AD 1997 nr 46

Parter:

Sveriges Verkstadsförening; Svenska Metallindustriarbetareförbundet

Nr 46

Sveriges Verkstadsförening

mot

Svenska Metallindustriarbetareförbundet.

Mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetareförbundet gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal (verkstadsavtalet). Det nu gällande verkstadsavtalet slöts den 23 maj 1995 och gäller i första hand t.o.m. den 28 februari 1998.

Verkstadsavtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 7 Ersättning för arbete på obekväm tid och övertid

- - - - -

Mom 1 Arbete på obekväm tid

A. För arbete mellan kl 16.30 - 06.30 utbetalas alla dagar följande tillägg

1995 1996 1997

16.30 - 22.30 1491 1536 1582

22.30 - 06.30 1897 1954 2013

- - - - -

Mom 2 Övertidsarbete

Övertidsarbete ersätts dels med särskilt övertidstillägg, dels med ersättning för den arbetade tiden. Ersättning för den arbetade tiden utgår antingen i pengar eller om arbetaren så önskar i form av ledig tid, kompensationsledighet.

- - - - -

Övertidstillägg i öre per timme utgår avtalsåret 1995 fr o m 1 juni enligt följande tabell.

Tid Övertid Kollektiv produktionsövertid

Övertid å skift

Mån-fred 4009 5156

(arbetsdagar)

- - - - -

Övertidsersättning och ersättning för obekväm arbetstid utgår ej samtidigt.

- - - - -

Mom 3 Skiftformstillägg

Vid skiftarbete utgår skiftformstillägg i procent på lönen (tidlön + ackord) i följande fall

intermittent treskiftsarbete: 7 procent

kontinuerligt treskiftsarbete: 21 procent

kontinuerligt treskiftsarbete med storhelgsdrift: 26 procent

Kalmar Last Maskin Verkstad Aktiebolag tillverkar och marknadsför bl.a. truckar. Bolaget är medlem i verkstadsföreningen och är därmed bundet av verkstadsavtalet.

R.K. är medlem i förbundet och anställd hos bolaget.

Den 21 mars 1996 arbetade R.K. övertid 2,8 timmar i anslutning till den ordinarie arbetstidens slut kl. 05.12. Tvist har uppkommit om R.K. har rätt till skiftformstillägg för övertiden. Parterna har tvisteförhandlat i frågan utan att kunna enas.

Verkstadsföreningen har väckt talan mot förbundet i arbetsdomstolen och har därvid yrkat att domstolen fastställer att R.K. inte har rätt till skiftformstillägg för arbetet på övertid 2,8 timmar i anslutning till ordinarie arbetstidens slut den 21 mars 1996.

Förbundet har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Verkstadsföreningen

Kalmar Last Maskin Verkstad Aktiebolag tillverkar, konstruerar och marknadsför bl.a. gaffeltruckar och stativtruckar. Bolaget bedriver verksamhet i Lidhult, Ljungby och Härnösand. Bolaget är världsledande i fråga om tyngre maskiner av de angivna slagen.

R.K. arbetade vid den i målet aktuella tiden s.k. ständig natt, vilket innebär ett arbetstidsmått om 34 timmar per vecka. Han hade arbetstiden förlagd så att han arbetade under nätterna till måndagar, tisdagar, onsdagar och torsdagar. Torsdagen den 21 mars 1996 arbetade R.K. övertid 2,8 timmar i anslutning till den ordinarie arbetstidens slut kl. 05.12.

För den ordinarie arbetstiden erhöll R.K. dels timlön, dels ersättning för obekväm arbetstid och dels skiftformstillägg. Enligt en särskild överenskommelse mellan parterna behandlas arbete under ständig natt som kontinuerligt treskiftsarbete såvitt gäller rätt till skiftformstillägg. R.K. fick i enlighet härmed skiftformstillägg med 21 procent på lönen. För övertiden erhöll R.K. dels timlön och dels det övertidstillägg som gäller för övertidsarbete på skift. Däremot betalade bolaget inte ut skiftformstillägg för övertiden.

Tvist uppkom därefter om vilken betalning som skulle utges för övertidsarbetet. Förbundet hävdade vid lokala och centrala förhandlingar att R.K. utöver sin timlön och ersättning för övertid i skift skall ha rätt till skiftformstillägg för övertiden. Detta krav avvisades av arbetsgivarsidan under tvisteförhandlingarna. Vad tvisten i målet gäller är alltså om R.K. har rätt till skiftformstillägg för övertidsarbetet.

Grunden för arbetsgivarsidans inställning är följande. Skiftformstillägget är en kompensation för den arbetstidsförkortning som genomfördes år 1975 för de arbetstagare som arbetar skift och som alltså arbetar färre timmar per vecka än de arbetstagare som arbetar dagtid. Skiftformstillägget syftar följaktligen till att den skiftarbetande arbetstagaren skall få samma veckoförtjänst som en dagarbetande arbetstagare. Denna kompensation fördelas på den ordinarie arbetstiden. Detta kan illustreras med följande exempel. En dagtidsarbetare med 40 timmars vecka och med en timlön om 100 kr har en ersättning om 4 000 kr per vecka. Detta kan jämföras med en person som R.K., vilken har 34 timmars vecka med timlön om 100 kr och skiftformstillägg om 21 procent. Detta ger en timlön om 121 kr, vilket leder till en ersättning om 4 114 kr per vecka. Nattarbetaren är således överkompenserad redan under ordinarie arbetstid. Till detta kommer ersättningen för obekväm arbetstid. Om skiftformstillägg skulle utgå även för övertid skulle resultatet bli en kraftig överkompensation som inte varit avsedd. Kompensationen för arbetstidsförkortningen ar visserligen matematiskt något större än vad som direkt motsvarar förkortningen. Det beror dock på förhållanden som förelåg redan innan arbetstidförkortningen genomfördes.

Skiftformstillägget utgör alltså kompensation för icke arbetad tid. Att så är fallet framgår av omständigheterna vid tillkomsten av detta lönetillägg. En bestämmelse om skiftformstillägg infördes första gången i 1964 års verkstadsavtal. I ett cirkulär från verkstadsföreningen den 16 april 1964 angavs att avtalet hade tillförts en ny anmärkning om särskilt lönetillägg (skiftformstillägg) "som kompensation för arbetstidsförkortningen vid övergång till kontinuerligt skiftarbete." Detta skiftarbete har sin motsvarighet i dagens avtal § 7 mom. 3 om kontinuerligt treskiftsarbete. Definitionen av övertidsarbete i 1964 års avtal angavs i § 6. Med övertidsarbete avsågs då arbete utfört på annan tid än den ordinarie arbetstiden. Detta kan jämföras med dagens avtal där övertidsarbete avser arbete utöver arbetstidsmåttet. I 1964 års avtal reglerades dåtidens ob-tillägg, som utgjorde viss extra ersättning beräknad på arbetstagarens timlön vid skiftarbete. Enligt avtalet betalades skifttillägget även för övertidsarbete på skift. Om kontinuerligt treskiftsarbete infördes skulle enligt avtalet dessutom utgå ett särskilt skiftformstillägg motsvarande 10 procent av lönen. I avtalet angavs inte att det särskilda skiftformstillägget skulle utges vid övertidsarbete. Enligt verkstadsföreningens uppfattning är detta naturligt med hänsyn till att skiftformstillägget per definition utgör en kompensation för arbetstidsförkortning.

En överenskommelse träffades år 1974 mellan verkstadsföreningen och förbundet om arbetstidsförkortning vid treskiftsarbete. Arbetstidsförkortningen år 1974 skall ses mot bakgrund av den allmänna arbetstidsförkortning som genomdrevs under början av 1970-talet. Parterna var överens om att det skiftformstillägg som hade införts i verkstadsavtalet år 1964 skulle bortfalla. Detta ersattes med dels ob- tillägg och dels med skiftformstillägg. Parterna enades nu om att arbete vid ständigt nattskift inte fick pågå längre än 34 timmar per vecka.

I 1975 års verkstadsavtal slopades på förbundets begäran timlönen som beräkningsbas för skifttilläggen och ett enhetligt bastal infördes. På detta vis kom skifttilläggen att bli enhetliga. I verkstadsavtalet 1976 finns samma anteckning kvar som fanns i 1964-års avtal, dvs. att skifttillägget, som nu beräknades på ett bastal, betalades ut även för övertidsarbete. För skiftformstilläggen fanns fortfarande ingen anteckning om att de skulle utgå vid övertidsarbete.

I 1977 års verkstadsavtal fick reglerna den utformning som de har i dag. Följande genomgripande förändringar genomfördes. Det skedde en övergång från skifttillägg till ersättning för arbete på obekväm tid (ob-tillägg) enligt den s.k. klockmodellen, som innnebar att dygnet delades in i tre zoner. Definitionen för övertid ändrades till att gälla arbete utöver arbetstidsmåttet per dag. Övertidsersättning med enhetliga örestal infördes. Skiftformstillägg för intermittent treskiftsarbete infördes och skiftformstilläggen räknades upp. Systemet renodlades genom att all kompensation för arbetstidsförkortningen nu fördes in i skiftformstillägget.

Att bestämmelsen om skiftformstillägg i verkstadsavtalet har den innebörd som verkstadsföreningen gör gällande framgår av partsavsikten. Av bestämmelsen får anses framgå att skiftformstillägg utges endast för ordinarie arbetstid. Detta har legat i begreppet skiftformstillägg alltsedan det infördes i avtalet år 1964.

Tvistefrågan diskuterades visserligen inte vid avtalsslutandet. Begreppet skiftformstillägg är dock så entydigt, och har varit det ända sen 1964, att det inte fanns någon anledning för parterna att gå in närmare på frågan.

Till det nu anförda kommer att det i verkstadsavtalets § 7 mom. 2 är klart definierat vilken ersättning som skall utgå vid övertidsarbete. Övertidsarbete ersätts enligt bestämmelsen dels med särskilt övertidstillägg, dels med ersättning för den arbetade tiden. Häri inbegrips inte skiftformstillägg. I bestämmelsen finns en tabell intagen av vilken det går att utläsa de olika örestal som utgår beroende av under vilken tid på dygnet man arbetar. Ett högre örestal utgår för den som arbetar övertid på skift.

Förbundet

De av verkstadsföreningen angivna faktiska omständigheterna rörande bakgrunden till R.K. löneanspråk vitsordas. Det är också riktigt att det finns en överenskommelse som innebär att den som arbetar s.k. ständig natt jämställs med den som arbetar kontinuerligt treskift i fråga om rätten till skiftformstillägg.

Förbundet delar inte verkstadsföreningens uppfattning att skiftformstillägg inte skall betalas för övertid. Enligt förbundets uppfattning är det till en början av betydelse att tvistefrågan inte diskuterades vid tillkomsten år 1977 av bestämmelserna i deras nuvarande konstruktion. Under sådana förhållanden måste man enligt förbundets uppfattning utgå från avtalets ordalydelse. Bestämmelsen kan inte läsas på annat sätt än att en arbetare vid skiftarbete skall ha ett tillägg på lönen i form av skiftformstillägg. Bestämmelsen är helt generell och undantagslös. Verkstadsavtalet lämnar alltså inte utrymme för tolkningen att tillägget upphör i den stund skiftarbetaren övergår till att arbeta övertid. Hade verkstadsföreningen avsett att bestämmelsen skulle ha denna innebörd hade föreningen varit skyldig att klargöra detta vid avtalsslutet.

Övertidsarbete ersätts i enlighet med § 7 mom. 2 verkstadsavtalet dels med särskilt övertidstillägg, dels med ersättning för den arbetade tiden. I begreppet "ersättning för den arbetade tiden" inbegrips skiftformstillägg. I annat fall hade texten utformats på annat sätt. Begreppet "ersättning för den arbetade tiden" hade t.ex. kunnat ersättas med timlön och ackord. I mom. 2 anges vidare uttryckligen att övertidsersättning och ersättning för obekväm arbetstid inte utgår samtidigt. Parterna skulle ha valt samma konstruktion för det fall det förelegat en avsikt att övertidsersättning och skiftformstillägg inte skulle utgå samtidigt. Även avtalets uppbyggnad stödjer alltså förbundets uppfattning i tvistefrågan.

Av betydelse i tolkningsfrågan är vidare att en tillämpning av förbundets tolkningsalternativ i motsats till verkstadsföreningens leder till ett rimligt resultat. R.K. erhöll vid arbete under ordinarie skift 100 kr 77 öre i timlön samt skiftformstillägg och ersättning för obekväm tid som sammantaget utgör ett snitt på 53 kr 34 öre, dvs. en sammanlagd ersättning om 154 kr 11 öre per timme. När han arbetade övertid föll ob- tillägget bort i enlighet med § 7 mom. 2 sista stycket. Han hade då sin timlön om 100 kr 77 öre, skiftformstillägg om 21 procent på timlönen samt en övertidsersättning om 51 kr 56 öre. Av detta följer att han med förbundets tolkning för övertiden skulle få en timlön om 173 kr 50 öre, dvs. ca 19 kr mer i timmen än under ordinarie arbetstid. De nu angivna siffrorna avser R.K. arbetsplats, där det gäller ett ob-tillägg som överstiger riksavtalets. Om man i stället utgår från riksavtalets ob- ersättning hade R.K. för den ordinarie arbetstiden under natten haft 141 kr 47 öre i timlön. För övertiden hade ersättningen då ökat med 31 kr per timme.

Med verkstadsföreningens tolkning faller både ob-tillägget och skiftformstillägget bort när R.K. övergår till att arbeta övertid. Detta skulle innebära en timlön om 152 kr 33 öre, dvs. en löneminskning med 2 kr per timme. Om man i stället utgår från ob-tillägget enligt riksavtalet hade han för övertidsarbetet haft endast 11 kr mer per timme än under den ordinarie arbetstiden. En sådan konsekvens är enligt förbundets uppfattning orimlig. Det är närmast en rättsgrundsats på arbetsmarknaden att man skall ha mer betalt när man arbetar övertid än när man arbetar under ordinarie tid. Detta har även varit avtalsparternas avsikt. R.K. måste uppenbarligen ha rätt till en mycket högre ersättning vid övertidsarbete än vid sitt ordinarie arbete.

Skiftarbetare har generellt högre timersättning än dagarbetare, vilket beror på skiftarbetets speciella villkor. Å andra sidan är det för skiftarbetaren dyrare att vara tjänstledig. Det föreligger således en konsekvens i båda riktningarna. För en treskiftarbetare består förtjänsten av tidlön, ackord samt skiftformstillägg. R.K. får för de första 34 timmarna en timförtjänst om ca 122 kr. Det finns inget skäl för att denna förtjänst skulle minska under den 35:e arbetstimmen.

Verkstadsavtalets skiftformstillägg utgör mer än ersättning för förkortad arbetstid. Det var som verkstadsföreningen har anfört år 1977 som bestämmelsen om skiftformstillägg fick den i dag gällande utformningen och de alltjämt gällande procentsatserna. När man fastställde procenttalen bakades diverse ersättningar in i skiftformstilläggen. Skiftformstilläggen användes som regulator för att skiftarbetarna skulle få samma ersättning relativt sett efter nykonstruktionen av ob-ersättningen som skedde i mitten av 1970-talet. När samtliga förändringar i avtalet var gjorda räknade man ut vad skiftformstilläggen behövde uppgå till för att kompensera skiftarbetarna, varefter en procentsats fastställdes. Principen var således att skiftformstillägg skulle användas för att jämna ut andra förändringar i avtalet, alltså inte bara arbetstidsförkortningen.

Det är vidare uppenbart att skiftformstillägget är avsevärt högre än vad som krävs för att kompensera arbetstidsförkortningen. Den som arbetar intermittent treskiftsarbete arbetar enligt verkstadsavtalet 38 timmar per vecka. En sådan person får enligt bestämmelsen om skiftformstillägg 7 procent i skiftformstillägg. För att kompensera den förkortade arbetstiden krävs dock endast 5,26 procent. En person som arbetar kontinuerligt treskift arbetar 36 timmar per vecka och får 21 procent i skiftformstillägg. För att kompensera arbetstidsförkortningen hade omkring 11 procent varit tillräckligt, vilket innebär att omkring 10 procent utgör ett rent lönetillägg som avser andra saker än arbetstidsförkortningen. En person som arbetar på kontinuerligt skift med storhelgsdrift arbetar 35 timmar och har 26 procent i skiftformstillägg varav 14,29 procent svarar för arbetstidsförkortningen. Avtalsparterna har vidare kommit överens om att en person som arbetar ständig natt, dvs. 34 timmar, skall ha 21 procent skiftformstillägg i likhet med den arbetstagare som arbetar 36 timmar per vecka. Denna redogörelse visar att skiftformstillägget i verkstadsavtalet till stor del är ett rent lönetillägg för skiftarbete.

Förbundets inställning kan sammanfattas enligt följande. Förbundet stödjer sin uppfattning i tvisten på i första hand på ordalydelsen i § 7 mom. 3 verkstadsavtalet och på att avtalsparterna haft den partsavsikt som ordalydelsen avspeglar. Parterna har i verkstadsavtalet uttryckligen angett när olika ersättningar inte skall utgå samtidigt. Ersättningen blir rimlig med förbundets tolkning. Skiftformstillägg är ett lönetillägg för treskiftarbete som kompenserar för en rad olägenheter som är förknippade med treskiftsarbete. Skiftformstillägget har historiskt sett använts som regulator för att kompensera för förändringar i avtalet.

Verkstadsföreningen

Vid uträkning av ersättning bör siffror från 1995 års verkstadsavtal användas. R.K. erhåller i sådant fall för arbete under ordinarie tid ordinarie lön om 100 kr, skiftformstillägg på 21 procent och ob-tillägg om 18 kr och 97 öre, dvs. sammanlagt 139 kr 97 öre. Vid övertidsarbete har han haft en ersättning om ordinarie lön på 100 kr och ett övertidstillägg om 51 kr 56 öre, dvs. sammanlagt 151 kr 56 öre. Påståendet att det skulle ske en förlust vid övergången från den 34:e till den 35:e timmen är alltså felaktigt.

Domskäl

Verkstadsavtalet innehåller i § 7 bestämmelser om ersättning för arbete på obekväm tid och övertid. Ersättning för arbete på obekväm tid utgår för arbete mellan kl. 16.30 och 06.30 enligt vad som närmare anges i bestämmelserna. Ersättning för övertidsarbete utges dels med ett särskilt övertidstillägg och dels med ersättning för den arbetade tiden. Övertidsersättning och ersättning för obekväm arbetstid utgår inte samtidigt. I § 7 upptas vidare bestämmelser om bl.a. skiftformstillägg. Sådant tillägg utgår vid skiftarbete som ett tillägg i procent på lönen. Vid kontinuerligt skiftarbete är tillägget 21 procent.

R.K. arbetade den 21 mars 1996 övertid 2,8 timmar i anslutning till den ordinarie arbetstidens slut kl. 05.12. R.K. arbetade vid den aktuella tidpunkten s.k. ständig natt. För den ordinarie arbetstiden fick han ersättning med timlön och ersättning för obekväm arbetstid. I enlighet med en särskild överenskommelse mellan parterna, vilken innebär att ständigt nattarbete jämställs med kontinuerligt skiftarbete, fick R.K. för den ordinarie arbetstiden även skiftformstillägg med 21 procent. För den arbetade övertiden fick han ersättning med timlön och övertidstillägg, men däremot inte något skiftformstillägg.

Tvisten mellan parterna gäller frågan om R.K. har rätt till skiftformstillägg även för den tid han arbetade på övertid.

Verkstadsföreningen anser att skiftformstillägg inte skall utgå för övertidsarbete och har till stöd för sin uppfattning anfört i huvudsak följande. Skiftformstilläggen utgör en kompensation för den arbetstidsförkortning som gäller för skiftarbetande arbetstagare. Härav följer att skiftformstillägg skall utges endast för den ordinarie arbetstiden. Om skiftformstillägg utges för övertidsarbete, skulle det innebära en kraftig överkompensation som inte varit avsedd med bestämmelsen om skiftformstillägg.

Förbundet har till stöd för sin ståndpunkt i tvisten anfört bl.a. följande. Skiftformstillägg skall enligt verkstadsavtalets ordalydelse utgå för allt skiftarbete. Någon begränsning till att skiftformstillägg endast skall utges för ordinarie tid finns inte. Parterna har i verkstadsavtalet uttryckligen angivit när olika ersättningar inte skall utgå samtidigt. Dessutom är den ersättning R.K. erhåller med förbundets tolkningsalternativ rimlig. Med verkstadsföreningens tolkning skulle R.K. vidkännas en sänkning eller i varje fall endast en obetydlig höjning av förtjänsten när han övergår till att arbeta övertid. En sådan konsekvens har avtalsparterna inte avsett.

Av utredningen i målet framgår att bestämmelser om olika former av lönetillägg för skiftarbete har förekommit i verkstadsavtalet sedan år 1964. Det var emellertid år 1977 som avtalsregleringen fick i huvudsak den konstruktion som alltjämt gäller och som har beskrivits översiktligt i det föregående.

Beträffande de diskussioner som fördes mellan parterna i samband med träffandet av 1977 års avtal har inför arbetsdomstolen lämnats uppgifter av den förutvarande förhandlingschefen H.H. och direktören I.D., vilka deltog i förhandlingarna på arbetgivarsidan, samt med den tidigare biträdande förbundsordföranden G.L. och utredaren B.B., vilka deltog på arbetstagarsidan. Av de uppgifter som lämnats vid förhören framgår att den i målet aktuella frågan om skiftformstillägg vid övertidsarbete över huvud taget inte var föremål för diskussion vid förhandlingarna. H.H. har uppgett att man på arbetsgivarsidan såg skiftformstillägget som en kompensation för icke arbetad tid men att detta inte hindrade att de valda procenttalen utgjorde en förhandlingslösning som rymde mer än enbart kompensation för den skiftarbetandes arbetstidsförkortning. G.L. har instämt i den verklighetsbeskrivningen samt har för sin del tillagt att man i de interna diskussionerna på arbetstagarsidan tog för givet att skiftformstillägg skulle utges även för övertid. I.D. och B.B. har berättat att det gjordes noggranna beräkningar i syfte att finna en riktig nivå för tilläggen. Enligt B.B. var skiftformstillägget primärt inte en kompensation för arbetstidsförkortning utan en form för att ge kompensation i samband med övergång från det tidigare skifttillägget till ersättning för obekväm arbetstid.

Av det anförda framgår sammanfattningsvis att det vid förhandlingarna inte fördes någon diskussion om rätten till skiftformstillägg vid övertidsarbete samt att parterna med detta lönetillägg åtminstone delvis syftade till att ge kompensation för den arbetstidsförkortning som gällde för en skiftarbetande arbetstagare. Även om man skulle utgå från att detta var det huvudsakliga syftet med skiftformstillägget kan man dock enligt arbetsdomstolens mening inte därav dra en alldeles bestämd slutsats om att den skiftarbetande arbetstagaren inte skulle vara berättigad till tillägget vid övertidsarbete av den anledningen att han genom att fullgöra den ordinarie arbetstiden med skiftformstillägg redan blivit kompenserad för arbetstidsförkortningen. För att en sådan slutsats skall vara berättigad måste det finnas stöd i andra omständigheter med anknytning till avtalets tillkomst. Några sådana omständigheter har inte visats föreligga i detta fall.

Mot bakgrund av det anförda måste enligt domstolens mening avtalets ordalydelse bli av avgörande betydelse för den i målet aktuella tolkningsfrågan. Det kan då först konstateras att bestämmelsen om skiftformstillägg som förbundet har framhållit är generellt formulerad så att det utan undantag eller reservation anges att tillägget skall utges "vid skiftarbete". Det har i målet inte gjorts gällande annat än att det vid övertidsarbete efter skiftets slut alltjämt är fråga om skiftarbete. Ett sådant synsätt är för övrigt väl förenligt med bestämmelsen i § 7 mom. 2 om övertidsarbete, där det i tabellen anges en särskild timersättning avseende "övertid å skift".

Verkstadsföreningen har emellertid pekat på att övertidsarbete enligt den sist berörda bestämmelsen i mom. 2 skall ersättas med dels särskild övertidsersättning, dels "ersättning för den arbetade tiden". Verkstadsföreningen har menat att det sistnämnda uttrycket måste avse arbetstagarens timlön utan skiftformstillägg. Detta synsätt kan arbetsdomstolen inte ansluta sig till. Mot bakgrund av den undantagslöst formulerade regeln om skiftformstillägg måste uttrycket "ersättning för den arbetade tiden" för den skiftarbetande arbetstagaren antas avse även tillägget.

Avtalstexten måste mot bakgrund av det anförda anses innebära att skiftformstillägg skall utges även vid övertid på skift. För en annan slutsats hade krävts en särskild undantagsbestämmelse eller motsvarande i avtalet. Och någon sådan bestämmelse finns det alltså inte.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att verkstadsavtalet i det omtvistade hänseendet har den innebörd som förbundet har gjort gällande i målet. Verkstadsföreningens fastställelsetalan skall alltså avslås. Verkstadsföreningen måste emellertid anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad. Vardera parten skall därför bära sin rättegångskostnad.