AD 1998 nr 66

Parter:

Jämställdhetsombudsmannen L.S.; Örebro läns landsting

Nr 66

Jämställdhetsombudsmannen L.S.

mot

Örebro läns landsting.

Skäl

JämO har yrkat att arbetsdomstolen genom mellandom skall fastställa att Örebro läns landsting har tillämpat lägre lön för K.E. och K.W. än för L.P. Enligt JämO:s uppfattning skall lönejämförelsen grundas endast på de berörda personernas grundlön och något tillägg för ersättning för obekväm arbetstid eller värde av arbetstidsförkortning skall inte göras.

Landstinget å sin sida har gjort gällande att såväl ersättning för obekväm arbetstid som värde av arbetstidsförkortning skall läggas till grundlönen och ingå i underlaget för lönejämförelsen. Landstingets sätt att jämföra K.E:s och K.W:s löner med L.P:s innebär att det inte föreligger några löneskillnader till nackdel för K.E. och K.W.

För att arbetsdomstolen skall kunna avgöra frågan huruvida landstinget har tillämpat lägre lön för K.E. och K.W. än L.P. har domstolen således att bestämma huruvida ersättningen för obekväm arbetstid och värdet av arbetstidsförkortning skall ingå i underlaget för lönejämförelsen.

I 18 § jämställdhetslagen anges att otillåten könsdiskriminering skall anses föreligga när en arbetsgivare tillämpar lägre lön för en arbetstagare än den som arbetsgivaren tillämpar för en arbetstagare av motsatt kön, när de utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt.

Vid arbetsdomstolens bedömning av om en arbetsgivare tillämpar lägre lön för vissa arbetstagare har domstolen även att ta hänsyn till EG-rätten. I artikel 119 i Romfördraget anges att med lön skall förstås den gängse grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen. Även likalönedirektivet 75/117/EEG innehåller bestämmelser som är av intresse för bedömningen. Därtill har EG-domstolen i ett antal domar uttalat sig om innehållet i dessa EG-rättsliga bestämmelser. För de nu aktuella frågorna är den s.k. Barber-domen (Case C-262/88 Douglas Harvey Barber and Guardian Royal Exchange Assurance Group) av särskilt intresse.

För att nationella domstolar skall tillämpa EG-rätten på ett enhetligt sätt har de nationella domstolarna enligt artikel 177 i Romfördraget givits möjlighet att begära förhandsavgöranden hos EG-domstolen om den rätta tolkningen av en regel i EG-rätten. När fråga om EG-rättens tolkning uppkommer i en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, är den nationella domstolen skyldig att inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen. Endast om svaret på tolkningsfrågan är så uppenbart att det inte finns utrymme för rimligt tvivel om hur frågan skall besvaras eller om EG-domstolen redan har bedömt frågan i ett liknande fall kan den nationella domstolen underlåta att föra den uppkomna frågan vidare till EG-domstolen.

Med hänsyn till att det saknas möjlighet att överklaga arbetsdomstolens domar är domstolen således skyldig att hänskjuta frågor om EG-rättens tolkning till EG-domstolen, om det inte föreligger sådana förhållanden som nyss nämnts.

Frågan i förevarande mål gäller om ersättning för obekväm arbetstid och värde av arbetstidsförkortning enligt EG-rätten skall anses ingå i begreppet lön. Varken artikel 119 i Romfördraget eller likalönedirektivet ger något tydligt svar på denna fråga. De uttalanden som EG-domstolen har gjort i främst Barber-domen är enligt arbetsdomstolens bedömande inte tillräckligt klargörande för att det skall kunna sägas vara uppenbart onödigt att begära förhandsbesked från EG-domstolen om den rätta tolkningen av EG-rätten i frågan.

Med hänsyn till det anförda finner arbetsdomstolen att förhandsbesked skall inhämtas från EG-domstolen i frågorna om ersättning för obekväm arbetstid och värde av arbetstidsförkortning.

Vid detta ställningstagande saknas skäl att för närvarande besluta i frågan om sakkunnig skall förordnas i målet.

Slut

1. Arbetsdomstolen skall enligt artikel 177 i Romfördraget inhämta EG- domstolens förhandsavgörande beträffande fråga huruvida ersättning för obekväm arbetstid och värdet av arbetstidsförkortning skall ingå i jämförelseunderlaget när bedömning skall göras huruvida en arbetsgivare tillämpat lägre lön för vissa arbetstagare.

2. Arbetsdomstolen lämnar JämO:s yrkande att sakkunnig skall förordnas utan bifall.

Beslut 1998-05-27, målnummer A-190-1997

Ledamöter: Hans Stark, Inga Åkerlund, Christer Måhl, Rolf Hugert (direktör i Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation; tillfällig ersättare), Björn Qvarnström (förre administrative direktören vid Televerket; tillfällig ersättare), Birgitta Kihlberg och Solveig Paulsson. Enhälligt.

Sekreterare: Catharina Nordlander

BILAGA

ARBETSDOMSTOLEN Mål nr A 190/97

Rotel 1:1 1998-07-02 Aktbil. 86

EG-domstolen

LU-2920 LUXEMBURG

Begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i Romfördraget

Sammanfattning

Jämställdhetsombudsmannen Lena Svenaeus (nedan JämO) för talan vid arbetsdomstolen med yrkande om skadestånd för lönediskriminering mot Örebro läns landsting (nedan landstinget).

JämO har anfört att landstinget har diskriminerat två barnmorskor genom att betala dem lägre lön än en klinikingenjör, fastän de utfört likvärdigt arbete. Landstinget har bestritt att det gjort sig skyldigt till lönediskriminering under åberopande bl a av att ersättning för obekväm arbetstid och värde av arbetstidsförkortning skall ingå i underlaget för lönejämförelsen samt att det med detta underlag för lönejämförelsen inte föreligger några löneskillnader till nackdel för de två barnmorskorna.

Arbetsdomstolen har beslutat att inhämta förhandsavgörande från EG- domstolen beträffande frågorna om ersättning för obekväm arbetstid och om värde av arbetstidsförkortning skall ingå i underlaget för lönejämförelsen enligt artikel 119 i Romfördraget och rådets direktiv 75/117/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män.

JämO:s talan

JämO har väckt talan mot landstinget med yrkande att arbetsdomstolen skall förplikta landstinget att till barnmorskorna K.E. och K.W. utge allmänt skadestånd samt ekonomiskt skadestånd avseende löneskillnaden mellan dem och klinikingenjören L.P. under viss tid.

Till stöd för yrkandet om ekonomiskt skadestånd har JämO anfört att K.E:s och K.W:s arbete i rättslig mening är att betrakta som likvärdigt med L.P:s arbete och att K.E. och K.W. därför också skall ha rätt till lika lön. De yrkade skadeståndsbeloppen avser skillnaden mellan den fasta kontanta månadslön som K.E. respektive K.W. erhållit i jämförelse med L.P:s lön.

Klinikingenjören har under den aktuella tiden arbetat dagtid och inte utfört arbete på obekväm arbetstid. Barnmorskorna har för det mesta arbetat kontinuerligt treskift men tvåskift (dag/kväll) och ren nattjänstgöring har också förekommit. Den fasta kontanta månadslönen är densamma oavsett arbetstidsförläggningen, medan ersättningen för obekväm arbetstid varierar med hänsyn till förläggningen av arbetstiden.

Landstingets talan

Landstinget har bestritt bifall till käromålet.

Som grund för sin inställning har landstinget anfört att K.E:s och K.W:s arbete som barnmorskor inte är att betrakta som likvärdigt med L.P:s arbete som klinikingenjör. Om domstolen skulle finna att K.E:s och K.W:s arbete är likvärdigt med L.P:s arbete, föreligger ändå inte diskriminering eftersom anställningsvillkoren för barnmorskorna jämförda med villkoren för klinikingenjören vare sig direkt eller indirekt har haft samband med arbetstagarnas könstillhörighet. I vart fall gör landstinget gällande att den ersättning för obekväm arbetstid samt värdet av den arbetstidsförkortning om 3 timmar och 55 minuter per vecka som K.E. och K.W. åtnjuter på grund av att de arbetar kontinuerligt treskift skall ingå i underlaget för lönejämförelsen. Under sådana förutsättningar föreligger enligt landstingets uppfattning inte några löneskillnader till nackdel för K.E. och K.W. vid jämförelse med L.P:s lön.

JämO har med anledning av landstingets påstående att K.E:s och K.W:s ersättning för obekväm arbetstid och värde av arbetstidsförkortning skall ingå i underlaget för lönejämförelsen och att K.E. och K.W. därför inte erhållit lägre lön än L.P. anfört följande. Ersättning för obekväm arbetstid utgår för arbete som barnmorskorna utför under vissa av dygnets timmar. Om klinikingenjören arbetat under sådan tid skulle han på samma sätt ha rätt till ersättning för obekväm arbetstid. Lönejämförelsen mellan barnmorskorna och klinikingenjören skall utgå från arbetstagarnas fasta kontanta månadslöner, den s k grundlönen. Ersättning för obekväm arbetstid ingår inte i grundlönen och skall följaktligen inte ingå i underlaget för lönejämförelsen. På grund av att barnmorskorna arbetar treskift är arbetstidsmåttet för deras heltidstjänstgöring 34 timmar och 20 minuter per vecka. Även om deras arbetstidsmått för heltidstjänstgöring är lägre än klinikingenjörens arbetar såväl barnmorskorna som klinikingenjören heltid. Om klinikingenjören arbetat treskift skulle även han enligt kollektivavtalet ha rätt till arbetstidsförkortning. Den arbetstidsförkortning för heltidsarbetande som enligt kollektivavtalet gäller vid förläggning av arbetstiden till kontinuerligt treskiftsarbete utgör inte någon löneförmån enligt kollektivavtalet. Något värde av arbetstidsförkortningen skall därför inte läggas till den fasta kontanta månadslönen och ingå i underlaget för lönejämförelsen.

Mellandomsprövningen

JämO har yrkat att arbetsdomstolen genom mellandom skall fastställa att landstinget har tillämpat lägre lön för K.E. och K.W. än för L.P.. Prövningen omfattar frågan huruvida ersättning för obekväm arbetstid och värde av arbetstidsförkortning skall ingå i underlaget för lönejämförelsen mellan barnmorskorna och klinikingenjören.

Landstinget har medgivit att frågan avgörs genom mellandom men har bestritt JämO:s fastställelseyrkande.

Landstinget har yrkat att arbetsdomstolen enligt artikel 177 i Romfördraget skall inhämta förhandsavgörande från EG- domstolen beträffande frågan om ersättning för obekväm arbetstid och värde av arbetstidsförkortning skall ingå i jämförelseunderlaget vid påstådd lönediskriminering enligt artikel 119 i Romfördraget och rådets direktiv 75/117/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män.

JämO har motsatt sig att förhandsavgörande inhämtas med hänvisning till att domen i mål C-262/88 (den s.k. Barber- domen) enligt hennes uppfattning klargjort rättsläget.

Tillämplig svensk rätt

I 18 § jämställdhetslagen (1991:433) anges att otillåten könsdiskriminering skall anses föreligga, när en arbetsgivare tillämpar lägre lön eller annars sämre anställningsvillkor för en arbetstagare än dem som arbetsgivaren tillämpar för arbetstagare av motsatt kön, när de utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt. Detta gäller dock inte, om arbetsgivaren kan visa att de olika anställningsvillkoren beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller att de i varje fall inte vare sig direkt eller indirekt har samband med arbetstagarnas könstillhörighet.

Tillämplig EG-rätt

I artikel 119 i Romfördraget anges att med lön förstås den gängse grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen. Domstolen har även att beakta rådets direktiv 75/117/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män. Därtill har EG-domstolen i ett antal domar bl a den s k Barber-domen (Case C-262/88 Douglas Harvey Barber and Guardian Royal Exchange Assurance Group), domen Bilka- Kaufhaus v. Karin Weber von Hertz (Case 170/84), domen Maria Kowalska v. Freie und Hansestadt Hamburg (Case C- 33/89) samt domen Stadt Lengerich v. Helmig (Case C-399/92) uttalat sig om innehållet i dessa EG-rättsliga bestämmelser.

Behovet av förhandsavgörande

För att arbetsdomstolen i mellandom skall kunna fastställa huruvida landstinget har tillämpat lägre lön för barnmorskorna än för klinikingenjören måste domstolen ta ställning till om ersättning för obekväm arbetstid och värde av arbetstidsförkortning skall ingå i underlaget för lönejämförelsen mellan K.E. och K.W. å ena sidan och L.P. å andra sidan.

Enligt arbetsdomstolens uppfattning ger varken artikel 119 i Romfördraget eller likalönedirektivet 75/117/EEG något entydigt svar på dessa frågor. Inte heller de uttalanden som EG-domstolen gjort i bl a Barber-domen anser arbetsdomstolen vara tillräckligt klargörande för att domstolen skall kunna avgöra huruvida ersättning för obekväm arbetstid och värde av arbetstidsförkortning skall ingå i underlaget för lönejämförelen i målet.

Med hänsyn till det anförda har arbetsdomstolen - sedan särskilt sammanträde hållits i mellandomsdelen - beslutat att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen i enlighet med landstingets yrkande.

Målets fortsatta handläggning

Målet i arbetsdomstolen kommer att förklaras vilande i avvaktan på EG- domstolens avgörande i samband med att denna begäran om förhandsavgörande avsänts.

Parterna har beretts tillfälle att yttra sig över denna begäran om förhandsavgörande.

På grund av vad som ovan anförts hemställer arbetsdomstolen om förhandsavgörande beträffande följande frågor.

1. Skall ersättning för obekväm arbetstid enligt artikel 119 i Romfördraget och rådets direktiv 75/117/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män ingå i underlaget för lönejämförelsen vid påstådd lönediskriminering? Vilken betydelse har det att ersättningen för obekväm arbetstid varierar från månad till månad beroende på schemaläggningen?

2. Skall det vid ställningstagandet till frågan vid 1 tillmätas betydelse att det regelbundet ingår i barnmorskornas arbetsuppgifter att arbeta på tid som ger rätt till ersättning för obekväm arbetstid, medan klinikingenjören inte regelbundet utför arbete på tid som ger rätt till sådan ersättning?

3. Skall det förhållandet att ersättning för obekväm arbetstid enligt nationell rätt ingår i löneunderlaget för att fastställa pensioner, sjuklön, skadestånd och andra lönerelaterade ersättningar tillmätas betydelse vid avgörande av frågan huruvida ersättning för obekväm arbetstid skall ingå i underlaget för lönejämförelsen vid påstådd lönediskriminering?

4. Skall arbetstidsförkortning - i betydelsen skillnaden i arbetstidsmått för dagtid och kontinuerligt treskift - enligt artikel 119 i Romfördraget och rådets direktiv 75/117/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män beaktas vid lönejämförelsen vid påstådd lönediskriminering? Om svaret är jakande: Vilken betydelse har det att det lägre arbetstidsmåttet vid kontinuerligt treskiftsarbete utgör heltid enligt kollektivavtalet? Om arbetstidsförkortning skall åsättas ett särskilt värde, skall i så fall detta värde anses ingå i den fasta kontanta månadslönen eller utgöra en särskild ersättning som skall ingå i lönejämförelsen?

5. Skall det vid ställningstagandet till frågan vid 4 tillmätas betydelse att barnmorskorna men inte klinikingenjören utför skiftarbete som avtalsenligt ger rätt till arbetstidsförkortning?

På arbetsdomstolens vägnar

(Hans Stark) Hans Stark