AD 1994 nr 56

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Malmöhus läns landsting

Nr 56

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Malmöhus läns landsting.

Mellan Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) och Malmöhus läns landsting (landstinget) gäller kollektivavtalet Allmänna bestämmelser (AB 89).

AB 89 innehåller följande bestämmelse.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

§ 6 Allmänna åligganden

.....

Vid stadigvarande förflyttning av arbetstagare skall beaktas, att vägande skäl skall föreligga för att förflytta arbetstagaren mot dennes önskan.

.....

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

M-L.L. är medlem i SKAF och anställd av landstinget. Hon anställdes den 1 december 1990 som vikarierande vårdare vid landstingets gruppbostad Ringvägen i Höör för psykiskt utvecklingsstörda. Den 21 januari 1991 blev hon anställd tills vidare. Från den 19 augusti 1991 var hon tjänstledig för studier. Den 1 juni 1992 återgick M-L.L. tillfälligt i tjänst, eftersom hon då var sommarledig från studierna. Landstinget beslutade samma dag att M-L.L. under sommaren skulle arbeta på dagcentret Rönneholm. M-L.L. arbetade där i tre veckor och var sedan sjukskriven under resten av sommaren. Hon återupptog därefter sina studier. Inför M-L.L:s julledighet från studierna samma år beslutade landstinget att hon skulle vara placerad vid ett dagcenter för utvecklingsstörda i Höör. M-L.L. var sjukskriven även under julledigheten. Sedan hon avslutat sina studier beslutade landstinget att hon även från den 5 juli 1993 skulle vara placerad vid samma dagcenter. M-L.L. har sedan dess varit sjukskriven.

Omplaceringen av M-L.L. skedde mot hennes önskan. SKAF har gjort gällande att omplaceringen skedde utan att det förelåg vägande skäl i den mening som åsyftas i AB 89. Landstinget har hävdat det motsatta. Enligt landstinget har de vägande skälen bestått däri att M-L.L. visat sig olämplig för ensamarbete och medicinhantering genom att hon vid två tillfällen utan befogenhet ingripit i omsorgstagares medicinering, genom att hon anslagit kränkande synpunkter om en omsorgstagare på anslagstavlan i personalens kontor samt genom att hon inte i erforderlig utsträckning medverkat till att utreda vad som egentligen förekommit i samband de nyss nämnda händelserna. SKAF har bestritt att M-L.L. agerat som landstinget påstått.

SKAF har yrkat att arbetsdomstolen

a) förklarar att landstingets omplacering av M-L.L. har utgjort ett brott mot § 6 i AB 89,

b) ålägger landstinget att betala allmänt skadestånd dels till SKAF med 25 000 kr dels till M-L.L. med 50 000 kr, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 5 juli 1993 tills betalning sker,

c) ålägger landstinget att till M-L.L. betala ekonomiskt skadestånd med 1 750 kr motsvarande förlust av ersättning för obekväm arbetstid fr.o.m. den 5 juli t.o.m. den 20 augusti 1993 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 augusti 1993 tills betalning sker samt

d) förbehåller SKAF rätt att i mån av befogenhet föra talan för M-L.L:s räkning om ersättning för skada som kan uppkomma efter den 15 februari 1994.

Landstinget har bestritt yrkandena helt, men vitsordat ränteberäkningen och beräkningen av ersättning för obekväm arbetstid.

I sin ansökan om stämning yrkade SKAF även att landstinget skulle åläggas att till M-L.L. betala ersättning för inköpta länstrafiksmånadskort. Detta yrkande har SKAF återkallat vid huvudförhandlingen. Landstinget har förklarat att det inte har något att erinra mot en avskrivning av målet i den delen.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SKAF

M-L.L. är född och uppvuxen i Finland och har arbetat inom sjukvården där. Sedan 1976 har hon bott i Sverige och här arbetat med sjukvård och omsorg. Hon har arbetat på flera olika arbetsplatser och blivit van både vid fasta rutiner och vid att omsorgstagarnas eller vårdtagarnas bästa skall gå före allt annat.

Tidigt under sin anställning vid gruppbostaden Ringvägen blev hon facklig förtroendeman. Våren 1991 blev hon skyddsombud och fackligt kontaktombud. Hon engagerade sig under våren och sommaren 1991 aktivt i frågor som rörde arbetsmiljön vid gruppbostaden och tillämpningen av personalens anställningsavtal. Bland annat var hon kritisk mot att omsorgstagarnas mediciner förvarades i olåsta skåp i deras lägenheter. Hennes kritiska synpunkter bidrog till landstingets beslut att omplacera henne.

När M-L.L. arbetade vid gruppbostaden Ringvägen fanns först nio och senare tio boende omsorgstagare där. Omsorgstagarna bodde tre och tre tillsammans i lägenheter. En av dem bodde dock ensam. Var och en hade ett eget rum. Vardagsrum och kök hade de gemensamt i varje lägenhet. Omsorgstagaren S-Å. delade en lägenhet med två andra omsorgstagare. Även omsorgstagaren E. delade lägenhet med två andra personer. Personalen bestod av fyra deltidsanställda vårdare, nämligen M-L.L., K. och X. som fast anställda och F. som vikarie fr.o.m. den 1 maj 1991. Varje vårdare hade huvudansvar för vardagssysslorna i en lägenhet. M-L.L. var huvudansvarig för den lägenhet där S-Å. bodde. Det fanns en föreståndare för gruppbostaden, G-B.L.. Personalen lämnades dock i stor utsträckning att sköta sig själv. Till gruppbostaden hörde, förutom de fyra bostadslägenheterna, en lägenhet som användes som kontor. Den lägenheten hade bara personalen tillträde till. På kontoret fanns en s.k. rapportbok. Den använde vårdarna för att kommunicera med varandra. Deras arbetsscheman varierade mycket och de sågs inte så ofta på arbetsplatsen. På vardagarna mellan kl. 7 och kl. 16 tjänstgjorde endast en vårdare. Omsorgstagarna befann sig i regel på dagcenter då. Övriga vårdare tjänstgjorde kvällstid mellan kl. 16 och kl. 21. På nätterna tjänstgjorde ingen vid gruppbostaden och på helgerna var två vårdare i tjänst. För att meddela sig med varandra använde vårdarna också gula klisterlappar som de satte upp t.ex. på dörrarna till de rum där berörda omsorgstagare bodde. Några journaler fördes inte.

De flesta omsorgstagarna hade läkarordinerad medicin. Det fanns inga regler eller instruktioner vid gruppbostaden för hur medicineringen skulle gå till. I praktiken delade de fyra vårdarna ansvaret för medicineringen av samtliga omsorgstagare lika. Läkare och sjuksköterska fanns nästan två mil därifrån och besökte aldrig gruppbostaden. Vårdarna brukade själva dela medicinen, trots att det egentligen är något som skall göras av sjuksköterska. Delningsbefogenheten hade inte delegerats till vårdarna. Delningen brukade gå till så att någon av de vårdare som tjänstgjorde på söndagskvällen fördelade medicin från burkar till dosetter till samtliga omsorgstagare för en eller två veckor framåt. M-L.L. var kritisk mot denna ordning och framförde det under våren och sommaren 1991. Medicinerna förvarades i omsorgstagarnas rum. Det saknades möjlighet att låsa in medicinerna.

M-L.L:s senaste arbetsdag vid gruppbostaden var den 18 augusti 1991. Då hade hon den 16 augusti fått veta att hon blivit antagen till sociala omsorgslinjen vid vårdhögskolan i Malmö för utbildning till föreståndare och samma dag begärt tjänstledigt för studier. Hon fick beskedet att en vikarie skulle börja tjänstgöra i stället för henne den 19 augusti 1991. M-L.L. avslutade sin utbildning efter två år och har sedan varit tjänstledig för studier i ytterligare två år. Hon skulle ha återgått i tjänst den 24 januari 1994, men har sedan dess varit sjukskriven.

Landstinget har påstått att M-L.L. har ingripit i S-Å:s medicinering på olämpligt sätt. SKAF har följande syn på vad som egentligen förekommit. Den 21 augusti 1991 uppmärksammade personalen vid gruppbostaden två handskrivna gula klisterlappar i S-Å:s lägenhet. På lapparna hade M-L.L. skrivit vissa uppgifter om hans mediciner. En av lapparna hade texten "S-Å:s medicinering SLUTFÖRD". Den hade M-L.L. placerat på en skåpdörr i S-Å:s lägenhet. I skåpet fanns hans dosett och en burk med den blodtryckssänkande medicinen Cardizem. Den andra lappen hade texten "Lämnas på Apoteket". Den lappen hade hon klistrat upp på städskåpet mitt emot skåpet med medicinen. På kvällen den 18 augusti 1991, under sitt sista arbetspass, hade M-L.L. delat medicin till omsorgstagarna. Hon hade då upptäckt att det endast fanns två till fyra tabletter kvar i S-Å:s Cardizemburk. Det antalet kunde inte räcka till en hel vecka. Hon hade då erinrat sig att distriktsläkaren M.H. hade förklarat för henne och S-Å. att S-Å:s Cardizemmedicinering skulle upphöra när tabletterna i burken tog slut. I avsikt att följa ordinationen sådan hon uppfattat den hade hon låtit bli att dela de sista tabletterna och för tydlighets skull skrivit den ifrågavarande lappen som förklaring till de vårdare som skulle tjänstgöra när hon själv påbörjat sin ledighet. I städskåpet fanns en påse med gamla mediciner som S-Å. inte använde. Om det fanns en burk med Cardizem där, så var det en gammal burk. Lappen "Lämnas på Apoteket" hade M-L.L. skrivit för att uppmärksamma sin vikarie eller de andra vårdarna på att den gamla medicinen borde lämnas in till apoteket. Sedan G-B.L. riktat anklagelser mot M-L.L. för att hon ingripit i medicineringen, skrev M-L.L. till M.H. och begärde ett intyg från denne angående vilken ordination som egentligen hade lämnats. I sitt brev redogjorde M-L.L. för att hon vid sitt besök med S-Å. hos M.H. den 22 maj 1991 hade fått uppfattningen att medicineringen skulle avslutas när burken var tom. M.H. besvarade brevet den 30 augusti 1991 och skrev då bl.a. att det inte kunde uteslutas att M-L.L. hade tolkat hans uppgifter så att hon kunde tro att blodtrycksmedicineringen kunde avbrytas. M-L.L. har senare också tillskrivit överläkaren S.B. vid landstingets omsorgskontor. S.B. har i ett svar till henne den 26 april 1993 skrivit att han har gått igenom samtliga medicinjournaler för dem som bodde på Ringvägen när M-L.L. arbetade där, att han dessutom har kontrollerat med uppgifter från sköterska och föreståndare och att inget därvid har framkommit som tyder på att någon skulle ha handlat i strid mot givna ordinationer. Sammanfattningsvis kan sägas att M-L.L. trodde att hon handlade i enlighet med givna instruktioner när hon avslutade S-Å:s Cardizemmedicinering. Burken lät hon för övrigt stå kvar på sin vanliga plats i S-Å:s lägenhet när hon påbörjade sin tjänstledighet. Hennes syfte med lapparna var att informera den kommande vikarien, som hon inte skulle få tillfälle att träffa innan hon blev tjänstledig. Vad som har förekommit innebär enligt SKAF:s mening inte att M-L.L. har handlat felaktigt eller olämpligt. Om hennes handlingssätt skulle anses olämpligt så har det i vart fall haft så ringa betydelse att landstinget inte därför har haft rätt att omplacera henne.

Landstinget har vidare påstått att M-L.L. ingripit i E:s medicinering med Mallorol sommaren 1991, varför SKAF vill anföra följande. SKAF gör gällande att E. påbörjade medicinering med Mallorol den 2 eller 3 juli 1991 efter att läkaren H.F. ordinerat två tabletter om dagen i cirka tre veckor och därefter en per dag. Landstinget har påstått att medicineringen inte påbörjades förrän den 15 juli 1991 och därvid stött sig på en anteckning på ett lösblad, som enligt landstinget hämtats ur en s.k. hälsopärm där alla uppgifter om omsorgstagarnas medicinering och läkarbesök noterades. SKAF bestrider att det över huvud taget har funnits en sådan pärm. Den av landstinget åberopade anteckningen gjordes av vikarierande vårdaren F. och daterades den 15 juli 1991. F. antecknade att hon hade satt in Mallorol till E., men inte vilken dag hon hade gjort det. Det förefaller otroligt att personalen vid gruppbostaden skulle ha väntat ända till den 15 juli 1991 med att sätta in den lugnande medicin som E. behövde och som H.F. hade ordinerat redan den 2 juli 1991. I stället är det med all sannolikhet så att vårdarna har påbörjat medicineringen så snart det var möjligt, eventuellt genom att använda gamla mediciner om receptet dröjde. Huruvida M-L.L. sedan - som landstinget påstått - den 1 augusti 1991 minskade dosen från två tabletter till en tablett kan SKAF inte ta ställning till, eftersom M-L.L. inte minns något om det. Hon minns inte ens om hon över huvud taget hade hand om E. under sommaren 1991. Visserligen har M-L.L. den 1 augusti 1991 antecknat i rapportboken att hon tagit bort 25 mg per dag av E:s Mallorol, men det är möjligt att anteckningen syftade på ett tidigare tillfälle då E. haft Mallorol och dosen satts ned. Anklagelsen angående E:s medicinering låg inte till grund för landstingets omplaceringsbeslut. Den framfördes första gången i ungefärliga ordalag i landstingets svaromål till arbetsdomstolen, då utan att landstinget uppgav vilken omsorgstagare det var fråga om. Landstinget påstod till att börja med att M-L.L. helt hade avslutat omsorgstagarens medicinering. Först vid arbetsdomstolens sammanträde den 6 december 1993 för muntlig förberedelse klargjorde landstinget att den omsorgstagare som åsyftades var E.. Landstinget har senare inskränkt sitt påstående till att M-L.L. en vecka för tidigt har minskat doseringen av E:s Mallorol. Enligt landstinget hade Mallorolmedicineringen ännu inte pågått i tre veckor när M-L.L. minskade doseringen. Även om det skulle anses utrett att medicineringen påbörjades först den 15 juli 1991 och att M-L.L. minskade doseringen den 1 augusti 1991 så menar SKAF att M-L.L. inte har gjort något fel. Då hade medicineringen pågått i 18 dagar, vilket är cirka tre veckor. M-L.L:s möjlighet att medverka till utredningen i denna del har varit begränsad eftersom landstinget dröjt så länge med att framföra sitt påstående.

Till bemötande av landstingets påstående att M-L.L. i kontorslägenheten skulle ha anslagit en av henne upprättad handling med vad som kunde uppfattas som kränkande uppgifter om S-Å. vill SKAF anföra följande. Inte heller den här anklagelsen har framförts förrän i landstingets svaromål. M-L.L. hade en egen skrivbordslåda på kontoret. Där förvarade hon bland annat ett kollegieblock som hon gjorde egna minnesanteckningar i. Handlingen härrör från kollegieblocket och innehåller förutom vissa personliga synpunkter angående S-Å:s boende på Ringvägen också andra uppgifter som hon övervägde att ta upp till diskussion med G-B.L.. M-L.L. var både kontaktombud och skyddsombud. Troligen skrev hon handlingen i juli 1991 för att F. hade bett henne att ta itu med vissa problem rörande S-Å.. M-L.L. känner inte till att handlingen skulle ha varit uppsatt på någon anslagstavla. När hon såg den sist satt den kvar i kollegieblocket som låg i hennes skrivbordslåda. Landstinget påstod inledningsvis att handlingen hade varit anslagen på en anslagstavla i S-Å:s lägenhet. Sedan SKAF påpekat att det inte fanns någon anslagstavla där, har landstinget i stället påstått att handlingen var uppsatt på en anslagstavla i kontoret. SKAF hävdar att handlingen över huvud taget inte har varit anslagen i gruppbostaden. Om handlingen har varit anslagen så är det i vart fall inte M-L.L. som har satt upp den.

Landstinget har vidare påstått att M-L.L. har underlåtit att medverka vid utredningen om vad som faktiskt har förekommit. SKAF vill därför inledningsvis peka på att detta påstående inte har framförts förrän i svaromålet efter arbetsdomstolens stämning. Det låg således inte till grund för omplaceringsbeslutet. Dessutom vill SKAF anföra följande angående vad som enligt SKAF:s mening har förekommit i denna del. Den 22 augusti 1991 ringde G-B.L. till M-L.L. för att tala om S-Å:s medicinering och de lappar man hittat. M-L.L. förklarade varför hon hade gjort som hon gjort och G-B.L. föreföll införstådd med det. Samtalet avslutades på vanligt sätt i lugn stämning. Några dagar senare, den 28 augusti, fick M-L.L. ett brev från K.R., som är distriktschef vid landstingets socialnämnd och överordnad G-B.L.. Genom brevet kallades M-L.L. till ett sammanträde den 2 september 1991 med G-B.L., K.R. och landstingets jurist. Samma dag som M-L.L. mottog brevet ringde hon till G-B.L. och förklarade att hon inte hade möjlighet att få ledigt från undervisningen vid vårdhögskolan för att närvara vid det planerade sammanträdet. G-B.L. verkade förstå det. M-L.L. skrev också i slutet av augusti eller i början av september ett brev till landstingets jurist och redogjorde däri för sin syn på vad som hade hänt. Hon bifogade M.H:s brev till henne och en kopia av ett brev som hon hade skrivit den 17 augusti 1991 till G-B.L. angående vissa förhållanden på arbetsplatsen. Senare i september fick M-L.L. ett brev från K.R., som bekräftade att landstinget hade tagit del både av hennes förklaring till vad som inträffat och av M.H:s brev. K.R. skrev också att hon, trots att inget allvarligt hänt på grund av att S-Å:s medicinering avslutades, såg mycket allvarligt på vad som inträffat. Enligt K.R. ålåg det den som hade ansvar för de boendes omvårdnad att också se till att så viktiga saker som medicinering inte missuppfattades. Vid minsta tvekan eller osäkerhet skulle, enligt K.R., ordinerande läkare, landstingets specialister eller föreståndaren rådfrågas. I brevet skrev K.R. inget om att M-L.L. inte skulle ha medverkat till att bringa klarhet i vad som inträffat eller att hon skulle ha vägrat att komma till något sammanträde. Den 11 november 1991 skrev K.R. på nytt till M-L.L. för att kalla henne till sammanträde vid någon av två alternativa tidpunkter. Hon skrev att sammanträdet skulle äga rum på grund av de händelser som inträffat på gruppbostaden under sommaren 1991 och att avsikten var att diskutera en annan placering för M-L.L.. Inget nämndes i brevet om att oklarheter skulle utredas. I brevet skrev K.R. att landstingets distriktssekreterare A.R. skulle närvara vid sammanträdet. M-L.L. ringde genast till A.R. och de kom överens om att hålla sammanträdet vid en av de tidpunkter som K.R. hade förslagit i sitt brev. Den 16 november 1991 skrev A.R. till M-L.L. och förklarade att K.R. av misstag angett fel datum i sitt brev. Per telefon kom de sedan överens om att sammanträdet i stället skulle äga rum den 20 december 1991. Vid det mötet var G-B.L., K.R. och A.R. närvarande på arbetsgivarsidan. På arbetstagarsidan var den fackliga förtroendemannen I.B., avdelningsombudsmannen B.H. och M-L.L. själv närvarande. Sammanträdet handlade inte om att utreda några omständigheter, utan om att landstinget försökte få SKAF att gå med på en omplacering av M-L.L. från gruppbostaden Ringvägen till en annan arbetsplats. Den enda händelse man över huvudtaget tog upp var den som hade med S-Å:s medicinering att göra. Inget protokoll fördes.

Sammanfattningsvis kan följande anföras i denna del. M-L.L. kallades vid två tillfällen till sammanträde. Inför det första sammanträdestillfället meddelade hon landstinget att hon inte hade möjlighet att närvara. Hon redogjorde sedan per telefon för sin syn på vad som hänt. Samma förklaring tillställde hon också landstinget genom ett brev. Dessutom skrev hon till distriktsläkaren M.H. angående sin syn på vad som inträffat och inhämtade hans yttrande däröver. Dessa handlingar skickade hon till landstinget och till arbetsledningen i Eslöv och Hörby. Redan i början av september 1991 hade arbetsledningen alltså så tillfredsställande utredningsmaterial att det inte kunde finnas någon tvekan om hur M-L.L. såg på saken. Man kan i vart fall inte säga att M-L.L. förhållit sig passiv och undandragit sig att bringa klarhet i den omständighet som arbetsledningen vid det här tillfället hade åberopat. När M-L.L. för andra gången kallades till sammanträde inställde hon sig. Att sammanträdet fick flyttas till en senare tidpunkt än den som först planerats berodde på landstinget. Påståendena om E:s medicinering och om den anslagna handlingen rörande S-Å. har landstinget över huvud taget inte framfört förrän under arbetsdomstolens handläggning av tvisten.

Regeln i AB 89 om att vägande skäl krävs för omplacering innebär dels att skälen skall hänföra sig till arbetsplatsens organisation eller administration, dels att mindre ingripande åtgärder först skall ha prövats för att nå det åsyftade målet (se AD 1987 nr 18). Omplacering får aldrig användas som bestraffning. Vid gruppbostaden Ringvägen var rutiner och instruktioner för personalen mycket oklara. Missförhållandena var omfattande och uppmärksammade. De ledde till att yrkesinspektionen gjorde en inspektion på arbetsplatsen i juni 1993 och att landstinget ålades att vidta åtgärder för att fördela arbetsuppgifter och befogenheter efter verksamhetens förutsättningar och behov. Yrkesinspektionen påpekade också att det ålåg landstinget som arbetsgivare att löpande förvissa sig om att fördelningen stod klar för de anställda, att informationen hade uppfattats riktigt och att arbetstagarna hade erforderlig utbildning för sina arbetsuppgifter. Brister i arbetsledningen skall inte, som här har skett, få leda till att en arbetstagare drabbas av omplacering. Landstinget har inte haft vägande skäl för omplaceringen av M-L.L.. Det innebär att landstinget har brutit mot kollektivavtalet AB 89 och att landstinget därför är skyldigt att betala allmänt skadestånd såväl till SKAF som till M-L.L.. Då skadeståndet bestäms bör det beaktas att omplaceringen har inneburit att M-L.L:s heder har kränkts och att hon har orsakats känslomässigt lidande. Omplaceringen har vidare medfört ekonomisk förlust för M-L.L., som gått miste om den ersättning för obekväm arbetstid som hennes arbete i gruppbostaden Ringvägen medförde. Landstinget är därför skyldigt att betala motsvarande ekonomiskt skadestånd till M-L.L..

Landstinget

Landstinget vitsordar de faktiska uppgifter SKAF lämnat om lokaler, boende och vårdare vid gruppbostaden Ringvägen och vill därvidlag tillägga följande. G-B.L. förestod två gruppbostäder. Vårdarna arbetade ofta ensamma och skulle sköta omsorgstagarnas medicinering genom att se till att omsorgstagarna fick vad läkare ordinerat dem.

M-L.L:s tjänstgöring vid gruppbostaden Ringvägen innebar problem av olika slag. Hon hade många synpunkter och detta föranledde viss skriftväxling med distriktschefen K.R., som bland annat vid ett tillfälle ansåg sig föranledd att påpeka att de boendes medicinska behov skulle tillgodoses av sjukvården.

Den 19 augusti 1991 påbörjade M-L.L. tjänstledighet för utbildning. Trots att hon hade begärt tjänstledigt endast några få dagar tidigare, lyckades landstinget ordna en vikarie som genast kunde ersätta henne.

För vårdarna vid gruppbostaden gällde att de inte fick förändra någon omsorgstagares medicinering utan att dessförinnan få medgivande därtill från föreståndaren, sjuksköterska eller läkare. De fick inte låta sina egna synpunkter angående medicineringen styra. Dessa regler fick vårdarna, även M-L.L., information om i samband med att de anställdes.

Några dagar efter det att M-L.L. hade påbörjat sin studieledighet hittade vårdarna vid gruppbostaden två handskrivna gula klisterlappar på en papperspåse som fanns i städskåpet i den lägenhet där omsorgstagaren S-Å. bodde. I påsen fanns en burk Cardizem med ett tiotal tabletter i. På den ena lappen stod det "Lämnas på Apoteket" och på den andra stod det "S-Å:s medicinering SLUTFÖRD". Eftersom S-Å. hade medicinerat med Cardizem sedan april 1991 och ingen av de närvarande vårdarna hade hört talas om att medicineringen skulle upphöra kontaktade de G-B.L.. Hon tog sig till lägenheten och kunde där konstatera att lapparna och burken var så placerade som vårdarna beskrivit för henne. I S-Å:s dosett fanns andra mediciner för den innevarande veckan, men inte Cardizemtabletter. Det var M-L.L. som hade delat medicin för veckan och skrivit de gula klisterlapparna. S-Å. hade ordinerats Cardizem av distriktsläkaren M.H., som bestämt att medicineringen skulle pågå tills återbesök gjordes. M-L.L. hade således avslutat S-Å:s medicinering, trots att läkarordinationen inte hade upphört och utan att ha befogenhet därtill. Av ett brev som hon senare skrivit till M.H. framgår att hon hade uppfattningen att ordinationen innebar att medicineringen skulle avslutas när burken var tom, att hon avslutade medicineringen trots att hon visste att det fanns tabletter kvar i burken och att en bidragande orsak till hennes handlingssätt var att hon själv hade uppfattningen att medicinen inte var livsviktig. I ett svar till M-L.L. uttryckte M.H. att det inte kunde uteslutas att M-L.L. vid ett samtal med honom i maj 1991 hade fått uppfattningen att blodtrycksmedicineringen kunde avbrytas. När M.H. skrev detta svar trodde han att medicineringen hade fått fortsätta tills tabletterna var slut i burken. M-L.L. borde ha fortsatt medicineringen så länge det fanns tabletter kvar. När tabletterna tog slut hade det sedan ålegat den vårdare som då berördes av det att vidta någon åtgärd.

Händelsen med S-Å:s medicinering kan inte betraktas som en isolerad företeelse. Samma sommar gjorde M-L.L. ett liknande misstag rörande omsorgstagaren E.. Läkaren H.F. hade då beslutat att E. skulle medicinera med Mallorol, som är lugnande. Ordinationen gjordes den 2 juli 1991 och innebar att E. skulle ta två tabletter om dagen i tre veckors tid och att hon sedan skulle ta endast en tablett om dagen tills vidare i avvaktan på återbesök. Medicineringen påbörjades den 15 juli 1991. Detta framgår av anteckningar i den s.k. hälsopärmen som förvarades på gruppbostadens kontor och användes för att anteckna alla medicinska ordinationer, läkarbesök och liknande. I pärmen har satts in en gul klisterlapp med en anteckning som gjorts av sjuksköterskan A-M.S.. Lappen medföljde receptet på medicinen. A-M.S:s anteckning innebar att A.P. skulle ta en tablett på morgonen och en på kvällen och att det efter cirka tre veckor skulle kunna räcka med en tablett till kvällen om E. mådde bra då. Omedelbart under A-M.S:s anteckning finns i hälsopärmen en anteckning som gjorts den 15 juli 1991 av vårdaren F.. Enligt anteckningen har F. då satt in Mallorol till E.. Den 1 augusti 1991 har M-L.L. gjort följande anteckning i personalens rapportbok: "Varför har E:s Mallorol ökats igen? Jag tog bort 25 mg per dan enligt instruktionerna. Jag ser att hon mår inte alls bra att äta så mycket Mallorol 50 mg! per dan.Men det är klart, det är ju bekvämt för viss personal ha de utv. störda neddrogade, snälla och tysta som de blir, då stör de ingen.". I samband med att M-L.L. gjorde anteckningen minskade hon också doseringen, i strid med givna instruktioner och utan att dessförinnan rådfråga föreståndaren, sjuksköterska eller läkare. Efter att M-L.L. hade minskat doseringen av Mallorol för E. blev E. aggressiv och orolig. Den 12 augusti 1991 antecknade A-M.S. i E:s journalblad vid distriktsläkarmottagningen i Eslöv att föreståndaren vid gruppbostaden hade anmält att personalen där under sommaren hade satt ut en tablett Mallorol och att E. därefter åter hade blivit orolig. A-M.S. antecknade vidare att hon därför satte in två tabletter Mallorol per dag igen.

När G-B.L. med anledning av händelsen med S-Å:s medicinering besökte gruppbostaden fann hon på anslagstavlan i personalens kontor en handling som M-B.L. hade skrivit. Den innehöll kränkande uppgifter om S-Å., bl.a. följande. "Vi har inga som helst möjligheter springa och skura efter hans kissande och bajsande överallt annanstans, toastolen innanför ringen. Plus att det är oerfarna och outbildade unga människor som gynnas p.g.a. de är billig arbetskraft, som råkar ut för S-Å:s raserianfaller. Läs miljöskyddslagen om sådant. Det är många som är rädda och inte kan hantera situationen. S-Å. är inte handledningsbar längre. Bara en tung börda på ett obemannat gruppbostad." Kontoret besöktes ibland av omsorgstagarna, deras anhöriga och andra utomstående. Enligt landstingets mening är det helt oacceptabelt att en sådan handling anslås i en lokal som är tillgänglig för utomstående och för anhöriga till omsorgstagarna. Handlingen har ostridigt skrivits av M-L.L. och kan inte rimligen ha satts upp på anslagstavlan av någon annan än henne själv. Hon har i vart fall lämnat den ifrån sig på sådant sätt att det kunde hända att den blev uppsatt på anslagstavlan. Vid den centrala förhandlingen om omplacering redogjorde landstinget tydligt för denna händelse som en del av landstingets motiv för sin vilja att omplacera M-L.L.. K.R. hade dessutom redan tidigare muntligen till M-L.L. lämnat en uttömmande redogörelse för landstingets skäl för sin ståndpunkt.

Med anledning av att S-Å:s medicinering hade avbrutits tog G-B.L. kontakt med distriktsläkaren M.H.. Denne bestämde att Cardizem omedelbart skulle sättas in igen, vilket G-B.L. också gjorde. Hon kontaktade därefter M-L.L. per telefon. M-L.L. bekräftade att det var hon som hade skrivit lapparna om S-Å:s medicin, men avbröt sedan samtalet genom att slänga på telefonluren. De närmare omständigheterna kunde alltså inte utredas vid det tillfället. G-B.L. kontaktade sedan M.H., som vidhöll sin tidigare uppgift att han inte hade talat med M-L.L. om S-Å. efter den 22 maj 1991 och att de vid det tillfället hade kommit överens om att gruppbostadens personal skulle kontakta M.H. igen under hösten 1991 för uppföljning av Cardizemmedicineringen. Därefter bad G-B.L. om K.R:s hjälp att utreda omständigheterna. K.R. ringde till M-L.L. för att kalla henne till sammanträde, men M-L.L. svarade att hon inte skulle ha tid med något sammanträde någon gång under hösten. Då tillställde K.R. M-L.L. en skriftlig kallelse till sammanträde den 2 september 1991. M-L.L. lämnade inte återbud. K.R. och G-B.L. väntade förgäves på henne den 2 september. Den 11 november 1991 sände K.R. därför en ny skrivelse till M-L.L., varigenom hon kallade till överläggning vid någon av två föreslagna tidpunkter i början av december. Först i slutet av december blev överläggningen av. Den ledde inte till något konkret resultat. Parterna förde sedan formella förhandlingar om omplacering av M-L.L.. Sammantaget måste det konstateras att M-L.L. inte på erforderligt sätt har medverkat till att bringa klarhet i vad som förekommit.

Förhandlingarna om omplacering av M-L.L. drog ut på tiden, men det betydde inte så mycket eftersom hon var tjänstledig för studier. Inför sommaren 1992, då M-L.L. under sin studieledighet skulle återgå i tjänst, beslutade landstinget att hon skulle vara placerad på dagcentret Rönneholm. Efter MBL-förhandlingar den 27 oktober 1992 beslutade landstinget sedan att hon från den 18 december 1992 skulle vara placerad på dagcentret i Höör. Landstinget har inte fattat något särskilt beslut om att M-L.L. inte ska få ha hand om medicinering. Men på dagcenter är medicinering inte en arbetsuppgift för vårdarna. Landstinget vitsordar att M-L.L. efter omplaceringen inte får sådan ersättning för obekväm arbetstid som hon fick i sitt arbete vid gruppbostaden Ringvägen.

Till grund för omplaceringsbeslutet lade landstinget samtliga de skäl som nu redovisats. M-L.L. fick tillfälle att vid de förhandlingar som föregick beslutet ge sina synpunkter på vad som hänt. Det av SKAF åberopade utlåtandet från överläkaren S.B., om att denne inte funnit några instruktionsbrott, måste bedömas försiktigt eftersom det är okänt hur S.B. har utfört sin undersökning. Enligt landstingets mening är det utrett att M-L.L. vid två tillfällen utan befogenhet har ingripit i av läkare beslutad medicinering. Det ena ingripandet föranledde inga påtagliga konsekvenser men i det andra fallet, som rörde E., fick hennes agerande följder som t.o.m. antecknades i distriktsläkarmottagningens journal. Att M-L.L. gjorde egna bedömningar i medicineringsfrågor innebar att landstinget, som måste sätta omsorgstagarnas bästa i förgrunden, ansåg det olämpligt att låta henne ha hand om medicinering. Avsikten med omplaceringen var att lösa de problem som hade förekommit i samband med M-L.L:s tjänstgöring vid gruppbostaden, inte att bestraffa henne. Landstinget hävdar nu att det kan ifrågasättas om inte redan innehållet i den handling som hittades på anslagstavlan i personalens kontor och innehållet i den anteckning som M-L.L. gjorde i rapportboken den 1 augusti 1991 måste anses utgöra vägande skäl för omplacering. Vid bedömningen av om vägande skäl har förelegat måste hänsyn tas till att landstingets verksamhet vid gruppbostaden rörde omsorg om utvecklingsstörda människor. I en sådan verksamhet är det nödvändigt att arbetsgivaren kan vara säker på att arbetstagarna inte ifrågasätter sina arbetsuppgifter och läkares ordinationer.

Om vägande skäl inte anses ha förelegat bör följande beaktas då skadestånden bestäms. Det finns inte skäl att ersätta M-L.L. för förlorad ersättning för obekväm arbetstid. Landstinget har handlat för omsorgstagarnas bästa och hade rimlig anledning anta att det var en riktig bedömning att vägande skäl förelåg. Omplaceringen fick inte ingripande följder för M-L.L..

Domskäl

Tvistefrågorna

M-L.L. är anställd av landstinget och tjänstgjorde som vårdare för utvecklingsstörda vuxna vid gruppbostaden Ringvägen i Höör. Hon var ledig för studier fr.o.m. hösten 1991 t.o.m. våren 1992. Landstinget beslutade sedan mot hennes vilja att omplacera henne till tjänstgöring vid ett dagcenter för utvecklingsstörda vuxna i Höör. M-L.L. har sedan dess varit sjukskriven.

I målet råder tvist om vad M-L.L. faktiskt har gjort och om hennes handlande utgör vägande skäl för att förflytta henne mot hennes vilja. Därvid är det fråga om tillämpning av den bestämmelse i kollektivavtalet AB 89 § 6 som säger att det vid stadigvarande förflyttning av arbetstagare skall beaktas, att vägande skäl skall föreligga för att förflytta arbetstagaren mot dennes önskan.

Landstinget har gjort gällande att M-L.L. vid två tillfällen utan befogenhet har ingripit i omsorgstagares medicinering, att hon har anslagit kränkande synpunkter om en omsorgstagare på anslagstavlan i personalens kontor vid gruppbostaden samt att hon inte i erforderlig utsträckning har medverkat till att utreda vad som egentligen har förekommit i samband med de nyss nämnda händelserna. SKAF har bestritt att M-L.L. har agerat som landstinget påstått.

Enligt landstingets mening innebär det inträffade att M-L.L. har visat sig olämplig för ensamarbete och medicinhantering. Detta har enligt landstinget utgjort vägande skäl för att omplacera henne till tjänstgöring vid dagcenter, där sådana arbetsuppgifter inte förekommer. SKAF har å sin sida i sammanhanget pekat på att det förelegat brister i arbetsledningen vid gruppbostaden Ringvägen samt att eventuella missförhållanden hänför sig till dessa brister och därför i vart fall inte skall tillåtas drabba M-L.L. på sådant sätt att vägande skäl för omplacering anses föreligga.

Allmänt om innebörden av den omtvistade avtalsbestämmelsen

Innebörden av motsvarande bestämmelse i ett annat kollektivavtal berördes av arbetsdomstolen i domen AD 1987 nr 18. De allmänna uttalanden om bestämmelsens innebörd som arbetsdomstolen då gjorde är relevanta också i detta mål. Dessa uttalanden kan sammanfattas på följande sätt.

En utgångspunkt är att bestämmelsen ger uttryck för en avvägning mellan arbetsgivarens intresse av att kunna utnyttja sin arbetsledningsrätt för att uppnå en lämplig organisation och arbetstagarens intresse av att inte behöva förflyttas mot sin vilja. En omplacering anses vara en ingripande åtgärd. Detta gäller särskilt om den medför att anställningsvillkoren försämras eller att arbetstagaren tvingas lämna en gemenskap. Arbetstagarens rätt att inte behöva förflyttas mot sin vilja anses därför vara värdefull.

Avtalsbestämmelsen anses vidare ställa krav på att de skäl som läggs till grund för en omplacering är godtagbara i sammanhanget, närmast på så sätt att de kan hänföras till administrationen av personalen eller organisationen av arbetet. Åtgärden skall vara ägnad att avhjälpa svårigheter av nämnda slag.

Slutligen anses bestämmelsen uppställa krav på att arbetsgivaren i första hand försöker uppnå sitt syfte med mindre ingripande åtgärder om detta är möjligt.

Vad är utrett?

Angående omsorgstagaren S-Å:s medicinering

Landstinget har påstått att M-L.L. på eget bevåg avbrutit S-Å:s medicinering. Landstingets utredning består i denna del av vittnesförhör med gruppbostadens föreståndare G-B.L., två gula klisterlappar på vilka M-L.L. skrivit "Lämnas på apoteket" respektive "S-Å:s medicinering SLUTFÖRD", samt ett brev som M-L.L. skrivit till distriktsläkaren M.H. sedan hon kritiserats för att ha avslutat medicineringen.

SKAF:s uppfattning är att M-L.L. inte begått något fel när det gäller S-Å:s medicinering. Till stöd för denna uppfattning har SKAF huvudsakligen åberopat förhör under sanningsförsäkran med M-L.L. samt ett brev som hon skickat till M.H. och ett svarsbrev den 30 augusti 1991 från denne.

Följande är ostridigt. S-Å. och M-L.L. besökte tillsammans distriktsläkaren M.H. den 22 maj 1991. Denne ordinerade då fortsatt behandling med Cardizem för S-Å.. När M-L.L. under sitt sista arbetspass, söndagen den 18 augusti 1991, delade medicin till S-Å. och de andra omsorgstagarna i hans lägenhet lade hon inga Cardizemtabletter i hans dosett. Under nämnda arbetspass skrev hon också de två klisterlapparna.

G-B.L. har berättat följande. En av vårdarna vid gruppbostaden ringde till henne på morgonen onsdagen den 21 augusti 1991. Personen som ringde sade att M-L.L:s vikarie hade ringt hem till en av de ordinarie vårdarna på tisdagskvällen, för att berätta att hon hade hittat en papperspåse med en burk Cardizem i och de båda gula lapparna på. Vikarien tyckte inte att det stämde med den ordination som fanns angiven på en lapp under S-Å:s dosett. G-B.L. har vidare berättat att hon efter telefonsamtalet åkte till gruppbostaden och att hon där fann påsen i medicinskåpet inuti städskåpet i S-Å:s lägenhet. Allt såg ut så som hon fått det beskrivet för sig i telefon. I Cardizemburken som låg i påsen fanns ungefär tio tabletter kvar. Efter att G-B.L. kontaktat M.H. beslutade denne att medicineringen skulle återupptas.

M-L.L. har berättat följande. Hon uppfattade M.H:s ordination den 22 maj 1991 så att S-Å:s Cardizemmedicinering skulle upphöra när tabletterna tog slut. Vid delningen den 18 augusti samma år upptäckte hon att endast tre eller fyra tabletter återstod. De skulle inte räcka till hela den vecka delningen avsåg. För att underlätta för sin vikarie och för att uppmärksamma övriga vårdare på situationen skrev hon den gula lappen med texten "S-Å:s medicinering SLUTFÖRD" och lät bli att dela de sista tabletterna. Lappen klistrade hon upp på dörren till det köksskåp, mittemot städskåpet, som S-Å:s medicin brukade förvaras i. Burken med de överblivna tabletterna ställde hon in på sin plats i skåpet. Samma kväll konstaterade hon att det stod många gamla medicinburkar, möjligen även med Cardizem, i skåpet. Hon samlade ihop burkarna i en påse, klistrade på en gul lapp med texten "Lämnas på apoteket" och hängde påsen i städskåpet. Även detta gjorde hon för att underlätta för sin vikarie.

I sitt brev till M.H. begärde M-L.L. ett intyg från denne om "hur det egentligen ligger till". Hon rubricerade brevet "Läkarbesök hos M.H. den 22 maj -91 kl. 10.00" och lämnade inledningsvis följande redogörelse för - som det måste förstås - sin egen uppfattning om innebörden av M.H:s ordination till S-Å. vid nämnda besök. "Efter alla prov ansågs S-Å. ... helt frisk, men fick blodtrycksmedicin för säkerhets skull. Enligt M.H. skulle medicinering avslutas när burken var slut".

M.H. svarade bl.a. följande. "Med hänsyn till de samtal jag fört med M-L.L. kan inte uteslutas att M-L.L. har tolkat vad jag sagt på sådant sätt att hon kunde tro att blodtrycksmedicineringen kunde avbrytas. Eftersom vi hade överenskommit om en uppföljande kontakt under hösten kunde en sådan period utan medicin accepteras som en observationsperiod för jämförelse av tidigare behandlingsperiod. Mycket talar alltså för att M-L.L. handlat i god tro."

Arbetsdomstolen gör i denna del följande överväganden. När det gäller frågorna om hur många tabletter som fanns kvar i burken och om var denna och de gula lapparna var placerade, står G-B.L:s uppgifter mot M-L.L:s. Vad G-B.L. berättat om är iakttagelser som hon har gjort flera dagar efter det att M-L.L. lämnat gruppbostaden. Under dessa dagar har flera andra personer - vårdare, vikarie och omsorgstagare - vistats i lokalerna. Det är därför inte möjligt att av G-B.L:s uppgifter, som det i och för sig inte finns någon anledning att betvivla, dra några säkra slutsatser om vad M-L.L. gjort. Arbetsdomstolen måste därför utgå från vad M-L.L. själv har uppgett, nämligen att det fanns tre eller fyra tabletter kvar i burken, att M-L.L. placerade den i det köksskåp där den brukade stå, att hon placerade lappen "S-Å:s medicinering SLUTFÖRD" på skåpluckan och att hon satte lappen "Lämnas på apoteket" på en påse med gamla medicinburkar som hon hängde i städskåpet. Skriftväxlingen mellan M.H. och M-L.L. visar att M-L.L. kan ha fått uppfattningen att innebörden i M.H:s ordination var att medicineringen inte skulle fortsätta när tabletterna i burken var slut. Landstinget har inte förebragt någon bevisning som motsäger detta.

Angående omsorgstagaren E:s medicinering

I denna del har landstinget gjort gällande att M-L.L. på eget bevåg i förtid skulle ha minskat E:s medicinering från två tabletter till en tablett om dagen. Landstingets utredning utgörs av vittnesförhör med G-B.L. samt utdrag ur läkarjournal för E., utdrag ur personalens s.k. rapportbok och en handling med påklistrad gul lapp som enligt landstinget härrör från en s.k. hälsopärm.

SKAF har bestritt att M-L.L. begått något fel. SKAF:s utredning består av förhör under sanningsförsäkran med M-L.L., samt utdrag ur rapportboken och viss brevväxling som M-L.L. haft med läkarna H.F. och S.B. under våren 1993.

När det gäller vad som faktiskt hände just beträffande E:s medicinering har G-B.L. grundat sin berättelse helt på de anteckningar som åberopats som skriftlig bevisning och som hon tagit del av i efterhand. M-L.L. har förklarat att hon inte minns om hon över huvud taget på något sätt hade hand om E:s medicinering under sommaren 1991. Avgörande för arbetsdomstolens bedömning blir därför i första hand den skriftliga bevisningen. De hörda personerna har dock lämnat vissa uppgifter, bl.a. om handlingarnas karaktär, till ledning för tolkningen därav.

I den åberopade journalen för E. har läkaren H.F. antecknat följande den 2 juli 1991. "E. har under senare tid blivit orolig och även avvikit vid några tillfällen. Mår ej så bra som tidigare. Mallorolmed utsatt i mitten av jan. Denna insättes nu primärt i 2 doser därefter sänkning till 1 tabl på kvällen som tidigare. 1 Mallorol 25 mg, 200 st x II, 1 tabl morgon och kväll (senare endast till kvällen)." Nästföljande journalanteckning är från den 12 augusti samma år, då sjuksköterskan A-M.S. noterat följande. "Enl boendeförest har personalen under sommaren satt ut 1 Mallorol. E. har åter blivit orolig och därför sätter vi åter in 1 Mallorol 25 mg x 2."

Rapportboken är, enligt vad såväl G-B.L. som M-L.L. berättat, en anteckningsbok som vårdarna använder för att meddela sig med varandra angående allt möjligt. I rapportboken finns en anteckning som gjorts av en av vårdarna och daterats den 1 juli. Vårdaren har antecknat att hon denna dag ringt A-M.S. angående E. och hennes humör. Enligt anteckningen trodde A-M.S. att de skulle sätta in Mallorol till E., eftersom hon var deprimerad. Vidare framgår att recept och läkarutlåtande skulle skickas till Ringvägen. Den 2 juli har samma vårdare antecknat att A-M.S. har ringt om E. och att E. skall bli insatt på medicin; en tablett var morgon och en var kväll i cirka tre veckor och sedan endast en tablett på kvällen. Vårdaren har också antecknat att receptet skulle skickas till gruppbostaden. Under rubriken 1 augusti finns sedan följande anteckning, som gjorts av M-L.L.. "Varför har E:s Mallorol ökats igen? Jag tog bort 25 mg per dan enligt instruktionerna. Jag ser att hon mår inte alls bra att äta så mycket Mallorol 50 mg! per dan. Men det är klart, det är ju bekvämt för viss personal ha de utv.störda neddrogade, snälla och tysta som de blir, då stör de ingen." Omedelbart under M-L.L:s anteckning finns en anteckning som, såvitt framgår, har gjorts av vårdaren F.. Anteckningen lyder som följer. "Har för mig att det stod 3 veckor på lappen som A-M.S. skrev ang E:s med. Vi satte in med. den 15/7 och då skall hon egentligen fortfarande äta den, t o m söndag 4/8 eller? Efter 3 veckor skulle vi minska."

Hälsopärmen var, enligt landstingets av G-B.L. bekräftade uppgifter, en pärm som förvarades på personalens kontor i anslutning till gruppbostadens lägenheter. G-B.L. har berättat att pärmen innehöll lösa blad på vilka personalen antecknade uppgifter om omsorgstagarnas läkarbesök, tandläkarbesök, sjuksköterskekontakter och medicinska ordinationer. M-L.L. har uppgett att hon inte känner till att det skulle ha förekommit någon sådan pärm. Det som kallades hälsopärm var, enligt M-L.L., en pärm som endast innehöll hälsosamma matrecept, bilder på olika slags grönsaker, bantningskurer och liknande. Ord står alltså mot ord. Den handling landstinget har åberopat är ett löst blad med anteckningar och en påklistrad gul lapp. Den gula klisterlappen på bladet är undertecknad "A-M.S.". G-B.L. har berättat att det är A-M.S. som har skrivit den och att den sannolikt kom till gruppbostaden tillsammans med ett recept på Mallorol till E.. Enligt G-B.L. var det en vanlig ordning att A-M.S. skrev liknande lappar när hon sände recept till gruppbostaden. Att A-M.S. skrivit lappen har inte ifrågasatts av SKAF, som dock hävdat att den kan ha kommit till gruppbostaden på annat sätt än tillsammans med receptet och att den tidigare kan ha varit placerad någon annanstans än på lösbladet. På lappen finns följande anteckning. "E....Tabl Mallorol 25 mg 1 tabl morgon och 1 tabl till kvällen. Mår E. 'bra' efter ca 3 veckor kan hon bara ta en tabl till kvällen. Hälsningar A-M.S." Lappen är odaterad. Omedelbart under lappen finns på lösbladet en anteckning som lyder: "15/7 -91. Har satt in tab Malorol till E.. FR". Signaturen FR är, enligt vad som upplysts i målet, vårdaren F:s. Nästföljande anteckning är från den 21 augusti och säger att Mallorol i viss dos har satts in igen.

Utredningen ger enligt arbetsdomstolens mening tillräckligt stöd för landstingets påstående att M-L.L. har minskat doseringen av Mallorol till E.. Hennes egen anteckning den 1 augusti 1991 i rapportboken, som dagligen användes av personalen, ger nämligen ett starkt stöd för detta. Den utredning som förebringats ger däremot inte något klart besked om när Mallorolmedicineringen påbörjades. De båda anteckningar som såvitt framkommit härrör från vårdaren F. tyder på att det var den 15 juli 1991, som landstinget påstått. Men den av de båda nämnda anteckningarna som finns i rapportboken är gjord i efterhand och det är oklart i vilket sammanhang anteckningen på lösbladet kommit till. F. har inte hörts i arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen anser därför att det inte är utrett när medicineringen påbörjades. Därmed är det inte heller klart om M-L.L. minskade doseringen innan den pågått i tre veckor. Av utredningen kan i detta sammanhang ytterligare en slutsats dras. Det framgår nämligen av anteckningen den 1 augusti 1991 i rapportboken att M-L.L. själv ansåg att hon handlade i enlighet med givna instruktioner när hon minskade doseringen av E:s Mallorol.

Angående de påstått anslagna uppgifterna om S-Å.

Vad som lagts M-L.L. till last i denna del är att hon skulle ha anslagit en handling med nedsättande uppgifter om S-Å.. Den ifrågavarande handlingen har ostridigt skrivits av M-L.L.. Frågan är om hon har satt upp den på anslagstavlan i personalens kontor, vilket landstinget påstått och SKAF bestritt. Till stöd för sitt påstående har landstinget endast åberopat vittnesförhör med G-B.L., som berättat att handlingen satt på anslagstavlan när hon kom till kontoret onsdagen den 21 augusti 1991. M-L.L. har förklarat att hon lämnade handlingen på kontoret när hon påbörjade sin studieledighet och att den då satt i ett kollegieblock som låg i en av henne ensam disponerad skrivbordslåda. Det finns inte anledning att betvivla G-B.L:s uppgifter. Dessa ger emellertid inget besked om vem som anslagit handlingen i fråga. Arbetsdomstolen konstaterar därför att landstinget inte har styrkt sitt påstående i denna del.

Angående M-L.L:s medverkan i utredningen av vad som hänt

Landstinget har gjort gällande att M-L.L. inte medverkat när det gällt att utreda vad som skett. I denna del har landstinget åberopat vittnesförhör med G-B.L. och distriktschefen vid landstinget K.R.. Förhandlaren vid landstingsförbundet P.H. har på landstingets begäran hörts upplysningsvis. Landstinget har vidare åberopat två kallelser till överläggningar. Slutligen har landstinget åberopat huvuddelen av sin i målet i övrigt åberopade skriftliga bevisning till stöd för sin ståndpunkt att M-L.L. borde ha medverkat till att utreda omständigheterna.

SKAF har för att bemöta landstingets påstående åberopat förhör under sanningsförsäkran med M-L.L. samt vittnesförhör med hennes make M.L. och med ombudsmannen B.H.. Ombudsmannen S.S. har på SKAF:s begäran hörts upplysningsvis.

Händelsen med S-Å:s medicinering var den som först kom på tal mellan parterna. Detta skedde vid ett telefonsamtal mellan G-B.L. och M-L.L., sannolikt på torsdagen den 22 augusti 1991. Det var G-B.L. som ringde upp. Enligt G-B.L. medgav M-L.L. då att hon hade satt ut Cardizemmedicineringen för S-Å.. M-L.L. tog därefter upp en fråga angående bensinpengar m.m. G-B.L. förklarade att hon ville tala om S-Å:s medicinering. Enligt G-B.L. följdes detta av att M-L.L. skrek åt henne och lade på luren. M-L.L. har gett en annan bild av hur telefonsamtalet gick till. Hon har berättat att hon fick intrycket av att G-B.L. accepterade hennes förklaring när det gällde S-Å:s medicinering. Samtalet fortsatte sedan med att M-L.L. frågade om hon kunde få låna viss kurslitteratur av G-B.L., som tidigare hade genomgått den utbildning som hon just påbörjat. Enligt M-L.L. var det ett lugnt samtal. M.L. har förklarat att han minns samtalet ifråga, att det delvis handlade om att hans hustru ville låna böcker, att det gick lugnt till och att det avslutades på vanligt sätt. Ord står således mot ord när det gäller frågan om hur samtalet avslutades. Landstinget kan inte anses ha styrkt att M-L.L. vid tillfället vägrade att diskutera S-Å:s medicinering.

Vad som därefter närmast hände i detta avseende var att M-L.L., enligt vad som ovan redogjorts för, skrev till M.H. och begärde hans svar på frågan om vad som egentligen hade gällt angående S-Å:s medicinering.

I slutet av augusti 1991 skrev K.R. till M-L.L. och kallade henne till ett sammanträde med landstingsjuristen på landstingets kansli i Lund den 2 september samma år. Sammanträdet skulle enligt kallelsen äga rum med anledning av att M-L.L. hade avslutat medicineringen för en av de boende vid gruppbostaden. M-L.L. har berättat att hon den 28 augusti 1991, så snart hon hade fått kallelsen, ringde till K.R. och förklarade att hon hade svårt att komma till det planerade sammanträdet, eftersom hon just hade påbörjat sin utbildning vid Vårdhögskolan i Malmö. Enligt M-L.L. verkade K.R. införstådd med det och någon vidare diskussion förekom inte. K.R. har helt förnekat att det telefonsamtal M-L.L. berättat om har förekommit. Däremot har G-B.L. uppgett att hon, troligen i slutet av augusti, hade ett telefonsamtal med M-L.L. och att M-L.L. då sade att hon inte hade tid med något sammanträde under hela hösten. Enligt K.R. satt hon på utsatt tid tillsammans med juristen och G-B.L. på landstingskansliet och väntade på M-L.L., som dock inte kom eller hörde av sig. Även G-B.L. har berättat om hur de satt och väntade den 2 september. M.L. har berättat att han hörde M-L.L. ringa och anmäla återbud. Att K.R. inte har uppfattat något återbud från M-L.L. förefaller klart. Enligt arbetsdomstolens mening är det dock inte mot makarna L. uppgifter styrkt att M-L.L. uteblivit utan att ha lämnat återbud.

Enligt vad M-L.L. berättat var nästa steg i händelseförloppet att hon någon gång i slutet av september eller i oktober 1991 skrev till landstingsjuristen och klargjorde sin syn på vad som inträffat angående S-Å:s medicinering. Hon bifogade då också M.H:s brev. Dessa uppgifter har inte ifrågasatts av landstinget.

Den 11 november 1991 skrev K.R. en ny kallelse till M-L.L.. Denna gång kallade hon till överläggning på landstingets distriktskontor i Eslöv den 1 eller den 5 december 1991 "på grund av de händelser som inträffade på gruppbostaden i sommar" och i avsikt att "diskutera en annan placering...där ensamarbete inte ingår" . Hon bad M-L.L. meddela vilken tid som passade. M-L.L. har berättat att hon omedelbart ringde till distriktskontoret och meddelade en man där att de föreslagna tiderna passade henne. De avtalade om den ena av de förslagna tiderna. En tid senare blev hon uppringd av den man vid distriktskontoret som hon talat med. Han förklarade, enligt M-L.L., att de tidigare förslagna tiderna av misstag hade blivit felaktigt angivna. Landstingets företrädare var upptagna vid den avtalade tidpunkten och sammanträdet fick därför ställas in. Enligt M-L.L. fick hon sedan en tredje kallelse, denna gång till den 20 december då sammanträdet faktiskt ägde rum. Landstinget har inte bemött dessa uppgifter.

Angående vad som faktiskt förekom vid sammanträdet den 20 december 1991 går uppgifterna något isär. Enligt M-L.L. rådde en otrevlig stämning vid sammanträdet. Hon anklagades för att ha avslutat S-Å:s medicinering och fick inte någon möjlighet att tala själv. K.R. hävdade, enligt M-L.L., att hon måste omplaceras. Enligt K.R. rörde överläggningen såväl händelsen med S-Å:s medicinering som händelsen med de anslagna uppgifterna och händelsen med E:s medicinering. M-L.L. fick, enligt K.R., tillfälle att framföra sina synpunkter på samtliga händelser. K.R. har också berättat att landstinget ansåg att omplacering var vad som kunde förekomma i det här fallet, men att åtgärden absolut inte var avsedd som någon form av bestraffning. Närvarande vid överläggningen var också SKAF:s ombudsman B.H., som berättat att överläggningen handlade om M-L.L:s sätt att arbeta och om hennes åsikter om hur arbetet bedrevs. Det framgick uttryckligen, enligt B.H., att landstinget ville bestraffa M-L.L. för hennes medicinhantering vad avsåg S-Å. och för hennes sätt att framföra synpunkter på arbetsledningen. B.H. har berättat att hon tydligt minns att ordet straff användes och att detta upprörde henne. Vidare har hon berättat att K.R. klart framförde att omplacering var den åtgärd landstinget ville vidta och att M-L.L. inte sade mycket.

Av vad de hörda personerna berättat kan slutsatsen dras att överläggningen den 20 december 1991 huvudsakligen handlade om att landstinget, utifrån sin uppfattning om vad som utspelat sig, ville omplacera M-L.L.. Syftet med överläggningen var, såvitt framkommit, således inte att utreda vad som faktiskt hade hänt.

Det har vidare framkommit att M-L.L. under våren 1993 skrev till de båda läkarna S.B. och H.F. och begärde deras synpunkter och kompletterande upplysningar angående de anklagelser som riktats mot henne från landstingets sida.

S.S. har berättat att han företrädde SKAF vid den centrala tvisteförhandlingen och att det då inte talades om att M-L.L. skulle ha vägrat att medverka till utredningen. P.H., som företrädde landstinget vid samma förhandling, har däremot sagt att landstinget därvid redovisade samtliga de skäl som det nu åberopar till stöd för att omplaceringsbeslutet var riktigt. Dessa båda förhör har ägt rum upplysningsvis. Eftersom uppgifterna går isär kan de inte läggas till grund för någon slutsats.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen i denna del att landstinget inte kan anses ha styrkt sitt påstående att M-L.L. undandragit sig att medverka i utredningen av de anklagelser som riktats mot henne. Mot detta påstående talar också den omständigheten att M-L.L. genom skriftväxling med berörda läkare faktiskt själv har vidtagit utredningsåtgärder.

Angående instruktioner och rutiner för personalen vid gruppbostaden

SKAF har gjort gällande att eventuella missförhållanden beror på brister i instruktioner och rutiner. I denna del har SKAF åberopat förhör under sanningsförsäkran med M-L.L. medan landstinget åberopat vittnesförhör med G-B.L.. SKAF har vidare åberopat ett inspektionsmeddelande, daterat den 15 juni 1993, från yrkesinspektionen i Malmö distrikt.

M-L.L. har berättat följande. När hon påbörjade tjänstgöringen vid gruppbostaden blev hon visad runt i lägenheterna. Hon fick se hur omsorgstagarna bodde, men hon fick ingen information om deras hälsotillstånd. Vidare informerades hon om sina arbetstider och om hur omsorgen rent allmänt var organiserad, om vilka anställda och specialister som fanns i distriktet, hur många utvecklingsstörda som bodde där etc. Denna allmänna information lämnades vid ett internat för personalen på gruppbostaden i början av hennes anställningstid. Hon gjorde senare flera misslyckade försök att få mer information om omsorgstagarnas hälsotillstånd. Vid något tillfälle skrev hon till K.R. och begärde en skriftlig arbetsbeskrivning. K.R. skrev som svar följande.

"Arbetet som vårdare innebär bl.a. att ge råd, stöd och handledning till de utvecklingsstörda i sociala, ekonomiska och allehanda praktiska frågor. De boendes medicinska omvårdnadsbehov tillgodoses, liksom för andra, främst genom insatser från sjukvården. Vid medicinska frågor som gäller det speciella handikappet finns läkare och sjuksköterska i distriktsarbetslaget att konsultera. Vid den gruppbostad där du arbetar har enligt uppgift från föreståndaren muntlig information om de boendes fysiska och psykiska hälsa lämnats vid introduktionen i samband med din anställning. Förutom detta finns, som du bör känna till, på kontoret en hälsopärm med uppgifter om de boendes hälsotillstånd och eventuella mediciner. Vårdaren som träffar de boende oftast dagligen ska självfallet vara observant på hälsotillståndet och omedelbart rapportera till föreståndaren eller, om det är akut, kontakta sjukvården direkt, om ett oroande eller allvarligt tillstånd inträffar. Övriga frågor som rör enskilda boendes medicinering får du ta upp direkt med föreståndaren."

Uppgifterna i K.R:s brev stämde inte. Hon hade aldrig fått någon information om omsorgstagarnas hälsa och det som kallades hälsopärm var i själva verket en pärm med matrecept och liknande. Det var M-L.L. själv som införde rapportboken. Arbetsledningen informerade henne inte på något sätt om hur medicinhanteringen skulle gå till. Hon fick lära sig genom att under ett par arbetsdagar gå bredvid sin företrädare. Det var ingen ordning på medicinhanteringen. Alla vårdare fick göra medicindelningar, trots att de inte hade fått någon instruktion om hur det skulle gå till. Hon var sedan tidigare van vid att endast föreståndare, sjuksköterskor eller vårdare med särskilt delegerad befogenhet fick dela medicin. Ingen av vårdarna vid gruppbostaden Ringvägen hade fått någon sådan delegation. Detta problem tog hon vid flera tillfällen upp med G-B.L., som dock nonchalerade det. Om någon av omsorgstagarna fick ny medicin så brukade vårdarna underrättas om det genom att en gul klisterlapp sattes upp på någon dörr. Medicinerna förvarades vanligen i omsorgstagarnas kök; de mest använda i ett olåst skåp över spisen och de andra i ett olåst litet vitt plastskåp inne i städskåpet. Det fanns inga instruktioner om förvaringen. Hon ansåg själv att det var riskabelt att förvara medicinen så öppet och tog vid flera tillfällen upp även detta problem med G-B.L.. Vid gruppbostaden fick man aldrig besök av läkare eller sjuksköterska. Vid ett par tillfällen tog hon själv på eget initiativ kontakt med sjukvården. Hon hade inte fått någon instruktion om när eller hur hon skulle göra det. G-B.L. besökte gruppbostaden i samband med personalkonferens varannan vecka. Hon stannade då i regel på kontoret, men det förekom att hon gick runt i bostäderna också. Personalkonferenserna kom till på M-L.L:s eget initiativ.

G-B.L. har berättat följande. Hon gav muntligen personalen vid gruppbostaden erforderliga instruktioner i samband med det internat som hölls i mitten av januari 1991. Då behandlades ramar, regler, medicinhantering och ansvar. Vårdarna instruerades att alltid kontakta henne eller någon läkare innan de satte ut medicin, även om det fanns en tidigare instruktion om att medicinen skulle sättas ut vid en viss tidpunkt. Även M-L.L. fick denna information. På arbetsplatsen rådde god ordning. Mediciner förvarades i särskilda låsbara medicinskåp inne i städskåpen. Ifall omsorgstagaren ifråga själv var kapabel att hantera medicinen kunde han eller hon dock förvara den inne i sitt rum. Personalen delade självständigt medicinen. Hon hade delegerat den befogenheten till dem, sedan sjuksköterskan delegerat den till henne. Alla kontakter med läkare, tandläkare eller sjuksköterska skulle personalen dokumentera i hälsopärmen. Där skulle de också notera ordinationer. Vidare skulle de notera när en medicin rent faktiskt sattes in. Numera sköts medicindelningen av apoteket.

Av yrkesinspektionens meddelande framgår till att börja med att inspektionen ägde rum i maj 1993. Vid inspektionen framkom att det förelåg organisatoriska oklarheter beträffande t.ex. hanteringen av omsorgstagarnas medicin. Vidare rådde, enligt inspektionsmeddelandet, tveksamhet om huruvida det fanns skriftliga rutiner angående de anställdas ansvar och befogenheter ifråga om medicinhanteringen. Landstinget ålades att vidta åtgärder för att få till stånd en fördelning av arbetsuppgifter och befogenheter som skulle motsvara verksamhetens förutsättningar och behov. Dessutom ålades landstinget att förvissa sig om att fördelningen står klar för de anställda, att informationen uppfattats riktigt samt att arbetstagaren har den utbildning som erfordras för sina arbetsuppgifter.

Av utredningen i denna del framgår sammanfattningsvis följande. Vid gruppbostaden fanns inga skriftliga instruktioner eller befattningsbeskrivningar för personalen. G-B.L:s uppgifter vid huvudförhandlingen om vilka muntliga instruktioner som vårdarna fått har inte gett något klart intryck. Både av hennes och av M-L.L:s uppgifter har framgått att vårdarna i stor utsträckning lämnades att arbeta självständigt, vilket kan ha medfört att de fick göra egna bedömningar och ta egna beslut om lämpliga åtgärder i olika situationer. Det fanns inga klara regler för hur mediciner skulle förvaras och medicindelningen var en uppgift för varje vårdare. M-L.L:s upplevelse av att arbetsledningen var oklar synes ha haft fog för sig. Detta bekräftas också av innehållet i inspektionsmeddelandet från yrkesinspektionen, även om detta har tillkommit nästan två år efter de aktuella händelserna.

Har vägande skäl för omplacering förelegat?

Landstingets påstående att M-L.L. skulle ha anslagit ofördelaktiga uppgifter om S-Å. på anslagstavlan är, som framgått ovan, inte på något sätt styrkt. Påståendet att hon inte skulle ha medverkat till att utreda vad som faktiskt förekommit har snarast motbevisats i målet. Dessa påståenden kan därför inte läggas till grund för en slutsats att landstinget haft vägande skäl för att förflytta M-L.L.. Arbetsdomstolen bortser därför från dessa vid den fortsatta bedömningen.

Av utredningen framgår dock att M-L.L. i viss mån självständigt har ingripit i S-Å:s och E:s medicinering genom att ta beslut om att avsluta respektive minska medicineringarna, utan att i förväg kontakta föreståndaren eller sjukvården för att förvissa sig om att hennes uppfattning om att så skulle ske var riktig. Frågan är då om detta kan anses felaktigt eller olämpligt.

Landstinget har ansvaret för den kategori av omsorgstagare som det här är fråga om. Gemensamt för dessa omsorgstagare är att deras förmåga att klara sig på egen hand är begränsad och att de i större eller mindre utsträckning är beroende av landstingets vårdpersonal. För att landstinget skall kunna ge god och säker omvårdnad måste höga krav kunna ställas på personalen. Det är av mycket stor vikt att denna vårdpersonal noggrant och lojalt följer de instruktioner som ges. Inte minst gäller detta i fråga om medicinering. Men det är givetvis också mycket viktigt att personalen av arbetsledningen ges klara instruktioner för arbetets bedrivande.

Vid den i målet aktuella tiden fanns det inga skriftliga instruktioner för medicinhanteringen och de muntliga instruktioner som lämnats förefaller ha varit allmänt hållna. Det kan därmed inte heller sägas vara utrett att M-L.L. åsidosatt några instruktioner. Tvärtom har hon i båda fallen ansett sig ha handlat i enlighet med de ursprungliga föreskrifterna om medicinering sådana hon uppfattat dem. Tydligt är emellertid att det ändå inte är självklart hur hon skulle handla i de båda fallen. En viss tvekan måste ha uppkommit hos M-L.L. t.ex. om hur hon skulle göra vid delningen av S-Å:s medicin när det visserligen fanns medicin kvar men inte för en hel vecka och om vilken anledningen var till att E:s medicinering inte följde vad hon uppfattade som den ursprungliga planen. Enligt arbetsdomstolens mening var förhållandena sådana att M-L.L. inte själv borde ha tagit ställning i dessa situationer. Hon borde i stället ha kontaktat arbetsledningen eller sjukvårdspersonal. Landstinget får därigenom anses ha visst fog för sin kritik mot henne på denna punkt.

Mot bakgrund av vad som tidigare sagts om landstingets ansvar för omsorgstagarna och deras beroende av vårdpersonalen måste landstinget anses både berättigat och skyldigt att ingripa mot förhållanden som medför att medicineringen inte sköts på ett riktigt sätt. I enlighet med detta framstår det i och för sig som riktigt att vidta åtgärder gentemot M-L.L.. Frågan är dock om landstinget hade vägande skäl för att förflytta henne mot hennes vilja.

För M-L.L:s del framstår den beslutade förflyttningen som en särskilt ingripande åtgärd genom att den medförde ett byte av arbetsplats och en inkomstminskning. Samtidigt måste det redan när förflyttningsbeslutet fattades ha stått klart vad som senare bekräftades genom yrkesinspektionens meddelande, nämligen att det fanns tveksamheter i fråga om personalens ansvar och befogenheter i fråga om medicinhanteringen. Särskilt mot denna bakgrund framstår förflyttningen inte som en adekvat reaktion på vad som skett. Såvitt framkommit vidtog dock landstinget inte några andra åtgärder för att komma till rätta med problemen med medicinhanteringen. Landstinget borde enligt arbetsdomstolens mening ha försökt med för M-L.L. mindre ingripande åtgärder innan förflyttning tillgreps. Landstinget hade t.ex. kunnat ge tydligare instruktioner och stärka arbetsledningen genom att se till att den hade en mera aktiv kontakt med vårdarna.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att landstinget inte har visat att det fanns vägande skäl för beslutet att förflytta M-L.L. mot hennes vilja.

Skadestånd och rättegångskostnader

Efter omplaceringen tjänstgör M-L.L. på dagcenter. Det har i målet framkommit att detta innebär att hon får nya arbetskamrater, att hon arbetar endast på dagtid, att hon inte arbetar ensam och att hon inte handhar medicinering. Att hon endast arbetar dagtid medför att hon inte längre uppbär ersättning för obekväm arbetstid. Arbetsuppgifterna liknar, bortsett från vad som nu nämnts, dem hon hade vid gruppbostaden. Även om omplaceringen i och för sig är ingripande för M-L.L., måste det allmänna skadeståndet bestämmas till ett lägre belopp än det yrkade. Arbetsdomstolen anser vid en samlad bedömning av omständigheterna att 20 000 kr till M-L.L. och 10 000 kr till SKAF är skäliga belopp.

Eftersom omplaceringsbeslutet har inneburit att M-L.L. har orsakats ekonomisk förlust motsvarande vad hon annars skulle ha fått som ersättning för obekväm arbetstid skall landstinget åläggas att ersätta henne härför. Landstinget har vitsordat beräkningen av det yrkade ekonomiska skadeståndet.

Landstinget skall som tappande part ersätta SKAF för rättegångskostnader. Vad SKAF har yrkat har vitsordats av landstinget, utom vad gäller ombudsarvodet. SKAF har yrkat ersättning härför med 111 937 kr. Arbetsdomstolen betvivlar inte att ombudet har utfört ett omfattande arbete. Frågan är dock om arbetet i sin helhet har varit påkallat för att ta till vara SKAF:s rätt. Av landstingets kostnadsräkning framgår att dess ombudsarvode inte ens uppgår till hälften av det nämnda beloppet. Det är i och för sig förståeligt att SKAF:s ombud behövt lägga ned mer arbete än landstingets. Enligt arbetsdomstolens mening borde det dock ha varit möjligt att begränsa det nedlagda arbetet. Arbetsdomstolen finner att ersättningen för ombudsarvode skäligen bör bestämmas till 75 000 kr.