HFD 2011 not 92

Not 92. Överklagande av Socialnämnden i Kristinehamns kommun ang. bistånd till psykoterapibehandling. - A led av tvångstankar och tvångshandlingar. Socialnämnden i Kristinehamns kommun avslog en ansökan av A om bistånd till vistelse på behandlingshemmet OCD-Centret i Uppsala med motiveringen att vistelsen skulle bekostas av landstinget. - A överklagade beslutet. Hon anförde bl.a. att landstinget tagit på sig en del av kostnaden men att detta inte täckte den behandlingstid om tre månader som OCD-centret krävde. - Länsrätten i Värmlands län (2010-01-04, ordf . Lemaire) anförde bl.a. följande. I målet aktualiseras frågan om gränsdragningen mellan sådant bistånd som socialnämnden ansvarar för enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL, och sådan sjukvård som landstinget svarar för. För att bistånd ska kunna utgå till kostnaden för den behandling som hon behöver förutsätts att det är fråga om en insats som faller inom socialtjänstens ansvarsområde. Det kan inte vara rimligt att t.ex. kostnader för psykoterapi, alternativ medicinsk behandling eller andra sjukvårdande insatser skall bekostas av socialtjänsten. - Av utredningen framgår det att A på grund av sina besvär har en etablerad kontakt med Öppenvårdspsykiatrin i Kristinehamn sedan början av 2000-talet där hon tidigare varit inlagd. A har till följd av tvångstankar och tvångshandlingar behov av behandling, vilket i det medicinska underlaget i målet uttrycks så att A har ett oundgängligt behov av behandlingstid på ett kvalificerat behandlingshem. A:s besvär har hela tiden ökat trots medicinering. I målet har emellertid inte visats eller på något sätt framkommit att landstinget har vidtagit de åtgärder som i första hand bör komma i fråga för att komma till rätta med A:s besvär och att hennes vistelse på behandlingshem skulle vara att betrakta som en utslussning från sjukvården eller ett led i en rehabilitering efter avslutad vårdinsats. Länsrätten finner mot denna bakgrund, även med beaktande av kommunens yttersta ansvar att se till att de som vistas i kommunen får den hjälp och det stöd som de behöver, att vad som framkommit om A:s behov av behandling på grund av sina mycket omfattande besvär i första hand måste vara ett ansvar som medför en kostnad som faller på landstinget. Inte heller har det i målet visats att fråga varit om ett akut behov av vård. Rätt till bistånd enligt SoL föreligger därmed inte. Överklagandet ska således avslås. - A överklagade. Hon anförde bl.a. att problemen blivit värre de gånger hon varit inlagd på sjukhus och att personalen där inte hade kompetens att ta hand om OCD. Socialnämnden ansåg att överklagandet skulle avslås. Enligt nämnden föll A:s vårdbehov och betalningsansvaret för detta inom hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. - Kammarrätten i Göteborg (2010-07-29, Nordberg, Johansson, referent, Lindblad) anförde bl.a. följande. Enligt skrivelser från överläkaren Sten Lindgren och kuratorn Ann-Christin Ingwall daterade den 13 april och den 8 oktober 2009 är det inte tillräckligt med insatser i hemmet för A, utan hon har ett oundgängligt behov av en längre behandlingstid på ett kvalificerat behandlingshem, vilket de bedömer att OCD-centret i Uppsala är. Nämnden har varken ifrågasatt A:s behov av vård eller OCD-centrets lämplighet. Kammarätten finner därför inte skäl att utgå från annat än att A inte endast önskar den sökta behandlingen, utan även har ett oundgängligt behov av denna och att detta behov kan tillgodoses genom behandling på OCD-centret i Uppsala. För att uppnå en skälig levnadsnivå behöver A därmed den sökta insatsen. Frågan i målet blir därför främst ansvarsfördelningen mellan kommunen och landstinget. - Den aktuella behandlingen får bedömas vara av sådan art att den faller under landstingets ansvar och därmed ska bekostas av landstinget, såsom huvudman för sjukvården. Det står dock klart att landstinget för närvarande inte avser att tillgodose A:s behandlingsbehov. Enligt äldre praxis från Regeringsrätten (se t.ex. RÅ 1984 2:63 och RÅ 1991 ref. 92) medför kommunens yttersta ansvar för den som vistas i kommunen bl.a. en skyldighet att tillfälligt ge den enskilde sådan vård som inte kan anstå i avvaktan på att ansvarig huvudman vidtar behövliga insatser. Detta gäller även i en situation då det står klart att det egentligen åligger landstinget att bekosta behandlingen (se RÅ 1987 not. 581). Förarbetena till SoL (prop. 2000/01:80 s. 93) ger uttryck för en mer restriktiv syn i frågan om kommunens yttersta ansvar. Det sägs bl.a. att det är viktigt att markera att kommunernas yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver inte ska omfatta insatser som åligger annan huvudman. Regeringsrätten har dock i rättsfallet RÅ 2004 ref. 79 konstaterat att ovan nämnda förarbetsuttalande inte föranleder Regeringsrätten att ändra sin praxis eftersom lagstiftningen inte ändrades i detta hänseende. - Av detta följer att någon ändring av rättsläget inte har skett genom tillkomsten av SoL. Kommunen har därmed alltjämt det yttersta ansvaret för att den enskilde inte ska stå utan behövliga insatser, även om ansvaret för insatserna i grunden åvilar annan huvudman. Av A:s beskrivning av sina problem, vilken inte har ifrågasatts av nämnden, framgår att behovet av insatser är så akut att behandlingen inte kan vänta tills ansvarig huvudman, dvs. landstinget, vidtar behövliga insatser. Nämnden är därmed skyldig att tillfälligt bekosta den sökta behandlingen för att undvika att A helt står utan nödvändig behandling. Det bör dock poängteras att denna skyldighet inte innebär någon minskning av landstingets ansvar, utan får ses som en yttersta åtgärd för att skydda den enskilde. Överklagandet ska således bifallas och A beviljas den sökta insatsen. - Socialnämnden överklagade och yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas. Nämnden anförde bl.a. att den inte tagit ställning till vårdbehovet eller lämpligheten av den sökta vården och att kammarrätten grundat sitt avgörande på A:s egen, och av nämnden inte ifrågasatta, beskrivning. Enligt nämnden uteslöt inte det i målet ingivna underlaget att lämplig vård kunde ges i någon annan form av hemlandstinget eller, efter finansiering av landstinget, genom annan vårdgivare. A bestred bifall till överklagandet. - I inhämtat yttrande anförde Socialstyrelsen bl.a. följande. OCD-centret i Uppsala är ett hem för vård eller boende (HVB), dvs. ett hem inom socialtjänsten som tar emot enskilda för vård eller behandling i förening med boende. I behandlingshemmet kombineras således stödinsatsen boende, som socialtjänsten normalt svarar för, med olika former av vård och behandling, som landstinget ofta är ansvarig huvudman för. Landstinget och kommunen har en lagstadgad skyldighet att dels ingå en generell överenskommelse om ett samarbete i fråga om gruppen personer med psykisk funktionsnedsättning, dels upprätta en individuell plan om det behövs för att tillgodose A:s behov. Av planen ska framgå vilka insatser respektive huvudman ska svara för. Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vuxna med medelsvårt till svårt tvångssyndrom bör sjukvården erbjuda psykologisk behandling med kognitiv beteendeterapi. Den behandling som A ansökte om överensstämmer, såvitt framgår, med dessa riktlinjer. Detta utesluter i och för sig inte att det finns andra lämpliga placeringar eller vårdformer som överensstämmer med riktlinjerna. Ansvaret för den insats som A har ansökt om ligger, enligt Socialstyrelsens bedömning, delvis inom socialtjänstens område och delvis inom landstingets område. Kostnaden ska således delas mellan huvudmännen. Hur fördelningen ska göras tar Socialstyrelsen inte ställning till. Frågan är då om kommunens yttersta ansvar enligt 2 kap. 1 § SoL medför en skyldighet att tillfälligt stå för den del av kostnaden som målet gäller, i avvaktan på att landsting och kommun genom generella överenskommelser och individuell planering för A fördelar kostnadsansvaret mellan sig. Det är inte acceptabelt att A, som svårt sjuk person, får vänta på nödvändig vård och behandling för att de ansvariga huvudmännen inte kan komma överens. Kommunen har därför det yttersta ansvaret för att hon får det stöd och den hjälp hon behöver i avvaktan på att huvudmännen kommer överens. Eftersom det inte finns något ytterligare erbjudande om behandling att avvakta blir bedömningen av om A:s tillstånd varit akut inte lika central som i exempelvis RÅ 2004 ref. 79. - Sveriges Kommuner och Landsting anförde i yttrande bl.a. följande. Den behandling i form av kognitiv beteendeterapi som A anser sig vara i behov av torde huvudsakligen vara att hänföra till landstingets ansvarsområde. A har ansökt om bistånd i form av vistelse vid HVB. Det är inte ovanligt att det vid dessa behandlingshem även tillhandahålls insatser som utgör hälso- och sjukvård. Det uppkommer därför inte sällan frågor om kostnadsansvar för landstinget i samband med att den enskilde ska beredas behandling vid HVB. Detta är frågor som de ansvariga huvudmännen måste lösa i samförstånd innan beslut fattas om placering. Lämpligen kan detta göras inom ramen för sådan individuell planering som huvudmännen är skyldiga att upprätta samt på ett övergripande plan i de överenskommelser om samarbete som ska träffas i fråga om personer med psykisk funktionsnedsättning. Av kommunens yttersta ansvar enligt 2 kap. 1 § SoL följer att kommunen, när det är klarlagt att den andra huvudmannen inte kommer att tillhandahålla den hjälp som den enskilde anser sig behöva, inte kan avslå en ansökan om bistånd endast med den motiveringen att den andra huvudmannen rätteligen borde ta sitt ansvar. För det fall den enskildes behov av vård är sådant att det inte kan anstå åligger det kommunen att, inom ramen för de resurser som finns tillgängliga för socialtjänsten, besluta om nödvändiga insatser i avvaktan på att ansvarig huvudman vidtar åtgärder eller ansvarsfrågan annars får sin lösning. I målet är klarlagt att landstinget inte avsåg att tillhandahålla den behandling som landstinget ansåg att A var i behov av. Den utredning som föreligger i målet är dock inte tillräcklig för att förbundet ska kunna avgöra om situationen varit sådan att vården inte kunnat anstå. - Högsta förvaltningsdomstolen (2011-11-10, Dexe, Knutsson, Jermsten, Saldén Enérus, Nymansson) : Skälen för avgörandet . Enligt 2 kap. 1 § (tidigare 2 kap. 2 §) SoL har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Enligt paragrafen innebär detta ansvar ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. - I 4 kap. 1 § SoL föreskrivs att den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. - Högsta förvaltningsdomstolen gör följande bedömning. - Det är ostridigt i målet att A lider av tvångstankar och tvångshandlingar samt att hon behöver behandling för detta. Av utredningen i målet framgår att A har behov av vård som faller under landstingets ansvar. - Frågan i målet är om kommunen på grund av sitt yttersta ansvar enligt 2 kap. 1 § SoL är skyldig att tillfälligt ge A bistånd för den aktuella behandlingen. - Högsta förvaltningsdomstolen har i flera avgöranden funnit att det för att kommunens ansvar enligt 2 kap. 1 § SoL ska träda in krävs att vården inte kan anstå (jfr bl.a. RÅ 1991 ref. 92, RÅ 1992 ref. 57 och RÅ 2004 ref. 79). - I målet har getts in ett läkarintyg som bekräftar att A har ett behov av behandling för sin tvångsproblematik. Det framgår emellertid inte av läkarintyget eller utredningen i övrigt att vårdbehovet skulle vara så akut att kommunen på grund av bestämmelserna i 2 kap. 1 § SoL är skyldig att tillfälligt tillgodose hennes behov. Överklagandet ska därför bifallas. - Högsta förvaltningsdomstolens avgörande . Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens dom och fastställer det slut som länsrättens dom innehåller. (mål nr 5266-10, fd 2011-10-19, Lindeberg)