom läggs dock inte fram. |

Regionalpolitiska kommittén förutser en ökad roll för biobränslen i det framtida svenska energisystemet, åtminstone utanför de områden där naturgas distribueras. Ett fortsatt stöd till utveckling av biobränslen förordas av kommittén på regionalpolitiska grunder. Kommittén anser också att biobränslen även i fortsättningen bör vara befriade från skatt.

Remissinstanserna : Flera remissinstanser anser det ytterst angeläget att kommande energikostnadsförändringar snabbt klarläggs och skapar möjligheter för bl.a. industrins planering. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att den framtida energiförsörjningen är av avgörande betydelse för alla regioner oavsett om de prioriteras ur regionalpolitisk synpunkt eller ej.

Bl.a. länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län samt kommunerna Kiruna, Haparanda, Malung, Jokkmokk och Kramfors är positiva till utredningens förslag om återföring av övervinster. Däremot anser flera remissinstanser att medlen bör ställas direkt till kommunernas förfogande eller att länen i någon form bör bli delägare i kraftverken. Bl. a. 118

statens energiverk, Vattenfall och Kraftverksföreningen avstyrker försla-'. Prop. 1989/90: 76 get. Vattenfall förklarar sig inte ha tagit ut några övervinster på grund av vattenkraftens relativt sett låga produktionskostnader. De låga kostnaderna har i stället förts vidare till konsumenterna i form av låga priser. Som bevis för detta anförs att Sverige har internationellt sett låga elpriser. Följaktligen måste därför en avgift i linje med vad kommittén föreslår i sin helhet föras vidare och tas ut av elkunderna via en höjning av elpriset, menar Vattenfall.

Flera remissinstanser, bl.a. RRV, SIND, Svensk industriförening samt statskontoret anser att naturresurser bör ses som en nationell resurs och inte beskattas där de är belägna.

Några remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag till fortsatt skattebefrielse för bioenergi. Biobränslen måste enligt Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva få en utökad användning såväl inom som utanför de områden som får tillgång till naturgas. Skogsstyrelsen anser att satsningen på bioenergi ska gälla i hela riket där detta är ett bra alternativ. Lantbruksstyrelsen menar att en positiv utveckling av bioenergin kan ta i anspråk en del av den jordbruksmark som inte kommer att behövas för livsmedelsproduktionen.

Statens energiverk har invändningar mot kommitténs resonemang att områden som hamnar utanför naturgasområdena skulle kompenseras därför. Energiverket menar att det inte är rimligt i en marknadsekonomi att olika individer eller regioner kompenseras för att de inte får del av vissa kommersiella produkter. Vattenfall anser att naturgasen skall införas på kommersiella grunder vilket får styra nätets utbyggnad.

Vattenfall understryker de stora regionalpolitiska konsekvenser avvecklandet av kärnkraften kommer att få eftersom halva elproduktionen måste ersättas av ny produktion med kraftigt höjda elpriser.

Skälen för min bedömning: Jag avser att hösten 1990 föreslå regeringen att lägga fram förslag för riksdagen om bl. a. kärnkraftavvecklingen. Det pågår ett omfattande utredningsarbete med syfte att skapa underlag för mitt kommande förslag.

Mot denna bakgrund anser jag det för närvarande varken möjligt eller lämpligt att närmare kommentera eller ta ställning till de förslag som regionalpolitiska kommittén och ett antal remissinstanser för fram rörande energisystemet. Jag delar dock kommitténs uppfattning om energifrågornas betydelse för regionalpolitiken. Med hänsyn härtill kommer jag nu att redogöra för vissa förhållanden på energiområdet från ett regionalpolitiskt perspektiv.

Det nuvarande svenska energisystemet Den totala svenska energitillförseln uppgick år 1988 till ca 450 TWh. Detta är ungefär samma värde som år 1970. Mellan dessa år har emellertid energislagens andelar ändrats kraftigt. Oljans andel har minskat från ca 7590 till ca 4590. Tillförseln av energikol, inhemska bränslen och vattenkraft har ökat, medan kärnkraften har tillkommit. Under de senaste åren har också naturgasen introducerats. 119

Den andra stora förändringen är att en allt större andel av den tillförda Prop. 1989/90: 76 energin har omvandlats till el. Nettoproduktionen av cl har under perioden ökat från ca 60 TWh till ca 140 TWh om året. Av sistnämnda värde svarar vattenkraft och kärnkraft för 65— 70 TWh vardera, dvs. tillsammans nästan hela den nuvarande produktionen.

Huvuddelen av den tillförda energin är baserad på import. Förädling och omvandling sker inom landet i ett fåtal stora anläggningar, främst oljeraffinaderier och kärnkraftverk. Den inhemska produktionen är i huvudsak begränsad till vattenkraft samt till lutar, ved, torv och avfall. Ca tre fjärdedelar av den utbyggda vattenkraften är belägen inom de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Energi från lutar och avfall förbrukas i regel internt inom skogsindustriföretag resp. kommuner. Trädbränsle och torv produceras däremot delvis för extern avsalu.

Från regionalpolitisk synpunkt är formerna för transport och distribution av särskilt intresse. Ledningsbunden energi — el, fjärrvärme och naturgas — har kommit att svara för en allt större del av den slutliga energianvändningen. El tillhandahålls i alla delar av landet på likartade villkor. Fjärrvärme distribueras däremot endast lokalt i större tätorter. Naturgas är för närvarande tillgänglig inom ett begränsat område i Sydoch Västsverige längs stamledningen Malmö — Göteborg.

Energipolitiska insatser av regionalpolitisk betydelse Utbyggnaden av vattenkraften är en av förutsättningarna för den relativt låga elprisnivån i Sverige, som är av särskilt stor betydelse för de norra delarna av landet. Vattenfall tillämpar i Norrbottens län och mellersta Norrland ett råkraftpris som är 4resp. 2öre per kilowattimme lägre än priset i Övriga delar av landet. Vidare har energiskatten på elkraft utformats så att hushållen i norra Sverige gynnas. För närvarande gäller för all annan förbrukning än den industriella en skattesats av 8,2 öre per kilowatttimme i de tre nordligaste länen samt delar av Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län, jämfört med 9,2 öre per kilowatttimme i övriga delar av landet. Enligt riksdagens beslut (prop. 1989/90:50, SkU 10, rskr. 96) skall från den I mars 1990 skattesatserna vara 2,2 resp. 7,2 öre per kilowattimme. Den ökade energiskattefördelen för hushållen i de nordliga delarna av landet är avsedd att mildra effekten bl.a. av att mervärdeskatt på energi samtidigt införs.

Sedan oljekrisen under 1970-talet har ett minskat oljeberoende varit ett av den statliga energipolitikens viktigaste mål. Därav har följt betydande insatser till stöd för bl.a. ökad produktion av inhemska bränslen och för användning av sådana bränslen framför allt i fjärrvärmesystem. Stöd har från år 1974 lämnats till teknisk forskning och utveckling samt till investeringar i anläggningar i form av bidrag, lån och garantier. Totalt har riksdagen anvisat nära 5 miljarder kronor till energiforskning och ytterligare ca 3 miljarder kronor till utveckling och demonstration av ny energiteknik.

Under åren 1981-1986 lämnades stöd inom ramen för särskilda oljeersättningsprogram med syfte att främja en snabb minskning av oljeanvändningen. Därjämte genomfördes under åren 1983— 1985 konjunkturanpas- 120

sade investeringsprogram med delvis samma inriktning. Särskilda medel anvisades år 1983 för att bl.a. öka användningen av inhemska bränslen i Norrbottens län. Sedan år 1986 har stöd lämnats främst till utveckling och introduktion av ny teknik som kan underlätta övergången till ett effektivt och miljövänligt energisystem.

Stöd har i stor utsträckning lämnats till projekt avseende produktion av torv och trädbränslen. Någon regional fördelning av dessa projekt har inte redovisats. Allmänt kan konstateras att användningen av dessa bränslen är koncentrerad till områden med ett stort uppvärmningsbehov, dvs. områden med industri eller stor befolkning, och att transportavstånden är korta. Det har således bildats ett antal lokala marknader kring anläggningar som är stora förbrukare av inhemska bränslen. I norra Sverige finns bl.a. ett antal mindre torvanläggningar för fjärrvärmeproduktion. Flertalet större anläggningar för användning av trädbränsle ligger i Syd- och Mellansverige. Det största svenska torvprojektet, produktionen av torvbriketter i Sveg, avviker emellertid från det angivna mönstret. Projektet ligger i ett regionalpolitiskt prioriterat område och bygger på långväga transport av produktionen med järnväg. Energi- och regionalpolitiskt stöd har lämnats för detta projekt.

Det kan tilläggas att staten, förutom genom direkt stöd, har främjat utvecklingen av produktion och användning av inhemska bränslen genom att sådana bränslen inte har belagts med energiskatt.

Regionalpolitiskt stöd kan lämnas till anläggningar där encrgiråvara i form av flis framställs eller förädlas eller i form av torv bryts eller förädlas. Vid torvproduktionen får stöd avse också beredning av täkt eller anordningar för sådan beredning eller för brytning. Stöd får lämnas endast till verksamheter som bedrivs i större omfattning och har permanent karaktär. Stöd får inte lämnas till förbränningsanläggningar.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) lämnat förslag till vissa förändringar av det regionalpolitiska företagsstödet.

Omställningen av energisystemet Den pågående omställningen av energisystemet har som syfte att landets behov av energi varaktigt skall kunna tillgodoses på ett sätt som är förenligt med samhällsekonomiska mål. Centrala inslag i omställningen är en avveckling av kärnkraften till år 2010, minskade utsläpp av försurande och klimatpåverkande ämnen samt ett fortsatt skydd för de fyra outbyggda huvudälvarna. En förutsättning för att omställningen skall kunna genomföras är att tillgängliga energiresurser utnyttja väsentligt effektivare än i dagens system. Kravet på hushållning gäller i särskilt hög grad användningen av el.

Statens energiverk och statens industriverk har i december 1989 redovisat rapporten Ett miljöanpassat energisystem. I rapporten redovisas scenarier för ett svenskt energisystem år 2015 under förutsättning bl.a. att kärnkraften har avvecklats, att huvudälvarna förblir outbyggda och att koldioxidutsläppen inte ökar från dagens nivå.

Utredningen EL 90 (ME 1988:05) har haft i uppdrag att undersöka effek- 121

terna för den celintensiva industrin av stora elprishöjningar. Utredningen har bl.a. redovisat eventuella behov av åtgärder för att rimliga konkurrensvillkor skall kunna behållas för denna industri samtidigt som kärnkraftsavvecklingen genomförs. Ett slutbetänkande har nyligen avlämnats.

Ett antal andra utredningsuppdrag rörande energisystemets omställning har lagts ut till berörda myndigheter m. fl. Uppdragen kommer att redovisas under våren 1990.

Innan det omfattande utredningsmaterialet har redovisats och beretts kan några närmare slutsatser om de regionalpolitiska effekterna av energisystemets omställning inte dras. Jag skall här endast kort kommentera några av de element i omställningsprocessen som regionalpolitiska kommittén särskilt har uppmärksammat, nämligen en höjning av elpriserna, utbyggnad av naturgasledningar och ökad användning av biobränslen.

Elpriserna i Sverige fastställs av kraftföretagen utan någon egentlig styrning från statsmakternas sida. Indirekt påverkar dock staten prisbildningen genom det avkastningskrav som staten i egenskap av ägare ställer på Vattenfall, som har en prisledande ställning på marknaden. En betydande real höjning av nuvarande elpriser under de närmaste årtiondena kan förutses under alla förhållanden. Avvecklingen till år 2010 av kärnkraften, som svarar för ca hälften av den nuvarande elproduktionen, kommer sannolikt att leda till att en prishöjning tvingas fram snabbare än vad som annars hade blivit fallet. Den framtida elprisnivån är emellertid starkt beroende av om efterfrågan på el — och därmed behovet av en ny produktionskapacitet för att ersätta kärnkraften — kan begränsas genom hushållningsåtgärder.

Riksdagen och regeringen har i skilda sammanhang uttalat att den elintensiva industrin också i framtiden skall ges rimliga konkurrensvillkor. Motiven härför är till stor del av regionalpolitisk art. I Norrland och Bergslagen svarar den elintensiva industrin för en långt större del av industrisysselsättningen än i andra delar av landet. Denna fråga har nyligen belysts närmare av utredningen EL 90.

Som nämnts har regionalpolitiska kommittén föreslagit att vattenkraftsregionerna skall få del av vattenkraftens vinster vid en kommande höjning av elpriserna. Jag erinrar om att chefen för finansdepartementet nyligen har tilikallat en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om kraftföretagens vinster. I utredningsdirektiven (dir. 1989:63) sägs bl. a att utredaren bör utforma sina förslag med hänsyn tagen till att vinster från äldre vattenkraft skall kunna återföras till de regioner där de genereras. Syftet med en sådan återföring skulle vara att finansiera olika samhällsinsatser som kan bidra till den regionala utvecklingen i vattenkraftsregionerna.

I avvaktan på resultatet av den särskilda utredarens arbete är jag inte nu beredd att ta ställning till regionalpolitiska kommitténs förslag. Jag kommer (avsnitt 9) att föreslå att regionalpolitiska medel anvisas för att förstärka infrastrukturen i främst stödområde 1.

Med anledning av regionalpolitiska kommitténs synpunkter på effekterna av en fortsatt utbyggnad av ett svenskt naturgasnät vill jag understryka att någon plan för utbyggnad inte har fastställts. Enligt gällande riktlinjer

måste naturgasen av egen kraft konkurrera på den svenska energimarknaden. De olika aktörerna på marknaden — främst SwedeGas AB och dess ägare — har alltså att ta ställning till olika utbyggnadsprojekt på affärsmässiga grunder. Mycket tyder på att den svenska gasmarknaden beroende bl.a. på de höga kostnaderna för infrastrukturen har en relativt låg betalningsförmåga. Det är därför alltjämt en öppen fråga när det kommer att uppstå kommersiella förutsättningar för en väsentlig utvidgning av det nuvarande svenska naturgassystemet.

Det kan tilläggas att en utbyggnad av distributionen av gasol pågår i de delar av landet där en distribution av naturgas inte är aktuell, i vissa fall också som en förberedelse för en senare naturgasintroduktion. Gasol kan vara att alternativ till naturgas för industriföretag, kommunala värmeverk m. fl.

Det råder i dag bred enighet om att biobränslenas andel av energiförsörjningen måste ökas kraftigt om de långsiktiga miljö- och energipolitiska målen skall kunna nås. En faktor av största betydelse är att biobränslen, till skillnad från fossila bränslen, inte anses ge något nettotillskott av koldioxid till atmosfären vid förbränning. Beräkningar, som utförts av energiverket och naturvårdsverket i den nyssnämnda studien om ett miljöanpassat energisystem, pekar på att fossila bränslen i stor utsträckning måste ersättas med biobränslen för att det av riksdagen fastställda koldioxidmålet skall kunna klaras.

En väsentligt ökad användning av biobränslen kan vid dagens kostnadsrelationer nås endast genom statliga styrmedel av olika slag. Miljöavgiftsutredningen (ME 1988:03) har i sitt betänkande (SOU 1989:83) Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken — Energi och trafik lagt fram förslag om bi.a. en avgift på utsläpp av koldioxid som skall tas ut på fossila bränslen. Vidare har föreslagits ett system med bidrag till elproduktion med bränslen som inte ger ett nettotillskott av koldioxid. Dessa förslag skulle, om de genomförs, leda till en förbättring av biobränslenas konkurrenssituation gentemot bl. a. naturgas vid kraftvärmeproduktion i Mellansverige.

Inom regeringskanslict bereds för närvarande förslag till riksdagen om en övergripande reform på energiskatteområdet inkl. vissa miljörelaterade pålagor. Förslagen kommer att utformas så att den fortsatta omställningen av encrgisystemet främjas. Jag kommer senare (avsnitt 8.13) att ytterligare kommentera några av skattereformens regionalpolitiska konsekvenser för bl. a. energisektorn.

En kraftig ökning av efterfrågan på biobränslen kan komma att innebära en viss stimulans för de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Som redan antytts finns det cmellertid flera faktorer, bl. a. höga transportkostnader, som verkar för att biobränslen även i fortsättningen kommer att produceras och användas främst i Syd- och Mellansverige.

Min bedömning: De arece!la näringarna kommer även fortsättningsvis att ha stor betydelse för glesbygdsområdena.

Regionalpolitiska insatser inom de arcella näringrna bör i första hand avse utveckling av kombinationsföretag med jord- och skogsbruk som bas.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén anser att de selektiva stöd inom livsmedels- och fiskepolitiken, som huvudsakligen är regionalpolitiskt motiverade, bör inordnas i stöden för regionalt utvecklingsarbete. Vidare menar kommittén att FoU-satsningarna inom det trätekniska området bör ökas.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser tar upp jordbrukets avreglering och de konsekvenser den kan få för näringslivsutvecklingen i redan befolkningssvaga delar av landet.

Skälen för min bedömning: De areella näringarna — jordbruk, trädgårdsnäring, skogsbruk, fiske och rennäring — utgör på många håll basen för näringsliv och service på landsbygden. Deras betydelse i detta avseende har visserligen minskat. men i många bygder, där de har liten omfattning, är de fortfarande viktiga på marginalen. Utan de areella näringarna skulle underlaget för service ofta vara för svagt. Vissa bygder skulle över huvud taget inte vara intressanta för bosättning. Det är mot denna bakgrund viktigt att politiken för de areella näringarna har ett inbyggt regionalpolitiskt ansvarstagande.

Jordbruk Enligt riksdagens senaste beslut om livsmedelspolitiken år 1985 bör jordbruk bedrivas i hela landet för att främja en god regional balans och näringens betydelse för sysselsättningen i bygder där det råder brist på andra syssclsättningstillfällen beaktas. Detta ger också en god försörjningsberedskap. Beslutet innebär bl. a. att de speciella förhållandena i norra Sverige särskilt skall beaktas vid utformningen av jordbrukspolitiken. Med hänsyn till bl.a. jordbrukets stora betydelse för befolkning, sysselsättning, service och miljö men även från beredskapssynpunkt är det enligt riksdagsbeslutet angeläget att behålla ett regionalpolitiskt motiverat stöd till näringen i denna del av landet. Stödet ges främst som prisstöd och rationaliseringsstöd. Under en treårsperiod, som inleddes år 1987, har ett särskilt åtgärdsprogram för jordbruket i norra Sverige genomförts. I detta har sysselsättningen satts i centrum och insatser gjorts för att stödja tillkomsten av kombinationsföretag där jordbruk ingår som en del.

Regeringen konstaterade i samband med redovisningen av vissa ekonomisk — politiska åtgärder m. m. (prop. 1988/89:47, bil. 2) att den nuvarande livsmedelspolitiken kännetecknas av en låg grad av måluppfyllelse, vilket även gäller det regionalpolitiska målet. En parlamentarisk arbetsgrupp, som tillsattes hösten 1988, har under hösten 1989 lämnat sitt 124

förslag till ny livsmedelspolitik. Förslaget har remissbehandlats. Chefen för jordbruksdepartementet har för avsikt att under våren 1990 återkomma till regeringen med förslag om en särskild proposition om en ny livsmedelspolitik, som skall gälla från den 1 juli 1990.

Jordbrukets betydelse för den regionala utvecklingen har under senare tid behandlats i en rad utredningar och forskningsprojekt. Den regionalpolitiska kommittén föreslår bl. a. att de selektiva stöd inom livsmedelspolitiken som huvudsakligen är regionalpolitiskt motiverade bör inordnas i stöd för regionalt utvecklingsarbete. Detta förslag kommer att behandlas i den kommande propositionen om en ny livsmedelspolitik.

Skogsbruk Inom skogspolitiken har sedan länge funnits medel för att säkra en uthållig sysselsättning. Skogsvårdslagens ransoneringsbestämmelser är sålunda utformade så att de inte bara skall medverka till en långsiktig hushållning som genomsnitt för landet utan också för arbetskraftregioner. Det statliga stödet till skogsbruket är så utformat att det skall stimulera till skogsbruk även 1 trakter där skogsvården gör verksamheten kostbar. Skogsvårdsstyrelsernas decentraliserade organisation med tjänstemän i praktiskt taget varje kommun ger skogsägarna nära tillgång till information och rådgivning.

Efter beslut av riksdagen år 1988 pågår i Norrbottens och Västerbottens läns inland försök med intensifierad skogsvård i en annorlunda organisatorisk form. Verksamheten bygger på att skogsvårdsstyrelsen och markägaren träffar en överenskommelse om en plan för åtgärder till vilken staten bidrar med medel. Försöksverksamheten skall utnyttjas som underlag för prövning av det fortsatta stödet till skogsbruket fr.o.m. budgetåret 1992/93.

Den regionalpolitiska kommitténs förslag om ökade FoU-satsningar inom det trätekniska området behandlar jag senare inom ramen för forskning utanför högskolorna (avsnitt 8.7.2.)

Fiske Fiskets betydelse för sysselsättning och försörjning är särskilt framträdande i skärgårdsområden och vissa kusttrakter. Men också insjöfisket har på vissa håll stor betydelse. Havsfisket förändrades för svensk del kraftigt under 1970-talet genom de utflyttningar av fiskegränserna som strandstaterna allmänt genomförde då. Detta har lett till att svenska fiskare numera måste vara mer rörliga och uppsöka de fiskeplatser vi har eller får tillgång till. Genom att fisket till stor del bygger på överenskommelser med andra länder måste fisket i stor utsträckning organiseras centralt. Givetvis har dock kustfisket i våra egna vatten fortfarande stor betydelse och kan öka om vissa miljöproblem kan lösas.

Förra året träffades en överenskommelse mellan statsministrarna i EFTA-länderna om att frihandel med fisk och marina produkter skall införas fr.o.m. den ljuli 1990 med en anpassningstid till den 1 januari 125

1994. Med överenskommelsen följer bl.a. att möjligheterna att lämna generella statliga stöd till fisket begränsas. En särskild utredare har på regeringens uppdrag gjort en översyn av prisregleringen på fisk och av den statliga administrationen på fiskets område. Han har därvid bl.a. föreslagit förändringar av det statliga stödet till fisket. Chefen för jordbruksdepartementet har för avsikt att senare återkomma till regeringen med förslag i dessa frågor.

Rennäring Det är förhållandevis få människor som är sysselsatta i eller beroende av rennäringen. Näringen bedrivs emellertid över stora arealer och i bygder där sysselsättningsunderlaget ofta är mycket bristfälligt. Näringen fyller därför en viktig funktion för en levande landsbygd i Norrlands inland.

Vissa frågor som rör rennäringens förhållande till skogsbruket har behandlats av samerättsutredningen (Ju 1983:05). Till bl. a. dessa förslag har chefen för jordbruksdepartementet för avsikt att återkomma till regeringen i annat sammanhang.

Under landsbygdsriksdagen aktualiserades frågan om rätten till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i Jämtlands län. Jakt och fiske på dessa marker disponeras av såväl samebymedlemmarna som markägarna. I den mån det inte inkräktar på samernas rätt till jakt och fiske, upplåter lantbruksnämnden jakt och fiske till andra, varvid ortsbefolkningen prioriteras. Att prioritera ortsbefolkningen före samerna är inte lagligt möjligt med hänsyn till samernas renskötselrätt.

8.6¶Utbildningspolitik

Min bedömning: Utbildningsinsatser har stor betydelse för en positiv regional utveckling. För att nå ut till de människor som behöver utbildning och till företag där en kompetenshöjning är nödvändig bör olika utbildningsformer ges en bred geografisk spridning. Detta förutsätter bl. a. flexibla organisationsformer.

Jag kommer först att redovisa utredningsförslag, remissynpunkter och skälen för min bedömning i frågor som rör respektive område: gymnasieskola, vuxenutbildning och högskoleutbildning. Därefter behandlar jag frågor av mer gemensam karaktär.

Gymnasieskolan Kommittén: Tillgängligheten till gymnasieskolan måste öka, främst genom en vidsynt tolkning av regler och större tolerans för skilda lokala lösningar, som exempelvis samarbete mellan gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser instämmer i kommitténs 126

allmänna bedömning av gymnasieskolans betydelse för en regions utveckling. Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Västernorrlands, Västerbottens, Örebro län samt Kalix kommun påpekar vikten av att gymnasieskolan görs så tillgänglig som möjligt. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att en väl fungerande gymnasieskola är av fundamental betydelse för utvecklingen i inlandet och därför måste enligt länsstyrelsen nya samverkansformer mellan gymnasieskolan, komvux och AMU prövas.

Hofors kommun framhåller att den viktigaste satsningen måste ske inom ramen för gymnasieskolan. Det är enligt kommunen viktigt att tillgängligheten till gymnasieskolan främst ökas genom en vidsynt tolkning av regler och större tolerans för skilda lokala lösningar som t. ex. samarbetet mellan gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Skellefteå kommun stödjer speciellt förslaget om att gymnasieelever i inlandet skall ges större möjligheter till studier på hemorten. Ragunda kommun anser att varje kommun bör ges möjlighet att själva inrätta gymnasieskolor, vilket enligt kommunen skulle innebära en stor ekonomisk utjämning för föräldrar med barn som i dag måste studera på annan ort.

Skälen för min bedömning: Gymnasieskolan är utbyggd i alla delar av landet. Åtgärder har vidtagits för att även små kommuner skall kunna erbjuda sina ungdomar ett så varierat utbildningsutbud som möjligt. 16årskullarna minskar kraftigt på 1990-talet och därför krävs ytterligare åtgärder för att de små gymnasieskolorna skall kunna finnas kvar. Ökad grad av samläsning som ger möjlighet att behålla gymnasieskolan även i små kommuner, var därför ett viktigt inslag i det uppdrag till översyn av gymnasieskolans linjer som regeringen gav skolöverstyrelsen (SÖ) för knappt två år sedan. SÖ:s förslag till utformning av den gymnasiala utbildningen bereds just nu inom regeringskansliet och jag har erfarit att statsrådet Persson under budgetåret 1990/91 räknar med att föreslå regeringen att för riksdagen lägga fram ett förslag till en omstrukturerad gymnasieskola. Tidpunkten kan dock, som skolministern angav i årets budgetproposition, påverkas av resultatet av den kostnadsanalys som f.n. görs inom utbildningsdepartementet.

Sedan hösten 1988 pågår inom gymnasieskolan en treårig försöksverksamhet med treåriga yrkesinriktade linjer. Innevarande år omfattar försöksverksamheten 10000 intagningsplatser och statsrådet Persson har tidigare i år föreslagit ytterligare 1200 intagningsplatser till hösten 1990. Det innebär att ca 2096 av alla elever som väljer en yrkesutbildning nu får en treårig utbildning.

En särskild utvärderare följer försöksverksamheten. Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil.10) redovisat sina planer att reformera gymnasieskolan så att alla linjer blir treåriga.

Jag har erfarit att en kommun som övergår från en tvåårig yrkesutbildning till en treårig försökslinje erhåller ett schabloniserat statsbidrag som är avsett att täcka ca 4096 av kostnaderna för den utrustning som man behöver nyanskaffa. Många kommuner framhåller dock att utrustningen till försöksverksamheten blir dyr. Den analys som skolministern gjort visar emellertid att de höga utrustningskostnaderna inte i första hand beror på försöksverksamheten i sig utan på ett eftersatt underhåll och en tidigare låg 127

investeringsnivå. En hel del av de maskiner, som finns ute i skolorna idag, inköptes i början av 1970-talet när yrkesutbildningen reformerades samtidigt som gymnasieskolan infördes. Många kommuner har inte haft en realistisk avskrivningsplan för denna utrustning. Små och resurssvaga kommuner har de största svårigheterna att möta det utrustningsbehov som nu finns, oavsett skälet till att det uppstått.

Till detta kommer att näringslivet i stödområdet ofta består av enbart småföretag. De har inte heller råd att investera i dyrbara maskiner. Kommunerna vill gärna anskaffa utrustningen till skolan. Blir detta möjligt skulle det kunna innebära en kompetenshöjning i företagen i och med att de kan anställa ungdomar som har kunskap om ny teknik och moderna maskiner.

I propositionen om en förändrad linjestruktur inom gymnasieskolan avser statsrådet Persson att också behandla frågor kring gymnasieskolans planerings- och budgetsystem. Jag är därför inte nu beredd att, vad avser gymnasieskolan, biträda kommitténs förslag om särskilda medel till utrustning. Jag vill samtidigt erinra om att det finns medel avsatta för bl. a. detta ändamål inom ramen för pågående insatser i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland. Jag återkommer strax till dessa. Jag vill också erinra om att regeringen disponerar vissa medel för projekt där en gymnasieskola samverkar med näringslivet, t. ex. 1 ett teknikcentrum.

Vuxenutbildning Kommittén: En målmedveten utbyggnad av vuxenutbildningen är viktigt för att stödja utvecklingen av ett kunskapsintensivt och utvecklingsinriktat näringsliv.

Vuxenutbildningen i de prioriterade landsdelarna som tillgodoser mer framåtsyftande behov, i första hand kommunal vuxenutbildning och statens skolor för vuxna, bör få ökade anslag med 50 milj. kr.

Vuxenstudiestödet i de prioriterade landsdelarna bör höjas med ca 45 milj. kr.

Remissinstanserna: SÖ förordar att det nuvarande automatiska sambandet mellan glesbygdsstödet till studiecirkelverksamhet och de regionalpolitiska områdesprioriteringarna upphör. Statens skola för vuxna, Härnösand, betonar att det är helt nödvändigt att nya utbildningsinsatser görs för att Sverige ska klara 90-talets vuxenutbildningsbehov. AMU-styrelsen anser att kommittén när den diskuterar kompetensutveckling har en alltför institutionell syn. Det vore enligt AMU-styrelsen önskvärt att i framtiden i ökad grad kanalisera samhälleliga medel till behov och inte till institutioner.

Mönsterås kommun ansluter sig till kommitténs uppfattning att en målmedveten utbyggnad av vuxenutbildning och lokal högskoleutbildning är viktig för att stödja det lokala näringslivet och öka kommunens möjligheter att förändra det negativa läget på utbildningsfronten.

Bl.a. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, glesbygdsdelegationen samt Tanums kommun påpekar att man inte får bortse från de utbildningsmöjligheter som redan finns. Folkhögskolor och lantbruksskolor måste, 128

enligt Tanums kommun, få ett ökat stöd i de områden där de utgör de enda utbildningsinstitutionerna. Glesbygdsdelegationen menar att folkhögskolorna kan få en alldeles speciell roll i landsbygdsutvecklingen p.g.a. sina lägen, friheten i inriktning, tradition av samhällsengagemang m. m.

Skälen för min bedömning: Kommunernas vuxenutbildning byggdes upp under 1970-talet. Alla kommuner skall i mån av behov anordna grundutbildning för vuxna (grundvux) för dem som saknar grundläggande färdigheter i att läsa, skriva och räkna. Sammanlagt deltar drygt 25 000 personer i grundvux. Varje kommun får anordna kommunal vuxenutbildning (komvux) som omfattar såväl teoretiska ämnen som yrkesutbildning. Sådan utbildning finns idag i samtliga kommuner, även om omfattningen varierar. Vissa specialregler finns så att glesbygdskommuner och andra små kommuner kan anordna komvuxkurser med lägre deltagarantal än normalt. Sammanlagt deltar årligen ca 520000 kursdeltagare i komvux. Eftersom var och en i genomsnitt deltar i 2—3 kurser kan man uppskatta antalet studerande under ett läsår till drygt 200 000 personer.

Som komplement till komvux finns statens skolor för vuxna (SSV) i Norrköping och Härnösand, vilka i form av distansutbildning erbjuder samma slags utbildning som komvux. Många små kommuner i inlandet har i samarbete med SSV i Härnösand med pott resultat prövat nya utbildningar som inriktas just mot glesbygdens behov samt utbildningar för nya näringsgrenar. SSV har också tillsammans med kommunerna utvecklat nya metoder för vuxna att studera på distans.

Jag vill även peka på den stora roll som folkbildningen och folkhögskolorna spelar för vuxcenutbildningen. Ett betydande antal av landets 128 folkhögskolor ligger i regionalpolitiskt prioriterade regioner. Totalt deltar årligen drygt 18000 elever i långa folkhögskolekurser.

Sedan fem år tillbaka pågår en försöksverksamhet i några kommuner med ett nära samarbete mellan gymnasieskolan och kommunal vuxcenutbildning. Hösten år 1989 tillsattes en interdepartemental arbetsgrupp för utvidgat samarbete mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Gruppen skall sammanställa och dra slutsatser av de erfarenheter som gjorts och sedan lägga fram förslag om hur ctt ökat och fördjupat samarbete skall kunna åstadkommas.

Kommunernas och landstingskommunernas efterfrågan på undervisningstimmar för grundvux och komvux har ökat under senare år och överstiger väsentligt den tillgängliga statliga resursramen. SÖ:s fördelningsbeslut har inneburit en begränsad omfördelning från i första hand storstadslän till glesbygdslän. I tider av resursknapphet är det inte möjligt att göra mer omfattande omfördelningar mellan olika län. Även det förhållandet att ett givet antal undervisningstimmar faktiskt kan fylla utbildningsbehoven hos en större grupp av vuxenstuderande, om gruppstorleken kan ökas, talar mot en ökad omfördelning inom nu gällande ramar från större kommuner till glesbygd.

Regionalpolitiska kommittén har förordat att vuxenutbildningen, i första hand komvux och statens skolor för vuxna, får ökade anslag med 50 milj. kr. Detta skulle innebära en ökning av dessa delar av vuxenutbildningen med drygt 5 24.

9 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

Vuxenutbildningen är för nävarande föremål för en genomgripande analys. Jag är därför inte nu beredd att biträda regionalpolitiska kommitténs förslag om ökade resurser till vuxenutbildningen. Jag vill även här crinra om de särskilda insatser som pågår i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland och som bl. a. innebär tillfälliga resursökningar till vuxenutbildning. Jag återkommer till dessa insatser.

Enligt vuxenutbildningsförordningen (1985:288) får kurser startas inom komvux om antalet studerande beräknas varaktigt uppgå till lägst tolv eller i glesbygd lägst åtta. Med glesbygd avses kommun som ingår i stödområdena A, B och C enligt bestämmelserna om regionalpolitiskt stöd, med undantag för ort inom kommunen där treårig eller fyraårig linje av gymnasieskolan får anordnas (g-ort).

Motsvarande definition av glesbygd finns även i förordningen (1981:518) om statsbidrag till studiecirklar m.m. Tilläggsbidrag med I 5kr. för varje studietimme utgår för en studiecirkel som hålls inom någon av de kommuner som ingår i stödområdena A, B och C. Tilläggsbidrag lämnas dock inte för studiecirklar som hålls på sådan ort där treårig eller fyraårig linje av gymnasieskolan får anordnas.

SÖ förordar i sitt remissyttrande över regionalpolitiska kommittén att det nuvarande automatiska sambandet mellan glesbygdsstödet till studiecirkelverksamhet och de regionalpolitiska områdesprioriteringarna upphör.

Efter samråd med statsrådet Persson är jag inte beredd att förorda det förslag som SÖ lägger fram utan förordar att de nya stödområdena 1 och 2, med undantag för s.k. g-ort, utgör det område där komvux bör få starta kurser med åtta deltagare istället för tolv och där tilläggsbidrag för studiecirklar bör lämnas. Ett fåtal kommuner eller delar av kommuner som nu omfattas av dessa regler kommer därmed inte längre att få tillämpa de särbestämmelser som gäller för glesbygd. För att underlätta övergången till de nya reglerna kommer statsrådet Persson senare att föreslå att de nuvarande reglerna får gälla i dessa kommuner resp. delar av kommuner även för verksamheter som bedrivs under redovisningsåret 1990/91.

Högskoleutbildning Kommittén: En målmedveten utbyggnad av högskoleutbildning är viktig för att stödja utvecklingen av ett kunskapsintensivt och utvecklingsinriktat näringsliv.

Utökade anslag med 50 milj. kr. per prioriterad landsdel bör ges till breddad högskoleutbildning. Anslagen skall innefatta distansutbildning och decentraliserad utbildning.

Remissinstanserna: En enig remissopinion instämmer 1 utredningens bedömningar och tillstyrker dess förslag.

UHÄ anser att målet för högskole- och universitetsverksamheten bör vara att varje högskola och universitet har en egen roll att spela inom det samlade högskolesystemet, en roll som bestäms av enhetens storlek, kompetensområde, lokalisering m. m. UHÄ tillstyrker det föreslagna resurstill- 130

skottet på 50 milj. kr. per prioriterad landsdel och år för decentraliserad utbildning och distansundervisning.

SÖ anser det angeläget att de insatser som görs av olika utbildningsanordnare för att utveckla distansutbildningen samordnas. I fråga om distansutbildning anser Skellefteå kommun att den åldersgräns som nu finns (25 år) skall tas bort. Bodens kommun anser att med hänsyn till Norrbottens storlek bör en kraftig insats göras för att stärka resurserna för distansutbildning i länet.

Lantbruksstyrelsen framhåller att antalet korttidsutbildade är högt inom lantbruket. En satsning även på högskoleutbildning är därför angeläget i prioriterade landsdelar och på landsbygden.

Kommunerna i Hälsingland föreslår att stöd ges till betydande högskoleutbildning i länet och att decentraliserad utbildning förläggs till lämpliga delar av regionen.

Skälen för min bedömning: Högskoleutbildningens betydelse för en balanserad regional utveckling har blivit alltmer uppmärksammad under den senaste tioårsperioden. Högskolans insatser sett utifrån ett regionalpolitiskt perspektiv har under samma tid förstärkts i betydande utsträckning. Detta har skett dels genom en fortsatt utbyggnad av själva organisationen, dels genom inriktningen av den reguljära verksamheten inom högskolan och dels genom de särskilda satsningar som vid olika tillfällen beslutats av regering och riksdag. Samtidigt har de förväntningar som från olika håll riktas mot högskolan på dess medverkan 1 den regionala utvecklingen kommit till allt starkare uttryck.

Den regionalpolitiska betydelsen av högskolans verksamhet har flera aspekter. Av grundläggande betydelse är givetvis att den utbyggda högskoleorganisationen ökar utbildningens tillgänglighet och bidrar till en jämnare rekrytering av studerande till grundläggande högskoleutbildning i olika delar av landet, samt till en jämnare och bättre försörjning av arbetsmarknaden med olika utbildningar. En geografiskt väl utbyggd högskoleorganisation är också en väsentlig förutsättning för att högskolans insatser för fortbildning och vidareutbildning av yrkesverksamma skall kunna genomföras på sådana villkor som passar de berörda. Utöver de mer direkta arbetsmarknadsaspekterna har vidare den lokala högskolans verksamhet som sådan en stor betydelse i en mera allmänt kulturskapande mening och som länk till andra delar av kultur- och samhällslivet. Högskolans verksamhet kan också innebära att det blir lättare att attrahera näringslivsetableringar.

Med 1977 års högskolereform fastställdes huvuddragen av högskolans organisation på utbildningsenheter. Denna organisation utgör — som det formulerades av riksdagens utbildningsutskott 1989 — ett nätverk av riksrekryterande universitet, fackhögskolor samt medelstora och mindre högskolor, som skall samverka och komplettera varandra (UbU 1988/89:18). Organisationen har först nu nått sin fulla utbyggnad genom tillkomsten av högskolan i Karlskrona/Ronneby den 1 juli 1989 och riksdagens beslut att inrätta en högskola i Trollhättan/Uddevalla den 1 juli 1990, samt med den särskilda organisation för plancring av högskoleutbildning

på Gotland som riksdagen tidigare fastställt skall gälla fr. o. m. budgetåret 1988/89. I varje län finns numera en högskola eller motsvarande.

I hela landet finns därmed en organisation som sammantaget bör kunna tillgodose alla de krav som kan ställas på högskoleutbildning. Den fortsatta utvecklingen av denna bör inriktas mot att finna former för utökad samverkan mellan olika enheter inom organisationen och den bör i första hand vara en uppgift för högskolorna själva. Jag avser dock att senare, efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet, föreslå regeringen att samtliga länsstyrelser ges i uppdrag att utarbeta underlag av betydelse för högskolornas planering av sin verksamhet. Jag vill härvid erinra om vad dåvarande utbildningsministern anförde om länsstyrelsernas medverkan i högskoleplaneringen i prop. 1986/87:127 om fortsatt decentralisering inom högskolan. UHÄ bör också få i uppdrag att delta i detta arbete.

En utförlig redovisning av olika regionalpolitiskt motiverade åtgärder inom högskolan lämnades av dåvarande utbildningsministern i budgetpropositionen år 1987 (prop. 1986/87:100, bil.10, s. 16 f.). På flera sätt har en fortsatt förstärkning av dessa insatser därefter skett liksom av insatser inom högskolan med regionalpolitiskt viktiga effekter. I flera fall fortsätter genomförandet av dessa åtgärder även under budgetåret 1990/91 och följande år.

Genom den strukturplan för de mindre och medelstora högskolornas utveckling som UHÄ på regeringens uppdrag lade fram under år 1987 lades en allmän grund för den fortsatta planeringen. En för dessa högskolor mycket väsentlig förändring har därefter inträffat genom riksdagens beslut under år 1989 om en ny, kortare ingenjörsutbildning inom högskolan (prop. 1988/89:90, UbU 30, rskr. 280). Genom uppbyggnaden av denna utbildning — som pågår t.o.m. budgetåret 1993/94 — förstärks och permanentas den tekniska utbildningen vid dessa högskolor på ett sätt som svarar mot både allmänt nationella och mera direkta regionalpolitiska behov. Utbildningsministern har i årets budgetproposition lagt fram förslag om hur de nya platserna för denna utbildning skall fördelas för tiden fram till 1993/94.

Riksdagen beslutade under år 1988 om särskilda regionalpolitiska insatser 1 delar av Bergslagen och norra Sveriges inland (prop. 1987/88:64, bil. 2, UbU 9, rskr. 211). I enlighet härmed har en förstärkning av basorganisationen vid högskolorna i Falun/Borlänge och Östersund påbörjats. Denna satsning fullföljs i årets budgetproposition genom förslag av utbildningsministern om en fortsatt förstärkning med sammanlagt ca 8,7 milj. kr. (prop. 1989/90: 100 bil. 10, s. 291).

En ny modell för samverkan mellan universiteten och högskolorna prövas sedan hösten 1988 i Bergslagen i och med inrättandet av en civilingenjörsutbildning inom det materialtekniska området — materialfysiklinjen — anordnad av universitetet i Uppsala och högskolorna i Falun/Borlänge och Gävle/Sandviken i samverkan. Utbildningen har inledningsvis finansicrats med medel som beräknats i prop. 1987/88:64 (s. 30). Uppbyggnaden av utbildningen kommer att pågå fram till budgetåret 1992/93 och finansieras fr.o.m. budgetåret 1990/91 inom de reguljära högskoleanslagen.

Materialfysiklinjens planering startade inom projektet ”Bergslagens tek-

niska högskola”, som initierades av regionstyrelsen i Uppsala högskolere- Prop. 1989/90: 76 gion i samverkan med universitetet i Uppsala och Bergslagshögskolorna. Även andra utbildningar som startat med hjälp av särskilda medel inom detta projekt bedrivs sedan budgetåret 1989/90 inom de reguljära anslagen (prop. 1988/89:100 bil.10, s. 249). Regeringen uppdrog under 1988 åt universitets- och högskoleämbetet att fortsättningsvis svara för samordningen av projektet och därvid särskilt beakta åtgärder som är ägnade att stärka utvecklingen i Bergslagen.

I enlighet med förslag i proposition 1987/88:64 beslutade riksdagen om

medel för ett projekt som startats av universitetet i Umeå för att utveckla

distansundervisning i samverkan med olika kommuner i norra Sverige. Under år 1988 beslutades vidare om särskilda regionalpolitiska insatser i Norrbottens län m. m. (prop. 1987/88:86, bil 4, UbU 38, rskr. 353). Bland dessa åtgärder ingick en förstärkning av resurserna för distansundervisning samt för fortbildning och vidareutbildning i övrigt inom länet med 15,8 milj. kr. Enligt förslag av utbildningsministern i årets budgetproposition sker under 1990/91 en ytterligare förstärkning av medlen för fortbildning och vidareutbildning i Norrbottens län med 4 milj. kr. (prop. 1989/90:100 bil.10, s. 291).

En särskild förstärkning av utbildningsresurserna vid universitetet i Umeå med 30 milj. kr. kommer till stånd fr.o.m. budgetåret 1990/91 enligt riksdagens tidigare beslut (UbU 1988/89:18, rskr. 194, prop. 1990/91: 100 bil. 10 s. 193). Inom ramen för denna förstärkning kommer, som framhållits i budgetpropositionen, en omfattande fortsatt satsning att kunna göras vid universitetet bl.a. på fortbildning och vidareutbildning och decentraliserad utbildning, t.ex. genom viss partiell decentralisering av den kliniska läkarutbildningen. Det blir vidare möjligt att inom denna ram föra vidare universitetets projekt för utveckling av distansöverbryggande undervisningmetodik sedan de tidsbegränsade medlen upphört. För de stora glesbygdsområdena i norra Sverige kommer detta utvecklingsarbete att kunna få stor betydelse, både för att skapa bättre utbildningsmöjligheter för individerna och för att stärka kommunernas kontakter med utbildnings- och högskoleorganisationen.

Utbildningsministern har i årets budgetproposition lämnat förslag om hur den tidigare beslutade förstärkningen av utbildningsorganisationen vid högskolan i Sundsvall/Härnösand skall genomföras. Förslaget innebär förstärkningar inom främst kemiområdet, det maskintekniska området och elektroteknikområdet samt för t.ex. decentraliserade kurser och distansundervisning inom länet. Sammanlagt sker en utbyggnad av högskolans permanenta resurser med 9 milj. kr. (prop. 1989/90:100 bil. 10, s. 233).

Medel beräknas vidare i årets budgetproposition för fortsatt anordnande av de utbildningar som hittills finansierats genom särskilt anvisade, tidsbegränsade medel under industridepartementets huvudtitel för insatser i Blekinge län. Härigenom förstärks utbildningsresurserna vid högskolan i Karlskrona/Ronneby med medel för 30 platser för verkstadsingenjörslinjen, sammanlagt ca 3 milj. kr.

En omfattande utbyggnad pågår således vid flera av de högskoleenheter som ligger i anslutning till de prioriterade regionerna. Detta i kombination 133

med de tillfälliga medel för delar av Bergslagen och norra Sveriges inland, som jag tidigare nämnt och som jag också återkommer till, gör att jag nu inte bedömer medelsbehovet lika stort som kommittén.

Gemensamma frågor Kommittén: Olika utbildningsanordnare bör samverka för att tillgodose så många utbildningsbehov som möjligt.

Samlade medel för anskaffning av utrustning bör anslås med ca 60 milj. kr. per prioriterad landsdel. Anslagen skall, enligt kommittén, avse olika utbildningsformer, inte enbart gymnasieskolan som för närvarande.

Remissinstanserna: En enig remissopinion instämmer i kommitténs bedömning av utbildningens betydelse för regional utveckling. Många understryker särskilt behovet av flexibilitet och nya initiativ för att öka samverkan mellan olika utbildningsanordnare.

Bergslagsdelegationen föreslår samarbete över kommun- och länsgränser och mellan utbildningsformer samt att ett antal projekt med distansutbildning startas. Vidare föreslås att förstärkningar beträffande komvyux

prioriteras i de små bruksorterna. -

SÖ tillstyrker förslagen om att de prioriterade landsdelarna tillförs vardera 60 milj. kr. för anskaffning av utrustning. Det ekonomiska systemet måste enligt AMU förhindra parallella investeringar och stimulera samverkan. Vill man ha samverkan skall man enligt AMU därför inte som kommittén föreslå utökat utrustningsanslag till någon utbildningsform. För att få ut effekterna av investeringar i utrustning bör, enligt Arvidsjaurs kommun, även anslag till fortbildning kopplas till detta.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bedömer att distansutbildning är ett område som måste utvecklas betydligt mer för att utbildningsnivån i inlandet skall kunna höjas. Länsstyrelsen menar att distansundervisning bör kunna utvecklas för gymnasieutbildning, vuxenutbildning, fort- och vidareutbildning samt kursverksamhet.

Skälen för min bedömning: Jag har tidigare betonat betydelsen av de olika utbildningsformerna och att var och en svarar mot rimliga regionalpolitiska krav. Men inte minst i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna är behovet av samordning och samverkan stort. Detta präglar också inriktningen av de särskilda insatser som nu pågår. I propositionen om Särskilda regionalpolitiska insatser i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland (prop. 1987/88:64, bil. 2, UbU 9, rskr. 211) föreslog regeringen att 123 milj. kr., under en femårsperiod, skulle användas till utbildningssatsningar för att förbättra infrastrukturen inom nämnda område. I propositionen om särskilda regionalpolitiska insatser i Norrbottens län m.m. (prop. 1987/88:86, bil. 4, Ubu 38, rskr. 353) föreslog regeringen att 66,8 milj. kr. skulle användas på motsvarande sätt i Norrbottens län. Riksdagen beslutade i enlighet med dessa förslag.

Syftet med dessa insatser var bl.a. att medverka till okonventionella lösningar och nya former av samverkan. De medel som hittills fördelats har inom gymnasieskolan bl. a. använts till utrustning för yrkesutbildningen samt till fortbildning av yrkeslärare. De utbildningsområden som prio- 134

riterats inom såväl gymnasieskola och vuxenutbildning som högskoleutbildning är turism, livsmedel och träteknik. För vuxenstuderande har också grundläggande utbildning i allmänna ämnen, utbildning inom data och teknik samt småföretagarutbildning prioriterats. Erfarenheterna visar att det krävs ett omfattande planeringsarbete, med aktiv medverkan från länsmyndigheterna, för att få ut de önskvärda effekterna.

Jag har vid min redogörelse för resp. utbildningsform anfört att jag inte kan biträda kommitténs förslag. Ett av skälen är att jag inte anser att förstärkningar bör göras för någon enskild utbildningsform. Jag vill här återigen erinra om de speciella medlen som regeringen disponerar för delar av Bergslagen och norra Sveriges inland samt Norrbottens län.

Regeringen har nyligen uppdragit åt SÖ, SIND och UHÄ att följa upp

och utvärdera dessa verksamheter. Bl.a. de erfarenheter som verken kan komma att redovisa bör avgöra vilka typer av åtgärder som är mest angelägna. Jag är beredd att överväga att använda medel från det särskilda regionalpolitiska anslag för infrastrukturåtgärder jag senare (avsnitt 9) kommer att föreslå, på ett sätt som kompletterar medel inom utbildningssektorn.

8.7¶Vissa forskningsfrågor

8.7.1 Forskning vid mindre högskolor

Mitt förslag: För att tillfälligt förstärka forsknings- och utvecklingsverksamheten vid de mindre och medelstora högskolorna främst i eller i anslutning till de prioriterade regionerna avsätts 35 milj. kr. av regionalpolitiska medel. Min bedömning: Det fortsatta beredningsarbetet bör inriktas mot att utifrån successiva utvärderingar under treårsperioden och höga vetenskapliga krav finna former i vilka forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna kan utvecklas. Bedömningen skall innefatta det behov av forskning som kan föreligga 1 regionalpolitiskt prioriterade regioner.

Kommittén: Kommittén föreslår att fasta forskningsresurser, omfattande 250— 300 milj. kr. i ett utbyggt skede, anslås till fyra olika grupper av högskoleenheter. En grupp består av högskolorna i Östersund och Sundsvall/Härnösand. För Bergslagen föreslås två grupper, en bestående av högskolorna i Gävle/Sandviken, Falun/Borlänge och Sveriges lantbruksuniversitets (SLU) enhet i Garpenberg samt en för högskolorna i Karlstad, Örebro och Eskilstuna/Västerås. För sydöstra Sverige föreslås en grupp bestående av högskolorna i Växjö, Kalmar och Karlskrona/Ronneby. Kommittén framhåller att den process som behövs för att genomföra den föreslagna utbyggnaden måste få ta den tid som krävs och anger för sin del minst tio år som uppbyggnadsperiod.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker att ökade resurser för forskning tillförs de mindre och medelstora högskolorna. Remiss- 135

opinionen är däremot splittrad vad gäller storleken av och formerna för en Prop. 1989/90: 76 utbyggnad i berörda regioner.

UHÄ tillstyrker en förstärkning av forskningsresurserna vid högskolor inom de av regionalpolitiska kommittén utpekade geografiska områdena. UHÄ anser att medel för forskning ska tilldelas berörda högskolor direkt, efter vetenskaplig beredning och förslag från de högskolor som föreslagits. UHÄ anser inte att det finns behov av någon ny formell regional organisation.

Framför allt forskningsråden anser att förutsättningar saknas för en sådan utbyggnad av fasta forskningsresurser som kommittén föreslagit. Flera anser att de konsekvenser som förslaget kan medföra i ett nationellt perspektiv behöver belysas ytterligare. Naturvetenskapliga forskningsrådet avstyrker förslaget om forskningsresurser inom naturvetenskap och teknik. Det finns idag, enligt rådet, ingen bas vid de regionala högskolorna på vilken en internationellt slagkraftig forskning kan etableras. Forskningsrådsnämnden anser också att den prioritering av tio högskolor grupperade i fyra grupper inte är tillräckligt analyserad och motiverad. Nämnden menar att en meningsfull utbyggnad på så många ställen kan bli dyrare än 250 milj. kr. STU anser att en förstärkning vid de mindre högskolorna är önskvärd av flera skäl. STU bedömer att de existerande mindre högskolornas kompetensförstärkning och successiva forskningsetablering måste ha en klar koppling till och förankring vid ett universitet eller större högskola.

Bl.a. Växjö, Mönsterås och Torsås kommuner välkomnar kommitténs förslag om att högskolorna i sydöstra Sverige bildar en grupp. Utvecklingsfonden i Kronobergs län anser det angeläget att högskolan i Växjö fortsätter att byggas ut och snarast ges betydande fasta forskningsresurser.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Högre utbildning och forskning vid universitet och högskolor lämnar betydelsefulla bidrag till utvecklingen inom de regioner där högskolorna är belägna bl.a. genom ökad tillgång till välutbildad arbetskraft, stöd till kompetensutveckling i det lokala näringslivet och därmed förbättrade förutsättningar för dess utveckling i regionen. En högskolas forsknings- och utvecklingsarbete är betydelsefullt både för den egna verksamheten och i form av uppdragsverksamhet till det lokala näringslivet.

Effekterna av högre utbildning och forskning är inte begränsade till den ort där högskolan är belägen utan omfattar hela den omgivande regionen/ landsändan. Universitetet i Umeå och högskolan i Luleå spelar exempelvis en väsentlig roll för utvecklingen i hela Norrland inklusive inlandet. Den regionala utvecklingen är således inte enbart beroende av de mindre och medelstora högskolor, som finns på regionalpolitiskt prioriterade orter, utan universiteten och de större högskolorna spelar också en stor roll därvidlag. Samarbetet mellan universiteten och de mindre högskolorna är också en viktig utgångspunkt och förutsättning för forskning och högre utbildning över hela landet. Jag vill i detta sammanhang också peka på SLU som bedriver ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete inom områden som har stor betydelse för den regionala utvecklingen. Som kom-

därmed en mer decentraliserad forskningsstruktur än högskolan i övrigt.

Medel för forskning och utveckling har under 1980-talet med regionalpolitiska motiveringar anvisats till universitetet i Umeå, högskolan i Luleå samt till institutet för rymdfysik i Kiruna. Med stöd av bl. a. dessa medel har berörda enheter kunnat bygga upp forskning, som hävdat sig väl i förhållande till jämförbar forskning på andra orter i landet. Exempel härpå är den biotekniska forskningen vid universitetet i Umcå, forskningen inom produktionsteknik, datateknik m. m. vid högskolan i Luleå samt den rymdtekniska forskningen i Kiruna.

En utbyggd forskning vid de små och medelstora högskolorna är ett väsentligt instrument för samhällsutvecklingen på berörda orter. Den utbyggnad av högskolan som skett under de senaste tjugo åren visar tydligt att högre utbildning och forskning betyder mycket för en positiv utveckling och då inte minst för näringslivet i regionen.

Regeringen har tidigare beslutat att för riksdagen lägga fram en proposition om forskning, varigenom betydande förstärkningsresurser tillförs forskningen vid universitet och högskolor. Tyngdpunkten i förstärkningarna ligger i stor utsträckning vid högskoleenheter utanför Stockholm, vilket bör få gynnsamma effekter för den regionala utvecklingen i berörda regioner.

Det finns anledning att i detta sammanhang ta upp vissa förslag i forskningspropositionen, som är av särskilt intresse ur regionalpolitisk synvinkel.

De mindre och medelstora högskolorna har spelat en stor roll för att etablera högskoleverksamhet i de flesta delar av landet och öka den geografiska tillgängligheten till högre utbildning och forskning. De forskarutbildade lärarna vid dessa högskolor utgör en stor och delvis outnyttjad potential för forskning. Antalet lärare som självständigt kan bedriva forskning är emellertid litet inom varje enskilt forskningsområde. Den forskning som bedrivs måste därför ha nära kontakter med större forskningsmiljöer t. ex. vid universiteten. Lärare med forskarkompetens vid mindre och medelstora högskolor tillhör också fakultetsorganisationen vid universiteten och kan därigenom konkurrera med lärarna där om de rörliga medel som finns för forskning. Det är en betydelsefull uppgift för fakulteterna att tillse att forskningspotentialen vid de mindre högskolorna utnyttjas genom att lärare vid dessa, på samma sätt som lärare vid de större högskoleenheterna, bereds tillfälle till såväl kortare som längre sammanhängande perioder för forskning. Lärare med forskarkompetens vid mindre högskolor kan också på lika villkor söka medel från forskningsråd och andra finansiärer.

Det geografiska avståndet från många av de mindre och medelstora högskolorna till universiteten och de större högskolorna med fasta forskningsresurser gör att särkilda insatser erfordras för att underlätta forsk- ' ningen, t.ex. för projektförberedelser, forskningsseminarier och avlastningsåtgärder för forskande lärare. De mindre och medelstora högskolorna föreslås i forskningspropositionen få kraftigt förstärkta resurser för forskningsstödjande åtgärder med sammanlagt 30 milj. kr. Denna betydande 137

resursförstärkning kommer att väsentligt förbättra förutsättningarna för forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna.

En nyckelkategori i forskningsarbetet vid mindre och medelstora högskolor är högskolelektorerna. Behöriga forskningskompetenta lektorer vid dessa bör ges likvärdiga möjligheter till forskning inom ramen för sina tjänster som motsvarande kategori vid universiteten. Genom de forskningsstödjande åtgärder som blir möjliga genom förslagen i forskningspropositionen, kommer goda förutsättningar att finnas för att öka forskningsmöjligheterna för dessa. Målet är att lärarna vid de mindre och medelstora högskolorna skall engageras i forskning i samma utsträckning som sina kolleger vid universiteten.

Utöver denna höjning av de forskningsstödjande resurserna till de mindre och medelstora högskolorna, vilken föreslås i forskningspropositionen kommer jag senare att föreslå regeringen att 35 milj. kr. avsätts under den kommande treårsperioden från det regionalpolitiska anslaget för särskilda infrastrukturåtgärder (se avsnitt 9) för tillfälliga medel för forsknings- och utvecklingsverksamhet vid högskolorna i prioriterade regioner och med tyngdpunkt på det tekniska området. Följande högskoleenheter i anslutning till de prioriterade regionerna bör få del av dessa medel: Östersund, Sundsvall/Härnösand, Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Karlstad, Örebro och Eskilstuna/Västerås. Jag finner dessutom skäl för att, när det gäller att förstärka forskningen vid mindre och medelstora högskolor, anvisa vissa medel till högskolorna i sydöstra Sverige: Växjö, Kalmar och Karlskrona/Ronneby.

Verksamheten bör i huvudsak genomföras på det sätt som görs vid de högskolor som anvisades medel i propositionen om särskilda regionalpolitiska insatser i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland (prop. 1986/87:64). Det innebär att STU bör ha ett sammanhållande ansvar för nätverksbygge, projektframtagning, tekniskt-industriella bedömningar m. m. Jag förutsätter en nära kontakt mellan STU, berörda högskolor, UHÄ och berörda forskningsråd under detta arbete.

Ökningen av de forskningsstödjande resurserna, som föreslås i forskningspropositionen, och de särskilda kompetenshöjande åtgärderna jag nyss föreslagit får genomslag under den kommande treårsperioden.

Vad gäller den mer långsiktiga utbyggnaden har den regionalpolitiska kommittén föreslagit att främst högskolorna i de prioriterade regionerna tillförs fasta forskningsresurser. Kommittén redovisar olika modeller härför och föreslår som huvudalternativ att forskningen skall profileras och planeras med utgångspunkt från ett antal grupper av högskolor. Kommittén framhåller att en utbyggnad kräver en omfattande beredningsprocess under en lång tid.

Jag delar kommitténs uppfattning att forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna bör utvecklas. Däremot anser jag i likhet med många remissinstanser att överväganden om omfattningen och formerna kräver mer djupgående analyser och underlag. Det fortsatta beredningsarbetet bör inriktas mot att utifrån höga vetenskapliga kvalitetskrav utveckla forskningen vid dessa högskolor. Jag vill erinra om att regeringen i forskningspropositionen aviserat olika utvärderingar. Resultatet av dessa bör 138

ingå i beredningen beträffande formerna för utvecklingen av forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna.

Mitt förslag innebär en omedelbar förstärkning av forskningen vid högskolorna i anslutning till de regionalpolitiskt prioriterade regionerna. Därmed skapas en god grund för en utveckling av forskningen vid de berörda högskolorna. Formerna för hur detta lämpligen bör ske får bedömas i det fortsatta beredningsarbetet.

8.7.2 Forskning utanför högskolan

Min bedömning: Forsknings- och utvecklingsarbete med nära koppling till näringslivet i prioriterade regioner bör utvecklas och förstärkas. Detta bör ske genom att befintliga organisationer förstärks och former för att sprida teknik och kompetens utvecklas.

Kommittén:Kommittén föreslår att 50 milj. kr. per landsdel anslås för utvecklingsarbete i kollektiv form. Vad avser befintlig verksamhet föreslår kommittén att — vid större förändringar av verksamheten eller av ingångna avtal ska

staten aktivt utnyttja sin roll som avtalspart för att åstadkomma en

lokalisering av kollektiva institut till andra orter än Stockholm och

Göteborg, — Svenska träforskningsinstitutet och institutet för metallforskning bör

omiokaliseras.

Remissinstanserna: TCO delar kommitténs uppfattning, att staten, vid större förändringar av verksamheten eller i samband med större förändringar av ingångna avtal, aktivt ska utnyttja sin roll som avtalspart för att åstadkomma en lokalisering av de s.k. kollektivforskningsinstituten till andra orter än Stockholm och Göteborg. TCO anser att de bör lokaliseras till utvalda högskoleorter. UHÄ anser det inte realistiskt att räkna med en utlokalisering av nuvarande forskningsinstitut. UHÄ anser att erfarenheten visar att på orter med mindre högskolor där sådana institut finns utvecklas i regel ett frukbart samarbete mellan institutet och högskolcenheten.

STU anser att statlig styrning kräver väsentligt ökad statlig finansiering och att filialverksamhet kopplat till väl fungerande institut kan bidra till ökad regionalisering. STU avstyrker förslaget om utflyttning av STFI och Institutet för metallforskning.

Skälen för min bedömning: De kollektiva forskningsinstituten utgör viktiga länkar mellan högskoleforskning och utvecklingsarbete inom industrin. Forskningsverksamheten har en betydande omfattning och kostnaden för denna uppgår innevarande budgetår till ca 400 milj. kr. Den statliga andelen av finansieringen uppgår till 4396. Målsättningen är att den ska minskas till 40 26.

Den kollektiva forskningen startade genom bildandet av branschforskningsinstitut som lokaliserades nära de tekniska högskolorna. Sedan dess 139

har förändrade mönster för teknikutveckling i näringslivet gjort den kollektiva forskningens branschinriktning mindre uttalad. Istället har flera teknikinriktade institut tillkommit. Som exempel kan nämnas Svenska institutet för systemutveckling, Swedish institute of Computer Science och Institutet för mikroelektronik. Det senaste tillskottet är Swedish Institute for Composites (SICOMP) i Öjebyn utanför Piteå som är under uppbyggnad.

På 1970- och 1980-talen har man istället för att starta nya institut i första hand valt en annan organisationsform, s.k. programstyrelser, med forskningssamarbete som huvuduppgift. Forskningsarbetet utförs huvudsakligen vid olika högskolor. Innevarande budgetår ger STU bidrag till 19 kollektiva forskningsinstitut och 10 programstyrelser.

Internationellt märks ett starkt ökat intresse för samarbete inom FoU, dels mellan olika företag, dels mellan företagen och staten. Formerna för den kollektiva forskningen i Sverige har successivt utvecklats och kommer även i fortsättningen att behöva förändras. Genom bildandet av programstyrelser har skapats en flexibel organisation som lättare kan anpassas till omvärldens krav. Instituten, å andra sidan, representerar en viktig resurs i det svenska forskningssamhället. Den del av verksamheterna som riktar sig till främst mindre och medelstora företag bör kunna utvecklas ytterligare.

Samtidigt som det är väsentligt att förstärka forskningen inom högskolesystemet anser jag det från regionalpolitisk synpunkt angeläget att också förstärka den mera tillämpade forskningen med nära koppling till näringslivet.

Jag anser således att några av utredningens förslag om en ny kollektiv forskningsverksamhet bör prövas. I det sammanhanget bör även den kollektiva forskning inom det trätekniska området som utredningen fört fram kunna prövas.

Verksamheten bör gradvis byggas upp till en nivå som kommer att bestämmas av industrins intresse för medverkan och av tillgången på kvalificerad personal, Regionalpolitiska medel för detta bör inledningsvis kunna anvisas från anslaget för särskilda infrastrukturåtgärder.

I ett inledande skede kan en handlingslinje vara att bygga upp sådan verksamhet genom att några befintliga kollektiva forskningsinstitut ges möjlighet att bilda filialer. Dessa filialer bör öppnas på orter i närheten av något eller helst några väletablerade industriföretag, som kan ta på sig en ledande roll i de företagsgrupper som ska komplettera statens insatser.

Förutsättningar för sådana etableringar bör föreligga på några orter i de prioriterade regionerna eller i stödjepunkter. Endast några få av de större befintliga kollektivforskningsinstituten bedömer jag i dagsläget kunna bli aktuella för en utvidgning av sin verksamhet till att etablera filialer.

Det är viktigt att tillräckliga resurser anslås så att institutsfilialerna snabbt kan nå en ”kritisk” storlek på verksamheterna. Staten torde under de första åren få ta ett något större ekonomiskt ansvar för varje etablering än de 40960 av ramprogramfinansieringen, som är målsättningen för de befintliga instituten.

Att använda regionalpolitiska medel till detta ändamål ser jag som ett erbjudande av en ny möjlighet. Olika intressentgruppers aktivitet m. m. 140

får avgöra vilken omfattning verksamheten kan få. Jag är därför inte Prop. 1989/90: 76 beredd att nu precisera något belopp.

Jag har nämnt filialbildning som en möjlighet. Nyetablering är en annan möjlighet. Ett nytt institut som exempelvis SICOMP i Piteå kan bildas om vissa förutsättningar finns. Jag är däremot inte beredd att nu ta ställning till frågan om eventuella omlokaliseringar av befintliga institut.

Jag vili slutligen framhålla betydelsen av att bygga upp nätverk mellan olika institut och andra resurser som kan bidra till spridning av kompetens till företag i prioriterade regioner.

8.8¶Arbetsmarknadspolitiken

Mitt förslag: Bidrag till arbetsgivare för att anställa en medflyttande familjemedlem vid flyttning till vissa regioner förlängs från ett till två år. Min bedömning: Ett fortsatt nära samspel bör finnas mellan arbetsmarknads- och regionalpolitiken. Dessa politikområden kompletterar varandra vad gäller att skapa fungerande arbetsmarknader. Arbetsmarknadspolitiken har bl. a. ansvar för att hjälpa människor att få arbete och arbetsgivare att få arbetskraft, medan regionalpolitiken bl.a. har till uppgift att långsiktigt skapa varaktig sysselsättning i prioriterade regioner.

Kommittén: Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget har kommenterats av ett fåtal remissinstanser. Det tillstyrks av bl.a. länsstyrelsen i Kronobergs län, Västerviks, Sundsvalls, Timrå och Gällivare kommuner samt Tio-kommungruppen.

AMS menar att stödet hittills utnyttjats i begränsad omfattning och är i dag inte ett tillräckligt incitament för arbetsgivarna. AMS föreslår i likhet med några länsarbetsnämnder att stödet bör kunna begränsas till ett år men å andra sidan täcka 10090 av kostnaderna. Liknande synpunkter framförs också av landstinget och länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Grunden för arbetsmarknadspolitiken är arbetslinjen. Den innebär att aktiva insatser som arbetsförmedling och utbildning skall prioriteras. Arbetsmarknadspolitiken skall också inriktas mot att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden. En aktiv arbetsmarknadspolitik bidrar till att utjämna skillnaderna mellan olika regioner. En fungerande arbetsmarknad är en avgörande faktor för den regionala utvecklingen.

Den starka efterfrågan på arbetskraft som de senaste årens gynnsamma konjunkturläge medfört, har lett till att sysselsättningen ökat kraftigt samtidigt som bristen på arbetskraft blivit allt mer påtaglig inom flera sektorer på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är trots det fortfarande relativt hög inom vissa regioner och för vissa grupper. Obalanserna på arbetsmarknaden kvarstår trots den höga efterfrågan.

Många förhållanden pekar på att behovet av omställning på arbetsmark- 141

naden kommer att öka ytterligare under 1990-talet. Ett grundproblem är Prop. 1989/90: 76 den låga produktivitetstillväxten i ekonomin. Kraven på strukturomvandling kan komma att öka. Av betydelse är också förändringar i teknik och arbetsorganisation, ökande internationalisering, samt hårdare krav på den yttre miljön och på arbetsmiljön. Vidare innebär den demografiska utvecklingen en minskad andel ungdomar i arbetskraften. Dessa förhållanden medför behov av insatser för att underlätta anpassningen på arbetsmarknaden. Det är speciellt angeläget att uppmärksamma behovet av kompetensutveckling i arbetslivet. Dessa frågor kommer att bli föremål för en särskild utredning. Rekryterings- och utbildningsfrågorna kommer att få en viktig roll inom arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet, inte minst för att motverka tendenserna till ökande skillnader mellan olika regioner. Arbetskraftsfrågorna kan förväntas få en allt större betydelse för den regionala utvecklingen.

Beröringspunkterna mellan arbetsmarknads- och regionalpolitiken kan således komma att förstärkas under 1990-talet. Dessutom kan jämställdhetspolitiken komma att få en allt större roll i ett regionalpolitiskt perspektiv. Jämställdhetspolitiken kan bidra till att bryta den starkt könsuppdelade svenska arbetsmarknaden vilken innebär en allvarlig begränsning i arbetsmarknadens sätt att fungera, i synnerhet i regioner med små arbetsmarknader.

Arbetsmarknadspolitiken har som jag tidigare nämnt en stor regionalpolitisk betydelse. En forskningsstudie som genomförts på uppdrag av regionalpolitiska kommittén (SOU 1989:65 Staten i geografin) visar att fördelningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen har en mycket god regionalpolitisk fördelning i så måtto att de regionalpolitiskt prioriterade länen får relativt sett mer resurser än övriga län. Som exempel kan nämnas Norrbottens län som budgetåret 1988/89 fick 1096 av de samlade resurserna för arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbete, vilket skall jämföras med att länets andel av befolkningen i åldrarna 16—64 år uppgår till 3,220. Fördelningen av de arbetmarknadspolitiska medlen bör även fortsättningsvis innebära att regionalpolitiskt prioriterade områden får, relativt sett, större resurser så länge arbetsmarknaderna där inte fungerar tillfredsställande.

Arbetsmarknadspolitiken har reagerat snabbt på försvagningar av den ekonomiska aktiviteten i olika län. Arbetsförmedlingen finns i så gott som alla kommuner och har genom sina breda kontakter med arbetsgivare och arbetssökande goda kunskaper om utvecklingen på lokal nivå.

Som tidigare nämnts prioriteras aktiva åtgärder som arbetsförmedling och utbildning i arbetsmarknadspolitiken. Under 1980-talet har denna inriktning ytterligare förstärkts.

En effektiv arbetsförmedling är det viktigaste instrumentet för att arbetssökande skall finna ett lämpligt arbete och arbetsgivare kompetent personal. På små arbetsmarknader kan det vara särskilt svårt att nå överensstämmelse mellan lediga platser och arbetssökande. Insatserna för de sökande skall vara anpassade till den rådande situationen på arbetsmarknaden och differentieras efter de sökandes olika behov av service. Genom bl. a. information om de sökandes utbildning och erfarenhet bör arbetsför- 142

medlingen också aktivt försöka påverka företagen att jämka sina krav när de rekryterar arbetskraft. Arbetsförmedlingens uppgift att underlätta företagens rekrytering är särskilt betydelsefull i sysselsättningssvaga regioner och kan motivera intensifierad förmedlingsservice.

För de arbetslösa som trots aktiva regional- och arbetsmarknadspolitiska insatser inte kunnat placeras på den lokala arbetsmarknaden bör rörlighetsunderlättande åtgärder som flyttning eller arbetsmarknadsutbildning erbjudas.

Flyttningsbidrag syftar till att underlätta för dem som av arbetsmarknadsskäl måste flytta till en annan ort. Därigenom ges också en möjlighet att stärka arbetsmarknaden även i sysselsättningssvaga regioner. Särskilt bör i detta sammanhang nämnas flyttningsbidrag i form av starthjälp till s.k. nyckelpersoner. Detta stöd syftar till att skapa möjligheter för företag i stödområden att rekrytera kvalificerad arbetskraft som inte finns på orten. Även medflyttandebidraget bör nämnas i detta sammanhang. Syftet med detta bidrag är att underlätta flyttning till vissa regioner för flerpersonershushåll. Bidraget kan lämnas till arbetsgivare i skogslänen och de kommuner utanför skogslänen som ingår i stödområde C, som anställer medflyttande familjemedlem. För att ytterligare förbättra möjligheterna för en medflyttande familjemedlem att få arbete på den nya orten bör, i enlighet med regionalpolitiska kommitténs förslag, den tid under vilken bidraget kan lämnas förlängas från ett till två år. Kostnaden för denna förbättring ryms inom ramen för de medel som chefen för arbetsmarknadsdepartementet har beräknat för medflyttandebidraget i årets budgetproposition (prop. 1989/90: 100, bil. 12). Jag har vidare erfarit att arbetsmarknadsministern senare kommer att föreslå regeringen att de områdesavgränsningar som gäller vissa flyttningsbidrag anpassas till den nya stödområdesavgränsningen.

Arbetsmarknadsutbildning har stor betydelse för att underlätta anpassningen på arbetsmarknaden och för den yrkesmässiga rörligheten. Inriktningen av utbildningen, som i första hand omfattar yrkesutbildning, skall anpassas till behoven på arbetsmarknaden. Fördelningen av resurser för arbetsmarknadsutbildning till länen sker med hänsyn till arbetsmarknadssituationen. Detta medför att regionalpolitiskt prioriterade regioner får en god tillgång på medel till arbetsmarknadsutbildning.

Sysselsättningsskapande åtgärder, främst beredskapsarbeten, har särskilt i konjunktursvackor haft en stor betydelse. I vissa regioner har beredskapsarbeten i form av investeringsarbeten tidigare väsentligt bidragit till att förstärka samhällets infrastruktur. Under 1980-talet har emellertid beredskapsarbetena främst inriktats på tjänstesektorn, vilket ger en större sysselsättningseffekt sett i relation till kostnaderna. I goda konjunkturlägen skall beredskapsarbeten utnyttjas restriktivt. Beredskapsarbete kan i vissa fall ingå som ett led i att aktivera arbetslösa personer så att en mer aktiv åtgärd, t. ex. utbildning, sedan kan utnyttjas. Jag kommer senare (avsnitt 10) att föreslå att stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser, IKS— verksamhet, inte längre skall finnas kvar som regionalpolitisk åtgärd. Verksamheten syftar till att stödja äldre, lokalt bunden arbetskraft och bör kunna ersättas av ordinarie sysselsättningsskapande åtgärder. 143

Jag vill även beträffande beredskapsarbeten nämna att en ändrad stödområdesindelning får konsekvenser, nämligen för grundbidragen. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare att föreslå regeringen att en anpassning görs.

Under budgetåret 1989/90 disponerar AMS 200 milj. kr. för särskilda insatser av icke traditionellt slag. Dessa medel får användas bl.a. för försöksverksamhet för icke traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder med syfte att skapa nya arbetstillfällen för enskilda personer i orter eller regioner med undersysselsättning. Regeringen har i årets budgetproposition föreslagit motsvarande medel för nästa budgetår.

8.9¶Kulturpolitiken

Mitt förslag: Länsstyrelserna ges möjligheter att delta i finansieringen av kultursatsningar med medel ur anslaget för regionala utvecklingsinsatser. Min bedömning: Kulturinsatser har stor betydelse för att skapa regional utveckling bl. a. genom att effekterna av ett rikt kulturutbud kan påverka människors val av bostadsort och skapa ett samhällsklimat som kan häva stagnation och tillbakagång.

Kommittén: Regionalpolitiska kommitténs förslag överensstämmer med

mitt. Kommittén har också föreslagit att åtgärder vidtas för att förbättra långsiktigheten och stabiliteten i de s. k. kulturvårdsföretagen, att särskilda medel avsätts för upprustning av värdefulla kulturmiljöer för bl. a. turiständamål och att kulturpolitiska reformmedel avsätts för stöd till kulturlivet i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Samtliga utredningsförslag utgår från att insatser inom kulturområdet är viktiga för regionalpolitiskt prioriterade regioner.

Remissinstanserna: Kommitténs synsätt möter ett brett instämmande från remissinstanserna som i övrigt redovisar växlande prioriteringar mellan olika behov.

Bl.a. länsstyrelsen i Gävleborgs län, Örnsköldsviks och Haparanda kommuner påpekar vikten av att ekonomiska resurser tillförs länen. Örnsköldsviks kommun anser att kultursatsningar skall finansieras genom det s.k. länsanslaget. Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag att regionalpolitiska medel anvisas för förprojektering av projekt inriktade på att levandegöra kulturmiljöer, landskap, byggnader m.m. Sveriges turistråd stöder förslaget men anser att länsstyrelserna bör få samma möjlighet att ge stöd till projekt inriktade på naturturism. SACO anser att det är angeläget att bestämmelserna för det regionalpolitiska stödet ses över i syfte att stärka kulturens ställning i den regionala planeringen.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Kulturinsatser har på flera olika sätt stor betydelse i ett regionalt perspektiv. Tillgången till ett aktivt kulturutbud i form av t. ex. teater, dans och musik är viktigt för hur den egna orten och regionen uppfattas. Möjligheterna att själva delta i kul- 144

turverksamheter eller ett föreningsliv med kulturinriktning är av stor betydelse för många människor. Den yttre miljöns kulturkvaliteter är viktiga för hur en stad eller ett landskap upplevs.

Jag anser att kulturfrågorna hör till den infrastruktur, i vid mening, som avgör frågor om utveckling och dynamik i en region, som påverkar människors val av bostadsort och som bidrar till att skapa ett samhällsklimat som kan häva stagnation och tillbakagång.

På ett annat plan kan kulturfrågorna vara viktiga även utifrån en näringspolitisk synvinkel. Det kan gälla när t.ex. kulturutbudet och kulturmiljövärdena vägs in vid valet av lokalisering av företag eller vid rekrytering av personal. Det gäller också när kulturen fungerar som ekonomisk bas för t. ex. turismen eller för företag som arbetar inom kultursektorn.

Regionalpolitiken bör, som jag tidigare närnont, alltmer inriktas på att se till de samlade förutsättningarna för regional utveckling. Därför har det också varit naturligt att vidga möjligheterna att påverka den utvecklingen genom kulturpolitiska insatser.

Med en uttalad regionalpolitisk målsättning anslog således riksdagen medel till försöksverksamheter inom kulturområdet i enlighet med regeringens förslag i propositionerna om särskilda regionalpolitiska insatser åren 1987 och 1988 för delar av Bergslagen och norra Sveriges inland resp. Norrbottens län (prop. 1987/88:64 s. 35 UbU 9, rskr.211, resp. prop. 1987/88:86 s. 31 AU:19, rskr.347). :

I dessa försöksverksamheter har vissa länsstyrelser resp. Bergslagsdelegationen haft i uppdrag att fördela medel till stöd för olika typer av projekt. Så långt insatserna nu kunnat utvärderas har de fallit väl ut när det gällt att med relativt begränsade medel skapa ett ökat utbud av kulturverksamheter och kulturaktiviteter i de aktuella regionerna.

Mot bakgrund av bl. a. dessa erfarenheter, liksom av den regionalpolitiska kommitténs starka betoning av kulturfrågorna, finns det nu skäl att ytterligare bygga ut satsningarna inom kulturområdet för att stärka regional utveckling och regional identitet. Jag tror också att en medveten satsning på kulturområdet kan ha särskild betydelse för kvinnorna som i hög grad engagerar sig i kulturlivet.

Förutsättningarna för effekter av satsningar inom kulturlivet är gynnsamma, inte minst därför att den statliga kulturpolitiken sedan länge i hög grad varit inriktad på att främja ett vitalt kulturliv i hela landet. Stora ansträngningar har således gjorts för att tillsammans med landsting och kommuner bygga upp ett nät av professionellt drivna teater-, musik-, biblioteks- och museiinstitutioner i länen. Stödet till dessa institutioner uppgår för närvarande (budgetåret 1989/90) till ca 700 milj. kr. Samtidigt anslås ca 600 milj. kr. till lokal kulturverksamhet, huvudsakligen genom stödet till bildningsförbunden men också genom bidragsgivning från statens kulturråd till fria teater-, dans- och musikgrupper, till arrangerande föreningar, till biografer och distribution av spelfilm.

Riksantikvaricämbetet förmedlar bidrag till byggnadsvård och till vård av kulturlandskap och fornlämningar. Dessutom finns bidrag av projektkaraktär som kan lämnas t. ex för att rusta de små folkbiblioteken och för om- och tillbyggnad av samlingslokaler. Det statliga stödet till regional och 145

10 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

lokal nivå innehåller betydande hänsynstaganden till de skiftande förut- Prop. 1989/90: 76 sättningar som finns för olika regioner att utveckla en aktiv kulturpolitik.

I årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 10, s. 53 ff) har regeringen också presenterat förslag till en omfattande kulturpolitisk reforminsats i vilken tyngdpunkten ligger på att stärka kulturens ställning i hela landet. Detta reformförslag ligger sålunda i linje med den syn på kulturområdets betydelse som bl.a. den regionalpolitiska kommittén har uttryckt och det innebär ett viktigt led i ansträngningarna att utveckla också förutsättningarna för regionalpolitiken. Totalt föreslås att kulturbudgeten förstärks med ca 80 milj. kr. för denna typ av åtgärder under budgetåren 1990/91 och 1991/92.

De regionala kulturinstitutionerna inom teater-, musik- och museiområdena föreslås sålunda förstärkta med sammanlagt ca 440 s.k. grundbelopp, eller bidrag till tjänster. Därutöver föreslås bl. a. ett särskilt stöd till de län som saknar länsteater. Riksantikvarieämbetet ges förstärkta resurser för vård av kulturmiljöer, bl.a. i samverkan med turistintressen, ett förslag som också återfinns hos den regionalpolitiska kommittén. Anslagen till fria teater- och dansgrupper ökas. Medel föreslås anslagna till utvecklingsarbete rörande barns och ungdomars kulturengagemang, amatörkultur, konstpedagogik m. m. Stödet till kulturverksamheten i föreningslivet byggs ut.

Jag hänvisar till budgetpropositionen för den närmare redovisningen av regeringens förslag till kulturpolitiska reformer. Bredden i reformförslagen innebär givetvis att betydande resurser kommer att kanaliseras också till de regionalpolitiskt utpekade regionerna, en aspekt som jag återkommer till.

Det kan dock finnas skäl att när det gäller de prioriterade regionerna särskilt uppmärksamma bl.a. att det ökade stöd till symfoniorkestrarna som regeringen föreslagit har norrlandslänens behov som en viktig utgångspunkt. Svenska rikskonserter föreslås få särskilda medel för att medverka i en samordning av en utbyggd turnéverksamhet för hittills underförsörjda regioner. Förslaget om ökat stöd till musikteatrarna innebär vidare bl.a. en satsning på Norrlandsoperan. Särskilda medel föreslås också till försök med teaterverksamhet i de län som saknar egen fast teater. I detta sammanhang är projekt för att utveckla en fast ensemble i Jämtlands län aktuellt, en fråga som också tagits upp av Östersundsgruppen. Jag återkommer senare (avsnitt 12) till denna fråga.

Kulturpolitiken bygger på att staten erbjuder ökade insatser på den regionala nivån. Den motprestation som fordras av landsting och kommuner, är att de, i egenskap av huvudmän för de regionala kulturinstitutionerna och för den lokala kulturpolitiken, själva medverkar i reformarbetet med insatser som samordnas med de statliga. På så sätt garanteras att ökade statsanslag kanaliseras till verksamheter som är väl förankrade hos huvudmännen. Samtidigt kan huvudmännen, genom beredskap att medverka i ambitionsökningarna, på ett avgörande sätt styra inriktningen av de statliga reformerbjudandena.

Detta system gäller i första hand för bidragen till de regionala kulturinstitutionerna som fördelas av kulturrådet inom de ramar riksdagen beslutar om. I princip agerar staten dock på motsvarande sätt även inom t. ex. 146

kulturrådets bidragsgivning till utvecklingsverksamhet och när det gäller Prop. 1989/90: 76 kulturmiljövårdens bidrag till vård av byggnader, fornminnen och kulturlandskap.

Det betyder att de landsting och kommuner, som av bl.a. regionalpolitiska skäl ser motiv för att stärka kulturens ställning i den egna landsdelen, har goda förutsättningar att påverka den regionala fördelningen av de statliga kulturpolitiska reforminsatserna.

Enligt min uppfattning skapar denna utformning av kulturpolitiken, förutom konkreta insatser som riktas direkt till de prioriterade regionerna, goda möjligheter till samspel mellan de kulturpolitiska reformerna och regionalpolitiskt motiverade insatser.

Det är därför lämpligt att de förslag till satsningar på olika enskilda projekt inom kulturområdet som förts fram av regionalpolitiska kommittén och de övriga utredningar som ligger till grund för förslag i denna proposition hanteras inom ramen för detta generella system. Regeringen bör alltså inte — utöver vad som framkommit av min redovisning — ta ställning till de enskilda förslagen i utredningarna. I stället bör möjligheterna att förverkliga projekten prövas inom ramen för en samverkan mellan de kulturpolitiska reformerbjudandena och ambitionerna på regional nivå.

I en sådan samverkan är det emellertid viktigt att goda förutsättningar skapas för att de regionalpolitiska behoven skall kunna vägas in. Att så sker garanteras enligt min mening bäst genom att de statliga regionalpolitiskt motiverade resurserna också kan utnyttjas tillsammans med de kulturpolitiska resurserna.

Regionalpolitiska kommittén har föreslagit att medlen för regionala utvecklingsinsatser skall få utnyttjas också för projektstöd inom kulturområdet. Det förslaget ligger väl i linje med min syn på hur den regionalpolitiska och kulturpolitiska samverkan bäst skall kunna utvecklas.

Detta bör gälla generellt för dessa medel i samtliga län men för de tre nordligaste länen tillkommer också förslaget om det gemensamma anslaget för särskilda infrastrukturåtgärder som jag återkommer till (avsnitt 9). Medel ur detta anslag bör, om berörda länsstyrelser finner det angeläget, kunna utnyttjas för insatser inom kulturområdet.

För länsstyrelserna innebär förslaget att de tilldelas en delvis ny uppgift som syftar till att integrera insatser inom kulturområdet i den samlade regionalpolitiska planerings- och programverksamheten. Förutsättningarna för detta är goda genom den sakkunskap länsstyrelserna förfogar över inom kulturmiljövården och genom möjligheterna att repliera på de kulturinstitutioner som har ett regionalt ansvar i länet. En nära samverkan med kulturområdets institutioner i länet bör sålunda garantera att medel ur länsanslaget används för insatser som vad gäller kvalitet och utformning överensstämmer med kulturpolitiska prioriteringar i övrigt.

Jag vill slutligen också behandla frågan om de s. k. kulturvårdsföretagen, dvs. de verksamheter som med olika organisatoriska lösningar har startats med sysselsättningsmotiv i Norrlands inland för att utföra bl. a. vård- och konservatorstjänster inom kulturområdet. Regionalpolitiska kommittén har föreslagit att åtgärder bör vidtas för att skapa långsiktighet och stabilitet i dessa verksamheter. Jag har i budgetpropositionen anmält min avsikt 147

att återkomma till regeringen med förslag om en översyn av beredskapsar- = Prop. 1989/90:76 betena som arbetsmarknadspolitiskt instrument. Jag räknar med att frågan om kulturvårdsföretagen bör kunna belysas inom ramen för en sådan översyn.

8.10¶Kommunikations- och transportfrågor

Min bedömning: En fortsatt utbyggnad och förnyelse av olika kommunikationssystem har en avgörande betydelse för den regionala utvecklingen, För att förbättra trafiksektorns planeringssystem bör de samhällsekonomiska beräkningsmodellerna för att bedöma de regionalpolitiska effekterna av investeringar utvecklas.

Kommittén: Kommitténs ställningstagande vad gäller planering och styr-

ning inom kommunikationssektorn är inriktat mot en ökad helhetssyn och decentralisering, Den målstyrning som eftersträvas inom sektorn kräver tydliggörande av de regionalpolitiska prioriteringarna. Inom ramen för dessa allmänna strävanden föreslås bl.a. ett mera konkret program för grusvägar, integration av kommunala och statliga flygplatser samt ändrade rutiner för uppköp av olönsam järnvägstrafik.

Kommittén anser vidare att vägsektorn kräver ökade resurser liksom hela kommunikationssektorn i de tre av kommittén prioriterade landsdelarna. I denna senare del specificeras ett antal konkreta projekt.

Inom tele- och datakommunikationsområdet föreslår kommittén målstyrning via kvalitetsindex och differentierade avkastningskrav för respektive teleområde, Försöksverksamheten i Malmfälten med stöd till datakommunikation föreslås utökad till hela Inlandet. Vad avser transportstödet föreslår kommittén att dess inriktning och former bör ses över.

Kommittén har vidare lämnat ett flertal konkreta förslag avseende investeringar i kommunikationsnäten i de utpekade landsdelarna. Bl.a. har föreslagits att vägar och järnvägar skall byggas ut i de prioriterade landsdelarna, att ett andra flygnav etableras i norra Sverige samt att den framtida ' flygledningen lokaliseras till Sundsvall/Härnösand och sydöstra Sverige. Kommittén har inte lämnat förslag till finansiering av förslagen.

Remissinstanserna: I de bedömningar som rör sambanden mellan kommunikations- och regionalpolitik är flertalet remissorgan överens. Luftfartsverket (LFV) och Statens Järnvägar (SJ) anser det önskvärt att de ekonomiska målen renodlas och att särskilda medel ställs till förfogande för regionalpolitiska insatser. Transportrådet (TPR) menar att regionalpolitiska effekter redan ingår i bedömningarna i den samordnade investeringsplaneringen. Riksrevisionsverket (RRV) och länsstyrelsen i Kalmar län pekar på kommitténs svårigheter att i sina förslag tydliggöra de regionalpolitiska prioriteringarna.

Ytterligare decentralisering av investerings- och driftsbeslut inom vägsektorn anser samtliga remissorgan som yttrat sig i frågan vara under utveckling. Transportforskningsberedningen (TFB) pekar på konflikten mellan målstyrning och decentralisering. 148

I frågan om resurstillskott till vägsektorn totalt och till de prioriterade landsdelarna råder delade meningar. Skogsstyrelsen, Sveriges turistråd, Vägverket samt länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län är positiva. Länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus län samt TFB är negativa.

Förslaget om redovisning av miljöeffekterna i trafiksektorn bemöts avvaktande av de remissinstanser som yttrat sig. En systemsyn i alla trafiksektorer är samtliga positiva till.

Beträffande kommitténs bedömningar inom teleområdet påpekar flera remissinstanser att post- och teleutredningens ställningstaganden kan komma att påverka dessa frågor.

Ett program för förbättring av landets grusvägar är samtliga av de remissinstanser som yttrat sig positiva till.

Flertalet remissinstanser som berör förslaget till en översyn av transportstödet är positiva. Flera remissinstanser är dock oroliga för en försämring av stödet.

Av de instanser som yttrat sig om inordnande av driftsstöd till flygplatser i ett reformerat transportstöd är alla positiva.

En större integration mellan statliga och kommunala flygplatser är positiv enligt de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Flygplatsutredningen påpekar att frågan är en central del av dess uppdrag.

Förslaget om att upphandling av olönsam järnvägstrafik decentraliseras till länsstyrelserna möts av en blandad reaktion. Ett flertal centrala organ och några länsstyrelser är positiva till förslaget. Banverket, SJ och TPR är negativa liksom några länsorgan.

Förslaget om flyttning av enheter vid postgirot bemöts avvaktande av postverket.

I de särskilda förslag som gäller enskilda projekt med geografisk anknytning är remissbilden splittrad. Yttrandena präglas i hög grad av respektive remissorgans egennytta av projektet i fråga.

Skälen för min bedömning: Bra kommunikationsmöjligheter hör till de mest grundläggande förutsättningarna för att åstadkomma en balanserad regional utveckling. Det gäller såväl person- och godstransporter som postoch telekommunikationer. En målstyrd, decentraliserad planeringsprocess i kommunikationssektorn bör som en av sina utgångspunkter ha regionalpolitiska mål och riktlinjer. Jag avstår från att ta ställning till specifika utbyggnadsprojekt vad avser vägar, järnvägar eller flygplatser. Jag anser liksom flera remissinstanser att dessa projekt skall behandlas inom ramen för den ordinarie planerings- och programverksamheten.

Kommunikationernas betydelse för den regionala utvecklingen har förändrats över tiden. Detta beror främst på teknikutvecklingen och på transportinfrastrukturens utbyggnad och anpassning härtill. Dagens förbättringar av infrastrukturen, t. ex. bärighetsupprustningar av det lågtrafikerade vägnätet är en av förutsättningarna för att utveckla befintligt och nytillkommande näringsliv.

Utbudet och utvecklingen av godstransporterna betyder mycket för utvecklingen inom industri och handel. Kapitalrationaliseringen i näringslivet leder till en minskad lagerhållning och ställer därmed större krav på 149

väl fungerande godstransporter. Denna utveckling ställer ökade krav på tidshållning och högre transportfrekvens. Utvecklingen återverkar också på standardkraven på infrastrukturen. Denna måste nu utformas så att den ger hög transportsäkerhet och ett jämnt flöde i transporterna.

Även Sveriges stora handel med Västeuropa medför stora krav på transporterna för att överbrygga de geografiska och tidsmässiga avstånden. Industrin i de norra delarna av landet har stor betydelse för landets exportinkomster och måste därför också tillförsäkras goda transportförhållanden.

Transporterna är också viktiga för de areella näringarna. Framför allt skogsbruket kräver ctt yttäckande vägnät med god standard och hög bärighet.

Persontransporterna har på flera sätt betydelse för den regionala utvecklingen. I det moderna samhället är tillgången till snabba och frekventa persontransporter en betydelsefull utvecklings- och lokaliseringsfaktor för bl.a. kunskapsintensiva verksamheter. När det gäller långa transportavstånd har särskilt flygtrafiken stor betydelse. Den befinner sig också i ett kraftigt expansionsskede. Tillgången till s.k. överdagenförbindelser med olika transportsätt betyder mycket för näringsliv och offentlig sektor.

I ett inomregionalt perspektiv är pendlingsmöjligheter med bil och kollektivtrafik oumbärliga för att åstadkomma fungerande lokala arbetsmarknader. Pendling är ett sätt att kompensera för en svag eller ensidig arbetsmarknad. Kollektivtrafiken har särskilt stor betydelse för grupper med lågt bilinnehav.

Även i fortsättningen bör hänsyn tas till regioner med höga transportkostnader. Kommittén konstaterar att det från effektivitetssynpunkt finns skäl att se över transportstödets nuvarande utformning. Det är dock nödvändigt att möjligheterna till kompensation för höga transportkostnader kvarstår även fortsättningsvis i någon form.

Regeringen har nyligen tillsatt en särskild utredare (dir. K 1989:B) med uppgift att lämna förslag på hur det regionalpolitiska transportstödet för person- och godstransporter i Norrland skall utformas i framtiden. Utredningen skall också behandla stödet till Vänersjöfarten, bidraget till kommunala flygplatser, transportstödet till Gotland, stödet till godstransporterna i glesbygd samt möjligheterna till stöd för datakommunikation i norra Sveriges inland. Resultatet av översynen skall föreligga den 1 september 1990. I avvaktan på resultatet av utredningen är jag inte beredd att föreslå några förändringar av transportstöden.

Post- och telefrågorna har som tidigare nämnts fått ökad betydelse speciellt för den ökade andelen kunskaps- och informationsberoende verksamheter. Telekommunikationer är viktiga 1 den infrastruktur som bör finnas över hela landet för att erbjuda likvärdiga regionala utvecklingsbetingelser. För hela landet finns en utbyggd grundstruktur för telenätet. Vid bl.a. etablering av tjänsteverksamhet är kapacitetsfrågorna viktiga. Även prissättningen på tele- och dataöverföring har betydelse i dessa sammanhang. Även postverksamheten har stor betydelse för den regionala utvecklingen. Den av regeringen tillsatta post- och teleutredningen kommer,

enligt vad jag erfarit, att i sitt betänkande närmare precisera förslag till Prop. 1989/90: 76 vilken servicenivå som bör finnas i landets olika delar.

Riksdagens trafik- och telepolitiska beslut år 1988 I riksdagens beslut om mål och inriktning för såväl trafikpolitiken (prop. 1987/88:50, TU 13, rskr. 159) som telepolitiken (prop. 1987/88:118, TU 28, rskr. 402) slås fast att samhällets politik inom kommunikationssektorn ytterst har som syfte att bidra till, bibehålla och utveckla välfärden.

Det övergripande målet för trafikpolitiken är att erbjuda medborgarna och näringslivet i landets olika delar en tilifredsställande, säker och miljövänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kost- "nader. Detta mål vidareutvecklas i följande fem delmål: tillgänglighet, effektivitet, säkerhet, miljö och regional balans.

Beträffande inriktningen av trafikpolitiken i stort konstateras att konsumenterna bör ha så stor valfrihet som möjligt när det gäller utnyttjandet av olika trafikmedel. Effektivare konkurrens mellan trafikutövare och transportsystem skall förenas med en ökad samverkan mellan olika transportmedel och trafikslag. Vidare framhålls att beslut om hur transporterna skall utformas bör fattas i så decentraliserade former som möjligt men att samhället skall ha ansvaret för att de trafikanläggningar som behövs för att allmänna transportbehov kommer till utförande.

Begreppet ”lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader” innebär att transportsystemet skall byggas upp och utnyttjas på ett sådant sätt att man tar hänsyn till vad trafiken kostar för olika inblandade — t. ex. trafikanter, trafikföretag, stat och kommun. Hänsyn skall också tas till andra uppoffringar som görs för trafiken. På så sätt kan trafikpolitiken medverka till ett effektivt resursutnyttjande i samhället som helhet. Därmed betonas inte bara resursanvändningen inom transportsektorn utan också att transporterna skall kunna lämna effektiva bidrag till att uppfylla målen inom andra samhällssektorer, t. ex. inom regional-, handels-, närings-, energi- och sysselsättningspolitiken. Det framhålls i den trafikpolitiska propositionen att samspelet mellan de trafik- och regionalpolitiska åtgärderna bör förstärkas ytterligare. Insatserna bör avpassas efter de förutsättningar och förhållanden som finns i olika regioner och utformas så att de utvecklingsmöjligheter som finns beträffande trafikförsörjning kan tas tillvara. Genom att bygga vidare på de insatser som redan görs inom olika delar av transportsektorn, ökar förutsättningarna för en transportförsörjning som bidrar till regional balans.

Exempel på konkreta åtgärder som genomförts med anledning av riksdagens trafikpolitiska beslut, och som har särskild betydelse för den regionala utvecklingen, är bl. a. följande: — Staten köper trafik från SJ och tryggar betydelsefull interregional per-

sontrafik. — Ett nytt planeringssystem som ökar möjligheterna att ta regionalpolitis-

ka hänsyn vid investeringar i järnvägens infrastruktur. — Anslagen till drift av statliga vägar, som höjdes genom det trafikpoliti-

ska beslutet, bidrar till en positiv regionalpolitisk utveckling. 151

— Bidraget till flygplatsinvesteringar i Norrlands inland ger förutsättning-

ar för en förbättring av norra Sveriges trafikförsörjning med flyg. — Länstrafikanslag har inrättats vilket medfört att det regionala inflytan-

det över planering och prioritering av investeringsmedel har förbätt-

rats. — Fordonsskatten är lägre i i vissa glesbygdskommuner i Värmlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län. — Det särskilda s.k. bärighetspaket för åtgärder på riks- och länsvägar

samt vissa enskilda vägar i skogslänen, som beslutades av riksdagen år

1987, är viktigt för den regionala utvecklingen i framför allt dessa län.

Riksdagens telepolitiska beslut har inom telcområdet målformuleringar liknande dem på det trafikpolitiska området. Det övergripande målet för telepolitiken är att medborgarna, näringslivet och den offentliga förvaltningen i landets olika delar skall erbjudas en tillfredställande tillgång till telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.

Det övergripande målet delades upp i följande fem delmål: tillgänglighet, effektivitet, utvecklingsmöjlighet, uthållighet samt regional balans och sociala hänsyn. Även här har regering och riksdag således i ett särskilt delmål understrukit sambandet mellan telekommunikationer och regionalpolitik.

Planeringsprocessen för infrastrukturinvesteringar i kommunikationssektorn För närvarande pågår inom trafiksektorn arbetet med investeringsplaner för järnvägar, luft- och sjöfart och vägar på nationell och länsnivå.

Det pågår en utveckling av trafikverkens investeringsplanering som gäller utbyggnaden av bl. a vägar och järnvägar. I planeringssystemen görs regionalpolitiska hänsynstaganden. De samhällsekonomiska beräkningsmodellerna behöver utvecklas för att bedöma de regionalpolitiska effekterna av investeringar i kommunikationssektorn. Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) bör kunna medverka till att detta kommer till stånd.

Regeringen har uppdragit åt banverket, luftfartsverket, sjöfartsverket och vägverket att utarbeta och redovisa långsiktiga investeringsplaner till den l januari 1991. Transportrådet har till grund för verkens arbete tagit fram ett gemensamt planerings- och prognosunderlag samt beskrivningar av långsiktiga utvecklingstendenser för transportsektorn. Transportrådet skall också samlat utvärdera trafikverkens planer senast den 1 september 1991. Regeringsuppdrag har i samband med uppdraget om investeringsplanering givits till statens naturvårdsverk samt åt plan- och bostadsverket. Verken skall ta fram underlag avseende olika regioners känslighet för emissioner. Även förslag till hur bebyggelse- och naturresursintressena skall tillvaratas i denna planering skall redovisas.

Den samordnade investeringsplaneringen bör ge ett förbättrat beslutsunderlag på central och regional nivå för resursfördelningen mellan transportsektorns olika delsektorer. Planeringen ger också bättre underlag för 152

beslut om resurstilldelningen till transportsektorn som helhet. Det är främst i detta sammanhang dvs. inom ramen för den ordinarie investeringsplaneringen som de konkreta förslagen till investeringar i vägar, järnvägar och flygplatser som kommittén lämnat för vissa landsdelar måste hanteras. Detta synsätt stöds också av ett stort antal remissinstanser.

Genom det särskilda länstrafikanslaget för investeringar i länsvägar, länsjärnvägar och kollektivtrafikanläggningar får länsstyrelserna besluta om investeringarna i dessa. Denna decentralisering och med den av riksdagen nyligen beslutade reformerade länsförvaltningen ökar möjligheterna för länen att själva åstadkomma en positiv regional utveckling genom insatser inom kommunikationssektorn.

Inom kommunikations- och transportsektorn med dess decentraliserade planerings- och beslutssystem blir målstyrningen i verk och myndigheter ett viktigt instrument för genomförande av de regionalpolitiska målen. Jag vill betona vikten av att verksförordningens (1987:1100) $5 om beaktande av kraven som ställs med hänsyn till bl. a. regionalpolitiken ges ett reellt innehåll i kommunikationssektorn. Jag har tidigare (avsnitt 6.2) redovisat formerna för hur detta arbete skall bedrivas.

Jag vill här också peka på kommunikationssektorns betydelse som näring. Den har med sin goda geografiska spridning stor regionalpolitisk betydelse. Eventuella driftsinskränkningar i stödområdet bör därför behandlas med hänsyn till de anställda och den region där verksamheten bedrivs.

För att förbättra arbetspendlingens villkor avser jag föreslå regeringen att från infrastrukturanslaget (avsnitt 9) ställa medel till förfogande för utveckling av projekt med syftet att underlätta arbetspendling i nya geografiska relationer.

Sammanfattningsvis bör framhållas att behoven av investeringar i trafikens infrastruktur är mycket större än vad som i dagsläget är möjligt att finansiera över statsbudgeten. I de inventeringar som låg till grund för det trafikpolitiska beslutet år 1988 bedömdes ett investeringsbehov i storleksordningen 30 miljarder kronor för järnvägar och 70 miljarder kronor för vägar fram till år 2000. Transportrådet har gjort ytterligare bedömningar av den totala omfattningen av investeringsprojekt. Dessa bedömningar visar på ett behov som är större än det som redovisas i trafikpolitiska propositionen.

Frågan om investeringar i och underhåll av vägar, järnvägar och kollektivtrafikanläggningar behandlas i en särskild proposition som regeringen kommer att lägga senare i vår.

Vägar År 1988 fördelade vägverket inom vägsektorn 4616 milj. kr. till drift och underhåll av vägar. Av dessa gick 1631 milj. kr. (35 90) till skogslänen.

Det s.k. bärighetspaketet är ett 10-årigt investeringsprogram som ska göra det möjligt att höja de tillåtna vikterna för tunga fordon på stora delar av vägnätet. Åtgärderna syftar till en anpassning till EG:s viktbestämmelser och förväntas ge effektivare inhemska transporter och positiva regio- 153

nalpolitiska effekter. Programmet kostar 5750 milj. kr. (1988 års prisnivå) och började genomföras 1988.

Programmet innefattar åtgärder på riksvägar och primära länsvägar i hela landet. För de sju nordligaste länen ingår dessutom åtgärder på de mindre vägarna.

Järnvägar Nuvarande system på järnvägsområdet innebär att trafikutövarna betalar en avgift för att trafikera det statliga järnvägsnätet. I det trafikpolitiska beslutet utformades avgiften efter delvis nya riktlinjer vilket bl. a. fick till följd att avgifterna i vissa delar av Norrland blev högre än i övriga landet. Därför har regeringen av regionalpolitiska skäl år 1989 beslutat att en enhetlig avgift skall gälla för hela det statliga järnvägsnätet.

Med den nya rollfördelningen på järnvägsområdet köper staten genom transportrådet regionalpolitiskt viktig interregional persontrafik på stomnätet som inte kan upprätthållas på affärsmässiga villkor. För detta ändamål föreslås i budgetpropositionen 1990 en anslagsökning från 583 milj. kr. till 618 milj. kr. I detta belopp har inräknats bl. a. medel för att även i fortsättningen trygga sovvagnstrafiken på övre Norrland samt persontrafiken på Inlands- och Malmbanan. En översyn med sikte på en regionalt förankrad handläggningsordning för tågtrafikupphandlingen har aviserats i årets budgetproposition. Syftet är att få en ökad långsiktighet och en bättre medelsanvändning genom samordning mellan den nationella, regionala och lokala tågtrafiken.

För närvarande finns ett stort intresse att bedriva trafik på länsjärnvägarna. Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att 103,5 milj. kr. avsätts för trafik på länsjärnvägar.

Luftfart Utbyggnaden av inrikesflyget har stor betydelse för att främja en balanserad utveckling i landet. Jag delar kommitténs bedömning om betydelsen av goda flygkommunikationer i norra Sverige. Regionalpolitiska kommitténs förslag om ett andra flygnav anser jag måste bedömas och utvecklas av berörda myndigheter och trafikföretag.

En form av regionalpolitiskt stöd är den omfördelning av kostnader och intäkter som sker mellan trafikstarka respektive trafiksvaga flyglinjer. För luftfartens del innebär detta en taxepolitik där högfrekventa och lönsamma linjer får bära en del av kostnaderna för linjer med svagare trafikunderlag. En ytterligare utjämning sker också i fråga om luftfartsavgifterna, som genom intäkter från flygplatser med stort trafikunderlag används för att täcka kostnader för driften av mindre flygplatser.

Den kostnadsutjämning som sker inom luftfartsområdet har mycket stor regionalpolitisk betydelse och är särskilt värdefull för flygtrafiken till och från norra Sverige. De stora avstånden medför att flygtrafiken får en särskilt betydelsefull roll i transportsystemet i norra Sverige. Det är givet- 154

vis viktigt för både näringsliv och enskilda resenärer att kostnaderna på Prop. 1989/90: 76 detta sätt kan hållas på en rimlig nivå.

Riksdagen beslutade år 1987 (prop. 1987/88:100 bil. 8, TU25, rskr. 303) om inrättandet av anslag för bidrag till kommunala flygplatser i skogslänen. I budgetpropositionen 1990 föreslås 14 milj. kr. för investeringar i och drift av flygplatser med särskild regionalpolitisk betydelse. Genom detta har det bl. a. varit möjligt att med statliga medel stödja uppbyggnaden av regionalt flygi Borlänge, Lycksele, Vilhelmina, Gällivare, Gävle, Sandviken, Hudiksvall, Kramfors, Mora, Söderhamn och Sveg. Jag vill här erinra om den tidigare nämnda översyn av transportstöden som regeringen beslutat om vilken gäller bl. a. detta bidrag.

År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1987/88:50 bil, I, TU 22, rskr. 249) om ctt system för resultatutjämning som innebär att 30 milj. kr. av luftfartsverkets driftmedel under en femårsperiod överförs till kommunala flygplatser med 100 000 — 200 000 årspassagerare i inrikes linjefart.

Sjöfart För stora delar av näringslivet i de norra delarna av landet är tillgången till åretruntsjöfart helt avgörande för möjligheterna att konkurrera på den internationella marknaden. Staten svarar direkt genom anslag till sjöfartsverket för isbrytarnas bränslekostnader som budgetåret 1989/90 beräknas till 45 milj. kr. Utöver bidrag till isbrytningen ger staten anslag till bl. a. viss bemanning av fyrplatser av regionalpolitiska skäl.

Avgiftsutjämningen av sjöfartsverkets taxor har regionalpolitisk betydelse. Totaleffekten är svårbedömd men innebär en betydande omfördelning av avgiftsuttaget mellan norra och södra Sverige.

Sjöfartsverket genomförde år 1988 en omorganisation där den tidigare regionala organisationen för farledsverksamheten uppdelades på 12 sjötrafikområden från tidigare 4 lotsdistrikt. Till sjötrafikområdena har delegerats viktiga arbetsuppgifter och ansvar. Verksamheten har genom omorganisationen geografiskt kommit närmare länsförvaltningarna och kunderna.

Post Postverket har genom sitt vitt förgrenade kontorsnät och sitt breda serviceutbud en unik möjlighet att bidra till en god service även på små och relativt avlägsna orter.

Postverket har ansvar för att upprätthålla en god service i hela landet.

Vid en omorganisation år 1984 indelades postverksamheten i ett 30-tal regioner. Postverkets nya kassasystem tas i bruk år 1992. Detta ger möjligheter att decentralisera arbetsuppgifter. Postverket beräknar att 300 — 400 arbetstillfällen kommer att utlokaliseras från Stockholm under den närmaste femårsperioden. En omlokalisering av 100 arbetstillfällen inom posten från Stockholm till Kiruna beslutades år 1988. Regeringen har nyligen lämnat regionalpolitiskt stöd till utflyttning till Tierp av en mindre enhet inom postgirot. 155

Telekommunikationer Televerkets primära uppgift är att förse Sverige med väl fungerande telekommunikationer. 1 det regionalpolitiska sammanhanget ger telekommunikationer tillsammans med den nya tekniken på data- och elektronikområdet stor frihet att lokalisera verksamheter i stort sett över hela landet. Statens regionalpolitiska ansvar på teleområdet och televerkets roll och uppgifter i det sammanhanget utreds för närvarande av post- och teleutredningen. Kommittén skall också föreslå lämpliga former för förankring av televerkets nätutbyggnadsplaner på regional och lokal nivå.

På nättjänstmarknaden förväntas en ökad konkurrens. Detta leder till att televerket inte kommer att kunna subventionera nätutbyggnader i glesbygd i samma utsträckning som tidigare. Verkets inriktning är därför att ta fram billigare och effektivare lösningar för modernisering och utbyggnad av nätet i glesbygd. Som exempel kan nämnas televerkets glesbygdsprojekt i Tärnaby-Hemavan-området där teleförbindelserna moderniserats för ca. 20 milj. kr.

År 1988 lämnade regeringen regionalpolitiskt stöd till Radiotjänst i Kiruna AB för en etablering. Den verksamhet som Radiotjänst i Kiruna bedriver i Kiruna, uppbörd av TV-licensavgifter, har tidigare varit knuten till televerket och lokaliserad till Stockholmsregionen. Totalt sysselsätts ca 70 personer i Kiruna.

I juni 1990 arrangerar industri- och kommunikationsdepartementen tillsammans med OECD (WP6 och ICCP) ett seminarium om telekommunikationer och regional utveckling (avsnitt 5).

8.11¶Miljöfrågor

Min bedömning: Höga miljökrav ger goda förutsättningar för en varaktigt hållbar näringslivsutveckling i landets olika delar. Regionala utvecklingsinsatser bör innefatta miljömässiga bedömningar av utvecklingsinsatsernas förutsättningar och konsekvenser.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) bör få till uppgift att initiera och bedriva forskning om sambanden mellan miljö- och regionalpolitik.

Kommittén: Särskilt i ett långsiktigt perspektiv samverkar de regionalpo-

litiska och miljöpolitiska intressena på ett positivt sätt. En ökad koncentration av ekonomisk aktivitet och bosättning i storstadsområdena innebär att miljöbelastningen i dessa delar av landet ökar. En bättre regional balans leder till att miljöbelastningen i storstadsområdena minskar.

Livsmiljöns kvalitet påverkar människors bosättningsval. Miljön har därmed betydelse för företagens lokaliseringsbeslut.

Regionalpolitiskt stöd till företag för miljöinvesteringar bör enligt kommittén kunna lämnas i enstaka fall.

Förorening av vatten och luft sprids generellt sett inom landet från de mer expansiva delarna till de regionalpolitiskt prioriterade delarna. Det 156

innebär en kostnadsövervältring till de regionalpolitiskt prioriterade delar- Prop. 1989/90: 76 na som de bör kompenseras för. En väg att åstadkomma detta är enligt kommittén en regionalisering av miljöavgifter och bestämmelser.

På lång sikt kan miljömässigt motiverade val mellan olika transportslag få mycket stor betydelse för den geografiska strukturen i landet.

Kommittén framhåller att det är viktigt att den geografiska dimensionen beaktas i det omfattande utredningsarbete som pågår som förberedelse för regeringens miljöpolitiska proposition 1991.

Kommittén föreslår att ERU ges i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner initiera och bedriva forskning om sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveckling.

Remissinstanserna: Många remissinstanser delar kommitténs syn på att de regionalpolitiska och miljöpolitiska intressena samverkar på ett positivt sätt.

Statens naturvårdsverk är positivt till att ERU studerar sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveckling. Verket är berett att medverka i detta arbete samtidigt som de betonar länsstyrelsernas viktiga roll när det gäller att samla in och bearbeta data.

Flera remissinstanser, bl.a. länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens län, TCO, landstinget i Västernorrlands län och Piteå kommun, anser att lokaliseringsstöd skall kunna lämnas till miljöinvesteringar. Negativa till detta förslag är bl.a. SIND och Bergslagsdelegationen. Bl.a. RRV och länsstyrelsen i Malmöhus län poängterar det olämpliga i att länsstyrelsen får dubbla roller, dels som tillståndsmyndighet dels som bidragsgivande myndighet.

Positiva till förslaget att regionaliserade miljöavgifter ska kunna användas som kompensation till landsdelar som drabbas av föroreningar från andra regioner är bl.a. länsstyrelsen i Gotlands län, TCO, Malungs och Lindesbergs kommuner. Länsstyrelsen i Malmöhus län är positiv under förutsättning att medlen återförs till miljöskyddsåtgärder inom regionen. Älvdalens kommun anser att avgifterna bör kunna användas för att finansiera andra delar av kommitténs förslag än insatser inom miljöområdet.

Storstadsutredningen påpekar att kommittén inte redovisar något empiriskt stöd för att storstadsregionerna är stora exportörer av föroreningar till övriga delar av landet och godtar inte detta argument för regionaliserade miljöavgifter.

Negativa till förslaget är bl.a. energiverket, länsstyrelsen i Västmanlands län, Torsby kommun, transportrådet och Svensk Industriförening. Energiverket och Svensk Industriförening påpekar att avgiftens syfte bör vara att leda till minskade utsläpp oavsett var i landet utsläppet är beläget.

Skälen för min bedömning: Miljöbetingelsernas och naturresursernas betydelse för lokalisering av olika verksamheter har under historiens gång varierat. I industrialismens början var nästan all ekonomisk verksamhet beroende av naturresurserna och deras lokalisering. Med ett utvecklat transportsystem, teknologiska landvinningar och människans ökade krav på sina levnadsförutsättningar har miljön fått en ökad betydelse vad gäller människors bosättningsval och företagens lokaliseringsbeslut.

Denna utveckling mot en ökande andel arbetsuppgifter med stort kun- 157

skapsinnehåll gör att arbetskraftens boendepreferenser blir en allt viktiga- Prop. 1989/90: 76 re lokaliseringsfaktor. En god livsmiljö inbegriper såväl boende och arbetsmiljö som ren luft, rent vatten och tillgång till rekreationsområden. Den regionala utvecklingspolitiken måste således ha kopplingar till miljöpolitiken.

I vissa regioner har regeringen tillsatt särskilda miljödelegationer som — tillsammans med länsmyndigheter och kommunala instanser — har till uppgift att föreslå åtgärder som leder till en väsentlig minskning av skilda former av miljöbelastningar. Sådana delegationer finns för närvarande i västra Skåne , Sundsvall — Timrå samt för Dalälven. Miljöprojektet i Göteborg har redovisat förslag till åtgärder. De förslag som rör statens ansvarsområde bereds nu i regeringskansliet.

På regeringens uppdrag har vidare samtliga länsstyrelser utarbetat regionala miljöanalyser som har ställts sammman och redovisats till regeringen av statens naturvårdsverk. Ytterligare underlag rörande regionala miljöfrågor bör fortlöpande redovisas av länsstyrelserna i anslutning till den årliga anslagsframställningen.

Från regionalpolitiska utgångspunkter är det viktigt att poängtera att höga miljökrav 1 det långa loppet leder till en stark och varaktigt hållbar industriutveckling i enlighet med den s.k. Brundtlandkommissionens rekommendationer. I ett internationellt framtidsperspektiv är det nödvändigt att industrin utvecklas på ett sätt som är anpassat till vad miljön tål. Detta kan också skapa goda kommersiella möjligheter för svensk industri.

Statens industriverk har fått i uppdrag att utreda konsekvenserna för industrin av ökade miljökrav. Den övergripande frågeställningen för utredningen är hur omställningen till icke miljöstörande verksamheter och produktionstekniker kan göras samt vilka konsekvenserna kan bli med avseende på produktion och sysselsättning m.m. I uppdraget ingår en redovisning av situationen för mindre och medelstora industriföretag, särskilt i fråga om företagens tillgång till modern miljöteknik.

Styrelsen för teknisk utveckling har fått ett motsvarande uppdrag när det gäller miljötekniska förutsättningar för industrin att uppfylla ökade miljökrav. Vidare har Ingenjörsvetenskapsakademien fått i uppdrag att studera industriella affärsmöjligheter inom miljötekniken. I studien ingår kartläggning av svensk miljöteknisk marknad, bedömning av de internationella marknadsförutsättningarna samt förslag till åtgärder som kan främja utbud och efterfrågan av svensk miljöteknik. Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars 1990.

Regeringen gav i februari 1989 statens naturvårdsverk och plan- och bostadsverket i uppdrag att utreda förutsättningarna och formerna för en mer systematisk användning av miljökonsckvensbeskrivningar. Dessa är avsedda att användas som beslutsunderlag i sådana ärenden där en viss åtgärd eller verksamhet får en väsentlig inverkan på miljöförhållandena och hushållningen med naturresurser. Uppdraget skall slutredovisas i juni 1990.

En övergripande princip i miljöpolitiken är att utsläppen i första hand skall åtgärdas vid källan. En annan princip är att kostnaderna för att minska miljöskadorna skall bäras av dem som orsakar skadorna. Detta är 158

det långsiktigt riktiga sättet att minska de negativa effekterna i de regioner Prop. 1989/90: 76 som drabbas av utsläpp från andra regioner. Jag är mot denna bakgrund inte beredd att biträda kommitténs förslag att generellt innefatta miljö-

investeringar i underlaget för de regionalpolitiska stöden. Huvudregeln är

att företagen själva bör svara för sådana investeringar. Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) redovisat min syn på regionalpolitiskt företagsstöd för bl. a miljöinvesteringar. .

Kommittén föreslår att bestämmelser och miljöavgifter skall regionaliseras. Mot bakgrund av grundprincipen om begränsning av föroreningarna vid källan är jag inte beredd att tillstyrka detta förslag. I den nyligen till riksdagen överlämnade lagrådsremissen om mervärdesbeskattningen föreslås att de miljörelaterade skatterna tas ut enhetligt över hela landet.

Hänsyn till miljön skall enligt regeringens uppfattning tas på alla samhällsnivåcer. Regionala utvecklingsinsatser bör innefatta miljömässiga bedömningar av utvecklingsinsatsernas förutsättningar och konsekvenser.

Den analys som kommittén gör beträffande storstädernas respektive glesbygdens möjligheter att möta skärpta miljökrav finner jag otillräcklig. Detta har också framhållits av ett antal remissinstanser. Enligt vad jag har erfarit kommer regionala aspekter att behandlas i den miljöpolitiska proposition som planeras till år 1991. Inför detta arbete är det angcläget att öka kunskapen om de regionala och miljömässiga sambanden.

Jag avser därför föreslå regeringen att ERU får till uppgift att i samråd med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner initiera och bedriva forskning om sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveckling.

8.12¶Försvarspolitiken

Min bedömning: En positiv regional utveckling är av stor betydelse

även för det civila och militära försvaret. Försvaret ger också liksom

många andra verksamheter en regionalt fördelad sysselsättning.

Kommittén: Kommittén har inte lämnat något förslag inom detta område.

Remissinstanserna: Några av remissinstanserna har framhållit olika synpunkter på försvarets regionalpolitiska roll och på inriktningen av regionalpolitiken från försvars- och beredskapspolitisk utgångspunkt. Överbefälhavaren (ÖB) framhåller i sitt yttrande över kommitténs betänkande bl.a. att en positiv regional! utveckling är angelägen från försvarssynpunkt i alla delar av landet. Det är enligt ÖB angeläget att insatser görs inom främst utbildning och forskning, kommunikationer, miljö, energi och kultur, men även avseende näringsliv, service och bostäder, allt för att främja utvecklingen inom olika delar av landet. Såväl ÖB som översstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) hänvisar i sina yttranden till ÖCB:s inledande perspektivstudier ”Beredskap inför framtiden” som avrapporterades till regeringen i december 1988. I denna rapport konstateras bl.a. att ”Vid- 159

sträckta och obebodda eller glest befolkade områden ställer särskilda krav på beredskapsplaneringen, särskilt om sådana områden längs känsliga gränser eller kommunikationsleder i fredstid saknar den civila infrastruktur som är nödvändig i kristid. Detta problem är särskilt framträdande i Norrland. Beredskapshänsyn bör om möjligt tas inom sektorpolitik och regionalpolitik för att stimulera en bosättning under fredstid i känsliga områden”.

Skälen för min bedömning: Av beredskapshänsyn är det viktigt att bosättning, samhällsservice m. m. kan upprätthållas i hela landet, inte minst i norra Sverige.

Det bör särskilt framhållas att försvaret har blivit alltmer beroende av stöd från det civila samhället. Detta gäller främst inom områdena transporter, hälso- och sjukvård, livsmedelsförsörjning, elförsörjning, telekommunikationer samt byggnads- och reparationsverksamhet. Det krävs därför en väl differentierad civil infrastruktur inom landet bl.a. för att försvarsmaktens krigsförband skall kunna verka med full effekt.

I 1987 års försvarsbeslut gjordes vissa geografiska prioriteringar. Dessa innebär att särskild uppmärksamhet skall ägnas förmågan att möta operationer riktade mot svenskt territorium i norra Norrland, östra Mellansverige inkl. Gotland och de södra delarna av Sverige.

Försvarets fredsorganisation liksom försvarsindustrin är en viktig sysselsättningsskapande faktor i många orter och regioner.

Bl.a. vid de senaste två stora förvarsbesluten år 1982 (prop. 1981/82:102, FöU18, rskr.374) och 1987 (prop. 1986/87:95, FöUll, rskr.310) liksom vid 1989 års riksdagsbeslut (prop. 1989/90:9, FöU3, rskr.87) rörande arméns utveckling m.m. har regionalpolitiska aspekter vägts in och i några fall direkt påverkat t. ex. vilka orter som skulle komma ifråga för förbandsindragningar o.dyl. Ett exempel på detta utgör NK/KA 35 i Härnösand där grundutbildningen och ca 200 arbetstillfällen av ÖB hade föreslagits bli indragna men, efter förslag från 1978 års försvarskommitté och dess arbetsutskott, föreslog sedemera regering och riksdag genom 1982 års försvarsbeslut att NK/KA 5 skulle få bli kvar med en direkt hänvisning till att en indragning skulle få allvarliga regionala konsekvenser. Som en alternativ lösning beslöt riksdagen samtidigt att begränsa verksamheten vid MKV/KA 4 i Göteborg genom att bl. a. omlokalisera en del verksamhet till Karlskrona.

8.13¶Skattereformen i ett regionalpolitiskt perspektiv

Min bedömning: Skattesystemets generella utformning ger från re-

gionalpolitisk synpunkt såväl positiva som en del negativa effekter.

De regionalpolitiska effekterna av skattereformen bör belysas i sam-

band med analysen av reformens effekter i stort.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén tar upp vissa skattefrågor. Den anser bl. a. att biobränslen även i fortsättningen bör vara befriade från 160

skatt. Vidare konstateras att tillgång till bil ofta är en förutsättning för arbetspendling på landsbygden, och att förslaget till förnyelse av skattesystemet medför att kostnaderna för arbetsresor med bil kommer att öka.

Remissinstanserna: Några remissinstanser tar upp skattepolitiken. Bergslagskommunerna menar t. ex. att det nya skatteförslaget bör ges en sådan utformning att inte målen för regionalpolitiken försvagas. Glesbygdsdelegationen anser att kommittén borde ha tagit ställning i olika skatte- och avgiftsfrågor, bl. a. kvittningsrätten för kombinationsföretag.

Skälen för min bedömning: Jag behandlar i det följande mer generella regionalpolitiska effekter av skattereformen. Vissa särskilda skattefrågor med regionalpolitisk betydelse behandlar jag under berört avsnitt i denna proposition.

Skattereformen, som genomförs åren 1990 och 1991, innebär en genomgripande förändring av det svenska skattesystemet. Ett övergripande mål är att den ska bidra till en samhällsekonomiskt mera väl fungerande ekonomi. Genom att beskattningen görs mera likformig styrs resursanvändningen i större utsträckning av vad som är samhällsekonomiskt lönsamt före skatt och i mindre utsträckning av skattecffekter. Reformen innebär en väsentligt lägre beskattning av arbetsinkomster. Skatteuttaget ökar av andra skäl t.ex. för att minska energianvändningen, motverka negativ miljöpåverkan samt reducera lånefinansierad konsumtion. Avsikten är att en brett upplagd samhällsekonomisk analys av reformens effekter skall genomföras.

Sänkningen av skattesatserna ger en begränsad skattelättnad för regioner med låga inkomster. Samtidigt behöver emellertid regioner med låga inkomster inte bidra till finansieringen av skattereformen i så hög utsträck-

ning.

Nuvarande olikformigheter, som t. ex. den förhållandevis låga beskattningen av olika löneförmåner som fri bil eller pensionsförmåner, har i första hand reducerat skatten för personer med höga inkomster. Även olikformigheterna i kapitalbeskattningen i form av långtgående avdrag för ränteutgifter i kombination med en förhållandevis låg beskattning av kapitalvinster har lett till särskilt stora skattelättnader för personer med höga inkomster.

Övergången till en mera likformig beskattning av löneförmåner och kapitalinkomster ger därför en sammantaget förhållandevis stor skatteökning för personer, och därmed för regioner, med höga inkomster. De fördelningspolitiska utvärderingar som gjorts av bl. a. inkomstskatteutredningen visar, att övergången till en mera likformig beskattning skapar fördelningseffekter som i hög grad balanserar och i många fall överväger fördelningseffekterna av de sänkta marginalskatterna.

En icke obetydlig del av skattereformen finansieras genom att skattelättnaden för ränteutgifter avseende bl. a. egnahem och bostadsrätter reduceras, från normalt 4790 1989 till 3090 år 1991. Priserna för småhus och bostadsrätter, och därmed ränteavdragen, är väsentligt lägre i regioner med låga inkomster och låg tillväxt, vilket innebär ett förhållandevis litet finansieringsbidrag från sådana regioner.

Skattereformen finansieras också genom höjningen av taxeringsvärdena 161

11 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

för småhus år 1990. Även denna del av finansieringen resulterar i ett förhållandevis begränsat bidrag från regioner med låg tillväxt, medan fastighetsskatten ökar väsentligt bl.a. i Stockholmsområdet. Sänkningen av räntebidragen har också en regionalpolitisk profil genom att ge ett förhållandevis stort finansieringsbidrag från regioner med hög tillväxt och höga byggkostnader.

Energibeskattningen ökar, genom att mervärdeskatten utvidgas till att omfatta energi samt genom miljöskatter som baseras på tillskottet av koldioxid från olika bränslen. Denna del av reformen leder till en förhållandevis stor kostnadsökning för regioner med höga uppvärmningskostnader och förhållandevis långa körsträckor. Denna effekt motverkas dock av att punktskatten på el sänks med 4öre per kilowattimme extra för alla kommuner i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt för vissa kommuner i Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län, utöver den allmänna sänkningen av punktskatten på el med 2 öre per kilowattimme. En villa med en årlig elförbrukning på 30000 kilowatttimmar, belägen i dessa områden, får därmed en punktskattesänkning på 1 800 kr., medan lättnaden begränsas till 600 kr. i andra regioner.

Införande av mervärdeskatt på energi innebär ingen kostnadsökning för företagen, eftersom dessa får räkna av erlagt belopp vid inbetalning av mervärdeskatt. Därmed undviks negativa effekter för regioner som är beroende av ett eller ett fåtal företag med stor energiförbrukning. Sådana negativa effekter är svårare att undvika vid andra typer av skatte- eller prishöjningar för energi.

Jag har tidigare (avsnitt 8.2) tagit upp skattereformens effekter på turistnäringen. Skatteutjämningssystemet har utomordentligt stor betydelse för att skapa regional utjämning, och jag har tidigare (avsnitt 6.4) behandlat bl. a. detta system.

Regeringens förslag till skattereform avviker från skatteutredningarnas förslag bl. a. genom en lägre inkomstgräns för en maximal marginalskatt på 50 procent och genom en särskild skatterabatt i inkomstintervall som inkluderar särskilt många lågavlönade. Dessa förändringar innebär en ytterligare förbättring av skattereformens utfall både ur fördelningspolitisk och regionalpolitisk synvinkel.

Skattereformen innebär också, att avdrag för avsättning till investeringsfond avskaffas. Jag har tidigare (avsnitt 7.1) berört denna fråga.

I lagrådsremissen om reformerad inkomst- och företagsbeskattning har redovisats hur skattereformen påverkar den disponibla inkomsten i olika regioner. Ytterligare underlag för att bedöma de regionalpolitiska effekterna av skattereformen kommer att tas fram i samband med analysen av reformens effekter i stort.

Min bedömning: Kvinnornas insats på arbetsmarknaden är en av förutsättningarna för fullföljandet av den ekonomiska politiken. För ett fullt kapacitetsutnyttjande krävs att kvinnors tillgång till arbete, service, kultur, fritid m.m. blir likvärdig i landets olika delar. För en god regional utveckling är kvinnors kompetens och särskilda erfarenheter nödvändiga inslag.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att en ram om 25 milj. kr. per år anvisas för kvinnliga kompetenscentra i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Vidare föreslår kommittén att det bidrag för medflyttande som nu gäller 1 vissa regioner skall gälla i de prioriterade landsdelarna under två år. Kommittén framhåller också att regionalpolitiken i alltför liten utsträckning uppmärksammat och utvecklat arbetsmarknaden för kvinnor.

Vidare framhåller kommittén att det måste bli fler kvinnor i handläggande och beslutande ställning på alla nivåer i det regionala utvecklingsarbetet.

Remissinstanserna: Flera av de remissinstanser som har yttrat sig om kommitténs beskrivning och förslag vad gäller kvinnors villkor i regionalpolitiken framhåller att de ser åtgärder inom sektorspolitiken som nödvändiga för att förbättra kvinnors möjligheter.

Remissinstansernas inställning till förslaget om kvinnliga kempetenscentra varierar. Många instanser menar att det bör vara ordinarie organs uppgift att stödja kvinnor i olika avseenden.

Förslaget om förlängning av den tid som medflyttandebidraget kan lämnas har kommenterats av endast ett fåtal instanser. Dessa är övervägande positiva till förslaget.

Skälen för min bedömning: De regionalpolitiska målen om tillgång till arbete, service och god miljö oavsett bostadsort uttrycker en jämlikhetsuppfattning som måste innefatta strävanden mot jämställdhet mellan könen.

I Sverige är förvärvsfrekvenserna för kvinnor, i ett internationellt perspektiv, mycket höga. De regionala skillnaderna i kvinnornas förvärvsfrekvens är större än för männen. Att vi fortfarande har en tudelad arbetsmarknad är också ett regionalpolitiskt problem. Tillgången till en väl differentierad arbetsmarknad är en av de viktigaste förutsättningarna för kvinnors val av bostadsort. I många regioner är arbetsmarknaden ensidig och ger inte kvinnorna de valmöjligheter som de behöver för att utvecklas i sin yrkesverksamhet.

Den offentliga sektorn har en dominerande roll som arbetsgivare för kvinnorna. Det stora utbudet av deltidstjänster inom vård och omsorg försvårar i hög grad kvinnornas möjligheter till försörjning på små lokala arbetsmarknader. Det arbete som har påbörjats inom en del landsting och kommuner med att systematiskt erbjuda den tjänstgöringsgrad som efterfrågas behöver därför intensifieras. 163

där tillgång till utbildning är begränsad riskerar detta att ge negativa effekter i första hand för flickorna. Risken är större för dem än för pojkarna att de inte skaffar sig en bra utbildning på hemorten celler att de flyttar till en utbildningsort och inte återvänder till hemorten.

De särskilda utbildningsinsatser, som på regeringens initiativ genomförs i delar av Bergslagen och norra Sveriges Inland, är ett exempel på hur utbildningsutbudet kan anpassas till bl.a. kvinnornas behov.

Flickors otraditionella utbildnings- och yrkesval är ett viktigt inslag i ansträngningarna för att bredda flickors och kvinnors arbetsmarknad. I utbildningssystemet har otraditionella val uppmuntrats på olika sätt. En breddning av kvinnornas arbetsmarknad bidrar till bättre förutsättningar att åstadkomma regional balans.

En viktig förutsättning för kvinnors förvärvsarbete är tillgången till service. Det är framförallt kommunikationer och barnomsorg som har stor betydelse för kvinnorna. Servicesektorn har för övrigt kommit att bli en förutsättning och en möjlighet för kvinnors förvärvsarbete, i synnerhet i stödområdena.

I proposition (1987/88:105, AU 17, rskr. 364) om jämställdhetspolitiken inför 90-talet, har regeringen redovisat en samlad syn på jämställdhetspolitiken. I propositionen behandlas bl.a. kvinnors utbildnings- och arbetsmarknadssituation mycket utförligt. Frågan om kvinnlig representation i beslutande organ behandlas i samma proposition och mål om andelen kvinnor i olika statliga organ läggs fast.

För att ge de regionalpolitiska strävandena ökad genomslagskraft på den regionala nivån och för att lyfta fram sambanden mellan regional- och jJämställdhetspolitik gav regeringen år 1984 landets länsstyrelser ett särskilt uppdrag. Dessa skulle i samverkan med länsarbetsnämnderna och länsskolnämnderna kartlägga situationen samt redovisa program för att stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden m. m.

En omfattande program- och projektverksamhet har därefter bedrivits av berörda organ. Länsstyrelsernas projektmedel och regeringens projektmedel för jämställdhetsinsatser har därvid varit av stor betydelse. Även inom ramen för Jandsbygdskampanjen har flera jämställdhetsprojekt genomförts.

Jag har samma grundinställning som kommittén, nämligen att jämställdhetsinsatser huvudsakligen skall bedrivas inom ramen för olika organs ordinarie verksamhet. Under vissa omständigheter kan dock speciella insatser erfordras för att driva på utvecklingen i önskad riktning. Det är mot denna bakgrund jag lämnar några förslag med speciell inriktning på kvinnorna framför allt i glesbygds- och stödområdena.

Jag bedömer det därvid särskilt viktigt att kvinnors möjligheter att skapa och driva företag förbättras 1 stödområdena. Detta skall ses mot bakgrund av den i stödområdet ofta begränsade och traditionella arbetsmarknaden. Jag har därför tidigare föreslagit att utvecklingsfonderna i stödområdet bör tillföras särskilda resurser för stöd och insatser riktade till kvinnor som startar företag (avsnitt 7.5).

För att dagens hushåll med två försörjare skall kunna flytta från en ort 164

till en annan ställs stora krav på arbetsmarknadens differentiering. I stöd- Prop. 1989/90: 76 områdena kan det ibland vara problem att samtidigt finna arbetstillfällen till två personer. I dessa fall kan medflyttandebidraget bidra till att underlätta den anpassningsprocess som flyttning av ett hushåll innebär. Jag har därför tidigare föreslagit att medflyttandebidraget skall kunna utbetalas under två år i stället för som nu under ett år (avsnitt 8.8).

Många bedömare pekar på gles- och landsbygdens ensidiga kultur- och fritidsutbud som en bidragande orsak till att kvinnor flyttar därifrån. Jag anser det därför vara väsentligt att kultursatsningar görs så att de ger utrymme för kvinnor att skapa det kulturklimat som de efterfrågar och därmed kunna berika sig själva och sin bygd. Det är också viktigt att kommunerna i sin fritidsplanering uppmärksammar flickors/kvinnors behov. Jag har därför tidigare föreslagit att anslaget för regionala utvecklingsinsatser skall kunna användas bl.a. för kulturinsatser riktade mot bl.a. kvinnor i glesbygd (avsnitt 8.9).

Inom det regionalpolitiska företagsstödet finns en regel om könskvotcering. Enligt denna skall minst 4090 av vardera könet anställas i den rekrytering som görs med hjälp av stödet. Regeln har, även om målet om 40946 inte till fullo uppnåtts, lett till bl. a. kvalitativa förbättringar såväl för företag som för de kvinnor som omfattas av det. Jag har därför tidigare föreslagit att könskvoteringsregeln för det regionalpolitiska stödet skall behållas i sin nuvarande omfattning (avsnitt 7.2.1.2).

9¶Regionalpolitiska medel till infrastrukturåtgärder

inom vissa samhälls- och politikområden

Mitt förslag: Regionalpolitiska medel anslås för vissa infrastrukturinsatser i kombination med ekonomiska och andra åtgärder från andra samhälls- och politikområden av särskild betydelse för den regionala utvecklingen.

Kommittén: Kommittén har inget samlat förslag av denna karaktär.

Däremot föreslår kommittén att ett anslag för Ersättning till vattenkraftsregioner inrättas. Medlen skall tas in genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft. Från anslaget föreslås medel användas till bl.a. infrastrukturinsatser i inlandet. Därutöver föreslår kommittén insatser inom vissa sektorer. Dessa förslag har jag behandlat i avsnitt 8.

Remissinstanserna: Eftersom utredningen inte föreslagit ett samlat anslag för dessa ändamål finns inga uttalade remissynpunkter i denna fråga. Däremot instämmer många remissinstanser i bedömningen att olika infrastrukturinsatser behövs i de prioriterade områdena. Många remissorgan ifrågasätter dock kommitténs förslag till finansiering genom återföring av övervinster på äldre vattenkraft.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare betonat att åtgärder inom många politikområden har betydelse för den regionala utvecklingen. Jag har också 165

den och pekat på en rad faktorer som var och en för sig eller i kombination med varandra kan vara viktiga förutsättningar för att nå en positiv utveckling I utsatta orter eller regioner.

I vid mening ger alla dessa faktorer tillsammans de förutsättningar, den infrastruktur, som olika samhällsorgan och företag i cn region är beroende av för att t. ex. utveckla näringslivet.

Jag har tidigare (avsnitt 6) förordat huvudprincipen att varje samhällssektor, som en integrerad del av scktorspolitiken, skall utforma verksamheten så att de regionalpolitiska målen uppfylls. Varje samhälls- och politikområde bör alltså ha ansvaret för att den egna verksamheten anpassas och inriktas efter kraven på regional utveckling och efter de skiftande behoven i olika regioner. Jag har också redovisat organisatoriska och plancringsmässiga åtgärder för att uppnå en förbättrad sådan anpassning och samordning av olika sektorsåtgärder.

Jag anser dock att användning av regionalpolitiska medel kan vara motiverade i vissa fall. Jag kan nämna några exempel. Vissa projekt, t. ex. inom teknikspridningsområdet, kan beröra flera sektorer på ett sådant sätt att ordinarie sektorsmedel inte kan täcka de behov som finns. I andra fall kan regionalpolitiskt angelägna men udda projekt vara svåra att passa in i ordinarie budgetprocess. Genom att åtminstone delvis använda regionalpolitiska medel kan projektet eventuellt tidigareläggas och/eller ges en regionalpolitiskt mer intressant inriktning. Rent generellt kan också sägas att många projekt inte går att förutsäga, eftersom utvecklingsarbetet måste få drivas efter resp. regions förutsättningar. Alternativet vore att inom varje sektor avsätta medel som reserveras för projekt som kan bli aktuella. Jag anser emellertid att flera skäl talar för att det bör finnas vissa flexibla medel inom regionalpolitiken.

Kommittén föreslår att en del av vinsterna från vattenkraft. producerad vid äldre kraftverk, skall användas för att bl.a. finansicra infrastrukturåtgärder i inlandet. En utredning (dir. 1989:63) har nyligen tillsatts för att utreda frågor om kraftföretagens vinster. Till utredarens uppgifter hör bl.a. att pröva hur vinster från äldre vattenkraft skall kunna återföras till de regioner där de genereras. Utredaren skall bl. a. pröva hur sådana medel kan finansiera olika samhällsinsatser som bidrar till den regionala utvecklingen i vattenkraftsregionerna.

Kommittén har även vissa andra förslag av infrastrukturkaraktär. Bl. a. föreslås ett regionalpolitiskt anslag för kompetensutveckling.

Mot bakgrund av behoven i de prioriterade regionerna föreslår jag nu en samlad lösning som innebär att 330 milj. kr. av regionalpolitiska medel anvisas för särskilda infrastrukturåtgärder. Det bör ankomma på regeringen att utforma reglerna för medlens användning m.m. För riksdagens information vill jag dock anföra följande.

Resurser och geografiska områden Bcehoven av förstärkt infrastruktur är störst i norra Sveriges inland. Av medlen beräknar jag därför att 200 milj. kr. skall avse stödområde I. 166

Ansvaret för initiativ och genomförande bör delegeras till regional nivå. Därför bör länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län tillsammans utarbeta förslag till hur dessa medel skall användas. Jag återkommer till ändamålen.

Resterande medel, 130 milj. kr., bör disponeras av regeringen och avse sådana beslut som bör fattas på central nivå. Geografiskt bör dessa medel avse kompletterande insatser i stödområde I, insatser i stödområde 2 samt vissa insatser i stödjepunkter i anslutning till stödområdena. När det gäller tillfälliga medel för forskning och utveckling vid mindre och medelstora högskolor har jag även föreslagit (avsnitt 8.7) att vissa medel skall anvisas högskolorna i sydöstra Sverige.

Utöver dessa särskilda medel bör länsstyrelserna i samtliga län, med projektmedel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser, ha möjlighet att bedriva sektorssamordning och stödja mindre infrastrukturprojekt. Detta bör ha särskild betydelse för glesbygds- och landsbygdsområden. Jag återkommer till medelsfrågan (avsnitt 16).

Beslutsnivåer De projekt av infrastrukturkaraktär som länsstyrelserna bör kunna stödja med medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser bör avse mindre projekt som kan beslutas på länsnivå tillsammans med olika sektorsorgan.

Det gemensamma anslaget för stödområde 1 bör avse större projekt av gemensam betydelse för hela eller stora delar av regionen. Därför bör anslaget inte kunna delas upp mellan berörda länsstyrelser. Avsikten är att ge berörda län ett avgörande inflytande inom den givna ramen. Vidare anser jag att det är angeläget att planeringen och genomförandet ges en bred Iokal förankring. Länsstyrelserna bör därför svara för att kommunerna i regionen liksom andra berörda organ ges möjlighet att medverka i arbetet. Huvudinriktningen bör vara insatser som inte kräver nationella ställningstaganden. Dessa medel är ett nytt inslag i regionalpolitiken och insatserna bör samordnas med beslut som måste fattas centralt. Därför kommer jag att föreslå en beredningsprocess som ger regeringen möjlighet att göra avvägningar mellan beslut om de regionala medlen, de medel som regeringen eller myndigheter disponerar, och sådana beslut i övrigt som måste fattas centralt. Genomförandet bör sedan länsstyrelserna, så långt möjligt, svara för. En sådan beredningsprocess syftar bl. a. till att ge största möjliga effekt av de regionala medlen, så att de t.ex. inte används där ordinarie sektorsmedel bör användas.

De medel som disponeras av regeringen avser åtgärder där besluten bör fattas på central nivå.

Riktlinjer Eftersom flexibiliteten är mycket viktig anser jag inte att det finns skäl att sätta upp detaljerade regler med angivande av ändamål etc. I princip bör 167

medlen få användas till projekt som förbättrar förutsättningarna för en Prop. 1989/90: 76 positiv utveckling i de prioriterade regionerna och där andra medel inte är tillämpliga.

Jag har vid mina redovisningar av olika politikområden lämnat exempel på ändamål till vilka ett infrastrukturanslag bör kunna användas. Det kan således handla om tillfälliga medel för forskning och utveckling för att förstärka kompetensen vid vissa mindre och medelstora högskolor, initialinsatser för att stödja regionalpolitiskt angelägen kollektivforskning, särskilda satsningar på utrustning som innebär förbättrade möjligheter att bedriva olika utbildningar och samverkan mellan flera utbildningsanordnare, teknikspridningsprojekt, samverkansprojekt inom offentlig sektor, turistprojekt som vandringsleder m. m., miljöinsatser av turistisk betydelse, kultursatsningar, samordnade trafikprojekt, åtgärder för kvinnors företagande etc. Jag anser däremot inte att investeringar av typen vägar, järnvägar, flygplatser osv. bör komma ifråga.

Medlen är inte avsedda att ersätta ordinarie statliga stöd inom olika områden. Användningen av dessa infrastrukturmedel får således inte innebära att ordinarie statsbidrag sänks i de prioriterade regionerna. De bör inte heller avse reguljär drift. Vidare skall medlen inte kunna användas till direkt företagsstöd celler t.ex. som kapitaltillskott till investment- och utvecklingsbolag etc. Dessutom bör huvudprincipen vara att använda infrastrukturmedlen i kombination med sektorsmedel. Samfinansiering: med privata finansiärer bör också vara möjlig. Länsstyrelserna bör inte ensamma svara för finansieringen av verksamheter med dessa medel. Därmed kan de regionalpolitiska medlen också få betydelse för förnyelseprocessen i olika verksamheter.

Jag kommer senare (avsnitt 13) att föreslå att ERU får till uppgift att utvärdera effekter m. m, av infrastrukturinsatserna.

10¶Utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd

10.1¶Allmän inriktning

Min bedömning: Insatserna bör vara offensiva och utvecklingsinriktade och syfta till att ta tillvara glesbygdens och landsbygdens resurser.

Glesbygdsstödet bör liksom hittills förbehållas de av länsstyrelserna avgränsade glesbygdsområdena. Stödet bör förenklas och förbättras.

Samordningen av olika samhällssektorers agerande bör förbättras och insatser göras för att förstärka den lokala infrastrukturen.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén menar att de strategier som

den redovisat för de prioriterade landsdelarna har relevans också med ett glesbygds- eller landsbygdsperspektiv på dessa delar av landet.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser saknar förslag till en samlad 168

strategi för landsbygdens utveckling med genomarbetade åtgärdsförslag. Prop. 1989/90: 76 De menar att det behövs en samlad landsbygdspolitik för 1990-talet som är utvecklingsinriktad och en viktig del av regionalpolitiken. Glesbygdsdelegationen menar att kommittén inte heller tagit till sig den arbets- och planeringsmetod som tillämpats under landsbygdskampanjen, som innebär arbetc nerifrån och upp.

Skälen för min bedömning: Som underlag för mina förslag och bedömningar avscende glesbygds- och landsbygdsinsatser har jag, förutom den regionalpolitiska kommitténs betänkande samt remissynpunkter, haft det av glesbygdsdelegationen utarbetade landsbygdsprogrammet samt förslag från folkrörelsernas landsbygdsriksdag i Umeå våren 1989.

Jag har tidigare (avsnitt 3) angett de övergripande målen för regionalpolitiken där jag betonade ekonomisk tillväxt, rättvis fördelning samt valfrihet i boendet. En av förutsättningarna för ett fungerande skogsbruk och upprätthållande av många strategiska funktioner i övrigt i glesbygden och på landsbygden är bl. a. att byar och samhällen kan överleva och utvecklas. På så sätt skapas också möjlighet att ta tillvara glesbygdens resurser. Det är mot denna bakgrund som glesbygds- och landsbygdspolitiken i ett nationellt perspektiv utgör en viktig del av regionalpolitiken.

Som jag tidigare framhållit (avsnitt 4.6) råder det stora skillnader mellan glesbygdsområden och landsbygdsområden vad gäller utveckling och förutsättningar för sådan. Även inom respektive område råder många gånger stora olikheter. Detta ställer krav på skilda insatser samt lokala anpassningar och lösningar. Jag betonade tidigare också att den utpräglade glesbygden, när det gäller insatser av olika slag, även fortsättningsvis måste prioriteras.

Med denna utgångspunkt anser jag det naturligt att glesbygdsstödet även fortsättningsvis förbehålls den utpräglade glesbygden.

Att främja näringslivets utveckling i glesbygden, och då särskilt småföretagsamheten, med hjälp av glesbygdsstöd är emellertid inte tillräckligt för att trygga en långsiktigt positiv utveckling. Det fordras kompletterande insatser inom många samhällssektorer och en satsning på den lokala infrastrukturen. För att glesbygden och landsbygden skall kunna utvecklas ekonomiskt, socialt och kulturellt krävs en helhetssyn där myndigheter, verk och organisationer på alla nivåer samverkar. Viktigt i detta sammanhang är att på olika sätt, genom flexibla lösningar, få till stånd en samordning av olika samhällssektorers verksamheter i glesbygd. Om så inte sker riskerar de näringslivsfrämjande insatserna med hjälp av t. ex. glesbygdsstöd att på sikt ha varit förgäves. Jag har tidigare (avsnitt 8) redogjort för olika sektorer med stor regionalpolitisk betydelse och återkommer (avsnitt 10.3) till en summering av dessa sektorers betydelse från glesbygds- och landsbygdssynpunkt.

Ett ytterligare förbättrat glesbygdsstöd samt en utbyggd sektorssamordning är några av hörnstenarna i glesbygdspolitiken. Därutöver vill jag särskilt lyfta fram några områden som kommer att få stor betydelse för glesbygdens och landsbygdens utveckling på 1990-talet.

Glesbygds- och landsbygdsinsatserna måste ha en sådan inriktning att de medverkar till att ta tillvara den mänskliga kraften och de lokala 169

resurserna. Det gäller också att förbättra kvinnornas förutsättningar för att bo och verka på landsbygden. Väl fungerande boendemiljöer med tillgång till service är också betydelsefulla. Det är vidare viktigt att satsa på kompetens genom förbättrade utbildningsmöjligheter. Kommunikationerna är också viktiga, såväl för person- och godstransporter som för teleöverföringar. Ytterligare ett område som har stor betydelse för utvecklingen är kulturen, inte minst som identitetsskapande faktor.

Den lokala resursmobiliseringen är på väg att ge resultat i glesbygden. Människor har gått samman i bygdekommittcter, sockenråd, kooperativ eller i annan organisationsform för att utveckla sin bygd. Arbetet bedrivs ofta med stöd från kommun, länsstyrelse eller andra organ. Dessa arbetsformer har medfört att många idéer kommit fram och även är under förverkligande. Det bör även fortsättningsvis vara en viktig uppgift för länsstyrelserna att stödja sådana här utvecklingsprojekt med medlen för regionala utvecklingsinsatser.

Jag återkommer (avsnitt 16) till medelsfrågan. Redan nu vill jag emellertid anföra att jag anser att projektmedlen i ökad utsträckning och på ett friare sätt bör kunna användas för att utveckla närmiljön genom satsningar på vissa typer av infrastruktur. Detta gäller i glesbygden men även på landsbygden. Givetvis förutsätter jag då att länsstyrelsen i sin medelsanvändning, gör de geografiska avgränsningar och avvägningar mellan olika ändamål som gäller för anslaget Regionala utvecklingsinsatser. Insatserna bör styras efter problemens svårighetsgrad. Det bör ankomma på länsstyrelsen att bedöma behovet av att utarbeta ett särskilt landsbygdsprogram. En del län har redan gjort detta. Det bör i varje fall inför kommande anslagsframställningar utarbetas ett material som belyser hur länsstyrelsen bedriver sina landsbygdsinsatser och utifrån vilka kriterier detta sker. Ett sådant material ger en utvärderingsmöjlighet för länsstyrelsen, den nya glesbygdsmyndigheten (avsnitt 10.5) och regeringen, som i sin tur kan ligga till grund för nya riktlinjer för verksamheten.

Innan jag går över till mina förslag om förändring av glesbygdsstödet vill jag slå fast att glesbygds- och landsbygdspolitiken är en betydelsefull del av den samlade regionalpolitiken. Detta i sin tur innebär att den förstärkning av de regionalpolitiska insatserna som jag föreslår kommer att få stor betydelse för människorna i glesbygd och landsbygd, även om förslagen inte alltid har en direkt glesbygds- eller landsbygdspolitisk etikett.

Mitt förslag: Glesbygdsstöd skall fortsättningsvis lämnas i form av

stöd till företag och stöd till kommersiell service. Stöd till intensifi-

erade kommunala sysselsättningsinsatser och stöd till samhällelig

service skall upphöra som stödformer inom glesbygdsstödets ram.

Till dessa ändamål kan i stället andra former av samhällsstöd läm-

nas. |

— Högsta belopp för avskrivningslån vid stöd till företag höjs från

300000 kr. till 350 000 kr.

— Avskrivningslån skall även kunna lämnas till immateriella inves-

teringar.

— Högsta belopp för avskrivningslån till uthyrningsstugor höjs från

45000 kr. till 50000 kr.

— Högsta belopp för servicebidrag till kommersiell service höjs från

60000 kr. til! 80.000 kr.

Kommittén: Den regionalpolitiska kommittén anser, att det är angeläget att utveckla de stödformer inom glesbydsstödet som inte direkt riktas till företagen utan mer riktas mot att förbättra närmiljön. Kommittén föreslår att den särskilde utredaren som bör tillsättas för att lämna förslag till ett förändrat transportstöd, i sitt arbete bör inkludera godstransportstödet som finns inom ramen för glesbygdsstödet.

Remissinstanserna: De flesta som yttrat sig om glesbygdsstödet delar kommitténs uppfattning att erfarenheterna av stödet är mycket goda. Glesbygdsdelegationen och länsstyrelsen i Värmlands län menar att stödet kan utvecklas ytterligare och göras ännu mer flexibelt och effektivt. De anser att glesbygdsstödet bör vara ett basstöd och inte ett komplement till andra stödformer. Lantbruksstyrelsen m. fl. anser att stöd även bör kunna lämnas till s.k. mjuka investeringar t. ex. till marknadsförings- och produktutvecklingsinsatser.

Konsumentverket menar att stödet till kommersiell service givit mycket goda effekter, men menar att det ytterligare kan förbättras. BI. a. föreslås höjning av maximibeloppet för servicebidrag från 60000 kr. till 100000 kr., förhöjt stöd till investeringar i utrustning för bensingasåtervinning och till investeringar som följer av skärpt livsmedelslagstiftning.

Skälen för mitt förslag: Glesbygdsstödet bedöms, såväl av den regionalpolitiska kommittén som de flesta remissinstanserna, fungera väl. Glesbygdsstöd lämnades under budgetåret 1988/89 med 233 milj. kr., vilket innebar att en tredjedel av länsstyrelsernas medel för regionala utvecklingsinsatser användes till glesbygdsstöd. Stödet har ökat i omfattning år från år, vilket helt förklaras av att stödet till företag nått ut till allt fler sökanden. Det är också ofta detta stöd som avses när glesbygdsstödet beskrivs som flexibelt och obyråkratiskt.

Stöd till kommersiell service lämnades budgetåret 1988/89 med ca 35 milj. kr. till omkring 200 butiker i glesbygd. Detta stöd har verksamt

bidragit till att trygga dagligvaruförsörjningen för permanent- och fritidsboende i glesbygd.

Båda dessa stödformer har enligt min mening visat sig fungera mycket väl, varför jag inte anser att det behövs några stora förändringar i stödbestämmelserna. Däremot finns det anledning att uppmärksamma behovet av uppföljning och utvärdering av stöden. Riksdagens revisorer har i en granskning konstaterat att de berörda myndigheterna ofta inte har möjlighet att fortlöpande följa upp de stöd som ges. Orsaken sägs inte bara vara brist på personella resurser, utan också att det saknas ändamålsenliga uppföljnings- och utvärderingsmetoder. Vad gäller den sistnämnda frågan bör det enligt min mening ankomma på den nya glesbygdsmyndighet,som jag kommer att föreslå ska inrättas (avsnitt 10.5), att ta fram sådana metoder och i övrigt bistå de berörda myndigheterna med rådgivning och utbildning i uppföljningsfrågor.

Huvudansvaret för den direkta uppföljningen ligger således på länsstyrelserna, både vad gäller glesbygdsstödet och användningen av projektmedlen, vilka kan användas för övriga glesbygds- och landsbygdsinsatser. Som riksdagens revisorer påpekat finns ett behov av förbättrad uppföljning. Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.5) redovisat min syn på hur uppföljningen av det regionalpolitiska företagsstödet kan förbättras. På liknande sätt bör uppföljningen av glesbygdsstödet och projektverksamheten kunna förbättras. Enligt min mening bör därför en del av projektmedlen kunna avsättas för uppföljningsändamål. Vidare bör den nya glesbygdsmyndigheten, utöver den utbildnings- och rådgivningsroll jag nyss nämnt, få i uppgift att göra centrala utvärderingar av glesbygds- och landsbygdsinsatserna. Det bör slutligen ankomma på regeringen att klarare ange riktlinjer för verksamheten, som ger bättre möjlighet att mäta graden av måluppfylletse.

Vad gäller stödet till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser och stödet till samhällelig service har även dessa haft positiva effekter. Båda stödformerna tillkom omkring år 1970. Till skillnad från stödet till företag var bakgrunden till dessa stöd snarare defensivt än offensivt. Glesbygdspolitiken har ändrat inriktning sedan dessa stöd infördes. Insatser inom andra politikområden, t. ex. inom arbetsmarknadspolitiken har också förändrats, bl.a. har de traditionella beredskapsarbetena minskat i omfattning. Vidare har länsstyrelsernas resurser för regional projektverksamhet m. m. tillkommit och kraftigt förstärkts. Det är dessa grundläggande förändringar i förutsättningarna för den offensiva glesbygdspolitiken som Ictt mig fram till slutsatsen att något behov att regelstyra dessa båda stödinsatser inom ramen för glesbygdsstödet inte längre föreligger.

Enligt den regionalpolitiska kommittén visar landsbygdskampanjens budkavlar att det, utöver glesbygdsstöd till företag, finns behov av insatser inom många andra områden som t. ex. serviceförsörjningen, föreningslivet, värnet om det öppna landskapet, kulturmiljön osv. Jag delar kommitténs uppfattning att behovet av att förbättra närmiljön på dessa områden är stora. Jag menar emellertid att dessa behov bäst kan tillgodoses genom en friare användning av medlen för regionala utvecklingsinsatser. Ett särskilt regelverk för sådana insatser inom glesbygdsstödets ram skulle inte 172

underlätta strävandena att åstadkomma flexibla och lokalt anpassade lös- Prop. 1989/90: 76 ningar. Snarare skulle risken öka för stelbenthet och byråkrati. Jag återkommer i det följande till skälen för mina förslag beträffande de olika stödformerna.

Stöd till företag Nästan två tredjedelar av glesbygdsstödsmedlen används till avskrivningslån för investeringar i företag. Under scnare år har I 600—1 800 småföretag årligen fått sådant stöd, vilket resulterat i att omkring 1 500 hel- eller deltidsarbeten beräknas ha tillkommit varje år.

Utöver dessa direkta sysselsättningseffekter har kringeffekter uppstått i form av bibehållandet av service och ett bättre tillvaratagande av de lokala resurserna. För många har stödet givit en möjlighet att bo kvar och försörja sig i sin hembygd. Inte minst viktigt har varit att stödet underlättat övergång till kombinationssysselsättning för t.ex. småjordbrukare i norra Sverige. Den livsmedelspolitiska arbetsgruppen har noterat detta och också föreslagit att glesbygdsstödsinsatserna bör förstärkas med 100 milj. kr. Detta förslag kommer att behandlas i särskild proposition om livsmedelspolitiken senare i vår.

Beloppsgränserna för stödet till företag och uthyrningsstugor höjdes senast den ljuli 1988. Jag anser att en viss uppräkning med hänsyn till prisutvecklingen nu är motiverad.

Det särskilda stödet till godstransporter direkt till företag föreslår jag överfört från stödet till samhällelig service till stödet till företag. Den särskilda utredaren, som kommunikationsministern tillkallat beträffande de regionalpolitiska transportstöden (se avsnitt 8.10), kommer att behandla även det särskilda stödet till godstransporter i glesbygd.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.3) föreslagit förbättrade möjligheter att Jämna regionalpolitiskt företagsstöd till immateriella eller s.k mjuka investeringar. Även inom glesbygdsstödets ram finns önskemål om att kunna lämna avskrivningslån till andra investeringar än till investeringar i byggnader och maskiner. Det gäller framför allt stöd till produktutveckling och marknadsföring.

För närvarande kan kreditgaranti för lån lämnas för sådana investeringar som görs 1 direkt samband med att stöd lämnas till investeringar i byggnader elier maskiner.

Verksamheter inom den privata tjänstesektorn och många verksamheter som startas av kvinnor kräver ofta inte så dyra fysiska investeringar. Det kan också konstateras att huvuddelen av företagsstödet går till manliga företagare. Inte minst för att stimulera företagsamheten bland kvinnor i glesbygd bör det därför öppnas möjlighet att räkna in även s.k. mjuka investeringar i stödunderlaget vid bestämmande av stödets storlek. Liksom vad som gällt för kreditgarantier bör denna möjlighet begränsas till att avse stöd i samband med att stöd lämnas till fysiska investeringar. Den nya möjligheten får alltså inte utvecklas dithän att stöd kan lämnas i form av driftbidrag, vilket tidigare, i strid med bestämmelserna skett i vissa län när det gällt hanteringen av kreditgarantier. Jag avser återkomma till 173

regeringen med förslag till närmare bestämmelser om hur stödet i denna del bör utformas.

För små företag i glesbygd är det ofta svårt att nå ut på marknaden med sina produkter. Ofta är volymerna som produceras också för små för att vara intressanta för uppköparna. En ökad samverkan mellan företagen i en bygd kan här ge samordningsfördelar t.ex. vad gäller marknadsföring, transporter, bokföring, utbildning och rådgivning m.m. Länsstyrelserna bör med hjälp av sina medel för regional projektverksamhet kunna stödja sådana samordnade marknadsföringsinsatser m. m.

Samverkan kan också ske i kooperativ form. Den kooperativa företagsformen bör ha goda förutsättningar att utvecklas i glesbygden. Under 1980-talet har insatser gjorts för att stödja utvecklingen av kooperationen, bl.a. genom Kooperativa rådet. Under de senaste åren har ca 15 lokala eller regionala kooperativa utvecklingscentra byggts upp med stöd från rådet. Till dessa centra kan allmänheten vända sig för att få ekonomisk och juridisk rådgivning och annat stöd i samband med start av kooperativa företag. De utgör med sin speciella kompetens ett värdefullt komplement till annan företagsrådgivning. Länsstyrelserna bör liksom hittills via medlen för regional projektverksamhet kunna medverka 1 finansieringen av denna verksamhet.

I glesbygden har kooperativa företag kunnat få glesbygdsstöd. Glesbygdsdelegationen anser att insatserna för att stödja den nykooperativa verksamheten bör ökas ytterligare med särskild inriktning på landsbygden. Enligt min mening bör det ankomma på länsstyrelserna att inom ramen för det regionala utvecklingsarbetet uppmärksamma behovet av rådgivning och stöd till kooperativa verksamheter. När det gäller utbildning i kooperativa frågor bör, förutom nämnda kooperativa utvecklingscentra, även folkhögskolorna ha en viktig roll. Den regionalpolitiska kommittén menar att Kooperativa rådet bör ges i uppdrag att studera behovet av företagsstödjande åtgärder riktade till producentkooperativ i småföretagsform. Något särskilt uppdrag härför behövs enligt min mening inte, eftersom det redan ingår som en naturlig del i rådets verksamhet.

Vad slutligen gäller handläggningen av stödet till företag så har länsstyrelsen enligt förordningen (1985:619) om glesbygdsstöd ansvar för den. Länsstyrelsen får dock överlämna prövningen av ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden till lantbruksnämnden eller den regionala utvecklingsfonden. I ett fåtal län utnyttjas denna möjlighet vad gäller utvecklingsfonden. Däremot handlägger lantbruksnämnderna i de flesta län stöd till företag inom de areella näringarna.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.5) behandlat frågan om handläggningsordning för det regionalpolitiska företagsstödet och därvid förordat att länsstyrelserna ensamma bör ha i uppgift att pröva ärenden om sådant stöd. I konsekvens härmed kan det finnas anledning att överväga, om även handläggningen av glesbygdsstödet bör ges samma inriktning. Jag har dock funnit övervägande skäl tala för att någon sådan ändring inte bör göras. I det fåtal län där den regionala utvecklingsfonden handlägger stödet till företag, sker detta sedan mycket lång tid tillbaka och i inarbetade former. Eftersom länsstyrelserna själva bedömt denna handläggningsordning som 174

lämplig, anser jag inte att någon ändring genom beslut av regeringen bör Prop. 1989/90: 76 ske. Vad slutligen gäller lantbruksnämndernas handläggning av stödet, kommer frågan om överlämnande av beslutanderätt från länsstyrelserna att lösas automatiskt, när lantbruksnämnderna inordnas i länsstyrelserna i samband med genomförandet av den samordnade länsförvaltningen.

Stöd till kommersiell service Sedan 1973 har 245 milj. kr. lämnats i stöd till kommersiell service i glesbygd i form av investeringsstöd, driftstöd/servicebidrag och hemsändningsbidrag. Stöd har lämnats till dagligvaruservice- och drivmedelsföretag på ca 1000 platser. Butiksstrukturen i glesbygden har härigenom förändrats relativt långsamt under 1980-talet. Enligt konsumentverket är dock det kvarvarande butiksnätet så glest att ytterligare nedläggningar i många fall kommer att medföra mycket negativa effekter på hushålls-, kommunal- och samhällsekonomisk nivå.

Den ljuli 1988 ersattes det tidigare driftstödet av ett servicebidrag samtidigt som beloppet höjdes från 50000 kr. till 60000 kr. Konsumentverket menar att många ansökningar visar på ett underskott som avsevärt överstiger maximibeloppet och föreslår en höjning till 100 000 kr. Jag delar verkets uppfattning att samhällets och hushållens kostnader vid en butiksnedläggning i vissa fall blir mycket stora. Detta är också skälet till att regeringen infört det särskilda servicebidraget för att motverka nedläggningar. Med hänsyn till stödets rena driftstödskaraktär och att en höjning skedde så sent som år 1988 föreslår jag att maximibeloppet sätts till 80 000 kr.

Konsumentverket har föreslagit att förhöjt stöd skall kunna lämnas till vissa investeringar rörande bensingasåtervinning samt investeringar som föranleds av skärpt livsmedelslagstiftning. Verket menar att upp till 100 procent av sådana investeringar borde få finansieras med avskrivningslån, eftersom de inte medför höjd försäljningsvolym. Regeringen har en gång tidigare, i samband med investeringar i anläggningar för blyfri bensin, medgett en tillfällig möjlighet att lämna förhöjt stöd. Skälet var dels att underlätta för glesbygdsbutiker att genomföra sådana relativt kostsamma investeringar, dels att påskynda att investeringar i sådana anläggningar gjordes i glesbygden.

Av konsumentverkets yttrande framgår inte vilka investeringsvolymer det kan komma att röra sig om i de fall verket nu aktualiserar. Jag vill samtidgt erinra om att stödet till kommersiell service redan är generöst, just för att det syftar till att bevara dagligvaruförsörjningen i glesbygd. Utöver ett avskrivningslån på 50 procent kan således såväl investeringslån som kreditgaranti lämnas till sådana investeringar som konsumentverket tar upp. Jag är därför för närvarande inte beredd att föreslå något förhöjt stöd till dessa ändamål. Inte heller finner jag skäl att, som konsumentverket föreslår, införa som regel att kommuner i prioriterade delar av inlandet ska kunna beviljas upp till 50 procent i hemsändningsbidrag. Länsstyrelsen har redan, om synnerliga skäl föreligger, en sådan möjlighet enligt förordningen (1985:619) om glesbygdsstöd. 175

Konsumentverket menar att stöd till kommersiell service även ska kun- Prop. 1989/90: 76 na lämnas till annan verksamhet som samordnas med dagligvaruservicen. Jag återkommer senare (avsnitt 10.3) till sektorssamordningsfrågor som är viktiga för att bibehålla service i glesbygd och då även till finansieringsfrågor. Jag kan dock redan nu säga, att jag anser att det specifika stödet till kommersiell service även i fortsättningen bör förbehållas dagligvaruförsörjningen.

Konsumentverket betonar behovet av utbildning bland glesbygdshandlarna. Enligt min mening delar dessa behovet med glesbygdsföretagarna i stort. Just för handlarna bör handelns organisationer ha en viktig uppgift i medverkan till kompetenshöjning hos medlemmar och andra. I övrigt bör länsstyrelserna i samverkan med olika utbildningsanordnare medverka till utbildningsinsatser för olika företagarkategorier.

Den regionalpolitiska kommittén tar upp bokhandeln som en viktig lokal kontaktpunkt i ett kulturellt nätverk och konstaterar att ett 80-tal kommuner saknar sådan. Många av dessa kommuner finns i de prioriterade landsdelarna, varför det där, enligt kommitténs mening, bör vara möjligt att lämna regionalpolitiskt stöd för etablering av bokhandel.

Bokhandeln fyller enligt min mening en viktig kulturpolitisk funktion, och utgör en betydelsefull del av den kommersiella servicen. Samtidigt vill jag, vad gäller möjligheten att lämna stöd, erinra om att det inom ramen för glesbygdsstödet redan finns möjlighet att lämna stöd till fackhandelsservice — till vilken bokhandeln räknas — om det är av särskild betydelse för konsumenterna i ett glesbygdsområde.

Stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser Stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser, s.k. IKS-verksamhet, påbörjades som försöksverksamhet redan år 1971. Syftet var att ge arbete till i första hand äldre lokalt bundna personer. År 1979 inordnades IKS-verksamheten i glesbygdsstödet. Budgetåret 1988/89 avsatte länsstyrelserna knappt 30 milj. kr. till IKS-verksamhet.

Riksrevisionsverket (RRV) redovisade 1986 en utvärdering av IKSverksamheten (Dnr 1985:680). RRV ansåg att stödets syfte och inriktning borde preciseras, dvs. om det skall vara regional- eller arbetsmarknadspolitiskt. Vidare konstaterade RRV att de objekt som finansierades med hjälp av IKS-medel rymdes inom glesbygdsstödsförordningens ramar, även om det fanns fall som låg på gränsen till normal kommunal verksamhet. IKS-verksamheten bedömdes emellertid som rutiniserad med dålig fantasi vad gäller inventering av de arbetslösas sysselsättningsbehov. Slutligen påpekade RRV att endast 5790 av antalet dagsverken utförts av den egentliga målgruppen, dvs. äldre lokalt bunden arbetskraft. RRV definierade då äldre som personer över 45 år. RRV ifrågasatte rimligheten i detta liksom den mycket låga andelen kvinnor i IKS-verksamheten (5 96).

Ett viktigt argument för IKS-verksamheten har tidigare varit att de traditionella beredskapsarbetena var stora och kapitalkrävande, t. ex. vägbyggen, och därför inte anpassade till de speciella förhållandena i glesbygd eller till målgruppen. Under senare år har emellertid de sysselsättningsska- 176

pande åtgärderna inom arbetsmarknadspolitiken förändrats kraftigt (se även avsnitt 8.8). Inte minst viktigt är tillkomsten av medel för otraditionella insatser som medger utrymme för att välja den mest effektiva insatsen för att lösa ett problem. Som chefen för arbetsmarknadsdepartementet redovisat i budgetpropositionen riktar sig de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna främst till de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden. Som exempel nämnde hon då bl. a. långtidsarbetslösa, deltidsarbetslösa, arbetshandikappade och äldre lokalt bunden arbetskraft. Detta är grupper som har svårigheter att få arbete på den öppna arbetsmarknaden även i goda konjunkturlägen, vilket alltså inte minst gäller lokalt bunden äldre arbetskraft i glesbygden.

Enligt min mening finns mot bakgrund av den nya inriktningen av arbetsmarknadspolitiken inte längre något skäl att bibehålla ett särskilt arbetsmarknadspolitiskt instrument inom ramen för glesbygdsstödet. I denna fråga har jag samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

De medel som frigörs inom länsanslaget, genom att IKS-verksamheten slopas, kan i stället användas till att ge fler företag i glesbygd investeringsstöd och därmed skapa bestående arbetstillfällen. I den mån IKS-medel använts till projekt i enskild regi, t.ex. upprustning av verkstadslokaler, bör företagsstödet fortsättningsvis vara den stödform som används.

Stöd till samhällelig service Stödet har sitt ursprung i socialstyrelsens försöksverksamhet med social service i glesbygd från slutet av 1960-talet. Verksamheten inordnades 1979 i glesbygdsstödet.

Stödet kan lämnas till kommuner och landstingskommuner för att täcka kostnaderna för särskilda insatser avseende främst vård cller service för äldre eller handikappade samt aktiviteter för barn och ungdom. Stödet har emellertid i ringa grad använts till verksamhet som avser service och omsorg, I stället har huvuddelen av medlen använts till upprustning av samlingslokaler. Under det senaste budgetåret lämnades 16 milj. kr. som stöd till samhällelig service.

För stöd till investeringar i samlingslokaler finns ett särskilt anslag under bostadsdepartementets huvudtitel. Efterfrågan på medel från detta anslag överstiger regelmässigt efterfrågan. Jag vill emellertid erinra om den ändring i reglerna för stöd till samlingslokaler som genomfördes den 1 juli 1989, och som främjar mindre lokaler, bl. a. på landsbygden. Den regionalpolitiska kommittén har föreslagit att glesbygden bör prioriteras vad gäller medel för stöd till samlingslokaler. Genom den regeländring som jag nyss refererade till, bör de ofta små samlingslokalerna i glesbygd få en viss förbättring av möjligheten att få stöd. Dessutom medverkar kommunerna i många fall till upprustning av samlingslokaler. De s.k. bygdemedlen används också till förbättringar av samlingslokaler i norra Sverige.

Slutligen bör konstateras att länsstyrelserna redan i dag använder medlen för regional projektverksamhet till projekt som rör samordnad serviceförsörjning. Den friare användning av medlen för Regionala utvecklingsinsatser som jag kommer att föreslå (avsnitt 16) gör att det, enligt min 177

12 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

reglera stöd till samhällelig service.

Det särskilda stödet direkt till företag för godstransporter, som kan lämnas inom ramen för stödet till samhällelig service, bör dock inte hanteras inom ramen för projektmedlen. Denna särskilda godstransportfråga kommer att behandlas inom ramen för det uppdrag som regeringen (kommunikationsministern) lämnat i fråga om det framtida transportstödet i sin helhet. I avvaktan på förslag från utredningen bör denna stödform tills vidare föras in under stödet till företag.

10.3¶Sektorsfrågor

Mitt förslag: Länsstyrelsen skall, i första hand i glesbygdsområden, kunna ta upp överläggningar om alternativa lösningar för att samordna offentlig service med annan på orten existerande verksamhet innan statlig service får läggas ned.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén anser att ingen offentlig service får dras in på landsbygden innan alternativa möjligheter till samordning har prövats samt att posten bör utgöra en basresurs i en sådan prövning. Som stöd vid en sådan prövning anser kommittén att länsstyrelsen ska fungera.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser understryker behovet av en helhetssyn och en bättre samordning mellan myndigheter, verk och organisationer på alla nivåer. Kommitténs förslag får stöd av bl. a. Folkrörelserådet — Hela Sverige ska leva samt glesbygdsdelegationen. Länsstyrelsen i Stockholms län finner förslaget vällovligt men betonar att det fordras resurser och befogenheter för länsstyrelsen om det ska få någon verkan.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 8) redovisat min syn på olika samhällssektorers betydelse för den regionala utvecklingen och då även ur glesbygds- och landsbygdsperspektivet. I det följande vill jag betona och stryka under vissa frågor av betydelse i detta sammanhang.

Ett resultat av landsbygdskampanjen är att nya former för att ta till vara landsbygdens resurser har prövats och kontakter mellan olika intressenter har skapats eller stärkts. Försök med samordnade servicelösningar har gjorts, som har medfört bevarad celler förbättrad service till en i vissa fall lägre kostnad än om alla agerat var och en för sig. Resultatet har också blivit att sektorsgränser har luckrats upp. Detta arbete måste fortsätta och intensifieras, där allas ledstjärna måste vara de enskilda människornas behov och inte den egna scktorns.

Inomregional decentralisering är ett sätt att föra ut servicen närmare människorna. Vissa länsstyrelsers försöksverksamhet med inrättande av lokalkontor är ett sätt att praktiskt lösa servicefrågor genom att olika statliga, kommunala och privata verksamheter samlas under ctt tak. En utvärdering av de hittills gjorda satsningarna av detta slag pågår för närvarande inom civildepartementcet. Erfarenheterna härav kan ligga till grund för det fortsatta arbetet med inomregional decentralisering. 178

Lokala kontor kan också medverka till att föra ut och samla den för landsbygden så betydelsefulla företagsrådgivningen. Det finns exempel på sådan samordning där t. ex. skogsvårdsstyrelsen, lantbruksnämnden, hushållningssällskapet och utvecklingsfonden verkar tillsammans,

När det gäller överväganden om indragning av statlig service i glesbygd, anser jag det nödvändigt att förstärka länsstyrelsernas roll i sektorssamordningen. Detta bör göras genom att det i förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete görs ctt tillägg med nämnd innebörd.

Enligt min mening bör det i fortsättningen inte få gå till så, att varje sektorsmyndighet agerar på egen hand, utan att en grundlig prövning först har skett av möjligheten att bibehålla service på landsbygden genom samordning med andra verksamheter på orten. En Jösning kan t. ex. vara lokal — eller i vissa fall personalsambruk.

Länsstyrelsens uppgift bör bli att tillsammans med berörda myndigheter se till att alla tänkbara alternativ verkligen prövas. Samtidigt går det inte att bortse från den inneboende konflikt som föreligger mellan kravet på ökad effektivitet hos sektorsmyndigheterna och kravet på regionalpolitiska hänsyn. Slutligen handlar det om vem som vill eller kan betala de eventucllt ökade kostnader som sektorsmyndigheten bedömer skulle uppkomma. Jag menar dock att den förstärkta länsstyrelserollen, även om en sådan inte heller i fortsättningen helt kan förhindra nedläggningar, bör leda till att alternativa lösningar verkligen prövas. Därvid kommer det ibland säkert också att visa sig att det finns lösningar, som även kan tillgodose kravet från sektorsmyndigheten i ekonomiskt hänseende. Jag har i denna fråga samrått med chefen för civildepartementet.

Jag har tidigare (avsnitt 8.1) förordat den s.k. blandningsmodellen, dvs. att respektive samhällssektor bör ha huvudansvaret för att verksamheten uppfyller de krav som de regionalpolitiska målen ställer. Samtidigt föreslog jag att vissa regionalpolitiska medel, främst i kombination med ordinarie sektorsmedel, ska kunna disponeras för vissa projekt av infrastrukturkaraktär.

Även vad gäller olika samhällsorgans service på landsbygden bör blandningsmodellen gälla. Det kan dock, i samband med överväganden om alternativ till en nedläggning, uppstå vissa initial- eller övergångskostnader där en delfinansiering från länsstyrelsens sida kan erfordras. Länsstyrclsens medel för regional projektverksamhet bör kunna användas i sådana rådrumsfall, liksom de infrastrukturmedel som jag föreslagit skall disponeras av de tre nordligaste länen. Däremot bör inte några kontinuerliga driftbidrag till sektorsmyndigheterna komma i fråga.

En samordnad servicelösning kan ibland också förutsätta investeringar. Sådana har hittills kunnat få stöd av länsstyrelserna genom stödet till samhällelig service inom glesbygdsstödets ram och ibland av projektmedlen. Även i fortsättningen bör projektmedlen kunna användas för detta ändamål.

Även på central nivå bör myndigheter och verk vid planering av sin verksamhet beakta konsekvenserna för landsbygdens människor. Glesbygdsdelegationen menar att myndigheterna i sina verksamhetsplaner bör redovisa särskilda landsbygdsavsnitt. Enligt min mening är detta ett sätt 179

att uppmärksamma landsbygdsfrågornas betydelse i verksamheten. Ett Prop. 1989/90: 76 annat sätt prövades i landsbygdskampanjen, där myndigheter och verk ombads redovisa till glesbygdsdelegationen vad de gjort av landsbygdspolitisk betydelse under kampanjen, och vad som plancrades efter kampanjen. Jag menar att detta arbetssätt gav ett värdefullt material och att myndigheter och verk i fortsättningen, på begäran från den nya glesbygdsmyndighet som jag senare kommer att föreslå skall inrättas (avsnitt 10.5), årligen bör göra en sådan avrapportering. Materialet bör kunna tjäna som underlag för överläggningar mellan glesbygdsmyndigheten och de olika sektorsmyndigheterna i landsbydsfrågor. Glesbygdsmyndigheten bör årligen till regeringen redovisa resultaten av detta arbete. Även i denna fråga har jag samrått med chefen för civildepartementet.

Jordbruk Jordbruket har stor betydelse som bas för sysselsättningen i glesbygd. Som jag tidigare (avsnitt 10.2) nämnt har en parlamentarisk arbetsgrupp bl. a. föreslagit att 100 milj. kr. tillförs anslaget för regionala utvecklingsinsatser för förstärkta glesbygdsinsatser. Arbetsgruppens förslag kommer att behandlas i den livsmedeilspolitiska proposition som kommer att presenteras senare i vår. Jag vill redan nu betona att jag anser att de insatser på jordbruksområdet som görs av regionalpolitiska skäl bör sätta sysselsättningen i centrum och vara offensiva och utvecklingsinriktade med tonvikt på kombinationsföretagande eller alternativ sysselsättning. Detta synsätt överensstämmer med arbetsgruppens förslag.

Lantbruksverket har under senare år intensifierat sitt arbete med landsbygdsfrågorna och antagit ett program för landsbygdsutveckling. Via åtgärdsprogrammet för jordbruket i norra Sverige görs satsningar på kombinationsföretagande av stort värde för jordbruket i dessa områden. Den livsmedelspolitiska arbetsgruppen menar emellertid att glesbygdsstödet är ett effektivare medel, inte minst för kombinationsföretagare. och föreslår därför ingen förlängning av det särskilda åtgärdsprogrammet utan i stället nämnda förstärkning av glesbygdsstödet.

En förändrad jordbrukspolitik kan också få konsekvenser för kulturlandskapet. Den livsmedelspolitiska arbetsgruppen har därför föreslagit att anslaget för naturvårdsinsatser i odlingslandskapet ska tiodubblas under en femårsperiod.

Sedan 1987 bedrivs vid lantbruksuniversitetet ett projekt som syftar till att stimulera utvecklingen av landsbygdens näringsliv. Det bedrivs av Arbetsgruppen lantbruk och samhälle, ALA-gruppen. Intressenter och finansiärer är för närvarande bl.a. lantbruksuniversitetet. arbetsmarknadsdepartementet, Lantbrukarnas riksförbund och statens industriverk.

En viktig uppgift för ALA-gruppen är att sprida kunskap om aktuell forskning som kan omsättas i konkreta satsningar på landsbygden. I detta syfte har en regional kontaktorganisation byggts upp. Vidare har gruppen initierat forsknings- och utvecklingsprojekt inom t. ex. alternativ odling, bioteknik och energi. Enligt min mening har ALA-gruppen via sin nätverksuppbyggnad och projektverksamhet över sektors- och organisations- 180

gränser verksamt bidragit till att stimulera utvecklingen av landsbygden, där sysselsättningsaspekten satts i centrum. Jag kommer senare (avsnitt 10.5) att behandla frågan om hur ALA-gruppens verksamhet bör samordnas med en ny glesbygdsmyndighet på central nivå.

Turism Jag har tidigare (avsnitt 8.2) behandlat turistnäringens regionalpolitiska betydelse. Enligt min mening bör det finnas betydande möjligheter att utveckla den småskaliga bygdeturismen som ett komplement till den storskaliga anläggningsturismen. På många håll i glesbygden pågår också sådana satsningar, vilket resulterat i att många små företag startats. Kopplingarna till den lokala kulturen, hantverk och hemslöjd är naturlig. Det finns också exempel där bygdeturismen medverkat till att lokal livsmedelsproduktion kunnat utvecklas genom s.k. gårdsförsäljning.

Det bör finnas en utvecklingspotential på detta område. Sveriges turistråd bör kunna ha en aktiv roll i detta sammanhang. Även folkrörelserna bör via sin organisation kunna medverka. Studieförbund och folkhögskolor bör kunna erbjuda utbildning för dem som planerar att satsa på småskalig turism.

Regionalpolitiska kommittén har föreslagit att Sveriges turistråd ska få i uppdrag att, i samverkan med berörda organisationer, kartlägga turismens utvecklingsmöjligheter i de prioriterade landsdelarna, och därvid särskilt beakta de förutsättningar som finns för en vidareutveckling av den småskaliga upplevelseturismen. Turistrådet menar i sitt remissyttrande, att ett sådant uppdrag inte kan fylla någon funktion, eftersom rådet redan i dag har ett sådant ansvar och bedriver flera utvecklingsprojekt som kan betecknas som småskalig upplevelseturism. Rådet menar också att den bästa kompetensen när det gäller att ta tillvara olika regioners utvecklingsmöjligheter på turistområdet finns lokalt och regionalt. Jag delar turistrådets uppfattning om att något särskilt uppdrag inte är nödvändigt och vill särskilt ta fasta på rådets uppfattning att ett sådant skulle strida mot den arbetsfördelning som utvecklats mellan turistrådet och de regionala turistorganisationerna.

Utbildning Inom utbildningsväsendet behövs en decentraliserad struktur för att tillgodose landsbygdens speciella förutsättningar. Målsättningen måste vara att förlägga utbildningen på olika nivåer så nära eleverna som möjligt. På landsbygden ställer detta krav på flexibilitet och anpassning till lokala förhållanden. Vissa gymnasieutbildningar kan t.ex. möjliggöras genom samarbete mellan skola och lokala företag. Andra lösningar kan vara lokala tillvalsämnen, samverkan mellan vuxenutbildningen och ungdomsskolan etc. Enligt min mening är det viktigt att det vid kommande förändringar inom utbildningsväsendet noga beaktas att flexibla lösningar möjliggörs som tillgodoser landsbygdens behov. Det är också viktigt att regler- 181

mellan olika utbildningsformer och underlättar för huvudmännen att hitta lokala lösningar som ibland kan behöva vara okonventionella.

Jag delar den regionalpolitiska kommitténs uppfattning att vuxenutbildning och vidareutveckling av distansutbildningen är av strategisk betydelse för landsbygdens små företag med begränsade möjligheter till internutbildning. Det gäller inte minst grundläggande företagarutbildning.

Folkhögskolorna och studieförbunden är betydelsefulla som kunskapsspridare på landsbygden. Studiecirkelverksamheten under landsbygdskampanjen har förstärkt bygdegemenskapen men även medverkat till utveckling av idéer, som resulterat i konkreta förbättringar för bygdens invånare eller till att nya företag startats. Även i fortsättningen bör studieförbunden kunna spela en viktig roll i det lokala utvecklingsarbetet. Glesbygdsdelegationen anser att förbunden bör få särskilt stöd härför. Jag vill då hänvisa till att en översyn av statsbidragen till studieförbunden för närvarande pågår.

Genom den stora frihet som folkhögskolan har att utforma olika utbildningar har skolformen stora möjligheter att anpassa utbildningen till lokala och individuella förhållanden. Folkhögskolekommittén arbetar för närvarande med frågor kring den framtida folkhögskolans arbetsfält och inriktning.

Social service En avsevärd förbättring av barnomsorgen på landsbygden har skett under 1980-talet. Den vanligaste omsorgsformen är dagbarnvårdare, men även nya former av t. ex. föräldrakooperativ har startats. En förutsättning för att barnfamiljer ska vilja bosätta sig på landsbygden är att det finns en bra barnomsorg. En fortsatt utbyggnad är därför nödvändig. Därvid måste liksom på utbildningssidan finnas en stor öppenhet för flexibla och lokalt anpassade lösningar. Försöksverksamhet med olika former och modeller bör uppmuntras.

Vad gäller äldreomsorgen är en välutbyggd hemtjänst cn viktig förutsättning för att de äldre ska kunna bo kvar i hemmiljön. När detta inte längre är praktiskt möjligt bör servicebostäder finnas att tillgå. Det är också viktigt att den öppna sjukvården ges god kvalitet och hög tillgänglighet.

Boendeservicedelegationen bedriver ett utvecklingsarbete som resulterat i olika försöksprojekt på landsbygden. Erfarenheterna från dessa är, att det genom satsningar på samordnade servicelösningar och mobilisering av lokala resurser är möjligt att skapa bättre förutsättningar för kvarboende för äldre, samtidigt som viktig samhällsservice kan säkerställas för bygdens övriga invånare.

Kommunikationer Trafikfrågorna har en central roll i regional- och glesbygdspolitiken. Detta framgick också av förslagen från landsbygdskampanjen där kommunikationsfrågorna, och då inte minst grusvägarnas dåliga standard, lyftes fram 182

som ett viktigt insatsområde med stor betydelse för utvecklingen av lands- Prop. 1989/90: 76 bygden. Även vikten av en fungerande kollektivtrafik och telekommunikationer betonades. Jag delar regionalpolitiska kommitténs uppfattning, att tillgången till billiga och rationella transportlösningar m. m. är en grundförutsättning för landsbygdsföretagens möjligheter att utveckla produktion i små samverkande enheter.

Boende Landsbygdskampanjen uppmärksammade bl.a bristen på bostäder på landsbygden. Även boendeservicedelegationen har uppmärksammat denna brist, som särskilt berör unga som vill flytta hemifrån men ändå stanna på orten, samt äldre och handikappade som inte längre klarar av att bo i sina ofta tungarbetade egnahem och jordbruksfastigheter.

En särskild arbetsgrupp för boende- och servicefrågor på landsbygden har bildats med representanter för bostadsdepartementet, plan- och bostadsverket, stadsmiljörådet, boendeservicedelegationen, glesbygdsdelegationen, socialdepartementet och socialstyrelsen. Syftet med gruppens arbete är att öka möjligheterna till boende på landsbygden. Olika lösningar kommer att studeras inom bl. a. hyres- och bostadsrättsboendet samt vad gäller lokaler för service, kultur och samvaro. Exempel kommer att redovisas på hur det traditionellt storskaliga och tätortscentrerade sektorstänkandet kan ersättas med planerings- och arbetsmodeller som utgår från den lokala nivån, är sektorsövergripande och samordnar såväl offentliga, kommersiella som informella resurser. Detta arbete bör enligt min mening skapa goda förutsättningar för att lösa de speciella problem som: hänger samman med landsbygdens boende- och servicefrågor. Det får sedan ankomma på regeringen att överväga eventuella förändringar i regler m. m., för att underlätta boende på landsbygden.

Den regionalpolitiska kommittén anser att bostadslånesystemet bör ses över för att underlätta anpassning av ny bebyggelse till regionens bebyggelsetraditioner. Jag förutsätter att den nämnda gruppen behandlar även denna fråga. Det gäller även kommitténs förslag om FoU-insatser som syftar till att tillvarata bebyggelsens identitetsskapande egenskaper.

Jag vill i detta sammanhang erinra om de nya bestämmelserna för beräkning av låneunderlag och pantvärde för bostadslån som trädde i kraft den 1oktober 1989, där tillägg kan göras för särskilt kostnadskrävande utformning av hus eller den yttre miljön. Det kan t. ex. gälla om huset ges en särskild utformning med hänsyn till bebyggelsemiljön i ett område med samlad äldre bebyggelse.

I den kommunala översiktsplaneringen och i de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen bör bostadsförsörjningen på landsbygden ägnas ökad uppmärksamhet. Därvid bör även anpassning till den lokala byggnadstraditionen samt natur- och kulturmiljön beaktas.

Kultur Prop. 1989/90: 76

Inom ramen för landsbygdskampanjen betonades bl. a. bygdens kvaliteter, och då även frågan om kulturens betydelse för utvecklingen på landsbygden. Kulturen bidrar till en lokal identitet och sammanhållning. Det gäller således inte att försöka kopiera stadens kulturutbud, utan att ta tillvara den lokala livskvaliteten. Detta kan skapa bättre förutsättningar att få ungdomarna att rota sig i bygden och stanna kvar efter utbildningen. Kulturutbudet kan även göra en bygd mera attraktiv när det gäller rekrytering av kvalificerad arbetskraft från andra delar av landet. Det är också viktigt med kultursatsningar som skapar en attraktiv miljö för kvinnorna och ger dem möjlighet till meningsfulla fritidsaktiviteter. Det är vidare viktigt att profilera och marknadsföra bygdens särprägel. På så sätt förbättras förutsättningarna för att utveckla s.k. bygdeturism.

Inom ramen för medlen för regional projektverksamhet bör länsstyrelserna uppmärksamma och kunna stödja kultursatsningar av betydelse för den regionala utvecklingen.

Samlingslokalerna fyller en viktig funktion i glesbygden för studieverksamhet och kulturella aktiviteter. Jag har tidigare (avsnitt 10.2) behandlat möjligheten att få stöd till byggande eller upprustning av sådana lokaler.

10.4¶Övriga glesbygds- och landsbygdsfrågor

Jag har i det föregående avsnittet redovisat olika samhällssektorer av stor betydelse för glesbygdens och landsbygdens utveckling. I de följande tar jag upp ytterligare ett antal frågor som är viktiga i sammanhanget. Även dessa frågor har jag tidigare (avsnitt 8) belyst i ett vidare regionalpolitiskt sammanhang. I detta avsnitt framhäver jag därför den glesbygds- och landsbygdspolitiska aspekten.

Kvinnornas situation Människorna på landsbygden har startat en process som växer 1 styrka. Det är särskilt glädjande att det ofta är kvinnorna som gått i täten, exempelvis genom att bilda nätverk och starta småföretag. Det är också viktigt att kvinnorna är med och formar en miljö och kulturaktiviteter som de upplever som attraktiva.

Jag har tidigare (avsnitt 7.5) redovisat åtgärder för att främja kvinnors företagande. Jag avvisade där regionalpolitiska kommitténs förslag om att inrätta särskilda kvinnliga kompetenscentra och menade att i första hand de regionala utvecklingsfonderna bör utveckla sitt arbete med att främja kvinnors företagande. Det är ju dessutom så, att för människorna i landets glesbygd är det ofta långt till residensstaden eller annan större ort, varför varken det föreslagna kompetenscentret eller utvecklingsfonden är lätt nåbara. Vad som behövs för dessa kvinnor är därför stöd i form av rådgivning m.m. på närmare håll. Om detta sedan sker genom utvecklingsfonden, andra organ, i särskilda projekt eller via lokalrådgivare etc. är mindre viktigt. Huvudsaken är att en anpassning av verksamheten sker till 184

bör kunna lämnas av medlen för regional projektverksamhet som länsstyrelserna disponerar. Jag har tidigare (avsnitt 7.5) också redovisat att jag avser föreslå regeringen att särskilda resurser ges till de regionala utvecklingsfonderna i stödområdeslänen för att ge kvinnor, som driver eller vill starta företag, råd och hjälp.

Det har ibland riktats kritik mot att en alltför liten andel av glesbygdsstödet går till kvinnliga företagare. Förklaringen härtill sägs bl.a. vara att dessa ofta finns inom servicesektorn, inom vilken investeringarna i maskiner ofta är små, celler att de inte anses stödberättigade. Vad gäller den senare frågan måste ctt missförstånd råda, eftersom glesbygdsstödet inte är riktat till någon speciell näringsgren.

Enligt min mening bör mitt tidigare förslag (avsnitt 10.2) om att öppna möjlighet att lämna glesbygdsstöd även till s.k. mjuka investeringar betydligt förbättra stödmöjligheterna för kvinnliga företagare.

Teknikspridning Utveckling av småskalig, flexibel och landsbygdsanpassad teknik pågår på skilda områden, t. ex. inom skogsbruket. Vidareförädling av landsbygdens råvaror kan också ske i småskalig form. Tele- och datatekniken ger också nya möjligheter att bedriva olika verksamheter i glesbygden.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU), ALA-gruppen vid lantbruksuniversitetet och Centrum för glesbygdsteknik i Norrbottens län bedriver tillsammans utvecklingsarbete avseende småskalig livsmedelsförädling. Den livsmedelspolitiska arbetsgruppen har föreslagit att särskilda resurser bör avsättas för den småskaliga livsmedelsförädlingen. Denna fråga kommer att behandlas i den livsmedelspolitiska propositionen senare i vår.

Den regionalpolitiska kommittén har föreslagit att 10 milj. kr. av STU:s anslag avsätts för tillämpad FoU vid landsbygdsföretag. Enligt min mening bör STU fortsätta att särskilt uppmärksamma behovet av att utveckla teknik anpassad till produktion i små enheter. Intressant i sammanhanget är bl.a det nämnda arbetet som STU tillsammans med bl.a. lantbruksuniversitetet bedriver i Norrbottens län. Det bör övervägas om inte denna verksamhet bör utvidgas till övriga deiar av inlandet. Medel för verksamheten bör kunna anvisas från det särskilda anslaget för regionalpolitiska infrastrukturåtgärder som jag tidigare föreslagit (avsnitt 9).

SIND och STU har avrapporterat det pågående tcknikspridningsprogrammet för norra Sveriges inland. Det syftar till att höja inlandsföretagens kompetens inom den moderna tekniken. Jag har tidigare (avsnitt 8.3) föreslagit att regionalpolitiska medel bör avsättas för att på försök stödja en verksamhet med teknikkonsulter i stödområdena. Givetvis bör i dessas uppdrag ingå att även beakta behovet att utveckla den småskaliga tekniken.

Enligt min mening är det betydelsefullt att stimulera de nyskapande krafterna på landsbygden. I olika delar av landet har bildats lokala uppfinnarföreningar och i flera kommuner i Västerbottens län har bildats särskil- 185

da rådgivargrupper för innovatörer. Jag anser att det är viktigt att ta till vara sådana kreativa krafter och menar att länsstyrelserna bör uppmuntra och ckonomiskt kunna stödja rådgivning till uppfinnare.

Den moderna tekniken har skapat förutsättningar för att på landsbygden utföra arbete på distans åt företag i tätorter. En sådan utveckling är också på gång, men bör kunna få betydligt större omfattning än hittills. Jag vill i detta sammanhang erinra om de möjligheter som finns att inom glesbygdsstödet, som stöd till företag i glesbygd, lämna bidrag till merkostnader för driften som föranleds av hemarbetet.

Ett stort antal telestugor har tillkommit, inte minst under landsbygdskampanjen, med stöd från bl.a statens industriverk, televerket, arbetsmarknadsdepartementet och glesbygdsdelegationen. Vid dessa bedrivs bl.a. utbildning och rådgivning samt finns tillgång till modern utrustning på data- och telekommunikationsområdet. En fortsättning av sådan verksamhet anser jag vara av stort värde för vissa glesbygdsområden.

Skärgården Skärgårdsinsatserna ingår som en del i glesbygdspolitiken. Många problem och utvecklingsfrågor är gemensamma med den glesbygd som finns på fastlandet. Skärgårdens speciella problem rör främst transportfrågorna. Speciellt för skärgården är också att den till stora delar ligger relativt nära storstäderna. Det senare har inneburit sommarturism och attraktivitet vad gäller fritidsboende, men även en i huvudsak positiv befolkningsutveckling.

Liksom hittills bör länsstyrelserna kunna stödja det lokala utvecklingsarbetet i skärgårdsområdena med hjälp av glesbygdsstöd och projektmedel.

Den kommunala rollen Kommunernas viktigaste roll i glesbygds- och landsbygdspolitiken bör vara som pådrivande och samordnande kraft i den lokala resursmobiliscringen. Detta innebär att de bör ägna stor uppmärksamhet åt allmänt näringslivsfrämjande insatser, som kan bidra till att stimulera en gynnsam utveckling i glesbygden för såväl producerande företag som andra verksamheter.

Kommunerna har alltså en viktig roll för att underlätta människornas möjligheter att bo och verka på landsbygden. En del kommuner har anställt särskilda landsbygdsutvecklare för att bedriva denna verksamhet. Det kanske allra viktigaste området för det kommunala agerandet är dock att medverka till att utveckla den lokala infrastrukturen. Det gäller t. ex. skolan, barnomsorgen, bostadsförsörjningen osv.

Många landsbygdsområden ligger i utkanten av resp. kommun och ansluter till liknande områden i annan kommun. Det är då viktigt att de administrativa gränserna inte upplevs som eller utgör hinder i det lokala utvecklingsarbetet. I stället måste i sådana områden ske en samverkan mellan olika myndigheter över såväl kommun- som länsgränser.

Glesbygdsdelegationen menar i sitt landsbygdsprogram, att en försöks- 186

verksamhet bör startas, inom vilken kommunerna inom en särskild gles- Prop. 1989/90: 76 bygdsram bör få disponera olika statliga sektorsorgans medel med kommunal beslutanderätt.

Jag vill här peka på den försöksverksamhet som sedan 1985 bedrivs med s.k. frikommuner. Försöket har nyligen förlängts och kommer att slutredovisas under 1991. I samband med detta vill jag också hänvisa till vad jag tidigare (avsnitt 6.3) anfört om möjligheten för länsstyrelserna att överföra medel till kommunerna för allmänt näringslivsfrämjande åtgärder. I övrigt bör kommunerna intensifiera sina insatser på att, som jag tidigare nämnt, allmänt förstärka den lokala infrastrukturen. För övrigt avser regeringen (finansministern) att tillsätta en utredning som skall se över skatteutjämningssystemet och statsbidrag till kommunal verksamhet.

10.5¶Glesbygdsdelegationen

Mitt förslag: Glesbygdsdelegationen skall ombildas till myndighet med utökad och delvis ny verksamhet samt lokaliseras till Östersund.

Utredningsförslag: En särskild utredningsman har i rapporten om insatser i Östersund och Norrlands inland bl.a. föreslagit att ett centrum för landsbygdsutveckling bör inrättas i Östersund (bilaga 5). Förslaget innebär bl.a. att glesbygdsdelegationens resurser och verksamhet skulle ingå i den nya myndigheten. Volymmässigt föreslås myndigheten när den är fullt utbyggd omfatta 15 tjänster och disponera 1 storleksordningen 10 milj. kr. för projektverksamhet. Detaljutformningen av organisationen m. m. föreslås bli gjord av en särskild utredningsman.

En särskild utredare har därefter på regeringens uppdrag utarbetat förslag till organisation m. m. för bildande av ett centralt organ för glesbygdsfrågor (bilaga 8). Utredningsarbotet har bedrivits i samråd med glesbygdsdelegationen och övriga myndigheter som berörts av förslaget.

Förslaget innebär i korthet att en glesbygdsmyndighet bildas med en budget på 15 milj. kr., varav 10 milj. kr. föreslås få användas för utvecklingsprojekt m.m. Bland huvuduppgifterna för den nya myndigheten nämns att vara ett nationellt kunskapscentrum med god överblick över glesbygdsproblemen och över det arbete som bedrivs för att komma till rätta med dem. Myndigheten ska också förmedla information i dessa frågor till myndigheter, organisationer och allmänhet. Den ska också fortlöpande värdera resultaten av de samhällsinsatser som görs, som underlag för beslut om glesbygdspolitikens fortsatta inriktning. Till huvuduppgifterna ska vidare höra att i samverkan med andra myndigheter stödja det utvecklingsarbete som bedrivs på lokal och regional nivå. På central nivå ska myndigheten verka för samordning av statliga insatser och anpassning av scktorspolitiken til! glesbygdspolitikens mål. Dess uppgift ska också vara att bevaka konsckvenserna för glesbygdens utveckling av statliga åtgärder av generell natur samt att ta initiativ av skilda slag för att 187

förbättra villkoren för boende, sysselsättning och serviceförsörjning i gles- Prop. 1989/90: 76 bygden.

Remissinstanserna: Rapporten ”Östersund och Norrlands inland” har remissbehandlats. Förslaget om ett centrum för landsbygdsutveckling i Östersund har i allmänhet fått ett positivt mottagande, även om invändningar rests på en del punkter. Några remissinstanser uttrycker t.ex. farhågor för att glesbygdsdelegationens hittillsvarande roll som pådrivare på departementsnivå skall gå förlorad. Glesbygdsdelegationen menar att en bas bör finnas kvar i Stockholm.

Skälen för mitt förslag: Glesbygdsdelegationen tillsattes år 1977 och fick i allmänt hållna direktiv till uppgift att bl.a. behandla för glesbygden specifika syssclsättnings- och serviceproblem, med tyngdpunkten på de s.k. skogslänens inre delar samt skärgårdsområdena. Verksamheten var i början av mindre omfattning. I första hand bedrevs utredningsverksamhet t.ex. i samband med utformningen av det samlade glesbygdsstödet som infördes år 1979. Så småningom blev projektverksamheten, där olika pilotprojekt initierades, allt viktigare. Delegationens ekonomiska resurser ökades också successivt och har under de senaste åren uppgått till ca 5 milj. kr. Finansieringen har skett via kommittéanslaget på ansvarigt departement. Under den av Europarådet initierade landsbygdskampanjen fick delegationen betydande särskilda tillskott för genomförandet av kampanjen.

Enligt min mening har glesbygdsdelegationen genom åren utfört ett värdefullt arbete som på många områden fört glesbygdspolitiken framåt.

Båda de genomförda utredningarna har visat att det, inte minst under senare år, blivit allt fler myndigheter och organ som arbetar med och avsätter resurser för glesbygds- och landsbygdsutveckling. Denna utveckling finner jag värdefull. Samtidigt uppkommer det risk för visst dubbelarbete, där de olika aktörerna inte alltid vet vilka projekt eller verksamheter som redan prövats på annat håll. Enligt min mening bör effektivitetsvinster för arbetet med offensiva glesbygdsinsatser kunna uppnås genom ett

utbyggt samarbete. Jag menar också att den inriktning av glesbygds- och

landsbygdsinsatserna som jag föreslagit ställer ökade krav på ett centralt samordningsorgan. Detta blir inte minst viktigt när det gäller att bevaka sektorsfrågorna.

Jag delar i huvudsak organisationsutredarens bedömning vad gäller inriktningen av verksamheten.

Som jag tidigare nämnt (avsnitt 10.3) har lantbruksstyrelsen under senare år intensifierat sitt arbete med landsbygdsfrågor. Enligt min mening är det väsentligt med ett utvecklat samarbete mellan den nya glesbygdsmyndigheten och lantbruksstyrelsen. Styrelsens framtida verksamhet på detta område hänger samman med de förändringar som kan följa av bl.a. den proposition om en ny livsmedelspolitik, som regeringen kommer att förelägga riksdagen senare 1 vår.

Den nya glesbygdsmyndighetens verksamhetsinriktning bör i huvudsak vara densamma som den hittillsvarande glesbygdsdelegationens. Därutöver bör den ges vissa nya arbetsuppgifter. Myndigheten bör arbeta med utvecklingsfrågor för att förbättra glesbygds- och landsbygdsbefolkningens 188

levnadsförhållanden i olika delar av landet, men med tyngdpunkten i Prop. 1989/90: 76 skogslänens inre delar samt i skärgårdsområdena.

Information och rådgivning i glesbygdsfrågor, liksom utredningsverksamhet bör ingå i arbetsuppgifterna. Rådgivnings- och utbildningsverksamhet bör bl. a. avse länsstyrelsernas glesbygdsstödshandläggare. Konsumentverket har vad gäller stödet till kommersiell service genomfört ett förtjänstfullt arbete med träffar för erfarenhetsutbyte och praxisdiskussioner. Den nya myndigheten bör fortsättningsvis svara för att sådan verksamhet kommer till stånd vad gäller stöd till företag i glesbygder och andra glesbygdsinsatser.

Myndigheten bör bedriva projekt av pilotkaraktär med betydelse för glesbygdens utveckling. Projektverksamheten bör liksom hittills av naturliga skäl ske i samverkan med andra myndigheter och organ. Vid valet av projekt bör riksintresse- och pilotkaraktären betonas. För andra, i och för sig intressanta projekt, finns resurser och ansvar på den regionala nivån.

I avsaknad av en särskild myndighet på glesbygdsområdet har ansvarigt departement handlagt ärenden som rör länsstyrelsernas infrianden av kreditgarantier till företag i glesbygd. Jag avser att senare föreslå regeringen att den nya myndigheten övertar denna arbetsuppgift.

När det gäller uppföljning och utvärdering av glesbygdsstödet och andra glesbygdspolitiska insatser har bl. a. riksrevisionsverket och statskontoret, på regeringens uppdrag, genomfört sådana utredningsinsatser. Riksdagens revisorer har,som jag tidigare nämnt, påpekat behovet av riktlinjer för : effektivare uppföljning och utvärdering av glesbygdsstödet. Givetvis har länsstyrelserna huvudansvar för en bättre uppföljning av glesbygdsinsatserna, men den nya myndigheten bör kunna medverka i utarbetandet av lämpliga rutiner.

Den nya myndigheten bör lokaliseras till Östersund. En sådan lokalisering innebär att myndigheten kommer närmare de vardagliga glesbygdsfrågorna, samtidigt som kommunikationsmöjligheterna till andra delar av landet förblir goda. En lokalisering till Östersund innebär dessutom utflyttning av statlig verksamhet från Stockholm och ett sysselsättningstillskott till Jämtland. De flesta remissinstanser som kommenterat ortsvalet har ställt sig positiva till Östersund. Några har uttryckt farhågor för att en lokalisering till Östersund riskerar medföra att kontakterna med regeringen försvåras, vilket menligt skulle inverka på möjligheten att agera pådrivande i olika frågor. Jag menar att dessa farhågor är överdrivna. Tvärtom kan den föreslagna frikopplingen ge större frihet att agera.

Jag vill också ta fasta på den roll som Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, enligt organisationsutredaren, bör kunna spela framöver när det gäller att skapa opinion för glesbygdsfrågorna. Rådet kommer enligt sin egen verksamhetsplan bl. a. att ha kontakt och samarbete med olika samhällsorgan i syfte att öka förståelsen för betydelsen av lokal mobilisering samt landsbygdens utveckling. Det avser också att göra uttalanden och uppvaktningar hos myndigheter i syfte att bevaka dessa frågor. Någon risk för att inte landsbygdsfrågorna även i fortsättningen kommer att uppmärksammas föreligger enligt min mening därför inte.

Jag har tidigare (avsnitt 10.3) redovisat den s.k. ALA-gruppens verk- 189

sprida kunskap om aktuell forskning, som kan omsättas i konkreta landsbygdssatsningar, har klara kopplingar till den nya glesbygdsmyndighetens verksamhet. Jag förutsätter därför att ett samarbete dem emellan kommer att utvecklas. Det ankommer på den nya glesbygdsmyndigheten och lantbruksuniversitetet att komma överens om formerna för samarbetet. Myndigheten själv bör få avgöra, om den även ska medverka i finansieringen av ALA-gruppens verksamhet.

Det bör bli en uppgift för regeringen att senare utforma de närmare instruktionerna för myndighetens uppbyggnad och verksamhet. Uppbyggnaden av myndighetens kansli bör enligt min mening ske successivt. Myndigheten bör själv få stor frihet att avgöra hur stor del av tilldelade medel

som den finner bör avsättas i fasta resurser och hur mycket som den vill

använda för köp av tillfälliga tjänster eller till projektverksamhet. För utvecklingsprojekt m. m. beräknar jag att den nya myndigheten bör disponera ca 10 milj. kr., vilket innebär en tredubbling jämfört med vad glesbygdsdelegationen disponerar för innevarande budgetår. Några remissinstanser har förordat betydligt större belopp. Jag vill emellertid erinra om att huvudansvaret för genomförandet av glesbygds- och landsbygdsinsatser ligger på länsstyrelserna. Enligt min mening är det därför i första hand medlen för regionala utvecklingsinsatser som behöver förstärkas, vilket jag också senare kommer att föreslå (avsnitt 16).

Organisationsutredaren har föreslagit att den nya myndigheten ska benämnas Statens råd för glesbygdsfrågor. Enligt min mening är detta ett bra förslag, men jag tror samtidigt att viss risk kan uppstå för att ett sådant namn kan komma att sammanblandas med Folkrörelserådet. Eftersom glesbygdsdelegationen som begrepp sedan länge är välkänt, och den nya myndigheten i stora stycken kommer att fortsätta den verksamhet som delegationen tidigare bedrivit, föreslår jag att den nya myndigheten kallas för glesbygdsdelegationen.

Jag återkommer (avsnitt 16) till frågan om resurser till den nya glesbygdsmyndigheten.

11¶Regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner som genomgår strukturförändringar

Min bedömning: Näringslivets successiva strukturomvandling bör underlättas. Människor och regioner som berörs bör inte ensamma behöva ta eventuella negativa konsekvenser av sådana förändringar. Vid mycket omfattande förändringar bör nyetablering och expansion inom näringslivet kunna underlättas med regionalpolitiska och andra samhällsinsatser.

Kommittén: Kommittén framhåller att strukturomvandling är uttryck

för det ekonomiska livets dynamik. Ekonomisk tillväxt — nationellt och 190

regionalt — förutsätter denna dynamik. Dynamiken i det ekonomiska livet bär inom sig fröet till förändringar av lokaliserings- och bosättningsmönster. Men befintliga strukturer påverkar också förutsättningarna för att näringslivet på en ort, i en region eller ett land skall bli dynamiskt. Kommittén talar i sammanhanget om ekonomiskt fungerande regioner där näringslivet förmår vara internationellt konkurrenskraftigt. För att detta ska vara möjligt krävs förbättringar av rambetingelserna. De risker för strukturförändringar som finns i bl.a. Blekinge och Bergslagen, där näringslivet domineras av stora basindustrier, framhålls vidare av kommittén.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i relativt liten utsträckning tagit upp frågan om hur strukturförändringar bör hanteras. De som berör problematiken framhåller i regel behovet av differentierade arbetsmarknader och vikten av att skapa utvecklingsförutsättningar genom en väl utbyggd infrastruktur.

Skälen för min bedömning: Ett av regionalpolitikens mål är att främja Sveriges ekonomiska tillväxt. För att uppnå detta mål måste näringslivets konkurrenskraft upprätthållas. Successiva strukturförändringar bör därför underlättas så att olönsamma verksamheter kan crsättas eller förnyas. Härigenom kan resurser föras över till sektorer med bättre utvecklingsmöjligheter.

Strukturomvandlingsproblemen bemöttes under flera år i slutet av 1970talet och början av 1980-talet med omfattande finansiellt stöd till krisdrabbade företag och branscher — främst varvs-, stål-, massa-, pappers- och tekoindustrin.

Sedan början av 1980-talet har däremot regeringens inställning till stöd till krisföretag varit ytterst restriktiv. Jag föreslår inte heller någon ändring i detta avseende. Denna inställning har inte inneburit och får inte innebära att negativa sysselsättnings- och regionala effekter av driftsinskränkningar accepteras på ett passivt sätt. Tvärtom har betydande insatser under senare år gjorts för att bl. a. etablera nya företag, få till stånd nya arbetstillfällen och skapa en gynnsam utvecklingsmiljö i regioner som berörts av omfattande strukturförändringar.

Enligt min mening bör den grundläggande principen vara att de människor och regioner som berörs av omfattande strukturförändringar inte ensamma skall behöva bära de negativa konsckvenserna. Ett väl utbyggt socialt skyddsnät, arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder etc. är medel som kan behövas i dessa fall.

Under 1980-talet har regeringen vidtagit ett stort antal åtgärder i olika orter och regioner för att underlätta en nödvändig strukturförändring. De mest omfattande insatserna har vidtagits i Norrbottens län. Särskilda åtgärder har därutöver gjorts i exempelvis norra Sveriges inland, Västernorrlands län och Bergslagen. I landets södra och västra delar har insatser gjorts för att underlätta kraftiga omstruktureringar av varvsindustrin. Berörda regioner har varit bl.a. Malmö, Uddevalla och nu senast Karlskrona och Blekinge.

Gemensamt för alla dessa åtgärder har varit att de anpassats efter de problem och förutsättningar som förelegat i varje enskilt fall.

Problemen har i första hand hanterats inom befintliga generella statliga program, i de flesta fall en kombination av arbetsmarknads- och regional- 191

medlen får störst effekt genom ett tidigt förmedlingsarbete, arbetsmarknadsutbildning, rörlighetsfrämjande insatser och olika former av sysselsättningsskapande åtgärder. Erfarenheten visar också på betydelsen av att genom utbildningsinsatser i nya företag medverka till inskolning av friställda. Det är härvid av stort värde att det finns möjligheter att utnyttja vissa medel flexibelt så att de kan anpassas till individuella och lokala behov.

Det regionalpolitiska stödet har haft stor betydelse för att snabbt underlätta nyetableringar och expansion av befintliga företag. Erfarenheterna visar att den bästa effekten uppnås genom en koncentration av insatserna till en begränsad geografisk region och genom att under en relativt kort tid kunna ge ett förhållandevis generöst stöd.

Bildandet av olika slag av regionala investmentbolag har med eller utan statligt kapitaltillskott också varit viktiga insatser för att långsiktigt främja näringslivsutvecklingen. Statens strävan har varit att näringslivet skall svara för den dominerande delen av kapitalinsatsen.

I krishanteringen har länsstyrelserna, arbetsmarknadsmyndigheterna och de regionala utvecklingsfonderna i första hand agerat på regional nivå medan statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling och berörda departement haft en aktiv roll på central nivå. Lokala initiativ av bl.a. berörda kommuner och länsstyrelser har stor betydelse eftersom den bästa kunskapen om problemen — och tänkbara lösningar — oftast finns på lokal och regional nivå. Vid utformningen och genomförandet av krisinsatser bör därför lokala och regionala intressenter — både offentliga och privata — i största möjliga utsträckning ha ett huvudansvar.

Etablering av nya verksamheter är oftast det mest verkningsfulla sättet att lösa en stor sysselsättningskris. Industridepartementet har återkommande kontakter och överläggningar med de större företagen om investeringsplaner och lokaliseringar. Den information som framkommer på detta sätt kan underlätta strävandena att vid strukturkriser åstadkomma lokalisering av ny verksamhet till berörda orter och regioner samt att få företag att aktivt medverka till en för berörda människor och regioner så gynnsam strukturförändring som möjligt.

Följande har karaktäriserat de insatser som gjorts under senare år för att hantera mer omfattande strukturomvandlingsproblem.

För det första har åtgärderna varit inriktade både på att klara akuta problem och på mer långsiktiga insatser som syftat till en omstrukturering och förnyelse av näringslivet. De kortsiktiga insatserna har i huvudsak varit olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder,t. ex. förmedling av nya arbeten och arbetsmarknadsutbildning. De långsiktiga åtgärderna har bestått av olika insatser som syftat till att bygga upp en gynnsam miljö för näringslivsutveckling. Exempelvis har satsningar på teknik- och kompetensuppbyggnad. olika förstärkningar av utbildningsväsendet, förbättrade kommunikationsförhållanden och andra investeringar gjorts för att förbättra regionernas infrastruktur. Vidare har åtgärder vidtagits för att underlätta och snabbt få till stånd investeringar i befintliga och nya företag. Detta har underlättats av regionalpolitiska investeringsstöd, bättre riskkapitalförsörjning, företagsrådgivning m.m. Omlokaliseringar av statliga myndigheter vilka skapat 192

sysselsättning och inneburit en differentiering och förstärkning av arbets- Prop. 1989/90: 76 marknaden, har också genomförts.

För det andra har kapitaltillskott till eller andra åtgärder för de företag som drabbats av strukturproblem undvikits. De åtgärder som vidtagits i dessa företag har varit inriktade på att de personer som berörts av sysselsättningsminskningar m. m. skall erbjudas annan sysselsättning, utbildning etc.

För det tredje har åtgärderna til! stor del utformats och genomförts för ett aktivt och nära samarbete mellan centrala, regionala och lokala myndigheter och organ. Detta har varit nödvändigt för att på bästa sätt hantera de problem som uppstått och ta vara på de utvecklingsmöjligheter som funnits i berörda regioner.

För det fjärde har åtgärderna varit anpassade efter den långsiktighet som erfodras för att bygga upp en ny näringslivsstruktur.

Hittillsvarande erfarenheter av insatser i krisdrabbade orter och regioner är positiva. Många resultat har uppnåtts, människor har fått nya arbeten, förnyelse och utveckling av näringslivet har kommit igång och en förstärkning av infrastrukturen påbörjats.

Jag anser således att denna typ av insatser i undantagsfall skall kunna tillgripas även i framtiden. Jag tänker då t.ex. på hastigt uppkommande strukturförändringar, som påverkar ctt företag eller en näringslivsbransch på ett sådant sätt att en mycket stor del av den totala sysselsättningen i den berörda arbetsmarknadsregionen hotas. Det normala bör dock vara att strukturförändringarna hanteras inom ramen för ordinarie statliga program. Inom dessa bör finnas en stor flexibilitet för att hantera dessa situationer. Regeringen bör exempelvis även fortsättningsvis ha möjlighet att i undantagsfall bevilja regionalpolitiskt företagsstöd utanför stödområdena.

Jag hartidigare (avsnitt 4.5) föreslagit ökade möjligheter för regeringen att besluta om hur stort stöd sorn skall kunna lämnas i kommuner eller delar av kommuner, som inplacerats i tillfälligt stödområde. Jag har också föreslagit att regeringen tillfälligt skall kunna höja den maximala andelen lokaliseringsbidrag i kommuner eller delar av kommuner, som redan tillhör stödområde 2, om en mycket omfattande strukturförändring skulle inträffa. Den närmare utforraningen av regionalpolitiskt stöd i samband med investeringar har jag tidigare (avsnitt 7.2) behandlat.

Näringslivet har också ett betydande ansvar för att minska de negativa sysselsättningsmässiga konsekvenserna av strukturförändringar inom industrin. Berörda företag bör därför i god tid planera för omställningar och avsätta ekonomiska och organisatoriska resurser för att främja, bredda och förnya näringslivsstrukturen på orter och i regioner som drabbas av strukturförändringar.

Slutligen vill jag också framhålla den stora betydelse kommunerna har för att skapa en god utvecklingsmiljö för företagen och medverka till att underlätta omställningen för berörda parter.

13 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 76

län

Jag har inför föredragningen av detta avsnitt samrått med cheferna för utbildnings-, jordbruks- och arbetsmarknadsdepartementen.

Mitt förslag: Särskilda insatser skall göras för att stärka utvecklingen i Jämtlands län. Insatserna inriktas på näringslivsutveckling, förstärkning av högskolan, teknikspridning, arbetsmarknadsåtgärder och kultursatsningar.

Utredningarna: Flera utredningar har lämnat förslag till åtgärder för att långsiktigt stärka utvecklingen i Östersund och Jämtlands län.

En särskild utredningsman förordnades i november 1987 av dåvarande industriministern för att utarbeta förslag om hur utvecklingsmiljön i Östersund skulle kunna förstärkas. Utredningsarbetet har genomförts bl. a. i nära samarbete med berörda departement. Resultatet av arbetet har redovisats i rapporten Östersund och Norrlands inland (Ds 1989:31—32), i fortsättningen kallad Östersundsutredningen.

Statens industriverk har i november 1988 till regeringen redovisat förslag till insatser i Jämtlands län med tonvikt på de delar som ligger utanför

Östersund.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har, i skrivelse till regeringen i juni 1989, redovisat förslag på utveckiingsinsatser i Jämtlands län med särskild inriktning på kommunerna utanför Östersund.

De tre utredningarna har remissbehandlats under hösten 1989. En sammanfattning av förslagen och remissvaren bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 5—7.

Remissinstansernas synpunkter på de enskilda åtgärdsförslagen redovisar jag i samband med att de olika förslagen behandlas.

Skälen för mitt förslag: En rad olika regionalpolitiska insatser har under senare år gjorts i Jämtlands län. Det finns emellertid strukturproblem i länet som motiverar ytterligare insater för att långsiktigt förbättra utvecklingen.

Inledningsvis redovisar jag de regionalpolitiska insatser som hittills gjorts.

Kommunerna i Jämtlands län tillhör det regionalpolitiska stödområdet, vilket bl.a. innebär att företagsstöd kan lämnas 1 hela länet. Regeringen har under en tid utnyttjat sin möjlighet att bevilja högre stöd än normalt för att stödja ett flertal industriprojekt i Bräcke kommun .

Sedan den 1 juli 1982 fram t. o. m. budgetåret 1988/89 har regionalpolitiskt företagsstöd beviljats till 465 arbetsställen i länet med drygt 700 milj. kr. i bidrag och lån. Stödet beräknas ha medverkat till en ökad sysselsättning med närmare 2 300 personer.

Länsstyrelserna erhåller årligen, via det s.k. länsanslaget, medel för regionala utvecklingsinsatser. Dessa kan användas för bl.a. företagsstöd,

glesbygdsstöd och projektverksamhet. Länsstyrelsen i Jämtlands län har, Prop. 1989/90: 76 tillsammans med de övriga länen i norra Sverige, under senare år erhållit kraftigt ökade länsanslag. För Jämtlands del har det inneburit en ökning från 40 milj. kr. under budgetåret 1982/83 till 105 milj. kr. under innevarande budgetår.

Under senare år har regionalpolitiska medel även kunnat användas för investeringar som syftar till att förbättra kompetens- och kunskapsspridningen 1 de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Bl. a. har stöd lämnats till Stiftelsen för Teknikutbildning i Jämtlands län (ZENIT) och till ett treårigt teknikspridningsprojekt i länet.

Jag har tidigare (avsnitt 7.6) lämnat en redovisning för den lokaliseringssamrådsverksamhet som arbetsmarknadsdepartementet bedriver med större tjänsteföretag i Stockholmsregionen. Östersundsregionen är ett alternativ för avlänkning av verksamhet inom tjänstesektorn från denna region. Som ett resultat av detta arbete har regeringen hittills beslutat om stöd med sammanlagt ca 25 milj. kr. till tjänsteföretag som därigenom etablerar ca 150 nya arbetstillfällen i länet.

Våren 1988 antog riksdagen ett program med bl. a. särskilda regionalpolitiska insatser i norra Sveriges inland (prop. 1987/88:64, AU 14, rskr. 147). Åtgärderna inriktas framför allt på insatser inom utbildningsområdet, teknik- och kompetensspridning samt på åtgärder för att underlätta utvecklingen av näringar av stor betydelse för regionen — i första hand träbearbetande industri. Bland åtgärderna ingick en utvidgning av skogsteknikerutbildningen i Bispgården i syfte att skapa en bättre arbetskraftsförsörjning till det norrländska skogsbruket. Medel avsattes även för en utbyggnad av fiskeristyrelsens försöksstation i Kälarne i Bräcke kommun. Inom ramen för programmet beräknades också, förutom de tidsbegränsade insatserna, medel för en permanent förstärkning av basorganisationen vid högskolan i Östersund med sammanlagt 4 milj. kr., bl. a. genom en utökning av turismlinjen vid högskolan med 30 nybörjarplatser och en förlängning av ekonomlinjens basblock till fullständig ekonomlinje för 30 studerande fr. o. m. budgetåret 1988/89. Enligt förslag i årets budgetproposition förstärks vidare högskolans anslag för lokala och individuella linjer samt fristående kurser fr.o. m. budgetåret 1990/91 med ca 0,9 milj. kr.(prop. 1989/90: 100, bil. 10, s. 291).

Riksdagen har år 1989 (prop. 1988/89:150 bil. 9, AU 21, rskr. 335) avsatt 40 milj. kr. till ett regionalt investmentbolag som skall verka i Västernorrlands och Jämtlands län. Bolagets syfte skall vara att tillföra mindre och medelstora företag i regionen riskkapital och företagsledningskompetens. Staten har förklarat sig beredd att tillskjuta 40 milj. kr., förutsatt att privata intressenter och företag i regionen bidrar med minst motsvarande belopp. Jag beräknar att bolaget skall kunna komma i gång med sin verksamhet våren 1990.

Trots dessa insatser kvarstår långsiktiga strukturproblem.

Utvecklingen i Jämtlands län har karaktäriserats av en långsiktigt svag befolkningsutveckling vilken bl. a. harlett till en ogynnsam befolkningssammansättning.

Befolkningen i länet minskade kraftigt under 1960-talet, medan den var 195

relativt stabil under 1970-talet. Under 1980-talet har folkmängden minskat något. Skillnaderna mellan kommunerna är dock stora. Östersunds kommun hartillsammans med Åre och Krokoms kommuner haft en befolkningstillväxt, medan övriga kommuner i länet har minskat sin befolkning.

Befolkningsstrukturen i länet karaktäriseras även av den jämförelsevis stora andelen äldre människor samtidigt som andelen personer i förvärvsarbetande ålder är mindre än i riket totalt. Dessutom har länet ett kvinnounderskott. Detta är mest tydligt i åldersgruppen 25— 44 år och i kommu-

nerna utanför Östersund.

Sysselsättningen i länet präglas av en stor andel sysselsatta inom jordoch skogsbruket och offentlig sektor samtidigt som andelen sysselsatta inom industrin är liten. I Östersunds kommun, där drygt hälften av länets sysselsatta finns, är sysselsättningen inom den offentliga sektorn stor. I fem av länets övriga kommuner ligger sysselsättningen inom jord- och skogsbruk på över 15 90 av de sysselsatta.

Jag har tidigare (avsnitt 4.3) redogjort för min syn på hur utvecklingen bör främjas i vissa stödjepunkter i anslutning till stödområdet. Dessa stödjepunkter är i flertalet fall de enda alternativen för t.ex. högskoleutbildning, omlokalisering av statlig verksamhet och etablering av privat tjänsteproduktion, som annars skulle ha expanderat i Stockholmsregionen. Jag anser att Östersund är en viktig stödjepunkt för Jämtlands län och i vissa fall även för ett större omland.

Syftet med de insatser som jag kommer att föreslå i det följande är framförallt att förstärka Östersundsregionens roll som kompetenscentrum för hela länet. Att stärka Östersund, som ett alternativ till t. ex. expansion i Stockholmsområdet, innebär på sikt att även övriga delar av länet gynnas. För att nämna ett exempel bör ökade resurser till högskolan i Östersund kunna utgöra en bas för en utbyggd distansutbildning i länet. Det är också viktigt att åtgärder samtidigt vidtas för att stärka företagen i hela länet genom bl. a. ett fortsatt arbete med teknik- och kompetensspridning. Sådana åtgärder görs redan inom ramen för det tidigare nämnda inlandsprogrammet. Genom en förstärkning av olika organs kompetens inom bl.a. informationsteknologi- och underhållsteknikområdet bör detta arbete underlättas.

Mot denna bakgrund anser jag sålunda att ytterligare insatser bör göras för att stärka utvecklingen i Östersund och i Jämtlands län. Jag återkommer i sammanfattningen av detta kapitel till finansieringen av åtgärderna.

Flera av de förslag till åtgärder, som jag tidigare har redovisat i denna proposition, kommer enligt min mening också att gagna Jämtlands län. Jag avser här bl.a. mina förslag om sänkta socialavgifter (avsnitt 7.2.2) och särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder i stödområde I (avsnitt 9).

Insatsernas inriktning Som jag tidigare (avsnitt 8) har redovisat är insatser inom bl. a. områdena näringslivsutveckling, forskning, utbildning, teknikspridning, arbetsmarknadspolitik och kultur särskilt viktiga för att stärka utvecklingen i norra 196

Sveriges inland. Jag kommer i det följande att redovisa insatser inom dessa områden i Jämtlands län. De åtgärder jag föreslår är i huvudsak inriktade på att stärka redan etablerade verksamheter i länet. I detta sammanhang har jag övervägt samtliga förslag som förts fram i de ovan nämnda utredningarna samt övriga förslag som redovisats till regeringen i anslutning till dessa.

12.1¶Insatser för näringslivsutveckling

Jag har nyss redogjort för att länets näringslivsstruktur är ofördelaktig. Mot bakgrund härav bedömer jag att ytterligare åtgärder bör vidtas för att långsiktigt stärka regionen och därmed förbättra förutsättningarna för en positiv utveckling.

Mineral Utredningsförslag: Länsstyrelsen föreslår att medel avsätts till ett regionalt utvecklingsprogram för mineralverksamhet.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva. SIND påpekar att insatserna bör ske i samarbete med nämnden för statens gruvegendom.

Närmare om mitt förslag: Länsstyrelsens förslag innebär att insatser görs för att bl.a. fullfölja mineralundersökningar samt för att utveckla byggnads-, prydnads- och andra stenprodukter. I länet finns ett antal företag med lång tradition inom industrimineralområdet. Insatserna bör inriktas på bl.a. företagsutveckling och utveckling av nya produkter. Medel för dessa ändamål bör kunna anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Fiskevård Utredningsförslag: Länsstyrelsen har föreslagit att 10 milj. kr. avsätts för fiskevårdsprojekt i länet.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva.

Närmare om mitt förslag: Det arbete med fiskevårdsplanering som har gjorts i länet är värdefullt. Förslaget bygger vidare på detta arbete. I förslaget ingår bl.a. att förbättra tillgången på sättfisk. Detta skall åstadkommas samtidigt som de genetiska bevarandeaspekterna tillgodoses. Jag vill i detta sammanhang crinra om att regeringen tidigare gjort insatser för att stödja vattenbruket via Stiftelsen Vattenbruksutveckling samt genom det tidigare nämnda stödet till försöksstationen i Kälarne.

Enligt min mening kan en förbättrad fiskevård utgöra en grund för en utbyggnad av fisketurismen i länet och därigenom skapa sysselsättningstillfällen främst i länets glesbygdsområden. Länsstyrelsen bör därför ges möjligheter till fortsatta insatser inom detta område. Medel för detta ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län. 197

Utredningsförslag: Länsstyrelsen föreslår att medel avsätts för att utveckla tre s.k. Visitors Center, som kan beskrivas som en mötesplats där bl.a. information om regionens natur- och kultursevärdheter av turistisk betydelse presenteras.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till förslaget. Det stöds av bl. a. Sveriges turistråd, som konstaterar att Visitors Center-idén ännu inte har prövats i Sverige, men att erfarenheterna utomlands har varit goda. Jämtlands län bedöms av rådet som speciellt lämpat för en försöksverksamhet bl.a. för att länet är prioriterat i turistrådets strukturplan och eftersom högskolan i Östersund bedriver turismutbildning.

Närmare om mitt förslag: Turismen är en viktig näring för Jämtlands län. Länet är i dag Sveriges främsta turistlän, räknat i antalet gästnätter per invånare. Säsongsmässigt är turismen koncentrerad till vintern. Näringen har en växande internationell, främst nordisk, marknad. Länet är i dag en viktig exportör av turismtjänster. Sveriges turistråd bedömer att Jämtlands län har goda förutsättningar att under 1990-talet vidga denna marknad. Mot denna bakgrund anser jag att det är viktigt att ytterligare insatser görs för att förbättra förutsättningarna för en utveckling av marknaden. Som ett led i detta arbete är det motiverat att på försök pröva idén med Visitors Center i Jämtlands län. Medel för detta ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

12.2¶Insatser för forskning och utbildning

Forskning

Utredningsförslag: I Östersundsutredningen föreslås en höjning av högskolans resurser för forskningsanknytning och kontaktverksamhet samt att högskolan tilldelas medel för forskning på eget programansvar.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som kommenterat förslaget är de flesta positiva. Flera påpekar behovet av en profilering av forskningsinsatserna.

Jag har tidigare (avsnitt 8.7) behandlat frågor om forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna. Där redovisade jag den förstärkning av resurserna till forskningsstödjande verksamhet vid dessa högskolor som föreslås i den forskningspolitiska propositionen. Jag har i samma avsnitt föreslagit att regionalpolitiska medel avsätts för att tillfälligt förstärka forsknings- och utvecklingsverksamheten vid vissa mindre och medelstora

högskolor, bl. a. högskolan i Östersund.

Högskoleutbildning Utredningsförslag: I Östersundsutredningen föreslås dels utökningar av utbildningen på högskolan inom områdena ckonomi, turism (inkl. kultur), 198

systemvetenskap, socialt arbete, folkhälsoarbete och byggnadsteknik, dels Prop. 1989/90: 76 särskilda utbildningsanordningar för clitidrottare. Vidare föreslås att högskolan får ökade resurser för fortbildning och vidareutbildning.

Remissinstanserna: En enig remissopinion instämmer i utredarens syn på behovet av ytterligare högskoleutbildning i Östersund.

Närmare om mitt förslag: Högskolans verksamhet är av stor betydelse för utvecklingen av infrastrukturen i länet. En fortsatt förstärkning bör därför ske av högskolans resurser för grundläggande utbildning.

I utredningen redovisas ctt flertal förslag till förstärkningar av högskoleutbildningen i Östersund. Till övervägande del avser förslagen åtgärder såsom utveckling av nya utbildningsalternativ, påbyggnadsutbildningar samt fortbildning och vidareutbildning i anslutning till redan existerande utbildningslinjer. För att stödja en sådan utveckling beräknar jag 7 milj. kr. i tillfälliga medel. Högskolan bör få disponera dessa medel under en femårsperiod. Medel för detta ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Arbetsmarknadsutbildning Utredningsförslag: I både Östersundsutredningen och länsstyrelsens utredning finns förslag om extra resurser för arbetsmarknadsutbildningen i

länet. I Östersundsutredningen beräknas behovet i Östersundsområdet till

20 milj. kr. under en tvåårsperiod. Länsstyrelsen har inte redovisat kostnaderna för sina förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget, bl.a. AMS, SIND, AMU-myndigheten i Jämtlands län och Bergs kommun. är i stort sett positiva.

Närmare om mitt förslag: Jag anser att det är väsentligt att långsiktigt stärka regionen och dess företag genom att höja kompetensen hos de anställda. Detta kan bl.a. utbyggd arbetsmarknadsutbildning bidra till. Länsarbetsnämnden i Jämtlands län disponerar under innevarande budgetår 66 milj. kr. i ordinarie medel för arbetsmarknadsutbildning. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet avser att föreslå regeringen att under innevarande budgetår besluta att tilldela AMS ytterligare 10 milj. kr. från anslaget B 5. Sysselsättningsskapande åtgärder för arbetsmarknadsutbildning i Jämtlands län. För budgetåret 1990/91 har chefen för arbetsmarknadsdepartementet, om riksdagen beviljar erforderliga medel, för avsikt att föreslå regeringen att tilldela AMS 10 milj. kr. för samma ändamål.

AMU SKOG Utöver de förslag som presenteras av de tidigare nämnda utredningarna har AMU-myndigheten i Jämtlands län ansökt om regionalpolitiskt stöd till ett nationellt centrum för skogsmaskinförarutbildning i Bräcke. Syftet är att bygga ut den företagsinriktade skogsutbildningen så att man skall kunna erbjuda en mer kvalificerad utbildning på upparbetnings- och specialmaskiner för skogsbruket.

Närmare om mitt förslag: En kvalificerad utbildning inom skogsmaski- 199

bäras av AMU-myndigheten i Jämtlands län. Det är därför inte möjligt att på kort tid finansiera hela projektet inom ramen för myndighetens ordinarie medel. Genom ett initialstöd till investeringarna kan en angelägen utbildning inom skogsområdet byggas upp i Bräcke. Medel för detta ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

12.3¶Teknikspridningsinsatser

Jag har tidigare (avsnitt 8.3) redovisat min syn på behovet av en ökad teknikspridning i bl. a. norra Sveriges inland. Jag delar utredningarnas bedömning att utöver de medel som tidigare anvisats till detta ändamål inom ramen för särskilda regionalpolitiska insatser i norra Sveriges inland behövs särskilda medel för teknikspridningen i Jämtlands län. De insatser som bör prioriteras redovisar jag i det följande.

Teknikspridningsprogram Utredningsförslag: I både länsstyrelsens och SIND:s förslag till åtgärder ingår att medel avsätts för länets teknikspridningsprogram.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva.

Närmare om mitt förslag: I Jämtlands län pågår sedan flera år ett långsiktigt arbete med att föra ut ny kunskap till företagen i länet. Länsstyrelsen står som huvudman för detta arbete. Ett första treårsprogram, som delvis har finansierats med regionalpolitiska medel som anvisats av regeringen, har genomförts och utvärderats. I programmet har bl. a. ingått kontaktverksamhet mellan företag, utbildningsinsatser samt olika former av teknologlassistans. Länsstyrelsen har därefter utarbetat ett nytt treårsprogram, som delvis har påbörjats. Detta har finansierats via länsanslaget. I anslutning till teknikspridningsprogrammet drivs projektet Verkstad -95, som syftar till att introducera och anpassa i första hand CAD/CAM-system till verkstadsindustrin i länet. I SIND:s utredning framförs också förslag på insatser för att utveckla möjligheterna att göra den nya tekniken mer tillgänglig på mindre orter i länet. Det gäller bl. a. utveckling av telestugor och videotexförsök.

Jag har tidigare betonat vikten av att den nya tekniken kan utnyttjas för att förbättra möjligheterna att utveckla redan existerande verksamheter samtidigt som den kan skapa förutsättningar för nya verksamheter. Ett sätt att ta tillvara dessa möjligheter är att utveckla telestugorna. I länet finns relativt lång erfarenhet av denna versamhet eftersom man tidigt byggde upp tre enheter. Dessa har utvecklats på olika sätt beroende på skilda förutsättningar och affärsidéer. De har visat sig kunna bidra till både kompetensutveckling och sysselsättning på mindre orter och i glesbygden. Jag anser därför att det är viktigt att dessa erfarenheter kan tas till vara och vidareutvecklas på fler orter i länet.

Jag bedömer att de insatser som gjorts inom ramen för teknik- 200

spridningsprogrammet har varit positiva för företagen i länet. Medel för Prop. 1989/90: 76 att fullfölja länsstyrelsens teknikspridningsarbete bör därför anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Underhållsteknik Utredningsförslag: I Östersundsutredningen redovisas ett förslag till underhållstekniskt centrum i Östersund. Det påpekas samtidigt att en del utredningsarbete och överväganden återstår innan beslut kan fattas om hela det skisserade förslaget. Utredningsarbetet bör omfatta dels en marknadsundersökning, dels en organisationsutredning. I utredningen föreslås att länsstyrelsen bör leda detta arbete.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva, men flera instanser påpekar att centret bör byggas upp i samverkan med den kompetens som finns på andra orter i landet samt att insatserna bör kopplas till det nationella forskningsprogrammet inom drifts- och underhållsområdet. SIND påpekar att det är viktigt att få med ett antal stora privata företag med koppling till underhållssidan.

Närmare om mitt förslag: Inom det underhållstekniska området finns i Östersund en hög kompetens och avancerad teknisk utrustning såväl hos företag som hos utbildningsanordnare. Detta gör det möjligt att på sikt bygga upp och utveckla en för landet unik kompetens i Östersund. Projekt inom området bör, i samverkan med det nationella forskningsprogrammet, bygga på den kompetens som redan finns i länet. Medel för projekt inom underhållsteknikområdet bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Centrum för informationsteknologi (IT-centrum) Utredningsförslag: I Östersundsutredningen redovisas ctt förslag till expertcentrum för informationsteknologi (IT). Syftet skall vara ”att genom åtgärder på IT-området aktivt verka för att myndigheter och företag i Norrlands inland effektiviserar och förnyar sin verksamhet samt erbjuder personalen bättre arbetsförhålianden. IT-centrat skall dessutom verka för att enskilda människor i Norrlands inland ges bättre möjligheter att utnyttja IT-hjälpmedel i samband med cgen utbildning och annan utveckling av egna färdigheter”. Enligt förslaget bör en utredningsman tillsättas för att bl.a. detaljutforma en organisationsplan för centret. I detta arbete bör ingå att precisera arbetsuppgifterna, behovet av utrustning och lokaler samt pröva alternativa organisationsformer. Utredningsmannen bör i arbetet samråda med bl. a. televerket, SIND, STU, statskontoret, länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelsen och landstinget i Jämtlands län samt utbildningsanordnare i länet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till idén att ett IT-centrum bildas i Östersund. Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar att ”parallellt med den organisatoriska uppbyggnaden måste den praktiska och behovsanpassade verksamheten byggas upp bl.a. i form av ett antal försöksprojekt”. Vidare anför länsstyrelsen att det är nödvändigt att tillsätta 201

den föreslagna utredningsmannen ”Tför att arbetet skall kunna fortgå enligt utredningens och länets ambitioner”. Länsstyrelsen föreslår att fem milj. kr. avsätts för försöksverksamhet under utredningstiden. Ett par remissinstanser, bl.a. SIND och STU, anser att förslaget inte är tillräckligt preciserat. STU påpekar att en alternativ uppläggning av centret som borde övervägas, är att mer flexibelt använda experter i olika projekt.

UHÄ avstyrker det förslag som presenteras i utredningen. Om förslaget skall utredas ytterligare bör konkreta förslag tas fram om hur ett nätverk för detta centrum och landets högskolekompetens på området skall utvecklas.

Närmare om mitt förslag: Jag bedömer att en bättre anpassning av informationsteknologin till inlandets förutsättningar är viktig. Jag delar utredningens bedömning att förslaget ännu inte är tillräckligt preciserat varför jag inte nu är beredd att ta ställning till förslaget i sin helhet. Jag anser att länsstyrelsen bör ansvara för att förslaget utvecklas ytterligare. I arbetet bör de synpunkter som framförts av bl. a. STU och UHÄ beaktas. Jag anser dock att vissa medel bör avsättas för att göra det möjligt att utreda frågan vidare samt att bedriva viss projektverksamhet. Medel för detta ändamål bör därför anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

12.4¶Arbetsmarknadspolitiska insatser

Utredningsförslag: I både Östersundsutredningen och länsstyrelsens förslag till åtgärder ingår att länet tillförs medel för otraditionella arbetsmarknadspolitiska insatser samt att Jämtlands län ska inrymmas i försöket med en friare användning av bidraget till arbetslösa för att starta egen verksamhet.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är i stort sett positiva.

Närmare om mitt förslag: I likhet med AMS anser jag att den friare användningen av medel för sysselsättningsskapande åtgärder, som för närvarande tillämpas i vissa län, i stort sett har varit positiv. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare att föreslå regeringen att, om riksdagen beviljar erforderliga medel, inom ramen för de medel som under budgetåret 1990/91 ställs till förfogande för otraditionella arbetsmarknadspolitiska insatser, avsätta en ram på 10 milj. kr. för insatser i Jämtlands län under en tvåårsperiod.

I Norrbottens län pågår en försöksverksamhet som medger att bidraget till arbetslösa för att starta egen verksamhet även får beviljas till personer som inte är arbetslösa. Syftet med denna utvidgning är att stimulera nyföretagandet i regionen. Försöket har visat goda resultat och bör utvidgas till Jämtlands län. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet, som beräknar att medelsbehovet för Jämtlands län under en tvåårsperiod uppgår till 6 milj. kr., avser att föreslå regeringen att medel avsätts för detta ändamål inom anslaget B 5. Sysselsättningsskapande åtgärder. [Ad [Ne]

Utredningsförslag: I Östersundsutredningen föreslås statligt stöd till bl. a. alternativ till länsteater, ny museibyggnad och en konservatorsateljé. I länsstyrelsens förslag till åtgärder ingår bl.a. statligt stöd för att utveckla kommunala kulturhus samt en regional resurs inom kulturområdet.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är i stort sett positiva till förslagen. Dock poängterar t.ex. statens kulturråd att det inte är möjligt att finansiera förslagen inom ordinarie ramar.

Närmare om mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 8.9) redovisat min syn på kulturens roll för den regionala utvecklingen. I enlighet med de principer jag där redovisat bör de enskilda kulturprojekten bedömas i samverkan mellan de kulturpolitiskt ansvariga myndigheterna och de regionala myndigheterna. Jag vill i detta sammanhang erinra om att länsstyrelsen i Jämtlands län erhöll 3 milj. kr. för försöksverksamhet med syfte att stimulera länets kulturverksamhet i samband med propositionen om insatser i bl. a. norra Sveriges inland (prop. 1987/88:64, AU 14, rskr. 147). Medlen har bl.a. använts för stöd till lokala kulturprojekt som annars inte hade kunnat få stöd. Erfarenheterna av verksamheten har varit positiv. För att ge länsstyrelsen möjlighet att fortsätta försöksverksamheten är jag beredd att avsätta regionalpolitiska medel. Medel för insatser inom kulturområdet bör således kunna anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Som jag tidigare redovisat har i årets budgetproposition (bil. 10) avsatts särskilda medel för en förstärkning av teaterverksamheten i län som saknar egen fast teaterinstitution. I underlaget för regeringens förslag ryms ett projekt om att utveckla en fast ensemble i Jämtlands län.

12.6¶Lokalisering av statlig verksamhet

Jag hartidigare (avsnitt 10.5) föreslagit att en myndighet för glesbygdsfrågor bildas den 1 juli 1990 och lokaliseras till Östersund.

12.7¶Sammanfattning

De redovisade förslagen innebär åtgärder inom flera politikområden. Genom dessa infrastrukturförbättringar och på annat sätt skapas långsiktigt bättre förutsättningar för länets utveckling.

Jag kommer senare (avsnitt 16) att hemställa att regeringen föreslår riksdagen att anvisa 46 milj. kr. till ett nytt anslag för Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län. För många av de projekt som jag har redovisat kommer länsstyrelsen i Jämtlands län att ansvara för genomförandet. Jag räknar därför med att återkomma till regeringen med förslag om att medel för dessa projekt kommer att överföras till länsstyrelsen.

Jag avslutar min framställning med att sammanfatta förslagen om ytterligare insatser i Jämtlands län.

De redovisade förslagen bör finansieras på olika sätt. Några av insatserna bör finansieras via ordinarie anslag, medan andra skall finansieras med

medel från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

För näringslivsutvecklande åtgärder beräknar jag 10 milj. kr. för bl. a. — insatser inom mineralområdet — insatser för fiskevården och — insatser för turismen.

För utbildningsinsatser beräknar jag 12 milj. kr. för bl.a. — förstärkning under en femårsperiod, av utbildningen vid högskolan i

Östersund och

— stöd till AMU SKOG i Bräcke.

Inom arbetsmarknadsdepartementets ordinarie anslagsramar avser chefen för arbetsmarknadsdepartementet senare att föreslå regeringen att 20 milj. kr. anvisas för utökad arbetsmarknadsutbildning.

Vad gäller forsknings- och utvecklingsverksamhet berörs högskolan i Östersund av två förslag. Dels har chefen för utbildningsdepartementet, i forskningspolitiska propositionen, föreslagit att vissa medel anslås till forskningsstödjande verksamhet, dels har jag föreslagit att regionalpolitiska medel avsätts för en tillfällig förstärkning av utbildningen vid vissa högskolor.

För teknikspridningsåtgärder beräknar jag 20 milj. kr. för bl. a. — teknikspridningsprogram — projekt inom det underhållstekniska området och — projekt inom informationsteknologiområdet.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet avser också senare att föreslå regeringen att från anslaget B 5. Sysselsättningsskapande åtgärder avsätta 16 milj. kr. för arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av dels otraditionella insatser, dels försöksverksamhet med starta egen verksamhet.

För regionala kultursatsningar beräknar jag 4 milj. kr.

I detta sammanhang villjag också erinra om det projekt jag tidigare nämnt som syftar till att utveckla en fast teaterensemble i Jämtlands län som regeringen redovisade i årets budgetproposition (prop. 1989/90, bil. 10).

Jag har också tidigare redovisat mina förslag till dels sänkta socialavgifter och dels särskilda infrastrukturåtgärder i stödområde 1. Dessa åtgärder som är nya för Jämtlands län berör betydande delar av länet.

Prop. 1989/90: 76

13¶Vissa frågor om regionalpolitisk forskning m. m.

Min bedömning: Expertgruppens för forskning om regional utveck-

ling (ERU) huvuduppgift bör även fortsättningsvis vara att initiera

och samordna forskning som bidrar till att förbättra kunskaperna om

den regionala utvecklingen samt att medverka till att synsätt och

resultat från forskningen ges en bred spridning.

ERU bör bl.a. behandla de frågor som gruppen tagit upp i sitt

forskningsprogram.

ERU bör vidare ges i uppdrag att utvärdera regionalpolitiska åt-

gärder för att förbättra infrastrukturen i de regionalpolitiskt priorit-

erade områdena samt genomföra vissa andra utrednings- och forsk-

ningsinsatser.

Kommittén: Kommittén anser att ERU:s uppgifter i större utsträckning än hittills bör avse geografiska policyanalyser. Denna typ av av analyser kan enligt kommittén till betydande del göras av forskare vid universitet och högskolor, förutsatt att ERU besitter tillräcklig projektledarkompetens. För att kunna fullgöra uppgiften att vara regeringens forsknings- och utredningsorgan inom det regionalpolitiska området bör ERU:s budget enligt kommittén fördubblas till ca 9 milj. kr.

Kommittén anser vidare att samhällsproblemens regionala dimensioner bör uppmärksammas mer än nu inom forskningen vid universitet och högskolor. Det är naturligt att detta sker inom de etablerade disciplinerna. Uppbyggandet av tvärvetenskapliga forskningscentra med inriktning på regional utveckling i vid mening, i likhet med Centrum för regionalvetenskaplig forskning vid Umeå universitet (CERUM), är enligt kommitténs mening ett mycket lämpligt sätt att organisera forskningsarbetet. Finansiering bör dock ske via de ordinarie basanslagen. ERU bör, enligt kommittén, med de förstärkningar som man föreslår, kunna ha en central roll beträffande sådan forskning.

SCB bör enligt kommittén löpande producera uppgifter om statsbudgetens kommunvisa utfall, så att nationalräkenskaperna kompletteras med regionalräkenskaper.

Remissinstanserna: SIND ser ingen anledning att utvidga ERU:s ansvarsområde på det sätt som kommittén föreslår. Samspelet mellan ERU:s forskning och SIND:s regionala utredningsverksamhet kan dock utvecklas ytterligare. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att ett förstärkt ERU i större utsträckning än vad som nu är fallet bör samarbeta med länsstyrelserna.

CERUM menar att förslaget om en påtaglig förstärkning av policyanalys och regionalvetenskaplig forskning är välgrundat och framsynt med hänsyn till att den pågående samhällsomvandlingen får djupgående regionala återverkningar.

LRF avstyrker att ERU får en förstärkt roll för kunskapsförsörjning och policyanalys. LRF finner att utredningen inte tillräckligt beaktat möjligheterna att lägga ut uppdrag på högskolor, universitet och t.ex. CERUM. 205

Statens naturvårdsverk har ingen erinran mot att ERU studerar frågor om miljöpolitik och regional utveckling och förklarar sig berett att medverka inom ramen för sina resurser.

Skälen för min bedömning: Som grund för regionalpolitikens inriktning och utformning är det viktigt att följa och analysera utvecklingen inom olika samhällssektorer. Det är också viktigt att genomföra analyser av utvecklingstendenser, deras förutsättningar och konsekvenser för den regionala utvecklingen. Forskningen har här viktiga uppgifter både när det gäller metodutveckling och att genomföra olika analyser.

ERU har som huvuduppgifter att initiera och samordna forskning på regionalpolitikens område och om strukturomvandlingsfrågor samt att se till att forskningsresultaten blir kända och tillgängliga för olika intressenter. Basen för ERU:s verksamhet är den forskning med regionalpolitisk relevans som bedrivs vid universitet och högskolor i Sverige och utlandet, inte minst i övriga Norden.

Genom den verksamhet ERU bedriver kan synsätt och resultat från forskningen få en bred spridning till olika användargrupper och ge underlag såväl för en bred samhällsdebatt som för politiska överväganden och beslut. ERU hart. ex. på den regionalpolitiska kommitténs uppdrag utarbetat ett antal rapporter som underlag för kommitténs arbete.

ERU har redovisat uppläggningen av ett forskningsprogram i vilket bl. a. följande frågor bedöms angelägna att behandla: — Vad kännetecknar den regionala utvecklingen med avseende på föränd-

ringar i miljösituationen, demografiska förändringar, kommunikations-

systemens utveckling m. m.? — Hur påverkar Sveriges ökade omvärldsberocende den regionala utveck-

lingen? — Vilken roll spelar sektorspolitiken i den regionala utvecklingen? — Vilka möjligheter finns att med politiska åtgärder styra den geografiska

omvandlingen? — Vilka typer av regionalpolitiska medel är mest verkningsfulla?

Jag anser att inriktningen på det forskningsprogram som ERU redovisar väl ansluter till den inriktning av regionalpolitiken som jag tidigare har redogjort för och till de forskningsbehov som därmed finns. Jag vill i likhet med kommittén särskilt peka på behovet av kunskapsutveckling när det gäller miljöförhållandenas betydelse för den regionala utvecklingen. Kommittén föreslår att ERU, i samverkan med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner, bör initiera forskning inom området. I sitt yttrande över kommitténs förslag förklarar statens naturvårdsverk att man är berctt att medverka i sådana studier. Jag anser att ERU i den fortsatta konkretiseringen av sitt forskningsprogram bör utveckla analysen när det gäller sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveckling och därvid ta de initiativ till samverkan med andra organ som kan vara lämpliga. Jag har tidigare (avsnitt 8.10) även tagit upp behovet av ytterligare forskning för att bättre kunna kvantifiera de regionalpolitiska effekterna av olika investeringar inom kommunikationssektorn. Jag bedömer att sådan forskning bör inrymmas i det program som ERU har redovisat.

Jag har tidigare (avsnitt 6) redovisat behoven av att utveckla tydligare

regionalpolitiska mål och riktlinjer för verksamheter inom olika samhälls- Prop. 1989/90: 76 och politikområden. En förutsättning för att nå en bättre målstyrning är att uppföljning och utvärdering av verksamheten inom olika områden sker fortlöpande. När det gäller övergripande analyser och utvärderingar av verksamheten inom olika samhälls- och politikområden av den typ som kommittén kallar policyanalyser, anser jag, i likhet med kommittén, att ERU bör kunna ha viktiga uppgifter. Det gäller både i fråga om metodutveckling och konkreta analyser.

Jag har tidigare (avsnitt 9) även föreslagit att särskilda regionalpolitiska medel skall avsättas för att förbättra infrastrukturen i regionalpolitiskt prioriterade områden. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om att uppdra åt ERU att svara för utvärdering av dessa insatser.

Kommittén föreslår att SCB löpande skall producera uppgifter om statsbudgetens kommunvisa utfall, så att nationalräkenskaperna kompletteras med regionalräkenskaper. Jag är inte beredd att biträda kommitténs förslag på denna punkt. Det bör enligt min mening vara en uppgift för ERU att fortlöpande bedöma behovet av informationsunderlag för olika forskningsinsatser.

Jag återkommer senare (avsnitt 16) till frågan om medel till ERU.

14¶Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1983: 1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län,

2. lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift, 3. lag om ändring i lagen (1982:423) om allmän löneavgift.

Med hänsyn till ärendenas brådskande karaktär anser jag att lagrådets hörande över förslagen kan underlåtas.

15 Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att anta förslag till

I. lag om ändring i lagen (1983: 1055) om nedsättning av socialav-

gifter och allmän löncavgift i Norrbottens län, 2. lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löncavgift, 3. lag om ändring i lagen (1982:423) om allmän löncavgift,

dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag förordat om

I. målen och riktlinjerna för regionalpolitiken (avsnitt 3),

2. stödområden för näringslivsutveckling (avsnitt 4.2),

3. geografiska områden för särskilda regionalpolitiska infrastruk-

turåtgärder (avsnitt 4.4),

4. regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner i struktur-

omvandling (avsnitt 4.5),

(avsnitt 4.6),

6. regionalpolitiskt företagsstöd i samband med investeringar i byggnader, maskiner m. m. (avsnitt 7.2.1.2),

7. regionalpolitiskt företagsstöd till immateriella investeringar m.m. (avsnitt 7.2.1.3),

8. sysselsättningsbidrag (avsnitt 7.2.1.4),

9. länsstyrelsens beslutanderätt i ärenden om lokaliseringsbidrag och avskaffande av rätten att överklaga beslut av statens industriverk (avsnitt 7.2.1.5)

10. nedsatta socialavgifter (avsnitt 7.2.2)

11. avvecklingen av Stiftelsen Industricentra och användningen av medel som kan tillföras staten i samband härmed (avsnitt 7.4),

12. forskning vid mindre högskolor (avsnitt 8.7.1), 13. bidrag till medflyttande familjemedlem (avsnitt 8.8), 14. länsstyrelsens möjlighet att finansiera kultursatsningar

(avsnitt 8.9),

15. regionalpolitiska medel till infrastrukturåtgärder (avsnitt 9),

16. stödformerna inom glesbygdsstödet (avsnitt 10.2), 17. högsta beloppsgränser för stöd till företag i glesbygd

(avsnitt 10.2),

18. glesbygdsstöd till immateriella investeringar (avsnitt 10.2),

19. högsta beloppsgräns för servicebidrag till kommersiell service (avsnitt 10.2),

20. rätt för länsstyrelsen att ta upp överläggningar om alternativa lösningar inför indragningar av statlig service (avsnitt 10.3),

21. inrättandet av en myndighet för glesbygdsfrågor (avsnitt 10.5).

22. särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län (avsnitt 12). dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

I. den regionala problembilden (avsnitt 2),

2. det regionalpolitiska arbetets geografiska inriktning (avsnitt 4.1),

3. regionalpolitiska åtgärder i vissa stödjepunkter (avsnitt 4.3),

4. storstädernas betydelse för den regionala utvecklingen (avsnitt 4.7),

5. regionalpolitik i andra länder (avsnitt 5),

6. organisation och administration av regionala utvecklingsinsatser på central och regional nivå (avsnitt 6),

7. det regionalpolitiska företagsstödets framtida inriktning (avsnitt 7.1),

8. handläggningsordning m. m. för regionalpolitiskt företagsstöd (avsnitt 7.2.1.5),

9. riskkapitalbolagens roll inom regionalpolitiken (avsnitt 7.3),

10. åtgärder för att främja kvinnors företagande (avsnitt 7.5),

11. lokaliseringssamråd (avsnitt 7.6),

12. de regionalpolitiska åtgärdernas överensstämmelse med inter- 208

nationella överenskommelser m. m. (avsnitt 7.7),

13. olika samhälls- och politikområdens betydelse för den regio-

nala utvecklingen (avsnitt 8),

14. glesbygds- och landsbygdsinsatsernas allmänna inriktning

(avsnitt 10.1 och 10.4),

15. regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner som genomgår

strukturförändringar (avsnitt I 1),

16. vissa frågor om inriktningen av den regionalpolitiska

forskningen m. m. (avsnitt 13).

16 Anslagsfrågor för budgetåret 1990/91

D. Regional utveckling

Innevarande budgetår har medel för regional utveckling anvisats över följande anslag, med angivna belopp och till redovisade huvudändamål. Anslag Huvudändamål

D 1. Visst regionalpolitiskt stöd Äldre lokaliseringsbidrag/avskriv-

1000 kr. ningslån

Äldre offertstöd

D 2. Lokaliseringsbidrag m. m. Lokaliseringsbidrag (centrala 362 000 000 kr. beslut)

Offertstöd

Lån till regionala investmentbolag D 3. Lokaliseringslån Lokaliseringslån 100 000 000 kr D 4. Regionala utvecklingsinsatser Lokaliseringsbidrag m.m. (länsstyrelsebeslut) 800 000 000 kr. Investeringsbidrag.

Företagsutveckling

Glesbygdsstöd

Regional projektverksamhet

Teknik- och kunskapsspridning

Konsult- och utredningsinsatser D 5. Täckande av förluster på Infriande av garantier grund av kredtigarantier till företag i glesbygder m. m. 1000 kr. D 6. Ersättning för nedsättning av Täckande av bortfall av socialavgifsocialavgifter ter i Norrbottens län 395 000 000 kr. D 7. Sysselsättningsstöd Sysselsättningsstöd 165 000 000 kr. D 8. Expertgruppen för forskning Initiering och genomförande av reom regional utveckling glonalpolitisk forskning m.m.

209 4414000 kr.

14 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

D 9. Kapitaltillskott till en utveck- = Främjande av näringslivet i Västlingsfond för Västnorden norden 2400 000 kr. D 10. Bergslagsdelegationen Bergslagsdelegationens förvalt- 3000 000 kr. ningskostnader m. m. D II. Särskilda regionalpolitiska Utvecklingsinsatser insatser m. m. i Västernorrlands län 65 000 000 kr.

Av de redovisade anslagen för innevarande budgetår är de båda sistnämnda av engångskaraktär.

I budgetpropositionen 1990 (prop. 1989/90:100, bil. 12 s. 115) har

regeringen föreslagit att, i avvaktan på särskild proposition om regionalpolitiken, föra upp anslagen för innevarande budgetår med oförändrade belopp för budgetåret 1990/91.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) föreslagit att lokaliseringslånen skall avskaffas. Vidare har jag föreslagit att särskilda regionalpolitiska medel skall anvisas för infrastrukturåtgärder (avsnitt 9) samt att en myndighet för

glesbygdsfrågor skall inrättas (avsnitt 10.5). Jag föreslår också medel för

särskilda insatser i Jämtlands län.

Som en följd av bl.a. dessa förslag förordar jag, att medel för regional utveckling för budgetåret 1990/91 ställs till regeringens förfogande över följande anslag och till angivna huvudändamål. Anslag Huvudändamål D 1. Lokaliseringsbidrag m. m. Lokaliserings- och utvecklingsbi-

drag (centrala beslut)

Lån till regionala investmentbolag D 2. Regionala utvecklingsinsatser Lokaliserings- och utvecklingsbi-

drag (regionala beslut)

Glesbygdsstöd

Regional projektverksamhet D 3. Täckande av förluster på Infriande av kreditgarantier grund av kreditgarantier till företag i glesbygder m. m. D 4. Ersättning för nedsättning av Täckande av bortfall av socialavgifsocialavgifter ter D 5. Sysselsättningsbidrag Sysselsättningsbidrag D 6. Särskilda regionalpolitiska in- Infrastrukturåtgärder frastrukturåtgärder m. m. — regionala beslut

— centrala beslut

Teknikspridning m. m.

Konsult- och utredningsinsatser D 7. Glesbygdsdelegationen Glesbygdsutvecklingsinsatser — på

central nivå

D 8. Expertgruppen för forskning Initiering och genomförande av reom regional utveckling (ERU) gionalpolitisk forskning m.m. D 9. Kapitaltillskott till en utveck- Främjande av näringslivet i Västlingsfond för Västnorden norden D 10. Särskilda regionalpolitiska Utvecklingsinsatser insatser i Jämtlands län

Med hänsyn till den för närvarande stora efterfrågan på bl.a lokaliseringsbidrag och glesbygdsstöd, kommer jag i det följande att föreslå att sammanlagt 230 milj. kr. anvisas på tilläggsbudget till statsbudgeten för innevarande budgetår. Förslagen om tillskott av medel avser anslagen Lokaliseringsbidrag m. m. och Regionala utvecklingsinsatser m. m.

1988/89 Utgift 506 797 354 Reservation 1075 383497! 1989/90 Anslag 362000 000 1990/91 Förslag 350000 000 ! De medel som vid budgetårsskiftet inte var ianspråktagna genom beslut uppgick till 47,7 milj. kr.

För närvarande anvisas medel över detta anslag till följande ändamål: — lokaliseringsbidrag beviljade av statens industriverk eller regeringen

efter den I juli 1984, — offertstöd beviljade efter den 1 juli 1985, — lån till privata regionala investmentbolag, — kapitaltillskott m. m. till Stiftelsen Industricentra — viss administration av regionalpolitiskt stöd.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.1) redogjort för utfallet av stödverksamheten under de senaste budgetåren.

Beslut om lokaliseringsbidrag har av statens industriverk och regeringen under budgetåret 1988/89 fattats för 430,6 milj. kr. Offertstöd har beviljats med 119,9 milj. kr. Stiftelsen Industricentra har erhållit 10,1 milj. kr. i kapitaltillskott m.m. För administration av det regionalpolitiska stödet har 3,0 milj. kr. utbetalats till banker och för införande av ett ADB-system för stödformer inom industriverkets ansvarsområde har använts 4,8 milj. kr.

Ett lån till privata regionala investmentbolag har beviljats under budgetåret. Utestående lån till detta ändamål uppgår till 37,0 milj. kr.

Statens industriverk Statens industriverk uppskattar att behovet av bidragsmedel för beslut av regeringen och verket under budgetåret 1990/91 kommer att uppgå till 470 milj. kr.

SIND har i samband härmed föreslagit vissa förändringar i det regionalpolitiska stödsystemet. Dessa förslag har behandlats av den regionalpolitiska kommittén, vars förslag jag i min tur har behandlat tidigare (avsnitt 7.2).

Utbetalningen av medel under anslaget beräknas till 695 milj. kr. under budgetåret 1990/91.

Föredragandens överväganden Under rubriken D2. Lokaliseringsbidrag m.m. har i statsbudgeten för budgetåret 1989/90 anvisats ett reservationsanslag på 362 milj. kr.

I regeringens proposition 1989/90:66 om särskilda regionalpolitiska insatser i Blekinge län m.m. har regeringen föreslagit riksdagen att till Lokaliseringsbidrag m.m. på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1989/90 anvisa ytterligare 112,5 milj. kr. Högst detta belopp har regeringen förklarat sig beredd att efter ansökan bevilja Saab-Scania AB i 212

form av lokaliseringsstöd eller offertstöd i samband med att bolaget etablerar ny verksamhet i Karlskrona.

I prop. 1984/85:115 om regional utveckling och utjämning anmälde industriministern beträffande den regionalpolitiska stödverksamheten att han räknade med att den skulle bedrivas med samma inriktning och i samma omfattning under fyraärsperioden 1985/86—1988/89. Eftersom förslag med anledning av den regionalpolitiska kommitténs betänkande inte beräknades kunna föreläggas riksdagen förrän tidigast våren 1990, anmälde arbetsmarknadsministern vid sin föredragning för regeringen med anledning av budgetpropositionen 1989, att hon räknade med att stödverksamheten skall bedrivas med i huvudsak samma inriktning och omfattning även under budgetåret 1989/90. För de ändamål vartill medel anvisas över detta anslag har riksdagen sedermera, med anledning av regeringens förslag i budgetpropositionen för respektive budgetår, beslutat att anslå 362 milj. kr. för vart och ett av dessa budgetår.

Efterfrågan på lokaliseringsbidrag har bl.a. på grund av det goda konjunkturläget varit stor under de senaste åren. Bl.a. därför har riksdagen på förslag av regeringen i särskilda propositioner beslutat att anslå ytterligare sammanlagt 745 milj. kr. på detta anslag sedan budgetåret 1985/86.

Den stora efterfrågan på regionalpolitiskt stöd består. Under innevarande budgetår har således statens industriverk och regeringen hittills beslutat om lokaliseringsbidrag och offertstöd för sammanlagt över 300 milj. kr.

En översiktlig genomgång av kända stödprojekt för vilka beslut skall fattas på central nivå visar att det sammanlagda beloppet för ansökningar om lokaliseringsbidrag och offertstöd för närvarande uppgår till väl över 1 miljard kronor.

Regeringen har tidigare i detta sammanhang framhållit att företagens investeringsvilja och stora efterfrågan på arbetskraft nu ger dem goda motiv att, även utan statligt stöd, söka sig till de regioner i landet där det finns arbetskraft. De myndigheter som beviljar stöd bör därför nu ha möjlighet att genom cen noggrann prioritering av stödmedlen kunna förverkliga de mest angelägna projekten.

Jag anser det dock samtidigt angeläget att ta tillvara den nuvarande investeringsviljan för att göra det möjligt att förverkliga ytterligare projekt i regionalpolitiskt särskilt utsatta regioner. För beslut om lokaliseringsbidrag och offertstöd, som beviljas av statens industriverk och regeringen, beräknar jag, mot bakgrund härav ett sammanlagt behov av medelstillskott under innevarande budgetår på 150 milj. kr.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) lämnat förslag om i vilka former regionalpolitiskt företagsstöd skall lämnas i fortsättningen. De innebär bl.a. att bidrag i samband med investeringar i byggnader, maskiner m. m. även fortsättningsvis skall lämnas i form av lokaliseringsbidrag.

Stöd för immateriella investeringar som exempelvis produktutveckling, marknadsföring etc. har jag därvid föreslagit skall lämnas som utvecklingsbidrag, vilket bl. a. ersätter det nuvarande offertstödet.

Lån till privata regionala investmentbolag har jag föreslagit tills vidare skall behållas (avsnitt 7.3). 213

Jag har vidare tidigare (avsnitt 7.4) föreslagit att Stiftelsen Industricentra skall avvecklas. Under budgetåret 1990/91 kommer dock fortfarande att finnas behov av bidrag till administrationskostnader m. m. för stiftelsen.

I det föregående (avsnitt 7.2.1.5) har jag även redogjort för hur jag anser att handläggningen av företagsstödet fortsättningsvis skall ske. Jag har där bl. a. föreslagit att det högsta beloppet för en investering i samband med vilken länsstyrelsen skall besluta om lokaliseringsbidrag skall höjas till 15 milj. kr. Jag har även betonat vikten dels av att en förbättrad uppföljning sker av enskilda ärenden, dels att en utökad utvärdering av stödinsatserna kommer till stånd.

Jag föreslår därför sammanfattningsvis att medel över detta anslag under budgetåret 1990/91 anvisas till följande ändamål: — lokaliserings- och utvecklingsbidrag som beviljas av statens indu-

striverk och regeringen, — lån till privata regionala investmentbolag, — administrationskostnader m. m. för Stiftelsen Industricentra, — viss administration, uppföljning och utvärdering av regionalpolitiskt

stöd.

Utbetalning av äldre lokaliseringsbidrag/avskrivningslån, dvs. bidrag som beviljats av länsstyrelse före den 1 juli 1982, av statens industriverk eller regeringen före den 1juli 1984, samt äldre offertstöd, dvs. stöd beviljade före den 1 juli 1985, har tidigare belastat anslaget D. I Visst regionalpolitiskt stöd. I den mån stöd av dessa slag skall betalas ut efter innevarande budgetårs slut, skall de belasta detta anslag.

Med hänvisning till vad jag har anfört beräknar jag ett medelsbehov av sammanlagt 350 milj. kr. för de ändamål vartill medel anvisas över detta anslag under budgetåret 1990/91.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Lokaliseringsbidrag m. m. på tilläggsbudget till statsbudge-

ten för budgetåret 1989/90 anvisa ett reservationsanslag på

150 000 000 kr.

att till Lokaliseringsbidrag m. m. för budgetåret 1990/91 anvisa

ett reservationsanslag på 350 000 000 kr.

D2. Regionala utvecklingsinsatser

1988/89 Utgift 639210 108 Reservation 847 368 405! 1989/90 Anslag 800000 000 1990/91 Förslag 900000000 ! De medel som vid budgetårsskiftet inte var ianspråktagna genom beslut uppgick till ca 44 milj. kr. att jämföras med ca 57 milj. kr. ett år tidigare.

Anslagcets storlek har ökat från 488 milj. kr. budgetåret 1985/86 till 800 milj. kr. innevarande budgetår.

Från anslaget betalas för närvarande utgifterna för av länsstyrelserna 214

beslutade lokaliserings- och investeringsbidrag, för företagsutveckling, för glesbygdsstöd i form av stöd till företag, kommersiell service, intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser (IKS) och samhällelig service samt för regional projektverksamhet.

Från anslaget betalas vidare utgifterna för teknik- och kunskapsspridning i regionalpolitiskt prioriterade regioner samt för konsult- och utredningsinsatser. För dessa ändamål har 35 milj. kr. avsatts under innevarande budgetår.

Under budgetåret 1988/89 fattade länsstyrelserna beslut om sammanlagt 738 milj. kr. med följande fördelning mellan ändamålen:

Av medlen för innevarande budgetår har hittills 755 milj. kr. fördelats till länsstyrelserna i resp. län enligt följande tabell. Län Belopp Län Belopp

(milj. kr.) (milj. kr.) Stockholm 6,6 Göteborgs och Bohus 10

Uppsala 6,5 Älvsborg 12

Södermanland 7 Skaraborg 6

Östergötland 4,8 Värmland 60

Jönköping 5,8 Örebro 23 Kronoberg 5,3 Västmanland 17 Kalmar 9,5 Kopparberg 60 Gotland 11.5 Gävleborg 60 Blekinge 14,5 Västernorrland 90 Kristianstad 3,5 Jämtland 105 Malmö 3,5 Västerbotten 105 Halland 3,5 Norrbotten 125

Länsstyrelserna Länsstyrelserna beräknar i sina anslagsframställningar att medelsbehovet för regionala utvecklingsinsatser kommer att öka med sammanlagt 276 milj. kr. för budgetåret 1990/91 jämfört med innevarande budgetår.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår bl.a. att medel för stöd till hemslöjdskonsulentverksamheten ska anvisas över en särskild anslagspost så att anslaget för regional projektverksamhet kan disponeras av länsstyrelsen utan inskränkningar. Vidare föreslår länsstyrelsen att glesbygdsstödsmedel som återvinns vid konkurser tillfaller länsstyrelsen för fortsatt användning inom länet.

Föredragandens överväganden Genom riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1985 (prop. 1984/85: 115, AU 13, rskr. 354) har länsstyrelserna möjlighet att inom cen given medelsram använda medlen till tidigare nämnda ändamål.

Jag börjar med att kommentera de särskilda frågor som länsstyrelsen i Kronobergs län tagit upp i sin anslagsframställning. Jag övergår sedan till mina bedömningar av hur mina förslag i det föregående påverkar belastningen på detta anslag och därmed medelsbehovet.

Sedan budgetåret 1988/89 har i regleringsbrevet för detta anslag angetts att samtliga länsstyrelser bör lämna bidrag till huvudmannen för hemslöjdskonsulentverksamheten, under förutsättning att denne lämnar ett minst lika stort bidrag, så att två hemslöjdskonsulenter finns i varje län. Totalt för länsstyrelserna rör det sig om ett belopp på ca 7 milj. kr.

Nämnden för hemslöjdsfrågor, som tidigare svarade för administrationen av medlen för konsulentverksamheten, har i sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91 föreslagit att medel för konsulentverksamheten åter bör anvisas över anslaget B 5. Främjande av hemslöjden. Min företrädare har i årets budgetproposition, med hänvisning till en kommande utvärdering av verksamheten vid nämnden för hemslöjdsfrågor, förordat att finansieringen av konsulentverksamheten tills vidare bör kvarstå inom ramen för anslaget Regionala utvecklingsinsatser m. m.

Principen för användningen av medel under detta anslag är att länsstyrelserna i största möjliga utsträckning skall ha möjlighet att själva prioritera mellan olika insatser. Öronmärkningar i regleringsbrevet som kringskär länsstyrelsernas möjligheter i detta avseende bör därför undvikas. Den aviserade utvärderingen av verksamheten vid nämnden för hemslöjdsfrågor motiverar dock att konsulentverksamheten även under budgetåret 1990/91 belastar detta anslag. När utvärderingen är klar avser jag att överväga frågan om den framtida finansieringen av hemkonsulentverksamheten.

Vad gäller länsstyrelsens i Kronobergs län andra fråga, om att få använda medel, som återvinns i konkurser, för nya regionalpolitiska insatser i länet, så finns bestämmelser om detta i regleringsbrevet för anslaget. Där sägs att återbetalning av lån skall tillfalla statskassan. Mot bakgrund av vad jag tidigare framhållit om förbättring av uppföljningen av glesbygdsstödet finns det anledning att delvis ompröva de hittillsvarande bestämmelserna. Enligt min mening bör länsstyrelsernas incitament att följa upp utestående avskrivningslån öka om de medel som återvinns får disponeras för nya insatser i länet. Jag avser återkomma till regeringen med förslag av nämnd innebörd.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) föreslagit vissa förändringar i det regionalpolitiska stödet. För detta anslag innebär detta bl.a. ökad belastning till följd av att länsstyrelsens beslutsbefogenheter utökas. Förslaget att öppna möjlighet att lämna stöd till immateriella investeringar leder också till ökad belastning på anslaget. Detta motverkas dock av att denna möjlighet ersätter det tidigare regionalpolitiska utvecklingskapitalet, som jag föreslagit skall upphöra. Till en minskad belastning på anslaget leder förslaget att den maximala andelen lokaliseringsbidrag i ett projekt bör sänkas. Minskad belastning på anslaget blir också följden i vissa län genom att stödområdesindelningen föreslås ändrad (avsnitt 4.2). Samma effekt ger också mitt förslag om att avskaffa investeringsbidraget.

Sammantaget bedömer jag att förändringarna inom det regionalpolitis- 216

ka företagsstödet medför en viss minskning av belastningen på anslaget. De frigjorda resurserna bör därmed öka möjligheterna att lämna glesbygdsstöd eller avsätta medel till projektverksamhet. Givetvis påverkas belastningen också av hur konjunkturutvecklingen förändrar efterfrågan på företagsstöd.

Jag har tidigare (avsnitt 10) föreslagit vissa förändringar av glesbygdsstödet. Förbättringarna av företagsstödet i form av höjda maximala stödbelopp och möjlighet att stödja s.k. mjuka investeringar kommer att öka behovet av glesbygdsstödsmedel. Samtidigt innebär mitt förslag om att IKS-verksamheten skall upphöra som stödform, att ca 30 milj. kr. på detta anslag frigörs för t. ex. glesbygdsstöd eller projektverksamhet.

Insatser för teknik- och kunskapsspridning samt för konsult- och utredningsinsatser, beslutade av regeringen eller statens industriverk, har hittills belastat detta anslag. Innevarande budgetår har 35 milj. kr. avsatts härför. Utgifterna för dessa ändamål bör i fortsättningen betalas från det nya anslaget för särskilda regionalpolitiska infrastrukturinsatser som jag kommer att föreslå inrättas. Därmed kommer länsstyrelserna att disponera anslaget för Regionala utvecklingsinsatser i dess helhet.

Med de förändringar jag tidigare föreslagit kommer länsstyrelserna under detta anslag fr. o. m. budgetåret 1990/91 att disponera medel för följande ändamål. — Lokaliserings- och utvecklingsbidrag — Glesbygdsstöd — Regional projektverksamhet.

Det bör ankomma på regeringen att även fortsättningsvis fördela anslaget mellan länen efter de regionala problemens svårighetsgrad, och utfärda de föreskrifter som krävs. Resp. länsstyrelse bör sedan fördela anvisade medel mellan de angivna ändamålen och lämna föreskrifter och riktlinjer till de organ i länet, som eventuellt skall fatta beslut i de enskilda fallen.

Jag har tidigare (avsnitt 10) redovisat mina förslag till insatser i glesbygd och landsbygd. Jag framhöll där, att medlen för regional projektverksamhet bör vara ett av de viktigaste instrumenten för att genomföra många av de insatser som behövs för utveckling av glesbygden och landsbygden. Av bl.a. detta skäl bör den hittillsvarande begränsningen av hur stor del av anslaget som får användas för regional projektverksamhet slopas. En sådan friare användning av anslaget kommer att ställa större krav på länsstyrelsernas planering av insatser som finansieras från anslaget. Bättre prioritering mellan insatser är ett sådant krav, om medelsbrist ska kunna undvikas, totalt eller för något av ändamålen. Vidare måste uppföljningen av olika insatser förbättras. Jag vill i detta sammanhang också erinra om länsstyrelsernas skyldighet att fortlöpande lämna redovisningar av projektverksamheten till Umeå högskoleregions datacentral. Jag kommer också att föreslå regeringen åtgärder för kontinuerlig utvärdering av bl.a. projektverksamheten.

Jag anser det också vara motiverat att, som regionalpolitiska kommittén förordat, vissa medel avsätts för länsövergripande projekt. Jag avser därför föreslå regeringen, att ett mindre belopp avsätts för sådana projekt, vilket efter ansökan från länsstyrelser fördelas av regeringen. 217

Jag beräknar att mina förslag om regel- och anslagsförändringar kommer att öka utrymmet för insatser som bör beslutas av länsstyrelserna med i storleksordningen 100 milj. kr.

Mot bakgrund av behovet av ytterligare regionalpolitiska insatser, inte minst som en följd av nödvändigheten att ta till vara de initiativ som kommit fram genom landsbygdskampanjen, anser jag att anslaget härutöver bör tillföras ytterligare medel för nästa budgetår.

I vissa län är efterfrågan på stödmedel redan för innevarande budgetår så stor att medelsbrist kan väntas senare i vår. Jag föreslår därför att ytterligare 80 milj. kr. tillförs detta anslag för att disponeras redan under innevarande budgetår.

Jag vill samtidigt erinra om att en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp i sitt förslag till ny livsmedelspolitik bl.a. förordat en förstärkning av medlen för glesbygdsstöd med 100 milj. kr. Arbetsgruppens förslag kommer att behandlas i en särskild proposition om en ny livsmedelspolitik våren 1990. Jag kommer att samråda med chefen för jordbruksdepartementet i denna fråga.

I avvaktan på regeringens proposition om en ny livsmedelspolitik och med hänvisning till vad jag anfört beräknar jag det sammanlagda medelsbehovet för budgetåret 1990/91 till 900 milj. kr.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Regionala utvecklingsinsatser m.m. på tilläggsbudget till

statsbudgeten för budgetåret 1989/90 anvisa ett reservationsanslag

på 80 000.000 kr,

att till Regionala utvecklingsinsatser för budgetåret 1990/91 anvi-

sa ett reservationsanslag på 900 000 000 kr.

D 3. Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag i glesbygder m. m.

1988/89 Utgift 15571 813 1989/90 Anslag 1000 1990/91 Förslag 1.000

Från anslaget betalas utgifterna för att infria statliga garantier för lån till företag i glesbygder och för lån till kommersiell service enligt förordningen (1985:619) om glesbygdsstöd. Vidare betalas utgifterna för att infria garantier för lån som har lämnats enligt förordningen (1979:638) om statligt stöd till glesbygd (upphävd 1985:619), enligt förordningen (1973:608) om statligt stöd till kommersiell service i glesbygd (upphävd 1980:877) samt enligt förordningen (1976:208) om statligt stöd till skärgårdsföretag och förordningen (1978:465) om särskilt stöd till lantbruksföretag i vissa glesbygder (upphävda 1979:638).

Samtliga länsstyrelser utom de i Kristianstads och Malmöhus län har inkommit med anslagsframställningar. Sammanlagt föreslår länsstyrelserna en engagemangsram t. o. m. budgetåret 1990/91 på 215 milj. kr.

Föredragandens överväganden Den 1 juli 1985 skedde en övergång till engagemangsram i stället för årliga beslutsramar för kreditgarantier till företag i glesbygder m.m. (prop. 1984/85:115, AU 13, rskr. 354). Engagemangsramen skall successivt byggas upp tills den uppgår till 290 milj. kr. Länsstyrelsernas utrymme för ny kreditgivning skapas dels genom amorteringar av lån med statliga kreditgarantier som beslutats efter den 1 juli 1985, dels genom den successiva uppbyggnaden av en engagemangsram för resp. län. Förluster till följd av infriade garantier ger inte utrymme för ny garantigivning.

För tiden fram t.o.m. budgetåret 1989/90 är engagemangsramen fastställd till 175 milj. kr. Ramen bör för tiden fram t.o.m. budgetåret 1990/91 utökas till 190 milj. kr.

Anslaget bör för nästa budgetår tas upp med oförändrat belopp, 1000 kr.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. medge att statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder och för lån till kommersiell service får beviljas i en sådan omfattning att det sammanlagda beloppet för utestående garantier som beslutats efter den 1 juli 1985 uppgår till högst 190000 000 kr.,

2. till Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag i glesbygder m. m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 1000 kr.

D4. Ersättning för nedsättning av socialavgifter

1988/89 Utgift 405 546 892 1989/90 Anslag 395000 000 1990/91 Förslag 350000 000

Från anslaget, som disponeras av riksförsäkringsverket, täcks för närvarande bortfall av avgiftsinkomster till följd av tillämpningen av lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län.

Enligt denna lag skall den procentsats efter vilken arbetsgivar- resp. egenavgifter sammanlagt beräknas, enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, sättas ned med tio procentenheter för verksamheter inom vissa näringsgrenar som bedrivs i Norrbottens län. För nedsättning av egenavgifter gäller bestämmelserna i uppbördslagen (1953: 272). Berörda näringsgrenar är gruvverksamhet, tillverkning, produk- 219

tionsvaruinriktad partihandel, uppdragsverksamhet samt hotell-, pensionats- och campingverksamhet.

Ett särskilt bidrag till kostnaden för arbetsgivaravgifterna eller egenavgifterna lämnas när sysselsättningen ökar. Utgifter för detta bidrag belastar innevarande budgetår anslaget D 7. Sysselsättningsstöd.

De verksamheter inom nämnda näringsgrenar som bedrivs i Svappavaara samhälle är befriade från socialavgifter och allmän löncavgift under tiden den I januari 1984-— den 31 december 1993.

Riksförsäkringsverket Verket beräknar, med utgångspunkt från utfallet under första halvåret 1989, utgifterna för ersättning för nedsättning av socialavgifter för innevarande budgetår till 415 milj. kr. Verket räknar med i stort samma volym för nästa budgetår. Med en löneuppräkning på 5 90 fram till nästa budgetår blir medelsbehovet enligt verket 441 milj. kr. för budgetåret 1990/91.

Föredragandens överväganden Jag har tidigare (avsnitt 7.2.2) bl.a. föreslagit att nedsättning av socialavgifter skall bibehållas som stödform, att nedsättningen även fortsättningsvis skall vara tio procentenheter, att den skall gälla under en tioårsperiod, att den geografiska omfattningen skall vara stödområde 1.

Jag haräven föreslagit att nedsättningen i de delar av Norrbottens län som inte ingår i stödområde 1 skall uppgå till fem procentenheter under en femårsperiod, liksom att nedsättningen successivt skall öka upp till tio procentenheter i de nya områden som skall omfattas av nedsättningen. Jag har också föreslagit att vissa basindustricr inte skall omfattas av nedsättningen. Förändringarna föreslås träda i kraft den I januari 1991.

Efter år 1993 bör Svappavaara samhälle inte särbehandlas.

Mot bakgrund av dessa förslag till förändringar beräknar jag bortfallet av avgiftsinkomster genom nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift till 350 milj. kr. under budgetåret 1990/91.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Ersättning för nedsättning av socialavgifter för budgetåret

1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 350 000 000 kr.

D5. Sysselsättningsbidrag

1988/89 Utgift 239 333 362 1989/90 Anslag 165 000 000 1990/91 Förslag 250000 000

Över anslaget anvisas för närvarande medel för sysselsättningsstöd samt 220

förutsättningar lämnas till verksamheter i Norrbottens län.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.1) redogjort för utfallet av verksamheten med sysselsättningsstöd under de senaste budgetåren.

Statens industriverk Statens industriverk beräknar medelsbehovet för de ändamål vartill medel beviljas över anslaget till 240 milj. kr. under budgetåret 1990/91.

Föredragandens överväganden Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.4) föreslagit att sysselsättningsstödet skall behållas som stödform, att det fortsättningsvis skall kallas sysselsättningsbidrag, att bidraget skall höjas och att det skall fördelas på fem år i alla stödområden. Medelsbehovet påverkas även av mitt förslag till ny stödområdesindelning.

Jag har även föreslagit att det särskilda bidrag till arbetsgivaravgifterna och egenavgifterna som nu lämnas till vissa företag i Norrbottens län skall slopas.

Mot bakgrund av dessa förändringar beräknar jag medelsbehovet för sysselsättningsbidrag till 250 milj. kr. för budgetåret 1990/91.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Svsselsättningsbidrag för budgetåret 1990/91 anvisa ett

förslagsanslag på 250000 000 kr.

D 6. Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder m. m.

Nytt anslag (förslag) 330000 000 kr.

Under anslaget D2. Regionala utvecklingsinsatser m. m. har för innevarande budgetår anvisats sammanlagt 35 milj. kr. för teknik- och kunskapspridning i regionalpolitiskt prioriterade regioner samt för centrala konsult- och utredningsinsatser. Statens industriverk har begärt en ökning av de medel verket disponerar för konsult- och utredningsinsatser från 10 till 14 milj. kr.

Som jag tidigare föreslagit bör kostnaderna för dessa ändamål belasta förevarande anslag. Jag vill också anmäla att högst 35 milj. kr. bör disponeras engångsvis för vissa infrastrukturinsatser i enlighet med vad chefen för arbetsmarknadsdepartementet anförde i propositionen om särskilda regionalpolitiska insatser i Blekinge län (prop. 1989/90:66). Kostnaderna för samtliga dessa åtgärder bör belasta de centrala medel jag nedan föreslår.

Jag har i övrigt tidigare (avsnitt 9) redovisat exempel på projekt som medlen bör kunna användas till, hur beredningsarbetet allmänt bör utfor- 221

mas, beslutsnivåer etc. Vissa medel bör även avsättas för uppföljning och Prop. 1989/90: 76 utvärdering. Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma förceskrifterna för medlens användning.

För nästa budgetår föreslår jag att utgifterna för följande huvudändamål får belasta anslaget:

För regionalt beslutade infrastrukturåtgärder i stödområde 1 beräknar jag 200 milj. kr. Medlen bör disponeras gemensamt av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.

För centralt beslutade infrastrukturåtgärder i prioriterade regioner beräknar jag 130 milj. kr.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder m. m. för

budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 330 000 000 kr.

D 7. Glesbygdsdelegationen

Nytt anslag (förslag) 15 000000 kr.

Jag har föreslagit (avsnitt 10.5) att den nuvarande glesbygdsdelegationen ombildas till myndighet med utökad och delvis ny verksamt samt lokalise-

ras till Östersund.

Medlen bör disponeras för förvaltnings- och projektkostnader. För budgetåret 1990/91 beräknar jag dessa till 15 000 000 kr.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Glesbygdsdelegationen för budgetåret 1990/91 anvisa ett

reservationsanslag på 15 000 000 kr.

D8. Expertgruppen för forskning om regional utveckling

(ERU)

1988/89 Utgift 4803 000 Reservation 99 000 1989/90 Anslag 4414000 1990791 Förslag 6 000 000

Från anslaget betalas utgifterna för expertgruppens för forskning om regional utveckling verksamhet.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling Expertgruppen beräknar medelsbehovet till 9 000 000 kr. 222

Jag har tidigare (avsnitt 13) redovisat min syn på behovet av regionalpolitisk forskning som kan bidra till att förbättra kunskapsunderlaget för regionalpolitiken och det angelägna i att synsätt och resultat från forskningen får en bred spridning till olika användargrupper. Jag har också redovisat den roll som ERU bör ha i dessa avseenden som länk mellan forskningen och användare av forskningens resultat.

Jag har vidare (avsnitt 6) redovisat behovet av förstärkt uppföljning och utvärdering av olika regionalpolitiska insatser och att ERU avses få vissa uppgifter i detta sammanhang.

Budgetförslaget beträffande statens löne- och pensionsverk innebär att kostnaderna för pensionsadministrationen skall täckas av avgifter fr. o. m. budgetåret 1990/91. Jag har vid min medelsberäkning för detta anslag tagit hänsyn till dessa avgifter.

Tjänstebrevsrätten för statliga myndigheter upphör fr.o.m. den 1 juli 1990. Jag har vid min medelsberäkning för detta anslag även tagit hänsyn till de merkostnader som detta innebär.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Expertgruppen för forskning om regional utveckling för

budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 6 000000 kr.

D9. Kapitaltillskott till en utvecklingsfond för Västnorden

1988/89 Anslag 2.000 000 1989/90 Förslag 2400 000 1990/91 Förslag 3000 000

Från anslaget betalas Sveriges kapitaltillskott till en nordisk utvecklingsfond för Västnorden. Vid nordiska ministerrådets (samarbetsministrarna) möte den 19 augusti 1986 undertecknades ett avtal och stadgar för en nordisk utvecklingsfond för Västnorden. Avtalet och fondens stadgar trädde i kraft den 17 september 1987. Utvecklingsfonden skall främja utvecklingen av ett allsidigt och konkurrenskraftigt näringsliv i Västnorden (Färöarna, Grönland och Island). Fondens grundkapital skall uppgå till ett belopp som motsvarar 14,1 milj. US dollar varav Sverige skall svara för 5,4 milj. US dollar. Inbetalning till fonden skall ske fram till och med år 1995.

Inbetalningar till fonden sker årligen. Det belopp som enligt avtalet skall inbetalas per den I mars 1991 är 464 000 US dollar, vilket motsvarar ca 3 milj. kr., varför anslaget för budgetåret 1990/91 bör tas upp med detta belopp.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Kapitaltillskott till en utvecklingsfond för Västnorden för

budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 3 000000 kr. 223

D 10. Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län Prop. 1989/90: 76

Nytt anslag (förslag) 46 000000 kr.

Jag har tidigare (avsnitt 12) redogjort för behovet av särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län. För att finansiera huvuddelen av dessa insatser bör särskilda medel om 46 milj. kr. anvisas. Dessa bör användas för bl.a. näringslivsutveckling, utbildning, teknikspridning och kultur. Det bör ankomma på regeringen att närmare avgöra fördelningen mellan de olika ändamålen och projekten samt beslutsordning m. m.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län för

budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 46 000 000 kr.

17 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Den regionala problembilden

Bilaga I

1. Befolkningsutvecklingen under främst 1980-talet

1.1¶Befolkningsutvecklingen totalt

De senaste årens förbättrade regionala balans i befolkningshänseende beror huvudsakligen på en ökad nettoinvandring av främst flyktingar men även på allmänt ökade födelsetal.

Som framgår av tabellerna I och 2 har befolkningen i storstadslänen ökat väsentligt snabbare under 1980-talet än under 1970-talet. Under perioden 1986—1989 har tillväxten relativt sett varit nästan dubbelt så stor som under den första hälften av 1980-talet. Invånarantalet i storstadslänen ökade med ca 73000 personer under perioden 1971— 1980 och med ca 154000 personer perioden 1981—1989. Stockholms län har under såväl 1970- som 1980-talet haft en något större befolkningstillväxt än storstadslänen totalt. Under var och en av perioderna 1971—1980 resp. 1981 — 1989 svarade Stockholms län för omkring två tredjedelar av länsgruppens totala befolkningstillväxt i antal personer räknat.

Under år 1989 har storstadslänens invånarantal ökat med ca 26 500 personer, vilket kan jämföras med en årlig ökning med ca 21900 invånare under perioden 1986— 1988. Befolkningstillväxten har således förstärkts i dessa län under år 1989. I Stockholms län ökade invånarantalet med ca 12 500 personer under år 1989, vilket är ungefär samma årliga tillväxt som under perioden 1986—1988. Den förstärkta tillväxten i storstadslänen beror således helt på en ökad tillväxt i de båda övriga storstadslänen. Det är framförallt Malmöhus län som bidragit till detta med en nästan dubbelt så stor befolkningsökning under år 1989 som genomsnittligt under perioden 1986—1988.

Tabell 1 Befolkningsutvecklingen i tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län under perioden 1971 — 1989

+ Preliminära uppgifter. ++ Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län (S, W, X, Y, Z, AC, BD). Källa: SCB (UMDAC).

De sju s.k. skogslänen, som under 1970-talet hade samma relativa befolkningstillväxt som storstadslänen, har under 1980-talet haft en vä- 225

15 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

sentligt ogynnsammare utveckling än storstadslänen. Under 1980-talets Prop. 1989/90: 76 första hälft minskade invånarantalet med ca 23 000 personer för att däref- Bilaga 1 ter under perioden 1986 — 1989 ha varit oförändrat eller ökat mycket svagt. Befolkningsutvecklingen under 1980-talet har dock samtidigt varit väsentligt bättre än den var under 1960-talet då skogslänens invånarantal minskade med sammanlagt ca 54000 personer. Under år 1989 har skogslänens invånarantal ökat med ca 10000 personer, vilket är en förändring i positiv riktning jämfört med de senaste årens stagnation.

Gruppen bestående av resterande 14 län — övriga län — har under 1980talet haft en allt gynnsammare befolkningsutveckling. Under första hälften av 1980-talet var tillväxten mycket svag men under perioden 1986— 1989 har invånarantalet ökat med omkring en halv procent årligen. Trots detta har befolkningstillväxten under de senaste åren endast varit knappt hälften så stor relativt sett som inom storstadslänen. Under 1970-talet hade denna grupp av län däremot en dubbelt så hög ökningstakt som storstadslänen resp. skogslänen.

Tabell 2 Årliga folkmängdsförändringar i tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län under perioden 1966— 1989 (avrundade värden)

Stödområde A - 3600 — 1000 - 700 — 1400 = 800 ” B - 3700 —- 1400 = 300 - 1000 — 400 ” C -2000 1700 0 -2 500 -2100 ” A—C —-9300 - 800 = —-1000 -4900 -- 3400 Utanför A—C 70100 27100 22900 13000 45400 Riket totalt 60 800 26400 21900 8000 42000 + Preliminära uppgifter för år 1989. Källa: SCB (UMDAC).

När det gäller befolkningsutvecklingen inom de regionalpolitiska stödområdena kan som framgår av tabellerna I och 2 konstateras att samtliga tre (A, B, C) haft befolkningsminskning under såväl 1970- som 1980-talet med undantag för stödområde C som haft en viss tillväxt under 1970-talet.

Befolkningsminskningen inom stödområde A har varit något större relativt sett under 1980-talet än under 1970-talet. Sammanlagt minskade invånarantalet med ca —8 700 personer under 1970-talet medan minskningen under perioden 1981—1989 uppgått till ca — 10300 personer. År 1989 fanns det omkring 168000 invånare inom detta stödområde som består av ett 20-tal kommuner.

Invånarantalet inom stödområde B har under 1980-talet minskat något mindre än inom stödområde A. Under 1970-talet var befolkningsminskningen ungefär lika stor som under 1980-talet och då ungefär lika stor som inom stödområde A. Sammanlagt minskade invånarantalet i stödområde B med ca —8 500 personer under 1970-talet och med ca — 6 900 personer 226

under perioden 1981— 1989. År 1989 fanns det ca 183000 personer inom

stödområde B som består av ett 20-tal kommuner. Bilaga 1

Inom stödområde C' minskade invånarantalet under 1980-talets första hälft ytterligare något svagare än inom stödområde B. Under perioden 1986 — 1989 fortsatte befolkningsminskningen i samma takt. Invånarantalet under hela perioden 1981 —1989 minskade med ca —20 900 personer. Under 1970-talet hade stödområde C cen svag befolkningstillväxt under den första hälften medan invånarantalet stagnerade under den senare hälften. År 1989 fanns det ca 755000 personer inom stödområde C, som består av ett 40-tal kommuner längs främst norrlandskusten och i Bergslagen.

Av figur 2 och 4 i bilaga 1:2 framgår den relativa befolkningsutvecklingen i landets 284 kommuner under perioderna 1981—1985 resp. 1986— 1988. Som framgår av dessa figurer finns de kommuner som haft den mest negativa befolkningsutvecklingen under 1980-talet främst i norra Sverige, i de västra delarna av mellersta Sverige och i sydöstra Sverige.

1.2¶Omflyttningens regionala effekter

Den förbättrade regionala balans i befolkningshänseende som kunnat märkas under de senaste åren beror främst på en ökad nettoinvandring av flyktingar men även på ökade födelsetal och förändringar av den inrikes omflyttningen.

1.2.1 Totala omflyttningseffekter Av tabell 3 framgår de årliga effekterna av omflyttningen under perioden 1966 — 1988 inom de regionalpolitiska stödområdena resp. vissa länsgrupper/län. Som framgår av tabellen resulterade den totala omflyttningen för storstadslänens del i ett årligt överskott på ca 8000 personer under 1980talets första hälft. Under perioden 1986 — 1989 ökade denna länsgrupps totala flyttningsvinst till ca 13300 personer per år. Under 1970-talets första hälft hade storstadslänen ett betydande årligt flyttningsunderskott och under den senare hälften ett förhållandevis måttligt överskott. De senaste årens totala flyttningsvinst är dock per år räknat väsentligt lägre än under 1960-talets senare hälft (ca 13300 resp. ca 21800 personer). Av tabellen framgår även att Stockholms län under 1980-talets första hälft svarade för ca 8096 av länsgruppens totala årliga flyttningsvinst och att motsvarande andel under de senaste åren minskat till ca 46 90.

Den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 visar för storstadslänens del på en total flyttningsvinst på ca 13800 personer, vilket ligger ca 700 personer högre än genomsnittet för perioden 1986— 1988. Den totala flyttningsvinsten för Stockholms län under 1989 blev ca 4300 personer, vilket kan jämföras med ett genomsnitt på ca 6 600 personer under perioden 1986 — 1988. Flyttningsöverskottet har således reducerats med drygt en tredjedel under år 1989. 227

Stockholms län under perioden 1966-— 1989 (avrundade värden)

Bilaga 1

+ Avser genomsnitt för perioden 1968-1970.

Källa: SCB (UMDAC).

Även för de sju s.k. skogslänen har den totala omflyttningen medfört en klar förbättring under 1980-talet. En årlig flyttningsförlust under 1980talets första hälft på ca —2 500 personer har nämligen under perioden 1986 — 1989 förbytts i ett ungefär lika stort årligt överskott. Under 1970talets båda hälfter hade dock skogslänen väsentligt större årliga flyttningsöverskott. Under den omfattande utflyttningsperioden under 1960-talets senare del uppgick de årliga underskotten till ca —9 200 personer.

Under år 1989 uppgick skogslänens totala flyttningsöverskott enligt den preliminära befolkningsstatistiken till ca 8 100 personer. Detta innebär cn mycket kraftig ökning jämfört med det genomsnittliga överskottet på ca 500 personer under perioden 1986 — 1988. Denna förbättring beror huvudsakligen på en mycket kraftig ökning av nettoinvandringen till skogslänen under år 1989 men även på att flyttningsunderskotten gentemot övriga landet minskat med omkring två tredjedelar.

För gruppen övriga län har den kraftigaste omsvängningen i positiv riktning skett i flyttningshänseende under 1980-talet. Ett litet årligt underskott på ett par hundra personer under 1980-talets första hälft har under perioden 1986— 1989 övergått till ett överskott på ca 10000 personer per år.

För de tre regionalpolitiska stödområdena har de totala flyttningsunderskotten reducerats betydligt under 1980-talet och under de senaste åren övergått till överskott med ca 400 personer per år. Den gynnsamma omsvängningen under de senaste åren för stödområdenas del beror dock huvudsakligen på en ökad nettoinvandring och endast till en mindre del på ett förbättrat flyttningsnetto gentemot övriga landet.

Stödområde A:s årliga underskott på ca — 1 200 personer under 1980talets första hälft har minskat till ca — 700 personer under de senaste åren. Dessa underskott är ungefär lika stora som under 1970-talet men väsentligt mindre än under slutet av 1960-talet. Stödområde B:s underskott från perioden 1981—1985 på ca —200 personer har förbytts till ett årligt överskott med ett 100-tal personer under de senaste åren. Den största förändringen uppvisar stödområde C' där de årliga flyttningsunderskotten på ca — 1 300 personer från 1980-talets första hälft förvandlats till ett årligt överskott på ca I 000 personer under de senaste åren.

Av figur 6 och 8 i bilaga I:2 framgår den totala omflyttningens relativa ha a oc

nettoeffekter för landets samtliga kommuner under perioderna 1981— = Prop. 1989/90:76 1985 resp. 1986 — 1988. Som framgår av dessa figurer finns den ungefärliga — Bilaga I tredjedel av landets kommuner som haft den ogynnsammastce utvecklingen i flyttningshänseende främst i Norrland, Bergslagen och i sydöstra Sverige. Under den senare delen av 1980-talet har antalet norrlandskommuner i denna grupp ökat. De största flyttningsöverskotten har främst kommunerna i och kring storstadsregionerna haft men även åtskilliga kommuner i Dalarna, västra delarna av Värmland och längs västkusten tillhör denna grupp.

1.2.2 Den inrikes omflyttningens regionala effekter Den förbättring av den regionala balansen i befolkningshänseende som skett under de senaste åren beror inte på en förbättrad balans i den inrikes omflyttningen utan som tidigare påpekats på en ökad nettoinvandring som till största delen bestått av flyktingar.

Det totala antalet flyttningar över församlingsgränser uppgick under perioden 1986 — 1988 till ca 60900 personer per år, vilket var ca 3260 fler än genomsnittet för perioden 1981 — 1985. Under den senare hälften av 1970talet var antalet flyttningar över församlingsgränsen ungefär lika stort som under de senaste åren. Under perioden 1971 —1975 var dock antalet flyttningar ca 14/0 större än under perioden 1986 — 1988.

Antalet flyttningar över länsgränser, dvs. den mer långdistanta omflyttningen, uppgick under perioden 1986 — 1988 tillca 166 000 personer årligen, vilket var ca 1390 fler än under 1980-talets första hälft och i nivå med genomsnittet för perioden 1976—1980. Under perioden 1971—1975 var dock den årliga antalet flyttare över länsgränser ca 1690 större än genomsnittet för perioden 1986 — 1988.

Som framgår av tabell 4 har storstadslänens årliga flyttningsvinst gentemot övriga landet i stort sett halverats under 1980-talets senare del. De årliga överskotten har minskat från ca 5 200 till ca 2700 personer. Denna minskning beror främst på att Stockholms läns överskott minskat kraftigt frår ca 4400 till ca 400 personer. Under år 1988 hade länet för första gången sedan år 1980 ett flyttningsunderskott gentemot övriga landet (ca —2 600 personer).

För år 1989 visar den preliminära befolkningsstatistiken att storstadslänens flyttningsöverskott gentemot övriga landet under perioden 1986— 1988 förbytts till ett underskott på ca —2 300 personer. Såväl Stockholms som Göteborgs- och Bohus län har haft underskott i den inrikes omflyttningen under år 1989 medan Malmöhus haft ett överskott. Underskottet för Stockholms läns del uppgick till ca — 3 900 personer, vilket kan jämföras med 1988 års underskott på ca —2 600 personer. Det förefaller således alltmer tydligt att Stockholms län sedan början av år 1988 haft ett trendbrott vad avser flyttningsnettot i förhållande till övriga landet.

Tabell 4 Årliga inrikes flyttningsnetton för tre länsgrupper, stödområden och för Prop. 1989/90: 76 Stockholms län under perioden 1966 — 1989 (avrundade värden)

Bilaga I

Område Inrikes flyttningsnetto (antal personer)

1966—70 1971—75 1976—80 1981-85 1986—89 Storstadslän 11100 ——-6000 = —-7600 5200 2700

därav AB län 6600 = —-3900 = —-4300 4400 400 Skogslän —-11 800 2200 3600 -2700 -2700 Övriga län 600 3800 4000 —-2600 100 Stödområde A — 5400++ —-1400 = — 800 - 1000 —- 1300" ” B — 3500"+ — 800 500 — 300 -— 500" ” C -— 4600"+ 1300 400 —- 1500 -2200" ” A—C - —-13500"+ — 900 100 -2800 —-4000" + Genomsnitt för perioden 1986 — 1988. ++ Avser genomsnitt för perioden 1968— 1970. Källa: SCB.

Jämför man 1980-talets inrikes flyttningsmönster för storstadslänen med 1970-talet är skillnaderna mycket stora. Under 1970-talet uppgick nämhgen storstadslänens flyttningsunderskott gentemot övriga landet till ca —-6 800 personer per år. Går man ännu länge tillbaka så hade denna länsgrupp under andra hälften av 1960-talet en årlig flyttningsvinst på ca 11 100 personer. Stockholms län uppvisar samma mönster som länsgruppen med en betydande flyttningsförlust under 1970-talet (ca —4 100 personer per år) och kraftig tillväxt under perioden 1966—1970 (ca 6600 personer).

Av tabell 4 framgår att skogslänens årliga flyttningsförluster gentemot övriga landet varit lika stora under 1980-talets tidigare resp. senare del (— 2700 personer). Den mycket klara förbättring som skett i flyttningshänseende totalt sett för denna länsgrupp under 1980-talet beror således helt på en kraftigt ökad nettoinvandring.

Den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 visar att skogslänen haft ett flyttningsunderskott gentemot övriga landet med ca — I 100 personer, vilket är lägre än det genomsnittliga underskottet under perioden 1986—1988 på ca —3300 personer. Detta är en klar förbättring av den mellanregionala balansen i flyttningshänseende.

Under 1970-talet hade däremot skogslänen en väsentligt mer positiv utveckling när det gäller den inrikes omflyttningen med ett årligt flyttningsöverskott på ca 2900 personer. Eftersom inflyttningsöverskotten i stor utsträckning uppstod i vissa större orter hade flertalet kommuner i skogslänen även under detta decennium fortsatta flyttningsunderskott. Under andra hälften av 1960-talet uppgick skogslänens flyttningsunderskott gentemot övriga landet till ca — 11 800 personer per år.

Av tabell 5 framgår förändringarna av det inrikes flyttningsnettot i de enskilda skogslänen och i Bergslagslänen Örebro och Västmanlands län samt i Stockholms län under perioden 1966 — 1989.

Tabell 5 Årliga inrikes flyttningsnetton för tio län

+ Avrundade värden(genomsnitt per år). Källa: SCB.

Ett allmänt intryck av tabell 5 är att 1980-talet inneburit en klar försämring av den regionala balansen i flyttningshänseende jämfört med 1970talet. Dessutom tycks inte de senaste årens mycket goda arbetsmarknadskonjunktur ha bidragit till att vända på den försämring av balansen som uppstod under 1980-talets första hälft. Detta talar onekligen för att det utöver en god arbetsmarknadskonjunktur behövs andra faktorer för att åstadkomma en förbättrad balans mellan dessa län och övriga delar av landet när det gäller omflyttningen. Positivt för den regionala balansen kan dock sägas vara att Stockholms läns flyttningsöverskott gentemot övriga landet minskat mycket kraftigt under 1980-talets senare del och under åren 1988 och 1989 t. o. m. övergått till underskott.

Utvecklingen under 1980-talet har dock inte varit lika negativ som under den senare hälften av 1960-talet med undantag för Västmanlands län där främst omstruktureringarna inom stålindustrin bidragit till en försämring av det inrikes flyttningsnettot. Länsgenomsnitt av den typ som redovisas i tabell 5 döljer samtidigt mycket av de ofta betydande inomregionala skillnader som samtidigt finns. Detta belyses till en del av den redovisning av de inrikes flyttningsnetton som görs i tabell 4 med fördel ning på de regionalpolitiska stödområdena där stödområdena A och B främst utgörs av inlandskommuner i de sju s. k. skogslänen.

I den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 är inte omflyttningen uppdelad på inrikes- resp. utrikes flyttning på kommunnivå. Detta medför bl. a. att den inrikes/utrikes omflyttningens nettoeffekter för detta år inte kan redovisas för stödområdena A —C.

Som framgår av tabell 4 har 1980-talet inneburit en avsevärd flyttningsförlust för stödområde A gentemot övriga delar av landet. Sammanlagt handlar det om ca —8 800 personer eller ca 5946 under perioden 1981— 1988. Det årliga underskottet har ökat något under perioden 1986 — 1988 Jämfört med 1980-talets första hälft. Anmärkningsvärt sett i ett längre tidsperspektiv är att stödområde A:s flyttningsförluster inte minskat särskilt mycket jämfört med 1970-talet och förlusterna då var stora trots att skogslänen samtidigt hade en förhållandevis gynnsam utveckling. Detta belyser delvis de stora inomregionala skillnader som ofta finns inom

enskilda län. Det 20-tal kommuner som för närvarande utgör stödområde Prop. 1989/90: 76 A är av utpräglad inlands- och glesbygdskaraktär. Bilaga 1

Stödområde B har haft något större årliga flyttningsförluster gentemot övriga landet under perioden 1986 — 1988 (ca — 500 personer) jämfört med perioden 1981 -—1985. Sammantaget har detta stödområde haft en förlust under dessa båda perioder på ca —2 700 personer eller ca 1 26. Förlusten är således förhållandevis liten relativt sett och endast omring en femtedel så stor som inom stödområde A. Jämfört med utvecklingen under den senare hälften av 1970-talet, då de årliga flyttningsöverskotten uppgick till ca 500 personer, har dock en klar försämring skett under 1980-talet. Det 20-tal kommuner som utgör stödområde B är liksom inom stödområde A av inlandstyp och glesbygdskaraktär men de ligger i allmänhet något mindre isolerat geografiskt sett.

Den mest märkbara försämringen av flyttningsnettot gentemot övriga landet under 1980-talet jämfört med 1970-talet har skett inom stödområde C". Under första hälften av 1970-talet hade detta område årliga flyttningsöverskott på ca I 300 personer och under den senare hälften överskott med ca 400 personer per år. Under 1980-talet har däremot betydande flyttningsunderskott gentemot övriga landet uppstått. Sammantaget under perioden 1981 — 1988 har dessa förluster uppgått till ca — 14 200 personer eller ca 2 20. Relativt sett är denna förlust dock, liksom inom stödområde B, av förhållandevis ringa omfattning. Den ogynnsamma flyttningsutvecklingen inom stödområde C:s omkring 40 kommuner under 1980-talet beror främst på de omfattande strukturförändringar som skett inom stålindustrin i Bergslagen.

1.2.3 Den utrikes omflyttningens regionala effekter Som tidigare påpekats har en kraftigt ökad nettoinvandring främst bidragit till de senaste årens förbättrade regionala balans i befolkningshänseende. Av tabell 6 framgår hur det årliga utrikesnettot i genomsnitt har förändrats i vissa länsgrupper och i stödområdena under perioden 1966 — 1989.

Preliminär befolkningsstatistik för helåret 1989 visar på ett totalt invandringsöverskott på ca 44 000 personer, vilket innebär en ökning med ca 14000 personer jämfört med år 1988. Ökningen beror på att invandringen fortsatt att stiga samtidigt som utvandringen varit i stort sett oförändrad. Invandringen under år 1989 uppgick till ca 66000 personer, vilket är det högsta antalet hittills med undantag för år 1970. Till skillnad mot år 1970 utgörs invandringen idag främst av flyktingar och är endast till en mindre del arbetsmarknadsbetingad.

Stockholms län under perioden 1966 — 1989 (avrundade värden)

Bilaga I

+ Avser genomsnitt för perioden 1986 — 1988. "+ Avser genomsnitt för perioden 1968— 1970. Källa: SCB.

Som framgår av tabell 6 har nettoinvandringen till storstadslänen per år räknat fyrdubblats under de senaste åren jämfört med den första hälften av 1980-talet. Nettoinvandringen till dessa län har under de senaste åren nått upp till samma genomsnittliga nivå som under den senare delen av 1960talet. Närmare hälften av de senaste årens invandringsöverskott har uppstått i Stockholms län. Jämfört med 1980-talets första hälft har detta läns årliga invandringsöverskott nästan tredubblats. Nettoinvandringen till länet var dock väsentligt större under perioden 1976-1980.

Den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 visar att storstadslänens invandringsöverskott uppgått till ca 16 200 personer. Detta överskott är omkring dubbelt så stort som det genomsnittliga överskottet under perioden 1986-1988. De ökande underskott som storstadslänen haft beträffande den inrikes omflyttningen under åren 1988 och 1989 har således mer än väl uppvägts av en kraftigt ökad nettoinvandring. Nettoinvandringen till Stockholms län uppgick under år 1989 till ca 8100 personer, vilket kan jämföras med ett genomsnittligt överskott på ca 4 800 personer under perioden 1986 — 1988. |

För skogslänens del har de senaste årens utveckling inneburit en betydande omsvängning genom att en mycket liten nettoinvandring under perioden 1981—1985 övergått i en årlig nettoinvandring med ca 5 100 personer. Denna nettoinvandring är väsentligt större än den var under 1970-talet och den senare hälften av 1960-talet.

Under år 1989 har skogslänen haft ett invandringsöverskott på ca 9 100 personer, vilket innebär en mycket kraftig ökning jämfört med perioden 1986—1988 då överskottet uppgick till ca 3 800 personer årligen. Invandringen har således förstärkt sin roll när det gäller att upprätthålla den mellanregionala befolkningsbalansen i landet.

Även för gruppen övriga län har nettoinvandringen ökat kraftigt under de senaste åren. Jämfört med den första hälften av 1980-talet är det fråga om ett närmare fem gånger större överskott på årsbasis räknat. De senaste årens överskott på ca 11 600 personer per år ligger klart högre än överskotten under 1970-talet men också klart lägre än nettoinvandringen under 1960talets senare hälft. Under år 1989 uppgår det sammanlagda invandringsö- 233

verskottcet till ca 18900 personer, vilket liksom för de båda övriga länsgrupperna innebär en väsentligt högre nettoinvandring jämfört med genomsnit- Bilaga 1 tet för de senaste åren.

Som framgår av tabell 6 har nettoinvandringen till de regionalpolitiska stödområdena ökat kraftigt under 1980-talet och under de senaste åren har det årliga invandringsöverskottet uppgått till ca 3000 personer. Storleken på denna förändring blir än tydligare om man noterar att det sammanlagda invandringsöverskottet under hela 1970-talet uppgick till ca 5 500 personer.

Nettoinvandringen till stödområde A har under de senaste åren uppgått till ca 400 personer årligen liksom inom stödområde B. I båda fallen innebär detta en klar förbättring jämfört med den första hälften av 1980talet. Den största förändringen rent antalsmässigt har dock skett beträffande stödområde C' där de genomsnittliga överskottet ökat från ca 200 till ca 2 200 personer.

1.2.4 Flyttarnas köns- och åldersstruktur För att få en viss uppfattning om vilken typ av människor det är som

vanligen flyttar redovisas i tabell 7 den totala nettoflyttningens köns- och

åldersstruktur i de tre länsgrupperna, stödområdena och i Stockholms län år 1988.

Tabell 7 otal nettoflyttning inom vissa åldersgrupper samt totalt med fördelning på kön år 1988 (avrundade värden)

Källa: SCB (UMDAC).

Som framgår av tabell 7 uppstod storstadslänens flyttningsöverskott främst genom överskott inom åldersgruppen 20—24 år där dessutom överskottet bland kvinnorna var klart större än bland männen. Inom åldersgruppen 25—29 år var däremot överskottet bland männen ungefär dubbelt så stort som bland kvinnorna. En annan intressant aspekt på storstadslänens nettoflyttning är att man hade små underskott inom åldersgruppen 30—39 år och därvid med klar övervikt för kvinnorna. Dessa underskott berodde i sin tur helt på att Stockholms län hade underskott inom denna åldersgrupp. Skogslänen och gruppen övriga län hade år 1988 flyttningsunderskott bland främst kvinnor inom åldersgruppen 20—24 år.

Ovanstående siffror talar för att de yngre kvinnorna flyttar till storstadslänen i något större utsträckning än vad männen i samma åldersgrupp gör. — Bilaga I Siffrorna tyder också på att männen inom åldersgruppen 25—29 år i klart större utsträckning än kvinnorna inom samma åldersgrupp flyttar till storstadslänen Dessa skillnader mellan könen kan dock till en del bero på nettoinvandringens struktur.

Trots en förhållandevis stor nettoinvandring hade hade samtliga tre stödområden totala flyttningsunderskott bland såväl män som kvinnor inom åldersgruppen 20—24 år. Undantag utgjorde endast stödområde C som i stort sett hade balans mellan in- resp. utflyttande män. Inom stödområde B och C var det främst bland kvinnorna som underskotten uppstod. Inom åldersgruppen 25 —29 år hade stödområde A ett litet underskott bland män men i övrigt hade stödområdena överskott inom denna åldersgrupp både bland män och kvinnor.

1.3¶Åldersstrukturens betydelse för befolkningsutvecklingen i olika delar av landet

Vid sidan av omflyttningarnas nettoeffekter för olika regioner är det födelsenettot eller födelscöverskottet som svarar för befolkningsutvecklingen. Eftersom födelscöverskottet, dvs. skillnaden mellan antalet födda och antalet avlidna personer, i hög grad beror på en regions åldersstruktur är det alltid intressant att uppmärksamma de regionala skillnader som finns beträffande ålderstrukturen.

Av tabell 8 framgår vilka skillnader som förelåg i ålderstruktur år 1988 i de tre länsgrupperna och i stödområdena. Som framgår av tabellen har storstadslänen en klart högre andel invånare inom de yrkesverksamma åldrarna 20—64 år än de båda övriga länsgrupperna. Detta beror i sin tur på att storstadslänen har en klart högre andel invånare inom åldersgruppen 20—44 år. Detta är naturligtvis mycket en följd av de stora flyttningsöverskott som storstadslänen haft under långa perioder.Den höga andelen invånare i fertila åldrar resulterar även i förhållandevis många födslar inom denna länsgrupp. Antalet födda har en dessutom ökat klart genom den allmänna höjning av tödelsetalen som skett efter år 1983. Av tabellen framgår också att skogslänen har en något högre andel invånare i åldrarna 45 år och äldre än de båda övriga länsgrupperna, vilket i sin tur är en följd av de flyttningsförluster av främst yngre personer som denna länsgrupp haft under långa perioder.

När det gäller skillnaderna i ålderstruktur mellan stödområdena är inte dessa särskilt stora frånsett att stödområde B har en klart högre andel äldre invånare än de båda övriga stödområdena. Jämfört med området utanför stödområdena har samtliga tre stödområden en klart lägre andel invånare inom yrkesverksamma åldrar och högre andel äldre invånare.

Tabell 8 Befolkningens åldersstruktur i tre länsgrupper, stödområden och i Stock- = Prop. 1989/90: 76

holms län år 1988 (260)

Bilaga 1

Område Andel invånare inom åldersgruppen 1988 (90)

0—-19 20-44 45-64 65- 20-64 0-

Storstadslän 23,9 38,3 21,5 16,7 59,9 100,0

därav AB län 23,5 39,7 21,2 15,6 60,9 100,0

Skogslän 24,4 34,3 22,5 18.8 56,8 100,0

Övriga län 25,4 34,7 21,7 18,3 56,4 100,0

Stödområde A 24,3 32,7 23.8 19.2 56,5 100,0 ” B 23,3 31,0 22,9 22.8 53,9 100,0

Källa: SCB (UMDAC).

Av tabell 9 framgår vilket genomslag åldersstrukturen haft på befolkningsutvecklingen genom födelsenettot under olika perioder i de tre länsgrupperna, stödområdena och i Stockholms län. Som framgår av denna tabell har storstadslänens födelseöverskott under de senaste åren mer än fördubblats jämfört med 1980-talets första hälft. Samtidigt har födelseöverskottet långt ifrån nått upp till den nivå det hade under perioden 1971 — 1975. Stockholms län svarade under 1980-talets första hälft helt för att det blev födelsöverskott i storstadslänen men under de senaste åren har länets andel i detta avseende minskat till ca 70 960.

Tabell9 Årliga födelseöverskottitrelänsgrupper, stödområden under perioden 1966 — 1989 (avrundade värden)

+ Avser genomsnitt för perioden 1986 —1988. Källa: SCB (UMDAC).

Under år 1989 uppgick födelseöverskottet i hela landet enligt preliminär befolkningsstatistik till ca 23 100 personer, vilket kan jämföras med ett genomsnittligt överskott på ca 11700 personer under perioden 1986— 1988. Födelseöverskotten har under de senaste åren kommit att spela en allt viktigare roll, inte minst regionalt, för en mer gynnsam befolkningsutveckling.

Som framgår av tabell 9 har storstadslänen under hela perioden haft betydande födelseöverskott, vilket är en följd av att dessa oftast haft inflyttningsöverskott och av att inflyttarna till största del befinner sig i 236

åldersskikt med höga födelsetal. Minskande födelsetal och flyttningsförluster gentemot såväl övriga landet som utlandet bidrog dock under 1970- = Bilaga 1 talet och början av 1980-talet till en kraftig minskning av storstadslänens födelseöverskott. Under 1980-talet har återigen överskotten ökat till en nivå som under de senaste åren uppgått till ca 9 600 personer per år.

Storstadslänens födelseöverskott under år 1989 uppgår till ca 12600 personer, vilket kan jämföras med ett genomsnittligt överskott på ca 8 600 personer under perioden 1986 — 1988. Födelseöverskotten har således spelat en väsentlig roll för storstadslänens ökade befolkningstillväxt under år 1989. Födelseöverskottet i Stockholms län uppgick under år 1989 till ca 8200 personer, vilket kan jämföras med ett årligt överskott på ca 6 100 personer uner perioden 1986—1988. Länets födelseöverskott under år 1989 var för övrigt ungefär lika stort som invandringsöverskottet.

I skogslänen har de årliga födelscöverskotten från början av 1970-talet förbytts i ungefär lika stora underskott fram till mitten av 1980-talet varefter dessa underskott halverats till ca — 800 personer per år. Denna minskning av underskotten har tillsammans med en kraftigt ökad nettoinvandring bidragit till den stabilisering av skogslänens befolkningutveckling som skett totalt sett under de senaste åren.

Under år 1989 hade skogslänen ett födelseöverskott på ca 1900 personer, vilket innebär en avsevärd omsvängning jämfört med de årliga underskotten på ca —800 personer under perioden 1986 —1988. Vid sidan om nettoinvandringen verkar det nu som om även födelsenettot börjar att positivt bidra till en gynnsammare befolkningsutveckling i skogslänen.

För gruppen övriga län har födelseöverskotten från början av 1970-talet minskat för att återigen öka under de senaste åren. Överskotten har dock hela tiden varit väsentligt mindre än inom storstadslänen.

Stödområde A hade under 1970-talets första hälft ett litet årligt födelseöverskott med ett par hundra personer. Därefter har dett övergått i ett lika stort årligt underskott. Stödområde B har ända sedan 1970-talets första hälft haft födelseunderskott på — 700 till —900 personer per år. Stödområde C' hade ett årligt födelscöverskott på ca 500 personer under perioden 1971-—1975. Dessa överskott övergick till ungefär dubbelt så stora årliga underskott under perioden 1976 — 1985. Under de senaste åren har underskotten minskat till ca — 700 personer per år.

Av tabell 13 i bilaga I: I och av figur I0 och 12 i bilaga I:2 framgår den relativa betydelsen av födelsencttot i kommunerna under perioderna 1981 —1985 resp. 1986— 1988. Den ungefärliga tredjedel av kommunerna som hade de största underskotten under de senaste åren fanns främst i norra Sveriges inland, de västra delarna av mellersta Sverige samt i sydöstra Sverige. Totalt hade 160 kommuner födelseunderskott under perioden 1986—-1988. Dessa kommuner behöver ha totala flyttningsvinster för att få en tillväxt av befolkningen. Mycket ofta har emellertid kommuner av denna typ samtidigt nettoutflyttning till övriga landet varför de negativa effekterna av ålderstrukturen på befolkningsutvecklingen förstärks av omflyttningen. De senaste årens ökade nettoinvandring har dock för många av dessa kommuner verkat i motsatt riktning och stabiliserat den negativa trenden, vilket bidragit till en bättre regional balans i befolkningshänseen- 237

de. Kommunerna med de största födelseöverskotten fanns främst i de tre Prop. 1989/90: 76 storstadsregionerna samt i vissa större orter i södra och mellersta Sverige Bilaga I men även några större norrlandskommuner tillhör denna grupp.

1.4¶Befolkningsutvecklingen i glesbygd-landsbygd

I den regionalpolitiska propositionen år 1982 (prop. 1981/82:113) avgränsades utpräglade glesbygdsområden. 1 dessa områden bor drygt 550000 invånare. Som framgår av tabell 10 har invånarantalet minskat med ca 31 000 personer under 1970-talet och med ca 25 000 personer under perioden 1981 — 1988. Per år räknat handlar det om en minskning med drygt —-3000 personer under båda dessa perioder. Under senare år har dock invånarantalet stabiliserats.

Av tabell 10 framgår även att befolkningsutvecklingen inom de mer utpräglade glesbygdsområdena varit väsentligt olika i olika delar av landet. Den klart mest gynnsamma utvecklingen bland de län som sammanförts i tabellen har Stockholms, Uppsala och Göteborgs och Bohus län haft, vilka samtliga har ett betydande inslag av attraktiva skärgårdsområden inom resp. glesbygdsområde. Såväl under 1970- som 1980-talet har invånarantalet i dessa läns glesbygdsområden nämligen ökat med 300—-400 personer per år. I Jönköpings och Kronobergslän har befolkningsminskningen i glesbygdsområdena varit relativt likartad under 1970- och 1980-talet. Under de senaste åren har dock minskningen varit klart lägre. I de tre sydligast belägna skogslänen — Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län — har befolkningsminskningen i glesbygden också varit förhållandevis likartad under perioderna 1971—1980 och 1981—1985 men under de senaste åren har den årliga minskningen halverats till ca — 400 personer. Ser man till utvecklingen i de fyra nordligast belägna skogslänen — Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län — så har däremot befolkningsminskningen inom den mer utpräglade glesbygden från 1970talet fortsatt även under 1980-talet.

Tabell 10 Befolkningsutvecklingen inom utpräglade glesbygdsområden" i vissa delar av landet samt totalt under perioden 1971 — 1988 Område Antal inv. (1 000-tal) Förändring antal inv. per år

1970 1980 1985 1988 1971-80 —1981—85 1986-88 Del av län i: (AB, C.0O) 38 41 43 44 400 300 400 (F, G) 39 36 34 34 - 300 - 400 — 100 (SW. X) 144 137 133 132 - 700 — 800 -— 400 (Y,Z, AC, BD) 254 234 225 218 -2000 —- 1800 —- 2300 Glesbygd totalt i | riket 608 577 561 552 -3 100 - 3200 - 3000 + Enligt det exempel på avgränsning som redovisas i prop. 1981/82:113 och där även ett antal mindre tätorter hänförts till glesbygden. Källa: Bearbetning av SCB:s statistik.

När det gäller befolkningsutvecklingen på landsbygden i stort finns det ingen mer entydig avgränsning av vad som rimligen bör räknas in under Bilaga 1 detta begrepp. Regionalpolitiska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1989:55) angett att ungefär 1,6 milj. invånare skulle finnas inom ett dylikt vidare geografiskt område, vilket då även inkluderar ett betydande antal tätorter över hela landet.

Mot bakgund av den senaste tätortsavgränsningen genomfördes redan i samband med folk- och bostadsräkningen år 1980 är det dock svårt att göra en mer realistisk uppskattning av befolkningsutvecklingen efter detta år inom ett dylikt vidare geografiskt område. Man vet helt enkelt inte på ett mer heltäckande och systematiskt vis hur invånarantalet förändrats inom och utanför landets tätorter efter år 1980. Detsamma kan sägas gälla beträffande nybildningen/bortfallet av tätorter.

2¶Sysselsättningsutvecklingen m. m. under främst

1980-talet

På längre sikt brukar förändringen i befolkning och sysselsättning följas åt genom att omflyttningen primärt brukar bero på arbetskraftsefterfrågan. En rad faktorer bidrar dock till att motverka denna samvariation mellan befolknings- och sysselsättningsutveckling. Bland dessa faktorer märks socialförsäkringsystemet med bl. a. arbetslöshetsersättning, ökat inslag av hushåll med fler än en förvärvsarbetande samt ett ökat villaboende. Detta medför i sin tur att en regionalt inriktad analys av befolknings- och sysselsättningsutvecklingen ofta ger väsentligt olika bilder.

2.1¶Sysselsättningsutvecklingen totalt

Av tabell 11 framgår hur sysselsättningen totalt sett utvecklats inom olika delar av landet under perioden 1970— 1987. På grund av vissa definitionsändringar m. m. är dock sysselsättningsnivåerna för åren 1970 och 1980 inte jämförbara med nivåerna från år 1985 och senare.

Tabell 11 Sysselsättningsutvecklingen totalt inom tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län under perioden 1970— 1987 Område Antal syssecls. Årlig relativ syssels.förändring (90)

(milj.)

1985 1987 1970—75 1975—80 1980—85+ 1985-87

Källor: FoB för åren 1970,1980 och 1985,AKU (") för åren 1980 och 1985 samt ARSYS 1987 (SCB) (Avser såväl hel- som deltidssysselsatta). 239

Bilaga I

Som framgår av tabell 11 har storstadslänen under de senaste åren haft en mer än dubbelt så stor sysselsättningstillväxt som gruppen övriga län relativt sett. Storstadslänens sysselsättningstillväxt har samtidigt varit omkring fem gånger så stor som inom skogslänen. Även under den första hälften av 1980-talet hade storstadslänen en klart större tillväxt än de båda övriga länsgrupperna men skillnaderna var inte lika stora som under de senaste åren. Under perioden 1985— 1987 ökade det totala antalet sysselsatta i storstadslänen med ca 56 000 personer varav.Stockholms län ensamt svarade för en ökning med ca 36 000 personer. I landet som helhet uppgick den totala sysselsättningsökningen till ca 83 000 personer. Omkring 67 Yo av den totala sysselsättningsökningen uppstod således i storstadslänen, vilket kan jämföras med dessas sysselsättningsandel år 1985 som var ca 3990. Motsvarande andelar för Stockholms län var ca 43 960 resp. ca 21960. En avsevärd koncentration av sysselsättningstillväxten till storstadslänen och då främst till Stockholms län har således skett under de senaste åren. Storstadlänens andel av sysselsättningen i hela landet har dock bara ökat med drygt en halv procentenhet.

Skogslänen har haft en väsentligt svagare sysselsättningstillväxt under 1980- än under 1970-talet. Den svaga tillväxten har varit relativt likartad under första. hälften av 1980-talet och under de senaste åren. Under perioden 1985—1987 har antalet sysselsatta i skogslänen ökat med ca 4400 personer, vilket motsvarar ca 590 av landets totala sysselsättningstillväxt. År 1985 var skogslänens sysselsättningsandel ca 2096.

Gruppen övriga län har under 1980-talet haft en svagare sysselsättningstillväxt än storstadslänen men denna har ändå varit omkring dubbelt så stor relativt sett som i skogslänen. Under perioden 1985-1987 ökade antalet sysselsatta i gruppen övriga län med sammantlagt ca 23 000 peroner, vilket motsvarade ca 28 260 av landets totala sysselsättningsökning. År 1985 hade gruppen övriga län en sysselsättningsandel på ca 4196. Även denna länsgrupp har således fått en mindre del av tillväxten än vad som skulle varit fallet om sysselsättningen ökat i proportion till sysselsättningsandelen.

Stödområdena Inom de olika stödområdena har sysselsättningen under de senaste åren stagnerat om man ser på dessa sammantaget. Samtidigt har området utanför stödområdena haft en klar tillväxt med drygt en procent per år. Jämfört med den andra hälften av 1970-talet är det en ogynnsammare utveckling eftersom sysselsättningen då ökade med drygt en halv procent om året. Tyvärr finns det inte någon riktigt pålitlig statistik för att beskriva sysselsättningsutvecklingen i ssödområdena under 1980-talets första hälft.

Den klart mest ogynnsamma sysselsättningsutvecklingen under de senaste åren har skett inom stödområde A där antalet sysselsatta minskat med en procent om året eller med sammanlagt ca —1 500 personer. År 1987 fanns omkring 76000 sysselsatta inom detta stödområde. Jämfört 240

med utvecklingen under 1970-talet betyder detta en försämring eftersom sysselsättningen ökade under främst 1970-talets första hälft men även = Bilaga l under den andra hälften.

Inom stödområde B har antalet sysselsatta i stort sett stagnerat efter år 1985. År 1987 fanns det omkring 84000 sysselsatta inom detta stödområde. Jämfört med utvecklingen under den andra halvan av 1970-talet är det fråga om en sämre utveckling eftersom sysselsättningen då ökade med närmare en procent per år. Det är som tidigare påpekats svårt att säga något säkert om utvecklingen under den första hälften av 1980-talet.

Stödområde C har haft en svag sysselsättningstillväxt under de senaste åren. Sammantaget ökade antalet sysselsatta med ca I 700 personer under perioden 1985 — 1987. År 1987 fanns det omkring 374 000 sysselsatta inom detta stödområde.

Utanför stödområdena har antalet sysselsatta ökat med drygt en procent om året under de senaste åren, vilket är ungefär samma utveckling som

under 1970-talet. År 1987 fanns det omkring 3,8 milj. sysselsatta utanför

stödområdena, vilket motsvarade ca 88960 av landets totala sysselsättning.

Glesbygden/landsbygden När det gäller sysselsättningsutvecklingen inom glesbygd/landsbygd under de senaste åren har den beskrivits genom den redovisning som tidigare gjorts under denna punkt beträffande utvecklingen inom stödområdena. Stödområde A och B kan därvid sägas representera en något mer utpräglad glesbygd än stödområde C. När det gäller sysselsättningsutvecklingen inom det vidare begreppet landsbygd är det svårare att beskriva utvecklingen eftersom någon mer entydig definition av begreppet landsbygd inte finns. Dessutom gjordes, som tidigare påpekats, ingen tätortsavgränsning i samband med folk- och bostadsräkningen år 1985, vilket gör det svårt att beskriva sysselsättningsutvecklingen på landsbygden på ett mer relevant sätt.

Kommunerna Av tabell 14 i bilaga 1: 1 och av figur 14 i bilaga 1:2 framgår den relativa sysselsättningsförändringen i landets samtliga kommuner under perioden 1985-1987. Som framgår av denna figur finns den ungefärliga fjärdedel av landets kommuner som haft den mest ogynnsamma sysselsättningsutvecklingen främst i Norrland men även åtskilliga kommuner i Bergslagen och sydöstra Sverige tillhör denna grupp. Den fjärdedel kommuner som haft den största sysselsättningstillväxten ligger ganska utspridda i södra och mellersta Sverige men med en viss koncentration av kommuner till storstadsregionerna och dessas närområde samt till västra Götaland och södra Småland.

16 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

Bilaga I Eftersom näringsstrukturen i olika delar av landet varierar så påverkar sysselsättningsutvecklingen inom de olika näringsgrenarna i stor utsträckning den totala sysselsättningsutvecklingen. Av tabell 11 framgår hur sysselsättningen förändrats inom olika näringsgrensaggregat i de tre länsgrupperna och i riket under perioden 1970— 1987.

Som framgår av tabell 12 var det framförallt den offentliga sektorn bland de studerade näringsgrenarna som svarade för sysselsättningstillväxten i storstadslänen under 1970-talet. Tillväxten var dock samtidigt något lägre än i riket som helhet. Sammantaget ökade antalet sysselsatta inom denna sektor i storstadslänen med ca 152 000 personer. Under 1980-talet har det i stället varit sektorn privata tjänster som haft den kraftigaste tillväxten relativt sett. Särskilt under de senaste åren har tillväxten varit mycket kraftig inom denna sektor. En del av minskningen inom industrisektorn är dock avknoppningar av verksamheter till sektorn privata tjänster varför en del av tillväxten inom den sistnämnda i praktiken inte varit någon reell tillväxt. På analogt vis har inte industrisysselsättningen i storstadslänen minskat lika mycket som siffrorna visar. Beträffande de senaste årens utveckling kan konstateras att industrisysselsättningen ökat svagt samtidigt som antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn minskat i ungefär samma takt.

Inom skogslänen har sysselsättningsminskningen inom jord- och skogsbruket efter en viss avmattning under 1980-talets första hälft åter ökat under de senaste åren till en takt som ligger något högre än under 1970talet. Industrisysselsättningen i skogslänen har minskat sedan mitten av 1970-talet men under de senaste åren har minskningen varit väsentligt lägre än tidigare. Antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn ökade mycket kraftigt i skogslänen under 1970-talet och sammanlagt uppgick ökningen till ca 95 000 personer. Under 1980-talets första hälft dämpades dock tillväxttakten avsevärt och under de senaste åren har tillväxten varit förhållandevis svag.

För gruppen övriga län har sysselsättningsutvecklingen inom jord- och skogsbruket varit relativt likartad den inom skogslänen relativt sett. Den svaga ökning av sysselsättningen inom sektorn som arbetskraftsundersökningarna visar på för perioden 1980-1985 är inte statistiskt säkerställd eftersom den ligger inom den statistiska felmarginalen. Under de senaste åren har sektorns sysselsättning minskat kraftigt och mer än inom skogslänen. Industrisysselsättningen inom denna länsgrupp har minskat sedan mitten av 1970-talet men under de senaste åren har en svag tillväxt skett i klart högre takt som under 1970-talets första hälft. Denna tillväxt har för övrigt varit klart större än inom storstadslänen. Sysselsättningen inom den offentliga sektorn har ända sedan 1970-talets början, liksom i skogslänen, varit något större än den i sig kraftiga tillväxten i storstadslänen och under de senaste åren har tillväxten fortsatt men varit väsentligt svagare.

Tabell 12 Sysselsättningsutvecklingen inom vissa näringsgrenar och totalt inom tre länsgrupper och i riket under perioden 1970— 1987 Bilaga 1 Näringsgren Årlig relativ sysselssättningsförändring (90)

1970-1975 1975-1980 1980-1985 1985-1987 Storstadslän:

Skogslän:

Övriga län:

RIKET TOTALT:

+ Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning. Källor: FoB för åren 1970, 1975, 1980 och 1985. ÅRSYS 87 (SCB) samt för perioden 1980-85 AKU (årsmedeltal) (SCB) (Avser samtliga förvärvsarbetande).

Av tabell 13 framgår hur sysselsättningsutvecklingen varit inom vissa näringsgrenar inom och utanför de regionalpolitiska stödområdena sedan början av 1970-talet. Ser man på stödområdena sammantaget kan bl.a. konstateras att industrisysselsättningen inom dessa minskat svagt under de senaste åren till skillnad mot området utanför stödområdena som haft en viss tillväxt.

Sysselsättningstillväxten inom den offentliga sektorn har under de senaste åren varit ungefär lika svag inom som utanför stödområdena. Mellan stödområdena har dock utvecklingen varierat med en klar minskning inom stödområde A, en stagnation inom stödområde B och en svag tillväxt inom stödområde C. Tillväxten inom stödområde C har för övrigt varit omkring dubbelt så stor som utanför stödområdena. Antalet sysselsatta inom privata tjänster inom stödområdena har relativt sett ökat i nästan samma takt som utanför stödområdet men scktorn svarar samtidigt för en mindre andel av sysselsättningen inom stödområdena. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket har fortsatt att minska klart under de senaste åren såväl inom som utanför stödområdena. Inom främst stödområde B har minskningtakten dock varit betydligt lägre än inom de övriga områden som redovisas i tabell 13. 243

Tabell 13 Sysselsättningsutveckling inom vissa näringsgrenar inom och utanför stödområdena under perioden 1970-1987

Stödområde/ Årlig relativ sysselssättningsförändring (90) näringsgren 1970—1975 1975— 1980 1980-1985" 1985-1987

Stödområde A: Jord-o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv. AO-D

Stödområde B: Jord- o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Stödområde C: Jord o. skog. N Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv. mn FOO

Stödområde A —C: Jord-o. skog. : Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv. BOB

Utanför A-C: Jord-o. skog. Tillverkn. ind. ON VA Privata tj. vn Offentl. serv. ur Oo

RIKET TOTALT:

+ I AKU finns ingen redovisning på stödområden. Källor: FoB för åren 1970, 1975, 1980 och 1985. ÅRSYS 87 (SCB) samt för perioden 1980—85 AKU (årsmedeltal) (SCB) (Avser samtliga färvärvsarb.).

2.3¶Sysselsättningsstrukturen

Av tabell 14 framgår översiktligt näringsstrukturen i de tre länsgrupper och i riket totalt år 1987 samt resp. näringsgrens sysselsättningsandel åren

1970 och 1987.

Tabell 14 Näringsstrukturi tre länsgrupper åren 1970 och 1987 Länsgrupp Andel sysselsatta (90) Antal sysselssatta Bilaga ! | (1 000-tal)

1970 1987 1987 Storstadslän:

Skogslän:

Övriga län:

RIKET TOTALT:

Källor: FoB för år 1970 samt ÅRSYS 1987 (SCB). Avser såväl hel- som deltidsarbetande.

Som framgår av tabell 14 är det andelen sysselsatta inom den offentliga sektorn som i samtliga tre länsgrupper ökat klart mest mellan åren 1970 och 1987. För riket som helhet betyder detta att sektorns andel ökat från omkring en femtedel till närmare en tredjedel av den totala sysselsättningen. Samtidigt har andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin minskat från ca 30 90 till ca 2390. Denna minskning har skett i samtliga länsgrupper. Andelen sysselsatta inom privata tjänster har ökat från ca 13 90 till ca 15 90. Inom storstadslänen har sektorn ökat från ca 17960 till drygt 2090 och svarar idag för en något större andel av sysselsättningen än tillverkningsindustrin, Särskilt inom storstadslänen har dock många verksamheter som tidigare räknades till industrisektorn överförts till privata tjänster varför andelsförskjutningarna kan vara något missvisande.

Från regional synpunkt bör särskilt framhållas den stora betydelse som utbyggnaden av den offentliga sektorn haft för arbetsmarknadsituationen och därmed också för den regionala balansen i skogslänen. När sysselsättningen inom jord- och skogsbruket och inom industrin minskat har expansionen av olika offentliga verksamheter utgjort ett värdefullt tillskott av arbetstillfällen i särskilt dessa län. Dessutom har tillväxten varit förhållandevis jämnt fördelad även inom länen, vilket bidragit till att upprätthålla den inomregionala balansen. Ytterligare en positiv faktor ur arbetsmarknadssynpunkt har varit den förhållandevis stora stabilitet som kan sägas känneteckna de skatte- och avgiftsfinansierade verksamheter som tillsammans utgör den offentliga verksamheten.

Särskilt under de senaste åren har sysselsättningstillväxten inom sektorn privta tjänster varit mycket kraftig. Från regional synpunkt framstår det 245 dock som ett dilemma att en så pass stor del av denna sektor är koncentrerad till storstadsområdena och till landets största tätorter. Till skillnad mot

öka de inom- och mellanregionala obalanserna. Bilaga I

2.4¶Inomregionala obalanser

De inomregionala obalanserna belyses endast delvis om man analyserar

utvecklingen med avseende på stödområdesinplacering m.m. Eftersom

länen utgör en administrativ avgränsning och länsstyrelserna förfogar över särskilda regionalpolitiska medel är det även intressant att belysa de inomregionala obalanserna länsvis. I tabell 15 redovisas därför en uppdelning av de sju skogslänen samt av Örebro och Västmanlands län i två delar. Den ena länsdelen utgörs i resp. fall av den största lokala arbetsmarknaden i länet enligt en avgränsning som SCB nyligen redovisat och den andra

länsdelen består av den del av länet som ligger utanför den största lokala arbetsmarknaden. I två fall (Gävleborgs och Jämtlands län) har dock

SCB:s avgränsning frångåtts genom att ett färre antal kommuner räknats till den största lokala arbetsmarknaden. Vilka kommuner sam ingår i resp. läns största lokala arbetsmarknad framgår av bilaga 1: 3.

Tabell 15 Befolknings- och sysselsättningsutveckling inom nio läns största lokala arbetsmarknad och i området utanför denna under 1970- och 1980-talet

Största lok. arb. m./ Årlig relativ förändring (90)

resterande länsdel/ Antal invånare Antal sysselsatta länet totalt 1971 —80 1981 —88 1970—80 1985 —87

SLBD" S SS RBD+ I I OD BD län totalt o0O- VURN I WIN NN FWN FF

SOC

SLAC (--- RAC I | AC län totalt DO- VUOO 00 NW NER OCOW Sör UM SLZ RZ DO Z län totalt WO FÖR FEN OVW =

OO0- O00 O-0 SLY Oo RY I I I Y län totalt O00 I O0C0 BUN ser WON WNO

OWU SLX I RX X län totalt O-N I O00 WWW mens F-n

O00 SLW RW W län totalt O00 W-ÉRW O00 FUN mer Br NNWRÄFN— SLU RU U län totalt O00 —-bR>- O0O0 NU- —-O0- NOV NND SLT RT j | l T län totalt OSO0O08 ORN | O008 NÖÄ- O00 YR BJ

I SLS RS -—0, [ee I O0 HU I

oo

S län totalt 0,0 I ee ANV O0- Do NWrA + SLBD-=största lokala arb. markn. i Norrbottens län(Luleå, Piteå, Boden och Älvsbyns kommuner). RBD=resterande del av Norrbottens län. Övriga förkortningar på motsvarande vis. De kommuner som ingår i de största lokala arbetsmarknaderna framgår av bilaga I: 3. 246 Källa: Befolkningsstatistik (SoS), FoB för år 1970, 1980 samt ÅRSYS för år 1985 och 1987 (SCB).

Som framgår av tabell 15 har i de flesta av de studerade nio länen Prop. 1989/90:76

befolknings- och sysselsättningsutvecklingen varit väsentligt gynnsamma- = Bilaga 1 re inom den största lokala arbetsmarknaden än inom den resterande delen av länet. Detta visar på de ofta avsevärda inomregionala skillnader som finns i utvecklingshänseende och som döljs om endast uppgifter för hela länet används för att beskriva utvecklingen.

2.5¶Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket

Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruket var år 1987 endast ca 590 av den totala sysselsättningen i landet. År 1970 var motsvarande andel ca 890. Trots denna minskning betyder sysselsättningen inom denna sektor fortfarande mycket regionalpolitiskt eftersom den i många sysselsättningssvaga delar av landet t. ex. inom glesbygden utgör en viktig deltidssysselsättning.

Som framgått av tidigare tabeller har sysselsättningen inom jord- och skogsbruket forsatt att minska förhållandevis kraftigt under de senaste åren. Minskningen har varit något större utanför stödområdena relativt sett. Sammanlagt uppgår minskningen till ca 18000 personer under perioden 1985—1987. År 1987 fanns omkring 196000 personer sysselsatta inom denna sektor (jmf. tabell 3 i bilaga 1: DN.

För att belysa att jord- och skogsbruket alltjämnt svarar för en betydande del av sysselsättningen i många delar av landet kan nämnas de tio kommuner som år 1987 hade de högsta andelarna nämligen: Ydre (27,2 90), Borgholm (26,4 960), Grästorp (26,2 20), Bjurholm (25,7 46), Hörby (25,6 90), Svalöv (23,7 90), Robertsfors (23,490), Sjöbo (23,390), Sorsele (23,3 90) samt Mörbylånga (23,0 90).

2.6¶Sysselsättningen inom gruv- och tillverkningsindustri

Under de senaste åren har som tidigare framgått antalet sysselsatta inom gruv- och tillverkningsindustrin åter ökat efter att under en lång följd av år ha minskat. Under perioden 1985—1987 uppgår den sammanlagda ökningen till ca 14000 personer eller ca 1,4926. Inom skogslänen har dock antalet industrisysselsatta forsatt att minska om än i väsentligt lägre takt än tidigare. Sysselsättningsökningen inom sektorn har varit väsentligt snabbare inom gruppen övriga län än i storstadslänen (jmf. tabell 4 i bilaga 1:2 och figur 15 i bilaga 1:2).

Tabell 16 Sysselsättningsutvecklingen inom gruv- och tillverkningsindustrii tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län under perioden 1970— 1987 samt andel .

+ Enligt AKU för år 1980 resp 1985 (SCB). Redovisning på stödområden saknas i denna källa. Källor: FoB för åren 1970, 1975 och 1980, AKU (jmf. ovan), ÅRSYS för år 1985 resp. 1987 (SCB).

Inom de regionalpolitiska stödområdena har antalet industrisysselsatta minskat svagt under de senaste åren. Minskningen har dock huvudsakligen skett inom stödområde A och B medan stödområde C haft en i stort sett oförändrad industrisysselsättning. Sysselsättningsminskningen inom stödområde A har relativt sett varit ungefär dubbelt så stor som inom stödområde B. Sammantaget handlar det om en minskning med ca —600 arbetstillfällen i stödområde A och om ca —200 arbetstillfällen inom stödområde B.

Av figur 16 1 bilaga 1:2 framgår den relativa förändringen av industrisysselsättningen under perioden 1985—1987 i landets kommuner. Som framgår av denna figur finns de kommuner som haft den största minskningen av industrisysselsättningen främst i övre Norrlands inland men även åtskilliga kommuner i mellersta Sverige tillhör denna grupp. Kommunerna med den största tillväxten av industrisysselsättningen finns främst i södra Sverige och ligger förhållandevis utspritt.

2.6.1 Industrins arbetsställestruktur — regionala skillnader Industrins arbetsställestruktur varierar förhållandevis mycket mellan olika delar av landet. Vissa regioner är typiska småföretagsområden medan andra är starkt dominerade av ett fåtal större arbetsställen. Detta förhållande innebär i sig väsentligt olikartade förutsättningar för den regionala utvecklingen inom resp. region och för den typ av politiska åtgärder som kan behövas.

Av tabell 17 framgår hur arbetsställestrukturen varierade mellan ett antal län år 1988. Som framgår av tabellen är Jämtlands län det som har den klart högsta andelen industrisysselsatta vid mindre arbetsställen dvs. upp till 50 anställda. Även Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads och Västerbottens län har förhållandevis höga andelar sysselsatta vid de mindre arbetsställena. Även när det gäller de medelstora arbetsställena (50— 248

199 anställda) ligger Jämtlands län högst av de studerade länen med en = Prop. 1989/90: 76 andel på drygt 40 procent. Liksom beträffande de mindre arbetsställena Bilaga 1 har även Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads och Västerbottens län en förhållandevis hög andel sysselsatta vid de medelstora arbetsställena.

Av de studerade länen utmärks särskilt Kronobergs län av en hög andel sysselsatta vid arbetsställen med 200-499 anställda. När det gäller de största arbetsställena inom industrin dvs. de med minst 500 anställda ligger Blekinge och Västmanlands län högst med andelar på ca 4890 resp. ca 44260 av den totala industrisysselsättningen. Därefter följer Gävleborgs och Stockholms län med andelar strax under 40 260.

Tabell 17 Arbetsställestruktur inom gruv- och tillverkningsindustri i vissa län och i riket totalt år 1988 (90) Län Arbetsställestruktur år 1988 (90)

Antal anställda per arbetsställe 0—-4 55-49 50-199 200-499 500- Totalt

Källa: CFAR (SCB).

2.6.2 Industrins struktur och utveckling inom olika branscher — regionala skillnader Som framgår av tabell 18 finns det en avsevärd regional variation beträffande olika branschers betydelse för sysselsättningen inom industrisektorn. Denna variation är naturligtvis till största delen historiskt betingad genom att industrier byggts upp där det funnits speciellt gynnsamma förutsättningar för cn viss verksamhet t. ex. när det gällt närheten till vissa råvaror som skog eller järnmalm. Denna regionala variation medför i sin tur att utvecklingen inom olika regioners industri varierar och kan vid större strukturförändringar inom en viss bransch medföra betydande arbetsmarknads- och regionalpolitiska problem i vissa delar av landet. Färska exempel på detta utgör förändringarna inom järn- och stålindustrin i Bergslagen och inom varvsnäringen i Väst- och Sydsverige.

Som framgår av tabell I8 är de dominerande branscherna inom storstadslänen grafisk industri (1496) och olika delbranscher inom verkstadsindustrin. I skogslänen är det i högre utsträckning råvarubaserade branscher som dominerar som t.ex. trävaruindustri (1296), massa- och pappersindustri (13 90) samt järn- och stålindustri (12 90). Inom gruppen övriga 249

län är de största branscherna delbranscher inom verkstadsindustrin som Prop. 1989/90: 76 metallvaruindustri, maskinindustri och transportmedelsindustri. Bilaga I

Ser man till de senaste årens sysselsättningsutveckling inom de olika industribranscherna kan för storstadslänens del konstateras att bland de sysselsättningsmässigt mer betydelsefulla branscherna har den kemiska industrin, maskin- och elektroindustrin, haft en svag minskning. Den mest positiva förändringen bland de ”tunga” branscherna uppvisar transportmedelsindustrin med en klar sysselsättningsökning. Det är bilindustrin som främst ligger bakom denna gynnsamma utveckling. Även metallvaruindustrin har haft en viss sysselsättningstillväxt i storstadslänen under de senaste åren.

Bland skogslänens sysselsättningsmässigt viktigaste industribranscher är det framförallt metallvaruindustrin som svarat för en kraftig tillväxt med en tioprocentig sysselsättningsökning per år. Även trävaruindustrin har haft en viss tillväxt av antalet sysselsatta. Bland de viktigare branscherna har dock sysselsättningen samtidigt minskat inom massa- och pappersindustrin med drygt 5946 per år, järn- och stålindustrin med drygt 890 samt inom maskinindustrin med ca 6 960 per år.

Gruppen övriga län, som också haft den klart gynnsammaste utvecklingen av industrisysselsättningen totalt sett av länsgrupperna, har haft en sysselsättningstillväxt inom de tre största branscherna nämligen maskinindustrin, metallvaruindustrin och transportmedelsindustrin. Ökningen inom metallvaruindustrin är dock väsentligt svagare än inom de båda övriga branscherna.

Tabell 18 Andel sysselsatta inom olika industribranscher år 1987 samt årlig relativ sysselsättningsförändring 1985 — 1987 (96) inom tre länsgrupper

+ Gruv- och tillverkningsindustri (SNI 2+3+4).

Källa: ÅRSYS för år 1985 resp. 1987 (avser samtliga förvärvsarbetande) (SCB).

Av tabell 19 framgår hur branschstrukturen varierar inom stödområde- = Prop. 1989/90: 76 na A—C och i området utanför dessa stödområden samt hur sysselsätt- — Bilaga 1

ningsutvecklingen varit inom de olika branscherna under perioden 1985 — 1987. Inom stödområdena är de ur sysselsättningssynpunkt viktigaste branscherna metallvaruindustrin (16 96),trävaruindustrin (13 260), järn- och stålindustrin (1296) samt massa- och pappersindustrin (996). Jämfört med området utanför stödområdena betyder också gruvindustrin (6 96) förhållandevis mycket. Sysselsättningsutvecklingen inom dessa branscher har varit mycket olika. Den klart mest positiva utvecklingen har metallvaruindustrin haft med en sysselsättningsökning på 14960 per år. Trävaruindustrin har haft en mycket svag ökning medan antalet sysselsatta minskat förhållandevis mycket inom de övriga ”tunga” branscherna i stödområdena. Även gruvindustrin har haft en betydande sysselsättningsminskning.

Utanför stödområdena är de ur sysselsättningssynpunkt viktigaste branscherna maskinindustri (1496), övrig transportmedelsindustri (1290) samt metallvaruindustri (1296). Samtliga dessa branscher har haft en klar

sysselsättningstillväxt under perioden 1985 — 1987. Störst ökning uppvisar

transportmedelsindustrin med närmare 6 96 per år.

Tabell 19 Andel sysselsatta inom olika industribranscher år 1987 samt årlig relativ sysselsättningsförändring 1985—1987 (96) i stödområde A—C övriga landet och i hela riket

+ Gruv- och tillverkningsindustri m. m.( SNI 2+3+4). Källa: ÅRSYS för år 1985 resp. 1987 (SCB).

2.7¶Sysselsättningen inom privata tjänster

Sektorn privata tjänster har alltmer uppmärksammats genom den förhållandevis kraftiga sysselsättningstillväxt som skett inom denna sektor sedan mitten av 1970-talet. Som tidigare påpekats förklaras dock åtminstone i storstadslänen en inte oväsentlig del av tillväxten av att verksamheter som 251

redan tidigare fanns inom industriföretagen brutits ut från dessa och blivit Prop. 1989/90: 76 självständiga verksamheter inom tjänstesektorn. Reellt betyder detta att Bilaga I tillväxten inte varit fullt så kraftig som statistiken visar.

När man studerar sektorn privata tjänster bör man dels vara medveten om att den inrymmer mycket heterogena verksamheter, dels att sektorn i hög grad är koncentrerad till storstadsregionerna och till de största orterna i övriga landet. Detta belyses av att ca 5390 av sektorns totala sysslesättning på ca 660000 personer år 1987 fanns i storstadslänen. Enbart Stockholms län hade detta år ca 225 000 sysselsatta inom sektorn, vilket motsvarade ca 34 20 av sektorns totala sysselsättning,

Som framgår av tabell 20 har antalet sysselsatta inom sektorn privata tjänster ökat kraftigt inom samtliga tre länsgrupper under perioden 1985 — 1987. Tillväxten har dock varit klart störst i storstadslänen där omkring hälften av sektorns sysselsättning i landet finns. Stockholms län har nästan genomgående haft en något större sysselsättningstillväxt än länsgruppen som helhet.

När det gäller stödområdena är det kanske mest intressant att konstatera den väsentligt mindre roll som sektorn spelar ur sysselsättningssynpunkt. År 1987 fanns bara drygt var tionde förvärvsarbetande inom sektorn privata tjänster i stödområdena mot omkring var fjärde förvärvsarbetande i Stockholms län.

Ser man till ökningen i antal arbetstillfällen inom sektorn under perioden 1985-— 1987 så handlar det för storstadslänens del om en sammanlagd ökning med ca 38 000 arbetstillfällen. Av dessa har ca 26000 eller närmare 70 260 tillkommit enbart i Stockholms län. I skogslänen har ökningen samtidigt varit ca 8000 arbetstillfällen. Antalet sysselsatta inom landet som helhet har ökat med ca 63000 arbetstillfällen, vilket betyder drygt 30000 nya arbetstillfällen per år.Drygt 40960 av sektorns totala sysselsättningsökning under perioden 1985— 1987 har skett i Stockholms län. (Jmf. även tabell 5 i bilaga I: Ioch figur 17 i bilaga 1:2).

Tabell 20 Sysselsättningsutvecklingen inom privata tjänster" i tre länsgrupper, stödområdena och i Stockholms län under perioden 1970— 1987 samt andel sysselsatta inom sektorn åren 1970 och 1987 (90)

+ Enligt den sektorsavgränsning som används inom länsplaneringen. ++ Enligt AKU för år 1980 resp. 1985 (SCB). Källa: se tabell 16. a un [Ne

Av figur 18 i bilaga 1:2 framgår den relativa förändringen av antalet Prop. 1989/90:76

sysselsatta inom privata tjänster i landets kommuner under perioden = Bilaga il 1985-1987. Som framgår av denna figur finns det förhållandevis många kommuner i norra Sverige bland de kommuner som haft den största sysselsättningsökningen inom sektorn. Man bör dock vara medveten om att sektorn i många av dessa kommuner sysselsätter förhållandevis få personer, vilket medför att även mindre ökningar av antalet sysselsatta kan innebära stora relativa förändringar. Av figuren framgår även att kommunerna strax nordväst om Stockholmsregionen haft en särskilt gynnsam utveckling. Den svagaste sysselsättningstillväxten inom sektorn har främst de mindre kommunerna i hela landet haft.

Av tabell 21 framgår hur arbetsställestrukturen inom sektorn privata tjänster varierade i de tre länsgrupperna och i vissa län år 1988. Rent allmänt kan konstateras att sektorn i hög grad är dominerad av mindre arbetsställen. Omkring 60 90 av de anställda fanns år 1988 vid arbetsställen med mindre än 50 anställda. Från regional synpunkt kan noteras att de mindre arbetsställena är något vanligare utanför storstadslänen. Arbetsställen med 50 — 199 anställda svarar för omkring en fjärdedel av sektorns sysselsättning såväl inom som utanför storstadslänen medan arbetsställen med mer än 200 anställda betyder klart mer för sysselsättningen inom storstadslänen än i skogslänen och övriga landet.

Tabell 21 Arbetsställestruktur inom privata tjänster" i tre länsgrupper, vissa län och i riket totalt år 1988 (90) Område Arbetsställestruktur år 1988 (96)

Antal anställda per arbetsställe 0-4 5-49 50-199 200-499 500—- Totalt

Storstadslän 10,3 39,8 24,2 13,5 12.2 100,0

> Avser här en något vidare avgränsning än i övriga tabeller (parti- och detaljhandel, rest. o. hotellv., samfärds., post o. tele. bank-o. försäkr. samt fastighetsförvaltn). Källa: CFAR (SCB).

2.8¶Sysselsättningen inom offentlig förvaltning och tjänster

Sysselsättningen ökade mycket kraftigt inom den offentliga sektorn under 1970-talet. Från regionalpolitisk synpunkt var denna kraftiga tillväxt mycket värdefull eftersom den fördelade sig förhållandevis jämnt över landet. Samtidigt som sysselsättningen inom jord- och skogsbruket och inom industrisektorn började minska betydde denna utbyggnad av den offentliga sektorn mycket för att möta det arbetskraftsutbud som fanns i olika delar av landet. På detta vis har den offentliga sektorn kommit att spela en 253

viktig roll för den regionala balansen i landet. En annan minst lika viktigroll Prop. 1989/90:76 har sektorn spelat för att öka andelen sysselsatta kvinnor inom olika lokala — Bilaga I

arbetsmarknader.

Som framgår av tabell 22 har sysselsättningstillväxten inom den offentliga sektorn reducerats avsevärt under 1980-talet jämfört med 1970-talet. Under de senaste åren har sektorns sysselsättning t.o.m. minskat svagt i storstadslänen. Även om tillväxten således avtagit under 1980-talet har den tidigare kraftiga sysselsättningsökningen gjort att den offentliga sektorn i dagsläget svarar för drygt 3096 av landets totala sysselsättning. Ser man till sektorns sysselsättningsandel i de tre länsgrupperna år 1987 så var denna högst i skogslänen (ca 34960) och omkring två procentenheter lägre i de båda övriga länsgrupperna.

Under perioden 1985— 1987 har antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn i landet som helhet ökat med ca 6 100 personer. I storstadslänen har antalet sysselsatta inom sektorn däremot minskat med ca — 1 700 personer. Denna minskning beror helt på att sysselsättningen minskat med ca 3 100 personer i Stockholms län medan de båda övriga storstadslänen haft en liten ökning. De båda övriga länsgrupperna skogslän resp övriga län har haft sysselsättningsökningar med ca 3000 resp. ca 4800 personer. Även om storstadslänen inte längre har en tillväxt av sysselsättningen inom den offentliga sektorn finns närmare 38 246 av sektorns totala sysselsättning i dessa län. Motsvarande andel för skogslänen är ca 22 90. Andelen sysselsatta kvinnor inom sektorn offentlig förvaltning och andra tjänster (SNI9) var år 1987 så hög som 71 96. Som en jämförelse kan nämnas att andelen kvinnor inom gruv- och tillverkningsindustrin (SNI 2+3) samma år var ca 28960. (Jmf. även tabell 6 i bilaga I: 1 och figur 19 i bilaga 1:2.)

Tabell 22 Sysselsättningsutvecklingen inom offentlig förvaltning och tjänster" i tre länsgrupper, stödområdea och i Stockholms län under perioden 1970-1987 samt andel sysselsatta inom sektorn åren 1970 och 1987 (90)

+ Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning ++ Enligt AKU för år 1980 resp. 1985 (SCB).Sektorsavgränsningen avviker något jämfört med länsplaneringen. Redovisning på stödområden saknas i denna källa. Källa: se tabell 16.

Av figur 20 i bilaga 1I:2 framgår den relativa sysselsättningsförändringen

inom den offentliga sektorn i landets kommuner under perioden 1985 — 1987. Som framgår av denna figur finns de kommuner som haft den mest 254

gynnsamma sysselsättningsförändringen spridda över hela landet men en Prop. 1989/90: 76 viss koncentration till de västra delarna av södra Sverige finns. Även de Bilaga I kommuner som haft den mest ogynnsamma sysselsättningsförändringen med en svag minskning ligger förhållandevis utspritt men en viss koncentration till norra Sveriges inland finns.

Av tabell 23 framgår hur arbetsställestrukturen inom den offentliga sektorn varierade i ett antal län och i landet som helhet år 1988. Omkring en tredjedel av sektorns sysselsättning fanns vid arbetsställen med 5 —49 anställda. Ytterligare omkring en fjärdedel av sektorns totala sysselsättning fanns vid arbetsställen med 50— 199 anställda. De regionala variationerna kring dessa andelar är inte särskilt stora, vilket beror på att sektorn byggts ut relativt likformigt i olika delar av landet. Arbetsställen med 200-499 anställda svarar endast för ca 1190 av sektorns sysselsättning. Stockholms län ligger högst av de studerade länen med närmare 15 960 och Jämtlands län lägst med endast ca 3260. I övrigt är den regionala variationen inom denna storleksklass särskilt stor. De största arbetsställena svarar för knappt en fjärdedel av sysselsättningen inom den offentliga sektorn. Även i detta fall slås man av hur liten den regionala variationen ändå är t.ex. i jämförelse med arbetsställestrukturen inom tillverkningsindustrin.

Tabell 23 Arbetsställestruktur inom offentlig förvaltning och andra tjänster" i vissa län och i riket totalt år 1988 (90) Län Arbetsställestruktur år 1988 (90)

Antal anställda per arbetsställe 0—4 5—-49 50—199 200-499 500-— Totalt

Stockholms 5.4 30,4 25,7 14,5 24,0 100,0 Malmöhus 5.8 32,9 27,0 [1,3 23,2 100.0 Göteborgs och

+ Avser SNI-kod 9. Källa: CFAR (SCB).

3¶Sysselsättningsgraderna bland män och kvinnor i olika delar av landet

De regionala obalanserna när det gäller tillgången på arbete belyses lättast genom en analys av sysselsättningsgraderna och då helst av dessa köns- och åldersuppdelade. Sysselsättningsgraderna anger i procent andelen förvärvsarbetande av befolkningen inom hela eller vissa delar av befolkning- 255

en inom ctt visst geografiskt område. De förvärvsarbetande dvs. den s.k. nattbefolkningen bor inom området ifråga men behöver fördenskuil inte Bilaga I arbeta inom detta utan kan lika gärna vara s.k. arbetspendlare över områdesgränsen. Av tabell 24 framgår sysselsättningsgraderna i hela landet åren 1985 och 1987 med uppdelning på vissa köns- och åldersgrupper. Eftersom FoB 85 dvs. även ÅRSYS 85 inte är jämförbar med tidigare folk- och bostadsräkningar redovisas inga uppgifter för tidigare år i tabellen. (Jmf. även tabell 7 i bilaga 1: 1 och figur 21 i bilaga 1: 2.)

"Tabell 24 Syvsselsättningsgrader inom vissa åldersgrupper i riket totalt ären 1985 och 1987 med uppdelning på kön (26)

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB), (UMDAC). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Som framgår av tabell 24 har inte männens sysselsättningsgrad ökat särskilt mycket under de senaste åren trots en mycket god arbetsmarknadskonjunktur inte minst inom industrisektorn. Detta beror mycket på att männens sysselsättningsgrad redan tidigare varit förhållandevis hög. För heia åldersgruppen 16 — 64 år är det endast fråga om en ökning med knappt en procentenhet. Den största ökningen har skett bland yngre män, 20—24 år, där ökningen varit närmare två procentenheter.

Kvinnornas sysselsättningsgrad har inom hela åldersgruppen 16—64 år ökat med närmare två procentenheter dvs. mer än dubbelt så mycket som männens. Precis som för männen har den största ökningen skett inom åldersgruppen 20—24 år men även åldersgrupperna däröver har haft nästan lika stora ökningar.

Av tabell 15 i bilaga I: I och figur 22 i bilaga I: 2 framgår sysselsättningsgraderna bland båda könen i enskilda kommuner åren 1985 resp. 1987. Som framgår av figuren finns den fjärdedel kommuner som år 1987 hade de lägsta sysselsättningsgraderna främst i norra Sveriges inland och i de västra delarna av mellersta Sverige. De högsta sysselsättningsgraderna finns främst i storstadsregionerna och de sydvästra delarna av Småland.

3.1¶Sysselsättningsgraderna bland män i olika delar av landet

Av tabell 25 framgår hur männens sysselsättningsgrader varierar mellan de tre länsgrupperna och i Stockholms län samt inom de olika stödområdena. Som framgår av tabellen är skillnaderna mellan männens sysselsättningsgrader i de olika länsgrupperna inte särskilt stora och framförallt väsentligt

mindre än för kvinnorna. Mest anmärkningsvärt är väl snarast att syssel- — Prop. 1989/90:76 sättningsgraden inom åldersgruppen 20—44 år var högre i både skogslänen = Bilaga I och inom gruppen Övriga län än i storstadslänen. (Jmf. även tabell 8 i

bilaga I: 1) |

Ser man på männens sysselsättningsgrad i de tre stödområdena är dock skillnaderna något större än beträffande länsgrupperna. År 1987 var t.ex. sysselsättnigsgraden inom åldersgruppen 16 — 64 år drygt sju procentenheter lägre inom stödområde A än i Stockholms län. Motsvarande skillnad var för stödområde B:s del omkring tre procentenheter och för stödområde C knappt två procentenheter. Det är framföralit bland äldre män som stödområdena har en lägre sysselsättningsgrad än Stockholms län. Inom åldersgruppen 30-44 år har däremot stödområde B resp. C en klart högre sysselsättningsgrad än detta län.

"Tabell 25 Sysselsättningsgrader bland män" inom vissa åldersgrupper samt totalt åren 1985 och 1987 med uppdelning på tre länsgrupper, stödområden och på Stockholms län (90)

därav AB län 81.7 89.3 83,8 82,2 83,2 90,6 85,2 83,5 Skogslän 82,2 92,8 79.7 80,9 82.6 92,7 80.6 81,4 Övriga län 83.1 93,3 84.3 83.1 84.1 93,3 85,1 83,8 Stödomr. A 78.1 89,3 13,7 75,8 78,9 89,4 73,0 76,1 ” B 84,2 92,6 171,2 80,0 84.4 92,5 177,8 80.6

C 83,4 93,4 80,6 81,6 83,1 93,1 81,1 81.7 A—C 82,6 92,7 78,9 80,4 82,6 92,4 79,2 80,6

Utanför ” 81,9 91,6 83,3 82,2 83,0 91,9 84,3 83.1 Riket totalt 82,0 91.7 82,6 82,0 83,0 92,0 83,6 82,8 + Andel förvärvsarbetande män av antalet män i resp. åldersgrupp (90) Källa: ÅRSYS för 1985 resp. 1987 (SCB). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Även om männens sysselsättningsgrader uppvisar mindre regionala

skillnader än kvinnornas finns betydande skillnader mellan enskilda kommuner. Som framgår av figur 23 i bilaga 1:2 finns de högsta sysselsättningsgraderna bland kommunerna i Stockholmsregionen och i sydvästra Sverige och de lägsta sysselsättningsgraderna i främst de västra delarna av

mellersta Sverige och i norra Sveriges inland.

3.2¶Sysselsättningsgraderna bland kvinnor i olika delar av landet

Under de senaste åren har, som framgår av tabell 26, sysselsättningsgraden

bland kvinnor inom åldersgruppen 16 — 64 år ökat med 2,2 procentenheter

i skogslänen samtidigt som ökningen i storstadslänen varit 1,5 procenten-

heter. Genom detta har en viss ujämning skett men även efter denna var skillnaden mellan dessa båda länsgrupper närmare tre procentenheter.

Detta kan kanske framstå som en förhållandevis liten skillnad men i absoluta tal betyder detta att omkring 15 000 fler kvinnor detta år skulle ha 257

17 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

behövt varit sysselsatta i skogslänen för att denna skillnad inte skulle ha — Prop. 1989/90:76

funnits. Den kvinnliga sysselsättningsgraden i övriga län låg 0,8 procenten- = Bilaga 1 heter högre än i skogslänen år 1987. Sysselsättningsgraderna bland kvinnor i enskilda län framgår av tabell 9 i bilaga 1: 1.

Ser man på skillnaderna mellan länsgrupperna när det gäller kvinnornas sysselsättningsgrad inom mindre åldersgrupper kan konstateras att det är bland äldre kvinnor som dessa obalanser är störst. År 1987 skilde det närmare 6 procentenheter mellan storstadslänen och skogslänen inom åldersgruppen 45— 64 år. Skillnaden för de äldre kvinnorna jämfört med Stockholms län var samtidigt hela nio procentenheter. För denna åldersgrupp har det dessutom inte skett någon nämnvärd utjämning mellan storstadslänen och skogslänen under de senaste två åren.

Ser man på den kvinnliga sysselsättningsgraden inom de olika stödområdena får man ett något annorlunda perspektiv på de regionala obalanserna. År 1987 var kvinnornas sysselsättningsgrad inom åldersgruppen 16— 64 år inom stödområde A närmare nio procentenheter lägre än i Stockholms län. Stödområde B resp. C hade på motsvarande vis omkring sju resp. fem procentenheter lägre kvinnlig sysselsättningsgrad än Stockholms län. Det är främst bland kvinnor inom åldersgruppen 45—64 år som kvinnornas sysselsättningsgrad är väsentligt lägre i stödområdena än i Stockholms län. Jämfört med förhållandena år 1985 har avståndet till Stockholms sysselsättningsgrad bland kvinnor minskat med omkring en procentenhet för vart och ett av de tre stödområdena.

Tabell 26 Sysselsättningsgrader bland kvinnor" inom vissa åldersgrupper samt totalt åren 1985 och 1987 med uppdelning på tre länsgrupper, stödområden och på Stockholms län (960)

därav AB län 82,5 88,2 78,2 80.8 83,5 89,1 80,3 82,0 Skogslän 80,0 85,9 68.4 74,7 82,0 87,9 71.3 76,9 Övriga län 80,4 86,0 70,7 757 82,2 87,7 13,4 TA Stödomr. AA 175,1 82,7 65,8 70.9 79,5 84.0 68,3 173,2

” B 80,7 83,9 65,2 72,2 84,0 86.8 68,2 15,3

+ Andel fövärvsarbetande kvinnor av antalet kvinnor i resp. åldersgrupp (90). Källa: ÅRSYS för 1985 resp. 1987 (SCB). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Mellan enskilda kommuner är skillnaderna ifråga om kvinnors sysselsättningsgrad fortfarande avsevärda. De högsta sysselsättningsgraderna finner man i kommunerna i eller nära storstadsområdena och i de största kommunerna i övriga landet. Detta beror naturligtvis mest på att den offentliga sektorn på dessa platser är väsentligt större och att denna oftast har en förhållandevis hög andel kvinnlig sysselsättning. Samtidigt är arbetsmarknaden på dessa platser väsentligt större och bredare än på mindre 258

orter, vilket ytterligare underlättar för kvinnorna att finna sysselsättning

även utanför den offentliga sektorn. Bilaga I

Som framgår av figur 24 i bilaga 1:2 finns det 70-tal kommuner som år 1987 hade de lägsta kvinnliga sysselsättningsgraderna främst i norra Sveriges inland men koncentrationen till detta område är inte lika stor som när det gäller männens sysselsättningsgrad. Några utpräglade inlandskommuner har t. o. m. en förhållandevis hög kvinnlig sysselsättningsgrad. Förhållandevis många av kommunerna med en låg sysselsättningsgrad bland kvinnor finns i Bergslagen men även sydöstra Sverige bör nämnas i detta sammanhang. De högsta sysselsättningsgraderna bland kvinnorna finns främst i storstadsregionerna, sydvästra Småland och i vissa större kommuner i Övriga landet.

4¶Lokala arbetsmarknader och pendling

Arbetspendlingen bidrar i hög grad till att upprätthålla den regionala balansen i landet. Genom denna typ av pendling minskar nämligen behovet av omflyttning mellan olika delar av landet. Omkring tre fjärdedelar av alla arbetsresor sker med bil. I vissa områden — oftast mer tätbefolkade — spelar givetvis kollektivtrafiken en viktig roll för arbetspendlingen.

Av tabell 27 framgår hur antalet pendlare över kommungräns utvecklats under de senaste åren. Som framgår av tabellen pendlade år 1987 omkring var fjärde förvärvsarbetande man resp. var femte kvinna över någon kommungräns. Jämfört med förhållandena år 1985 betyder detta att männens resp kvinnornas pendling ökat med ca 996. Den mest omfattande pendlingen förekommer inom storstadsregionerna och i området närmast dessa.

Tabell 27 Antal och andel pendlare över kommungräns åren 1985— 1987

(1 000-tal)

Båda könen 919 963 997 21,5 22,3 22,8 Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB).

För att i någon mån belysa den stora spännvidd som finns beträffande in- och utpendlingen till/från enskilda kommuner redovisas i tabellerna 28 och 29 de kommuner som år 1987 hade den största resp minsta andelen inoch utpendlare över den egna kommungränsen.

med de 10 största och minsta inpendlingsandelarna år 1987

Bilaga I

Källa: Am 60 SM 8902 (SCB) Tabell 29 Antal och andel utpendlare i relation till nattbefolkningen för kommuner med de 10 största och minsta utpendlingsandelarna år 1987

Källa: Am 60 SM 8902 (SCB).

Ytterligare en aspekt på olika kommuners pendlingsberoende ger en analys av den s.k. självförsörjningsgraden dvs. antalet sysselsatta med arbetsplats i en viss kommun dividerat med antalet förvärvsarbetande som bor i samma kommun. När antalet sysselsatta överstiger antalet förvärvsarbetande som bor inom ett visst område t. ex. cn kommun ger detta mått (multiplicerat med 100) ett indexvärde som överstiger 100 och om antalet sysselsatta är mindre än antalet fövärvsarbetande som bor inom området blir index-värdet mindre än 100. Som framgår av tabell 17 i bilaga I: I resp. figur 29 i bilaga 1:2 var det endast ett drygt 60-tal kommuner som år 1987 hade ett index-värde som översteg 100. Dessa kommuner fanns ganska utspridda över landet och bland dem återfanns det stora flertalet av landets största kommuner. Den högsta ”självförsörjningsgraden” hade Solna kommun med ett index på 183,6 och den lägsta Salems kommun med ett index på 34,1.

5¶Arbetslöshetens regionala variation m. m.

Den öppet registrerade arbetslösheten uppvisar en avsevärd regional variation i synnerhet om man jämför enskilda kommuner (jmf.tabell 16 i bilaga 1:1 respfigur 26 och 28 i bilaga 1:2). Även mellan olika regioner finns dock också klara skillnader i arbetslöshetsnivå även om en viss

utjämning skett under de senaste åren. Man bör samtidigt vara medveten — Prop. 1989/90: 76

om att förväntningarna om att finna arbete kan vara väsentligt lägre i Bilaga Il sysselsättningssvaga regioner med följd att proportionellt sett färre personer låter registrera sig som arbetsökande än inom t. ex. storstadsregionerna. Detta medför i sin tur att bristen på arbete kan framstå som något mindre än den faktiskt är i de sysselsättningssvaga regionerna. I detta fall ger en jämförelse av sysselsättningsgraderna i olika delar av landet en mer rättvisande bild av problemens omfattning.

Av tabell 30 framgår hur hög arbetslöshetsnivån i genomsnitt varit i olika delar av landet under olika perioder under 1980-talet. Som framgår av tabellen har arbetslöshetsnivåerna minskat klart inom samtliga redovisade områden under den senare delen av 1980-talet. Under perioden 1986 — 1988 var trots detta arbetslösheten i skogslänen omkring tre gånger så hög som inom storstadslänen. (Jmf. även tabell I0 i bilaga 1: 1 och figur 25 och 27 i bilaga 1:2.).

Ser man till stödområdena så är det framförallt stödområde A som haft en förhållandevis hög arbetslöshet även under 1980-talets senare del. Arbetslösheten har relativt sett varit omkring tre gånger högre inom detta stödområde än utanför stödområdena och nästan sex gånger högre än i Stockholms län. Detta belyser de avsevärda regionala obalanser som finns kvar även efter de senaste årens goda arbetsmarknadskonjunktur.

Tabell 30 Arbetslöshet? inom tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län under perioderna 1980—1985, 1986-1988 och under 1989"+

+ Andel av befolkn. 16 — 64 år. ++ jan. — maj 1989. (Vissa tekniska problem i samband med omläggning av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas). Källa: AMS register över arbetssökande.

Av tabell 16 i bilaga I:1 och figur 26 och 28 i bilaga 1:2 framgår den genomsnittliga arbetslösheten i enskilda kommuner under 1980-talet. Som framgår av figur 26 fanns den ungefärliga fjärdedel kommuner som under perioden 1986— 1988 hade den högsta arbetslösheten främst i norra Sveriges inland, de västra delarna av mellersta Sverige samt i Blekinge. Den lägsta arbetslösheten fanns främst bland kommunerna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län samt i sydvästra Småland.

Ytterligare en aspekt på skillnaderna i arbetslöshet mellan olika regioner fås om denna redovisas könsuppdelad. Av tabell 31 framgår hur den 261

olika delar av landet under perioden 1986 — 1988. Som framgår av tabellen — Bilaga I

var männens arbetslöshetsnivå högre än kvinnornas inom samtliga tre stödområden och inom skogslänen medan förhållandet var tvärtom utanför stödområdena resp. i de båda övriga länsgrupperna. Den mest rimliga förklaringen till detta något märkliga förhållande torde vara att förväntningarna bland kvinnorna att finna arbete är lägre inom stödområdena/ skogslänen än utanför dessa områden, vilket medfört att förhållandevis färre kvinnor brytt sig om att söka arbete och därigenom bli registrerade som arbetssökande.

Av tabell 31 framgår vidare att männens arbetslöshet var omkring dubbelt så hög inom stödområde A som inom stödområde C och omkring tre gånger större än utanför stödområdet. Skillnaderna mellan männens arbetslöshetsnivåer är väsentligt mindre om man jämför de tre länsgrupperna.

Kvinnornas arbetslöshet varierar inte lika mycket mellan de olika stödområdena som männens. Detta beror dock sannolikt på att som tidigare påpekats förhållandevis färre kvinnor inom stödområdena registrerar sig som arbetssökande. Kvinnornas problem när det gäller att finna arbete inom stödområdena och vissa andra delar av landet belyses sannolikt därför bättre av de skillnader i sysselsättningsgrader som tidigare redovisats under punkt 3.2.

Tabell 31 Arbetslöshet" bland män resp. kvinnor inom tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län under perioden 1986— 1988 (960)

+ Andel av befolkn. män resp. kvinnor 16— 64 år. ++ jan. — maj. (Vissa tekniska problem i samband med omläggning av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas) Källa: AMS register över arbetssökande (UMDAC).

6¶Regionala obalanser under 1990-talet

Det är naturligtvis mycket vanskligt att mer exakt söka ange hur 1990talets regionala obalanser kommer att gestalta sig. Alla prognoser över befolknings- och sysselsättningsutvecklingen etc. är behäftade med en betydande grad av osäkerhet. Detta beror dels på att det oftast är mycket 262

svårt att i förväg fastställa vilka faktorer som kommer att ha ett avgörande Prop. 1989/90:76

inflytande på en viss variabel, dels på svårigheter att korrekt prognosticera — Bilaga Il utvecklingen för dessa faktorer.

6.1¶Länsstyrelsernas prognoser

För att ändå ge en viss uppfattning om vad några olika framtidsbedömningar visar när det gäller den regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen redovisas i tabell 32 några sammanvägda resultat från de prognoser som länsstyrelserna årligen upprättar inom ramen för länsplaneringsarbetet. |

Tabell 32 Resultat från 1989 års prognosöversyn

Källa: Länsstyrelsernas prognosmaterial vid UMDAC.

Som framgår av länsstyrelsernas prognoser från våren 1989 väntas sysselsättningstillväxten i storstadslänen bli omkring fyra gånger så stor som inom skogslänen och inom gruppen övriga län. När det gäller befolkningsutvecklingen väntas tillväxten i storstadslänen också bli tre gånger större relativt sett än inom gruppen övriga län medan invånarantalet i skogslänen väntas stagnera kring 1988 års nivå.

Skillnaderna i prognoserad utveckling inom främst skogslänen belyses delvis av siffrorna för stödområdena. Stödområde A väntas få en klart minskande sysselsättning och befolkning. Stödområde B och C kommer trots en svag sysselsättningstillväxt att drabbas av en ungefär lika svag befolkningsminskning. Utanför stödområdena väntas såväl befolkning som sysselsättning öka klart med ungerfär en halv procent årligen.

Ser man på prognoserna för de enskilda länen så väntas hela elva län få en i stort sett stagnerande befolkning, två län (Norrbottens och Västerbottens län) en svag minskning, sju län en svag tillväxt (Västmanlands, Kop-

parbergs, Östergötlands, Södermanlands, Älvsborgs, Kristianstads, Göte-

borgs och Bohus) samt resterande fyra län (Malmöhus, Hallands, Stockholms och Uppsala) en klar tillväxt.

Befolkningsprognosen för Stockholms län innebär i absoluta tal en tillväxt med ca 11400 personer per år. Under perioden 1986— 1988 har invånarantalet i detta län ökat med ca 12 900 personer årligen. 263

När det gäller sysselsättningsprognoserna för enskilda län så väntas sex Prop. 1989/90: 76 län (Södermanlands, Kronobergs, Västernorrlands, Gotlands, Blekinges Bilaga I och Kalmar län) få en i stort sett oförändrad sysselsättningsnivå totalt sett, tretton län en svag tillväxt samt resterande fem län (Göteborgs och Bohus, Stockholms, Hallands, Malmöhus och Uppsala län) en klar tillväxt.

Sysselsättningsprognosen för Stockholms län innebär i absoluta tal en tillväxt med ca 7100 personer per år. Under perioden 1985—1987 har antalet sysselsatta 1 detta län ökat med ca 18100 personer årligen. Sammantaget innebär länsstyrelsernas prognoser att sysselsättningen i hela landet kommer att öka med ca 191000 personer under perioden 1986 — 1995. Av denna tillväxt väntas ca 64 000 personer eller ca 34 90 ske enbart i Stockholms län. Storstadslänen beräknas tillsammans svara för ca 6126 av landets totala sysselsättningsökning. Skogslänen väntas endast få omkring 1096 av denna ökning dvs. ca 19000 nya arbetstillfällen.

6.2¶Regionala obalanser under 1990-talet enligt LU90

I bilaga 12 till Långtidsutredningen 1990 (LU90) redovisar Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) några olika framtidsscenarios över bl. a. 1990-talets regionala obalanser.

I scenariot ”tillbaka till kostnadskrisen” leder enligt ERU till en ogynnsam kostnadsutveckling till att näringslivets internationella konkurrensförmåga försvagas med reultat att omvandlingstrycket inom industrin ökar. Med detta ökade omvandlingstryck följer att de regionala problemen i industriregionerna åter ökar med bl. a. ökad arbetslöshet. Motpolen i den regionala utvecklingen blir storstadsregioner och regionala centra med en förhållandevis liten industrisektor. I dessa regioner finns det förutsättningar för att den förväntade expansionen i kunskapsintensiva verksamheter skall kunna bära upp en fortsatt expansion. Om denna expansion i sin tur ger upphov till en befolkningsökning är det möjligt att också tjänstenäringarnas efterfrågan på okvalificerad arbetskraft ökar. Scenariot innebär sålunda att flyttningsströmmen på nytt kommer att gå från industriregioner till storstadsregioner och regionala centra. Den mellanregionala obalansen under 1990-talet kommer enligt ERU att framstå som en obalans mellan industriregioner och storstadsregioner.

Scenariot ”den permanenta högkonjunkturen” bidrar enligt ERU till att skapa ett annat regionalt utvecklingsmönster. Även i detta fall bärs de ekonomiska tillväxten upp av tjänstesektorns expansion. Den förhållandevis fördelaktigare kostnadsutvecklingen innebär att näringslivets konkurrensförmåga utvecklas gynnsammare än i det andra scenariot. Effekten blir ett mindre omvandlingstryck inom industrin och endast marginella förändringar av sysselsättningen inom denna. Även i detta scenario kommer storstadsregioner och regionala centra att fungera som tillväxtcentra. Den mellanregionala obalansen blir emellertid förhållandevis liten, då näringslivet i industriregionerna förmår upprätthålla sin konkurrensförmåga. Strömmen av kvalificerad arbetskraft till storstadsregionerna kan dock enligt ERU förväntas fortsätta samtidigt som problemen att rekrytera okvalificerad arbetskraft i dessa regioner kan väntas bestå. 264

ERU drar även slutsatsen att den ekonomiska tillväxten utövar ett starkt inflytande på den mellanregionala obalansen. I den mån den nationella — Bilaga I politiken påverkar den ekonomiska tillväxttakten så påverkar den också den mellanregionala obalansen. ERU konstaterar också att vilket scenario som kommer att realiseras bestäms av hur framgångsrik den ekonomiska politiken blir. Den förda ckonomiska politiken skulle i så fall få avgörande betydelse för om 1990-talet kommer att präglas av mellanregional balans eller obalans.

Bilaga 1:1 Prop. 1989/90: 76

Bilaga 1:1

Läns- och kommunvisa sifferuppgifter

Innehållsförteckning Länstabeller Tabell I Befolkningsutveckling 1971 — 1989 Tabell 2 Sysselsättningsutveckling totalt 1985 — 1987 Tabell 3 Sysselsättningsutveckling jord- och skogsbruk

1985-1987 Tabell 4 Sysselsättningsutveckling tillverkningsindustri 1985 — 1987 Tabell 5 Sysselsättningsutveckling privata tjänster

1985-1987 Tabell 6 Sysselsättningsutveckling offentlig förvaltning och

tjänster 1985-1987 Tabell 7 Sysselsättningsgrader, män och kvinnor

1985-1987 Tabell 8 Sysselsättningsgrader, män 1985— 1987 Tabell 9 Sysselsättningsgrader, kvinnor 1985— 1987 Tabell 10 Arbetslöshet 1980— 1989

Kommuntabeller Tabell 11 Befolkningsutveckling 1981 —1989 Tabell 12 Totala årliga flyttningsnetton 1983— 1989 Tabell 13 Årliga födelseöverskott 1983— 1989 Tabell 14 Sysselsättningsutveckling totalt 1985— 1987 Tabell 15 Sysselsättningsgrader, män och kvinnor

1985-1987 Tabell 16 Arbetslöshet genomsnitt 1986 — 1988 och 1989 Tabell 17 ”Självförsörjningsgrad” 1987

Prop. 1989/90 76 Bilaga I :1

x68—-9861 8'0 €T $r'0 §rO0 ro r'0 1'0 £€0 07 9'0 LO UT £0 90 ro £'0 ro ro c0 1'0- c0- 1'0 §'0 1'0 8'0 r'0 £'0 §'0

BULIPUBIOJ S8-1861 9'0 LO T0- 00 c'0- 00 €£€'0- £'0 £'07- 00 T0 8'0 1'0 T'0 10 €'0- €'07- $r'O- c07- £'0- r'O- 1r'0- 1'0 rO- v'0 €'0- 00 ro

UP] "Ja JB SUJNOQLION

Bly Jad 08-161 §'0 00 00 00 00 00 00 VO €'0 UT c0 €'0 1'0 £'0 9'0 £'0 €T r'0- 90 §r'0 1'0- £'0 £'0 50 §'0 T0 c0 €'0 0,

YJO

Of tO6 OLE TG 86b 66r 981 6L00ST $8L SUINOQIaISEA +6861 L9S6C9 601 99£ I9cr 855 855 1£895 £$9985 809 I99r 85€ 664 179985 CLVO9T LLLvET SPSS LLTS9L1 Ibbbz9E £9zZ9CS88 v9zZ EST 66€ 90€ 951 6€C 6b1 ILL OST SELL LEP bi T8C ILT 957 887 TIC 9ETE 1

8861 8£0L191 9Lr ET 616 LEPSLI 184 €£8£ Pb 8I8E€8 6bEt9L LIvive 679 LIDER I9TI vt6908C 1£00LT Lv8 LOPP $rOOL8T $rIGGST III TES 9ES I9T00TTE THTSSLI Of9f6SE —8888Sr8

I cO "SPUPPWEPf

09c IST 96€ ro€ LET 95 6bI 6CL CLC Vic v8Z bpET Lbve 196

— L861 £$1909 6EL €LOOST 085 SLv 91 I9CE 69795 009 LO6 €£b9 LLE STE9CL 601 LVBOLT COP IpE €STvSc Oft L£LO6 cE£ 68t £0L ££8 STI 968 CIOPVLSE <€80OrIr8 'SPUP|LIOULIISEA

LST S6E cOf bil LET 6+I I8C LSL vec O€r 6LZ 690 £87 98C 09c EI Svz 097 O60É€ 6bvL I I 9861 €€££ 8E6 OLbv €SL €IPIOE €S8E€LI LIVLEZT PLI9S 8S5TOSI 609 SLOE€SL OST €SS 89 198857 079 €Cy 161 169 680197 €pS vOTSbc 6£019c 196£90£€ 819051 9E6TICE SISTBERB I I106Z f6S FST Orc vet 08C C$c IcL Löv 697 Sc £8c 1£8c €EI 'SJIOQI[ABD) I I — S861 66C TS8 104 SBS €51 TCLOELI 941 bEI19C 656091 rst OP1 £90 8cCLSIL 869 89r €£81 HZOLC ITA 088 £S1 bIET9c 061 SSc 00£ LII SLTISLI LOGLISE G6€£185€8 8LS IS 6vc £6E 00€ 8ET O8T OCL OPz 9Cr OL 6LT ATA £87 687 §V€l Sve 29c bbOE 'S31I3QIeddoy I 6861 0861 007 SB 9ES 68L 951 169 185 IpE CS €6108c I98CEPL rz60€c S6T CSp 0€L OLO+b8Z I9SEvLT 8ES 896987 0CcOr6c St6L9C PEO 958 PLO 189786C0 LEB8BLLI GIFICGE LEGLIERB

8cS €bT TST C6€ €0€ €LI Ibpc SS EST TIL Söp 690 65 PET Evz LIC

—IL6T 'SPuejuuigA

SJPURAUI I 0L61 vOLILPDI C6TLIT OLT8rPc SOC T9€ c58991 958 081 91CEST 191 LES 8cL 10CSTL cbccOP 8Er 86b cCOPSLc $acT9c 10CLLT 0€fbt6C OSpi9c VOL €El 951 chbOTl6c TpTCVLI SPBETHE 6C59L08

BuipproamsBuimyjofog

J[P]UYy c8E 66CT 0PT €S v9c BIL 661 BC t8T TET fer SSc

I3SAV

I93rgddn

ug[

(OVAN

snyog ur] UB] ue UEJ| UP| UP| up SPUP]IIOUIJISEA ur] SPUBEJUPUWISPOS ug| UB] UB] UB] ddnui8suej/ueT SPuepno312sO UugJ YDo UB| uPg| SPUPJUBWISEA ue] SUINOGISISEA UJUE[SPeISI0]S Uue| SPEISUETISINY ur] s31aqueddoy ++ esgurwundid M)EDS uej up ue] SUINOQIION StuUTOYHI0IS sZurdoxuof SB13QOUOIY up S3IOQEJEYS SPUP[UWIEA ur] S3IOQaARD UJUP|SFONS SNYOWIPN s310qd2100) Spuejnwuef ue| SPUPTIOD SPUETjeH S3IOQSATY ejesddn S3uNpPIg 4ewujeN OIQaIO

I IIRQeL eBLIAO)

JOXTNA :eHeEN

+

Prop. 1989/90: 76

Bilaga 1:1

Tabell 2 Sysselsättningsutveckling totalt 1985—1987

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB/UMDAC). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Bilaga 1:1

Tabell 3 Sysselsättningsutveckling inom jord- och skogsbruk 1985— 1987

Län/länsgrupp Jord- och skogsbruk (antal) Förändring 1985-1987

Källa: se tabell 2.

Bilaga 1:1

Tabell 4 Svsselsättningsutveckling inom tillverkningsindustri m.m. 1985— 1987

Län/länsgrupp Tillverkningsindustri m. m." (antal) Förändring 1985-1987

+ Avser SNI 2+3+4 Källa: se tabell 2.

Bilaga 1:1

Tabell 5 Sysselsättningsutveckling inom privata tjänster 1985 — 1987

Län/länsgrupp Privata tjänster" (antal) Förändring 1985— 1987

+ Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning Källa: se tabell 2.

Prop. 1989/90: 76

Bilaga 1:1

Tabell 6 Sysselsättningsutveckling inom offentlig förvaltning m.m. 1985-1987

Län/länsgrupp Offentlig förvaltning m.m." (antal) Förändring 1985—1987

1985 1986 1987 Antal 90 per år