AD 2006 nr 59

Parter:

Svenska Elektrikerförbundet; Elektriska Installatörsorganisationen EIO; Elbyrån B.& Co Aktiebolag

Nr 59

Svenska Elektrikerförbundet

mot

Elektriska Installatörsorganisationen EIO och Elbyrån B. & Co Aktiebolag i Stockholm.

Mellan Elektriska Installatörsorganisationen EIO och Svenska Elektrikerförbundet gäller sedan länge varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal avseende elektriska installationsarbeten, installationsavtalet. Det i målet aktuella installationsavtalet gällde fr.o.m. den 1 april 2001 t.o.m. den 31 mars 2004. Avtalet innehåller bl.a. följande.

§ 4 Traktamente

Vid arbete utanför hemorten erhåller arbetstagaren traktamente enligt följande:

1. Utan övernattning (endagsförrättning)

- - - - -

2. Med övernattning

- - - - -

Arbetsgivaren tillhandahåller fritt logi av tillfredsställande beskaffenhet. Om arbetsgivaren efter överenskommelse med arbetstagaren inte tillhandahåller logi utgår traktamente för natt med . . . 95 kr

- - - - -

Elbyrån B. & Co AB bedriver verksamhet med elektriska installationer i Haparanda och med en filial i Luleå. Montörerna J.T. och O.L., som är medlemmar i förbundet, är anställda hos bolaget. De utförde under tiden oktober 2002 - april 2003 (T.) respektive oktober 2002 - maj 2003 (L.) arbete vid filialen i Luleå.

Mellan parterna har uppkommit tvist om tillämpningen av installationsavtalets traktamentsregler med avseende på de båda montörernas arbete i Luleå. Tvisten gäller frågan om bolaget har åsidosatt sin skyldighet att tillhandahålla dem fritt logi av tillfredsställande beskaffenhet. Parterna har förhandlat i tvisten såväl lokalt som centralt utan att kunna enas.

Förbundet har väckt talan vid Arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och har, såsom talan slutligt bestämts, yrkat att domstolen skall förplikta bolaget att

1. till J.T. utge ekonomiskt skadestånd med 11 610 kr och allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 25 000 kr,

2. till O.L. utge ekonomiskt skadestånd med 18 110 kr och allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 25 000 kr, samt

3. till förbundet utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 50 000 kr.

Förbundet har yrkat ränta enligt 6 § räntelagen på yrkade belopp från den 28 december 2004 till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt samtliga yrkanden. De yrkade beloppen avseende ekonomiskt skadestånd har vitsordats som skäliga. I fråga om allmänt skadestånd har inget belopp vitsordats som skäligt.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Tvisten i målet har sin bakgrund i att det mot slutet av år 2002 uppkom ett behov av att låna ut J.T. och O.L. till filialen i Luleå under några månader. Tidigare hade bolaget i sådana situationer lånat ut en bil till montörer som stationerats i Luleå och som därigenom kunde resa hem. I detta fall kunde bolaget emellertid inte göra detta. Det logi som bolaget anvisade var inte av tillfredsställande beskaffenhet. Följden blev att J.T. och O.L. varje dag reste hem till Haparanda med egen bil.

Det träffades inte någon överenskommelse om att bolaget inte skulle tillhandahålla fritt logi. Enligt installationsavtalet var bolaget därför skyldigt att tillhandahålla logi av tillfredsställande beskaffenhet. Att bolaget hade en sådan skyldighet är ostridigt i målet. Det logi som bolaget tillhandahöll var som nämnts inte av tillfredsställande beskaffenhet. Genom sitt avtalsbrott har bolaget ådragit sig skyldighet att utge ekonomiskt skadestånd avseende arbetstagarnas merkostnader. Dessa merkostnader avser ersättning för resor, i J.T:s fall under 87 arbetsdagar och i O.L:s fall under 147 arbetsdagar. Dessutom har bolaget ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd.

Den avtalsbestämmelse som tvisten avser tillkom år 2001. Uttrycket ”logi av tillfredsställande beskaffenhet” har dock förekommit i installationsavtalet alltsedan det första avtalet ingicks år 1907. Före år 2001 hade uttrycket betydelse för bestämmande av traktamentet på så sätt att arbetsgivaren genom att tillhandahålla ett tillfredsställande logi kunde undgå skyldighet att utge visst traktamentsbelopp. Arbetsgivaren hade vid den tiden ingen skyldighet att tillhandahålla logi. Vid förhandlingarna inför 2001 års avtal ställde förbundet som krav att avtalet skulle innebära en principiell skyldighet för arbetsgivaren i detta hänseende. Detta krav godtogs av arbetsgivarsidan, och bestämmelsen fick därmed sin nu gällande lydelse. Enligt förbundets mening innebär tillkomsten av den nya bestämmelsen att det krav på boendestandard som ligger i uttrycket ”logi av tillfredsställande beskaffenhet” fick en annan och mera tidsenlig innebörd än det hade haft tidigare. Vissa uttalanden rörande den tidigare bestämmelsen som Arbetsdomstolen gjorde i domen 1984 nr 34 saknar därför enligt förbundets mening aktualitet i tvisten. Till detta kommer i alla händelser att Arbetsdomstolen i det angivna avgörandet uttalade att tillämpningen av bestämmelsen skall göras med utgångspunkt från varje tids förhållanden. Det finns enligt förbundets uppfattning skäl att ställa högre krav på boendestandard i dag jämfört med år 1984.

Det kan i sammanhanget framhållas att avsikten med förbundets talan inte i första hand är att få en bedömning av det logi som bolaget tillhandahöll. Vad som är av intresse för förbundet är att få en mera principiellt inriktad prövning av den typ av boende som är aktuellt i målet. Dessa frågor är av stort intresse för förbundet mot bakgrund av att allt fler montörer numera arbetar utanför sin hemort.

Det logi som bolaget erbjöd utgjorde en del av den kontorsbyggnad som bolaget disponerar i Luleå. Förbundet återkommer strax till en närmare beskrivning av lokalerna. Först vill förbundet dock mera allmänt ange vad som får anses gälla enligt installationsavtalet i fråga om beskaffenheten av logi som tillhandahålls av arbetsgivaren. Ett grundläggande krav är att arbetstagaren skall ha ett eget rum, som är låsbart och som är fritt från insyn. Rummet skall vara utrustat med säng inklusive täcke, kudde och lakan. Det skall finnas nattduksbord, skrivbord, stol, TV och garderob. Det skall vidare finnas en egen toalett med handduk. I rummet skall finnas belysning som möjliggör läsning och skrivning. I anslutning till rummet skall finnas ett välutrustat kök samt ett bad- eller duschrum. Sammanfattningsvis skall boendet ha en standard som överensstämmer med normalt hotellboende och som medger att arbetstagaren så långt möjligt har samma standard som hemma.

De nu angivna kraven var inte uppfyllda i det aktuella fallet. Det kan först konstateras att den aktuella kontorsbyggnaden är belägen i Kallax företagsstad, som är ett industriområde i utkanten av Luleå. Det geografiska läget medför att det finns begränsade möjligheter till service. Att det är fråga om ett industriområde medför att det förekommer ständiga transporter, även nattetid. Det skall anmärkas att de båda montörerna inte hade sitt arbete förlagt till industriområdet. Att boendet var förlagt till arbetsgivarens lokaler medförde att det inte var avskilt från dennes normala verksamhet. De boende stod i princip ständigt under arbetsgivarens insyn.

Det aktuella huset kan översiktligt indelas i tre delar, där den ena änden upptar kontorsutrymmen. I en mellandel av huset finns ett köksutrymme, en korridor, ett kapprum, flera toaletter, omklädningsrum med solarium, bastu och duschrum. I den återstående ytterändan av huset finns boendeutrymmena, som består av ett allrum med TV och fyra sovrum med vardera två sängar. Två av sovrummen saknade fönster. Dörrarna till sovrummen saknade låsmöjlighet. Två av dörrarna var försedda med fönster som möjliggjorde insyn. Rimliga krav på integritet var därmed inte uppfyllda. Sovrummens belysning var dålig och det saknades garderober. Rummen var över huvud taget påvert möblerade. Någon av sängarna var en enkel hopfällbar s.k. turistsäng. Köksutrymmet var inte utrustat så att man kunde laga mat på samma sätt som i ett hem. Det fanns bara fyra spisplattor trots att det kunde förekomma att många anställda skulle utnyttja köket samtidigt. Den enda köksfläkt som fanns var en otillräcklig kolfilterfläkt, varför det kunde förekomma matos.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det boende som bolaget tillhandahöll inte var åtskilt från bolagets normala verksamhet och var av låg standard. Det handlade närmast om logementsboende. Installationsavtalets krav på att logiet skall vara av tillfredsställande beskaffenhet var alltså inte uppfyllt. Bolaget gjorde sig därmed skyldigt till brott mot kollektivavtalet.

Arbetsgivarparterna

Som förbundet har anfört tillkom den nuvarande lydelsen av 11 kap § 4 vid avtalsrörelsen år 2001, även om uttrycket ”logi av tillfredsställande beskaffenhet” har förekommit i installationsavtalets traktamentsregler alltsedan år 1907. En fyllig redogörelse för avtalshistoriken återfinns i Arbetsdomstolens dom 1984 nr 34. I den domen uttalade domstolen att uttrycket i det allmänna språkbruket har en innebörd som är föga förpliktande samt att det inte kunde antas att avtalsparterna hade avsett att genom uttrycket fixera någon viss bestämd standard.

Att arbetsgivaren tillhandahöll logi av tillfredsställande beskaffenhet hade före 2001 års ändring betydelse på det sättet att arbetstagarens traktamente reducerades på visst sätt. Den ändring som gjordes detta år innebar som förbundet har anfört att arbetsgivaren fick en skyldighet att tillhandahålla logi, vilken bortfaller endast om arbetsgivaren kan uppnå en överenskommelse med den enskilde arbetstagaren. Ändringen i avtalet medförde inte att uttrycket logi av tillfredsställande beskaffenhet, som alltså oförändrat överfördes till den nya avtalsbestämmelsen, fick någon ny innebörd. Uttrycket får ses som en generalklausul, som innebär krav på en boendestandard som är acceptabel med hänsyn till omständigheterna.

Att förbundet inte heller för egen del uppfattade 2001 års ändring i avtalsbestämmelsen som en höjning av boendestandarden framgår av de avtalskrav som förbundet framställde vid avtalsrörelserna åren 2003 och 2004. Förbundet ställde då mycket specificerade och konkreta krav på vad som skulle utgöra tillfredställande boendestandard. Dessa krav överensstämmer med de specificerade krav som förbundet har angett i tvisten och som enligt förbundet gäller redan nu enligt installationsavtalet. Förbundets agerande utvisar klart att parterna år 2001 inte enades om någon höjning av kravet på boendestandard.

Bolaget, som bedriver sin verksamhet i Haparanda och Luleå, hade vid den i målet aktuella tiden omkring 35 anställda. J.T. och O.L. var anställda för arbete i Haparanda, men vid brist på sysselsättning där fick de tidvis arbeta i Luleå. De fick då fria hemresor med en av bolagets bilar samtidigt som de erhöll fullt traktamente. Under den i målet aktuella tiden med början i oktober 2002 hade bolaget dock inte möjlighet att låna ut bilen till dem. De anvisades att bo i företagets lokaler i Luleå, men valde då att i stället resa hem på egen bekostnad.

Beträffande lokalerna kan först konstateras att de är belägna i Kallax företagsstad, som ligger i utkanten av Luleå. Möjligheterna till service är där inte dåliga. Avståndet till en kiosk är 500 m, till en mataffär 1 km och till en busshållplats 500 m. Området är inte särskilt hårt trafikerat, och nattetid förekommer ingen trafik alls.

Byggnaden i fråga inrymmer som förbundet anfört både en kontorsdel och en bostadsdel. I kontorsdelen arbetar vanligen endast en person, nämligen bolagets platschef i Luleå P.J. Någon gång är även bolagets verkställande direktör N.B. på plats. Efter arbetets slut kl. 17, dvs. då de boende kommer till lokalerna, är det ingen som vistas i kontorsdelen. För övrigt är det möjligt att låsa den dörr som avgränsar kontorsdelen från boendedelen.

Boendedelen är rymlig. Den består av fyra sovrum och ett stort sällskapsrum med TV. Två av sovrummen är fönsterlösa, men eftersom ingen annan arbetstagare under denna tid hade anvisats att bo i lokalerna hade J.T. och O.L. kunnat välja sovrum med fönster. Sovrummens sängar är samtliga av god kvalitet. Den turistsäng som förbundet har nämnt används inte för övernattning. Det är riktigt att det inte finns lakan, men sängkläder i övrigt tillhandahålls de boende. Sovrummens dörrar gick vid den i målet aktuella tiden inte att låsa. Om J.T. och O.L. hade begärt det, hade bolaget genast låtit montera separata lås på sovrumsdörrarna. Så har också skett senare. För övrigt fanns det låsbara skåp i omklädningsrummet.

Omklädningsrummet i husets mellandel med två duschar, bastu och solarium används i praktiken nästan uteslutande av dem som övernattar i bolagets lokaler. Köket är utrustat med fyra spisplattor, en köksfläkt, två kylskåp och ett frysskåp. Utrustningen är fullt tillräcklig för normal matlagning.

Sammanfattningsvis anser arbetsgivarparterna att det logi som bolaget har tillhandahållit är av tillfredsställande beskaffenhet. Det kan tilläggas att ingen av de arbetstagare som tidigare övernattat i lokalerna har haft några klagomål. J.T. har tidigare bott där under omkring ett halvår utan att ha haft några synpunkter på standarden.

För den händelse domstolen inte skulle dela denna uppfattning gör arbetsgivarparterna gällande att de båda arbetstagarna i alla händelser inte bör anses vara berättigade till ekonomiskt skadestånd. Det hade ålegat dem att utnyttja det av bolaget anvisade logiet och därigenom minimera den ekonomiska skadan. Om arbetstagarna då hade begärt förbättringar i boendet, såsom t.ex. montering av lås till sovrumsdörrarna, hade bolaget genast vidtagit åtgärder.

Domskäl

I installationsavtalets 11 kap § 4 finns en bestämmelse som innebär att arbetsgivaren är skyldig att vid arbete utanför hemortsområdet tillhandahålla arbetstagaren fritt logi av tillfredsställande beskaffenhet. Tvisten i målet gäller i huvudsak frågan om det boende i Luleå som bolaget anvisade montörerna J.T. och O.L. under deras arbete utanför hemorten var av tillfredsställande beskaffenhet i avtalets mening.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör med förre förhandlingschefen i förbundet S.H. och med f.d. avdelningsombudsmannen B.H. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör med f.d. förhandlingschefen vid EIO L.A. och med organisationens nuvarande förhandlingschef Å.K.K., förhör under sanningsförsäkran med bolagets verkställande direktör N.B. samt vittnesförhör med platschefen P.J. Båda partssidorna har åberopat skriftlig bevisning bl.a. i form av kartor, planritning över den i målet aktuella byggnaden samt ett stort antal fotografier.

Allmänt om avtalsbestämmelsen

Tvisten i målet gäller inte bara frågan om det av bolaget i detta fall anvisade boendet uppfyller installationsavtalets krav, utan även vilken allmän innebörd den aktuella avtalsbestämmelsen har.

Den i målet aktuella lydelsen av 11 kap § 4 i installationsavtalet tillkom år 2001. Dessförinnan hade arbetsgivaren enligt installationsavtalet ingen skyldighet att tillhandahålla fritt logi av tillfredsställande beskaffenhet, men om han valde att göra det reducerades enligt vad som är ostridigt i målet skyldigheten att utge traktamente på visst sätt. Det i avtalsbestämmelsen ingående uttrycket ”logi av tillfredsställande beskaffenhet” har enligt vad som upplysts i målet funnits med i installationsavtalet sedan år 1907 och fördes år 2001 alltså in i den nya bestämmelsen om arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla logi.

Arbetsdomstolen hade i domen 1984 nr 34 att bedöma innebörden av installationsavtalets uttryck ”kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet” vid tillämpningen av en då gällande regel om ersättning för reskostnad och restid. Domstolen uttalade bl.a. följande.

Uttrycket ”kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet” har sedan gammalt förekommit i installationsavtalet i en numera upphävd bestämmelse om undantag från rätten till traktamente då arbetstagaren erhåller fri kost och fritt logi genom beställarens försorg. Arbetstagarsidan har i denna bestämmelse velat se ett uttryck för elektrikernas rätt till kost och logi av viss högre kvalitet. Det är av naturliga skäl svårt att numera med någon säkerhet avgöra vilken innebörd avtalsparterna inlade i bestämmelsen vid dess tillkomst. Det är emellertid upplyst att bestämmelsen hade särskild aktualitet vid elektrifieringen av landsbygden. Det var vid den tiden vanligt att montörerna inkvarterades hos den som beställt arbetet. Det är antagligt att bestämmelsen ursprungligen avsåg att garantera att montören erhöll en efter den tidens levnadsförhållanden acceptabel inkvartering i beställarens hushåll. Det finns enligt domstolens mening ingenting som tyder på att avtalsparterna avsett att tillförsäkra montörerna kost och logi av en standard på någon viss nivå. Det bör tilläggas att det inte finns fog språkligt sett för att tillmäta bestämningen ”av tillfredsställande beskaffenhet” den betydelsen att kosten och logiet skulle vara av någon viss högre kvalitet. I stället har uttrycket i det allmänna språkbruket en innebörd som är föga förpliktande.

- - - - -

Arbetsdomstolen drar följande slutsatser av vad som hittills har anförts. Det har inte framkommit något som visar att uttrycket kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet skulle motsvara den boendestandard som erbjuds vid Esso och OK motorhotell eller att uttrycket eljest skulle innefatta någon garanti för någon viss högre boendestandard. Detta betyder att domstolen i det väsentliga biträder arbetsgivarsidans ståndpunkt i själva tolkningsfrågan.

Det anförda innebär att frågan huruvida den kost och det logi som fanns tillgängliga vid arbetsplatsen har varit av tillfredsställande beskaffenhet får avgöras med utgångspunkt från mera allmänna skälighetssynpunkter. Därvid har domstolen att utgå från vad som enligt nutida uppfattning utgör tillfredsställande kost och logi.

Domstolen fann att det i den tvisten aktuella boendet - det var fråga om förläggning i bostadsbaracker på en arbetsplats som var avsides belägen inom ett militärt skyddsområde - uppfyllde vad som fick anses ligga i det föga förpliktande uttrycket kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet.

Förbundet har i den nu föreliggande tvisten anfört i huvudsak följande. Uttrycket logi av tillfredsställande beskaffenhet har numera en annan innebörd än tidigare. Detta hänger samman med att uttrycket genom 2001 års ändring infördes som ett led i bestämmelsen med den väsentliga nyheten att arbetsgivaren hade en principiell skyldighet att tillhandahålla logi. Ändringen som sådan och vad som förekom vid avtalsförhandlingarna innebär att kraven enligt avtalet på boendets standard nu är högre än tidigare. Boendet skall i princip vara av en nivå som överensstämmer med normalt hotellboende och skall medge att arbetstagaren så långt möjligt har samma standard som hemma.

Arbetsgivarparternas uppfattning är att 2001 års ändringar i installationsavtalet inte har medfört att den boendestandard som åsyftas har blivit någon annan än tidigare. Enligt deras mening har uttrycket ”logi av tillfredsställande beskaffenhet” alltjämt den allmänna innebörd som anges i 1984 års dom.

I fråga om vad som förekom vid förhandlingarna inför slutandet av 2001 års installationsavtal har inför domstolen lämnats uppgifter av S.H. Han har anfört bl.a. att förbundet ställde som krav att arbetsgivaren skulle ha en avtalsenlig skyldighet att tillhandahålla logi samt att arbetsgivarsidan mot den bakgrunden måste ha insett att man härefter skulle utgå från en högre boendestandard än tidigare, även om boendestandarden i den nya avtalsbestämmelsen beskrevs med samma uttryck som tidigare hade återfunnits i traktamentsreglerna.

Även Å.K.K. har inför domstolen lämnat uppgifter om vad som förekom vid förhandlingarna. Hon har därvid bl.a. anfört att det under förhandlingarna aldrig fördes någon diskussion mellan parterna om den boendestandard som skulle gälla för det av arbetsgivaren tillhandahållna logiet.

Av det anförda framgår sammanfattningsvis dels att uttrycket ”logi av tillfredsställande beskaffenhet” vid 2001 års förhandlingar infördes som ett led i en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivaren att tillhandahålla logi, dels att uttrycket hämtades från en äldre bestämmelse och nu infördes som ett moment i en regel av väsentligen nytt innehåll. Enbart dessa förhållanden kan enligt domstolens mening inte anses medföra att uttrycket fick en annan innebörd än tidigare. För detta hade krävts att frågan om kraven på boendestandard hade berörts uttryckligen vid förhandlingarna på ett sådant sätt att parterna kan sägas ha blivit enade om att förändra dem. Av S.H. och Å.K.K:s uppgifter kan domstolen emellertid dra slutsatsen att någon diskussion som uttryckligen gällde frågan om boendestandarden inte förekom vid förhandlingarna.

På grund av det anförda kommer domstolen till slutsatsen att uttrycket ”logi av tillfredsställande beskaffenhet” vid tillkomsten av den i målet aktuella avtalsbestämmelsen inte fick någon annan innebörd än uttrycket hade haft tidigare. Domstolen ansluter sig till uttalandet i 1984 års dom om att det inte finns fog språkligt sett för att tillmäta bestämningen ”av tillfredsställande beskaffenhet” den betydelsen att logiet skall vara av någon viss högre kvalitet. Frågan huruvida ett logi som anvisats av en arbetsgivare har varit av tillfredsställande beskaffenhet bör även numera avgöras med utgångspunkt i mera allmänna skälighetssynpunkter, varvid domstolen har att utgå från vad som enligt nutida uppfattning utgör tillfredsställande logi.

Var det av bolaget anvisade logiet av tillfredsställande beskaffenhet?

Det logi som bolaget anvisade utgör en del av bolagets byggnad i Kallax företagsstad, som är ett industriområde i utkanten av Luleå. I byggnadens ena ytterända finns kontorslokaler, där bolagets platschef i Luleå arbetar under dagtid. I byggnadens mitt finns ett kök och ett omklädningsrum med duschar, bastu och solarium. I den återstående ytterändan av byggnaden finns fyra sovrum och ett allrum med TV.

Förbundet har riktat invändningar mot byggnadens belägenhet i ett industriområde och har menat att detta bl.a. medför dåliga möjligheter till service. Den omständigheten att boendet var beläget i det aktuella industriområdet kan dock enligt domstolens mening inte föranleda bedömningen att boendet inte var av tillfredsställande beskaffenhet. Utredningen i målet visar dessutom att möjligheterna till kommunikation och annan service var relativt goda, alldeles frånsett den omständigheten att montörerna kan tänkas ha disponerat egen bil under veckorna.

Förbundet har vidare riktat invändningar mot att det anvisade boendet låg i direkt anslutning till bolagets kontorslokaler i Luleå. Enligt förbundet innebar detta att bolaget gavs möjlighet till en viss insyn i arbetstagarnas privata förhållanden. Av utredningen framgår emellertid att kontorsdelen utnyttjades endast under ordinarie arbetstid samt att den del av byggnaden som inrymde sovrummen och sällskapsrummet kunde låsas. Arbetsdomstolen kan redan på grund av dessa omständigheter inte finna att förbundets invändningar i denna del är befogade.

Beträffande den egentliga boendestandarden kan konstateras att det var fråga om relativt rymliga utrymmen. Möblemanget var visserligen enkelt, men kan inte i något avseende sägas ha varit direkt otillfredsställande. Hygienutrymmena inrymde duschar, bastu och solarium och tycks ha varit i gott skick. Köket var rymligt, och även om det tycks ha varit relativt enkelt utrustat kan det inte beskrivas som otillfredsställande.

Sammanfattningsvis kommer domstolen till slutsatsen att det av bolaget anvisade boendet uppfyller det krav på standard som ligger i det relativt obestämda uttrycket logi av tillfredsställande beskaffenhet.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Det anförda innebär att förbundets talan skall avslås. Arbetsgivarparterna är vid denna utgång berättigade till ersättning för sina rättegångskostnader. Den ersättning de yrkat har vitsordats som skälig av förbundet med undantag för ett belopp om 30 000 kr, avseende utredningskostnader. Arbetsgivarparterna har upplyst att beloppet avser kostnader för bolagets företrädare avseende dels framtagande av underlag och liknande, dels deltagande i möten med ombudet Ulf Nordström och dels närvaro vid förhandlingarna i domstolen. Arbetsdomstolen anser att dessa kostnader till ett belopp av 15 000 kr får anses skäligen påkallade för tillvaratagande av arbetsgivarparternas rätt i tvisten.