HFD 2015 not 41

Not 41. Överklagande av T.F. och S.N. i mål ang. vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). - E föddes för tidigt och placerades i familjehem vid två månaders ålder. Sedan E:s far T.F. hos Socialnämnden i Bollnäs kommun begärt hemflyttning av E till T.F. i Malmö beslutade nämnden om flyttningsförbud. Beslutet upphävdes av förvaltningsrätten då det ansågs saknas anledning anta att T.F. inom en nära framtid skulle skilja E från familjehemmet. Den utslussning av E som följde avbröts med hänvisning till reaktioner som E uppvisat i form av fysiska och psykiska symtom och då socialtjänsten ansåg att det inte fanns förutsättningar till samarbete kring hur utslussningen skulle gå till. Socialnämndens ordförande beslutade den 23 april 2014 att omedelbart omhänderta E enligt 6 § LVU. Beslutet fastställdes av förvaltningsrätten. Socialnämnden ansökte därefter hos förvaltningsrätten om att E skulle beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ LVU. - Förvaltningsrätten i Falun (2014-07-04, nämndemännen Carlsson, Ström, Ängsås; Aldestam, ordf., skiljaktig) fann att det inte var visat att T.F. brast i omsorgen på ett sådant sätt att det förelåg en påtaglig risk för att E:s hälsa eller utveckling skulle skadas. Förvaltningsrätten yttrade bl.a.: Av Angelica Jyttners psykologutlåtande framgår att hon anser att T.F. brister i förmågan att tillgodose E:s känslomässiga behov samt att han ännu inte utvecklat förmågan att möta och bekräfta E där han befinner sig som han borde ha gjort. Det framgår dock också att han är mycket mån om E och tillgodoser de fysiska behoven på ett gott sätt. - - - Av den legitimerade psykologen Susanne Örnhavs utlåtande framgår det att hon inte har funnit några brister i T.F:s omsorgsförmåga förutom hans oförmåga eller ovilja att uttrycka förståelse för hur det skulle bli för E om han förlorar sin naturliga varsdagskontakt och tryggheten i familjehemmet. - - - Under huvudförhandlingen har T.F. klargjort att han är medveten om att en separation från familjehemmet skulle innebära en kris för E och att han förväntar sig en reaktion. Han anser sig dock ha bra uppbackning från familjen i Malmö och Victoriagården där han och E kan få en anknytningsbehandling och fortlöpande uppföljning för att se om ytterligare resurser krävs. Han har enligt egna uppgifter inte tänkt ta E från familjehemsföräldrarna omgående utan först efter kontakt med Victoriagården och när det fungerar bra. Han vill inte heller klippa banden med familjehemsföräldrarna. - - - Socialnämnden överklagade och yrkade att ansökan om vård enligt LVU skulle bifallas. - Kammarrätten i Sundsvall (2014-10-23, Törnered, Helin, Ferm Brodén, referent) yttrade bl.a.: E har i princip varit placerad i ett familjehem sedan han föddes. Det är således där han har sina primära anknytningspersoner. För de flesta barn är det förenat med svårigheter att byta anknytningspersoner. Det framgår av den medicinska utredningen i målet. Det går dock inte att dra några generella slutsatser utan svårigheterna måste bedömas utifrån varje enskilt barn. - - - Det är T.F:s agerande att inte kunna anpassa umgängesschemat utifrån E:s reaktioner tillsammans med att han förringar E:s behov av sina primära anknytningspersoner som utgör en omsorgsbrist. - För kammarrätten framträder ett samband mellan E:s försämrade mående och ett ökat umgänge med T.F. Förutom uppgifterna från familjehemmet finns det också uppgifter - - - som ger stöd för att E reagerat med oro och utåtagerande beteende när umgänget varit omfattande och att han lugnat ner sig i perioder när umgänget varit mindre intensivt. - Om den pågående vården av E som sker med stöd av LVU nu skulle upphöra är det förenat med en påtaglig risk för att E:s hälsa och fortsatta utveckling skadas. E ska därför beredas vård med stöd av LVU. Nämndens överklagande ska således bifallas. - T.F. och E:s mor S.N. överklagade och yrkade att vården enligt LVU skulle upphävas. - Socialnämnden bestred ändring av kammarrättens dom. Enligt nämnden måste en vårdnadshavares agerande vid upphörande av frivillig vård kunna anses utgöra sådana brister i omsorgen som avses i LVU. - Högsta förvaltningsdomstolen (2015-06-17, Jermsten, Almgren, Knutsson, Bull, Classon) : Skälen för avgörandet. - Frågan i målet är om det sätt som T.F. agerat på i ärendet om upphörande av frivillig vård i familjehemmet utgör brister i omsorgen enligt 2 § LVU. - Rättslig reglering m.m. - Enligt l § andra stycket LVU ska den som är under 18 år beredas vård enligt lagen om någon av de situationer som anges i bl.a. 2 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. I femte stycket anges att vad som är bäst för den unge ska vara avgörande vid beslut enligt lagen. - Vård ska enligt 2 § beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. - Under uttrycket ”brister i omsorgen” faller, enligt förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s. 65), situationer där barnet utsätts för vanvård. Det kan vara fråga om att den materiella omsorgen om barnet brister allvarligt så att barnets hälsa äventyras eller att tillsynen eftersätts så att barnet inte får det skydd som är nödvändigt med hänsyn till hans eller hennes ålder. Även fall av känslomässig eller psykisk försummelse omfattas av uttrycket ”brister i omsorgen”. Med detta avses fall där barnets känslomässiga eller psykiska behov allvarligt eftersätts, vilket i sin tur kan bero på missbruk eller psykisk störning hos någon av föräldrarna. - Högsta förvaltningsdomstolens bedömning - LVU är en skyddslagstiftning för unga men ett tvångsomhändertagande utgör samtidigt en ingripande åtgärd som inte får vidtas utan tungt vägande skäl. - Kammarrätten har som grund för beslutet om vård angett att ”T.F:s agerande att inte kunna anpassa umgängesschemat utifrån E:s reaktioner tillsammans med att han förringar E:s behov av sina primära anknytningspersoner […] utgör en omsorgsbrist.” - T.F:s agerande under hemtagningsprocessen, som innefattat önskemål om regelbundet och frekvent umgänge med sonen, måste ses som både naturligt och befogat för att kunna avsluta familjehemsplaceringen och ta hem E. Högsta förvaltningsdomstolen finner - till skillnad från kammarrätten - att vad som lagts T.F. till last inte kan anses utgöra sådana brister i omsorgen som kan grunda vård med stöd av 2 § LVU. Redan av detta skäl har det brustit i förutsättningarna för tvångsvård. Kammarrätten borde därför inte ha beslutat att E skulle beredas vård med stöd av LVU. Överklagandena ska bifallas. - Högsta förvaltningsdomstolens avgörande . Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens dom och fastställer förvaltningsrättens domslut. - (mål nr 6062-14, fd Norrman)