HFD 2026 ref. 30

Skälen för avgörandet

Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen

8Frågan i målet är vilken betydelse det har att en personbil är registrerad på någon annan än den sökande vid bedömningen av rätten till försörjningsstöd.

Rättslig reglering m.m.

9Enligt 4 kap. 1 § första stycket i den för målet relevanta socialtjänstlagen (2001:453) har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Utgångspunkter för bedömningen av rätten till ekonomiskt bistånd

10Ekonomiskt bistånd lämnas till den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt. Det innebär att den enskilde måste utnyttja alla de möjligheter som normalt står honom eller henne till buds innan rätten till bistånd inträder. Den som har ekonomiska tillgångar måste först använda sig av dessa innan ekonomiskt bistånd kan komma i fråga (prop. 2000/01:80 s. 93 f.). Det måste dock röra sig om tillgångar som den enskilde förfogar över och som är lätt realiserbara.

11En myndighet ska enligt 23 § första stycket förvaltningslagen (2017:900) se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. I ansökningsärenden är det dock normalt sökanden som har bäst förutsättningar för att lägga fram utredning, samtidigt som myndigheten kan ha begränsade befogenheter och praktiska möjligheter att få tillgång till relevant information. Av allmänna förvaltningsrättsliga principer följer dels att det är den som ansöker om en förmån som har att visa att förutsättningarna för bifall är uppfyllda, dels att utgångspunkten är att den som påstår att ett förhållande föreligger också har bevisbördan för att så är fallet (jfr HFD 2013 ref. 50 och HFD 2024 ref. 62).

12Den enskilde ska i enlighet med 23 § andra stycket förvaltningslagen medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som han eller hon vill åberopa till stöd för sin ansökan.

13I ärenden om ekonomiskt bistånd är det således ett samspel mellan socialnämnden, som kartlägger den enskildes ekonomiska och sociala situation samt specificerar vilket underlag som sökanden ska lämna in, och den enskilde som har att efterkomma socialnämndens krav på underlag. Hur omfattande utredningen behöver vara beror på omständigheterna i det enskilda fallet.

14Utöver de uppgifter som den enskilde förväntas bistå utredningen med har socialnämnden inom vissa ramar möjlighet att inhämta information på egen hand, både med och utan den enskildes samtycke. Om det i en sådan utredning framkommer att den sökande har tillgångar i sin besittning kan det bli aktuellt att utreda vem som är den verkliga ägaren till dessa.

Betydelsen av ägarregistreringen i vägtrafikregistret

15I vägtrafikregistret registreras svenska fordon och deras ägare samt olika till vägtrafiken knutna behörigheter. Vid registrering i vägtrafikregistret görs inte någon prövning av de ägaruppgifter som förs in i registret. Registreringen ger upphov till vissa skyldigheter gentemot det allmänna men utgör inte något bevis om äganderätten till fordonet (NJA 2018 s. 913 och prop. 2013/14:176 s. 12 f.). Vid bedömningen av rätten till ekonomiskt bistånd kan därmed registreringen i vägtrafikregistret inte anses utgöra en presumtion för det verkliga ägandet på det sätt som underinstansernas avgöranden ger uttryck för.

16Socialnämnden måste, vid bedömningen av rätten till ekonomiskt bistånd, göra en samlad bedömning av relevanta omständigheter som kommit fram i utredningen. Vid en sådan bedömning är registrerad ägare i vägtrafikregistret en av flera omständigheter som ska beaktas. Andra omständigheter som kan ha betydelse är exempelvis vem som står för kostnader för fordonsskatt och försäkring, vem som haft fordonet i sin besittning, vem som regelbundet brukat fordonet samt vem som haft utgifter för drivmedel och parkeringsavgifter.

Bedömningen i detta fall

17Av nämndens utredning framgår att A.R.H. och A.S. hyr en parkeringsplats i anslutning till sitt hem samt att de regelbundet gör inköp långt från bostaden. De har även betalat parkeringsavgifter. Makarna har förklarat dessa omständigheter dels med att parkeringsplatsen används av besökare till dem, dels med att de några gånger per vecka lånar en bil av en vän. De har emellertid inte kunnat förklara hur de går till väga för att hämta bilen, vilken enligt makarna står parkerad hos den registrerade ägaren som bor på visst avstånd från familjens hemadress. Det har också hänt att makarna har betalat fordonsskatt för bilen.

18Ovanstående omständigheter talar enligt Högsta förvaltnings­domstolen för att makarna har haft den aktuella personbilen i sin besittning och att de regelmässigt har brukat denna. Makarna har enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte på ett tillförlitligt sätt förklarat sitt bilinnehav. Vid en sammantagen bedömning anser Högsta förvaltningsdomstolen att nämnden har haft fog för sin bedömning att makarna vid prövningen av rätten till bistånd är att anse som de verkliga ägarna till fordonet.

19Överklagandet ska därmed bifallas.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens och förvaltningsrättens avgöranden och fastställer Arbetsmarknads­nämnden i Linköpings kommuns beslut.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Knutsson, Askersjö, Westberg och Attorps. Föredragande var justitiesekreteraren Klara Nordin.

Förvaltningsrätten i Linköping (2024-08-21, Idstrand):

Utgångspunkten i ett mål om ekonomiskt bistånd är att det åligger den sökande att göra sannolikt att han eller hon har rätt till ekonomiskt bistånd. Såvitt framgår av utredningen i målet har A.R.H. och A.S. vissa månatliga inkomster, men att de är i behov av kompletterande försörjningsstöd för att klara av att betala utgifter enligt norm samt alla övriga godtagbara kostnader.

I förevarande fall har nämnden gjort en utredning kring vilka andra tillgångar A.R.H. och A.S. har. Utredningen har kommit fram till att de disponerar en realiserbar tillgång som kan avyttras och användas till deras försörjning innan rätt till bistånd inträder. Nämndens rådrumsbeslut bygger alltså på antagandet att A.R.H. och A.S. är egentliga ägare av den bil de förfogar över. Enligt nämnden skulle bilen kunna avyttras och bidra till familjens försörjning. Den avgörande frågan i målet blir därför om utredningen ger stöd för att A.R.H. och A.S. kan bedömas vara ägare till en bil.

Att en person är registrerad som ägare för en bil, medför en mycket stark presumtion för att denne person också är ägare av bilen. En sådan presumtion kan dock brytas om det finns omständigheter som starkt talar för att det faktiska ägarförhållandet är ett annat. I försäkringssammanhang har bevisbördan för äganderätten lagts på den som påstår att annan än den registrerade ägaren är verklig ägare (se Högsta domstolens avgörande NJA 1986 s. 758).

Varken A.R.H. eller A.S. var registrerade som ägare till någon bil vid tidpunkten för nämndens beslut. Nämnden anser dock att det är sannolikt att de är de verkliga ägarna till den aktuella bilen, bland annat eftersom de har haft bilrelaterade utgifter. Det som nämnden framför allt anser styrker att paret är verklig ägare till bilen, är att de har betalat fordonsskatt och att de hyr en parkeringsplats. Enligt förvaltningsrättens bedömning kan dessa omständigheter förvisso ha ett samband med att paret förfogar över en bil. Att de förfogar över en bil, innebär dock inte per automatik att de har rätt att fritt förfoga över densamma.

Vidare har nämnden anfört att ytterligare bilrelaterade utgifter framkommer av kontoutdrag från olika familjemedlemmar. Nämnden har dock inte närmare specificerat vilka utgifter som åsyftas. Vid förvaltnings­rättens genomgång av kontoutdragen, noteras inköp på bland annat bensin­mackar och butikskedjan Biltema. Enligt rättens bedömning saknas dock skäl att lägga dessa utgifter till grund för någon slutsats om bilinnehav, eftersom butikerna i fråga säljer ett stort antal produkter som inte är kopplade till innehavet eller skötseln av en bil. Enligt rättens bedömning är även beloppen vid dessa och andra inköp så pass låga att de inte kan antas motsvara inköp av drivmedel eller annat bilrelaterat som medför att det är sannolikt att familjen äger en bil.

Det är visserligen en grundläggande förvaltningsrättslig princip att den som ansöker om ekonomiskt bistånd ska göra sannolikt att denne har rätt till sådant bistånd. Det är dock nämndens skyldighet att i tillräcklig utsträckning utreda den enskildes situation och inhämta ett tillräckligt underlag för att kunna fatta ett välgrundat beslut. Mot bakgrund av vad som framkommit i målet, framstår det förvisso som rimligt att nämnden har utrett frågan om bilinnehav. Rätten bedömer dock att de förklaringar som A.R.H. och A.S. lämnat framstår som trovärdiga och rimliga.

Sammanfattningsvis bedömer förvaltningsrätten att nämnden inte på ett entydigt sätt har gjort sannolikt att A.R.H. och A.S. förfogar över en enkelt realiserbar tillgång i form av en bil. Nämnden har därmed inte haft fog för att fatta ett rådrumsbeslut om att en bil ska avyttras. Överklagandet ska därför bifallas på så sätt att det överklagade beslutet upphävs i den del som avser rådrum för avyttring av bil.

– Förvaltningsrätten bifaller överklagande och upphäver det överklagade beslutet i den del som avser rådrum för avyttring av bil.

Kammarrätten i Jönköping (2025-09-18, Kjellgren, Ragnesten och Millqvist):

Enligt praxis är presumtionen stark för att den som är registrerad som ägare till ett fordon också är faktisk ägare och därmed den som har möjlighet att sälja bilen. Denna presumtion kan dock brytas om det finns omständigheter som tydligt talar för att det är någon annan som i praktiken är faktisk ägare och som därför får antas ha möjlighet att sälja bilen.

Det är ostridigt att A.R.H. och A.S. använder en bil som är registrerad på en annan person. Av deras och ett av barnens kontoutdrag framgår vissa bilrelaterade utgifter, såsom betalning av parkeringsavgifter och fordons­skatt vid ett tillfälle. Makarna har även haft månatliga kostnader för en garageplats. I övrigt saknas konkreta uppgifter som tyder på att de är ägare till bilen i fråga. Vad arbetsmarknadsnämnden åberopat utgör enligt kammarrätten inte tillräcklig bevisning för att, mot makarnas nekande och förklaringar, bryta presumtionen och anse att A.R.H. och A.S. är faktiska ägare till bilen. Förvaltningsrätten har således gjort en korrekt bedömning. Överklagandet ska därför avslås.

– Kammarrätten avslår överklagandet.