AD 1996 nr 11

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet; Sveriges Verkstadsförening; ABB Assist Aktiebolag

Nr 11

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Verkstadsförening och ABB Assist Aktiebolag i Ludvika.

Mellan Sveriges Verkstadsförening (VF) och Svenska Metallindustriarbetareförbundet (Metall) gäller kollektivavtal, verkstadsavtalet. ABB Assist AB (bolaget) är genom medlemskap i VF bundet av verkstadsavtalet.

Genom en överenskommelse den 23 maj 1995 beslutade VF och Metall att prolongera senast gällande verkstadsavtal med vissa i överenskommelsen angivna ändringar och tillägg avseende löner och allmänna anställningsvillkor (de s.k. övergångsbestämmelserna). Bland övergångsbestämmelserna finns nedan återgivna regler om generell lönehöjning och om löneöversyn.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2 Löner

2:1 Löneprinciper

Lönesättningen skall vara differentierad efter individuella eller andra grunder.

Lönerna skall bestämmas med hänsyn till ansvaret och svårighetsgraden i arbetsuppgifterna och den enskilda arbetarens sätt att uppfylla dessa. Systematisk värdering av arbetsinnehåll och individuella kvalifikationer kan vara god grund för bedömningen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Även marknadskrafterna påverkar löneavvägningen.

Samma principer för lönesättningen skall gälla för kvinnor och män liksom för yngre och äldre arbetare.

2:2 Ändringar av löner

2:2:1 Generell lönehöjning

Utgående fasta löner höjs fr o m 1995-06-01, 1996-04-01 resp 1997-03-01 med 129 öre, 133 öre respektive 137 öre per timme för vuxna arbetare samt med 105 öre, 106 öre respektive 110 öre per timme för minderåriga arbetare.

Ackord höjs från 1995-06-01, 1996-04-01 resp 1987-03-01 med 1,5 procent.

Vid blandackord, vecko- och månadslöner med särskild prestationsdel höjs såväl fast som rörlig del med samma procenttal som ovan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2:3 Löneöversyn 1995, 1996 och 1997

De lokala parterna skall vart och ett av avtalsåren 1995, 1996 och 1997 göra en gemensam löneöversyn av lönerna i syfte att genom löneökningar rätta till skevheter i lönebildningen eller att bibehålla eller uppnå önskad lönestruktur.

Löneökningar till följd av löneöversyn gäller, om ej annat överenskommes, från den avlöningsperiod som innehåller den 1 juni 1995, respektive den 1 april 1996 och den 1 mars 1997.

Översynen sker enligt gällande lönesystem och löneformer och med beaktande av löneprinciperna i punkt 2:1.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2:6 Förhandlingsordning

För gemensam översyn av lönerna enligt punkt 2:3 skall arbetsgivaren kalla till lokal förhandling om lönerna.

I de fall de lokala parterna efter förhandlingarna ej kan träffa överenskommelse beträffande översyn enligt punkt 2:3 har berörd lokal part rätt att föra frågan till central förhandling.

I de fall inte heller de centrala parterna kan träffa överenskommelse i ärendet har central part rätt att överlämna frågan för slutligt avgörande till Lönenämnden VF-Metall.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Anmärkningar

1 Vid lokala löneförhandlingar 1995, 1996 och 1997 förutsätts att företaget och klubben gemensamt analyserar lönesituationen vid verkstaden. Särskild hänsyn skall tas till grupper av arbetare och enskilda arbetare med ogynnsamt löneläge eller ogynnsam löneutveckling. Sådana lösningar eftersträvas som innebär, att mera betydande ojämnheter i förtjänstutvecklingen för olika grupper undviks. Speciellt skall därvid arbetare med tidlön beaktas.

2 Vid lokala löneförhandlingar 1996 och 1997 äger arbetsgivaren rätt att begära avräkning av sådan löneutveckling utöver avtal under föregående avtalsår, som innebär ökad lön för samma arbete.

3 Vid tvist rörande löneutrymme för löneöversyn enligt 2:3 skall lönenämnden avgöra tvisten. Därvid skall talet beträffande löneöversynen 1995 vara lägst 1,7 procent, samt beträffande löneöversynerna 1996 och 1997 vara lägst 1,5 procent respektive 1,3 procent.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mellan parterna har tvist uppstått om vilken tidpunkt som skall gälla för utbetalning av generell lönehöjning enligt övergångsbestämmelserna. VF och bolaget har intagit den ståndpunkten att generell lönehöjning inte behöver betalas ut förrän också löneöversyn enligt övergångsbestämmelserna har slutförts. Metalls mening är att generell lönehöjning skall utbetalas snarast efter det att överenskommelsen ingåtts.

Metall har yrkat att arbetsdomstolen skall

1. förklara att en arbetsgivare som är bunden av verkstadsavtalet är skyldig att vid första ordinarie avlöningstillfälle, som innefattar den 1 juni 1995, börja utbetala generell lönehöjning enligt p. 2:2:1 i övergångsbestämmelserna, samt

2. förplikta bolaget att till Metall utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 augusti 1995 tills full betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. De har vitsordat ränteberäkningen.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Metall

1. Verkstadsavtalets historia

Det första verkstadsavtalet slöts år 1905. Avtalet, som löpte till den 1 januari 1908, innehöll regler om minimilöner och ackord samt om lönetillägg för flit och skicklighet. Det dåvarande lönesystemets grunder finns fortfarande kvar i verkstadsavtalet.

I 1929 års verkstadsavtal infördes olika lönegrupper. Dessutom tillfördes avtalet bestämmelser om ackordskompensation för det fall då ackordsarbete ej förekom. Möjligheten till sådan kompensation togs bort först år 1976.

Penningfaktorer infördes i 1948 års verkstadsavtal. Genom multiplicering av ackorden med penningfaktorerna åstadkoms att förtjänstnivån upprätthålls.

I och med 1957 års verkstadsavtal, som träffades den 4 mars 1957 och löpte fr.o.m. den 1 januari 1957 t.o.m. den 31 januari 1959, har lönehöjningarna reglerats genom särskilda övergångsbestämmelser. För år 1957 föreskrevs i dessa bestämmelser att tidlönerna skulle ökas med vissa angivna belopp såväl retroaktivt för den redan gångna delen av året som för framtiden. Vidare angavs att dessa belopp skulle utbetalas "så snart ske kan, dock senast vid det avlöningstillfälle, som infaller närmast efter den 15 april 1957". Bland de regler i övergångsbestämmelserna till 1957 års verkstadsavtal som avser tiden fr.o.m. den 1 januari 1958 finns ingen bestämmelse om tidpunkten för utbetalning av löneökningar. Eftersom avtalsinnehållet hade varit känt för arbetsgivarna långt före årsskiftet behövdes nämligen ingen sådan regel. Det var endast under övergångsbestämmelsernas tillkomstår som det var erforderligt att ge arbetsgivarna viss tid för beräkningar innan avtalade löneökningar skulle börja utbetalas.

De avtal som följde närmast efter 1957 års verkstadsavtal innehöll inga förändringar som är intressanta i detta sammanhang. I och med övergångsbestämmelserna till 1964 års verkstadsavtal, som avtalades den 4 april 1964 och skulle gälla retroaktivt från den 1 februari samma år, infördes en lönepott. För varje verkstad skulle en pott beräknas på särskilt sätt. Potten skulle fördelas efter vissa givna riktlinjer, sedan särskilda pottfördelningsförhandlingar ägt rum. I övergångsbestämmelserna angavs att dessa i princip skulle tillämpas fr.o.m. den 1 maj 1964. Vad som bestämts om lönepotten skulle dock tillämpas först fr.o.m. den avlöningsperiod som började närmast efter det att förhandlingar om pottfördelningen slutförts, dock ej tidigare än från första avlöningsperioden efter den som innehöll den 15 juni 1964.

Nästa förändring av intresse i detta sammanhang inträffade i och med 1974 års övergångsbestämmelser. Då användes för första gången termen "generella löneändringar" för att beteckna löneökningar utanför potterna. Även dessa övergångsbestämmelser gavs retroaktiv giltighet. I bestämmelserna angavs beträffande lönepotterna att de retroaktiva beloppen skulle betalas ut så snart kunde ske.

Den 9 juni 1977 träffades 1977 års verkstadsavtal. Det löpte från den 10 juni samma år till den 31 januari 1978. I övergångsbestämmelserna angavs beträffande de generella löneökningarna att dessa skulle tillämpas fr.o.m. den avlöningsperiod som började närmast efter den 24 juli 1977 samt att retroaktiv ersättning skulle utbetalas så snart det kunde ske och senast nämnda datum. Beträffande de s.k. utjämningspotterna angavs att en fördelning skulle göras vid varje verkstad fr.o.m. den avlöningsperiod som började närmast efter den 24 juli 1977 och att retroaktiv ersättning skulle utbetalas så snart det kunde ske. Någon sista dag för utbetalning av retroaktiv ersättning preciserades inte.

Genom övergångsbestämmelserna till 1984 års verkstadsavtal, som beslutades den 20 mars 1984, reglerades dels generella höjningar dels "företagsvisa potter". De generella höjningarna skulle gälla fr.o.m. den 1 januari 1984. Beträffande potterna angavs att fördelningen skulle ske genom lokala överenskommelser efter vissa riktlinjer och gälla från nyss nämnda datum. Övriga ändringar i avtalet skulle träda i kraft fr.o.m. den avlöningsperiod som infaller närmast efter den 29 april 1984. I anslutning till att övergångsbestämmelserna beslutades, träffade avtalsparterna en särskild överenskommelse som bland annat innebar att den retroaktiva ersättningen såvitt avsåg den generella höjningen per den 1 januari 1984 skulle betalas ut senast i samband med den avlöningsperiod som inföll efter den 29 april samma år. I ett cirkulär, nr 4/84, beskrev VF innehållet i övergångsbestämmelserna enligt följande. "Retroaktiv generell ersättning utbetalas senast i samband med den avlöningsperiod som infaller närmast efter den 29 april./.../ Fördelningen av potten gäller fr o m den 1 januari. Utbetalning av pengarna sker så snart lokal överenskommelse föreligger och de administrativa rutinerna tillåter."

Till 1989 års verkstadsavtal, som beslutades den 16 maj 1989 och löpte t.o.m. den 31 januari 1991, finns övergångsbestämmelser avseende dels år 1989, dels år 1990. Dessa innehåller för år 1989 regler om generella höjningar och om potter för justering av timlöner m.m. Det anges i avsnittet om generella höjningar att utgående timlöner ökas fr.o.m. den 1 februari 1989 och att övriga ändringar träder i kraft fr.o.m. avlöningsperioden som innehåller den 26 juni 1989. I ett avsnitt med rubriken retroaktivitet anges att retroaktiv betalning skall utgå med samma belopp per timme för sjuklöneberättigade timmar som gäller för arbetad tid. Metall beskrev i ett cirkulär, maj 1989/94, innebörden av de nämnda bestämmelserna enligt följande. "Den generella löneökningen förfaller i princip till betalning och ska utbetalas i samband med den löneutbetalning som sker i anslutning till den 26 juni. Lönepotten betalas ut när de lokala förhandlingarna är avslutade. Retroaktivt sker utbetalning som om fördelningen redan var gjord den 1 februari."

1991 års verkstadsavtal var ett s.k. stabiliseringsavtal och därför av speciell karaktär.

Efter 1991 års verkstadsavtal följde 1993 års avtal, som löpte t.o.m. den 31 mars 1995. För såväl år 1993 som år 1994 avsattes en lokal pott för justering av löner. Det avtalades också att en gemensam löneöversyn skulle göras för vart och ett av avtalsåren.

I 1995 års verkstadsavtal återkom de generella lönehöjningarna. Eftersom avtalet träffades den 23 maj 1995 och skulle börja löpa först fr.o.m. den 1 juni samma år, infördes inga särskilda föreskrifter om retroaktivitet.

2. Avtalsförhållandet mellan parterna inför 1995 års förhandlingar

Inför 1995 års avtalsförhandlingar samordnade Metall, Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) och Civilingenjörsförbundet (CF) förhandlingarna med VF. Förhandlingarna bröt samman och en medlingskommission fick tillsättas. Kommissionen började arbeta i april 1995 och kom med sitt första förslag till avtalsparterna den 1 maj 1995. Förslaget utgjordes av en skiss till ett tvåårigt avtal som reglerade lönesättningsprinciper, generella höjningar, lokala potter och löneöversyn. Senare ändrades medlarnas förslag till att avse ett treårigt avtal med samma inslag. Den 6 maj 1995 presenterades medlarnas tredje förslag. I det preciserades att generella höjningar skulle utgå med en viss bestämd summa fr.o.m. den 1 juli 1995 samt att lokala potter skulle fördelas per samma datum. Efter fortsatta förhandlingar kom ett fjärde förslag den 13 maj 1995. Detta innebar att generella höjningar skulle utgå fr.o.m. den 1 juni 1995, att lokala potter inte skulle förekomma alls och att löneöversyn skulle ske fr.o.m. den 1 juli 1995. Medlarnas slutliga förslag, som ledde till avtal, innebar att vissa generella höjningar skulle genomföras fr.o.m. den 1 juni 1995, den 1 april 1996 och den 1 mars 1997. Vidare innebar förslaget att lokala potter ej skulle avsättas samt att löneöversyn skulle genomföras per samma datum som de generella höjningarna.

3. Övergångsbestämmelserna år 1995

När det gäller ändringar av löner innehåller övergångsbestämmelserna till 1995 års verkstadsavtal regler rörande dels generell lönehöjning, dels löneöversyn. De båda delarna har ingen koppling till varandra. För löneöversynen gäller enligt övergångsbestämmelserna en särskild förhandlingsordning. Kan de centrala parterna inte förhandlingsvägen nå en överenskommelse rörande löneöversynen, har var och en av dem möjlighet att överlämna frågan för slutligt avgörande till den s.k. Lönenämnden VF - Metall. Lönenämnden prövar inte frågor om de generella lönehöjningarna. Finns tvistigheter i den delen, kommer dessa alltså att kvarstå även sedan löneöversynen slutförts.

4. Tvisten vid bolaget

Vid bolaget finns 300 metallarbetare som berörs av tvisten. Klubben begärde tidigt att de avtalade generella lönehöjningarna skulle utbetalas. Bolagets företrädare förklarade att de avsåg att vänta med utbetalningarna tills löneöversynen slutförts. Särskilt med tanke på att 1993 års löneöversyn drog ut långt på tiden fann Metall den ståndpunkten oacceptabel.

5. Verkstadsavtalets normerande verkan i förhållande till enskilda

Av 26 § medbestämmandelagen följer att ett kollektivavtal binder medlemmarna i de organisationer som slutit det. Avtalet har normerande verkan. Verkstadsavtalets normerande verkan innebär i princip att en enskild metallmedlem med stöd av avtalet kan rikta anspråk mot sin arbetsgivare om denne är medlem i VF. Undantagna från den huvudregeln är möjligen de avtalsbestämmelser som riktar sig till de lokala parterna som sådana. VF har i målet gjort gällande att verkstadsavtalet inte är normerande för de enskilda arbetstagare som berörs utan endast för de lokala parterna. Detta synsätt är orimligt. Vad som avses med lokala parter kan inte anges klart. Organisationen är olika utformad på olika arbetsplatser. På vissa arbetsplatser med anställda metallmedlemmar finns över huvud taget ingen lokal organisation. Konsekvensen av VF:s resonemang skulle bli att arbetstagare på sådana arbetsplatser inte skulle ha några på verkstadsavtalet grundade rättigheter. Så länge verkstadsavtalet stadgade vissa minimilöner, kunde arbetstagare med stöd därav kräva att få åtminstone avtalad minimilön. Även om verkstadsavtalet numera inte innehåller bestämmelser om minimilön, kvarstår likväl avtalets normerande verkan. Om VF menar att avtalet har förändrats därvidlag, borde VF i det sammanhanget ha upplyst Metall därom. VF har inte i några avtalsförhandlingar för Metall klargjort sin nu hävdade uppfattning att utbetalning av generella lönehöjningar får anstå till dess att löneöversyn slutförts. Verkstadsavtalets normerande verkan betyder att varje berörd arbetstagare kan ställa krav för egen del med stöd av övergångsbestämmelserna. Fördelningen av de lokala lönepotter som under en tidsperiod förekom i verkstadsavtalet krävde inte att arbetsgivaren avvaktade med utbetalning av de samtidigt förekommande generella lönehöjningarna. Övergångsbestämmelserna har allt sedan år 1957 haft en i huvudsak likartad utformning. Frågan om generella lönehöjningar regleras i 1995 års övergångsbestämmelser inte på något annat ställe än i punkten 2:2:1. Vad som där anges måste innebära att arbetsgivaren är skyldig att per de nämnda dagarna betala ut de angivna lönehöjningarna. Det vore helt orimligt, om avtalet inte innehöll någon bestämmelse om tidpunkt för utbetalning. Att beräkna de belopp som skall utbetalas är inte svårt. De angivna höjningarna läggs helt enkelt på de fasta lönebelopp som tidigare gällde. När det gäller dessa höjningar finns det inget att förhandla om efter det att övergångsbestämmelserna bestämts.

För att närmare utröna hur 1995 års övergångsbestämmelser har tillämpats när det gäller den nu tvistiga frågan har Metalls förhandlingsavdelning nyligen varit i kontakt med cirka 50 företag som är bundna av verkstadsavtalet. Ungefär 15 av dem hade, i enlighet med Metalls uppfattning, betalat ut de generella lönehöjningarna. Bland de övriga fanns dels sådana som efter kontakt med VF valt att avvakta med utbetalning, dels sådana som kommit överens med arbetstagarsidan därom.

Metall har stöd i verkstadsavtalet för sitt krav att de generella lönehöjningarna skall betalas ut fr.o.m. det första ordinarie avlöningstillfälle som innefattar den 1 juni 1995. Bolaget har underlåtit att göra sådana utbetalningar och har därför brutit mot verkstadsavtalet. Ett kollektivavtalsbrott har alltså förekommit och bolaget är därför skyldigt att betala allmänt skadestånd till Metall.

Arbetsgivarparterna

1. Verkstadsavtalets historia

En historisk återblick visar att åtskillnad görs i verkstadsavtalet mellan å ena sidan löneökningar till följd av revidering av ordinarie lönesystem och lönesättning samt å andra sidan schablonmässigt bestämda tillägg. Det framgår också att tidpunkten då löneökningar skall börja tillämpas bör hållas isär från tidpunkten när löneökningarna skall betalas ut.

Övergångsbestämmelserna bör ej läsas fristående, utan måste ses i sitt sammanhang och mot bakgrund av vad som tidigare gällt. Vid ett sådant betraktelsesätt framgår att schablonmässigt bestämda tillägg, exempelvis för retroaktiv tid, i regel förenas med uttryckligt angivna utbetalningsdagar. Ersättningar på grund av lönerevision förenas däremot aldrig med särskilt bestämda utbetalningsdagar. En annan sak är att det är vanligt att lokala överenskommelser träffas om den saken.

Vad som förekom före år 1957 saknar betydelse i detta sammanhang. Dock bör framhållas att verkstadsavtalet aldrig har haft någon normerande effekt avseende förhållandet mellan arbetsgivarna och de enskilda arbetstagarna.

I 1957 års övergångsbestämmelser fanns bestämmelser om den tidpunkt från vilken beslutade höjningar av tidlöner och blandackord skulle tillämpas. Däremot fanns inget angivet om när utbetalning skulle ske av annat än retroaktiv ersättning. Även 1958 års övergångsbestämmelser innehöll regler om från vilken tidpunkt löneökningarna skulle tillämpas, men saknade reglering av tidpunkten för när de nya lönerna skulle vara reviderade och skulle börja utbetalas.

Övergångsbestämmelserna för år 1964 innehöll regler om timlöner och om ackordskompensation. Det angavs att timlönerna skulle ökas på visst sätt. Eftersom det också avtalades att dessa höjningar fick avräknas mot ackordskompensation innebar höjningarna i regel dock ingen ökning av utgående lön. Bestämmelserna innehöll också regler om lokala potter. Dessa skulle användas för revidering av tidlöner och ackord. Ökningarna till följd av pottfördelning skulle enligt bestämmelserna tillämpas först fr.o.m. den avlöningsperiod som började närmast efter det att förhandlingar om pottfördelning slutförts, dock ej tidigare än från första avlöningsperioden efter den som innehöll den 15 juni 1964. Avseende retroaktiv tid fanns en utbetalningsdag angiven.

Såväl 1974 som 1977 års övergångsbestämmelser saknade bestämmelser om tidpunkt för utbetalning av andra löneökningar än retroaktiva eller på annat sätt schablonmässigt bestämda sådana.

I anslutning till 1984 års övergångsbestämmelser överenskom avtalsparterna särskilt bland annat om att retroaktiv ersättning avseende den generella höjningen per den 1 januari 1984 skulle betalas ut senast i samband med den avlöningsperiod som inföll efter den 29 april samma år. Med den tolkning av övergångsbestämmelserna som Metall nu gör skulle en sådan överenskommelse inte fylla något syfte.

Den 5 juni 1986 avtalades 1986 års övergångsbestämmelser. Dessa innebar bland annat att utgående timlöner skulle ökas med ett visst belopp per timme fr.o.m. den 1 februari samma år. I bestämmelserna fanns en särskild regel om förskott med visst bestämt belopp till arbetare som varit anställda sedan senast nämnda datum. Regeln tillkom efter krav från Metall. Bakgrunden till att kravet framställdes var att avtalsförhandlingarna hade dragit ut på tiden och att medlemmarna ville ha ut en del av de avtalade löneökningarna inför sina sommarsemestrar. Om den inställning Metall nu framför är riktig, skulle bestämmelsen ha varit onödig.

Övergångsbestämmelserna för år 1989 utformades på traditionellt sätt. De inleddes med föreskriften att utgående timlöner skulle ökas fr.o.m. den 1 februari 1989 med vissa bestämda belopp. Bestämmelserna avtalades den 16 maj samma år. I ett cirkulär i samband därmed redogjorde Metall för uppfattningen att de generella löneökningarna i princip förföll till betalning och skulle utbetalas senast i samband med den löneutbetalning som skulle ske i anslutning till den 26 juni. Även från VF utgick ett cirkulär, nr 10/89, i anslutning till de nya övergångsbestämmelserna. I det cirkuläret sades inget om utbetalningstidpunkt för de generella lönehöjningarna. Fastän Metall således i sitt cirkulär framförde en annan uppfattning om innehållet i övergångsbestämmelserna än den som VF stod för, förekom inga tvister i frågan på central nivå under år 1989.

2. Innebörden av lönerevision

Timlöner kan sägas bestå av två delar. En del fastställs efter arbetsvärdering och en annan efter kvalifikationsvärdering. Vid arbetsvärdering beaktas faktorer som arbetsuppgifternas svårighet, ansvaret i arbetet och arbetsmiljön. Kvalifikationsvärderingen görs genom bedömning av faktorer som hänför sig till arbetstagaren personligen, exempelvis anställningstid, mångkunnighet och kompetens. Ofta används poängsystem vid värderingen.

När en generell lönehöjning har beslutats, måste den anpassas till de gjorda värderingarna. Det måste bestämmas vilka av de nämnda faktorerna som höjningen hänför sig till. Temporärt är det möjligt att beakta den bestämda höjningen utan att göra en sådan anpassning, men inte i längden.

Om det dessutom har avtalats om löneöversyn, måste denna göras i samma sammanhang som de generella löneökningarna anpassas till värderingarna bakom de gällande timlönerna. Administrativt skulle det bli alltför besvärligt, om anpassningen skulle göras först och denna sedan följas av en löneöversyn.

Blandackord består av flera faktorer, uppdelade på en fast och en rörlig del. Den fasta delen bestäms i likhet med timlöner utifrån värdering av såväl arbete som personliga kvalifikationer. Den rörliga delen bestäms utifrån faktorer som exempelvis åtgång av förbrukningsmaterial, kvalitetsutfall och antal färdiga detaljer. Liksom när det gäller timlöner måste avtalade generella höjningar anpassas till de faktorer som har bestämt blandackorden.

Även när det gäller månadslöner uppkommer liknande problem. Dessa löner består i regel av en personligt bestämd del och en resultatdel. Den personligt bestämda delen har bestämts med hänsyn till faktorer som arbetsmiljö, samarbetsförmåga, ekonomiskt ansvar, omdöme och initiativförmåga, medan den rörliga delen baserats på avdelningens resultat. Avtalas generella höjningar, måste dessa vägas in i systemet.

Traditionella ackord baseras på ett mycket stort antal, kanske tiotusentals, olika ackordspriser. Dessa priser är angivna i öre per färdigställd detalj och tryckta på ackordssedlar. För varje fastställt ackordspris finns underlag i form av bland annat arbetsstudieprotokoll och syntetiska beräkningar. Att framställa nya ackordssedlar är ett oerhört tidskrävande arbete. Det kräver att underlagen revideras.

Det nu anförda visar att tidpunkten för en icke schablonmässigt bestämd löneöknings början inte kan vara densamma som utbetalningsdagen för ökningen.

3. Övergångsbestämmelserna år 1995

Övergångsbestämmelserna till 1995 års verkstadsavtal innehåller ingen föreskrift om tidpunkten för utbetalning av de reviderade lönerna. De regler som finns i punkterna 2:2:1 och 2:3 i övergångsbestämmelserna har ingen betydelse för när de avtalade lönerna skall betalas ut. I övergångsbestämmelserna har tidpunkterna för löneökningar till följd av löneöversyn kopplats samman med tidpunkterna för löneökningar till följd av generella höjningar. Denna koppling skedde på Metalls initiativ. Metalls företrädare måste i det sammanhanget ha förstått att en sådan ordning skulle medföra att utbetalningarna av de generella lönehöjningarna fördröjdes. Trots detta begärde Metall ingen separat reglering av tidpunkten för sådana utbetalningar. De lokala parterna kan välja att göra en sådan överenskommelse vad gäller de generella höjningarna, men har i detta fall avstått härifrån.

Övergångsbestämmelserna för år 1995 innebär att lönerevision skall göras i samband med den löneöversyn varom föreskrifter ges. Om parterna inte lokalt kommer överens om annat, skall samtliga löneökningar betalas ut vid samma tillfälle. Det är företagen och verkstadsklubbarna som är lokala parter och genomför lönerevisionen. Om det inte finns någon klubb eller något kontaktombud vid företaget, föreligger inte heller någon skyldighet för företaget att påkalla förhandling om löneöversyn.

4. Verkstadsavtalets normerande verkan

Övergångsbestämmelserna gäller mellan företagen och verkstadsklubbarna. Ett rättsförhållande mellan företaget och enskilda arbetstagare uppkommer först när den enskilda arbetstagaren har fått besked om utfallet för hans eller hennes egen del av lönerevisionen.

Särskilt där blandade löneformer förekommer, är det nödvändigt att lokala överenskommelser träffas innan lönerna ändras. Sannolikt förekommer det inte att klubbarna godtar avtal som inte garanterar varje arbetstagare minst det avtalade generella tillägget.

De dispositiva regler som förekommer i övergångsbestämmelserna är semidispositiva på så sätt att lokala klubbar och företag kan avtala om avvikelser. Det finns inget i bestämmelserna som tar sikte på överenskommelser mellan företaget och enskilda arbetstagare.

Vad som nu anförts innebär inte att den enskilda arbetstagaren är rättslös. Om bestämmelserna inte följs, kan hon eller han visserligen inte göra anspråk på förfallen lön eller ränta men kan i stället kräva skadestånd.

Ordalydelsen i övergångsbestämmelserna ger inte stöd för Metalls ståndpunkt att de generella höjningarna skall betalas ut innan löneöversynen genomförts. Uttryckssättet att "fasta utgående löner höjs" säger inget om från vilken tidpunkt höjningen skall utbetalas. Det finns ingen regel i bestämmelserna om när utbetalning av retroaktiv ersättning skall ske. Vad som nämns i punkten 2:3 om löneöversyn tar uppenbarligen sikte på löner.

Jämförelsen med tidigare övergångsbestämmelser ger vid handen att andra formuleringar har använts när parterna faktiskt åsyftat att bestämma en särskild utbetalningsdag, exempelvis för retroaktiv ersättning. Under den tidsperiod då lokala lönepotter förekom hände det aldrig att parterna beträffande utbetalning av sådana medel avtalade någon särskild dag. Det var uppenbart att utbetalningar inte kunde ske förrän lönerna var reviderade och klara.

Om Metall hade velat förvissa sig om att utbetalningar skulle ske senast vid en viss tidpunkt, borde förbundet ha krävt en överenskommelse om förskott liknande den som förekom år 1986.

5. Rimlig tidsåtgång

Övergångsbestämmelserna för år 1995 avtalades först den 23 maj 1995. De enskilda företagen hade inte tillgång till bestämmelserna förrän några dagar senare. Särskilt med tanke på sommarsemestrarna kunde det vid många företag vara svårt att hinna med att betala ut löneökningarna så snart som Metall påstår. Arbetsdomstolen bör överväga vilken tidsåtgång som kan anses rimlig.

Metall

Vad arbetsgivarparterna anfört om att tiden för att verkställa utbetalningarna upplevdes som knapp kan inte ha betydelse för tolkningen av övergångsbestämmelserna.

Domskäl

1. Tvisten

Övergångsbestämmelserna till 1995 års verkstadsavtal innehåller regler om generell lönehöjning och om löneöversyn. Arbetsdomstolen har att ta ställning till om en arbetsgivare som är bunden av avtalet är skyldig att börja betala ut den överenskomna generella lönehöjningen redan fr.o.m. det ordinarie avlöningstillfälle som innefattar den 1 juni 1995, även om löneöversynen då ännu ej har slutförts. Metall anser att så är fallet, medan arbetsgivarparterna har motsatt uppfattning.

2. Utformningen av de omtvistade bestämmelserna

Regleringen av generella lönehöjningar återfinns i p. 2:2:1 i övergångsbestämmelserna. Där anges att utgående fasta löner höjs fr.o.m. den 1 juni 1995, den 1 april 1996 och den 1 mars 1997 med vissa angivna belopp per timme. I samma punkt finns angivet att ackord höjs från samma datum med visst angivet procenttal. Vidare anges ifråga om blandackord samt vecko- och månadslöner med särskild prestationsdel att såväl den fasta som den rörliga delen av lönen skall höjas med nämnda procenttal.

Bestämmelserna om löneöversyn återfinns i p. 2:3 och 2:6 samt i anmärkningarna till övergångsbestämmelserna. I den förstnämnda punkten anges att de lokala parterna vart och ett av avtalsåren 1995, 1996 och 1997 skall göra en gemensam översyn av lönerna i syfte att genom löneökningar rätta till skevheter i lönebildningen eller att bibehålla eller uppnå önskad lönestruktur. Vidare anges att löneökningar till följd av löneöversynen skall gälla från de avlöningsperioder som innehåller de tidigare nämnda datumen. Det framgår av p. 2:6 att löneöversynen skall ske vid lokal förhandling och att berörd lokal part har möjlighet att föra frågan till central förhandling, om överenskommelse ej kan nås. För den händelse inte heller de centrala parterna kan komma överens i frågan har vardera parten rätt att överlämna frågan för slutligt avgörande till Lönenämnden VF-Metall. Av p. 3 i anmärkningarna till övergångsbestämmelserna framgår, för det fall lönenämnden skall avgöra tvisten, att talet beträffande löneöversynen år 1995 skall vara lägst 1,7 procent. Motsvarande formuleringar finns för de följande två avtalsåren.

Övergångsbestämmelserna, som avtalades den 23 maj 1995, innehåller inga särskilda regler om retroaktiv ersättning. De innehåller inte heller några bestämmelser om lokala lönepotter.

3. Utredningen

Vid huvudförhandlingen i målet har på Metalls begäran dess biträdande förbundsordförande G.L. och klubbordföranden vid bolaget R.H. hörts upplysningsvis. På arbetsgivarparternas begäran har bolagets förre förhandlingschef Sören Engström hörts på samma sätt. Parterna har vidare som bevisning åberopat innehållet i de skriftliga handlingar som de hänfört sig till i sina sakframställningar.

Av den redogörelse för verkstadsavtalets historia, som parterna lämnat vid huvudförhandlingen, framgår bland annat att avtalsparterna alltsedan år 1957 har reglerat löneökningar i särskilda övergångsbestämmelser till verkstadsavtalet. Vidare har det klargjorts att lokala lönepotter regelmässigt har förekommit i övergångsbestämmelserna ända fram tills 1995 års bestämmelser avtalades.

G.L., som deltog i 1995 års avtalsförhandlingar, har förklarat att han aldrig fört någon direkt diskussion med företrädare för VF om verkstadsavtalets normerande verkan i förhållande till enskilda arbetstagare. Enligt G.L:s uppfattning står den enskilda arbetstagarens rätt till avtalade generella tillägg klar på ett tidigt stadium, eftersom det inte är möjligt att sedan förhandla så att någon arbetstagare går miste om dessa tillägg. Detta måste, enligt G.L., innebära att verkstadsavtalet i det avseendet är normerande. Enskilda arbetstagare kan alltså med stöd av avtalet rikta krav mot sin arbetsgivare. Vidare har G.L. redogjort för uppfattningen att det i regel inte är särskilt komplicerat att lägga in de generella tilläggen i befintliga lönesystem och har även framhållit att inget hindrar att tilläggen utbetalas som en klumpsumma utan att sådan anpassning först görs. G.L. har slutligen pekat på att det i 1995 års övergångsbestämmelser för första gången har knutits bestämda procentsatser till löneöversynen.

R.H. har om lönesystemet hos bolaget berättat att det stora flertalet av arbetstagarna har s.k. ekvationslöner. Dessa består av en grundlön, eller en grundfaktor, ett tillägg baserat på arbetsvärdering och ett personligt tillägg. Bolaget och verkstadsklubben var, enligt R.H., i och för sig ense om att de generella lönehöjningarna enligt 1995 års övergångsbestämmelser skulle läggas på grundlönerna. Att bolaget dröjde med att betala ut dessa höjningar berodde alltså, som R.H. uppfattade saken, inte på att det krävdes tid för att anpassa höjningarna till de befintliga systemen. Bolaget stödde sig i stället på VF:s råd i frågan. Bakgrunden till fördröjningen kan också ha varit att arbetsgivaren inte ville utsätta sig för att i ett särskilt sammanhang meddela resultatet för de enskilda arbetstagarna av löneöversynen.

Sören Engström har bland annat förklarat att bolaget aldrig har betalat ut generella tillägg före tillägg ur lönepotter.

3. Slutsatser ifråga om betalningstidpunkt

Det kan konstateras att övergångsbestämmelserna inte innehåller någon klart formulerad regel som anger från vilken tidpunkt arbetsgivaren är skyldig att börja betala ut avtalade generella lönehöjningar. Av bestämmelsernas ordalydelse framgår emellertid tydligt från vilken tidpunkt de generella lönehöjningarna skall beräknas. Vidare är bestämmelserna otvetydiga ifråga om de generella lönehöjningarnas storlek.

Parterna har uppehållit sig vid frågan om övergångsbestämmelsernas normerande verkan. De har uttryckt motsatta uppfattningar i frågan om denna verkan ålägger avtalsbundna arbetsgivare skyldigheter endast gentemot verkstadsklubbarna eller även direkt i förhållande till arbetstagarna.

Som arbetsdomstolen ser saken gäller tvisten emellertid snarare om avtalsbundna arbetsgivare redan på grund av att de generella lönehöjningarna avtalats är skyldiga att utbetala dessa eller om sådan skyldighet uppkommer först i ett senare läge, exempelvis efter det att löneöversyn slutförts.

Mot bakgrund av bestämmelsernas tydliga utformning när det gäller giltighetstid och belopp står det klart att övergångsbestämmelserna i och för sig innebär en skyldighet för avtalsbundna arbetsgivare att betala ut de avtalade generella lönehöjningarna till arbetstagarna. Såtillvida måste övergångsbestämmelserna anses vara normerande i förhållande till de enskilda arbetstagarna. Frågan är alltså när denna utbetalningsskyldighet inträder. Utredningen ger inte underlag för någon slutsats rörande parternas avsikt i det avseendet när bestämmelserna avtalades.

Eftersom de avtalade generella lönehöjningarna hänför sig till utgående löner fr.o.m. vissa angivna tidpunkter ligger det enligt arbetsdomstolens mening närmast till hands att utgå från att betalningsskyldigheten avseende dessa höjningar inträder samtidigt som betalningsskyldigheten uppkommer avseende utgående löner för motsvarande tid. Ett sådant synsätt kan också stödjas på den generella obligationsrättsliga grundsatsen att en förpliktelse skall fullgöras ofördröjligen, om ej annat avtalats.

Mot ett sådant betraktelsesätt har arbetsgivarparterna emellertid invänt att generella lönehöjningar inte kan betalas ut förrän de har anpassats till och räknats in i de lönesystem som gäller vid respektive företag, att detta tar tid och att det bör göras i samband med den löneöversyn varom övergångsbestämmelserna också innehåller bestämmelser.

Arbetsdomstolen delar inte den uppfattningen. Redan då övergångsbestämmelserna avtalades, den 23 maj 1995, stod det klart hur storleken av den generella lönehöjningen skulle beräknas i förhållande till de olika utgående lönerna. I vad mån olika delar av lönehöjningen skulle hänföras till de skilda löneberäkningsfaktorer som kan förekomma på arbetsplatserna stod visserligen i huvudsak öppet, men utbetalningar måste ha varit möjliga att göra ändå. Den koppling som arbetsgivarparterna gör mellan den generella lönehöjningen och den avtalade löneöversynen saknar stöd i avtalstexten. Inget har framkommit som tyder på att den generella lönehöjningen inte skulle kunna betalas ut innan löneöversynen slutförts.

Sammantaget anser arbetsdomstolen att Metalls ståndpunkt ifråga om innebörden av 1995 års övergångsbestämmelser när det gäller tidpunkten för utbetalning av generella lönehöjningar har de starkaste skälen för sig.

Vad arbetsgivarparterna har anfört om att tiden från avtalets ingående, den 23 maj 1995, till det utbetalningstillfälle som Metalls yrkande avser, är knapp leder inte till någon annan bedömning härvidlag.

Metalls fastställelseyrkande skall således bifallas.

4. Skadestånd och rättegångskostnader

Bolaget har underlåtit att börja betala ut den avtalade generella lönehöjningen vid första ordinarie avlöningstillfälle, som innefattade den 1 juni 1995. Med utgångspunkt från arbetsdomstolens ovan redovisade ställningstagande innebär detta att bolaget har brutit mot verkstadsavtalet och ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till Metall.

Vid bestämmandet av skadeståndets storlek beaktar arbetsdomstolen att bolagets underlåtenhet har drabbat ett relativt stort antal arbetstagare. Mot detta bör vägas att bolaget i sitt agerande utgått från VF:s uppfattning om rättsläget och att denna haft visst fog för sig. Verkstadsavtalet har tidigare under en lång följd av år uppenbarligen tillämpats så att avtalade lönehöjningar för framtiden inte har betalats ut förrän lokala förhandlingar har förekommit. Skadeståndet bör skäligen bestämmas till 30 000 kr.

Arbetsgivarparterna har haft skälig anledning att få tvisten prövad. Vardera partssidan bör därför svara för sin rättegångskostnad.