AD 2016 nr 65

Parter:

LogCare Logistics AB; T.N.

Nr 65

LogCare Logistics AB i Stocksund

mot

T.N. i Solna.

Överklagade avgörandet: Attunda tingsrätts beslut den 15 september 2016 i mål T 4899-16

Tingsrättens beslut, se bilaga

Bakgrund

T.N. var tillsvidareanställd hos LogCare Logistics AB (bolaget). Den 11 april 2016 sades han upp, med en månads uppsägningstid, dvs. med sista anställningsdag den 11 maj 2016. Som skäl för uppsägningen angavs arbetsbrist. Vid uppsägningstidpunkten utfärdade bolaget ett anställningsbevis med innebörden att T.N. var behovsanställd mot timersättning från och med den 12 maj 2016.

T.N. väckte den 20 juni 2016 talan vid Attunda tingsrätt och yrkade bland annat att tingsrätten skulle ogiltigförklara uppsägningen och förplikta bolaget att till honom betala dels 22 299 kr i obetald lön, dels 22 299 kr per månad från den 25 maj 2016 till dag för huvudförhandling. I stämningsansökan angav T.N. att de två sistnämnda yrkandena framställdes jämväl interimistiskt samt att förutsättningarna i 15 kap. 3 § rättegångsbalken var uppfyllda och att han därför yrkade att tingsrätten interimistiskt skulle fastställa att han har rätt till lön för tiden fram till dess tvisten slutligt avgjorts enligt 34 § anställningsskyddslagen.

Som grund för talan om ogiltigförklaring och löneanspråken angav T.N. att det var fråga om s.k. fingerad arbetsbrist, att uppsägningen egentligen grundades på personliga skäl och att det inte fanns några sådana som utgjorde saklig grund för uppsägning av honom. Vidare anförde han att bolaget inte hade uppfyllt sin omplaceringsskyldighet samt att han, enligt honom, hade en uppsägningstid om fyra månader.

När det gällde frågan om interimistiskt förordnande anförde T.N. i huvudsak följande. Vid talan om ogiltigförklaring består anställningen till dess saken slutligt avgjorts. Arbetsgivaren ska under tiden betala lön och andra förmåner som följer av anställningen. Det föreligger sannolika skäl för hans fordran på lön. Arbetsgivaren kommer inte frivilligt att betala ut lön till honom. Det kan skäligen befaras att bolaget hindrar eller försvårar utövningen av hans rätt. Arbetsgivaren har försatt honom i en svår situation. Han saknar tillgångar, har inga andra inkomster än lönen från sin anställning och är inte medlem i någon a-kassa. Han behöver en exekutionstitel för att klara sin försörjning.

Bolaget bestred käromålet i sin helhet och yrkade för egen del att tingsrätten skulle interimistiskt förordna att anställningen skulle upphöra, i enlighet med 34 § tredje stycket anställningsskyddslagen.

Till stöd för bestridandet och det egna yrkandet anförde bolaget bl.a. följande. Det förelåg faktisk arbetsbrist då bolaget under en längre tid dragits med lönsamhetsproblem. Bolaget beslutade därför att inte ha några fast anställda, utan enbart anlita arbetskraft vid behov. T.N. var den ende fast anställde och det fanns inte någon ledig befattning att omplacera honom till. Det faktum att T.N. erbjöds en intermittent anställning visar att uppsägningen inte varit grundad på personliga skäl. Uppsägningen var sakligt grundad. T.N. anmälde sig sjuk den 25 april 2015 och var därefter frånvarande fram till dessa att uppsägningstiden gick ut den 11 maj 2015. Han har därefter inte hört av sig för att meddela att han varit arbetsför och bolaget har därför inte erbjudit honom något arbete.

Tingsrätten biföll T.N:s yrkande om säkerhetsåtgärd på så sätt att tingsrätten förordnade, med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken, att bolaget skulle åläggas att genast till T.N. betala 66 897 kr, avseende tre månadslöner.

Yrkande och inställning m.m.

Bolaget har överklagat tingsrättens beslut och yrkat att Arbetsdomstolen ska avslå T.N:s yrkande om säkerhetsåtgärd.

Arbetsdomstolen meddelade den 21 september 2016 prövningstillstånd och förordnade, på yrkande av bolaget, att tingsrättens beslut tillsvidare inte fick verkställas (inhibition).

T.N. har bestritt ändring och yrkat att Arbetsdomstolens beslut om inhibition ska upphöra.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Parterna har i huvudsak åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten.

Skäl

Tvisten

Av 34 § andra stycket anställningsskyddslagen följer att om det uppkommer tvist om en uppsägnings giltighet upphör inte anställningen förrän tvisten slutligt avgjorts och arbetstagaren har efter att uppsägningstiden löpt ut, den s.k. förlängningstiden, rätt till lön och anställningsförmåner, på samma sätt som under uppsägningstiden - dvs. enligt 12-14 §§anställningsskyddslagen. Som huvudregel gäller också att arbetstagaren inte får stängas av. Domstol kan genom interimistiskt förordnande bestämma att en pågående avstängning ska upphöra. Arbetsgivaren är således under förlängningstiden i princip skyldig att betala lön och andra ersättningar, om arbetstagaren står till förfogande för arbete. En arbetsgivare kan dock, enligt 34 § tredje stycket, i en pågående rättegång begära att domstolen interimistiskt förordnar att anställningen ska upphöra vid uppsägningstidens slut eller vid den senare tidpunkt som domstolen bestämmer. Om domstolen bifaller ett sådant yrkande behöver arbetsgivaren därefter inte betala lön och andra förmåner. Om den slutliga domen innebär att uppsägningen ogiltigförklaras, får emellertid arbetstagaren rätt till den lön och de förmåner som han eller hon inte fått under den tid det interimistiska beslutet gällt.

Tvisten här i Arbetsdomstolen rör om det finns förutsättningar för att genom ett interimistiskt förordnande, enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken, förplikta bolaget att till T.N. betala sammanlagt 66 897 kr avseende lön för tre månader.

Bolaget har i Arbetsdomstolen anfört bl.a. följande. T.N. har inte visat sannolika skäl för sitt anspråk. Han har inte heller visat att han kommer att lida ekonomisk skada av bolagets agerande eller att bolaget genom sitt agerande försvårar utövningen av hans rätt. Dessutom har T.N. inte ställt säkerhet för den skada som bolaget kan drabbas av med anledning av säkerhetsåtgärden. T.N. har inte stått till arbetsgivarens förfogande under den tid för vilken han har yrkat att utfå lön och har därför inte haft rätt till lön för denna tid. Att bolaget inte har betalat lön är således i enlighet med lag och utgör inte någon ”sabotageåtgärd”. Det finns ingen omständighet som visar att bolaget genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt skulle undandra sig skyldigheten att betala lönen om så fastställs av tingsrätten. Det bestrids att arbetstagaren inte kan bli återbetalningsskyldig för lön som utbetalas under tid tvisten pågår.

T.N. har i Arbetsdomstolen anfört i huvudsak följande. Han har visat sannolika skäl för sin fordran. Arbetsgivaren har inte rätt stänga av honom från arbetet. Så har ändå skett. Han lider skada av arbetsgivarens vägran att betala ut lön och sabotagerisken är uppenbar. Han har beviljats rättshjälp och behöver därför inte ställa säkerhet för att få en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken till stånd. Han har under hela den tid som förflutit sedan han skildes från anställningen stått till bolagets förfogande för arbete. Arbetsgivaren har vägrat att följa 34 § anställningsskyddslagen och förklarat sig inte ha för avsikt att betala lön så länge tvisten pågår. Det finns inget annat sätt för honom att få betalt nu än genom ett intermistiskt förordnande enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Intermistiskt förordnande enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken?

Enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken får domstolen, om någon visar sannolika skäl för att han eller hon mot någon annan har ett anspråk, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i annan liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företa eller underlåta viss handling eller på annat sätt hindrar eller försvårar utövningen av sökandens rätt eller väsentligt förringar dess värde, förordna om lämplig åtgärd för att säkerställa sökandens rätt.

T.N:s yrkande - i den del det nu är föremål till prövning - avser att domstolen som en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken, ska ålägga bolaget att betala vissa av de lönebelopp som han för talan om i målet vid tingsrätten.

Arbetsdomstolen kan inledningsvis konstatera att T.N:s yrkande om säkerhetsåtgärd inte föranletts av att det enligt honom skulle föreligga risk för att bolaget genom att t.ex. göra sig av med egendom skulle undandra sig att betala den lön som domstol kan komma att ålägga bolaget att betala. Den säkerhetsåtgärd som T.N. begär avser således inte att säkerställa att en kommande dom ska kunna verkställas (jfr 15 kap. 1 § rättegångsbalken).

T.N:s inställning tar sin utgångspunkt i att bolaget, enligt hans uppfattning, enligt 34 § anställningsskyddslagen på förfallodagen varje månad är skyldig att betala lön till honom så länge tvist om uppsägningens giltighet pågår. Det som T.N. vill säkerställa med sitt yrkande om säkerhetsåtgärd är alltså sin rätt att få betalning av lön i rätt tid. Hans yrkande innebär att bolaget redan under processen ska tvingas fullgöra en del av den förpliktelse som han yrkar i målet.

Huruvida bestämmelsen i 15 kap. 3 § rättegångsbalken kan användas i det primära syftet att käranden genast ska komma i åtnjutande av den rätt han eller hon hävdar i målet, och om säkerhetsåtgärden således kan bestå i att svaranden redan under processen tvingas fullgöra den förpliktelse som käranden för talan om, framgår inte omedelbart av lagtexten. Att bestämmelsen i och för sig inte hindrar en sådan tillämpning framgår av förarbeten och rättspraxis (se prop. 1980/81:84 s. 230 och t.ex. NJA 2003 s. 613). Det framhölls dock i de anförda förarbetena att ett provisoriskt ordnande av rättsförhållandet mellan parterna, innan saken hade prövats av domstolen eller i annan ordning, inte borde ske utan starka skäl och att parternas motstridiga intressen i sådant fall borde vägas mot varandra. Det har också anförts att en sådan åtgärd bör komma i fråga först om det saknas möjlighet att skydda sökanden genom en åtgärd som inte innebär förtida verkställighet och sökandens skyddsbehov väger tydligt tyngre än svarandens intresse av att slippa förtida tvångsingrepp (se Westberg, Det provisoriska rättskyddet i tvistemål, Bok 1, 2004 s. 100). Detta har också bekräftats i rättspraxis. De exempel som förekommit i rättspraxis har dock avsett andra förpliktelser än fordringsanspråk, där det fanns risk att de anspråk talan avser förringas eller går om intet, om rättsförhållandet inte regleras provisoriskt. I NJA 2003 s. 613, som rörde en tvist om att utlämna en lastbil, ansågs ett yrkande om att omedelbart utge lastbilen vara en sådan åtgärd som åsyftas i 15 kap. 3 § rättegångsbalken. I AD 2016 nr 14 bifölls ett yrkande om interimistiskt förordnande om att vid vite förbjuda en arbetstagare att under uppsägningstid bedriva konkurrerande verksamhet. I förarbetena uttalades att ett behov att kunna meddela förordnanden enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken måste anses finnas också beträffande fordringsanspråk, dock utan att ge något exempel på när så skulle kunna tänkas vara fallet (se prop. 1999/2000:26 s. 124).

När det gäller betalningsanspråk kan som jämförelse nämnas följande. Enligt 3 kap. 6 § utsökningsbalken får en dom på betalning verkställas genast även om den inte har vunnit laga kraft. Av 8 kap. 4 § framgår dock att försäljning av utmätt egendom inte får ske utan gäldenärens samtycke. Vidare gäller enligt 13 kap. 14 § att medel, tagna i förvar eller influtna från försäljning, inte får betalas ut om inte säkerhet ställs. Den arbetstagare vars dom på betalning av lön har överklagats av arbetsgivaren kan med andra ord inte få betalt omgående om inte han eller hon ställer säkerhet. Mot denna bakgrund kan ifrågasättas vilket utrymme det finns för att med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken redan under målets handläggning fatta beslut om omedelbar betalning av lön.

Som anförts är utgångspunkten, enligt 34 § anställningsskyddslagen, att anställningen - vid tvist om uppsägningens giltighet - inte upphör till följd av uppsägningen förrän tvisten har slutligt avgjorts och att arbetstagaren har rätt till lön och andra förmåner så länge anställningen består. Rätten till lön och andra förmåner är inte absolut utan kan t.ex. vara beroende av om arbetstagaren utfört arbete, stått till arbetsgivarens förfogande för arbete eller varit arbetsbefriad. Regleringen syftar i första hand till att, utöver rätten att stå kvar i anställningen, skapa förutsättningar för att arbetstagaren ska kunna vara kvar på arbetsplatsen (se prop. 1973:128 s. 179). Det är också mot den bakgrunden som det i 34 § anställningsskyddslagen finns en möjlighet för domstol att, efter yrkande av arbetstagarsidan, interimistiskt förordna att en pågående avstängning ska upphöra. T.N. har inte genom ett yrkande om interimistiskt förordnande försökt få tillträde till arbetsplatsen för att utföra arbete och därmed få lön.

Att det primära syftet med regleringen i 34 § anställningsskyddslagen är att arbetstagaren ska vara kvar i arbete mot lön hindrar inte att arbetstagare för sin försörjning typiskt sett har ett starkt intresse av att, om det finns rätt till lön, lönen betalas i rätt tid. Vikten av att arbetsgivaren i rätt tid ska betala lön understryks av att dröjsmålsränta ska betalas enligt 6 § räntelagen. Om arbetsgivaren inte betalar lön och andra förmåner under tvisten, kan arbetsgivaren också åläggas att betala allmänt skadestånd om agerandet innebär ett lagbrott (se t.ex. AD 1982 nr 137).

Mot bakgrund av det anförda är enligt Arbetsdomstolens mening arbetstagares intresse av att få lönen betald i rätt tid typiskt sett inte så starkt att det finns skäl att genom beslut enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken provisoriskt ålägga arbetsgivaren att betala lönen, ens om arbetstagaren visat sannolika skäl för sin fordran.

I det aktuella målet har inte framkommit några omständigheter som ger skäl att frångå denna utgångspunkt. T.N:s yrkande om säkerhetsåtgärd i form att löneutbetalning, med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken, ska därför avslås. Tingsrättens beslut ska ändras i enlighet härmed.

Rättegångskostnader

T.N. har förlorat målet i Arbetsdomstolen och ska därmed förpliktas att betala bolagets rättegångskostnader här. Bolaget har yrkat ersättning med 14 000 kr, exklusive mervärdesskatt, för ombudsarvode. Arbetsdomstolen finner beloppet skäligt. Även av Fredrik Larsson yrkat belopp för arbetet som rättshjälpsbiträde är skäligt enligt Arbetsdomstolens mening.

Arbetsdomstolens ställningstagande

1. Med ändring av tingsrättens beslut avslår Arbetsdomstolen T.N:s yrkande om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

2. T.N. förpliktas betala LogCare Logistics AB:s rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med 14 000 kr, allt avseende ombudsarvode, med ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Fredrik Larsson till 5 375 kr, varav 4 300 kr avser arbete och 1 075 kr avser mervärdesskatt.

Beslut 2016-11-02, målnummer B-93-2016

Ledamöter: Cathrine Lilja Hansson, referent, Jonas Malmberg och Tobias Bergkvist. Enhälligt.

Rättssekreterare: Tobias Bergkvist

BILAGA

Tingsrättens beslut (ledamot: Håkan Lundquist)

T.N. har väckt talan vid tingsrätten den 22 juni 2016 och yrkat bl.a. att tingsrätten ska ogiltigförklara Logcare Logistics AB:s uppsägning av honom och ålägga bolaget att till honom betala dels obetald lön med 22 299 kr, dels 22 299 kr per månad från den 25 maj 2016 till dag för huvudförhandling i målet. Han har yrkat att tingsrätten bifaller yrkandena om lön som en säker-hetsåtgärd med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken. Till stöd för sina yrkanden har han bl.a. anfört att bolaget sagt upp hans anställning under på-stående att det förelegat arbetsbrist men att det egentligen varit personliga skäl som grundat uppsägningen (fingerad arbetsbrist), att uppsägningen där-för inte varit sakligt grundad, att bolaget underlåtit att betala en månadslön som förföll till betalning den 25 maj 2016 och att bolaget även underlåtit att betala lön i tiden därefter, trots att anställningen består tills tvisten om uppsägningens giltighet har avgjorts.

Logcare Logistics AB har bestridit käromålet och gjort gällande att uppsäg-ningen berott på arbetsbrist och att den därför varit sakligt grundad.

Efter genomgång av handlingarna meddelar tingsrätten följande

BESLUT

Logcare Logistics AB ska till T.N. betala lön med 66 897 kr.

Skälen för beslutet

Om någon visar sannolika skäl för att han mot någon annan har ett anspråk som är föremål för rättegång och det skäligen kan befaras att motparten genom att underlåta viss handling hindrar eller försvårar utövningen av sökandens rätt, får domstol besluta om lämplig åtgärd för att säkerställa sökandens rätt (15 kap. 3 § rättegångsbalken). Av rättsfallet NJA 2003 s. 613 framgår att den beslutade åtgärden kan gå ut på att sökanden erhåller den prestation som yrkats i målet.

I detta fall föreligger tvist om huruvida uppsägningen av T.N:s anställning var giltig eller inte. Under sådant förhållande består anställningen tills tvisten är avgjord, om inte tingsrätten beslutar att den ska upphöra. T.N. har rätt till lön och andra anställningsförmåner så länge anställningen består. Logcare Logistics AB har inte ifrågasatt T.N:s uppgift om storleken på sin månadslön och inte heller förnekat att bolaget underlåtit att betala lön till honom på det sätt som han gjort gällande.

Det nu sagda innebär att T.N. visat sannolika skäl för att han mot Logcare Logistics AB har ett löneanspråk som är föremål för rättegång och som för närvarande uppgår till motsvarande tre månadslöner. Det kan skäligen befaras att bolaget genom att även fortsättningsvis underlåta att betala lön till T.N. hindrar eller försvårar utövandet av hans rätt. Logcare Logistics AB ska därför med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken åläggas att genast till T.N. betala lön med 66 897 kr.