AD 2009 nr 26

Parter:

Industrifacket Metall Verkstadsklubben vid Ericsson Aktiebolag; Ericsson Aktiebolag

Nr 26

Industrifacket Metall Verkstadsklubben vid Ericsson Aktiebolag i Gävle

mot

Ericsson Aktiebolag i Stockholm.

Bakgrund

Mellan Teknikarbetsgivarna och Industrifacket Metall (förbundet) gäller kollektivavtal, det s.k. teknikavtalet. Ericsson AB (bolaget) är medlem i Teknikarbetsgivarna. H.N. och K.M. är medlemmar i förbundet och anställda hos bolaget vid dess fabrik i Gävle (Gävlefabriken).

Vid Gävlefabriken gällde ett lokalt kollektivavtal om förslagsersättning benämnt "Lokalt avtal - Förslagsverksamheten i Gävlefabriken". Avtalet var tecknat den 1 september 1999 mellan bolaget och bl.a. Industrifacket Metall Verkstadsklubben vid Gävlefabriken (verkstadsklubben) och upphörde att gälla den 30 januari 2003. Enligt avtalet kunde arbetstagare som föreslog förbättringsåtgärder, under vissa förutsättningar, erhålla förslagsersättning i tre ersättningsnivåer enligt följande.

8 ERSÄTTNINGAR

8.1 NIVÅ 1

Förslagsråd eller av förslagsråd utsedd handläggare skall utge ersättning för förslag som leder till förbättringar eller är positivt med tanke på produktivitet, ergonomi eller kvalitet. Ersättningen uppgår till 400 SEK och betalas ut via lönen med avdrag av 50 % skatt. Vid flera förslagsställare fördelas summan lika mellan förslagsställarna.

Om förslaget bedöms som utvecklingsbart eller värdefullt förs det upp till nivå 2.

8.2 NIVÅ 2

Om Förslagsrådet efter bedömning av förslag beslutar om ersättning i nivå 2 utgår 1900 SEK. Ersättningen betalas ut via lönen med avdrag av engångsskatt. Beloppet är indexreglerat och gäller fr.o.m. 1996-01-01. Vid flera förslagsställare fördelas summan lika mellan förslagsställarna.

CAB- och/eller CRB-beslut alternativt Förslagsråds beslut om införande är tillräckligt för att utge ersättning för förslag i nivå 2. Ansvaret för förslagets införande ligger därefter hos verkställande instans.

Bedömer Förslagsrådet att förslaget har väsentligt värde skall förslaget sändas vidare till Förslagsnämnden för bedömning i nivå 3.

8.3 NIVÅ 3

Förslagsnämnden kan efter bedömning utge ersättning för ett år för förslag enligt nedanstående beräkningsformel:

V Vinst (T x X + M - I) x F

T Tidsbesparing (tim)

X Interntimkostnad (SEK/tim)

M Materialbesparing (SEK)

I Erforderlig investering (SEK)

U Utvecklingskostnader

F 0,85 = faktor för täckning av företagskostnader (arbetsgivaravgifter, lönebikostnader, administration o dyl.).

V Vinsten (V) delas lika mellan företaget och

2 förslagsställaren (SEK).

Ersättningen betalas ut via lönen med avdrag av engångsskatt. Vid flera förslagsställare fördelas summan lika mellan förslagsställarna.

H.N. och K.M. arbetade som maskinoperatörer vid Gävlefabriken inom projektet Pluto. Under år 1999 lämnade de in ett förslag med förbättringsåtgärder till bolaget. Vid tidpunkten för inlämnandet av förslaget gällde 1999 års lokala kollektivavtal om förslagsverksamhet.

H.N. och K.M. erhöll ersättning enligt nivå ett och två. Tvist har uppstått om de har rätt till ytterligare ersättning enligt det lokala kollektivtalet och hur avtalet ska tolkas. Tvisteförhandlingar har genomförts utan att parterna har kunnat enas.

Förbundet och Industrifacket Metall Nedre Dalälven (avdelningen) väckte talan i Arbetsdomstolen mot Teknikarbetsgivarna och bolaget och yrkade att bolaget skulle förpliktas att till var och en av H.N. och K.M. utge ca 19,9 miljoner kr i förslagsersättning jämte viss ränta.

Genom beslut den 13 juni 2007 fann Arbetsdomstolen att förbundet och avdelningen var obehöriga att föra talan för medlemmarna i fråga eftersom det var verkstadsklubben som var part i det omtvistade kollektivavtalet. Arbetsdomstolen beslutade att tillfråga verkstadsklubben om den ville föra talan i målet. Klubben meddelade att den önskade föra medlemmarnas talan.

Yrkanden m.m.

Verkstadsklubben har, såsom talan slutligt bestämts, yrkat att Arbetsdomstolen ska förplikta bolaget att till var och en av H.N. och K.M. utge 2 342 537 kr, med ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 10 maj 2006, till dess betalning sker.

Verkstadsklubben har återkallat talan mot Teknikarbetsgivarna och målet mot Teknikarbetsgivarna har skrivits av.

Bolaget har bestritt verkstadsklubbens talan. Sättet att beräkna ränta har vitsordats som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Verkstadsklubben

Bakgrund - Plutoprojektet

Bolaget är en världsledande leverantör inom telekommunikation. Vid Gävlefabriken producerades bl.a. radiobasstationer för digital mobiltelefoni. Under slutet av 1990-talet inleddes Plutoprojektet vid fabriken. Visionen med projektet var att bolaget skulle ha en helt kundorderstyrd produktion och materialförsörjning med korta ledtider. Produktionen skedde i en automatiserad process där två olika kretskort, RDU-kort (radio digital unit) och PBU-kort (power-amplifier booster unit), tillverkades för att sedan monteras ihop till en tranceiver receiver unit (TRU). En färdig TRU placeras i en radiobasstation där den har som uppgift att sköta radiotrafiken mot mobiltelefoner.

I första delen av processen, ytmontaget, monterades ett antal komponenter på mönsterkort. Ytmontaget bestod av tre linor varav en lina användes till PBU-kort och två till RDU-kort. Korten transporterades från maskin till maskin med hjälp av conveyrar medan slutmonteringen hade ett palettburet transportsystem. I andra delen, slutmonteringen, monterades kretskorten ihop och omslöts av ett ytterhölje.

Komponenterna som skulle monteras på korten levererades på rullar som sedan fästes i magasin innan de fördes in i respektive maskin. Varje maskin använde ett stort antal magasin vilka byttes olika antal gånger per dygn. Byte skedde genom att maskinoperatören tog ut det tomma magasinet, gick och hämtade en ny rulle med komponenter i ett komponentförråd och trädde på rullen på det tomma magasinet. Denna procedur tog två-fyra minuter. Under tiden komponentrullen byttes stod produktionen stilla.

Kollektivavtalsregleringen

Mellan bolaget å enda sidan och bl.a. verkstadsklubben å andra sidan tecknades den 1 september 1999 ett lokalt kollektivavtal om förslagsersättning benämnt "Lokalt avtal - Förslagsverksamheten i Gävlefabriken". 1999 års kollektivavtal ersatte tidigare lokala kollektivavtal från åren 1996 och 1993.

De lokala avtalen utgjorde lokala anpassningar till den tidigare gällande centrala överenskommelsen om förslagsverksamhet för företagen mellan Sveriges Verkstadsförening (VF) å ena sidan och bl.a. Svenska Metallindustriarbetareförbundet å andra sidan. Detta avtal upphörde att gälla den 30 april 1999. Enligt det centrala avtalet tillförsäkrades förslagsställaren en rätt till ersättning. Detta framgår av § 5 Mom 3, som har följande lydelse.

"För förslag som ger en ekonomisk beräkningsbar resultatförbättring utges ersättning motsvarande hälften av första årets resultatförbättring efter avdrag för avskrivningar och utvecklingskostnader hänförliga till detta år."

Bolaget har gjort gällande att det centrala avtalet innebar en möjlighet att träffa lokala kollektivavtal som förbehöll arbetsgivaren en ensidig beslutanderätt i frågan om ersättning skulle utgå och att de lokala kollektivavtalen vid Gävlefabriken är exempel på sådana avtal. Detta bestrids. De ersättningsregler som anges i det centrala avtalet kunde endast ersättas med andra lokala ersättningsregler men inte med regler om att rätten att erhålla någon ersättning överläts till arbetsgivaren att ensidigt besluta om.

Innebörden av 1993 års och 1996 års lokala kollektivavtal var alltså att arbetsgivaren var förpliktad att utge ersättning enligt avtalets reglering. Även om den centrala överenskommelsen hade upphört att gälla i september 1999, när det omtvistade kollektivavtalet träffades, var det parternas avsikt att 1999 års lokala avtal skulle ge en förslagsställare samma rättigheter som förslagsställare tidigare hade enligt den centrala överenskommelsen och enligt de lokala kollektivavtal som träffats med stöd av det centrala avtalet. Ordalydelsen i 1999 års lokala kollektivavtal är i huvudsak likalydande med dessa kollektivavtal, vilket innebär att innebörden av avtalen är densamma. I varken 1999 års avtal eller de tidigare lokala avtalen förbehålls således arbetsgivaren någon ensidig beslutanderätt i frågan om ersättning ska utgå.

Av 1999 års kollektivavtal framgår följande. I punkt 1 anges att målsättningen med avtalet är att uppmuntra till förslagsverksamhet och ta tillvara idéer som bl.a. leder till högre kvalitet, lägre kostnader och produktutveckling samt att förslagsverksamheten kan beröra alla verksamhetsområden inom bolaget. I punkt 2 anges förslagsverksamhetens organisation. Där anges följande. All förslagsverksamhet samlas i en organisation och delas upp efter förslagens värde i tre ersättningsnivåer. Nivå ett och två ska bedömas av ett förslagsråd på varje avdelning, medan nivå tre ska bedömas av en förslagsnämnd. Förslagsnämnden bestod av representanter från bolaget och arbetstagarorganisationerna, varav två från förbundet. I punkt 8 regleras ersättningsrätten. Av punkt 11 framgår att om enighet inte kan uppnås i förslagsnämnden förs frågan till platschefen för beslut. Om det därefter kvarstod tvist om förslagsersättningen gällde förhandlingsordningen enligt huvudavtalet.

1999 års lokala kollektivavtal är mycket detaljerat och utförligt i fråga om regleringen av ersättningen. Detta talar för att syftet med regleringen inte kan ha varit att förbehålla arbetsgivaren en rätt att ensidigt avgöra om förslagsersättning skulle utgå eller inte. En sådan beslutanderätt har arbetsgivaren även utan kollektivavtal, varför kollektivavtalet i så fall framstår som överflödigt.

H.N:s och K.M:s förslag

H.N. och K.M. arbetade som maskinoperatörer i Plutoprojektet. Under december 1999 lämnade de in ett förslag till förbättringar i produktionen. Huvudtanken med förslaget var att införa extra riggade magasin till olika komponenter. Förslaget innebar att maskinoperatören, istället för att behöva gå och hämta en komponentrulle och trä på den på det tomma magasinet, kunde ta ut det tomma magasinet och byta det mot ett likadant magasin med samma sorts komponenter från en vagn som var placerad vid maskinen. Momentet då maskinoperatören bytte komponentrulle när ett magasin var tomt på komponenter, den s.k. riggtiden, kortades på detta sätt ner från två-fyra minuter till 30 sekunder.

H.N:s och K.M:s förslag genomfördes av bolaget. Förslaget ersattes under år 2000 i nivå ett med 400 kr och i nivå två med 1 900 kr. Förslaget fördes initialt inte upp till förslagsnämnden för bedömning enligt nivå tre. Under handläggningen av tvisten har emellertid förslaget behandlats i nivå tre. Utifrån de uppgifter som framkom inför förslagsnämnden beslutade den att inte utge ersättning i nivå tre med motiveringen att förslaget redan fanns inom bolaget vid tidpunkten för förslagsframställan. Verkstadsklubbens representanter reserverade sig mot beslutet.

Till den centrala överenskommelsen om förslagsverksamhet finns fogat "Riktlinjer för förslagsverksamhet". Av riktlinjerna framgår att ett förslag ska ange dels att någonting går att förbättra, dels hur förbättringen ska åstadkommas samt att förslaget ska innebära något nytt i det föreslagna sammanhanget. Bolaget hade tidigare inte arbetat med extra riggade magasin. Förslaget var alltså nytt i det aktuella sammanhanget. Förslaget innebar även en klar förbättring genom ökad produktion. Förslaget var även av väsentligt värde för bolaget. Därmed uppfyllde förslaget kraven enligt riktlinjerna.

Sammanfattningsvis gör klubben gällande att det förslag som H.N. och K.M. lämnade in uppfyllde kraven för ersättning enligt kollektivavtalets ersättningsnivå tre.

Beräkning av förslagsersättning

Beräkningen av H.N:s och K.M:s ersättning ska göras enligt den formel som framgår av punkt 8.3 i kollektivavtalet, som lyder: Vinst = (T x X + M - I) x F. Verkstadsklubben har beräknat de tvistiga faktorerna i beräkningsformeln på följande sätt.

Tidsbesparing (T)

Av åberopad högskolestudie framgår att produktionstakten efter införandet av dubbla magasin ökade produktionen från 975 tillverkade TRU:er per dag till 1 098 tillverkade TRU:er per dag, dvs. en ökning med 123 TRU:er, eller 12,6 procent. Utifrån högskolestudien uppskattas den effektiva produktionstiden till ca 67,5 procent av dygnets 24 timmar. Den genomsnittliga produktionstiden per dag uppgick alltså till 16,2 timmar. Per år innebär det att produktionstiden uppgick till 5 913 timmar. En ökning med 12,6 procent av antalet produktionstimmar innebär en tidsbesparing (T) med 745 timmar.

Interntimkostnad (X)

Bolagets interntimkostnad är bolagets tillverkningskostnad dividerad med den genomsnittliga produktionstiden per år, dvs. 5 913 timmar. Det görs gällande att bolaget satte in dubbla magasin i samtliga tre linor. Investeringskostnaden för var och en av de tre produktionslinorna var 55 250 000 kr.

En uppskattning av tillverkningskostnaden enligt följande ger en total tillverkningskostnad om 94 238 412 kr.

- Direkt lön: 44 513 412 kr (113 personer x 32 827 kr x 12 månader).

- Avskrivningar: Kostnaden för att köpa in en produktionslina var 55 250 000 kr. Dessa linor skrevs av på fem år. Det ger en kostnad om 33 150 000 kr/år (3 linor x 55 250 000 x 1/5).

- Ränta/avkastningskrav: Den totala kostnaden för att köpa in de tre linorna uppgick till 165 750 000 kr (55 250 000 x 3). Avkastningskravet utgör 10 procent på genomsnittsinvesteringen, vilket ger en kostnad om 8 287 500 kr/år (3 linor x 55 250 000/2 x 10 procent).

- Service, underhåll och reparationer: Kostnaden antas utgöra 5 procent av den totala investeringskostnaden vilket innebär 8 287 500 kr (3 linor x 55 250 000 kr x 5 procent).

Det innebär att interntimkostnaden (X) var 15 937 kr.

Erforderlig investering (I)

Att utrusta de tre produktionslinorna med de dubbla magasinen kostade 4 246 795 kr. Investeringskostnaden ska tas upp med en femtedel av den totala kostnaden. Det framgår av det centrala avtalet § 5 Mom 3. Första årets kostnad för erforderlig investering blir då (I) 849 360 kr.

Vinst (V)

Genom att sätta in värdena i formeln får man följande vinst. (745 x 15 937 - 849 360) x 0,85 = 9 370 148 kr. Hälften av denna summa tillfaller enligt avtalet bolaget och hälften tillfaller förslagsställarna. Till var och en av H.N. och K.M. ska alltså utgå 2 342 537 kr.

Sammanfattning av grunderna för talan

H.N. och K.M. har till bolaget lämnat ett förslag som innebar att tiden det tog för en maskinoperatör att byta komponentrulle när ett magasin var tomt på komponenter, den s.k. riggtiden, kortades ner. Vid tidpunkten för inlämnandet av förslaget var 1999 års lokala kollektivavtal tillämpligt. Ersättningsreglerna i kollektivavtalet innebär ett förpliktande för arbetsgivaren att utge ersättning enligt de ersättningsnivåer som framgår av punkt 8.1-8.3 i avtalet. Det förslag som H.N. och K.M. lämnade in var nytt och innebar att bolaget kunde producera fler enheter. Därmed uppfyller förslaget kraven för ersättning i det lokala kollektivavtalets ersättningsnivå tre, punkt 8.3 i avtalet. En tillämpning av beräkningsformeln i kollektivavtalet ger vid handen att H.N. och K.M. har rätt till ersättning med yrkat belopp.

Bolaget

Bakgrund - förslagsverksamheten

Fram till och med den 30 april 1999 gällde den centrala överenskommelsen om förslagsverksamhet i företagen. Med anledning av att VF sade upp avtalet utredde parterna vissa frågor kring förslagsverksamheten och hur denna skulle regleras. Utredningen ledde till slutsatsen att något nytt centralt förslagsavtal inte skulle träffas. Frågan skulle istället hanteras på företagsnivå. Förslagsavtalet som rättsfigur ansågs av VF som en avtalskonstruktion som skapade låsningar, bristande förutsebarhet och revirtänkande.

Med anledning av VF:s inställning i frågan om förslagsverksamhet rekommenderade föreningen sina medlemsföretag att de skulle förbehålla sig en ensidig beslutanderätt såvitt avsåg förslagsersättningar.

Kollektivavtalsregleringen - ensidig beslutanderätt

1999 års lokala kollektivavtal tecknades den 1 september 1999, dvs. efter det att den centrala överenskommelsen upphört. Den centrala överenskommelsen kan därmed inte utgöra tolkningsdata för det omtvistade lokala kollektivavtalet.

Det är riktigt att den tidigare gällande centrala överenskommelsen gav en förslagsställare en ovillkorlig rätt till ersättning. Det centrala avtalet innebar dock en möjlighet för lokala parter att träffa lokala kollektivavtal som förbehöll arbetsgivaren en ensidig beslutanderätt i frågan om ersättning över huvud taget skulle utgå. Det framgår av följande avtalstext i det centrala avtalet.

§ 3 Lokala överenskommelser

Förslagsverksamheten är en gemensam angelägenhet för företagsledningen och de lokala fackliga organisationerna.

Om arbetsgivaren eller de fackliga organisationerna så begär förhandlar de lokala parterna om tillämpning och anpassning av reglerna i detta avtal till förhållandena i företaget. Lokal överenskommelse bör träffas om hur inlämning, registrering, bekräftelse, utredning och bedömning av förslag organiseras.

- - - - -

Enligt den centrala överenskommelsen var det även tillåtet att träffa en lokal överenskommelse med helt andra ersättningsprinciper än i det centrala avtalet. Detta framgår av § 5 Mom 1 som lyder:

Arbetsgivaren beslutar efter samråd med lokal facklig företrädare om ersättning enligt nedanstående regler eller de ersättningsregler varom lokal överenskommelse träffats.

Det var alltså tillåtet att enligt det centrala avtalet träffa en lokal överenskommelse där arbetsgivaren förbehöll sig den slutliga beslutanderätten i ersättningsfrågan.

Ett exempel på en lokal anpassning av det centrala avtalet där de lokala parterna träffat ett lokalt kollektivavtal innebärande att arbetsgivaren gavs ensidig beslutanderätt är 1993 års lokala kollektivavtal som verkstadsklubben har givit in i målet. 1993 års lokala kollektivavtal ersattes därefter av det nu omtvistade 1999 års lokala kollektivavtal, vilket har samma innebörd. Huruvida det fanns ett lokalt avtal från år 1996, som påståtts under huvudförhandlingen, känner bolaget inte till. Enligt både 1993 års och 1999 års avtal förbehålls alltså arbetsgivaren rätten att besluta om ersättning ska utgå eller inte.

Eftersom det centrala avtalet inte längre var gällande när 1999 års avtal ingicks medförde det att det centrala avtalets skiljeklausul som tvistelösningsmekanism inte blev gällande för tvister enligt 1999 års lokala kollektivavtal.

Oavsett innebörden av 1993 års lokala kollektivavtal innebär i vart fall 1999 års kollektivavtal att arbetsgivaren har den slutliga beslutanderätten i frågan om någon ersättning ska betalas ut, utom såvitt avser ersättningsnivå ett. 1999 års avtal ska tolkas dels enligt sin ordalydelse, dels mot bakgrund av de diskussioner som hade förts i den partssammansatta gruppen som ovan redovisats och den rekommendation som VF gav sina medlemsföretag.

Beträffande ordalydelsen av 1999 års lokala kollektivavtal görs följande gällande.

- Punkten 8.1 är en tvingande regel som ger förslagsställaren rätt till ersättning med 400 kr om förslaget leder till förbättringar eller är positivt med tanke på produktivitet, ergonomi eller kvalitet.

- Förslagsrådet har enligt punkt 8.2 möjlighet att besluta om ersättning med 1 900 kr i nivå 2. Punkt 8.2 är således fakultativ. Detta framgår av att bestämmelsen är formulerad "Om (bolagets kursivering) förslagsrådet eller av förslagsråd utsedd handläggare efter bedömning av förslag beslutar om ersättning i nivå 2 utgår 1 900 SEK".

- Även punkt 8.3 utgör en fakultativ regel. Frågan om förslagsrådet ska sända förslaget vidare till förslagsnämnden för bedömning i nivå tre är beroende av om rådet bedömer att förslaget har ett väsentligt värde. Även om ett förslag skickas för bedömning enligt nivå tre är avtalet så utformat att förslagsnämnden har utrymme att avgöra om ersättning ska utgå eller inte. Detta följer av den inledande meningen i punkt 8.3 "Förslagsnämnden kan (bolagets kursivering) efter bedömning utge ersättning...". Regeln ger alltså utrymme för förslagsnämnden att oavsett förslagets eventuella kvaliteter välja att bevilja eller inte bevilja någon ytterligare ersättning.

- Av punkten 11 framgår slutligen att om enighet inte kan uppnås i förslagsnämnden förs frågan till platschefen för beslut. Detta innebär att han eller hon slutligen har att avgöra om ersättning ska utgå.

Ett lokalt kollektivavtal med en ensidig beslutanderätt för arbetsgivaren kan inte anses vara utan värde för arbetstagarsidan. Genom regleringen i 1999 års avtal ges de lokala arbetstagarorganisationerna inflytande över beslutet om förslagsersättning bl.a. genom sina representanter i förslagsnämnden.

Sammanfattningsvis gör bolaget gällande att innebörden av punkterna 8.2 och 8.3 och 11 är att bolaget har förbehållit sig rätten att slutligt avgöra om någon förslagsersättning ska utgå eller ej. Det finns därmed ingen rättslig grund för en förslagsställare att begära ersättning, om inte en enig förslagsnämnd beslutat om ersättning eller, vid oenighet i nämnden, platschefen beslutat om sådan ersättning.

H.N:s och K.M:s förslag

H.N:s och K.M:s förslag innebar att bolaget skulle köpa flera magasin så att dessa kunde laddas vid linorna som tillverkade kretskort till TRU:er. På det sättet åstadkom man kortare riggtider vid laddning av nya magasin. Det är riktigt att bolaget genomförde förslaget på så sätt att bolaget köpte in fler extramagasin. Förslaget var i sammanhanget dock inte nytt. Att ha färdigladdade magasin är vanligt förekommande inom verkstadsproduktion och det förekom också redan inom bolagets verksamhet. Redan innan förslaget om dubbla magasin lämnades av arbetstagarna hade bolaget investerat i ett varningssystem vid linorna som förvarnade när ett magasin med komponenter höll på att ta slut. Detta gjorde att operatörerna hade god tid på sig att rigga de extra magasin som fanns med nya komponenter medan maskinerna gick.

Det är riktigt att H.N. och K.M:s ersattes enligt ersättningsnivå ett och två. Förslagsärendet fördes upp till förslagsnämnden och platschefen. Den 16 november 2005 avslog platschefen de två arbetstagarnas begäran om ersättning i nivå tre. Förslaget borde inte ha ersatts alls eftersom det inte innebar något nytt. Skälet till att de båda arbetstagarna ändå erhöll ersättning i nivå ett och två var att bolaget fått instruktioner från VF om att tillämpa avtalet generöst när det gällde ersättning enligt dessa nivåer. Hade bolaget inte tillämpat avtalet generöst hade någon ersättning över huvud taget inte utgått.

Beräkning av förslagsersättning

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att 1999 års lokala kollektivavtal kan ge upphov till rättsliga anspråk är det riktigt att förslagsersättning enligt nivå tre ska beräknas enligt den formel som anges i punkten 8.3 i förslagsavtalet, dvs. V = (T x X + M - I) x F. Bolaget bestrider det beräkningssätt verkstadsklubben använt sig av vid beräkningen av faktorerna T, X och I. Ingående faktorer bestäms av de kalkylmetoder för investerings- och kostnadsanalys som används inom bolaget, vilka är desamma i dag som när det omtvistade förslaget lades fram.

Tidsbesparing (T)

Bolaget har inte godkänt innehållet i den åberopade högskolestudien. Bolaget anlitade en japansk konsultfirma att utföra vissa klockstudier och jämförelser av stopptider före och efter införandet av dubbla magasin. Av dessa framkom att inköpen av extramagasin ledde till en tidsbesparing om 6,1 sekunder per tillverkad TRU. Antalet tillverkade TRU:er år 2000 var 387 831, vilket innebär att tidsbesparingen (T) under året var 657,16 timmar och inte 745 timmar som verkstadsklubben gjort gällande.

Beträffande frågan om tillgänglig produktionstid görs följande gällande. Ericssonkoncernen använder sig i sina kalkylmodeller av en på förhand prognostiserad stilleståndstid. I en verksamhet som den vid Gävlefabriken kalkylerade man aldrig med en lägre maskinutnyttjandegrad än ca 80 procent. Att en kalkyl, som verkstadsklubben hävdar, skulle bygga på att maskinerna står stilla under en tredjedel av den tid som maskinerna är bemannade bestrids således. Bolaget gör gällande att antalet tillgängliga produktionstimmar i vart fall uppgått till 7 218 timmar.

Interntimkostnad (X)

Bolaget bestrider klubbens sätt att beräkna interntimkostnaden.

Beräkningen av interntimkostnaden ska ske enligt timkostnadsmodellen i bolagets "Guidelines" gällande "Manufacturing costs". Enligt dessa riktlinjer räknas interntimkostnaden ut genom att man tar den totala kostnaden som enligt kalkylmodellen allokeras till maskinlinan och dividerar denna kostnad med den beräknade tillgängliga maskintiden.

Den effektivisering och tidsbesparing som uppstod genom att använda extramagasinen är enbart hänförlig till PBU-linan eftersom det var denna del av produktionen som utgjorde flaskhalsen. Mot den bakgrunden är det enbart den del av kostnaderna som är hänförlig till flaskhalsen som ska användas vid beräkningen av interntimkostnaden.

Beträffande de faktorer på vilka verkstadsklubben beräknat tillverkningskostnaden gör bolaget gällande följande.

- Direkt lön: Arbetsstyrkan på de tre maskinlinorna utgjordes av totalt 95 personer. Effektiviseringen skedde dock bara vid PBU-linan, varför lönekostnaden enbart ska beräknas på denna lina.

- Avskrivningar: Klubben har angett att investeringskostnaden ska skrivas av på fem år. Detta bestrids. Under alla omständigheter uppgår underlaget för beräkning av avskrivningar i vart fall inte till mer än 52 250 000, dvs. den totala kostnaden för samtliga tre linor.

- Avkastningskrav: Bolaget bestrider att det föreligger ett krav på avkastning över huvud taget i beräkningen av interntimkostnaden.

- Service, underhåll, reparationer: Bolaget bestrider att kostnaden uppgått till 5 procent av investeringskostnaden för linorna. Under alla omständigheter uppgår underlaget för beräkningen i vart fall inte till mer än 52 250 000 kr, dvs. den totala investeringskostnaden för samtliga tre linor.

Interntimkostnaden (X) måste uppgå till minst 6 462 kr 35 öre för att någon vinst över huvud taget ska uppstå. En sådan interntimkostnad är orimlig av följande skäl.

1. Bolaget anlitade vid den omtvistade tiden externa leverantörer för produktion av TRU:er, t.ex. Flextronics där interntimkostnaden enligt en offert uppgetts vara 3 268 kr. Bolagets egna produktionskostnader var inte högre än kostnaden att köpa produktion från en extern leverantör och de var under alla omständigheter inte mer än dubbelt så höga.

2. Sedan den s.k. telecomkrisen år 2000/2001 sker tillverkningen av TRU:er inte längre vid Gävlefabriken. Istället har den delen av verksamheten flyttats till andra enheter inom koncernen och externa leverantörer. För att göra en uppskattning av vad interntimkostnaden kan ha uppgått till under den omtvistade tidsperioden har en jämförelse gjorts med en maskinlina vid bolagets fabrik i Kumla. Denna maskinlina bedöms motsvara den omtvistade maskinlinan som var i drift år 1999 vid Gävlefabriken. En sådan beräkning för den aktuella maskinlinan ger en tillverkningskostnad på 44 475 958 kr som divideras med den tillgängliga produktionstiden, vilken i Kumla var 7 218 timmar. Det ger en interntimkostnad på 6 162 kr för år 2008. För att hitta en rimlig interntimkostnad för år 1999 ska därtill en reducering ske för penningvärdeförsämring och prisökning. Slutsatsen av jämförelserna mellan fabrikerna i Kumla och Gävle är att interntimkostnaden vid Gävlefabriken under den omtvistade perioden inte kan ha uppgått till "break even-nivån", dvs. 6 432 kr 35 öre.

Erforderlig investering (I)

Det är riktigt att inköpskostnaden för extra magasin uppgick till 4 246 799 kr. Magasinen är förbrukningsmaterial och tas upp som en omkostnad omedelbart enligt den kalkylmodell bolaget tillämpar. Dessutom är magasin ofta produktspecifika och produktcykeln är oftast ca ett år, dvs. betydligt kortare än den avskrivningsperiod om fem år som klubben har gjort gällande. Till det kommer att den tekniska livslängden för magasin ofta är ännu kortare än ett år. Den klausul i det centrala avtalet som klubben åberopat till stöd för att de extra magasinen ska skrivas av på fem år var vid tidpunkten då förslaget lämnades inte tillämplig. Det föreligger således inte stöd i kollektivavtalet att avskrivning på fem år ska ske. Formeln ska belastas med den totala kostnaden för införskaffande av de extra magasinen. Faktor I har därmed uppgått till 4 246 799 kr.

Vinst (V)

Om man, såsom verkstadsklubben i målet gjort gällande, låter de faktiska förhållandena och det faktiska ekonomiska utfallet av inköpet av extramagasinen ligga till grund för bedömningen av yrkandena om förslagsersättning kan utfallet bara bli negativt. Investeringen i magasinen vid Gävlefabriken var en ren förlustaffär för bolaget. Med hänsyn till den s.k. telecomkrisen blev investeringen en meningslös kostnad eftersom produktionskapaciteten inte behövdes. Den vinst som verkstadsklubben hävdar att förslagsställarna ska ha del av i form av förslagsersättning är alltså rent fiktiv och motsvarar i verkligheten en förlust för bolaget.

Sammanfattning av grunderna för bestridandet

H.N. och K.M. är över huvud taget inte berättigade till ersättning enligt 1999 års lokala kollektivavtal. Enligt avtalet har bolaget en ensidig beslutanderätt i fråga om förslagsersättning ska utgå eller inte. Platschefen har slutligt avslagit arbetstagarnas begäran om ersättning enligt avtalets ersättningsnivå tre. Det föreligger därmed ingen rättslig grund för arbetstagarna att utfå någon ersättning enligt avtalet.

Under alla omständigheter var förslaget inte nytt i sammanhanget varför förslaget inte är ersättningsgillt enligt kollektivavtalet.

För det fall Arbetsdomstolen skulle komma fram till att ersättning enligt punkt 8.3 ska utgå är det riktigt att beräkningsformeln i den punkten ska användas. Sättet på vilket verkstadsklubben tillämpat beräkningsformeln är dock inte korrekt, i vart fall inte beträffande beräkningen av faktorerna T, X och I. En korrekt beräkning enligt formeln ger ingen rätt till ersättning.

Domskäl

Tvisten

Vid Gävlefabriken gällde ett lokalt kollektivavtal om förslagsersättning benämnt "Lokalt avtal - Förslagsverksamheten i Gävlefabriken". Avtalet var tecknat den 1 september 1999 mellan bolaget och bl.a. verkstadsklubben vid Gävlefabriken och upphörde att gälla den 30 januari 2003. Enligt avtalet kan en arbetstagare som föreslår förbättringsåtgärder, under vissa förutsättningar, erhålla förslagsersättning i tre ersättningsnivåer.

I slutet av år 1999 lämnade H.N. och K.M. in ett förslag med förbättringsåtgärder till bolaget. Vid tidpunkten för inlämnandet av förslaget gällde 1999 års lokala kollektivavtal om förslagsverksamhet. De två arbetstagarna erhöll ersättning enligt nivå ett och två men har nekats ersättning enligt nivå tre. Tvisten handlar om huruvida de två arbetstagarna har rätt till ersättning enligt avtalets nivå tre.

Målet inrymmer ett antal tvistiga frågor. En fråga är om 1999 års lokala kollektivavtal innebär att frågan om huruvida förslagsersättning ska utgå eller ej är förbehållen arbetsgivaren att ensidigt besluta om. En annan fråga är om förslaget haft sådan karaktär att det över huvud taget är ersättningsgillt enligt kollektivavtalet. För det fall domstolen skulle komma fram till att avtalet i och för sig berättigar till ersättning och förslaget uppfyller kraven för att vara ersättningsgillt är slutligen tvistigt hur beräkningsformeln i avtalet ska tillämpas.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På verkstadsklubbens begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med K.M. Därutöver har på klubbens begäran f.d. ombudsmannen S.G. och klubbordföranden A.H. hörts upplysningsvis och vittnesförhör hållits med konsulten L.J. På bolagets begäran har tidigare förhandlingschefen K.O.S. hörts upplysningsvis och vittnesförhör hållits med M.L., C.Ö. och L.O. från bolaget. Verkstadsklubben har åberopat viss skriftlig bevisning.

Har förslaget haft sådan karaktär att ersättning över huvud taget ska utgå?

Arbetsdomstolen prövar först frågan om förslaget haft en sådan karaktär att det över huvud taget är ersättningsgillt enligt 1999 års lokala kollektivavtal.

Verkstadsklubben har i denna del gjort gällande följande. Förslaget att införa dubbla magasin var nytt i det aktuella sammanhanget. Förslaget innebar också en klar förbättring då bolaget genom att använda dubbla magasin kunde producera fler TRU-enheter. Det förhållandet att förslaget genomfördes genom att extra magasin köptes in och användes samt att arbetstagarna också fick ersättning för sitt förslag enligt ersättningsnivå ett och två talar för att förslaget var av väsentligt värde och nytt.

Bolaget har invänt följande. Förslaget var inte nytt i sammanhanget. Extra magasin användes redan vid bolaget när förslaget lämnades in i december 1999. Bolaget arbetade redan då t.ex. med ett varningssystem som innebar att maskinerna kunde vara i drift medan extra magasin riggades med nya komponenter. Eftersom förslaget inte var nytt är det därmed inte ersättningsgillt. Skälet till att ersättning utgick enligt nivå ett och två var att bolaget hade rekommenderats av sin arbetsgivarorganisation att tillämpa ersättningsreglerna generöst. Förslaget hade över huvud taget aldrig ersatts annars.

Arbetsdomstolen kan konstatera att av 1999 års lokala kollektivavtal framgår inte uttryckligen enligt vilka kriterier ett förslag ska bedömas för att förslagsersättning ska utgå enligt nivå tre. Av punkt 8.2 framgår endast att förslagsrådet kan sända förslaget vidare till förslagsnämnden för bedömning i nivå tre om förslagsrådet bedömer att förslaget har "väsentligt värde". Någon närmare beskrivning av vad som menas med "väsentligt värde" anges inte. Både verkstadsklubben och bolaget har hänfört sig till de "Riktlinjer för förslagsverksamhet" som finns fogade till den centrala överenskommelsen om förslagsverksamhet inom företagen. Av dessa riktlinjer, under rubriken "Vad är ett förslag" framgår följande.

"Ett förslag skall ange dels att någonting går att förbättra, dels hur förbättringen skall åstadkommas. Förslaget skall innebära något nytt i det föreslagna sammanhanget. Avsikten är emellertid inte att rena självklarheter skall ersättas.

Det har mindre betydelse om förslaget bygger på en tidigare känd idé eller om förslagsställaren fått idén från annat håll. Det viktiga är att idén är ny i det förslagna sammanhanget."

Den centrala överenskommelsen om förslagsverksamhet hade upphört att gälla när 1999 års lokala kollektivavtal träffades. Såsom Arbetsdomstolen uppfattat parternas respektive talan är parterna dock överens om att vad som anges i riklinjerna har betydelse för bedömningen av vilka förslag som är ersättningsgilla enligt 1999 års lokala kollektivavtal. I målet är upplyst att förlagsnämnden avslog förslaget med motiveringen att det saknade nyhetsvärde.

I frågan om förslagets karaktär har K.M. och bolagets inköpschef M.L. hörts.

K.M. har berättat följande. Han har arbetat som maskinoperatör sedan år 1995. Under våren 1999 började han som operatör vid ytmontagelinorna i Plutoprojektet. Han och hans kollega H.N. lämnade i december 1999 in ett förslag som innebar att man med hjälp av dubbla magasin kunde ladda magasin medan maskinen gick. Tidigare fick operatören ta ut en tom komponentrulle och hämta en ny medan maskinen stod stilla. Genom att arbeta med dubbla magasin kortades tiden för bytet av en rulle ner från två-fyra minuter till tio sekunder. Bolaget hade tidigare inte använt sig av dubbla magasin.

M.L. har uppgett följande. Han började arbeta vid bolaget år 1988 som maskinoperatör och har sedan dess även arbetat med service och underhåll, produktionsstöd och logistik. De senaste fem åren har han arbetat som inköpschef. Ytmonteringslinorna fungerar i dag som de gjorde för tjugo år sedan. Bolaget har alltid arbetat med extra magasin. När han själv började som maskinoperatör arbetade han alltid med extra magasin som fanns färdigriggade vid sidan av så att ett snabbt byte kunde genomföras. Vissa av maskinerna på ytmonteringen var utrustade med ett varningssystem som larmade när komponenterna höll på att ta slut så att maskinoperatören i god tid kunde rigga nästa magasin. Det varningssystemet fanns innan förslaget i fråga lämnades. Bolaget har i tiden innan förslaget lämnades även arbetat med flera magasin på annat sätt. Man hade maskiner där man kunde sätta flera magasin i följd, t.ex. upp till tio magasin och maskiner med delade bord där maskinen själv bytte magasin vilket krävde extra magasin. Bolaget har alltid haft extra magasin i mindre mängd. Något behov av extra magasin fanns inte initialt i Pluto-projektet när linorna inte utnyttjades full ut. I sådant fall blir för många extra magasin endast en kostnad. I samband med att efterfrågan i projektet ökade valde bolaget att under år 2000 att köpa in fler extra magasin. Förslagsrådet ansåg att förslaget med extra magasin inte var nytt men insåg att bolaget hade för få extra magasin och bestämde bl.a. mot den bakgrunden att ersättning trots allt skulle utgå enligt nivå ett och två. H.N:s och K.M:s förslag var emellertid inte nytt i den meningen att förslagsersättning skulle utgå. Skälet till att bolaget ändå betalade ut ersättning var att VF gett bolaget instruktioner om att tillämpa det lokala förslagsavtalet generöst när det gällde förslagsersättning i ersättningsnivå ett och två. Hade bolaget inte fått denna instruktion hade H.N. och K.M. inte fått någon ersättning alls för sitt förslag. Det blev en viss produktionsökning genom att bolaget köpte in fler magasin. En undersökning utförd av en japansk konsultfirma visade att det fanns ett konstruktionsfel i en av maskinerna och även att balanseringen i en av linorna var fel. Efter att bolaget åtgärdat dessa fel blev produktionstakten högre. Den sammanlagda produktionseffekten berodde mer på dessa åtgärder än att bolaget valde att köpa in fler magasin. Efterfrågan i Plutoprojektet föll drastiskt varför bolaget kom att ha användning av de extra magasinen i ungefär fyra månader.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det är ostridigt att bolaget efter inlämnandet av H.N:s och K.M:s förslag köpte in fler magasin till Gävlefabriken och att H.N. och K.M. fick ersättning enligt ersättningsnivåerna ett och två för sitt förslag.

Bolaget har anfört att skälet till att arbetstagarna fick ersättning enligt nivå ett och två var att bolaget tillämpat avtalet generöst och att det egentligen inte förelegat någon rätt till ersättning över huvud taget. M.L. har bekräftat bolagets påstående i denna del. Enligt Arbetsdomstolens mening kan mot den bakgrunden det förhållandet att förslaget ersattes enligt nivå ett och två inte anses visa att förslaget var av sådan karaktär att det var ersättningsgillt.

Bolaget har hävdat att förslaget med extra magasin inte var något nytt i sammanhanget medan förbundet gjort gällande att bolaget tidigare inte använt sig av dubbla magasin.

I frågan om bolaget även tidigare använt sig av extra magasin framgår följande av förhören. K.M. har uppgett att bolaget i tiden innan förslaget lämnades in inte använde sig av dubbla magasin. M.L. har däremot uppgett att bolaget sedan länge använt sig av extra magasin i syfte att underlätta byten av magasin och han har givit flera exempel på hur bolaget, redan innan förslaget i fråga lämnades, använt sig av extra magasin. Av förhöret med M.L. framgår vidare att de extra magasinen köptes in på grund av att efterfrågan i Plutoprojektet ökade under år 2000 och att det då kunde bli lönsamt att köpa in fler extra magasin, vilket det inte hade varit tidigare då produktionslinorna inte nyttjades fullt ut. M.L. har berättat att han arbetat i verksamheten i 20 år och i många olika funktioner. Arbetsdomstolen finner bl.a. mot den bakgrunden inte anledning att ifrågasätta vare sig hans uppgifter om de faktiska förhållandena eller om varför magasinen köptes in eller hans bedömning om att förslaget med extra magasin inte var nytt i sammanhanget. Vid sådant förhållande och då verkstadsklubbens bevisning i övrigt inte ger stöd för klubbens påstående i denna del finner Arbetsdomstolen inte styrkt att H.N:s och K.M:s förslag var nytt i sammanhanget. Arbetsdomstolen finner inte heller visat att förslaget var av väsentligt värde. Det är ostridigt att de extra magasinen bidrog till produktionsökningen men bolaget har oemotsagt hävdat att även det faktum att bolaget vidtog andra åtgärder ledde till produktionsökningen.

Arbetsdomstolens samlade bedömning är att det inte är visat att förslaget uppfyllt förutsättningarna i avtalet för att ersättning ska utgå. Förbundets talan ska därför redan på den grunden avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång ska verkstadsklubben utge ersättning för bolagets rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.