MIG 2007:26
En domstols beslut att inhibera verkställigheten av en överföring enligt Dublinförordningen är ett beslut med suspensiv verkan, vilket innebär att överföring skall ske senast sex månader från inhibitionsbeslutet. Om överföringen inte sker inom tidsfristen, skall ansvaret ligga hos den medlemsstat där asylansökan lämnades in.
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen
A och hennes dotter, B, kom enligt uppgift ur den elektroniska databasen Eurodac till Italien utan tillstånd i maj 2005. A uppgav senare till Migrationsverket att de hade ansökt om asyl i Italien samma månad. A och B reste enligt uppgift till verket in i Sverige den 3 oktober 2005 och ansökte om asyl här dagen därpå. A var vid inresan gravid. C föddes i januari 2006 och ansökte om asyl i februari samma år. Migrationsverket gjorde den 24 oktober 2005 en framställan till Italien om övertagande av A och B enligt artikel 10.1 i Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (Dublinförordningen). Migrationsverket meddelade den 12 januari 2006 italienska ”Ministro dell´Interno” att myndigheten inte inom den tidsgräns som föreskrivs i artikel 18.1 i Dublinförordningen hade besvarat framställan och att Italien därför med stöd av artikel 18.7 i Dublinförordningen skall anses ha godtagit att ta ansvar för A och B. Migrationsverket avslog den 30 mars 2006 A:s och barnens ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd samt avvisade dem. Verket beslutade vidare att överföra dem till Italien enligt artiklarna 19.1 och 19.3 och beträffande C jämväl enligt artikel 4.3 i Dublinförordningen.
Beslutet överklagades till migrationsdomstolen.
Länsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen, (2006-06-01, ordförande Lena Stegeland), avslog överklagandet.
A överklagade domen för sin egen och barnens räkning och yrkade att de inte skulle återsändas till Italien. Hon uppgav att hon kände sig hotad av sin make som befann sig där och att det fanns risk för att döttrarna skulle utsättas för könsstympning vid ett återvändande till Italien eller till hemlandet.
Migrationsöverdomstolen meddelade prövningstillstånd den 27 juni 2006 samt förordnade att migrationsdomstolens dom och Migrationsverkets beslut inte fick verkställas innan Migrationsöverdomstolen prövat målet slutligt eller beslutat något annat.
Migrationsverket bestred i yttrande den 21 augusti 2006 bifall till överklagandet. Verket anförde bl.a. följande. Italien mottog Migrationsverkets begäran om övertagande den 24 oktober 2005. Italienska myndigheter svarade inte inom den föreskrivna fristen om två månader varför en så kallad tyst accept inträdde (artikel 18.7 och 25.1 a Dublinförordningen). Överföringsfristen börjar löpa från och med den 27 december 2005. Överföringen av sökanden skall enligt artikel 19.3 ske inom sex månader efter att begäran om övertagande godtogs eller beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades. Migrationsöverdomstolens beslut om att inställa verkställigheten av migrationsdomstolens dom och verkets beslut är fattat inom överföringsfristen varför fristen vad gäller suspensiv verkan börjar löpa från inhibitionsbeslutet eftersom detta beslut fattades inom den angivna fristen. Någon skyldighet att underrätta medlemsstaterna om att beslut om inhibition har meddelats eller att underrätta om att överföringen därmed försenas föreligger inte. Italiens ansvar enligt Dublinförordningen har därmed inte upphört (artikel 19.3 jämförd med artikel 19.4 och 25.1).
A hävdade att tidsfristen för Italiens övertagande av klagandena passerats varför Sverige är ansvarigt för prövningen av hennes och barnens asylansökningar.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2007-05-14, Wahlqvist, Råberg, referent, Montelius), yttrade: Syftet med Dublinförordningen är att på ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt fastställa vilken stat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan (förordningens inledning [3]). Av motiveringen till förordningen framgår att dess övergripande mål är att bidra till inrättandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem, som i sin tur syftar till att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen. Det framgår vidare att ändamålet med förordningen bl.a. är att garantera de asylsökande tillgång i praktiken till ett förfarande för att avgöra flyktingstatus. Det skall dessutom så fort som möjligt kunna avgöras vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva asylansökan dels genom att fastställa rimliga tidsfrister för de olika etapperna i förfarandet, dels genom att precisera vilken bevisning som krävs för att kunna fastställa att en medlemsstat är ansvarig.
Kapitel III i Dublinförordningen behandlar kriteriernas rangordning. Enligt artikel 5.1 skall kriterierna för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret tillämpas i den ordning de anges i samma kapitel. I artikel 10 föreskrivs att, om det fastställs att en asylsökande utan tillstånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjövägen eller luftvägen från ett tredje land, skall den medlemsstat där inresan ägt rum ansvara för prövningen av asylansökan. Skyldigheten att ta detta ansvar upphör tolv månader efter det att den otillåtna gränspassagen ägde rum.
Av handlingarna framgår att Migrationsverket på grund av uppgifter från Eurodac gjort en framställan till Italien om övertagande av A och B enligt artikel 10.1 (inresa utan tillstånd via yttre gräns mindre än tolv månader tidigare).
Kapitel V i Dublinförordningen behandlar övertagande och återtagande och beskriver närmare villkoren för förfarandet och genomförandet varvid bl.a. tidsgränser anges.
Den medlemsstat som har ansvaret för prövningen skall enligt artikel 16.1 a och b vara skyldig att, i enlighet med artikel 17-19, överta en asylsökande som har gett in en asylansökan i en annan medlemsstat och slutföra prövningen av ansökan. Den stat där ansökan gavs in har härvid bedömt att en annan medlemsstat skall ansvara för prövningen och enligt artikel 17 anmodat den staten att överta asylsökanden.
Den ansvariga staten skall vidare enligt artikel 16.1 c-e på de villkor som anges i artikel 20 återta, dels en asylsökande, vars ansökan är under prövning där och som utan tillstånd befinner sig i en annan medlemsstat, dels en asylsökande som har återkallat en ansökan under prövning i den ansvariga staten och som utan tillstånd befinner sig i en annan medlemsstat och dels en tredjelandsmedborgare vars asylansökan avslagits av den ansvariga staten och som utan tillstånd vistas i en annan medlemsstat.
Såväl framställan om övertagande som återtagande skall göras genom användning av standardformulär och innehålla bevis eller indicier i enlighet med de två förteckningar som nämns i artikel 18.3 i Dublinförordningen och/eller relevanta uppgifter ur de asylsökandes redogörelse, så att den anmodade staten skall kunna kontrollera om den är ansvarig. Vad gäller återtagande föreskrivs i kapitel 1 artikel 2 i kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 om tillämpningsföreskrifter till Dublinförordningen att framställan skall innehålla ett positivt resultat som tillhandahållits av Eurodacs centrala enhet i enlighet med artikel 4.5 i Rådets förordning EG nr 2725/2000 om inrättande av Eurodac, efter jämförelse av den asylsökandes fingeravtryck med avtryck som säkrats tidigare och som överförts till den centrala enheten i enlighet med artikel 4.1-4.2 i nyss nämnd förordning och som kontrollerats i enlighet med artikel 4.6 i densamma. Endast ett påstående från utlänningen om att han eller hon sökt asyl i en annan medlemsstat är sålunda inte tillräckligt för att kriterierna för återtagande skall bli tillämpliga.
Överföring skall - såväl då det gäller övertagande som återtagande - verkställas enligt den anmodande statens nationella lagstiftning, efter samråd mellan de berörda staterna, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan om övertagande respektive återtagande godtogs eller beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades (se artikel 19.3 respektive 20.1 d).
Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader, skall ansvaret ligga hos den medlemsstat där asylansökan lämnades in. Tidsfristen får förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras på grund av att den asylsökande varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den asylsökande håller sig undan (se artikel 19.4 respektive 20.2).
Italien besvarade inte Migrationsverkets framställan inom föreskriven tid (se artikel 18.7), varför framställan skall anses godtagen och medföra skyldighet för det anmodade landet att överta personen i fråga. Ansvaret för prövningen av A:s och B:s och med stöd av artikel 4.3 i Dublinförordningen även av C:s asylansökningar åvilade sålunda vid denna tidpunkt Italien. Detsamma var förhållandet vid tiden för Migrationsverkets beslut och migrationsdomstolens dom.
Det av Migrationsöverdomstolen den 27 juni 2006 meddelade inhibitionsbeslutet får emellertid anses utgöra ett beslut i fråga om omprövning med suspensiv verkan. Överföringen av A och hennes barn skulle alltså ha ägt rum senast sex månader från inhibitionsbeslutet, eller - med beaktande av bestämmelsen i artikel 25.1 a om tidsfrists beräkning - närmare bestämt den 28 december 2006. Under sådant förhållande och då sådan anledning till förlängning av sexmånadersfristen som framgår av artikel 19.4 inte framkommit, har ansvaret att pröva asylansökningarna från A och hennes barn övergått till Sverige.
Migrationsdomstolens dom och Migrationsverkets beslut skall därför upphävas och målet visas åter till Migrationsverket som har att pröva A:s, B:s och C:s ansökningar om asyl här i landet.
Domslut
Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen upphäver migrationsdomstolens dom och Migrationsverkets beslut samt visar målet åter till Migrationsverket för erforderlig handläggning.