AD 1993 nr 170

Staten genom Försvarets Civilförvaltning

mot

Statsanställdas Förbund och B.M. i Umeå.

Statsanställdas Förbunds medlem B.M. är anställd som sjukvårdsbiträde vid I 20/Fo 61 i Umeå (120). Under tiden den 1 januari - 30 juni 1990 hade hon en heltidstjänst hos myndigheten men var tjänstledig för enskilda angelägenheter under 25 procent av arbetstiden. Som följd av tjänstledigheten gjordes ett 25-procentigt löneavdrag, ett C-avdrag, varje månad från hennes bruttolön.

Under våren 1990 pågick löneförhandlingar avseende 120. Dessa ledde för B.M:s del till att hennes månatliga bruttolön vid arbete på heltid från och med den 1 januari 1990 höjdes till 11749 kr. Löneutbetalning med utgångspunkt från den nya högre månadslönen skedde första gången för maj 1990. Samtidigt med maj-lönen erhöll B.M. retroaktiv ersättning avseende tiden januari- april 1990.

Under senare delen av våren 1990 kom fråga upp om rätt för B.M. att även fortsättningsvis vara tjänstledig under del av arbetstiden. Eftersom förutsättningar för att bevilja sådan ledighet inte längre ansågs föreligga beslutade arbetsgivaren i maj 1990 att ändra B.M:s heltidstjänst till en tjänst med tjänstgöringsgraden 75 procent. Tjänsteförändringen skulle gälla från och med den 1 juli 1990.

På grund av ett misstag inom myndigheten kom den reducerade tjänstgöringsgraden inte att leda till någon motsvarande minskning av de lönebelopp som från och med juli 1990 betalades ut till B.M. I början av december 1990 upptäckte B.M. emellertid att den utbetalade lönen kunde vara felaktig och anmälde saken till myndigheten. Felet uppdagades. Det rätta beloppet kom att betalas ut från och med december 1990.

Staten krävde B.M. på återbetalning av ett belopp motsvarande vad som hade betalats ut för mycket till henne under perioden julinovember 1990 samt vad staten för hennes räkning felaktigt erlagt som preliminär skatt. B.M. motsatte sig att betala tillbaka beloppet.

Tvisteförhandlingar mellan parterna har förekommit utan att tvisten kunnat lösas.

Staten har väckt talan mot Statsanställdas förbund och B.M. samt yrkat att arbetsdomstolen skall ålägga B.M. att till staten utge 14 686 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från och med den 7 januari 1991 tills betalning sker.

Arbetstagarparterna har bestritt bifall till statens talan men vitsordat riktigheten i och för sig av yrkat kapitalbelopp och yrkad ränta.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Staten

B.M. har sedan länge arbetat som sjukvårdsbiträde vid 120. Hennes tjänstgöringsgrad har skiftat över tiden. Under perioden den 1 januari- 30 juni 1990 hade hon en heltidstjänst. Eftersom B.M. hade tjänstledigt under 25 procent av arbetstiden för enskilda angelägenheter, minskades hennes bruttolön i motsvarande mån genom ett C-avdrag.

De löneförhandlingar som förevar under våren 1990 resulterade i att B.M:s månadslön vid tjänstgöring på heltid kom att höjas med något hundratal kronor till 11749 kr med verkan från och med den 1 januari 1990. Från och med den 1 juli 1990 inträdde för B.M:s del även den förändringen att hennes tidigare heltidstjänst med 25-procentigt C-avdrag gjordes om till en tjänst med en tjänstgöringsgrad om 75 procent.

Emellertid gjordes från arbetsgivarens sida det misstaget att B.M. från och med juli 1990 tillgodofördes bruttolönen om 11749 kr utan att hennes nya lägre tjänstgöringsgrad beaktades. Samtidigt slopades hennes C-avdrag. En korrekt bruttolön skulle för hennes del ha uppgått till 8 811 kr 75 öre.

Beträffande B.M. anges på de lönebesked som nu är av intresse bl.a. följande.

För maj månad anges vid posten lön bruttolönebeloppet 11749 kr. Därefter följer poster som avser retroaktiv lön, kallortstillägg, tillägg för obekväm arbetstid o.d. Sist kommer det tjugofemprocentiga C-avdraget samt skatteavdrag. Sammanräknat anges som nettolön beloppet 8 850 kr 30 öre.

För juni månad ser lönebeskedet ut på liknande sätt. Som bruttolön anges oförändrat 11 749 kr. Därefter följer diverse tillägg och till sist det 25-procentiga C-avdraget samt skatteavdrag. För denna månad blir nettolönen 6 863 kr 40 öre.

Juli månad var den första månad då B.M:s inte endast faktiska utan även formella tjänstgöringsgrad var 75 procent. På lönebeskedet framgår detta genom att det vid posten lön står anmärkt "750" vilket betyder 750 promille, det vill säga 75 procent. På lönebeskedet står även anmärkt "tjänstgöringsgradens omfattning". Om man läser raden till dess slut ser man emellertid att bruttolönen är oförändrat upptagen till 11749 kr mot rätteligen 8 811 kr 75 öre. Till skillnad från tidigare månader har inte gjorts något tjugofemprocentigt C-avdrag. B.M. uppbar för juli månad en nettolön om 7 706 kr 10 öre.

För månaderna därefter och fram till och med november 1990 gjordes motsvarande misstag. Bruttolönen angavs oförändrat till 11749 kr motsvarande heltidstjänstgöring utan hänsynstagande till att tjänstgöringsgraden utgjorde endast 75 procent. Nettolönen kom att variera med hänsyn till att de olika tillägg B.M. uppburit varierade. Nettolönen uppgick i augusti till 7 564 kr 80 öre, i september till 7 894 kr 80 öre, i oktober till 7 990 kr 80 öre samt i november till 8 015 kr 40 öre. Som framgår av det anförda överstiger de nämnda nettolönebeloppen den nettolön om 6863 kr 40 öre som B.M. erhöll för juni månad, d.v.s. den sista månaden då hon arbetade heltid och var 25-procentigt tjänstledig. Att lägga märke till är vidare att det sammanlagda beloppet av de olika slags tillägg m.m. som B.M. varje månad i växlande omfattning erhöll uppgick till drygt 1800 kr för juni månad. Detta belopp skall ställas mot att hon för tiden därefter och fram till och med november månad som lägst uppbar tillägg med totalt 308 kr för augusti månad och som högst med drygt 1100 kr för oktober månad, således inte någon gång med ett så högt sammanlagt belopp som för juni månad.

Sammanfattningsvis innebär det nu anförda att trots att B.M:s tjänstgöringsgrad under tiden juli-november 1990 rent faktiskt var oförändrad och trots att hon inte någon månad under denna period fick så storersättning i form av tillägg m.m. som hon erhållit under juni månad kom nettolönen för var och en av månaderna juli-november att med ungefär tusen kronor överstiga vad hon uppburit i nettolön för juni månad. Dessa förhållanden går utan svårighet att utläsa av B.M:s lönebesked. Hon måste ha insett att den löneförhöjning som hon förvisso åtnjöt från och med den 1 juli 1990 inte rimligen kan ha varit så stor att hennes nettolönehöjning skulle vara av en sådan storleksordning. Mot bakgrund härav gör staten gällande att B.M. bort inse att hon under den aktuella perioden fått för trög lön utbetalad till sig. Eftersom hon sålunda inte mottagit lönebeloppen för tiden juli-november i god tro är hon skyldig att betala tillbaka motsvarande summa till staten.

Statsanställdas Förbund och B.M.

Det är riktigt att B.M. under den tid som är aktuell i målet uppburit för hög lön med sammanlagt det belopp som staten yrkar. Arbetstagarparterna bestrider emellertid statens påstående om att B.M. när hon fick beloppen bort inse att de var för höga. Det finns nämligen flera omständigheter som talar mot att det kunnat krävas av B.M. att tron skulle ha reagerat med anledning av de belopp som felaktigt betalades ut till henne. Dessa omständigheter är följande.

Statens redogörelse för B.M:s tjänstgöringsförhållanden och löneutveckling under år 1990 är riktig. Med anledning av att B.M. under senare delen av våren 1990 med sin arbetsgivare tog upp frågan om hon kunde vara fortsatt tjänstledig för enskild angelägenhet, vilken i henne fall utgjorde vård av barn, med 25 procent men fick beskedet att förutsättning härför inte längre förelåg kom en diskussion i gång mellan henne och arbetsgivaren som utmynnade i att hennes tjänstgöringsgrad sattes ned från 100 procent till 75 procent. Omläggningen av B.M:s tjänst innebar således inte någon reell skillnad i tjänstgöringsgrad. Ändringen bestod i att man använde sig av en annan konstruktion för att B.M. skulle kunna ha kvar en faktisk 75-procentig tjänstgöringsgrad.

Till följd av den löneförhöjning som för B.M:s del blev resultatet av 1990 års löneförhandlingar erhöll hon ett "gratulationsbrev" från arbetsgivaren ställt till henne personligen. Brevet var undertecknat av förhandlingschefen och hade följande lydelse:

"RALS 89/90

Gratulerar!

Du har efter förhandling omgång 1 erhållit en månadslön fr.o.m. 900101 kr: 11749. På I-lönen tillkommer kallortstillägg och ev. TTK- uppflyttning. Dessutom tillkommer retroaktivt 89 års löneförhöjning (fr.o.m. 1989-07-01). Övriga upplysningar kommer att framgå av lönebesked per 05-25,

Detta brev, som är daterat den 14 maj 1990, fick B.M. efter det att samtalen kring hennes framtida tjänstgöringsgrad hade slutförts men före det formella beslutet därom. Mot denna bakgrund och mot bakgrund av att de pågående löneförhandlingarna med dess individuella lönesättning var något som man talat om på arbetsplatsen utgick hon från att beloppet 11 749 kr var hennes nya lön för 75-procents tjänstgöring trots att det innebar en ganska rejäl löneförhöjning. Alla anställda hade fått gratulationsbrev. Eftersom det dock inte nämndes något arbetstagarna emellan om vad var och en erhållit som ny lön hade B.M. ingen att jämföra sig med. Det har aldrig tidigare förekommit att arbetsgivaren skickat ut brev av detta slag till personalen.

När B.M. fick sina lönebesked brukade hon inte göra någon nämnvärd kontroll av uppgifterna däri utan tittade mera slentrianmässigt på beskeden. Det beror nu inte på att hon finner lönebeskeden svårtolkade utan är snarare en följd av att hon inte lägger ner den energi på att studera dem som hon måhända gjorde i början av sin anställningstid vid I 20. Lönebeskeden har haft sin nuvarande utformning i många år. Det B.M. ägnade uppmärksamhet åt var lönebeskedens uppgift om hur många semesterdagar hon hade kvar samt nettolönens storlek. Uppgiften om bruttolön tittade hon regelmässigt aldrig på. Vad gäller lönebeskedet för juli 1990 lade hon förvisso märke till den av staten nämnda uppgiften om 750 promille men kontrollerade inte heller denna månad uppgiften om bruttolön. Innan hennes lön höjdes torde bruttolönen ha uppgått till cirka 9 500 kr efter det 25-procentiga C-avdraget och den genomsnittliga nettolönen till ungefär 6 000 kr eller något därunder.

Vad gäller den skillnad som ostridigt förelegat mellan på ena sidan nettolönen för juni 1990 och på den andra nettolönerna för var och en av månaderna juli-november 1990 förtjänar vissa förhållanden att framhållas. Under den tid B.M. varit anställd vid 120 har hennes tjänstgöringsförhållanden skiftat utifrån dels tjänstgöringsgrad, dels förläggningen av hennes arbetstid vilket inneburit att B.M:s nettolön från månad till månad kommit att variera med från ungefär 500 till cirka 1000 kr. Därtill kommer att under de 23 år som B.M. vid tiden för de händelser som nu är i fråga tjänstgjort vid 120 det aldrig förekommit att hon erhållit ett felaktigt belopp i lön. Detta gjorde att hon "litade blint på systemet". Med hänsyn till det anförda är det enligt arbetstagarparternas uppfattning inte ägnat att förvåna att B.M. aldrig satte i fråga de nettolönebelopp som angavs på hennes lönebesked för perioden juli-november 1990. Anledningen till att felaktigheten kring B.M:s lön trots allt upptäcktes var följande episod. I början av december 1990 ville B.M. med tanke på sin förestående julledighet kontrollera hur vränga semesterdagar hon hade till godo. Därför hade hon tagit med sig sitt senaste lönebesked till arbetet. Under en paus satt hon och några arbetskamrater och samtalade om hur många semesterdagar var och en av dem hade innestående. Detta föranledde B.M. att ta fram sitt lönebesked över vars innehåll en av hennes kollegor då reagerade. Arbetskamraten, som hade en tjänstgöringsgrad om 80 procent, vilken således översteg B.M:s, förvånade sig över att B.M. trots det hade högre lön. Man konstaterade att ett fel måste föreligga. B.M. tog omedelbart kontakt med lönekontoret och berättade vad som skett och att hon var "jätteförskräckt". Därpå besökte B.M. lönekontoret tillsammans med sin fackliga företrädare. På lönekontoret var ett visst "rabalder" sedan man uppdagat de för höga löneutbetalningarna. Ett sådant fel påstod man sig nämligen inte tidigare ha begått. Lönen för december månad hann man dock korrigera.

Hade B.M. på ett tidigare stadium blivit varse att hon fick för hög lön hade hon givetvis omgående påtalat det för arbetsgivaren. Det kan tilläggas att hon numera lägger ner åtskillig omsorg på att läsa sina lönebesked och inte tvekat att höra av sig till lönekontoret så fort horn befarat att någon uppgift varit fel.

Domskäl

B.M. är anställd som sjukvårdsbiträde vid I 20/Fo 61 i Umeå. Under tiden juli - november 1990 erhöll B.M. på grund av ett misstag från arbetsgivarens sida lön efter en tjänstgöringsgrad av 100 procent mot rätteligen 75 procent. Lönen före preliminärskatteavdrag, bruttolönen, blev därigenom 2 937 kr 25 öre per månad för hög. Lönen efter preliminärskatteavdrag, nettolönen, blev drygt 1500 kr per månad för hög.

Tvisten gäller om B.M. är skyldig att betala tillbaka den för mycket erhållna lönen. Avgörande för återbetalningsskyldigheten avseende felaktigt utbetald lön är om arbetstagaren har mottagit och förbrukat lönebeloppet i vad som brukar kallas god tro, d.v.s. om arbetstagaren varken insett eller bort inse att löneutbetalningen var felaktig. Mellan parterna råder enighet om att B.M. inte insåg att de fem aktuella löneutbetalningarna var felaktiga. Arbetsdomstolens prövning är därför begränsad till att gälla om B.M. borde ha insett att så var fallet.

I målet har framkommit i huvudsak följande omständigheter av betydelse för arbetsdomstolens prövning.

B.M. hade under sin anställning sedan många år tillbaka varit delvis hemma för vård av barn och hade haft växlande tjänstgöringsförhållanden. Under första halvåret 1990 var hennes tjänstgöringsgrad 100 procent men hon var tjänstledig motsvarande 25 procent av arbetstiden. En diskussion mellan henne och arbetsgivaren någon gång i april eller maj 1990 ledde till att med verkan fr.o.m. den 1 juli 3990 tjänstgöringsgraden ändrades till 75 procent och tjänstledigheten upphörde. Den faktiska tjänstgöringsgraden förblev alltså oförändrad.

Under våren 1990 ägde lokala löneförhandlingar rum vid myndigheten. Dessa medförde för B.M:s del att hennes bruttolön vid en tjänstgöringsgrad om 100 procent höjdes med några hundra kronor till 11749 kr. B.M. informerades om den nya lönen genom ett brev från arbetsgivaren som är daterat den 14 maj 1990. I brevet anges bl.a. att B.M. efter förhandling erhållit en månadslön fr.o.m. den 1 januari 1990 uppgående till 11749 kr. B.M. har vid förhör under huvudförhandlingen i målet berättat att hon mot bakgrund av de resonemang som dessförinnan förevarit mellan henne och arbetsgivaren angående ändringen av hennes tjänstgöringsgrad uppfattade brevets innehåll på det sättet att den höjda månadslönen avsåg den nya 75-procentiga tjänstgöringsgraden.

I B.M:s lönebesked avseende maj 1990 angavs den nya bruttolönen till 11749 kr, retroaktiv lönehöjning avseende tiden t.o.m. april 1990 till 3 901 kr 70 öre, vissa lönetillägg till sammanlagt 1388 kr 90 öre, C-avdraget till 2 937 kr 30 öre och preliminärskatteavdrag till 5 252 kr samt nettolönen till 8 850 kr 30 öre.

I lönebeskedet avseende juni 1990 angavs bruttolönen till 11749 kr, vissa lönetillägg till sammanlagt 1884 kr 70 öre, C-avdraget till 2 937 kr 30 öre och preliminärskatteavdrag till 3 833 kr samt nettolönen till 6 863 kr 40 öre.

I lönebeskedet avseende juli 1990 angavs tjänstgöringsgraden 75 procent och bruttolönen till 11749 kr, vissa lönetillägg till sammanlagt 583 kr 10 öre och preliminärskatteavdrag till 4 626 kr samt nettolönen till 7 706 kr 10 öre.

Lönebeskeden avseende månaderna augusti - november 1990 överensstämmer i fråga om tjänstgöringsgrad och bruttolön med juli månads lönebesked. För de olika månaderna utgör det sammanlagda lönetilläggsbeloppet 308 kr 80 öre, 973 kr 80 öre, 1187 kr 80 öre respektive 1094 kr 40 öre, preliminärskatteavdraget 4 493 kr, 4 828 kr, 4 946 kr respektive 4 828 kr samt nettolönen 7 564 kr 80 öre, 7 894 kr 80 öre, 7 990 kr 80 öre respektive 8 015 kr 40 öre.

Som framgår av det anförda består arbetsgivarens misstag vid löneutbetalningarna i följande. För tiden före juli 1990 hade den vid heltidsanställning gällande bruttolönen reducerats med hänsyn till B.M:s faktiska tjänstgöringsgrad genom ett tjugofemprocentigt C-avdrag. Under perioden juli-november 1990 kom av misstag den för B.M. redovisade bruttolönen att avse lönen vid heltidsanställning och denna lön kom inte att minskas med hänsyn till hennes faktiska tjänstgöringsgrad. Det tidigare tjugofemprocentiga C-avdraget kom alltså inte att ersättas av någon annan åtgärd för att anpassa bruttolönen till B.M:s nya tjänstgöringsgrad om 75 procent. Felet medförde att B.M. under de fem månaderna erhöll en månadslön som om hon arbetat heltid.

Enligt vad B.M. förklarat granskade hon inte de skilda posterna i lönebeskeden. Detta berodde dock inte på att hon tyckte att informationen i lönebeskeden var svårtillgänglig utan får hänföras till att det efter en så lång anställningstid hos samma arbetsgivare gått slentrian i hennes hantering av lönebeskeden. Vissa uppgifter däri hade hon emellertid för vana att kontrollera, nämligen hur många innestående semesterdagar hon hade samt nettolönens storlek. B.M. har berättat att hennes genomsnittliga nettolön för tiden före maj 1990 uppgick till ett belopp omkring 6000 kr. Bruttolönen för motsvarande tid torde enligt henne ha legat kring cirka 9 500 kr efter C-avdraget.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Till en början bör framhållas att förhöret med B.M. enligt domstolens mening visar att hon varit uppriktigt övertygad om att hennes lön för tiden juli november 1990 varit riktigt beräknad. Det domstolen har att pröva, nämligen om B.M. bort inse att hon fick för hög lön utbetalad till sig eller annorlunda uttryckt om hon varit i god tro, innebär således inte att domstolen därigenom sätter i fråga att B.M. förstått att löneutbetalningarna varit felaktiga.

Arbetsdomstolen har i ett antal tidigare domar haft att pröva kravet på god tro vid tvist om återbetalning av felaktigt utgivet lönebelopp i fall när lönen redovisats på lönebesked med i huvudsak samma utformning som i detta mål (jfr. AD 1983 nr 163 samt 1989 nr 55-59). Domstolen har i dessa tidigare domar konstaterat att lönebesked av ifrågavarande slag rent allmänt sett måste anses ha en tillräckligt tydlig och klar utformning för att en arbetstagare med ledning av uppgifterna på beskedet skall kunna utläsa om rätt lönebelopp har betalats ut. I några av fallen har arbetstagaren ansetts ha varit i god tro och inte blivit återbetalningsskyldig. Detta har berott på speciella omständigheter i det enskilda fallet, såsom att avlöningsförhållandena varit sväröverblickbara och att det varit komplicerat att med ledning av lönebeskedet förstå att fel hade begåtts (AD 1983 nr 163) eller att arbetstagaren blivit misstänksam och frågat arbetsgivaren om lönen varit rätt beräknad och fått beskedet att så varit fallet (AD 1989 nr 56 och 58) eller att det till en början inte varit möjligt att förstå att lönebeskeden varit felaktiga och att det senare inte förelegat något motiv för arbetstagaren att detaljgranska lönebeskeden (AD 1989 nr 59). I ett par andra fall har domstolen ansett att en ökning av den nettolön som arbetsgivaren betalat ut bort föranleda arbetstagaren att närmare granska lönebeskedet och att felet i utbetalningen då bort upptäckas samt att därför arbetstagaren inte ansetts vara i god tro utan blivit återbetalningsskyldig (AD 1989 nr 55 och 57).

Vad gäller det nu aktuella fallet är det två frågor som förtjänar särskild uppmärksamhet. Den första frågan gäller om det funnits skäl för B.M. att närmare granska de lönebesked som senare visat sig vara felaktiga. Den andra frågan avser i vad mån lönebeskeden givit henne anledning misstänka att hennes lön varit angiven till felaktigt belopp.

Beträffande frågan ont det funnits skäl för B.M. att närmare granska lönebeskeden är det i första hand nettolönen som blir av intresse. Utredningen visar att B.M:s nettolön under tiden juli - november 1990 uppgick till mellan 7 500 och 8 000 kr per månad. Dessa lönebelopp skall jämföras med B.M:s löneförhållanden under tiden före juli 1990. B.M. har själv uppgivit att nettolönen då kunde uppgå till belopp omkring 6000 kr i månaden men kunde variera med mellan 500 kr och 1000 kr med hänsyn till förekommande lönetillägg. Nettolönen för juni 1990 utgjorde närmare 6900 kr. Nettolönen fr.o.m. juli 1990 uppgick alltså till ett avsevärt högre belopp än vad B.M. normalt erhållit tidigare. Hon hade enligt arbetsdomstolens uppfattning inte grund för att tro att detta berodde på att månadslönen höjts. Detta hade skett redan i och med den lön som betalades ut för maj 1990. Enligt arbetsdomstolens mening var omständigheterna sådana att B.M. borde ha blivit misstänksam med hänsyn till att nettolönen fr.o.m. juli 1990 var så avsevärt mycket högre än tidigare. Hon hade därför anledning att granska lönebeskeden närmare.

Det sist anförda leder över till frågan i vad mån lönebeskeden för tiden juli - november 1990 givit B.M. anledning att förstå att hennes lön kunde vara angiven till felaktigt belopp. Först skall anmärkas att det inte har gjorts gällande att det skulle ha förelegat någon svårighet för B.M. att uppfatta lönebeskedens innehåll. Vad särskilt gäller lönebeskeden för tiden juli - november 1990 har dessa varit förhållandevis enkla att överblicka. De har såvitt nu är av intresse innehållit uppgift om bruttolönen, ett mindre antal lönetillägg, preliminärskatteavdraget samt nettolönen. Det avgörande blir om B.M. borde ha reagerat inför att bruttolönen angavs till beloppet 11 749 kr utan att någon reducering skedde med hänsyn till den lägre tjänstgöringsgraden. Lönebeskedet innehöll visserligen en uppgift om att tjänstgöringsgraden var 75 procent men borde B.M. likväl ha förstått att den i beskedet angivna bruttolönen avsåg lönen vid heltidsanställning utan reducering med hänsyn till den lägre tjänstgöringsgraden? Vid ställningstagandet till denna fråga skall enligt arbetsdomstolens mening följande omständigheter särskilt beaktas. I brevet till B.M. den 14 maj 1990 från arbetsgivaren med information om att hennes månadslön höjts till 11749 kr angavs att den nya lönen skulle gälla fr.o.m. den 1 januari 1990. Detta gav henne anledning att förstå att lönebeloppet gällde heltidsanställning. Om beloppet avsett tjänstgöringsgraden 75 procent, skulle för övrigt lönehöjningen ha varit orimligt stor. Till detta kommer att lönebeskeden för maj och juni 1990, då B.M. alltjämt innehade heltidsanställning, upptog bruttolönebeloppet 11749 kr. Det anförda leder arbetsdomstolen till slutsatsen att B.M. vid en granskning av lönebeskeden för tiden juli - november 1990 hade bort uppmärksamma att bruttolönebeloppet avsåg heltidsanställning och att nettolönebeloppet alltså var felaktigt.

Med hänvisning till det anförda finner arbetsdomstolen att B.M. inte kan anses ha varit i god tro när hon under tiden juli - november 1990 uppbar de felaktigt beräknade lönebeloppen. B.M. är därför skyldig att betala tillbaka vad hon erhållit för mycket. Om storleken av de felaktigt utbetalade lönebeloppen råder inte tvist.

Statens talan skall således bifallas.

Vid denna utgång är arbetstagarparterna skyldiga att stå för statens rättegångskostnader. Emellertid finner arbetsdomstolen med hänsyn till förhållandena i målet att denna skyldighet bör vila på förbundet ensamt.