AD 1997 nr 19

Parter:

Svenska Industritjänstemannaförbundet; Bison Consult Aktiebolags konkursbo

Nr 19

Svenska Industritjänstemannaförbundet

mot

Bison Consult Aktiebolags konkursbo i Örebro.

Bison Consult Aktiebolag bedrev verksamhet med service m.m. på maskiner, huvudsakligen inom träindustrin. Bolaget försattes i konkurs den 14 juli 1995. Till konkursförvaltare förordnades advokaten S.S.. Bolaget var bundet av kollektivavtal gentemot SIF.

Vid konkursutbrottet var T.A. och O.S., vilka är medlemmar i SIF, anställda hos bolaget.

Tvist har uppkommit mellan SIF och bolagets konkursbo i frågan om boet har inträtt som arbetsgivare i förhållande till T.A. och O.S. och därmed är skyldigt att utge lön m.m. till dem. SIF har väckt talan i arbetsdomstolen mot konkursboet och har därvid yrkat

A. i första hand att arbetsdomstolen skall förplikta konkursboet att

1. till T.A. utge

a) lön med 8 136 kr,

b) övertidsersättning med 27 840 kr,

c) restidsersättning med 284 kr,

d) resetillägg med 2 160 kr,

e) semesterlön och semesterersättning med 15 600 kr,

f) ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen på

dels 780 kr från den 25 juli 1995,

dels 16 764 kr från den 25 augusti 1995,

dels 21 890 kr från den 25 september 1995,

dels 12 636 kr från den 4 oktober 1995,

dels 1 950 kr från den 25 oktober 1995, allt till dess betalning sker,

2. till O.S. utge

a) lön med 11 134 kr,

b) övertidsersättning med 639 kr,

c) reseersättning med 318 kr (varav 156 kr avser skattefri bilersättning),

d) semesterersättning med 23 760 kr,

e) ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen på,

dels 639 kr från den 25 augusti 1995,

dels 9 452 kr från den 25 september 1995,

dels 23 760 kr från den 4 oktober 1995

dels 2 000 kr från den 25 oktober 1995, allt till dess betalning sker,

B. i andra hand att att arbetsdomstolen skall förplikta konkursboet att

1. till T.A. utge

a) övertidsersättning med 27 219 kr,

b) restidsersättning med 284 kr,

c) resetillägg med 2 160 kr,

d) ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen på

dels 13 959 kr från den 25 augusti 1995,

samt dels 15 704 kr från den 25 september 1995, allt till dess betalning sker,

2. till O.S. utge

a) övertidsersättning med 639 kr,

b) reseersättning med 159 kr (varav 78 kr avser skattefri bilersättning),

c) ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen på

dels 639 kr från den 25 augusti 1995,

samt dels 159 kr från den 25 september 1995, allt till dess betalning sker.

Konkursboet har bestritt yrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SIF

Bolaget hade vid tidpunkten för konkursutbrottet pågående uppdrag i bl.a. Belgien och Frankrike. Kort efter det att bolaget försatts i konkurs blev T.A. och O.S. uppsagda från sina anställningar i bolaget.

Vid konkursutbrottet var T.A. på resa till arbete i Frankrike. T.A. och O.S. överenskom att den senare skulle ta kontakt med S.S.. Vid kontakt från O.S:s sida med S.S. förklarade denne att driften skulle fortsätta och att de båda anställda var skyldiga att utföra arbete i den fortsatta verksamheten. T.A. och O.S. visste att deras upparbetade ersättningsanspråk gentemot bolaget per den 14 juli uppgick till 85 981 kr respektive 99 213 kr. De insåg mot denna bakgrund att hela lönen under uppsägningstiden inte skulle kunna täckas av maximibeloppet för den statliga lönegarantin, 100 000 kr. Vid samtalet nämndes inte storleken av de upparbetade lönefordringarna. S.S., som insåg eller i varje fall borde ha insett att lönegarantin inte skulle räcka till, sade att han skulle ersätta det som inte lönegarantin täckte. Om O.S. och T.A. inte hade erhållit detta löfte, skulle de ha hävt sina anställningar med omedelbar verkan.

T.A. utförde under sommaren 1995 arbete för konkursboets räkning åt bolagen CH Johansson och Adec. Han tog också under sommaren ut viss semester. O.S. hjälpte konkursförvaltaren med upprättande av handlingar och visning av inventarier. Den 4 september 1995 köpte T.A. och O.S. inventarierna i bolaget. Deras lönefordran mot konkursboet diskuterades inte vid detta tillfälle. Först senare tog de upp saken, varvid S.S. förklarade att konkursboet inte avsåg att utge betalning utom för vissa utlägg. Om T.A. och O.S. vid överlåtelsen hade förstått konkursboets inställning i lönefrågan, skulle de ha begärt kvittning mot den ersättning som de utgav för inventarierna i bolaget.

Sammanfattningsvis är SIF:s grund för talan att konkursboet genom sin utfästelse att svara för den ersättning som ej täcktes av lönegarantin inträtt i de anställningsavtal som gällde mellan bolaget och de båda arbetstagarna. Alternativt har inträde i anställningsavtalen kommit att äga rum genom att konkursboet beordrade arbete för konkursboets räkning trots vetskapen om att lönegarantin inte skulle räcka till. I alla händelser har T.A. och O.S. varit berättigade att erhålla yrkade belopp avseende övertid, reseersättning och resetillägg eftersom konkursboet erhållit intäkter motsvarande detta belopp och mer därtill. I annat fall skulle konkursboet göra en obehörig vinst på arbetstagarnas bekostnad.

Konkursboet

Strax efter konkursutbrottet samtalade S.S. med bolagets verkställande direktör I.U. och med O.S.. S.S. fick höra att det inte pågick något arbete i Nora och att bolaget fick betalt på löpande räkning, varför det inte fanns något skäl att inte fortsätta driften tills vidare. S.S. bad om besked vilka löner som skulle betalas ut. O.S. berättade att en arbetstagare befann sig utomlands och undrade om vederbörandes kostnader kunde garanteras.

S.S. fick i samband med konkursutbrottet uppgift om att de innestående lönerna uppgick till 51 719 kr för T.A. och till 64 835 kr för O.S.. Någon dag senare skrevs uppsägningshandlingar ut och skickades till T.A. och O.S.. Den 24 juli respektive den 2 augusti 1995 återkom bekräftelser på att uppsägningshandlingarna mottagits. S.S. hade själv aldrig någon kontakt med T.A. men talade vid några tillfällen med O.S.. Någon diskussion om den statliga lönegarantin förekom inte. S.S. insåg visserligen redan vid uppsägningstillfället att lönegarantin inte skulle komma att räcka till hela den uppsägningstid som de båda anställda var berättigade till, nämligen fem resp. två månader. Det var dock först senare, i samband med konkursbouppteckningen, som han fick klart för sig vilka sammanlagda belopp som lönefordringarna uppgick till.

Att T.A. åkt till Frankrike i augusti för arbete åt CH Johansson fick förvaltaren vetskap om först någon gång i september-oktober när han erhöll en uppställning över vad denne arbetat.

I anslutning till konkursutbrottet undersökte S.S. om det fanns några spekulanter på bolaget. Han fick kännedom om att T.A. och O.S. tidigare varit intresserade av att förvärva bolaget men att affären stupat på priset. Han fick också veta att bolaget bildats år 1988 av T.A. och O.S. och att bolaget år 1991 hade sålts till Forsvikskoncernen. Vid samtal med O.S. fick S.S. klart för sig att de båda anställda var intresserade av ett förvärv och att de ville få till stånd en affär så snabbt som möjligt. S.S. gick ut med en tidningsannons för att se om det fanns andra spekulanter, men gjorde sedan bedömningen att inventarierna borde säljas till T.A. och O.S.. Den 4 september 1995 träffades avtal mellan konkursboet och dem. Vid avtalsslutet träffade S.S. för första gången T.A.. Det nämndes inte något om lönefordringar mot konkursboet. I överlåtelseavtalet angavs det för övrigt uttryckligen att T.A. och O.S. är "anställda i konkursbolaget", och alltså inte i konkursboet.

Grunden för konkursboets bestridande är att konkursboet inte har träffat avtal om anställning med T.A. eller O.S.. Inte heller har någon utfästelse gjorts av konkursboet om ersättning utöver lönegarantin. Det bestrids att förvaltaren gjort några utfästelser om betalningsskyldighet för konkursboet avseende andra kostnader än sådana som var förbundna med arbete utomlands. Om löneanspråken hade förts på tal i samband med överlåtelsen, skulle konkursboet ha begärt ett klargörande i köpekontraktet mellan parterna om att dessa anspråk var reglerade genom den angivna köpesumman.

Domskäl

Bison Consult Aktiebolag försattes i konkurs den 14 juli 1995. I samband därmed sade konkursförvaltaren, advokaten S.S., upp T.A. och O.S..

Tvisten i målet gäller frågan om de båda arbetstagarna är berättigade att av konkursboet utfå viss lön m.m. SIF:s inställning i tvisten är att konkursboet gjorde en utfästelse om att svara för den ersättning som inte täcktes av lönegarantin och därigenom trädde in i de anställningsavtal som gällde mellan bolaget och de båda arbetstagarna. Alternativt har konkursboet enligt SIF trätt in i anställningsavtalen genom att beordra arbete för boets räkning trots vetskap om att lönegarantin inte skulle täcka de uppkommande lönefordringarna. I alla händelser har enligt SIF de båda arbetstagarna rätt till ersättning avseende övertid m.m. eftersom konkursboet har erhållit intäkter motsvarande dessa belopp.

Den rättsliga bakgrunden

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1979 s. 253 gjort allmänna uttalanden om rättsläget vid en arbetsgivares konkurs i huvudsak enligt följande. Om konkursförvaltaren - såsom vanligen sker - säger upp en arbetstagare i samband med konkursutbrottet, blir dennes anspråk på lön under uppsägningstiden att anse som en konkursfordran med föreskriven förmånsrätt och rätt till lönegaranti. Under uppsägningstiden är arbetstagaren skyldig att, om det påfordras, arbeta mot avtalad lön. Löneanspråkets egenskap av konkursfordran påverkas ej av att arbetstagaren under uppsägningstiden utför arbete åt konkursboet enligt anställningsavtalet med konkursgäldenären. Att hans lönefordran i sådant fall utgör konkursfordran har kommit till klart uttryck i 12 § första stycket andra meningen förmånsrättslagen. Anspråket på lön för uppsägningstiden måste anses utgöra konkursfordran inte bara i den mån anspråket omfattas av lönegarantin utan också till den del det till äventyrs faller utanför denna. Emellertid kan konkursboet träda in i anställningsavtalet som arbetsgivare i konkursgäldenärens ställe. Om så sker, blir arbetstagarens lönekrav för tiden därefter en s.k. massafordran som utgår med företräde framför konkursfordringarna. Konkursboets inträde i anställningsavtal måste anses förutsätta en överenskommelse mellan boet och arbetstagaren. Överenskommelsen kan träffas uttryckligen men kan också komma till stånd genom konkludent handlande. Sådant handlande från konkursboets sida kan bestå i att boet, utan att säga upp anställningsavtalet, fortsätter att utnyttja arbetstagaren i verksamhet för boets räkning. Huruvida boet skall anses ha trätt in i avtalet får i avsaknad av närmare regler bedömas efter förhållandena i den aktuella situationen. Vid bedömningen måste bl.a. beaktas den betydelse det har för arbetstagaren att hans fordran omfattas av lönegarantin. Det får anses åligga konkursförvaltaren att så snart omständigheterna medger ta ställning till frågan om uppsägning skall ske eller om konkursboet skall träda in i avtalet.

Har konkursboet trätt in i anställningsavtalen?

För att bedöma om konkursboet har trätt in i anställningsavtalen är främst av intresse vad som inträffade efter konkursutbrottet vid kontakter mellan S.S. och de båda anställda i bolaget. Rörande dessa kontakter har inför arbetsdomstolen skett förhör med O.S., T.A. och S.S., vilka därvid har uppgett i huvudsak följande.

O.S.: Han blev med anledning av konkursen uppringd på arbetsplatsen den 14 juli, först av tingsrätten och därefter av konkursförvaltarens sekreterare. Han meddelade T.A:s hustru att bolaget försatts i konkurs och hon i sin tur underrättade T.A., som befann sig på resa. O.S. och T.A. diskuterade sinsemellan det förhållandet att lönegarantin var maximerad till 100 000 kr. De överenskom att O.S. skulle ta kontakt med S.S.. O.S. berättade för denne att bolaget tagit på sig ett montagejobb. S.S. sade att löneanspråk utöver lönegarantin skulle täckas upp av de pengar som flöt in. O.S. fick vid detta samtal beskedet att verksamheten skulle fortsätta som förut så länge den gav inkomster. Han uppfattade situationen på så sätt att S.S. skulle täcka de kostnader som uppkom för att slutföra påbörjade uppdrag. Själv hjälpte han till med upprättandet av inventarieförteckning, avyttring av inventarier m.m. sedan S.S. hade bett honom hjälpa till. Vid O.S:s och T.A:s förvärv av inventarierna i bolaget förekom ingen diskussion om deras lönefordran. Han och T.A. trodde att lönebeloppet skulle sändas till dem i september från konkursboet.

T.A.: Den 14 juli 1995 åkte han till Frankrike. På söndagen eller måndagen därefter talade han med sin fru och fick då veta att bolaget försatts i konkurs. Han förstod att lönegarantin inte skulle räcka under hela uppsägningstiden. Detta oroade honom. Han fick av O.S. beskedet att det hela skulle fortsätta som tidigare. Så kom det också att bli. Han uppfattade det hela så att konkursboet skulle stå för de kostnader som översteg lönegarantin. Det fanns utrymme för honom att ta ut semester i juli och augusti vilket också skedde. Han träffade S.S. första gången den 4 september 1995 i samband med överlåtelsen till dem av bolagets inventarier. Det var vid detta tillfälle inte något tal vare sig om innestående lön eller om att han och O.S. skulle hålla inne någon del av köpeskillingen. Han utgick ifrån att lönen för arbetet i Frankrike skulle betalas ut den 25 september. Vid kontakt med S.S. med anledning av att ersättningen uteblev sade denne att det inte skulle betalas ut någon ytterligare ersättning. Han lyckades emellertid få S.S. att till honom betala ut ca 8 000 kr avseende traktamentskostnader.

S.S.: Det primära i all konkursförvaltarverksamhet är att undvika att konkursboet tar på sig kostnader. Det skulle därför ha varit helt främmande för honom att för boets räkning lämna utfästelser till de anställda i konkursbolaget. Bolagets verksamhet bestod i att utföra uppdrag på löpande räkning. Självklart var det på det viset att pågående verksamhet skulle fortsätta. Han bekräftade vid ett samtal med O.S. kort efter konkursutbrottet att de pågående arbetena i Belgien och Frankrike skulle utföras och fullföljas. Det förekom då ingen diskussion om att konkursboet skulle betala utgifter eller löner till de anställda. Han kan inte säkert minnas om 100 000 kr-regeln i lönegarantin diskuterades, men han brukar rutinmässigt lämna information om reglerna. Vid överlåtelsen den 4 september hade de båda arbetstagarna kontanta medel som överfördes till konkursboet innan köpekontraktet skrevs under. T.A. och O.S. nämnde därvid inte något om att de ansåg sig ha en innestående lönefordran.

Arbetsdomstolen kan mot bakgrund av det anförda konstatera att uppgift står mot uppgift i fråga om vad som sades vid telefonsamtalet mellan S.S. och O.S.. Det finns enligt domstolens mening ingen anledning att ifrågasätta vad S.S. har anfört om att det skulle ha varit helt främmande för honom som konkursförvaltare att lämna en utfästelse av det slag som O.S. har angett. Vad S.S. har uppgett vinner stöd av att konkursboet vid samma tid sade upp de båda arbetstagarna. En sådan utfästelse som enligt SIF:s mening lämnades skulle uppenbarligen inte vara förenlig med uppsägningarna.

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att SIF inte har förmått styrka att konkursboet har lämnat en utfästelse som innebär att konkursboet skulle ha trätt in i anställningsförhållandena. Enligt domstolens mening finns det mot bakgrund av de gjorda uppsägningarna inte heller något stöd för att konkursboet skulle anses ha trätt in i anställningsavtalen genom att beordra arbete under uppsägningstiden trots att lönegarantimedlen inte skulle räcka till. Det kan i sammanhanget anmärkas att det inte har framkommit att S.S. på ett tidigt stadium i konkursen hade klart för sig att T.A. och O.S. hade så stora fordringar på retroaktiv lön att lönegarantin inte skulle täcka deras sammanlagda lönefordringar. Utredningen i målet ger snarare stöd för slutsatsen att S.S. fick klarhet i dessa förhållanden först kort före överlåtelsen i september 1995 av bolagets inventarier till de båda arbetstagarna.

Har arbetstagarna rätt till vissa ersättningar på annan grund?

SIF har slutligen anfört att T.A. och O.S. måste anses berättigade till ersättning avseende övertid, reseersättning och resetillägg därför att konkursboet har fått intäkter motsvarande dessa belopp. Konkursboet har bestritt att de har en sådan rätt. Enligt arbetsdomstolens mening finns det med den bedömning som domstolen har gjort i det föregående ingen ytterligare rättslig grund som föranleder att arbetstagarna har rätt till yrkad ersättning.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall SIF utge ersättning för konkursboets rättegångskostnader.

Konkursboet har yrkat ersättning med sammanlagt 57 100 kr, varav 10 500 kr avser mervärdesskatt. Konkursboet har emellertid uppgett att det är redovisningsskyldigt för mervärdesskatt. Ett utlägg för sådan skatt utgör under dessa förhållanden ingen slutlig kostnad för konkursboet. Boet kan därför inte tillerkännas ersättning för den del av de uppgivna kostnaderna som avser mervärdesskatt.