Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2007-06-25, Wahlqvist, Jonson, Wendleby, referent), yttrade:

Tillämplig bestämmelse, m.m.

Enligt 11 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap (MedbL) kan en utlänning efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap (naturaliseras) om han eller hon har

1. styrkt sin identitet,

2. fyllt arton år,

3. permanent uppehållstillstånd i Sverige,

4. hemvist här i landet

a) sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare,

b) sedan fyra år i fråga om den som är statslös eller att bedöma som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716),c) sedan fem år i fråga om övriga utlänningar, och

5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.

Naturalisation innebär att en utlänning under vissa givna förutsättningar beviljas svenskt medborgarskap. Någon absolut rätt till medborgarskap föreligger inte, även om villkoren i och för sig är uppfyllda. I prövningen måste också vissa skötsamhetskrav kunna beaktas. Förhållandena kan vara sådana att det skulle framstå som stötande för rättskänslan att bevilja sökanden svenskt medborgarskap och det kan heller inte bortses ifrån fall där sökanden kan utgöra en säkerhetsrisk (prop. 1975/76:136 s. 34 f.). Prövning av medborgarskap innefattar således en exklusiv rätt för staten att, efter en diskretionär prövning inom ramen för en rimlig tolkning av medborgarskapslagstiftningen, avgöra om en person bör tas upp till svensk medborgare eller inte. Ett naturalisationsbeslut kan därför inte fullt ut jämföras med beslut om uppehållstillstånd (prop. 1997/98:178, s. 15).

Villkoret i 11 § 5 MedbL att utlänningen skall ”ha haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt” överensstämmer i sak med begreppet ”hederlig vandel” i äldre lagstiftning. Någon ytterligare precisering av kravet på hederligt levnadssätt finns inte i lagen utan denna fråga har överlämnats till rättspraxis (prop. 1999/2000:147, s. 47 f. och 77).

Regeringen har i beslut den 2 september 2004 (Ju 2003/262/IM) uttalat att en sökande som har varit verksam i eller haft ett bestämmande inflytande över en organisation om vilken det är känt att verksamheten innefattat systematiska, omfattande och grova övergrepp såsom tortyr, mord och utomrättsliga avrättningar inte bör beviljas svenskt medborgarskap förrän en avsevärd tid har förflutit sedan sökanden lämnade verksamheten eller sedan verksamheten upphörde. Denna tid bör i regel vara 25 år sedan sökanden var verksam i eller hade bestämmande inflytande över organisationen. Beslutet gällde verksamhet under åren 1980-1992 i den afghanska säkerhetstjänsten KhAD och i säkerhetsministeriet WAD (KhAD omformades i januari 1986 till ett särskilt ministerium WAD).

Migrationsöverdomstolens bedömning

Vad Migrationsöverdomstolen har att ta ställning till i målet är - med hänsyn till det krav på hederligt levnadssätt som uppställts i lagen - om svenskt medborgarskap kan beviljas en person som tidigare varit verksam i eller haft ett bestämmande inflytande över en organisation beträffande vilken det är känt att verksamheten innefattat systematiska, omfattande och grova övergrepp såsom tortyr, mord och utomrättsliga avrättningar (i fortsättningen används begreppet ”organisation med verksamhet innefattande grova övergrepp” för den typ av organisation som regeringens beslut avser).

I 11 § MedbL regleras under vilka förutsättningar svenskt medborgarskap kan beviljas. Att lagstiftaren valt rekvisitet ”kan beviljas” i 11 § MedbL beror på att en enskild inte har någon absolut rätt att beviljas svenskt medborgarskap. Prövning av medborgarskap utgör istället en exklusiv rätt för staten att, efter en diskretionär prövning inom ramen för en rimlig tolkning av medborgarskapslagstiftningen, avgöra om en person bör tas upp till svensk medborgare eller inte. I den diskretionära prövningen av sökandens skötsamhet kan även vägas in om det skulle te sig stötande för rättskänslan att bevilja medborgarskap samt säkerhetsaspekter. Sett i detta ljus måste uttalanden i såväl propositioner som regeringsavgöranden från den tid regeringen hade beslutsbehörighet beträffande naturalisation ges stor tyngd när de uppställda kraven i 11 § MedbL skall tolkas. Ett annat sätt att uttrycka detta är att regeringen genom sådana uttalanden har gett företrädarna för den svenska staten - i dagsläget Migrationsverket och migrationsdomstolarna - vägledning vad staten bör beakta i den diskretionära prövningen av medborgarskap.

Av äldre regeringspraxis följer att en person som varit verksam i eller haft bestämmande inflytande över en organisation med verksamhet innefattande grova övergrepp inte bör beviljas svenskt medborgarskap förrän avsevärd tid förflutit sedan personen i fråga lämnade verksamheten eller verksamheten upphörde. Regeringen har i sin praxis rörande organisationer med verksamhet innefattande grova övergrepp fastställt att medborgarskap inte bör beviljas under en karenstid om 25 år vilket enligt Migrationsöverdomstolens mening får tjäna som riktmärke i prövningen av om vandelsvillkoret uppfyllts.

I regeringens praxis uppställs inget krav på att den enskilde själv skall ha varit direkt eller indirekt delaktig i övergrepp som en organisation med verksamhet innefattande grova övergrepp har gjort sig skyldig till. Det är i stället tillräckligt att han eller hon ”varit verksam” i organisationen eller ”haft ett bestämmande inflytande” över den för att han eller hon skall omfattas av den diskretionära prövning regeringen gett uttryck för i beslutet. Kravet att den enskilde skall ha varit verksam i organisationen eller haft ett bestämmande inflytande över den utesluter dock att personer med vag koppling till organisationen eller personer som enbart hyst sympatier för den utan något eget agerande för den kommer att omfattas av den riktlinje som uppställts i regeringens praxis.

Det är den enskilde i egenskap av sökande som har bevisbördan för att förutsättningarna för medborgarskap föreligger. Migrationsverket har vid sidan av detta visst ansvar att vägleda den enskilde vilken ytterligare utredning som kan behövas (jfr prop. 1975/76:136, s. 35).

Det är centralt för utlänningsrätten att enskild lämnar fullständiga och sanna uppgifter i sin asylansökning, vilket bl.a. understryks av det förhållandet att oriktiga uppgifter i en ansökning kan leda till att uppehållstillstånd återkallas (se 7 kap. 1 § utlänningslagen). Det är därför naturligt att prövningen i medborgarskapsärenden sker mot bakgrund bl.a. av de uppgifter den enskilde lämnade när han eller hon ansökte om uppehållstillstånd. Sådana initialt lämnade uppgifter väger givetvis tungt bl.a. när prövning skall göras om sökanden varit verksam i eller haft betydande inflytande över en organisation med verksamhet innefattande grova övergrepp. De initialt lämnade uppgifterna får sedan ställas mot vad som uppgetts i ansökan om medborgarskap samt den bevisning sökanden i övrigt presterar. I fall de uppgifter som lämnades under asylutredningen inte överensstämmer med de uppgifter som senare har lämnats i ärendet om medborgarskap ankommer det på sökanden att visa att de uppgifter som lämnades under asylutredningen är felaktiga.

A uppgav vid den inledande asylutredningen att han var flykting eftersom han var general och högt uppsatt i armén. Som högt uppsatt representant för den gamla regimen svävade han i fara, eftersom fundamentalisterna avrättade alla sådana.

I den därpå följande utredningen uppgav A bl.a. att han hade varit yrkesmilitär i 25 år och under denna tid varit kapten, major, överstelöjtnant, överste och slutligen general. Först var han sekreterare till första biträdande chefen vid säkerhetsverket, därefter blev han chef för ett militärsjukhus som tillhörde säkerhetsdepartementet och senare chef för transportavdelningen vid säkerhetsministeriet. Därefter var han chef för tekniska avdelningen och biträdande teknisk chef för reparationer vid nationalgardet. Nationalgardet bildades 1985-1986 och var under säkerhetsdepartementets befäl. Nationalgardets uppgifter var afghansk säkerhet och nationalgardet ansvarade för säkerheten genom att bl.a. hjälpa myndigheter att ta kontroll över städer där oroligheter utbrutit. Hans ansvar var transporter, förberedelser och reparationer av transportmedel i form av personbilar, jeepar, lastbilar, pansarfordon och tanks. Hans uppgifter bestod enbart i förberedelse och reparation av fordon. Han var medlem i partiet, eftersom han var militärofficer, och ansvarade vid möten bl.a. för ett informationsbord med propaganda. Han lämnade landet bl.a. för att det var allmänt känt att han varit gardesofficer och verkat i en organisation som hade mycket med säkerhet och information att göra. Han var när han lämnade landet i fara av politiska, militära och religiösa skäl.

Vid en kompletterande senare utredning uppgav han bl.a. följande. Mellan 1980 och 1981 var han sekreterare för förste biträdande chefen vid säkerhetsverket med uppgift att organisera och planera möten. Mellan 1981 och 1984 arbetade han på säkerhetsdepartementets sjukhus med leverans av läkemedel och löner till personal. Han var då chef för administrationen. Från 1983 till 1986 var han chef för avdelningen för transport vid säkerhetsministeriet. Hans arbetsuppgifter bestod av planering och organisering av verkstäder. Mellan 1986 och 1992 var han chef för verkstäder på tekniska avdelningen inom nationalgardet, som var en militär verksamhet. Ibland skickades han till fronten för att ta hand om skadade fordon och för att reparera vanliga bilar, inte tanks eller pansarvagnar. Han förde inte något befäl och deltog inte i väpnade aktioner. Han utnämndes till general 1992. Utnämningen föregicks av en tävling mellan olika verkstäder inom säkerhetsdepartementet som hans enhet vann. I Afghanistan innebär en högre grad endast en befattning eller titel.

Den 24 juli 1996 beviljades A uppehållstillstånd och flyktingförklaring på basis av de uppgifter han lämnat under utredningen.

I det nu aktuella målet om medborgarskap har A bl.a. framfört att han inte var militärutbildad och att hans befattning i KhAD/WAD bestod i att vara chef över en person som reparerade KhAD:s bilar. I en inlaga ställd till Utlänningsnämnden har han bl.a. uppgett att han under sina 25 yrkesverksamma år har haft andra arbeten än militära, bl.a. som bibliotekarie i 12 år.

De av A i ansökan om medborgarskap lämnade uppgifterna är enligt Migrationsöverdomstolens bedömning en nedtoning av de uppgifter som han lämnade i samband med att han ansökte om asyl i Sverige. Han har inte visat att tidigare lämnade uppgifter skulle vara oriktiga. Migrationsöverdomstolen finner därför att det är de uppgifter som A lämnade då han ansökte om asyl som skall ligga till grund för bedömningen om han skall beviljas svenskt medborgarskap.

I målet har inte framkommit annat än att A både har varit verksam i KhAD/WAD och haft ett bestämmande inflytande över vissa delar av organisationen. Han bör därför inte beviljas svenskt medborgarskap förrän avsevärd tid har förflutit sedan han upphörde med sin verksamhet. Av regeringens praxis framgår att KhAD/WAD är en sådan organisation för vilken riktmärket är en karenstid om 25 år och några skäl att frångå detta har inte framkommit i målet.

A beviljades permanent uppehållstillstånd 1996 och har alltså varit bosatt i Sverige i elva år. Annat har inte framkommit än att han deltog i KhAD/WAD:s verksamhet fram till 1992. Tillräckligt lång tid sedan han upphörde med verksamheten i KhAD/WAD har således inte förflutit, vilket innebär att beviljande av svenskt medborgarskap i nuläget inte kan komma ifråga. Överklagandet skall därför avslås.

Migrationsöverdomstolens domslut: Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2007-06-25, Wahlqvist, Jonson, Wendleby, referent), yttrade:

Tillämplig bestämmelse, m.m.

Enligt 11 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap (MedbL) kan en utlänning efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap (naturaliseras) om han eller hon har

1 styrkt sin identitet,

2. fyllt arton år,

3. permanent uppehållstillstånd i Sverige,

4. hemvist här i landet

a) sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare,

b) sedan fyra år i fråga om den som är statslös eller att bedöma som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716),

c) sedan fem år i fråga om övriga utlänningar, och

5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.

Naturalisation innebär att en utlänning under vissa givna förutsättningar beviljas svenskt medborgarskap. Någon absolut rätt till medborgarskap föreligger inte, även om villkoren i och för sig är uppfyllda. I prövningen måste också vissa skötsamhetskrav kunna beaktas. Förhållandena kan vara sådana att det skulle framstå som stötande för rättskänslan att bevilja sökanden svenskt medborgarskap och det kan heller inte bortses ifrån fall där sökanden kan utgöra en säkerhetsrisk (prop. 1975/76:136, s. 34 f.). Prövning av medborgarskap innefattar således en exklusiv rätt för staten att, efter en diskretionär prövning inom ramen för en rimlig tolkning av medborgarskapslagstiftningen, avgöra om en person bör tas upp till svensk medborgare eller inte. Ett naturalisationsbeslut kan därför inte fullt ut jämföras med beslut om uppehållstillstånd (prop. 1997/98:178, s. 15).

Villkoret i 11 § 5 MedbL att utlänningen skall ”ha haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt” överensstämmer i sak med begreppet ”hederlig vandel” i äldre lagstiftning. Någon ytterligare precisering av kravet på hederligt levnadssätt finns inte i lagen utan denna fråga har överlämnats till rättspraxis (prop. 1999/2000:147, s. 47 f. och 77).

Regeringen har i beslut den 2 september 2004 (Ju 2003/262/IM) uttalat att en sökande som har varit verksam i eller haft ett bestämmande inflytande över en organisation om vilken det är känt att verksamheten innefattat systematiska, omfattande och grova övergrepp såsom tortyr, mord och utomrättsliga avrättningar inte bör beviljas svenskt medborgarskap förrän en avsevärd tid har förflutit sedan sökanden lämnade verksamheten eller sedan verksamheten upphörde. Denna tid bör i regel vara 25 år sedan sökanden var verksam i eller hade bestämmande inflytande över organisationen.

Europeiska unionens råd har antagit en gemensam ståndpunkt om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (Rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931/GUSP av den 27 december 2001). Med terroristhandling avses i ståndpunkten en avsiktlig handling som på grund av sin art eller sammanhang allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation och som definieras som brott enligt nationell lagstiftning om handlingen begås i något av vissa uppräknade syften (se artikel 1 punkt 3 i ståndpunkten). De angivna syftena är att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen, att otillbörligen tvinga ett offentligt organ eller en internationell organisation att utföra eller avstå att utföra en viss handling samt att allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i ett land eller i en internationell organisation. I det sista syftet ingår som undergrupper bl.a. angrepp mot persons liv som kan leda till döden, allvarliga angrepp på persons fysiska integritet, människorov eller tagande av gisslan, förorsakande av allvarlig förstörelse av regeringsanläggning, transportsystem, infrastruktur etc., kapning av luftfartyg etc., olika befattningar med skjutvapen, sprängämnen, kärnvapen, biologiska och kemiska vapen, utsläpp av farliga ämnen eller förorsakande av brand, explosioner eller översvämningar samt att störa eller avbryta försörjning av vatten, elkraft m.m. Vidare ingår i det sista syftet att delta i en terroristgruppsverksamhet, vari inbegrips att förse den med upplysningar eller ge den materiellt stöd eller bidra med vilken form av finansiering som helst med kännedom om att deltagandet kommer att bidra till gruppens brottsliga verksamhet (se artikel 1 punkt 3 iii k i ståndpunkten). I bilaga till ståndpunkten finns en förteckning över personer, grupper och enheter som bedöms delta i terroristhandlingar. I senare ståndpunkter antagna av rådet har förteckningen över organisationer och grupper uppdaterats. ”People’s Mujahedin of Iran” finns upptagen i avsnitt 2 avseende ”Grupper och enheter” (se punkt 27 i detta avsnitt) i en förteckning fogad till Rådets gemensamma ståndpunkt 2006/380/GUSP av den 29 maj 2006 om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2006/231/GUSP.

Förstainstansrätten har i mål T-228/02 konstaterat att ett beslut om frysning av medel skall ogiltigförklaras vad avser organisationen ”Organisation des Modjahedines du peuple d´Iran”. Förstainstansrätten har i samma beslut på talan om ogiltigförklaring av rådets ståndpunkt 2005/936/GUSP och upphävande av ståndpunkt 2005/847/GUSP avvisat den del av talan som inte kunnat tas upp till prövning och ogillat talan i övrigt.

Migrationsöverdomstolens bedömning

Vad Migrationsöverdomstolen har att ta ställning till i målet är - med hänsyn till det krav på hederligt levnadssätt som uppställts i lagen - om svenskt medborgarskap kan beviljas en person som varit verksam i eller haft ett bestämmande inflytande över en grupp eller enhet som bedöms delta i terroristhandlingar.

I 11 § MedbL regleras under vilka förutsättningar svenskt medborgarskap kan beviljas. Att lagstiftaren valt rekvisitet ”kan beviljas” i 11 § MedbL beror på att en enskild inte har någon absolut rätt att beviljas svenskt medborgarskap. Prövning av medborgarskap utgör istället en exklusiv rätt för staten att, efter en diskretionär prövning inom ramen för en rimlig tolkning av medborgarskapslagstiftningen, avgöra om en person bör tas upp till svensk medborgare eller inte. I den diskretionära prövningen av sökandens skötsamhet kan även vägas in om det skulle te sig stötande för rättskänslan att bevilja medborgarskap samt säkerhetsaspekter. Sett i detta ljus måste gemensamma ståndpunkter avseende terrorism som medlemsstaterna i Europeiska unionen står bakom ha stor vikt i den diskretionära bedömningen, eftersom dessa speglar en för Europeiska unionen gemensam säkerhetsbedömning av allvarliga hot riktade mot medlemsstaterna och internationella organisationer. Enheter och grupper som finns upptagna på en lista som utgör en bilaga till en gemensam ståndpunkt skall därför vid prövningen av kravet på hederligt levnadssätt likställas med den organisation som finns omnämnd i regeringens praxisbeslut. En karenstid på 25 år får därför även i dessa fall tjäna som riktmärke i prövningen av om vandelsvillkoret har uppfyllts. Mot bakgrund av att regeringen i sitt praxisbeslut även beaktat hur en organisation arbetat i förfluten tid kan även enheter eller grupper som tidigare funnits på en gemensam ståndpunkt behöva beaktas.

I regeringens praxisbeslut uppställs inget krav på att den enskilde själv skall ha varit direkt eller indirekt delaktig i övergreppen som organisationen har gjort sig skyldig till. Det är i stället tillräckligt att han eller hon ”varit verksam” i organisationen eller ”haft ett bestämmande inflytande” över den för att han eller hon skall omfattas av den diskretionära prövning regeringen gett uttryck för i beslutet. Migrationsöverdomstolen finner att den avvägning som gjorts i regeringens beslut även kan tillämpas beträffande enheter och grupper som upptagits i en förteckning över personer, grupper och enheter som bedöms delta i terroristhandlingar upprättad av Europeiska unionen. Kravet att den enskilde skall ha varit verksam i enheten eller gruppen eller haft ett bestämmande inflytande över den utesluter att personer med vag koppling till enheten/gruppen eller personer som enbart hyst sympatier för den utan något eget agerande för den kommer att omfattas av den riktlinje som här uppställts. Ledning i denna del kan också hämtas från vad som stadgas i artikel 1 punkt 3 iii k) i den gemensamma ståndpunkten 2001/931/GUSP.

Det är den enskilde i egenskap av sökande som har bevisbördan för att förutsättningarna för medborgarskap föreligger. Migrationsverket har vid sidan av detta visst ansvar att vägleda den enskilde vilken ytterligare utredning som kan behövas (jfr prop. 1975/76:136, s. 35).

Det är centralt för utlänningsrätten att enskild lämnar fullständiga och sanna uppgifter i sin asylansökning, vilket bl.a. understryks av det förhållandet att oriktiga uppgifter i en ansökning kan leda till att uppehållstillstånd återkallas (se 7 kap. 1 § utlänningslagen). Det är därför naturligt att prövningen i medborgarskapsärenden sker mot bakgrund bl.a. av de uppgifter den enskilde lämnade när han eller hon ansökte om uppehållstillstånd. Sådana initialt lämnade uppgifter väger givetvis tungt bl.a. när prövning skall göras om sökanden varit verksam i eller haft betydande inflytande över grupper eller enheter som bedöms delta i terroristhandlingar. De initialt lämnade uppgifterna får sedan ställas mot vad som uppgetts i ansökan om medborgarskap samt den bevisning sökanden i övrigt presterar. I fall de uppgifter som lämnades under asylutredningen inte överensstämmer med de uppgifter som senare har lämnats i ärendet om medborgarskap ankommer det på sökanden att visa att de uppgifter som lämnades under asylutredningen är felaktiga.

B uppgav då han ansökte om asyl i Sverige bl.a. följande. Han har varit politiskt aktiv inom och sympatisör med Folkets Mujaheddin som han kom i kontakt med år 1979/80. År 1982/83 utökade han sina aktiviteter. Hans uppgifter var då att dela ut organisationens tidningar, skriva slagord, förstöra Khomenis affischer, samla in pengar samt ta kontakt med politiska fångars och avrättades familjer. Efter 1989, då han återupptog sin verksamhet efter avslutad militärtjänstgöring, delade han ut bilder på befrielsearméns marscher, samlade in ekonomiska bidrag, framställde rapporter om arbetsmiljö och boende, delade ut kassetter med tal och anföranden samt transporterade manskap till gränsområden för att de skulle anslutas till befrielsearmén. Han förföljdes i Iran på grund av sin politiska aktivitet.

Till styrkande av sina uppgifter ingav B ett intyg daterat den 8 april 1994 utfärdat av Mujaheddins sympatisörförening i Sverige. I intyget angavs att han varit anhängare till Folkets Mujaheddin och att han vid ett återvändande till hemlandet riskerade att utsättas för tortyr, arrestering och avrättning.

Den 25 februari 1994 beviljades B uppehållstillstånd som de facto- flykting.

I det nu aktuella målet om svenskt medborgarskap har B uppgett att han aldrig varit verksam i Folkets Mujaheddin utan endast sympatisör på mycket låg nivå samt att han tidigare överdrev sina aktiviteter inom organisationen för att vara garanterad att beviljas politisk asyl.

Migrationsöverdomstolen finner i likhet med migrationsdomstolen det anmärkningsvärt att B nu lämnade uppgifter strider mot de uppgifter som han lämnade i samband med att han ansökte om asyl i Sverige. B har inte visat att tidigare lämnade uppgifter skulle vara oriktiga. Migrationsöverdomstolen finner därför att det är de uppgifter som B lämnade då han ansökte om asyl i Sverige som skall ligga till grund för bedömningen om han skall beviljas svenskt medborgarskap.

Eftersom B utfört aktiviteter för Folkets Mujaheddin får han också anses ha varit verksam i en grupp som finns upptagen på Europeiska rådets förteckning över terroristgrupper. Av detta skäl bör han inte beviljas svenskt medborgarskap förrän avsevärd tid har förflutit sedan han upphörde med sin verksamhet. Som framgår av det ovan anförda bör denna tid vara 25 år.

B upphörde enligt uppgift med sin verksamhet i Folkets Mujaheddin år 1993. Till detta skall dock läggas att han under den tid hans asylansökning prövades alltjämt upprätthöll kontakter med Folkets Mujaheddin, vilket framgår av det intyg han ingav under den perioden. Det har i dagsläget inte förflutit tillräckligt lång tid sedan han upphörde med verksamheten för Folkets Mujaheddin, varför beviljande av svenskt medborgarskap i nuläget inte kan komma ifråga. Överklagandet skall därför avslås.

Migrationsöverdomstolens domslut: Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet.