Huvudsakliga arbetsuppgifter Tillägg i

procent av

grundlönen

-------------------------------------------------------

Normala installationsarbeten 0- 3 %

Självständigt arbete och service

på allmän kraft och belysning 4- 8 %

Självständigt arbete på komplicerade

installationer och service på sådana 9-13 %

Specialistbetonat arbete på komplicerade

anläggningar och utrustningar 14-20 %

-------------------------------------------------------

Tabell II

-------------------------------------------------------

Ansvar och speciella uppgifter Tillägg i

procent av

grundlönen

-------------------------------------------------------

Har väsentligt ansvar för kundkontakter 0-2 %

Visar stort ansvar för företagets

utrustning och materiel 0-2 %

Har för företaget värdefull utbildning

på specialområde 0-2 %

Organiserar och leder arbetslag 0-4 %

-------------------------------------------------------

Tabell

Sammanhängande anställningstid Tillägg i

i företaget som 6-årsmontör procent av

grundlönen

Efter 2 års anställning som 6-årsmontör 1 %

Efter 5 års anställning som 6-årsmontör 2 %

-------------------------------------------------------

(Med 6-årsmontör avses montör som grundlönen

betalas med högsta grundlön (se 2 § 2))

Anmärkning

Storleken av individuellt tillägg fastställs vid förhandlingar inom företaget och kan - om anledning därtill finnes - omprövas två gånger per år.

5. Helglön

Lön för under måndag-fredag infallande helgdagar och fridagar enligt 5 kap 1 § utgör i kronor per dag fr.o.m den 18 mars 1991.

----------------------------------------------------------

Helglön efter fullgjord lärlingsutbildning

----------------------------------------------------------

1:a året 2:a året 3:e året 4:e året i yrket

i yrket i yrket i yrket och därefter"6-årsmontör"

----------------------------------------------------------

420 480 540 600

----------------------------------------------------------

För dag när helglön utgår göres avdrag med 1/20 av 4-veckorslönen, dock högst med vad som framgår av ovanstående tabell.

Anmärkning

Införandet av helglön enligt ovan får inte medföra, att arbetstagare för vilken tidigare har tillämpats förmånligare praxis, erhåller försämrad helglöneersättning.

---------------------------------------------------------------------------

Installationsavtalets regler om fyraveckorslön infördes är 1980 genom en kollektivavtalsöverenskommelse mellan EA och SEF. Överenskommelsen innehöll huvudsakligen löneregler. Till överenskommelsen, som omfattade tio sidor, fogades en bilaga jämte en underbilaga. På sista sidan i bilagan återfinns, nedanför ett streck som avdelar sidan, följande stycke.

Bibehållen lön

I samband med införandet av det nya lönesystemet tillföres avtalet regler om att den individuella 4-veckorslönen skall utgöra "bibehållen lön" vid tillämpning av lagen om anställningsskydd, permissionsregler etc.

Efter överenskommelsens träffande inarbetades de nya reglerna i installationsavtalet. I det sammanhanget kom viss del av det återgivna stycket att intas som en anmärkning underreglerna i 5 kap. 2 § om permission. Stycket intogs däremot inte till någon del på annan plats i installationsavtalet.

Bolaget bedriver elinstallationsverksamhet vid olika filialer runt om i landet. I slutet av år 1991 beslöt bolaget att lägga ned verksamheten vid filialen i Luleå. Bolaget sade av denna anledning upp de 34 elektriker som var anställda vid filialen. Uppsägningarna skedde den 13 november 1991. Bolaget har inte kunnat erbjuda alla elektriker arbete under uppsägningstiden. Tvist har uppstått mellan parterna om storleken av den lön som skall utges under uppsägningstiden.

SEF har gjort gällande att bolaget är skyldigt att under uppsägningstiden, då arbetstagarna inte kan erbjudas arbete, utge oförändrade löneförmåner enligt 12 § anställningsskyddslagen och mellan parterna gällande kollektivavtal. Uppsägningslön skall således enligt förbundets mening utgå enligt den förtjänstnivå arbetstagaren hade före uppsägningstillfället.

SEF har under åberopande av det anförda yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att

a) till ackordsarbetaren L.N. för tiden den 13 november 1991 - 13 maj 1992 utge 116 kr 35 öre per timme under den del av uppsägningstiden då han inte fått några arbetsuppgifter alls, med rätt för bolaget att avräkna redan utbetald lön för denna del av uppsägningstiden, samt

b) till tidlönearbetaren R.S. för tiden den 13 november 1991 - 13 januari 1992 utge 15 504 kr per fyraveckorsperiod eller motsvarande belopp för del av fyraveckorsperiod under den del av uppsägningstiden då han inte fått några arbetsuppgifter alls, med rätt för bolaget att avräkna redan utbetald lön för denna del av uppsägningstiden.

SEF har vidare yrkat att arbetsdomstolen för övriga 32 arbetstagare hos bolaget som omfattas av stämningsansökan och är uppsagda återförvisar målet till central förhandling mellan parterna att upptas sedan dorn i målet meddelats.

EA och bolaget har bestritt käromålet i dess helhet men har för det fall SEF:s yrkande avseende L.N. och R.S. vinner bifall förklarat sig inte ha något att erinra mot att målet återförvisas till central förhandling beträffande de 32 övriga arbetstagarna. EA och bolaget har vitsordat beräkningen av de yrkade lönebeloppen för L.N. och R.S. såsom i och för sig riktig. EA och bolaget har hävdat att lön under uppsägningstiden skall utgå med den för arbetstagaren fastställda individuella fyraveckorslönen beräknad enligt de procentsatser och på det sätt som anges i 7 kap. installationsavtalet. EA och bolaget har till stöd härför åberopat att parterna träffat överenskommelse om beräkning av lön under uppsägningstid på motsvarande sätt som framgår av anmärkningen till permissionsbestämmelserna i avtalet. EA och bolaget har vidare, under åberopande av att installationsavtalet inte tillåter s.k. parallelltidsersättning, bestritt att under några förhållanden till L.N. utge belopp beräknat på en högre fyraveckorslön än 15 454 kr 88 öre.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SEF

Installationsavtalet bygger numera på ett lönesystern som kallas fyraveckorslön. För varje arbetstagare som fullgjort lärlingsutbildning fastställs enligt 7 kap., i avtalet en individuell fyraveckorslön. Denna lön består av lönedelarna grundlön, ortstillägg, individuella tillägg samt helglön. Grundlönen fastställs centralt av avtalsparterna och de aktuella grundlönebeloppen fram går av 7 kap. 2 § punkten 2. Av punkten 3 i samma paragraf framgår att för viss ort, kommun eller annat geografiskt område gäller särskilt fastställt ortstillägg. 7 kap. 2 § innehåller vidare i punkten 4 regler om individuella tillägg, vilka enligt avtalet bestäms enligt tabeller med olika procentsatser med utgångspunkt från arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgifter, yrkeskunnighet och ansvar. De individuella tilläggen utgör tillägg i procent av grundlönen. Det högsta individuella tillägg som en arbetstagare kan erhålla enligt tabellerna i kollektivavtalet är ett tillägg motsvarande cirka 30-32 procent av grundlönen. Denna nivå på de individuella tilläggen har emellertid visat sig för låg, varför parterna lokalt kommit överens om att fastställa högre individuella tillägg. I viss utsträckning har även lokala överenskommelser om ortstillägg träffats även om detta inte varit så vanligt förekommande. Utvecklingen inom branschen har lett till att det numera är mycket ovanligt att fyraveckorslön utgår beräknad endast enligt de procentsatser och på det sätt som anges i 7 kap, installationsavtalet.

Även vid bolagets filial i Luleå utgick en fyraveckorslön som väsentligt översteg lönen beräknad enligt de procentsatser som anges i installationsavtalet. Arbetet vid filialen bedrevs huvudsakligen som ackordsarbete i enlighet med 9 kap. installationsavtalet. Förtjänstnivån vid ackordsarbete uppgick vid filialen till 103 kr 22 öre i genomsnitt per timme under år 1991. Vid filialen arbetade tre anställda huvudsakligen med servicearbete och betalades med tidlön. Dessutom förekom tidlön för ackordsarbetare under kortare perioder då dessa inte kunde beredas arbete på ackord. För tidlönearbete utgick ersättning enligt 7 kap. 2 § installationsavtalet, varvid de individuella tilläggen enligt punkten 4 hade kompletterats i enlighet med en lokal överenskommelse. Den genomsnittliga tidlönen vid filialen uppgick under år 1991 till 97 kr 21 öre.

Installationsavtalet var vid tidpunkten för införandet av fyraveckorslönesystemet ett normallöneavtal. Under 1980-talet, särskilt under dess senare del, kom emellertid kollektivavtalets karaktär att, med avtalsparternas godkännande, förändras till att bli ett avtal om minimilön Parterna har således varit överens om att avvikande löneregler får tillämpas. Detta har bl.a. kommit till uttryck i avtalet genom de ändringar och tillägg till detta som gjordes i samband med 1991 års förhandlingar. Sålunda har installationsavtalet på tre ställen försetts med en anmärkning om att de i avtalet angivna lönebestämmelserna inte får medföra att arbetstagare, för vilken tidigare har tillämpats förmånligare praxis, erhåller försämrad ersättning, se anmärkning till 7 kap. 2 § punkten 5, 7 kap. 7 § samt § 5 i avtal om permittering och permitteringslön.

För de 34 arbetstagare som under uppsägningstiden inte kunnat beredas arbete har bolaget utgett uppsägningslön beräknad efter de procentsatser och i övrigt på det sätt som anges i 7 kap. 2 § installationsavtalet, enligt den tolkning bolaget har av bestämmelsens ersättningsnivå vid väntetid. Den ersättning som utgetts har i genomsnitt uppgått till 66 kr 96 öre per timme. Härigenom har arbetstagarna drabbats av en avsevärd inkomstförlust eftersom de utgivna beloppen betydligt understeg de förtjänstnivåer som arbetstagarna uppnådde före uppsägningen.

Enligt 12 § anställningsskyddslagen har arbetstagare som blivit uppsagd rätt att under uppsägningstid behålla sin lön och andra anställningsförmåner även om arbetstagaren inte får några arbetsuppgifter alls eller får andra arbetsuppgifter än tidigare. Bolaget har därför haft skyldighet att utge oförändrade löneförmåner i förhållande till vad som betalades före uppsägningstidpunkten.

Någon bestämmelse av motsvarande slag som den som återfinns under anmärkningen till permissionsreglerna har parterna inte träffat överenskommelse om. Den bestämmelse om att den individuella fyraveckorslönen skulle utgöra "bibehållen lön" som fanns med i 1980 års överenskommelse kom aldrig att införas i avtalstrycket när det gällde anställningsskyddslagens regler om lön under uppsägningstid. En bestämmelse av motsvarande innehåll infördes däremot som framgått ovan som en anmärkning till installationsavtalets permissionsregler. Anledningen till att bestämmelsen slutligen inte kom att införas i fråga om uppsägningslön var att företrädare för SEF under förhandlingarna påtalade att anställningsskyddslagens regler om lön under uppsägningstid inte var dispositiva på det sättet att parterna avtalsvis på föreslaget sätt kunde reglera frågan. Vid det redigeringsarbete som följde efter det att parterna ingått överenskommelsen om nytt lönesystem avstod parterna av detta skäl från att införa bestämmelsen såvitt avsåg uppsägningslön. De företrädare för parterna som utförde redigeringsarbetet höll hela tiden sina respektive ledningar informerade om hur arbetet fortskred och hade inte behörighet att på egen hand avgöra om bestämmelsen skulle införas i avtalet i dess helhet eller endast delvis.

Skulle domstolen finna att parterna träffat överenskommelse om innebörden av bibehållen lön även vad gäller anställningsskyddslagens bestämmelser om lön under uppsägningstid, strider en sådan överenskommelse mot 2 och 12 § anställningsskyddslagen och är därför ogiltig. Avsteg från 12 § är inte tillåtna om de innebär att utgående lön under uppsägningstid generellt sänks i förhållande till den lön som skulle ha utgått vid tillämpning av 12 § anställningsskyddslagen. En sådan generell sänkning blir följden i förevarande mål om lön under uppsägningstid skall utgå på det sätt EA och bolaget påstått. Detta gäller särskilt för ackordsarbetare eftersom bolagets tillämpning under alla förhållanden medför att dessa får vidkännas en avsevärd generell lönesänkning.

Slutligen gör SEF gällande att den sk. Rehnbergsöverenskommelsen av den 14 mars 1991 innebar att parterna centralt fastställde den lokalt utgående tidlönen som fyraveckorslön enligt avtalet. I och med att detta hade skett kan arbetsgivarsidan inte utge endast lön beräknad strikt enligt installationsavtalet i de fall arbete inte kan beredas under uppsägningstid.

EA

1980 års överenskommelse om införande av fyraveckorslön ingicks efter långdragna och omfattande förhandlingar mellan parterna. Förhandlingarna och arbetet med framtagande av förslag till nytt lönesystem var av naturliga skäl inriktade på de stora och övergripande frågorna. På arbetsgivarsidan fanns emellertid sedan länge en önskan att även reglera beräkningen av den lön som skulle utgå under uppsägningstid i de fall arbete inte kunde erbjudas arbetstagaren samt på motsvarande sätt reglera och förenkla beräkningen av permissionslön. Arbetsgivarsidan fick under förhandlingarna uppfattningen att det även på arbetstagarsidan fanns ett önskemål om att finna en enkel metod för löneberäkningen i dessa avseenden. Såsom angetts var diskussionerna i samband med överenskommelsens träffande inriktade på de stora frågorna om lönesystemets utformning, vilket förklarar att det idag inte finns så mycket skriftligt material kvar rörande diskussionerna kring frågan om bibehållen lön under uppsägningstid.

Avsikten med införandet av en individuell fyraveckorslön beräknad på det sätt som anges i kollektivavtalet var att detta skulle vara den lön som faktiskt betalades ut. Fyraveckorslönen skulle följaktligen även fungera som den bibehållna lön som skulle utges vid permission och under uppsägningstid. Detta kunde åstadkommas i och med att kollektivavtalet var ett normallöneavtal och genom att anvisningar för beräkningen av lönen angavs i avtalet. Arbetsgivarparterna motsätter sig bestämt SEF:s synsätt att installationsavtalet skulle ha utvecklats till ett minimilöneavtal. En sådan utveckling har inte tolererats och än mindre accepterats av EA. Tvärtom har EA i olika sammanhang och framför allt i ett stort antal cirkulär till sina medlemsföretag hela tiden hävdat att kollektivavtalet endast ger ett mycket begränsat utrymme för lokala avtal om löner som avviker från de i avtalet angivna. Kollektivavtalets karaktär av normallöneavtal framgår vidare av anmärkningen till 1 kap. 1 §, i vilken det anges att arbetsgivare förbinder sig att gentemot arbetstagare som inte tillhör SEF inte tillämpa andra bestämmelser om löner och andra anställningsvillkor än de i avtalet angivna. De anmärkningar rörande förmånligare praxis som infördes i installationsavtalet år 1991 utgör endast sedvanliga övergångsbestämmelser. Införandet av dessa förändrade på intet sätt kollektivavtalets karaktär av normallöneavtal.

I syfte att förenkla beräkningen av lön under uppsägningstid och vid permission ingick som en del i den mellan parterna år 1980 träffade överenskommelsen en regel om att den individuella fyraveckorslönen skulle utgöra "bibehållen lön" bl.a. vid tillämpning av anställningsskyddslagen. Några invändningar mot denna bestämmelse riktades inte från SEF:s sida. Inte heller framfördes till EA någon uppgift om att en bestämmelse av detta slag skulle strida mot anställningsskyddslagens tvingande regler. En kollektivavtalsbestämmelse i detta avseende har således avtalats mellan parterna. Bestämmelsen står inte i strid med anställningsskyddslagens regler utan utgör en sådan närmare beräkning av utgående förmåner som parterna enligt 2 § i nämnda lag kan träffa kollektivavtal om.

Den omständigheten att bestämmelsen vid det omfattande arbetet med att redigera in överenskommelsetexten i installationsavtalet, av rent systematiska skäl kom att placeras i anslutning till bestämmelserna om permission saknar betydelse för frågan om parternas bundenhet av bestämmelsen samt för dess karaktär av kollektivavtalsbestämmelse. Bestämmelsen i 1980 års överenskommelse utgör en kollektivavtalsreglering oberoende av om bestämmelsens innehåll tillförts installationsavtalet eller ej. Anledningen till att bestämmelsen kom att inflyta som en anmärkning till permissionsreglerna var dels att parterna antog att det var i samband med permission som bestämmelsen vanligen skulle komma att tillämpas och dels att det endast var i permissionsreglerna som uttrycket bibehållen lön återfanns i installationsavtalet. Några självständiga beslut i fråga om avtalets materiella innehåll fattades inte av de personer som utförde redigeringsarbetet. Avsikten var hela tiden att reglera frågan om bibehållen lön i samtliga situationer som denna frågeställning kunde komma att aktualiseras. Detta är också anledningen till att bestämmelsen avslutas med "etc".

EA motsätter sig SEF:s uppfattning att någon slutsats i fråga om lön under uppsägningstid kan dras av den under är 1991 träffade s.k. Rehnbergs-överenskommelsen. Denna överenskommelse förändrade på intet sätt parternas tidigare träffade avtal om bibehållen lön under uppsägningstid. När det gäller yrkandet såvitt detta avser ackordsarbetaren L.N. kan krav överstigande 15 454 kr 88 öre per fyraveckorsperiod under inga förhållanden bifallas eftersom detta skulle innebära att s.k. parallelltidsersättning skulle utgå. Detta skulle strida mot installationsavtalet som inte tillåter sådan ersättning, vilket arbetsdomstolen fastslagit i domen AD 1982 nr 71.

SEF

Den dom avseende s.k. parallelltidsersättning, AD 1982 nr71, som EA och bolaget hänfört sig till saknar relevans i förevarande mål. Domen tar inte sikte på ersättning under uppsägningstid då arbetstagare inte kan beredas arbete. I dessa fall är det 12 § anställningsskyddslagen som reglerar vilka löneförmåner som skall utges under uppsägningstiden. EA saknar följaktligen stöd för sin i andra hand framställda invändning.

Domskäl

Som följd av att E.L. Storstaden AB lade ned verksamheten vid bolagets filial i Luleå blev 34 elektriker uppsagda från sina anställningar. Alla elektriker har inte kunnat erbjudas arbete under hela uppsägningstiden. Tvisten i målet gäller storleken av den lön som skall utges till elektrikerna för tid under vilken de inte utfört arbete.

Bestämmelser om lön under uppsägningstid finns i 12 § anställningsskyddslagen. I paragrafen anges att en arbetstagare som blivit uppsagd har rätt att under uppsägningstiden behålla sin lön och andra anställningsförmåner även om arbetstagaren inte får några arbetsuppgifter alls eller får andra arbetsuppgifter än tidigare.

SEF har för elektrikernas räkning med stöd av 12 § anställningsskyddslagen krävt lönebelopp som svarar mot elektrikernas förtjänst före uppsägningstillfället. Arbetsgivarparterna har bestritt talan och anfört att lön skall utges enligt installationsavtalets bestämmelser om fyraveckorslön. Arbetsgivarparterna grundar sin ståndpunkt på att det enligt arbetsgivarsidans mening föreligger en kollektivavtalsöverenskommelse mellan avtalsparterna av innehåll att med bibehållen lön under uppsägningstid avses fyraveckorslönen. SEF har bestritt att någon sådan överenskommelse föreligger.

Bakgrunden till meningsskiljaktigheten mellan parterna i frågan huruvida de överenskommit att fyraveckorslönen skall utgöra bibehållen lön under uppsägningstid är sammanfattningsvis följande. Under den avtalsrörelse som ledde fram till 1980 års installationsavtal enades avtalsparterna om att införa ett nytt lönesystem, fyraveckorslönen. Under förhandlingarna togs från arbetsgivarsidan upp frågan om att avtalsreglera storleken av lönen i vissa speciella situationer, Detta initiativ ledde till att i förhandlingsuppgörelsen intogs en bestämmelse av innehåll att avtalet i samband med anförandet av det nya lönesystemet skulle tillföras regler om att den individuella fyraveckorslönen skall utgöra "bibehållen lön" vid tillämpning av lagen om anställningsskydd, permissionsregler etc. Vid utredigeringen av avtalstexten tillfördes reglerna om permission en anmärkning att med "bibehållen lön" avses arbetstagarens individuella fyraveckorslön. I övrigt infördes inga regler med anledning av den nyssnämnda bestämmelsen. Från SEF:s sida har i målet gjorts gällande att en företrädare för SEF skulle ha påpekat för arbetsgivarsidan att anställningsskyddslagens karaktär av tvingande lag hindrade att man på anställningsskyddsområdet avtalade på det i förhandlingsuppgörelsen tilltänkta sättet.

EA har i målet gjort gällande att parterna genom den i 1980 års förhandlingsuppgörelse intagna bestämmelsen om bibehållen lön träffat kollektivavtal om den närmare beräkningen av förmåner enligt 12 § anställningsskyddslagen. SEF har motsatt sig att det förhåller sig på detta sätt och framhållit att någon bestämmelse om beräkning av förmåner inte har införts i installationsavtalet. SEF har i och för sig bekräftat att bestämmelsen om bibehållen lön såsom den återgetts ovan ingått som en del i 1980 års överenskommelse. SEF har dock menat att parterna avstått från att införa bestämmelsen i installationsavtalet, varför denna inte kommit att bli gällande mellan parterna

Ingen av de personer som deltog i förhandlingarna inför träffandet av 1980 års överenskommelse samt i det därpå följande redigeringsarbetet har efter de år som gått kunnat minnas de närmare överväganden som låg bakom det förhållandet att bestämmelsen endast såvitt avsåg permissionreglerna kom att inflyta i installationsavtalet. Frågan om verkningarna av bestämmelsen i fråga om lön under uppsägningstid får därför i första hand avgöras med utgångspunkt i dess avfattning och i det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer.

Den aktuella bestämmelsen återfinns i en bilaga till en överenskommelse om nytt installationsavtal för tiden den 1 november 1979-31 december 1980. Bilagan innehåller bestämmelser om fyraveckorslön. Den omtvistade bestämmelsen finns sist i bilagan efter ett streck som avdelar sidan. Bestämmelsens placering ger intrycket av att bestämmelsen faller utanför själva regleringen av fyraveckorslönesystemet.

I bestämmelsen anges till en början att i samband med det nya lönesystemet "tillföres avtalet regler" om bibehållen lön. Uttrycket "tillföres" ger enligt domstolens uppfattning stöd för SEF:s ståndpunkt att en ytterligare åtgärd - att bestämmelsens innehåll i någon form fördes in i installationsavtalet - skulle krävas innan bestämmelsen fick verkningar mellan parterna. Det förhållandet att installationsavtalets permissionsregler tillförts bestämmelsen om bibehållen lön talar också i denna riktning. I slutet av bestämmelsen anges vidare att den individuella fyraveckorslönen skall utgöra bibehållen lön vid tillämpning av lagen om anställningsskydd, permissionsregler etc. Användandet av uttrycket "etc" gör att bestämmelsen - om den skulle gälla som kollektivavtal -framstår som anmärkningsvärt oprecis i sin utformning. Även det förhållandet att bestämmelsen utformats på detta sätt ger stöd för SEF:s ståndpunkt att bestämmelsen i förhandlingsuppgörelsen inte direkt var avsedd att tillämpas som en kollektivavtalsregel mellan parterna, utan att det för att bestämmelsen skall medföra rättigheter och skyldigheter mellan parterna såsom kollektivavtal erfordras att ytterligare ett led tillkommer, nämligen att bestämmelsens innehåll i någon form förs in i installationsavtalet.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts finner arbetsdomstolen att bestämmelsen om bibehållen lön i 1980 års överenskommelse inte inneburit någon för parterna direkt bindande regel om beräkningen av bibehållen lön under uppsägningstid. Bestämmelsen är snarare att betrakta som en viljeyttring från parternas sida av innebörd att installationsavtalet skulle tillföras regler i aktuellt hänseende. Parterna är ense om att någon regel om bibehållen lön under uppsägningstid inte tillförts avtalet.

EA och bolaget har i andra hand, såvitt avser L.N. anfört att krav överstigande 15 454 kr 88 öre per fyraveckorsperiod under inga förhållanden kan bifallas eftersom detta skulle innebära att s.k. parallelltidsersättning skulle utgå. Sådan ersättning är enligt arbetsgivarparternas uppfattning stridande mot installationsavtalet.

I den av EA och bolaget åberopade domen, AD 1982 nr 71, konstaterade arbetsdomstolen att parallelltid innebar att arbetstid som låg utanför ackord ersattes med samma lön per timme som uppnåddes vid ackordet. En sådan parallelltidsersättning utgjorde enligt domstolen en i särskild ordning bestämd tidlön, Eftersom installationsavtalet inte gav utrymme för överenskommelser av sådant slag fann domstolen att överenskommelser om parallelltid stred mot avtalet och därmed var ogiltiga. De slutsatser som domstolen redovisade i det målet saknar emellertid betydelse för den fråga som är föremål för prövning i förevarande mål. Den tvist arbetsdomstolen nu har att pröva avser frågan vilken lön som skall utges under uppsägningstid. Avgörande för denna prövning är att innebörden av regeln i 12 § anställningsskyddslagen just är att garantera att arbetstagaren under uppsägningstid erhåller samma löneförmåner som före uppsägningen. Häri ligger bl.a. att uppsägningslön motsvarande den före uppsägningen utgående ackordslönen i förekommande fall skall utges.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen således att bolaget är skyldigt att utge lön under uppsägningstid till L.N. och R.S. för tid under vilken de inte beretts arbete beräknad på sätt som anges i 12 § anställningsskyddslagen. Mellan parterna råder inte tvist om beräkningen av de yrkade lönebeloppen för L.N. och R.S. SEF:s käromål såvitt avser dessa båda arbetstagare skall följaktligen bifallas. Såvitt avser övriga 32 arbetstagare skall målet återförvisas till central förhandling mellan parterna.

Vid denna utgång skall arbetsgivarparterna förpliktas att utge ersättning för arbetstagarsidans rättegångskostnader.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förpliktar E.L. Storstaden AB att

a) till L.N. för tiden den 13 november 1991 till den 13 maj 1992, utge etthundrasexton (116) kr 35 öre per timme under den del av uppsägningstiden då han inte fått några arbetsuppgifter alls, med rätt för bolaget att av räkna redan utbetald lön för denna del av uppsägningstiden, samt

b) till R.S. för tiden den 13 november 1991 till den 13 januari 1992, utge femtontusenfemhundrafyra (15 504) kr per fyraveckorsperiod eller motsvarande belopp för del av fyraveckorsperiod under den del av uppsägningstiden då han inte fått några arbetsuppgifter alls, med rätt för bolaget att avräkna redan utbetald lön för denna del av uppsägningstiden.

2. Arbetsdomstolen återförvisar målet, såvitt avser övriga 32 arbetstagare hos bolaget som omfattas av stämningsansökan och som är uppsagda, till central förhandling mellan parterna.

3. Elektriska Arbetsgivareföreningen och E.L. Storstaden AB skall med hälften vardera ersätta Svenska Elektrikerförbundet för rättegångskostnader med nittioentusentvåhundratolv (91212) kr 50 öre, varav 90 181 kr 25 öre avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av det totala beloppet utgör 18 242 kr 50 öre mervärdeskatt.

Dom 1993-04-28, målnummer A-140-1992

Ledamöter: Hans Stark, Michael Koch, Margit Strandberg, Lennart Hörnlund, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Tore Andersson och Göran Karlsson

Sekreterare: Anders Jansson Eka

Ledamoten Ulf E, Nilssons skiljaktiga mening

EA och SEF har i uppgörelsen den 25 maj 1980 använt den för flertalet avtalsområden vanliga tekniken att inte utarbeta en fullständig text till den träffade överenskommelsen utan att i stället ange vilka ändringar som skall införas i det senaste gällande avtalet. Denna teknik förutsätter alltså ett efterföljande redigeringsarbete vid vilket överenskomna ändringar och tillägg förs in i den gamla avtalstexten. På olika ställen i uppgörelsen talas sålunda om att ändringar skall "genomföras" att "omredigeringar" skall göras, att vissa regler skall "införas" etc, Vidare är hela bilaga 1 om den nya 4 veckorslönen inte utformad som avtalsbestämmelser utan kräver omdisponeringar och omformuleringar för att passa in i den övriga avtalstexten.

Mot denna bakgrund kan orden "tillföres avtalet regler" i den omtvistade bestämmelsen inte ha annan innebörd än ovan angivna synonyma uttryck, dvs. att bestämmelsen skulle inredigeras i den fullständiga avtalstexten (på lämplig plats och med lämplig utformning).

Att EA också upplevde situationen på detta sätt bestyrks av att man sommaren 1980 till de berörda medlemsföretagen sände ut en broschyr med kommentarer till överenskommelsen och där det angavs att definitionen av "bibehållen lön" gällde (också) vid tillämpningen av lagen om anställningsskydd, En sådan information hade inte varit möjlig om EA inte hade ansett att bestämmelsen - liksom övriga av samma karaktär - ingick som en del i det nya avtalet,

Vad därefter beträffar arbetet med utredigeringen av texten till det nya avtalet gäller följande. Arbetet utfördes under hösten 1980 av företrädare för EA:s resp. SEF:s kanslier. Både EA och SEF har inför AD uppgett att uppgiften inte innefattade någon rätt att göra materiella ändringar i uppgörelsen av den 25 maj utan "enbart" att så överskådligt och lättläst som möjligt redigera in de överenskomna ändringarna och tilläggen i den dittills gällande avtalstexten.

Att göra avsteg från originaltexten i uppgörelsen genom att anse att hänvisningen till lagen om anställningsskydd inte längre gällde skulle innebära en materiell ändring. En sådan förutsätter någon form av överenskommelse mellan de avtalsslutande parterna, t.ex. en tilläggsuppgörelse, ett särskilt förhandlingsprotokoll eller liknande. Någon sådan handling finns inte

SEF:s ståndpunkt i målet måste därför innebära att en överenskommelse har träffats på annat sätt, De personer som i så fall kan komma i fråga är de som deltog i redigeringsarbetet. SEF:s representant har uppgett att han inte har något minne av att frågan över huvud taget diskuterades. För EA deltog två företrädare av vilka den ene några månader tidigare hade utarbetat den ovan nämnda broschyren med kommentarer till uppgörelsen och den andre varit anställd endast en kortare tid, Att dessa, som saknade behörighet att göra materiella ändringar i texterna, trots detta skulle ha träffat en överenskommelse i frågan med SEF, är uteslutet,

Att texten om "bibehållen lön" har tagits in som en anmärkning till permissionsparagrafen men inte till uppsägningsparagrafen kan - som EA hävdar -bero på dels att begreppet "bibehållen lön" inte fanns i uppsägningsparagrafen varför en definition skulle komma att "hänga i luften", dels på att tillämpningen vid permissionsfall bedömdes bli mycket mer frekvent än vid uppsägning.

Av det ovan anförda följer enligt min mening att hänvisningen till lagen om anställningsskydd i uppgörelsetexten fortfarande gäller trots att texten inte har redigerats in i det tryckta kollektivavtalet

Överröstad i denna fråga saknar jag anledning att beröra bestämmelsens innehåll sett i relation till 12 § lagen om anställningsskydd.

I övriga delar av målet har jag ingen annan mening än majoriteten.