AD 1996 nr 138

Parter:

Svenska Elektrikerförbundet EnergiFöretagens Arbetsgivareförening; Båkab Energi Aktiebolag

Nr 138

Svenska Elektrikerförbundet

mot

EnergiFöretagens Arbetsgivareförening och Båkab Energi Aktiebolag i Sundsvall.

Mellan Elektriska Arbetsgivareföreningen och Svenska Elektrikerförbundet träffades kollektivavtal avseende kraftverksområdet med giltighet den 1 april 1993 - den 31 mars 1995. Efter en organisationsförändring den 1 januari 1996 ingår kraftverksföretagen numera i en självständig arbetsgivareförening, EnergiFöretagens Arbetsgivareförening (EFA), som på arbetsgivarsidan har inträtt som part i kraftverksavtalet. Båkab Energi Aktiebolag är genom medlemskap i EFA bundet av detta avtal.

Kraftverksavtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

11 Kap Ersättningar i samband med resor

1 § Giltighetsregel

Reglerna i detta kapitel gäller vid de företag där lokal överenskommelse inte träffats om andra regler.

- - - - -

5 § Traktamenten och resetillägg

- - - - -

Vid arbete utanför en femmilsgräns från stationeringsort och bostadsort och som medför övernattning, utbetalas traktamente och resetillägg enligt följande:

Korttidsförrättning

Halvdag (resdag

då resan påbörjats efter

kl. 12.00 eller avslutats

före kl. 19.00) Traktamente Resetillägg Summa

85:- 100:- 185:-

Hel dag 170:- 200:- 370:-

Natt 85:- 85:-

Dygn 255:- 200:- 455:-

- - - - -

Anmärkningar

1. Då arbetstagare tillhandahålls fri kost görs följande avdrag från traktamentet:

- Frukost 20 %

- Lunch 35 %

- Middag 35 %

- - - - -

Den 1 december 1993 träffades mellan bolaget och förbundets avdelning 15 överenskommelse om vissa lokala bestämmelser med giltighetstid den 1 april 1993 - den 31 mars 1995, dvs. samma giltighetstid som det gällande kraftverksavtalet. De lokala bestämmelserna innehåller bl.a. följande.

13. Kurstraktamente

Kurstraktamente utgår med kr 35:-.

Förbundets medlem K.D. arbetar som montör hos Båkab Energi Aktiebolag. Under tiden den 3 - 6 maj 1994 deltog K.D. i en kurs i tjänsten. Kursen ägde rum på en plats belägen mer än fem mil från K.D:s stationerings- och bostadsort. Bolaget betalade traktamente med 112 kr per dag för den första och den sista dagen av kursen och med 35 kr per dag för de två mellanliggande dagarna. K.D. erhöll dessutom resetillägg med 200 kr per dag för den första och den sista av kursdagarna. Något resetillägg betalades däremot inte ut för de två mellanliggande dagarna, d.v.s. den 4 och den 5 maj 1994.

Mellan parterna uppstod tvist huruvida K.D. har rätt till resetillägg även för de två mellanliggande kursdagarna.Vid tvisteförhandlingar åberopade SEF tolkningsföreträde enligt 35 § medbestämmandelagen. Sedan de centrala förhandlingarna avslutats i maj 1995 utbetalade bolaget det omtvistade beloppet till K.D..

SEF har väckt talan i arbetsdomstolen mot EFA och bolaget och har därvid yrkat att bolaget skall förpliktas att utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 40 000 kr till förbundet och med 5 000 kr till K.D. jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan (den 14 augusti 1995) till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SEF

Båkab Energi AB bedriver verksamhet bl.a. med produktion och distribution av elkraft. Inom bolaget var cirka 100 montörer anställda. Den 3 - 6 maj 1994 deltog montören K.D. i en kurs som han av bolaget hade beordrats att delta i. Kursen genomfördes på en plats mer än fem mil från K.D:s bostads- och stationeringsort. Bolaget har utgett visst traktamente och resetillägg för den period som kursen pågick. Traktamente betalades med 112 kr den första och den sista kursdagen och med 35 kr de mellanliggande dagarna. Resetillägg betalades ut med 200 kr den första och den sista av kursdagarna, men något resetillägg inte betalades ut för de mellanliggande kursdagarna. Tvisten i målet gäller om bolaget varit skyldigt att betala ut resetillägg beträffande även dessa kursdagar.

Kraftverksavtalens 1991-1992 och 1993-1995 regleringar angående ersättningar i samband med resor och 1993 års centrala avtalsförhandlingar

Enligt kraftverksavtalets 1991-1992 11 kap 4 § utbetalades, vid arbete utanför verksamhetsområdet med övernattning, traktamente med följande belopp.

Korttidsförrättning

Natt- Dagtraktamente för Mellan-

traktamente resdagar varav liggande

tagits i anspråk dagar

00.00-06.00 3-8 tim 8-12 tim 12-18 tim 06.00-24.00

75:- 90:- 175:- 265:- 335:-

Det kan konstateras att man vid korttidsförrättningar gjorde åtskillnad mellan traktamente vid resdagar och mellanliggande dagar. Vid mellanliggande dagar utbetalades ett traktamente om 335 kr, beloppet höjdes senare till 351 kr. Traktamentet avseende resdagar uppgick däremot till ett lägre belopp. I anmärkningarna till bestämmelserna i 11 kap, punkten 1, angavs därutöver följande.

Traktamenten är avsedda att täcka arbetstagarens merutgifter för kost och logi. När arbetsgivaren tillhandahåller logi och/eller kost av tillfredsställande beskaffenhet skall överenskommelse träffas om reducering av traktamentsbeloppen.

Det var således möjligt att träffa lokala överenskommelser angående den reducering av traktamentet som skulle ske i de fall när arbetsgivaren stod för kostnaden för logi, frukost, lunch och middag vid arbetstagarens resor i tjänsten.

I och med 1991 års skattereform kom förutsättningarna för traktamentsreglerna i kraftverksavtalet att ändras. Skattereformen innebar att traktamenten kom att beskattas hårdare än tidigare. Ett normalbelopp om 170 kr vilket utgjorde en skattefri del av traktamentet infördes. Detta belopp avsåg att motsvara ökade levnadsomkostnader vid resor. Vad gällde kraftverksavtalets bestämmelser innebar denna förändring att en del av traktamentet var skattefri och en del skulle beskattas som lön. Vid 1993 års centrala förhandlingar föreslog därför arbetsgivarsidan en förändring av traktamentsbestämmelserna i kraftverksavtalet. Enligt arbetsgivarsidans förslag skulle traktamentena sänkas till normalbeloppets nivå, d.v.s. 170 kr. Detta förslag godtogs av förbundet. Förbundet ville dock att deras medlemmar skulle kompenseras för det ekonomiska bortfall som de minskade traktamentena skulle innebära. Parterna konstruerade därför en ersättningsform kallad resetillägg. Arbetsgivarsidan hade ursprungligen föreslagit att arbetstagarna skulle kompenseras genom att erhålla ett särskilt lönetillägg, vilket skulle utbetalas generellt, d.v.s. oavsett om arbetstagarna reste i tjänsten eller ej. Det visade sig dock att ett införande av ett system med lönetillägg i realiteten skulle innebära en löneförhöjning för de arbetstagare som inte reste i tjänsten medan vissa av de arbetstagare som reste i tjänsten skulle få en lönesänkning. Förbundet önskade därför att ersättningen även fortsättningsvis skulle vara knuten till resor i tjänsten. Istället för ett generellt lönetillägg infördes därför ett resetillägg som hade formen av vanlig lön. I och med att resetillägget hade formen av vanlig lön skulle inte, vilket var fallet vid utbetalning av traktamente, avdrag ske för mat och logi som tillhandahölls av arbetsgivaren. Oavsett om arbetsgivaren stod för vissa utgifter eller ej skulle alltså resetillägg utgå.

En bestämmelse om resetillägg infördes därför i 11 kap 5 § i 1993-95 års kraftverksavtal. Enligt paragrafen skall för heldag utbetalas traktamente med 170 kr och resetillägg med 200 kr. Till skillnad mot 1991-92 års kraftverksavtal behandlas resdagar och mellanliggande dagar beloppsmässigt lika. Resetillägget skulle utgå såväl resdagar som mellanliggande dagar. Vidare infördes nu regler i kraftverksavtalet angående reducering av traktamentet när arbetsgivaren tillhandahöll fri kost. Avdraget skulle ske med 20 procent för frukost, med 35 procent för lunch och med 35 procent för middag. Efter maximalt avdrag återstod alltså endast 10 procent av traktamentsbeloppet 170 kr, dvs. 17 kr, vilket var det normalbelopp som enligt Riksskatteverkets anvisningar utgjorde den skattefria delen av traktamentet. Resetillägget berördes inte på något sätt av dessa avdrag. Det kan således konstateras att införandet av resetillägget innebar en betydande förbättring av ersättningarna vid resor eftersom det var fråga om ett fast belopp. Oavsett hur mycket arbetsgivaren betalade av kost och logi under tjänsteförrättningen hade arbetstagaren rätt till ett ograverat resetillägg. Vad gäller resetillägget förändras detta med utgångspunkt från den allmänna löneuppräkningen medan traktamentet är bundet till det av Riksskatteverket fastställda normalbeloppet. Även i detta avseende är således dessa ersättningar av helt olika karaktär.

Genom 1993-95 års kraftverksavtal infördes även en bestämmelse enligt vilken avtalets regler om ersättningar i samband med resor skulle gälla vid de företag där lokal överenskommelse inte träffats om andra regler. Kraftverksavtalets regler kom alltså att få karaktären av stupstocksregler.

De lokala bestämmelserna

Den första gång som frågan om kurstraktamente kom att regleras genom ett lokal avtal var i den överenskommelse som träffades mellan bolaget och den lokala fackliga organisationen avseende perioden 1992-04-01-- 1993-03-31. Dessförinnan hade bolaget ensidigt utbetalat ett kurstraktamente om 24 kr. Nu reglerades traktamentet alltså genom ett kollektivavtal. I punkten 13 i den ovan nämnda överenskommelsen som avsåg kurstraktamente samt avdragsbelopp, när företaget stod för kostnaden för mat i samband med tjänsteresa sades följande.

Kurstraktamentet ökar från 24:- till nu gällande 35:-. Avdragsbeloppen för frukost, lunch och middag fastställdes till samma nivå som på PTK- området, d.v.s. avdrag för frukost = 30:-, lunch = 52:-, middag = 111:-. I och med att dessa avdrag fastställts gäller inte kraftverksavtalet skrivning i 11 kap 4 § anm 1 andra meningen, som lyder: "När arbetsgivaren tillhandahåller logi och/eller kost av tillfredsställande beskaffenhet, skall överenskommelse träffas om reducering av traktamentsbeloppen".

Vid ordinarie förrättningar kunde det vara så att arbetstagaren fick antingen frukosten, lunchen eller middagen betald av arbetsgivaren och avdrag skedde då med något av de angivna delbeloppen. Vid kurser stod däremot arbetsgivaren alltid för såväl frukost, lunch, middag och logi. Parterna kom därför lokalt fram till att man i dessa fall inte behövde utgå från de särskilt angivna avdragsbeloppen utan att ett kurstraktamente om 35 kr/dag istället skulle utbetalas för de mellanliggande kursdagarna.

Vad hände då lokalt efter de ovan beskrivna genomgripande förändringarna i kraftverksavtalet 1993-95 ?

Under hösten 1993 fördes förhandlingar mellan bolaget och förbundets avdelning 15 angående löner och övriga lokala bestämmelser. Förhandlingar ägde rum den 31 augusti, den 4 oktober och den 5 november 1993. För bolagets räkning deltog den dåvarande personalchefen S-Å.O. och löneadministratören K.F., medan arbetstagarsidan representerades av bl.a. S-Å.B.. Under förhandlingen den 4 oktober 1993 påpekades av arbetstagarsidan att det i det centrala avtalet hade skett en förändring vad gällde ersättningarna i samband med resor. Parterna började då att diskutera de ändringar som skett i det centrala avtalet vad avsåg traktamentena. I förhandlingsprotokollet angavs följande.

§ 16 Avdragsbelopp på traktamenten, när företaget står för kostnaden för mat i samband med tjänsteresa; Lokala bestämmelser, punkt 13.

Beslöts att skrivningen om traktamenten i Lokala bestämmelser, punkt 13, tas bort, då detta nu finns inskrivet i Kraftverksavtalet. Skrivningen om kurstraktamente står kvar.

Vad parterna i detta fall syftade på var att man, i och med att det i det centrala avtalet hade angetts med vilka procentsatser avdragen på traktamentet skulle ske, inte längre behövde ha denna fråga reglerad i det lokala avtalet. Däremot bestämde parterna att "skrivningen" om kurstraktamentet skulle stå kvar. De lokala bestämmelsernas punkt 13 fick därför den lydelsen att kurstraktamente utgår med 35 kr.

Från den lokala klubbens sida ansåg man att bestämmelsen om kurstraktamente med 35 kr/dag innebar en viss förbättring i jämförelse med traktamentsbestämmelserna i det centrala avtalet. Enligt dessa bestämmelser får ju arbetstagaren ett nettobelopp om 17 kr efter det att samtliga kostavdrag gjorts. Härutöver fick arbetstagaren nu alltså enligt de lokala bestämmelserna en särskilt beskattad förmån om 18 kr.

Vid de lokala förhandlingarna fördes det överhuvudtaget inte några diskussioner angående den nya ersättningsformen resetillägg. Parterna berörde inte heller det förhållandet att man i det centrala avtalet inte längre gjorde någon skillnad mellan resdagar och mellanliggande dagar.

Förbundets uppfattning är att parterna lokalt inte träffade något avtal om avvikelse från kraftverksavtalets bestämmelser om resetillägg. Bolaget är därför skyldigt att utbetala resetillägg i enlighet med vad som sägs i det centrala avtalet, d.v.s. resetillägg skall även utbetalas för mellanliggande dagar.

Det är möjligt att bolaget under de förhandlingar som fördes lokalt tänkt sig att de lokala bestämmelserna även skulle innefatta resetillägget. Denna uppfattning har dock inte framgått för förbundet. Skrivningen i den lokala överenskommelsen om att kurstraktamente utgår med 35 kr ger inte stöd för att det skall göras någon skillnad mellan resdagar och mellanliggande dagar. Det framgår inte heller att resetillägget skulle ha avtalats bort.

Från arbetsgivarparternas sida har gjorts gällande att en annan av bolagets montörer, B.Y., som deltog i en kurs i tjänsten i juni 1994, skulle ha accepterat bolagets ståndpunkt att något resetillägg inte skall utbetalas under sk. mellanliggande dagar i de fall arbetsgivaren bekostat kost och logi. I den reseräkning B.Y. lämnat in till bolaget står dock inte någonting om att han skulle ha avstått från att yrka resetillägg. Reseräkningen innehåller bara en redogörelse för tidpunkterna för avfärd från respektive hemkomst till bostaden och de måltider som förekommit under kursdagarna.

Båkab Energi Aktiebolag ingår sedan den 1 januari 1993 i Sydkraftskoncernen. Från förbundets sida har gjorts gällande att införandet av resetillägget utgjorde en förbättring av löneförmånerna medan EFA och bolaget hävdat att de nya bestämmelser som infördes var neutrala i förhållande till de bestämmelser som gällde tidigare. Av förhandlingsprotokoll fört vid central förhandling mellan EA och SEF den 25 januari 1994 där förhandlingen rörde tolkning av kraftverksavtalets regler beträffande traktamenten vid ett annat av Sydkraftkoncernens företag, Gullspångs Kraft AB, framgår dock att även EA var av uppfattningen att kraftverksavtalets ändrade bestämmelser för resor innebar en kraftig höjning av ersättningarna.

Frågan om resetillägg skall utgå i samband med utbildning har också varit föremål för tvist mellan förbundet och ElektroSandberg i Helsingborg AB. Även detta är ett bolag inom Sydkraftskoncernen. Parterna kom där överens om att det inte skulle göras någon reducering från resetillägget.

Genom att bolaget under 1994 inte utgett något resetillägg till K.D. för mellanliggande kursdagar i enlighet med bestämmelserna i kraftverksavtalet 11 kap 5 § har bolaget tillämpat kraftverksavtalet på ett felaktigt sätt och bolaget är därmed skyldigt att utge skadestånd till såväl förbundet som K.D..

I bolagets förpliktelse att utge resetillägg till K.D. i enlighet med kraftverksavtalets bestämmelser får även anses ligga att betalningen av resetillägget avseende de mellanliggande dagarna skall ske ofördröjligen, d.v.s. så snart det praktiskt sett är möjligt. En försummelse i detta hänseende från bolagets sida utgör en självständig grund för de yrkade skadestånden. Skadeståndsyrkandet grundar sig i detta fall på den obligationsrättsliga grundsatsen att en förpliktelse skall fullgöras ofördröjligen, om ej annat avtalats.

Mellan parterna är ostridigt att den ovan angivna betalningsskyldigheten kan fullgöras i efterskott den 14:e nästkommande månad, vilket i detta fall skulle ha varit den 14:e juni 1994. Påpekanden om att bolaget tillämpade kraftverksavtalets bestämmelser angående resetillägg felaktigt gjordes någon gång i början av hösten 1994 vid kontakter mellan bolaget och den lokala fackklubben. Först efter det att förbundet i samband med de centrala förhandlingarnas avslutande i maj 1995 åberopat tolkningsföreträde enligt 35 § medbestämmandelagen utbetalade bolaget beloppet. Genom denna underlåtenhet har bolaget brutit mot kollektivavtalet och ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot förbundet och K.D..

Arbetsgivarparterna

Tvisten i målet gäller om montörerna vid bolaget har rätt till resetillägg när de deltar i utbildning på annan ort i fall då arbetsgivaren står för kost och logi. I det aktuella fallet var det montören K.D. som deltog i en kurs under några dagar i maj 1994. För att finna svaret på vilken ersättning K.D. är berättigad till måste man se på bestämmelserna i kraftverksavtalets 11 kap och i det lokala kollektivavtalet.

1993-1995 års kraftverksavtal

En nyhet i detta avtal var att det i 11 kap 1 § infördes en form av stupstocksbestämmelse där det sägs att reglerna i det centrala avtalet gäller i de fall någon lokal överenskommelse inte träffats. Införandet av denna paragraf var en stor nyhet i 1993 års kraftverksavtal, även om det hos kraftverksföretagen under många år funnits ett system med lokala bestämmelser.

Kraftverksavtalet 1993-95 undertecknades den 7 juni 1993. Som förbundet uppgett var det grundläggande syftet bakom förändringarna att försöka anpassa bestämmelserna i avtalets 11 kap till de skatteregler som gällde efter 1990/91 års skattereform. Vad avser reglerna i 11 kap angående s.k. korttidsförrättningar, när arbetstagaren arbetar utanför ett område om fem mil från såväl stationeringsort som bostadsort, skulle arbetsgivaren dels utbetala ett traktamente som för hel dag uppgick till 170 kr dels ett belopp om 200 kr benämnt resetillägg, d.v.s. sammanlagt 370 kr. Vidare fanns det en reglering avseende halvdag. Ytterligare en skillnad gentemot 1991-92 års kraftverksavtal var att man i det tidigare avtalet bestämde ersättningsbeloppet med ledning av det antal timmar som resan hade tagit i anspråk, medan man i 1993 års avtal införde begreppet resdag. Då resan påbörjades efter kl. 12.00 eller avslutades före kl.19.00 utgick ett lägre ersättningsbelopp. Vid bestämmande av traktamentet har parterna utgått från det av Riksskatteverket föreskrivna normalbeloppet. Vad som skedde var således är att det gjordes en språklig anpassning till de skatteregler som var aktuella vid avtalets tillkomst 1993. I avtalet infördes vidare regler om matavdrag. Det totala matavdraget var 90%, vilket innebar att 153 kr drogs från beloppet 170 kr, varvid ett skattefritt belopp om 17 kr återstod.

Vad avser 1991-92 års kraftverksavtal kan i fråga om korttidsförrättningar konstateras att beloppet avseende mellanliggande dagar 1992 höjdes till 351 kr. Det var alltså det beloppet som gällde som traktamente när de lokal förhandlingarna avseende lokala bestämmelser för perioden den 1 april 1992 - 31 mars 1993 inleddes.

De centrala förhandlingarna år 1993

Inför avtalsförhandlingarna 1993 hade en arbetsgrupp på arbetsgivarsidan, bestående av representanter från olika medlemsföretag, arbetat fram ett förslag där man försökte beakta de förändringar som skattereformen fört med sig. Förslaget togs upp i EA:s förhandlingsdelegation och presenterades för arbetstagarsidan under de centrala avtalsförhandlingarna mellan parterna. I förslaget hade, för att få en anpassning till skattereglerna, det gamla traktamentet om 351 kr delats upp i två delar varvid den ena delen benämndes traktamente och den andra delen lönetillägg. Traktamentsdelen motsvarade då det av Riksskatteverket fastställda normalbeloppet. Benämningen lönetillägg hade valts eftersom denna ersättning skulle beskattas på samma sätt som lön. Alltsedan skattereformen hade trätt i kraft hade ju den del av traktamentet som översteg normalbeloppet beskattats som lön. Vid de förhandlingar som fördes med förbundet sades ingenting om att den typ av traktamente som utgick vid s.k. korttidsförrättningar skulle utgöra någon ny förmån. Förbundets uppgift i denna del är således inte korrekt. Däremot fanns det ett förslag från arbetsgivarsidan om att man skulle ta bort de s.k. endagstraktamentena. Endagstraktamentena blev dock kvar i avtalet. När det gäller traktamenten vid korttidsförrättningar så har dessa alltid varit avsedda att vara en, låt vara schablonmässig, ersättning för ökade merutgifter när arbetstagaren är på resa. Det har uppkommit tvister med förbundet huruvida dessa ersättningar skall räknas in t.ex. i underlaget till semester och i beräkningsunderlaget för sjuklön. Arbetsdomstolen har i flera domar slagit fast att så inte är fallet. Detta var bakgrunden vid de centrala avtalsförhandlingarna 1993. Det var inte alls så att man avsåg att införa någon ny ersättningsform från arbetsgivarens sida. Vad det handlade om var att kraftverksavtalets bestämmelser om ersättningar i samband med resor skulle anpassas till gällande skatteregler.

De nya reglerna innebar att man ändrade de geografiska gränser som var avgörande för när ersättning skulle utgå vid korttidsförrättningar. De nya reglerna innebar att det krävdes att arbetstagaren hade varit mer än fem mil från såväl bostad som stationeringsort. Detta utgjorde också delvis en anpassning till skattereglerna. Förändringen innebar att det krävdes mer för att de anställda skulle erhålla ersättning vid korttidsförrättningar än tidigare. Arbetstagarna kompenserades för denna förändring genom att ersättningsnivåerna höjdes. Någon betydande höjning var det inte fråga om. Det kan konstateras att ersättningen år 1992 uppgick till 351 kr och att ersättningen i och med 1993-95 års kraftverksavtal höjdes till 370 kr. Skillnaden uppgick således till 19 kr. Därutöver gjordes, som tidigare nämnts, ändringar beträffande avdrag i fall där arbetstagaren tillhandahölls fri kost. I 1992 års kraftverksavtal fanns det ingen regel som sade att en sådan reducering ovillkorligen skulle ske, utan det överlämnades till de lokala parterna att bestämma om detta. Det var ett önskemål från arbetsgivarsidan att det i det centrala avtalet skulle anges att det skulle göras reduceringar för kost; detta krävde även skattereglerna. I 1993-1995 års avtal skrevs därför i anmärkning 1 till 11 kap. in regler angående vilka procentsatser avdrag skulle ske med i dessa fall. Det är riktigt att avdragen för kost skall göras på traktamentet. På arbetsgivarsidan var det vid de centrala förhandlingarna ett önskemål att avdrag också skulle göras på resetillägget. Så blev det dock inte. Resetillägget har enligt arbetsgivarparterna likväl karaktären av en kostnadsersättning. Ersättningen ingår således inte i underlaget för beräkning av t.ex. sjuklön eller semesterlön. Förbundet har inte heller framfört några propåer om att ersättningen skulle behandlas på något annat sätt.

Förhållandena vid Båkab Energi Aktiebolag

Bolaget ingår sedan den 1 januari 1993 i Sydkraftskoncernen. Tidigare tillhörde bolaget SCA. Den praxis som finns inom bolaget vad gäller reseersättningar bygger på SCA:s regler. Inom bolaget har man använt sig av lokala resebestämmelser för såväl tjänstemän som arbetare. Dessa bestämmelser har varit väl etablerade och har inte föranlett några tvister. När de anställda åkt på kurs där arbetsgivaren betalat samtliga kostnader har man inom bolaget sedan minst tio år tillbaka betalat ut ett mindre belopp kallat kurstraktamente. I dagligt tal har traktamentet kallats för "snuspengar". Reglerna har varit desamma för såväl tjänstemän som arbetare. För bolaget var det en viktig princip att alla anställda som åker på en gemensam kurs skall erhålla samma ersättning. Systemet med ett kurstraktamente har överhuvudtaget inte ifrågasatts även om beloppen i sig diskuterats. Denna ersättningsform har också tillämpats inom andra kraftverksföretag.

Det är korrekt att bolaget under många år utbetalade kurstraktamenten utifrån den praxis som kommit att utvecklas inom bolaget. År 1992 fördes dock uttrycket kurstraktamente in i de lokala bestämmelserna. Kurstraktamente var då inte något nytt begrepp för företaget eller de anställda.

Enligt punkten 13 i de lokala bestämmelser som gällde från och med den 1 april 1992, vilken reglerade kurstraktamente och avdragsbelopp när bolaget stod för kostnaden för mat vid tjänsteresa, höjdes kurstraktamentet från 24 kr till 35 kr. Under de förhandlingar som föregick det lokala avtalet hade förbundet framställt krav om att kurstraktamentet skulle öka. Parterna enades så småningom om beloppet 35 kr. Vid denna tidpunkt utgick ett traktamente om 351 kr enligt det centrala avtalet. Av de lokala bestämmelserna framgår att man även förde in regler om kostavdrag. Således skulle avdrag ske för frukost med 30 kr, för lunch med 52 kr och för middag med 111 kr. Summerar man 30+52+111 ger detta ett sammanlagt belopp om 193 kr. Detta innebar att en person som åkte på en vanlig tjänsteresa där arbetsgivaren betalade kosten fick behålla 158 kr av traktamentet 351 kr. Åkte man på kurs fick man däremot bara 35 kr dag under de mellanliggande kursdagarna. År 1992 gick således den lokala fackklubben vid bolaget med på att de anställda vid kurser fick en betydligt lägre ersättning än vad som utgick enligt det centrala avtalet. Anledningen till detta var att det inom företaget fanns en väl etablerad praxis vad gällde den ersättning som skulle utgå vid kurser. Denna praxis hade sin grund i att merkostnaderna för en anställd under dessa dagar endast avsåg telefonsamtal, köp av dagstidning och liknande.

Inför de lokala förhandlingarna hösten 1993 överlämnade SEF en s.k. kravlista till bolaget. I kravlistan nämndes ingenting om traktamente. Vid de lokala förhandlingarna företräddes bolaget av den dåvarande personalchefen S-Å.O. och löneadministratören K.F. medan förbundet representerades av bl.a. avdelningsombudsmannen H.L., S-Å.B. och B.Y., de två sistnämnda anställda hos bolaget. Förhandlingar ägde rum vid flera tillfällen. Båda parter kände till att det hade skett förändringar av traktamentsreglerna i det centrala avtalet. Det är mycket möjligt att arbetstagarsidan under förhandlingarna särskilt påpekade att det centrala avtalet ändrats i denna del, men det betyder inte att arbetsgivarsidan inte skulle ha känt till ändringarna. S-Å.O. hade deltagit i EA:s förhandlingsdelegation och var därför mycket väl medveten om de förändringar som skett. Av protokollet från förhandlingarna framgår att parterna konstaterade att man nu kunde ta bort bestämmelsen om matavdrag eftersom det i det centrala avtalet hade införts regler om sådana avdrag. Parterna slog samtidigt fast att skrivningen om kurstraktamente kunde stå kvar. Anledningen till att parterna i den lokala överenskommelsen endast skrev att kurstraktamentet uppgick till 35 kr var att uttrycket kurstraktamente vilade på en väl etablerad praxis hos bolaget. Uttrycket var inte oklart för parterna och parterna visste mycket väl vad man avsåg när man skrev att kurstraktamentet var 35 kr. Därför fanns det inte något behov av förtydliganden. När det gäller beloppet 35 kr bestod det av en skattefri del om 17 kr och en skattepliktig del om 18 kr. Bolaget hade i detta fall utgått från normalbeloppet 170 kr i det centrala avtalet där efter att samtliga matavdrag gjorts återstod ett belopp om 17 kr. De 18 kronorna kan således sägas utgöra den del av resetillägget som de anställda vid bolaget fick behålla, låt vara att uttrycket resetillägg inte användes i det lokala avtalet.

Det är ostridigt att parterna vid de lokala förhandlingarna inte diskuterade uttrycket resetillägg. Inte heller diskuterades de faktiska konsekvenserna av den avtalstolkning SEF gör gällande i målet, nämligen att ersättningen i samband med kurser skulle komma att höjas kraftigt för montörerna vid bolaget. Med hänsyn till den mångåriga praxis som tillämpats inom bolaget i fråga om ersättning vid kurser föresvävade det under förhandlingarna aldrig bolagets representanter att förbundet vid förhandlingarna skulle ha avsett att göra någon ändring därvidlag. Arbetsgivarparterna gör gällande att den gemensamma partsavsikten när det lokala avtalet ingicks var att den tidigare regleringen rörande ersättning vid kurser skulle behållas.

I förbundets lokala förhandlingsdelegation ingick bl.a. B.Y.. B.Y. var på kurs i juni 1994. Det kan anmärkas att han i den reseräkning som han lämnade in till bolaget inte begärde något resetillägg. I sin reseräkning har han redovisat de olika poster han yrkar ersättning för utan att nämna något om resetillägg. B.Y. har visserligen inte uttryckligen avstått från resetillägg. Reseräkningen har dock utgjort underlaget för den utbetalning som sedan skedde utan något resetillägg. B.Y. har inte anmärkt på den utbetalning som skedde. Trots att det sedan kraftverksavtalet 1993-95 hade trätt i kraft förekom en del kurs- och utbildningsverksamhet hos bolaget var K.D. den förste som begärde att få resetillägg.

När K.D. begärde att få resetillägg meddelade bolagets personalavdelning K.D. och dennes arbetsledare att något resetillägg inte skulle utbetalas eftersom K.D. varit på kurs. K.D. kunde därför bara få kurstraktamente avseende de mellanliggande kursdagarna. Bolaget betalade sedan ut ersättning med det belopp som enligt bolaget skulle utgå. Detta föranledde inga protester. Inte förrän i december 1994 begärde förbundet förhandling i frågan. Det är möjligt att denna förhandlingsframställan föregicks av några kontakter mellan den lokala klubben och bolaget. Förhandlingar ägde rum under våren 1995. Efter det att de centrala förhandlingarna hade avslutats i oenighet utbetalade bolaget det omtvistade beloppet. Anledningen till detta var att bolaget inte ansåg det värt att inleda en lönetvist enligt 35 § medbestämmandelagen för detta obetydliga belopp. Betalningen utgjorde dock inte något medgivande av att bolaget gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott. Bolaget har i brev till förbundet i samband med att betalningen skedde meddelat att betalningen gjordes under protest. Bolaget och den lokala fackklubben har kommit överens om att bolaget i avvaktan på arbetsdomstolens avgörande skall betala ut traktamente enligt den praxis som gällt inom bolaget. Visar det sig att bolagets uppfattning i tvistefrågan är felaktig kommer bolaget att utge ersättning retroaktivt, i vart fall för den aktuella avtalsperioden.

Vad gäller protokollet från den centrala förhandlingen mellan EA och SEF den 25 januari 1994 rörande en tvist vid Gullspångs Kraft AB bestrids inte att den höjning av ersättningarna i samband med resor som skedde genom Kraftverksavtalet 1993-1995 kan kallas kraftig. Det skall dock noteras att tvisten i det fallet rörde regeln i kraftverksavtalet om att en anställd vid en förrättning skall befinna sig utanför en femmilsgräns från stationerings- och bostadsort för att vara berättigad till traktamente och resetillägg. Tvisten i fråga hade således ingenting att göra med karaktären av resetillägget. Som tidigare anförts är förklaringen till höjningarna av ersättningsnivåerna i kraftverksavtalet 1993-95 att arbetstagarsidan därigenom kompenserades för de förändringar som arbetsgivarsidan hade fått tillstånd i avtalet.

Tvisten mellan förbundet och ElektroSandberg i Helsingborg AB handlar visserligen om ett företag som ingår i samma koncern som Båkab Energi Aktiebolag, men detta företag har sina egna lokala bestämmelser. Den uppfattning som ElektroSandberg i Helsingborg AB givit uttryck för i den tvist som rörde det bolaget har självfallet inte någon inverkan på tolkningen och tillämpningen av de i detta mål aktuella lokala bestämmelserna.

Arbetsgivarparternas grunder för bestridandet

Arbetsgivarparterna gör i första hand gällande att bolaget och förbundets lokala avdelning 15, med stöd av bestämmelsen i kraftverksavtalets 11 kap 1 §, den 20 december 1993 träffat en lokal överenskommelse angående ersättning vid utbildning och kursverksamhet i de fall där arbetsgivaren tillhandahåller fri kost och logi. Överenskommelsen innebär att bolaget inte är skyldigt att utge resetillägg för mellanliggande dagar. Ersättning har utbetalats till K.D. i enlighet med de lokala bestämmelserna. Något brott mot kraftverksavtalet föreligger därför inte.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att det lokala avtalet inte innebär någon särskild reglering rörande ersättning vid kursverksamhet och att därför resetillägg skall utgå i enlighet med kraftverksavtalets bestämmelser gör arbetsgivarparterna i andra hand gällande följande. Bolaget har omedelbart efter det att de centrala förhandlingarna avslutats betalat ut den begärda ersättningen till K.D.. Bolaget var i god tro om avtalets innehåll. Det har inte framstått som entydigt och klart för bolaget att avtalet hade någon annan innebörd än den bolaget har hävdat. Något kollektivavtalsbrott föreligger alltså inte bara därför att ersättningen betalades ut först senare. Något skadestånd skall därför inte utgå.

Om arbetsdomstolen ändå skulle finna att bolaget gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott menar arbetsgivarparterna att skadeståndsbeloppen med hänsyn till de ovan nämnda omständigheterna i allt fall bör jämkas.

Domskäl

I 1993 års kraftverksavtal återfinns i 11 kap. vissa regler om ersättningar i samband med resor, bl.a. i form av traktamente och resetillägg som skall utges med vissa i avtalet angivna belopp. Dessa regler gäller enligt vad som anges i avtalet vid företag där lokal överenskommelse inte träffats om andra regler.

Vid Båkab Energi AB träffades den 20 december 1993 en lokal överenskommelse i anslutning till de angivna reglerna i kraftverksavtalet. Överenskommelsen gällde vilken ersättning som skulle utgå i samband med kurser, där arbetsgivaren stod för mat och uppehälle. Tvisten i målet gäller frågan i vilken utsträckning parterna avsåg att göra avsteg från reglerna i 1993 års kraftverksavtal.

Reglerna i kraftverksavtalet innebär att det vid korttidsförrättning skall utges traktamente med 170 kr och resetillägg med 200 kr (domstolen bortser här och i det följande från att beloppen sedermera har höjts). Då arbetstagaren tillhandahålls fri kost skall göras avdrag med sammanlagt 90 procent av traktamentsbeloppet, så att endast 17 kr återstår. Från resetillägget skall det däremot inte göras något avdrag.

I den lokala överenskommelsen anges att kurstraktamente utgår med 35 kr. Parterna är ense om att de därmed avsåg att reglera situationen vid kurser, där arbetsgivaren står för kost och logi. Parterna är vidare ense om att överenskommelsen tar sikte endast på ersättningen för mellanliggande dagar, dvs. inte på kursens första och sista dagar. Parterna är emellertid oense huruvida överenskommelsen innebär en från kraftverksavtalet avvikande reglering rörande endast sådan ersättning som kallas traktamente eller om överenskommelsen även innebär en särskild reglering i fråga om resetillägget enligt kraftverksavtalet.

Enligt förbundets uppfattning innebär den lokala överenskommelsen att parterna träffade en från kraftverksavtalet avvikande reglering endast avseende traktamentet, så att det skall utbetalas 35 kr i stället för nettobeloppet 17 kr i ett fall där den anställde erhåller samtliga måltider fritt. Enligt förbundet innefattar den lokala överenskommelsen ingen särreglering i förhållande till kraftverksavtalets regler om resetillägg. Resetillägget 200 kr skall därför enligt förbundets mening betalas ut även för de mellanliggande dagarna.

Arbetsgivarparterna anser för sin del att parterna genom den lokala överenskommelsen har åstadkommit en särskild reglering i fråga om all den ersättning som skall utgå vid utbildningsverksamhet och kurser när arbetsgivaren står för kostnaden för kost och logi. Genom det överenskomna kurstraktamentet 35 kr har parterna enligt arbetsgivarparternas mening avtalat bort inte bara traktamentsbeloppet, utan även resetillägget 200 kr såvitt avser mellanliggande dagar.

Tidigare förhållanden

Tvisten skall ses mot bakgrund av att 1993 års kraftverksavtal innebar flera nyheter i fråga om ersättningar i samband med resor. För att beskriva dessa är det nödvändigt att först gå in på vad som gällde tidigare.

I 1991 års kraftverksavtal återfanns regler om traktamente vid korttidsförrättning. I avtalet gjordes åtskillnad mellan resdagar och mellanliggande dagar. För mellanliggande dagar utgjorde beloppet 335 kr. När arbetsgivaren tillhandahöll kost och logi skulle enligt avtalet överenskommelse träffas om reducering av traktamentsbeloppet.

Genom lokala bestämmelser i anslutning till de nu angivna reglerna i 1991 års kraftverksavtal kom man vid bolaget i januari 1993 överens om en viss reducering av traktamentsbeloppen. Dessa lokala bestämmelser innebar att parterna bestämde dels avdragsbeloppen för måltider, dels traktamentsbeloppet vid kurser. Kurstraktamentet bestämdes till 35 kr. Parterna är ense om att bestämmelsen angående kurstraktamente innebar att beloppet 35 kr skulle betalas ut under de mellanliggande kursdagarna medan det avseende resdagarna skulle utges traktamente i enlighet med det centrala avtalets regler, efter eventuellt avdrag för kost som arbetsgivaren stått för. Överenskommelsen om kurstraktamente med 35 kr innefattade jämfört med kraftverksavtalets regler en särreglering till bolagets fördel. Om man i stället hade tillämpat reglerna i kraftverksavtalet skulle nämligen traktamentet för mellanliggande dagar - efter avdrag för måltider - ha uppgått till (335-198=) 137 kr.

I målet är upplyst att de nu angivna lokala bestämmelserna går tillbaka på en tidigare praxis inom bolaget som innebar att det utbetalades ett mindre belopp kallat kurstraktamente i samband med kurser och annan utbildning där arbetsgivaren stod för kost och logi för de mellanliggande kursdagarna. Kurstraktamentet var detsamma för samtliga anställda vid bolaget.

Reglerna i 1993 års kraftverksavtal innebar att ersättningsbeloppen att delades upp i två delar, nämligen en del som kallades traktamente och en del som kallades resetillägg. I målet är upplyst att bakgrunden till denna uppdelning var de nya skatteregler som hade införts. Resdagar och mellanliggande dagar behandlades beloppsmässigt lika. I 1993 års kraftverksavtal infördes vidare fullständiga regler angående storleken av det avdrag som skall göras i fall där arbetsgivaren tillhandahåller fri kost. Denna reglering innebär att avdrag med vissa belopp skall göras från traktamentet, men inte från resetillägget.

De lokala förhandlingarna under hösten 1993

Av utredningen i målet framgår att den lokala överenskommelsen den 20 december 1993 träffades efter förhandlingar vid flera tillfällen under hösten 1993. I dessa förhandlingar deltog på arbetsgivarsidan bolagets dåvarande personalchef S-Å.O. och löneadministratören K.F. samt på arbetstagarsidan bl.a. klubbordföranden S-Å.B..

S-Å.B. har inför arbetsdomstolen uppgett i huvudsak följande. Inför förhandlingarna presenterade klubben en kravlista, som dock inte tog upp frågor om traktamente eller liknande. Sådana frågor togs upp först senare av klubben genom ett brev till S-Å.O.. Bakgrunden till det var de nya reglerna om ersättning vid resor i 1993 års kraftverksavtal. Från klubbens sida föreslogs att man helt skulle följa kraftverksavtalets regler om avdrag för måltider. Parterna enades i enlighet härmed om att de lokala avdragsreglerna nu kunde tas bort. Man enades också om att behålla den särskilda ordningen avseende traktamentsersättning vid mellanliggande kursdagar. Resetillägget enligt kraftverksavtalet berördes däremot inte vid diskussionerna mellan parterna. Från klubbens sida utgick man därför från att diskussionen endast avsåg traktamentsdelen, beloppet 170 kr, i det centrala avtalet. För klubben innebar skrivningen om att kurstraktamente utgår med 35 kr att avräkning skulle ske från traktamentsbeloppet, medan resetillägget skulle utgå ograverat i enlighet med kraftverksavtalets regler. Klubben var med andra ord inte intresserad av att avstå från resetillägget på samma sätt som man tidigare hade avstått från en stor del av traktamentet vid mellanliggande dagar under kurser.

S-Å.O. och K.F. har inför arbetsdomstolen bekräftat att begreppet resetillägg över huvudtaget inte diskuterades vid de lokala förhandlingarna mellan parterna. De har berättat att de var helt klara över de förändringar som hade skett i kraftverksavtalets regler om ersättning vid resor. S-Å.O. och K.F. har båda hänvisat till den mångåriga praxis som funnits inom bolaget när det gällde ersättningen vid kurser. De utgick från att den särskilda regleringen om kurstraktamente i de lokala bestämmelserna skulle innefatta även resetillägget och från att den totala ersättningen vid mellanliggande kursdagar även fortsättningsvis skulle uppgå till 35 kr. S-Å.O. har vidare uppgett att bolaget aldrig skulle ha godtagit ett lokalt avtal där montörerna förutom beloppet 35 kr även skulle erhålla 200 kr för varje mellanliggande kursdag. Detta skulle ha inneburit dels en oacceptabel höjning av ersättningsnivån och dels ett brott mot bolagets policy att anställda av olika kategorier skall få samma ersättning vid gemensamma kurser. Förhandlingsprotokollet och de utredigerade lokala bestämmelserna formulerades av arbetsgivarsidan.

Enligt vad som har framkommit fördes det vid de lokala förhandlingarna inte någon diskussion om den omtvistade bestämmelsens innebörd eller om begreppet resetillägg. Enligt arbetsdomstolens mening kan man dra slutsatsen att de båda partssidorna vid tillkomsten av de lokala bestämmelserna - utan att de insåg detta - hade olika uppfattningar om vad som skulle gälla i fråga om resetillägg enligt reglerna i kraftverksavtalet. Någon gemensam partsavsikt förelåg alltså inte i den fråga som är aktuell i målet.

Under nu angivna förhållanden måste enligt arbetsdomstolens mening ordalydelsen av de överenskomna lokala bestämmelserna tillmätas en särskild betydelse. I bestämmelserna anges endast att kurstraktamente utgår med 35 kr. Det i kraftverksavtalet reglerade resetillägget berörs överhuvudtaget inte. Visserligen anges i det till överenskommelsen hörande förhandlingsprotokollet att "skrivningen om kurstraktamente står kvar", vilket möjligen skulle kunna tolkas så att ersättningen i samband med kurser skulle gälla oförändrad. Något mera påtagligt stöd för arbetsgivarsidans tolkning innebär detta likväl inte.

Det kan synas vara ett väl formellt betraktelsesätt att i en situation som denna låta ordalydelsen bli avgörande. Särskilt gäller detta med tanke på den mångåriga praxis som tillämpats inom bolaget i fråga om ersättning vid kurser samt på att kraftverksavtalets reglering hade ändrats så att traktamentsbeloppet utan någon större ändring i sak hade delats upp i två delar, traktamente och resetillägg. Enligt vad som framkommit var emellertid båda partssidorna väl medvetna om de förändringar i konstruktionen som hade skett i 1993 års kraftverksavtal. Enligt arbetsdomstolens mening måste det i ett fall som det förevarande ställas ett visst krav på tydlighet i avtalstexten för att parterna skall anses ha tillskapat en från det centrala avtalet avvikande reglering. Parterna hade uppenbarligen ganska lätt kunnat åstadkomma en klar reglering genom att ansluta till den terminologi som det centrala avtalet innehåller och på något sätt uttrycka att ersättningen om 35 kr skulle träda i stället inte bara för traktamentet, utan även för resetillägget. Att ett sådant klargörande inte kom att ske måste enligt arbetsdomstolens mening falla tillbaka på arbetsgivarsidan, som dessutom formulerade de lokala bestämmelserna.

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att parterna genom de lokala bestämmelserna inte har tillskapat någon reglering som innebär att resetillägg enligt kraftverksavtalets bestämmelser inte skall utges för mellanliggande dagar vid sådana kurser där arbetsgivaren står för kost och logi.

Med den innebörd av kollektivavtalsregleringen som arbetsdomstolen nu har kommit fram till ålåg det bolaget att i princip ofördröjligen utbetala även resetillägget till K.D.. Det är ostridigt att bolaget gjorde utbetalningen först i maj 1995. Härigenom har bolaget i princip ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot såväl förbundet som K.D. för brott mot kraftverksavtalet. Vid bestämmande av skadeståndet bör beaktas att bolagets underlåtenhet har gällt ett obetydligt belopp. Skadeståndet bör bestämmas till 5 000 kr till förbundet och 1 000 kr till K.D..

Med denna utgång bör arbetsgivarparterna ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.