AD 1998 nr 53

Parter:

Sveriges Verkstadsförening; Svenska Metallindustriarbetareförbundet

Nr 53

Sveriges Verkstadsförening

mot

Svenska Metallindustriarbetareförbundet.

BAKGRUNDEN

Mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetareförbundet gäller varandra avlösande kollektivavtal, benämnda verkstadsavtal.

ABB Fläkt Väst AB, ABB Fläkt Öst AB och ABB Fläkt Nord AB (bolagen) är medlemmar i Sveriges Verkstadsförening och därigenom bundna av verkstadsavtalet. Bolagen installerar och utför service på ventilationsanläggningar.

I bolagen var lönesystemet fram till år 1989 ackord. Den färdtidsersättning som utgick för resor utom arbetstid motsvarade verkstadsavtalets lägsta timlön. År 1989 ändrades löneformen vid bolagen på så sätt att lön vid arbete utgick med en fast grundlön och bonus. Färdtidsersättning för resor utom arbetstid utgick med 90 procent av grundlönen.

Under år 1995 infördes vid bolagen fasta individuella timlöner för arbete och restid på arbetstid för samtliga arbetare. De lokala parterna kom även överens om att färdtidsersättning för restid utom ordinarie arbetstid skulle utgå med 75 kr per timme. Överenskommelsen gällde enbart år 1995. Någon överenskommelse för tiden efter år 1995 har inte träffats.

Tvisten i målet gäller vilken färdtidsersättning som skall utgå till montörer vid bolagen för restid utanför ordinarie arbetstid efter år 1995. Parterna har inte kunnat lösa tvisten vid lokala och centrala förhandlingar.

AVTALSBESTÄMMELSER

Ett den 23 maj 1995 för tiden i första hand t.o.m. den 28 februari 1998 träffat verkstadsavtal innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 3 Timlöner

Mom 1

Vid verkstäder anslutna till Sveriges Verkstadsförening skall varje arbetare erhålla en timlön som lägst skall uppgå till följande örestal.

Lägsta timlöner avtalsåren 1995, 1996 och 1997

För arbetare som fyllt 18 år och hänföres till

1995 1996 1997

lönegrupp

1 5774 5947 6125

2 6130 6314 6503

3 6907 7114 7327

För arbetare som fyllt

17 år 5112 5265 5423

16 år 4380 4511 4646

Örestal under 1995 gäller fr o m den avlöningsperiod som innehåller den 1 juni 1995. Örestal under 1996 gäller fr o m den avlöningsperiod som innehåller den 1 april 1996. Örestal under 1997 gäller fr o m den avlöningsperiod som innehåller den 1 mars 1997.

Inplacering i timlönegrupp skall ske i enlighet med grupperingsanvisningarna i § 4 mom 5 a).

Allt efter flit, skicklighet och arbetets svårighetsgrad erhåller arbetaren högre lön, och skall dugliga arbetare, som arbetat ett flertal år inom metallindustrin, åtnjuta högre lön än lägsta timlön. Arbetare med minst två respektive fyra års sammanhängande anställning vid verkstaden skall ha en timlön som överstiger lägsta timlön i den grupp arbetaren tillhör med minst 100 respektive 200 öre avtalsåret 1995, 110 respektive 215 öre avtalsåret 1996 och 120 respektive 230 öre avtalsåret 1997.

§ 10 Arbete utom verkstaden

- - - -

Mom 2 Ersättning för färdtid

Vid arbete utom verkstaden utgår ersättning för färdtid med arbetarens ordinarie timlön (oavsett å vilken tid resan äger rum).

- - - -

Före år 1976 angavs i verkstadsavtalet en minimilön samt bestämmelser om tillägg för flit och skicklighet. För arbetare som huvudsakligen inte arbetade på ackord skulle därtill ackordskompensation utgå. Minimilönen och ackordskompensationen utgjorde tillsammans den lägsta tidlönen. År 1976 togs ackordskompensationen och termen minimilön bort. Termen lägsta tidlön ersattes av termen lägsta timlön. I samband med förändringen av termerna gjordes ett förtydligande i protokollsanteckning 6 med följande lydelse.

Protokollsanteckning 6

Innebörden av termerna lägsta timlön, timlön och tidlön.

Lägsta timlön = kollektivt begrepp enligt avtalets § 3 mom 1.

Timlön = individuellt bestämd lön baserad på lägsta timlönen med eventuell ökning enligt § 3 mom 1.

Tidlön = lön per tidsenhet, d v s timlön, veckolön eller månadslön.

Anmärkning: Den omständigheten att termerna ändrats skall ej medföra någon ändring av nu gällande praxis som innebär att man för en enskild arbetare kan tillämpa olika tidlöner, såsom platstidlöner och särskilda tidlöner. Innebörden är sålunda endast att uttrycket tidlön ändras till timlön.

YRKANDEN

Sveriges Verkstadsförening har yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att den ersättning för färdtid utanför ordinarie arbetstid som utgår till de montörer som berörs av tvisten står i överensstämmelse med verkstadsavtalets bestämmelser.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Sveriges Verkstadsförening

Av § 3 mom. 1 verkstadsavtalet framgår vilka lägsta timlöner som skall utgå till arbetare. Termen lägsta timlön är enligt protokollsanteckning 6 ett kollektivt begrepp och säger ingenting om vilken timlön individen har. Timlönen utgörs i stället enligt samma protokollsanteckning av den lägsta timlönen samt det tillägg för flit, skicklighet och arbetets svårighetsgrad som arbetaren enligt § 3 mom. 1 sista stycket kan erhålla. En enskild arbetare kan inte ställa krav på att ett tillägg med visst belopp skall utgå. Den lägsta timlönen och eventuella tillägg för flit och skicklighet utgör den individuellt bestämda timlönen för arbetaren.

Den grundläggande principen är att lönen följer arbetet. Genom att arbetaren kan erhålla högre lön på grund av flit och skicklighet och arbetets svårighetsgrad kan lönen variera för olika arbetsuppgifter samt för olika arbetssituationer. Byter man från en arbetsuppgift till en annan, får man normalt en annan lön, i vart fall om bytet av arbetsuppgift inte endast är kortvarigt. Det anförda innebär i princip att en person kan ha olika timlöner för olika arbetsuppgifter. Arbetaren kan även ha en timlön för arbete, en timlön för restid inom arbetstid och en timlön för restid utom arbetstid. Den lägsta timlönen får dock inte i något fall underskridas. I anmärkningen till protokollsanteckning 6 bekräftas detta genom att där anges att man för en enskild arbetare kan tillämpa olika tidlöner, såsom platstidlöner och särskilda tidlöner. Uttrycket tidlön har endast ändrats till timlön.

I § 10 mom. 2 verkstadsavtalet anges att ersättning för färdtid skall utgå med arbetarens ordinarie timlön, oavsett när resan äger rum. Termen ordinarie timlön syftar på den lön arbetaren enligt § 3 mom. 1 verkstadsavtalet erhåller. Bestämmelsen i § 10 mom. 2 anger inte med vilket belopp ersättningen skall utgå. Inte heller av bestämmelsen i § 3 mom. 1 kan man avgöra vilken ordinarie timlön arbetaren har. Av verkstadsavtalet följer endast att den lägsta lön som kan utgå är lägsta timlön. Så länge bolagen betalar en färdtidsersättning som är högre än lägsta timlön, följer bolagen bestämmelserna i verkstadsavtalet. Eftersom bolagen har betalat och betalar en färdtidsersättning för restid utanför arbetstid som är högre än lägsta timlön, har bolagen följt verkstadsavtalet.

Enligt arbetsgivarsidans uppfattning utgör det vedertagen praxis på verkstadsavtalets område att tillämpa särskilda timlöner för restid. Denna princip har tidigare godtagits av Svenska Metallindustriarbetareförbundet.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

Verkstadsavtalet är präglat av en hård centralstyrning i den meningen att det anges i avtalet i vilka delar detta är dispositivt genom lokala överenskommelser. I avtalet anges även vad som skall gälla, om de lokala parterna inte kan enas i en sådan fråga. I verkstadsavtalet saknas regler som medger arbetsgivaren att ensidigt bestämma vilken betalning som skall utgå eller att ensidigt bestämma en lägre ersättning än vad som föreskrivs i verkstadsavtalet. Beträffande § 10 mom. 2 i avtalet saknas möjlighet att träffa lokala överenskommelser.

Enligt § 10 mom. 2 verkstadsavtalet skall all restid betalas med arbetarens ordinarie timlön. Avtalsenligt har arbetarna på grund av denna bestämmelse rätt till samma lön när de reser som när de arbetar oavsett om de reser inom eller utom arbetstiden.

Sedan år 1995 är samtliga arbetare hos bolagen tidlönearbetare. Varje arbetare har således en individuellt bestämd ordinarie timlön. Denna timlön skall utges även för restid.

På arbetsplatser med ackordslönearbete kan det förekomma att arbetare inte har någon individuellt bestämd ordinarie timlön. I dessa fall motsvarar ackordslönearbetarnas ordinarie timlön den lägsta timlönen. Det förekommer också att det träffas lokala överenskommelser om särskilda färdtidsersättningar för ackordslönearbetare. För ackordslönearbetare som återkommande utför arbeten som är svåra eller meningslösa att ackordssätta kan man komma överens om platstidlön eller särskilda tidlöner, dvs. en enhetlig lön för visst arbete oavsett vem som utför arbetet. Det kan också förekomma platstidlön och särskilda tidlöner för tidlönearbetare. Det är då vanligen fråga om en högre betalning än den individuellt bestämda ordinarie timlönen beroende på att det arbete som utförs är särskilt smutsigt eller farligt. Det vanliga är emellertid att en tidlönearbetare har samma lön oavsett vilka arbetsuppgifter som utförs.

Anmärkningen till protokollsanteckning 6 kan inte tas till intäkt för att bolagen skulle ha rätt att ensidigt bestämma annan färdtidsersättning än den som föreskrivs i verkstadsavtalet. Färdtidsersättning är ingen platstidlön eller särskild tidlön.

DOMSKÄL

Tvisten i målet gäller, om den färdtidsersättning som bolagen betalar till sina montörer för restid utanför ordinarie arbetstid står i överensstämmelse med verkstadsavtalets bestämmelser. Färdtidsersättning utgår hos bolagen med en särskilt fastställd timlön, som är lägre än vad som utges när arbete utförs men som överstiger lägsta timlön. I § 10 mom. 2 första stycket verkstadsavtalet anges att vid arbete utom verkstaden ersättning för färdtid utgår med arbetarens ordinarie timlön.

Sveriges Verkstadsförening har gjort gällande att bolagen följer verkstadsavtalets bestämmelser så länge som bolagen betalar en färdtidsersättning som överstiger verkstadsavtalets lägsta timlön.

Metallindustriarbetareförbundets uppfattning är att montörerna avtalsenligt skall erhålla samma ersättning för restid utom arbetstid som vid arbete.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

I målet är upplyst att samtliga arbetare vid bolagen sedan år 1995 har en individuellt fastställd ordinarie timlön. Bolagen har emellertid inte utgivit denna timlön för färdtid utanför ordinarie arbetstid utan har tillämpat en lägre timlön som dock överstigit verkstadsavtalets lägsta timlön. Enligt Sveriges Verkstadsförenings mening är denna tillämpning förenlig med verkstadsavtalets bestämmelser. Detta synsätt vilar på tankegången att verkstadsavtalets lönebestämmelser tillåter att lönen varierar för olika arbetsuppgifter och för olika arbetssituationer. I enlighet härmed, menar arbetsgivarsidan, är det också tillåtet för arbetsgivaren att ensidigt fastställa en särskild timlön för färdtid så länge den överstiger lägsta timlön. Svenska Metallindustriarbetareförbundet har bestritt att denna möjlighet föreligger för arbetsgivaren och har hänvisat till att uttrycket "arbetarens ordinarie timlön" i § 10 mom. 2 första stycket i verkstadsavtalet syftar på den lön arbetaren har rätt till vid utförande av arbete.

Den utredning som föreligger i målet är väsentligen, utöver själva kollektivavtalstexten, förhör upplysningsvis som har hållits på begäran av Sveriges Verkstadsförening med direktören i föreningen A.S. och på begäran av Svenska Metallindustriarbetareförbundet med förre avtalssekreteraren i förbundet G.L.

Arbetsdomstolen konstaterar att de två förhören inte ger stöd för att det föreligger någon särskild gemensam partsavsikt som kan läggas till grund för tolkningen av den omtvistade bestämmelsen i § 10 mom. 2 första stycket verkstadsavtalet. Inte heller utredningen i övrigt ger stöd för att någon sådan partsavsikt skulle föreligga. Domstolen har alltså inte funnit att det skulle föreligga någon vedertagen av Svenska Metallindustriarbetareförbundet godtagen praxis på verkstadsavtalets område att tillämpa särskilda timlöner för restid. Mot den angivna bakgrunden är domstolen hänvisad till att vid tolkningen av bestämmelsen i första hand utgå från bestämmelsens ordalag sedda mot bakgrund av verkstadsavtalets bestämmelser i övrigt.

Arbetsdomstolen konstaterar att arbetarens individuellt bestämda timlön enligt verkstadsavtalet utgörs av den lägsta timlönen enligt § 3 mom. 1 andra stycket jämte lönetillägg enligt sista stycket i samma moment. Som arbetsgivarsidan har framhållit tillåter avtalets lönebestämmelser att skilda individuella timlöner fastställs för olika arbetsuppgifter och i olika arbetssituationer.

Arbetsgivarsidan utgår i sin argumentation från att likaväl som skilda timlöner kan fastställas enligt § 3 mom. 1 för olika arbetsuppgifter och i olika arbetssituationer en särskild timlön kan fastställas enligt samma avtalsbestämmelse för färdtid utanför ordinarie arbetstid. Verkstadsavtalets bestämmelser ger emellertid inte något uttryckligt stöd för en sådan tolkning. Enligt avtalets lydelse vilar arbetarens rätt till färdtidsersättning direkt på bestämmelsen i § 10 mom. 2 första stycket enligt vilken färdtidsersättning utgår med arbetarens ordinarie timlön. Avtalsbestämmelsen ger inte stöd för att avvikelse härifrån kan ske genom lokalt avtal och än mindre genom ett ensidigt bestämmande av arbetsgivaren.

En avgörande fråga vid prövningen av tvisten blir därför vilken innebörd uttrycket "arbetarens ordinarie timlön" har i § 10 mom. 2 första stycket verkstadsavtalet. Som arbetsdomstolen ser det har arbetstagarsidan ett klart stöd i ordalagen för sin uppfattning att med uttrycket avses den timlön arbetaren uppbär enligt § 3 mom. 1 vid utförande av arbete, alltså den lägsta timlönen med tillägg för flit, skicklighet och arbetets svårighetsgrad enligt momentets sista stycke. Om § 10 mom. 2 första stycket skulle ha den innebörd som arbetsgivarsidan har angivit, synes bestämningen "ordinarie" i realiteten bli innehållslös. Hos bolagen har arbetarna tillförsäkrats en fast individuell timlön. Såvitt domstolen kan finna, talar starka skäl för att uppfatta denna lön som arbetarens ordinarie timlön i den mening som avses i § 10 mom. 2 första stycket.

Med hänvisning till det anförda kommer arbetsdomstolen till den uppfattningen att med "arbetarens ordinarie timlön" i § 10 mom. 2 första stycket åsyftas den enligt § 3 mom. 1 fastställda individuella timlönen. Det är därmed denna timlön som enligt § 10 mom. 2 skall utgå vid arbetares resor, även utanför ordinarie arbetstid. Eftersom bolagen betalar montörerna en lägre färdtidsersättning än den angivna timlönen, utges inte ersättning i enlighet med verkstadsavtalets bestämmelser. Sveriges Verkstadsförenings talan skall därför avslås.

Vid denna utgång skall Sveriges Verkstadsförening ersätta Svenska Metallindustriarbetareförbundet dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Sveriges Verkstadsförenings talan.

2. Sveriges Verkstadsförening skall ersätta Svenska Metallindustriarbetareförbundets rättegångskostnader med sextiosjutusenfyrahundrasextiotvå (67 462) kronor utgörande ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1998-05-06, målnummer A-55-1997

Ledamöter: Hans Stark, Gudmund Toijer, Karin Isacsson, Lennart Hörnlund (fd. direktören i Sveriges Skogsindustriförbund; tillfällig ersättare), Sverker Rudeberg (skiljaktig; bitr. direktören i Svenska Arbetsgivareföreningen; tillfällig ersättare), Inger Karlsson och Valter Carlsson.

Sekreterare: Catharina Nordlander

Ledamoten Sverker Rudebergs skiljaktiga mening

Av utredningen i målet framgår att den lön som den enskilde arbetaren är garanterad är den lägsta timlönen enligt § 3 mom. 1 i verkstadsavtalet. Dessa lägsta timlöner avtalas mellan de centrala parterna. Den lön som faktiskt skall utbetalas varierar med arbetsuppgifterna och består av denna lägsta timlön och det tillägg som bestämts för flit, skicklighet och arbetets svårighetsgrad. Detta tilläggs storlek bestäms ytterst av arbetsgivaren.

I § 10 mom. 2 anges att ersättning för färdtid skall utges med arbetarens ordinarie timlön. Detta begrepp är inte definierat till sin storlek i verkstadsavtalet. De aktuella bolagen har ostridigt betalat en färdtidsersättning som överskridit den lägsta timlönen. Av åberopad bevisning framgår att detta varit praxis inte enbart vid de nu aktuella bolagen utan också vid ett flertal andra företag inom verkstadsindustrin.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet har under årens lopp i och för sig vid några tillfällen begärt att färdtidsersättningen skall utges med den individuellt fastställda timlönen, dvs. inklusive tillägg för flit och skicklighet och arbetets svårighetsgrad. När förhandlingar har genomförts med anledning av dessa krav synes utgångspunkten för båda parter enligt åberopad bevisning ha varit att det rört sig om intressetvister och inte om rättstvister. När företag har avvisat Metalls krav har Metall i flera fall inte drivit frågan vidare med rättsliga medel.

Med hänsyn till kollektivavtalets utformning och parternas faktiska agerande vid kollektivavtalstillämpningen, är den ersättning för färdtid som utges till de montörer som berörs av tvisten i överensstämmelse med verkstadsavtalets bestämmelser. Käromålet skall därför bifallas.