Bevisbörda

Bevisbörda är ett juridiskt begrepp för det förhållandet att när något ska bevisas i en rättegång är det också någon av parterna som ska bevisa vad han påstår.

När det gäller brottmål är det alltid åklagaren som har den fulla bevisbördan för att den tilltalade har handlat på det sätt som åklagaren påstår samt att handlandet eller underlåtenheten inte varit straffritt. Det innebär vidare att den tilltalade betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats av åklagaren.

Inom civilrätten finns en praktisk, men inte konsekvent använd, regel som innebär att den som påstår något har bevisbördan för sitt påstående. Den som yrkar något måste med andra ord styrka sitt yrkande. Lyckas han med detta går oftast bevisbördan över på motparten som har att visa att omständigheten inte föreligger eller att yrkandet av något annat skäl skall ogillas.

I det intressanta målet RH 1996:116 har bevisbördeproblemet varit föremål för överväganden. Huvudfrågan var om vid en entreprenad fast pris var avtalat eller om den skedde på löpande räkning. Den av parterna som påstod fast pris ansågs ha haft lättare att säkerställa bevisningen och bevisbördan placerades därför på den parten.