2

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

ler sitt svenska medborgarskap, även om hon tar hemvist i mannens hem­

land. Beträffande barnens ställning intar förslaget i stort sett samma stånd­

punkt som gällande lag. I vissa undantagsfall skall dock barn i äktenskap

förvärva svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast modern är

svensk medborgare. Vidare föreslås att den åldersgräns, vid vilken barn

upphöra att behandlas som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medbor­

garskap, sänkes från 21 till 18 år. En annan principen nyhet är, att Kungl.

Maj :t enligt förslaget äger att efter avtal med annat nordiskt land sätta i

kraft vissa bestämmelser om mera förmånlig behandling av de avtalsslu­

tande ländernas medborgare.

Bland övriga mera betydande avvikelser från gällande rätt må följande

nämnas. Två stadganden i den nuvarande lagen, enligt vilka förvärv av

svenskt medborgarskap inträder automatiskt, ha ersatts med bestämmel­

ser om förvärv genom anmälan. Detta gäller förvärv genom födsel i Sverige

i förening med oavbrutet hemvist här intill viss ålder samt återvinning av

tidigare innehaft svenskt medborgarskap. Kungl. Maj :ts befogenhet att

medge eftergift från de allmänna naturalisationsvillkoren har utvidgats.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1951. Enligt en särskild

övergångsbestämmelse skall kvinna, som jämte äldre lag förlorat svenskt

medborgarskap till följd av giftermål eller mannens förvärv av utländskt

medborgarskap, vara berättigad att på anmälan inom fem år efter lagens

ikraftträdande återfå svenskt medborgarskap.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

(Föreslagen lydelse.)

2

§•

Utländsk man eller utländsk ogift

kvinna, som är född här i riket och

oavbrutet här haft sitt hemvist, blir

svensk medborgare vid uppnådd ål­

der av tjugutvå år.

Vad i första stycket sägs gälle ej

den, som under sista året skriftligen

avsagt sig rättigheten att bliva svensk

medborgare och därvid tillika med

behörigt bevis styrkt sig äga med­

borgarskap i annat land. Rätt till av­

sägelse, som nu är nämnd, tillkom­

mer dock ej den, vars fader eller, då

fråga är om barn utom äktenskap,

moder begagnat sig av sådan rätt.

Avsägelse, som i andra stycket

sägs, skall ske, om den, varom fråga

är, har sitt hemvist i Stockholm, hos

överståthållarämbetet och eljest hos

Konungens befallningshavande i det

län, inom vilket han har sitt hem­

vist. Det åligger den myndighet, hos

vilken avsägelse göres, att pröva av-

sägelsen samt att därom meddela be­

slut.

4 §.

Den, som, på grund av födseln, va­

rit svensk, men förlorat sitt svenska

medborgarskap utan att bliva med­

borgare i annat land, återvinner

svenskt medborgarskap genom att

taga hemvist här i riket.

Den, som, på grund av födseln, va­

rit svensk, men sedermera blivit an­

nat lands medborgare, återvinner

3

§•

•

Utlänning, som är född här i ri­

ket och oavbrutet här haft sitt hem­

vist, förvärvar svenskt medborgar­

skap genom att, efter det han fyllt

tjuguett år men innan han fyllt tju­

gutvå år, hos länsstyrelsen i det län

där han är kyrkobokförd skriftligen

anmäla sin önskan att bliva svensk

medborgare. Den som icke är med­

borgare i någon stat eller styrker, att

han skulle förlora sitt utländska

medborgarskap genom att förvärva

svenskt medborgarskap, må dock

göra sådan anmälan redan då han

fyllt aderton år.

Då riket är i krig, äger vad i första

stycket är stadgat icke tillämpning å

den som är medborgare i fientlig stat

eller som där ägt medborgarskap men

förlorat det utan att förvärva med­

borgarskap i annan stat.

4 §.

Har någon, som genom födseln va­

rit svensk och oavbrutet haft sitt

hemvist här i riket intill aderton års

ålder, förlorat sitt svenska medbor­

garskap, återvinner han, om han se­

dan två år har hemvist i riket, med­

borgarskapet genom att hos länssty­

relsen i det län där han är kyrkobok­

förd skriftligen anmäla sin önskan

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

5

(Gällande lag.)

(Föreslagen Igdelse.)

svenskt medborgarskap, såframt han,

efter förlust av det utländska med­

borgarskapet, tager hemvist här i ri­

ket, eller ock, medan han har hem­

vist här i riket, går sitt utländska

medborgarskap förlustig.

6 § första och andra styckena.

Blir utländsk man svensk medbor­

gare enligt 2 eller 4 §, medför detta

svenskt medborgarskap jämväl för

hans hustru och ogifta barn i äkten­

skap under tjuguett år, såframt de

hava hemvist här i riket. Hava de ej

hemvist här i riket, men tager seder­

mera hustrun under äktenskapets

bestånd eller barn, som ännu är ogift

och under tjuguett år, under faderns

livstid hemvist härstädes, vinner

hustrun eller barnet svenskt medbor­

garskap, om mannen fortfarande är

svensk medborgare.

Vad i första stycket sägs skall ej

äga tillämpning å barn, som, efter

äktenskaps återgång eller äkten­

skapsskillnad, står under moderns

vårdnad, ej heller, medan hemskill­

nad består, å hustrun och barn, om

vilket hon har vårdnaden.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat därom, att

barn i äktenskap förvärvar svenskt

medborgarskap tillsammans med fa­

dern, skall äga motsvarande tillämp­

ning:

1. å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och barnets moder, så­

framt ej fadern är utländsk man och

har vårdnaden om barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder, som är änka;

samt

härom. Den som är utländsk med­

borgare återvinner dock icke svenskt

medborgarskap, med mindre han

styrker, att han därigenom skulle för­

lora det utländska medborgarska­

pet.

5 §•

Blir utländsk man svensk med­

borgare enligt 3 eller 4 §, medför

detta svenskt medborgarskap jämväl

för hans ogifta barn i äktenskap,

som har hemvist här i riket och ej

fyllt aderton år. Vad nu sagts gäller

dock icke barn, som efter äktenska­

pets återgång eller äktenskapsskill­

nad eller under hemskillnad står un­

der moderns vårdnad.

Vad i första stycket är stadgat om

att barn i äktenskap förvärvar med­

borgarskap tillsammans med fadern

skall äga motsvarande tillämpning

1. å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och modern, om ej fadern

är utlänning och har vårdnaden om

barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder, som är änka;

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

(Föreslagen lydelse.)

3. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder, vars äktenskap

eljest är upplöst eller som är hem­

skild, såframt barnet står under mo­

derns vårdnad.

5 §•

Konungen äger, på ansökan, till

'svensk medborgare upptaga (natu-

ralisera) utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har hemvist här

i riket;

3,. gjort sig känd för hederlig van­

del; samt

4. har möjlighet att försörja sig

och sin familj.

Finnes sökandens upptagande till

svensk medborgare medföra gagn för

riket, eller har sökanden förut ägt

svenskt medborgarskap, eller före­

ligga eljest med hänsyn till sökan­

dens förhållanden synnerliga skäl för

hans upptagande till svensk medbor­

gare, må svenskt medborgarskap ho­

nom beviljas utan hinder av här ovan

under punkterna 1 och 2 stadgade

villkor. Har sökanden förut ägt

svenskt medborgarskap, må avvikel­

se ske jämväl från vad ovan under

punkt 4 stadgats.

Upphör ej sökanden enligt rätten i

det land, han tillhör, i och med sin

naturalisation som svensk medbor­

gare att vara medborgare i det lan­

det, utan fordras härför medgivande

av landets regering eller annan myn­

dighet därstädes, vare, såframt an-

3. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder, vars äktenskap

eljest är upplöst eller som är hem­

skild, om barnet står under moderns

vårdnad.

6 §•

Konungen äger på ansökan till

svensk medborgare upptaga (natu-

ralisera) utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan minst sju år har hemvist

här i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig

och sin familj.

Finnes det medföra gagn för ri­

ket att sökanden upptages till svensk

medborgare eller har sökanden förut

ägt svenskt medborgarskap eller är

sökanden gift med svensk medbor­

gare eller föreligga eljest med hän­

syn till sökandens förhållanden sär­

skilda skäl för dennes upptagande

till svensk medborgare, må natura­

lisation beviljas, även om de i första

stycket under punkterna 1, 2 och 4

stadgade villkoren icke äro uppfyll­

da. Om synnerligen starka skäl tala

därför, må avvikelse ske från vill­

koret under punkt 3. Är sökanden

dansk, finsk, isländsk eller norsk

medborgare, må även om annat sär­

skilt skäl ej föreligger avvikelse ske

från det under punkt 2 angivna vill­

koret.

Förlorar sökande, som har ut­

ländskt medborgarskap, ej detta i

och med sin naturalisation utan

fordras härför medgivande av den

utländska statens regering eller an­

nan myndighet, må som villkor för

medborgarskapets förvärvande stad-

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

9 §•

Svensk man eller svensk ogift kvin­

na, som är född utom riket och ald­

rig här haft hemvist, förlorar sitt

svenska medborgarskap vid uppnådd

ålder av tjugutvå år, såframt ej dess­

förinnan Konungen, på ansökan, med­

givit, att medborgarskapet ändock

må bibehållas. Med hemvist här i

Jandet skall till sin verkan vara lik­

ställd vistelse här för fullgörande av

värnplikt eller för deltagande i un­

dervisningen vid svensk läroanstalt

eller ock eljest under förhållanden,

som tyda på samhörighet med Sve­

rige.

Förlust av svenskt medborgarskap

enligt dena paragraf för svensk man

medför förlust av sådant medborgar­

skap även för hans hustru samt barn

i äktenskap. Vad nu är sagt äge mot­

svarande tillämpning å förhållandet

mellan en kvinna och hennes barn

utom äktenskap.

som blir utländsk medborgare ge­

nom att någon av föräldrarna, som

ej är utan del i vårdnaden om barnet,

på sätt ovan i paragrafen avses för­

värvar utländskt medborgarskap,

dock icke om den andre är svensk

medborgare och bär del i vårdnaden;

4. ogift barn under aderton år, som

blir utländsk medborgare genom att

föräldrarna ingå äktenskap med var­

andra; har barnet hemvist här i ri­

ket, inträder dock förlust av svenskt

medborgarskap endast om barnet

flyttar ur riket innan det fyllt ader­

ton år.

8

§•

Svensk medborgare, som är född

utom riket samt aldrig här haft hem­

vist och ej heller uppehållit sig här

under förhållanden som tyda på

samhörighet med Sverige, förlorar

sitt svenska medborgarskap, när han

fyller tjugutvå år. På dessförinnan

gjord ansökan må dock Konungen

medgiva att medborgarskapet bibe­

hålies.

(Föreslagen lydelse.)

När någon enligt första stycket för­

lorar svenskt medborgarskap, medför

detta förlust av sådant medborgar­

skap även för hans barn, som förvär­

vat medborgarskapet till följd av att

han varit svensk medborgare.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

11

§•

Vill någon erhålla förklarande att

han är svensk medborgare, må han

därom göra ansökan hos Konungen,

som, efter regeringsrättens hörande,

äger meddela dylikt förklarande.

dant förvärv av medborgarskap skall

vad i 5 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

c) Den som förlorat' svenskt med­

borgarskap och därefter oavbrutet

varit medborgare i fördragsslutande

stat, återvinner svenskt medborgar­

skap genom att, efter det han tagit

hemvist här i riket, hos länsstyrel­

sen i det län där han är kyrkobok-

förd skriftligen anmäla sin önskan

härom. Vid sådant förvärv av med­

borgarskap skall vad i 5 § stadgas

äga motsvarande tillämpning.

11

§•

När någon gör anmälan enligt 3,

4 eller 10 §, åligger det länsstyrelsen

att meddela beslut, huruvida på grund

av anmälningen svenskt medborgar­

skap förvärvats eller ej.

Vill någon erhålla förklaring att

han är svensk medborgare, må han

göra ansökan därom hos Konungen,

som efter regeringsrättens hörande

äger meddela sådan förklaring; dock

må härvid icke prövas fråga som av­

ses i första stycket.

12

§.

Talan mot länsstyrelses beslut i

ärende enligt denna lag föres hos

Konungen genom besvär i den ord­

ning, som är bestämd för överkla­

gande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

13 §.

Den som fyllt aderton år äger utan

hinder av att han står under annans

vårdnad själv göra ansökan eller an­

mälan enligt denna lag.

Anmälan må ej göras genom för­

myndare eller vårdnadshavare.

(Föreslagen lydelse.)

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

(Föreslagen lydelse.)

16 §.

Före lagens ikraftträdande här i ri­

ket fött barn i äktenskap, av vars

föräldrar endast modern vid dess fö­

delse var svensk medborgare, för­

värvar svenskt medborgarskap vid

ikraftträdandet, om barnet ej fyllt

aderton år och icke är eller varit

medborgare i någon stat.

17 §.

Den som fyller tjugutvå år under

år 1951 äger göra anmälan enligt 3 §

intill utgången av nämnda år.

18 §.

Kvinna, som jämlikt äldre lag för­

lorat svenskt medborgarskap till följd

av att hon ingått äktenskap med ut­

ländsk man eller att hennes make bli­

vit utländsk medborgare, men som

med tillämpning av nya lagen skulle

hava förblivit svensk medborgare,

återvinner svenskt medborgarskap

genom att i enlighet med de närmare

bestämmelser Konungen meddelar

anmäla sin önskan härom. Sådan an­

mälan må dock ej göras senare än

den 31 december 1955.

15 § andra stycket.

Står bestämmelse i traktat, som

Sverige ingått med främmande stat

och som vid denna lags ikraftträdan­

de är gällande, i strid med vad i sam­

ma lag är stadgat, skall den bestäm­

melsen lända till efterrättelse.

19 §.

För kvinna, som fyller tjugutvå år

under något av åren 1951—1953 och

som vid uppnåendet av denna ålder

är eller varit gift, inträder förlust av

svenskt medborgarskap under de i

8 § stadgade förutsättningarna först

med utgången av år 1953.

20

§.

Bestämmelse i traktat, som Sverige

ingått med främmande stat och som

vid denna lags ikraftträdande är gäl­

lande, skall lända till efterrättelse,

ändå att den står i strid mot vad i

lagen är stadgat.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag nu att få upptaga

detta lagstiftningsärende till behandling.

Förslagets allmänna innebörd.

Betänkandet.

De delegerades förslag till ny svensk medborgarskapslag bygger i stor

utsträckning på samma principer som den gällande lagen i ämnet, men det

innehåller några principiellt betydelsefulla avvikelser från gällande rätt. De

till sina verkningar mest omfattande av de föreslagna ändringarna angå

den gifta kvinnans ställning. Under det att gift kvinna nu i stort sett

följer sin man i medborgarskapshänseende, tillerkänner förslaget den gifta

kvinnan en fullt självständig ställning. Utländsk kvinnas äktenskap med

svensk man har enligt förslaget ingen annan inverkan på kvinnans med-

borgarrättsliga ställning än att det väsentligt underlättar hennes upptagan­

de till svensk medborgare genom naturalisation. Svensk kvinna, som blir

utländsk medborgare genom äktenskap med utländsk man, behåller sitt

svenska medborgarskap, även om hon tar hemvist i mannens hemland. Be­

träffande barnens ställning intar förslaget i stort sett samma ståndpunkt

som gällande lag. I vissa undantagsfall skall dock barn i äktenskap för­

värva svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast modern är svensk

medborgare. Vidare föreslås att den åldersgräns, vid vilken barn upphöra

att behandlas som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap,

sänkes från 21 till 18 år. En annan principiell nyhet är, att Kungl. Maj :t

enligt förslaget äger att efter avtal med annat nordiskt land sätta i kraft

vissa bestämmelser om mera förmånlig behandling av de avtalsslutande län­

dernas medborgare.

Bland övriga mera betydelsefulla avvikelser från gällande rätt må föl­

jande nämnas. Två stadganden i den nuvarande lagen, enligt vilka förvärv

av svenskt medborgarskap inträder automatiskt, ha ersatts med bestämmel­

ser om förvärv genom anmälan. Detta gäller förvärv genom födsel i Sverige

i förening med oavbrutet hemvist här intill viss ålder samt återvinning av

tidigare innehaft svenskt medborgarskap. Kungl. Maj :ts befogenhet att med­

ge eftergift från de allmänna naturalisationsvillkoren har utvidgats. Vidare

har möjlighet ansetts böra beredas att under vissa förutsättningar fråntaga

naturaliserad person, som dömts för förräderi, spioneri eller vissa liknande

brott, hans svenska medborgarskap genom en ensidig åtgärd från statens

sida, s. k. expatriering.

De danska och norska förslagen överensstämma i sakligt hänseende med

det svenska, frånsett att det danska förslaget till följd av att grundlagen

kräver lagstiftningsmaktens medverkan i varje naturalisationsärende sak­

nar föreskrifter om villkoren för naturalisation. De delegerades lagförslag

torde få fogas såsom bilaga till protokollet.

Yttrandena.

över det svenska förslaget till ny medborgarskapslag ha efter remiss ut­

låtanden avgivits av Svea hovrätt, statens utlänningskommission, utlärt-

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

tryck för samhörigheten mellan de tre länderna. Det har också direkt prak­

tisk betydelse att reglerna om förvärv och förlust av medborgarskap i dessa

länder vila på samma principer, enär därigenom uppkomsten av statslöshet

och dubbelt medborgarskap motverkas.

Det framlagda förslaget till ny lag om förvärv och förlust av svenskt

medborgarskap synes mig väl ägnat att läggas till grund för en reformerad

lagstiftning i ämnet och jag kan i allt väsentligt biträda förslaget. Endast

på några punkter till vilka jag senare återkommer anser jag mig böra föreslå

smärre jämkningar. Beträffande dessa har under ärendets beredning inom

justitiedepartementet i allt väsentligt samråd ägt rum med det danska inri­

kesministeriet och det norska justitiedepartementet.

Enligt vad jag inhämtat har de danska delegerades förslag förelagts den

danska riksdagen. I Norge torde förslag på grundval av betänkandet komma

att framläggas för årets storting.

Innan jag ingår på de särskilda bestämmelserna i förslaget, torde det vara

lämpligt att behandla två spörsmål, som ha betydelse för ett flertal para­

grafer i förslaget, nämligen frågan om gift kvinnas medborgarrättsliga ställ­

ning och frågan vid vilken ålder barn skola erhålla en självständig ställning

beträffande förvärv av medborgarskap.

Gift kvinnas medborgarrättsliga ställning.

Gällande rätt.

Såsom huvudprincip i lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust

av svenskt medborgarskap gäller, att gift kvinna i medborgarskapshänse-

ende följer sin man. Sålunda blir utländsk kvinna, som gifter sig med

svensk man, genom giftermålet automatiskt svensk medborgare (3 § första

stycket). När en utländsk man förvärvar svenskt medborgarskap enligt

2 § (födsel i Sverige och hemvist här intill 22 års ålder) eller enligt 4 §

(återvinning av förlorat svenskt medborgarskap), blir i regel också hans

hustru svensk medborgare (6 § första och andra styckena). Vid naturali­

sation av utländsk man bestämmer Kungl. Maj :t, huruvida naturalisatio-

nen skall medföra svenskt medborgarskap även för hustrun. Skulle hust­

run trots mannens naturalisation bibehålla sitt utländska medborgarskap,

får emellertid naturalisationen icke utsträckas till hustrun, med mindre

hon samtycker därtill (6 § tredje stycket). Gift kvinna kan på egen an­

sökan självständigt upptagas till svensk medborgare.

I fråga om förlust av svenskt medborgarskap stadgas i 8 §, att svenskt

medborgarskap förloras av den som genom giftermål eller eljest blir med­

borgare i annat land och där har eller efter förvärvet av medborgarskapet

tar sitt hemvist. Svensk kvinnas giftermål med utlänning medför sålunda

icke i och för sig förlust av hennes svenska medborgarskap, men om hon

— såsom gäller i åtskilliga länder — genom giftermålet förvärvar medbor­

garskap i mannens hemland, går hon miste om sitt svenska medborgarskap.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

utlänning oberoende av om hon genom giftermålet erhöll mannens nationali­

tet eller ej.

Av en i betänkandet (s. 28—32) lämnad redogörelse för den på området

gällande lagstiftningen i åtskilliga länder framgår, att den nyare utländska

lagstiftningen däremot utmärkes av en klar tendens att bereda kvinnan en

självständig ställning i medborgarskapshänseende. I ett flertal länder, bland

annat Förenta staterna, Canada och Tjeckoslovakien, medför sålunda ut­

ländsk kvinnas giftermål med inländsk man i och för sig icke någon änd­

ring av hennes medborgarskap. Vill kvinnan ha samma medborgarskap

som sin man, måste hon ansöka om naturalisation, varvid vissa lättnader i

fråga om naturalisationsvillkoren medges. Även i Storbritannien tillämpas

det systemet att utländsk kvinna icke genom giftermål med inländsk man

förvärvar brittiskt medborgarskap. Hon äger emellertid ovillkorlig rätt att

efter anmälan bli registrerad som brittisk medborgare. I Belgien och Frank­

rike, där regeln att kvinnan genom giftermålet förvärvar mannens medbor­

garskap i princip bibehållits, har kvinnan möjlighet att undgå sådant för­

värv genom att avge en särskild viljeförklaring.

Beträffande verkan av inländsk kvinnas giftermål med utlänning ha näs­

tan alla länder numera frångått principen att kvinna förlorar sitt inländs­

ka medborgarskap i sådana fall då hon icke genom giftermålet förvärvar

mannens medborgarskap. Endast Spanien och Östtyskland torde stå kvar

på den äldre ståndpunkten. I vissa länder, t. ex. Förenta staterna, Storbritan­

nien och Canada, medför ej heller den omständigheten att kvinnan genom

giftermålet blir utländsk medborgare förlust av det inländska medborgar­

skapet. Enligt fransk lag behåller en kvinna i motsvarande fall sitt franska

medborgarskap, såframt hon icke före äktenskapets ingående uttryckligen

avstår från detsamma. I Schweiz, Tjeckoslovakien och Österrike, där för­

värv av utländskt medborgarskap genom giftermål i princip leder till för­

lust av inländskt medborgarskap, kan dispens beviljas från denna regel.

Betänkandet.

De delegerades förslag bygger på principen om gift kvinnas självständig­

het i medborgarskapshänseende. Utländsk kvinnas äktenskap med svensk

man har enligt förslaget icke någon annan inverkan på kvinnans medbor-

garrättsliga ställning än att det väsentligt underlättar hennes naturalisa­

tion som svensk medborgare. Svensk kvinnas förvärv av utländskt medbor­

garskap genom giftermål med utlänning medför icke förlust av hennes

svenska medborgarskap, med mindre hon ansökt om eller eljest uttryck­

ligen samtyckt till medborgarskapsförvärvet. En mans förvärv eller förlust

av svenskt medborgarskap påverkar icke hustruns medborgarskap. Enligt

en övergångsbestämmelse i förslaget skall kvinna, som på grund av äldre

lag förlorat svenskt medborgarskap genom giftermål eller mannens förvärv

av utländskt medborgarskap, vara berättigad att på anmälan inom viss tid

efter lagens ikraftträdande återfå svenskt medborgarskap.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

förra systemet hade kvinnan en ovillkorlig rätt att förvärva mannens med­

borgarskap, om hon så önskade. Naturalisationslinjen innehure, att äkten­

skap icke hade någon annan inverkan på kvinnans medborgarrättsliga ställ­

ning, än att det väsentligt underlättade naturalisation.

1 betänkandet upptagas de båda systemens för- och nackdelar till när­

mare diskussion (s. 36—39). Sammanfattningsvis uttalas, att skälen för

att kvinnans upptagande till svensk medborgare skedde efter individuell

prövning vägde tyngre än det förhållandet att naturalisationssystemet vore

mera omständligt och från kvinnans synpunkt mindre förmånligt än op-

tionssystemet. Naturalisationspraxis borde självfallet vara så liberal, att

intresset av familjens enhet finge vika endast i de fall, där från statens syn­

punkt viktiga skäl talade mot att kvinnan upptoges till medborgare.

1 de delegerades förslag har i enlighet härmed det förhållandet att natura-

lisationssökande är gift med svensk medborgare upptagits bland de om­

ständigheter, som kunna föranleda avsteg från de eljest föreskrivna vill­

koren för naturalisation.

Yttrandena.

De delegerades uppfattning att gift kvinna bör erhålla en fullt självstän­

dig medborgarrättslig ställning delas nästan undantagslöst av de myndig­

heter och organisationer som yttrat sig i frågan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har emellertid ifrågasatt, om praktiska

motiv verkligen talade för en så långt gående ändring av den nuvarande lag­

stiftningen. Icke minst inom Norrbottens län skulle förslaget få omfattande

följder. Giftermål mellan svenska och finska medborgare vore nämligen

vanliga i gränsområdet mot Finland. För den i huvudsak finskspråkiga be­

folkningen i dessa trakter skulle det framstå som onödigt invecklat, att en

finskfödd kvinna, som gifte sig med en svensk man, alltid skulle nödgas

ansöka om naturalisation för att bli svensk medborgare. Enligt länsstyrel­

sens uppfattning skulle flertalet personer bli bättre tillgodosedda, om den

nuvarande huvudregeln även i fortsättningen gällde; möjligen borde dock

till densamma fogas vissa undantagsbestämmelser.

Beskickningen i Paris har uttalat, att det varit önskvärt att utredning

förelegat om de konsekvenser på olika områden, som följde av en lagstift­

ning på förslagets grund. Beskickningen har hänvisat till ett yttrande av

konsulatet i Paris, vari framhållits att det syntes motiverat att särskild ut­

redning verkställdes angående frågan, huruvida ett frångående av princi­

pen om familjens enhet i medborgarskapshänseende påkallade ändringar i

svensk internationell privaträtt rörande arv och äktenskap.

Vad angår den medborgarrättsliga ställningen för utländsk kvinna, som

gifter sig med svensk man, ha samtliga som yttrat sig i frågan anslutit sig

till de delegerades uppfattning, att naturalisationslinjen vore att föredraga

framför optionslinjen. Därvid har i första hand framhållits betydelsen av att

naturalisationssystemet gåve staten möjlighet att hindra icke önskvärda

personer från att förvärva svenskt medborgarskap. Många remissinstanser

22

borgarrättsliga frigörelse torde under alla förhållanden komma att kvarstå.

Det är sålunda tänkbart, att nackdelar i enstaka fall skulle uppkomma till

följd av att Sverige icke kunde bereda en svensk mans hustru med utländskt

medborgarskap diplomatiskt skydd.

Ett av huvudskälen till att regeln om utländsk kvinnas förvärv av svenskt

medborgarskap genom giftermål med svensk man bibehölls i 1924 års med­

borgarskapslag torde ha varit, att utländska kvinnor som gifte sig med

svenskar eljest i stor utsträckning skulle ha blivit statslösa. Vid tiden för

lagens tillkomst gällde nämligen i de flesta europeiska länder, att kvinna

genom giftermål med utlänning förlorade sitt ursprungliga medborgarskap,

även om hon icke blev medborgare i mannens hemland. Såsom framgår av

den förut lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning är läget nu helt

annorlunda. I den mån äktenskap över huvud inverkar på kvinnans med­

borgarskap gäller nästan undantagslöst, att kvinnan behåller sitt ursprung­

liga medborgarskap, om hon icke genom äktenskapet blir utländsk med­

borgare.

Att nya fall av dubbelt medborgarskap skulle uppkomma, om svensk

kvinna alltid ägde rätt att ha kvar sitt svenska medborgarskap vid sidan av

ett genom giftermål automatiskt förvärvat utländskt medborgarskap, anser

jag i likhet med de delegerade icke böra hindra en sådan reform. Denna

olägenhet torde för övrigt komma att mer än uppvägas av den minskning

av fallen av dubbelt medborgarskap, som kan antagas inträda, om de tre

skandinaviska länderna samtidigt slopa regeln om automatiskt förvärv av

inländskt medborgarskap genom giftermål.

Sammanfattningsvis får jag som min mening uttala, att kvinnans frigö­

relse i medborgarskapsrättsligt hänseende visserligen skulle medföra vissa

nackdelar, men att de fördelar, som skulle vinnas genom en sådan reform,

äro så betydande, att olägenheterna ej böra hindra densamma. Jag ansluter

mig därför till de delegerades uppfattning att medborgarskapslagstiftningen

bör bygga på principen att den gifta kvinnan intar en fullt självständig

ställning.

Såsom tidigare antytts bör en lagstiftning på denna grund kompletteras

med regler av innebörd att utländska kvinnor som äro gifta med svenska män

i fråga om förvärv av svenskt medborgarskap inta en gynnsammare ställ­

ning än andra utlänningar. I några länder tillämpas det systemet, att kvin-i

nan har en ovillkorlig rätt att bli medborgare i mannens hemland, om hon

blott anmäler sin önskan därom. Detta system är fördelaktigt för kvinnan

och har därjämte vissa förtjänster i administrativt hänseende. Med hänsyn

till vikten av att staten får möjlighet att efter individuell prövning hindra

icke önskvärda personer att förvärva svenskt medborgarskap ha de delege­

rade emellertid icke ansett sig kunna förorda detsamma. I stället har före­

slagits att privilegiationen får den formen, att väsentliga eftergifter från de

vanliga naturalisationsvillkoren medges för kvinnor som äro gifta med

svenska män. De delegerades ståndpunkt har under remisshandlingen icke

mött någon erinran, och jag vill för min del förorda förslaget. Till frågan om

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

24

Kungl. Moj:ts proposition nr 217.

I 1924 års proposition intogs däremot samma ståndpunkt som i det år 1922

till lagrådet remitterade förslaget, och detta blev även riksdagens beslut.

Betänkandet.

De delegerade föreslå att den ålder, vid vilken barn upphöra att behand­

las som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap, sänkes från

21 till 18 år. Till stöd härför åberopas i huvudsak samma skäl, som lagrå­

det år 1922 anförde såsom motiv för sitt förslag om en dylik sänkning. Där­

jämte framhålles, att härigenom överensstämmelse skulle uppnås med den

i dansk och norsk rätt gällande åldersgränsen.

De delegerade torde ha utgått från att den som fyllt 18 år kan förvärva

medborgarskap utan vårdnadshavare^ medverkan. Av ett par av de före­

slagna bestämmelserna (3 och 6 §§) framgår sålunda att anmälan eller an­

sökan kan göras av den som fyllt 18 år, och någon föreskrift om att sam­

tycke av vårdnadshavaren därvid erfordras har icke upptagits i förslaget.

Yttrandena.

Förslaget att den ålder, vid vilken barn upphöra att behandlas som bi­

personer till föräldrarna vid deras förvärv av medborgarskap, skall sänkas

från 21 till 18 år har i yttrandena allmänt tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Frågan huruvida omyndig, som fyllt 18 år, bör kunna förvärva medbor­

garskap utan medverkan av den legala ställföreträdaren har berörts i två

yttranden. Sålunda har överståthållarämbetet uttalat, att det i viss mån

torde vara tveksamt, huruvida de delegerades ståndpunkt stode i god över­

ensstämmelse med de principer, som kommit till uttryck i den svenska

törmynderskapslagstiftningen. I sitt yttrande över det förslag till medbor­

garskapslag, som förelädes 1923 års riksdag, syntes emellertid lagrådet ha

utgått från att en omyndig som fyllt 18 år skulle utan medverkan av för­

myndaren kunna själv förvärva medborgarskap genom naturalisation. De

delegerades förslag torde icke heller behöva medföra någon konflikt med

lagstiftningen i vederbörandes hemland. Förvärv av svenskt medborgarskap

efter ansökan eller anmälan förutsatte nämligen som regel, att vederbö­

rande genom förvärvet förlorade sitt tidigare medborgarskap. Svenskt med­

borgarskap torde därför icke utan förmyndarens medverkan kunna för­

värvas i sådana fall, då enligt hemlandets lag dennes samtycke krävdes för

en ändring i den omyndiges medborgarskap. Ämbetet ansåge sig med hän­

syn därtill icke böra framställa någon erinran mot förslagets ståndpunkt.

Svea hovrätt har förordat, att i förslaget måtte upptagas en bestämmelse

att av omyndig gjord ansökan eller anmälan icke finge bifallas eller tiller­

kännas verkan, med mindre den biträddes av förmyndaren. Hovrätten har

därvid framhållit, att på vissa ställen i den svenska lagstiftningen funnes

bestämmelser, som inskränkte omyndigs rättshandlingsförmåga i person­

ligt hänseende. Främst kunde hänvisas till 2 kap. 2 och 3 §§ giftermåls-

26

Även i de naturalisationsfall då den underårige ej är beroende av vård-

nadshavaren kan det emellertid för ärendets bedömande vara av intresse att

få kännedom om dennes inställning till den underåriges medborgarskaps-

fråga. Då underårigs ansökan ej innehåller yttrande från vårdnadshavare^

bör därför såvitt möjligt tillfälle beredas denne att yttra sig i ärendet.

Den föreslagna regeln om underårigs handlande utan vårdnadshava­

re^ medverkan avser endast underårig som fyllt 18 år. Stater finnas emel­

lertid, där underårig vinner självständig handlingsförmåga tidigare än vid

18 års ålder. Huruvida en sådan person kan handla självständigt i ett natu-

ralisationsärende — förvärv enligt 3 och 4 §§ kan aldrig ske före fyllda 18

år — måste vid det förhållandet att den föreslagna medborgarskapslagen

icke reglerar detta fall bedömas efter vad som i allmänhet gäller enligt

svensk internationell familjerätt.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i gällande lag, innehåller bestämmel­

ser om förvärv av svenskt medborgarskap genom födsel.

Enligt de delegerades förslag skall liksom för närvarande barn i äktenskap,

vars fader är svensk medborgare, och barn utom äktenskap, vars mo­

der är svensk medborgare, förvärva svenskt medborgarskap genom föd­

seln. Därjämte skall — i motsats till vad som nu gäller — barn i äkten­

skap i vissa fall erhålla svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast

modern är svensk medborgare. Detta skall gälla, om barnet födes här i riket

samt antingen fadern är statslös eller barnet icke genom födseln förvärvar

faderns utländska medborgarskap. I andra stycket har upptagits det stad­

gande angående hittebarn, vilket återfinnes i 1 § andra stycket i den gällan­

de lagen.

I betänkandet (s. 44) framhålles, att en följdriktig tillämpning av princi­

pen om könens likställighet skulle leda till att barn i äktenskap städse för­

värvade svenskt medborgarskap då modern vore svensk medborgare. De

delegerade ha emellertid icke ansett sig kunna förorda en dylik generell

regel, främst av det skälet att den skulle medföra dubbelt medborgarskap i

utomordentligt stor omfattning. I detta sammanhang ha de delegerade över­

vägt frågan huruvida barn av svensk moder automatiskt borde bli svensk

medborgare, om modern efter äktenskapets upplösning finge vårdnaden om

barnet och hade eller sedermera toge hemvist i Sverige. De delegerade ha emel­

lertid ansett att så icke borde vara fallet. I betänkandet (s. 45) utvecklas

närmare de olägenheter, som enligt de delegerades mening skulle vara för­

bundna med en sådan regel. Härjämte uttalas, att naturalisationsvägen er-

bjöde tillräcklig möjlighet att tillgodose sådana fall, då det kunde vara önsk­

värt att barnet finge moderns medborgarskap. De delegerade säga sig utgå

från att det i dylika fall komme att bli regel att bortse från de eljest gällande

naturalisationsvillkoren, exempelvis beträffande ålder och hemvist.

De delegerade (s. 45—47) påpeka, att den omständigheten, att gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

28

Kungl. Maj.ts gro position nr 217.

traktade ett sådant barn som utlänning, komme det att inta en egendomlig

mellanställning. Det kunde också lätt bli mottagligt för utländsk propa­

ganda. I det avseende, som troligen betydde mest för kvinnan, nämligen

barnens ställning, hade kvinnan enligt de delegerades förslag icke nått lik­

ställighet med mannen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit, att bestämmelsen an­

gående äktenskapliga barn, av vars föräldrar endast modern är svensk med­

borgare, måtte utvidgas att omfatta även sådana fall, då barnet fötts utom

riket. Enligt länsstyrelsens mening talade så starka humanitära skäl härför,

att de praktiska hänsyn, som åberopats till stöd för den av de delegerade

förordade begränsningen, borde få vika. Av humanitära skäl ville länssty­

relsen vidare ifrågasätta, om icke barn utom äktenskap, vars fader vore

svensk medborgare, borde erhålla svenskt medborgarskap genom födseln,

när modern vore statslös eller barnet icke förvärvade moderns utländska

medborgarskap.

Statistiska centralbyrån har funnit övervägande skäl tala för att här i

riket av svensk moder fött barn borde förvärva svenskt medborgarskap ge­

nom födseln även i de fall, då faderns medborgarskap vore ovisst eller

okänt. Folkbokföringssakkunniga ha givit uttryck åt samma uppfattning.

I andra hand ha de sakkunniga förordat en bestämmelse, enligt vilken i dy­

lika fall sådant barn i analogi med hittebarn tills vidare skulle anses som

svensk medborgare.

Departementschefen.

Beträffande barn i äktenskap gäller för närvarande såsom en undantags­

lös regel, att det är faderns medborgarskap som är avgörande för frågan,

huruvida barnet genom födseln förvärvar svenskt medborgarskap. Såsom

de delegerade framhållit skulle en konsekvent tillämpning av principen om

könens likställighet leda till att barn i äktenskap skulle erhålla svenskt

medborgarskap även i de fall, då endast modern vore svensk medborgare.

De delegerade ha emellertid icke ansett sig kunna förorda en dylik regel.

Endast i vissa undantagsfall, då barnet eljest skulle bli statslöst, skall en­

ligt de delegerades förslag äktenskapligt barn, av vars föräldrar blott mo­

dern är svensk, förvärva svenskt medborgarskap genom födseln.

I det stora flertalet remissyttranden har de delegerades förslag lämnats

utan erinran. De kvinnoorganisationer, som yttrat sig, ha emellertid ansett

förslaget otillfredsställande och förordat, att varje i Sverige av svensk mo­

der i äktenskap med utländsk man fött barn skulle bli svensk medborgare

genom födseln. För min del kan jag icke biträda detta yrkande. Enär fler­

talet stater upprätthålla principen att faderns medborgarskap överföres på

barnet, skulle nämligen den ifrågasatta bestämmelsen leda till dubbelt med­

borgarskap i utomordentligt stor omfattning. I motsats till nämnda orga­

nisationer kan jag icke finna, att bestämmelsen i andra hänseenden skulle

innebära sådana fördelar framför de delegerades förslag, att betänklighe­

terna mot dubbelt medborgarskap böra få vika. Barnets medborgarskap

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

modern men väl fadern vore svensk. Det faktiska sambandet mellan ett

utomäktenskapligt barn och dess fader är emellertid ofta så svagt, att det

icke kan anses motiverat att grunda förvärv av svenskt medborgarskap på

det faktum att fadern är svensk. Även i detta hänseende synes naturalisa-

tionsvägen erbjuda tillräcklig möjlighet att tillgodose sådana fall, då det kan

vara rimligt att barnet blir svensk medborgare.

2

§.

Denna paragraf, som reglerar förvärv av medborgarskap genom legitima­

tion, motsvarar 3 § andra stycket i nuvarande lag. Den ändringen har dock

skett, att åldersgränsen av förut angivna skäl sänkts från 21 till 18 år. Det av

de delegerade föreslagna stadgandet har i departementsförslaget undergått

vissa redaktionella jämkningar.

3 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förvärv av medborgarskap

genom s. k. increscens. Paragrafens första stycke ersätter 2 § i gällande lag,

under det att andra stycket saknar motsvarighet i lagen.

Gällande bestämmelser innebära i princip att utlänning, som är född i

Sverige och oavbrutet haft sitt hemvist här, automatiskt förvärvar svenskt

medborgarskap vid 22 års ålder, såvida han icke under det sista året i viss

ordning avsagt sig rättigheten att bli svensk medborgare.

De delegerades förslag avviker i åtskilliga hänseenden från vad som nu

gäller (s. 48—53). Den mest genomgripande ändringen består i att den nu­

varande ordningen med automatiskt förvärv av medborgarskap utbytts mot

ett system, som kräver positiv åtgärd från utlänningens sida. För förvärv av

medborgarskap fordras sålunda enligt förslaget, att vederbörande på visst

sätt anmäler sin önskan att bli svensk medborgare. Som huvudskäl för denna

ändring åberopa de delegerade, att den nuvarande ordningen i stor utsträck­

ning ledde till dubbelt medborgarskap. I de flesta länder förlorades nämligen

icke medborgarskap på grund av sådant förvärv av utländskt medborgarskap,

som skedde automatiskt. I fråga om olägenheterna av dubbelt medborgar­

skap i dessa fall hänvisa de delegerade särskilt till Danmarks och Norges

erfarenheter under den tyska ockupationen. Vidare framhålles, att systemet

med positiv förklaring även medförde den fördelen, att medborgarskapsfrå-

gan kunde prövas vid uppnåendet av den avgörande åldern i stället för att

som nu ofta komma upp först åtskilliga år senare, då det kunde vara svårt

att utreda, om villkoren för förvärv av medborgarskap uppfyllts.

Beträffande spörsmålet vid vilken ålder rätten att göra anmälan bör in­

träda framhålla de delegerade, att vissa skäl talade för att åldersgränsen

sattes vid 18 år. Detta skulle medföra fördelar i värnpliktshänseende och i

vissa fall även ha betydelse för vederbörandes möjligheter till yrkesval och

utbildning. Emellertid gällde i åtskilliga länder, att medborgarskap icke för­

lorades genom förvärv av utländskt medborgarskap på grund av anmälan,

som gjordes före 21 års ålder. Med hänsyn till vikten av att fallen av dub­

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

sakkunniga ha ifrågasatt, om icke kyrkobokföringsorten borde vara avgö­

rande för frågan, vilken länsstyrelse som skulle vara behörig att mottaga

anmälan.

I några yttranden ha ifrågasatts vissa utvidgningar av det föreslagna stad­

gandet i andra stycket, enligt vilket 3 § under krig skulle suspenderas be­

träffande medborgare i fientlig stat. Sålunda har utlänningskommissionen

ansett, att stadgandet borde omfatta även medborgare i stat, som visser­

ligen icke befunne sig i krigstillstånd med Sverige men vore bundsförvant

med en mot Sverige fientlig stat. Överståthållarämbetet har förordat, att

suspensionen även skulle gälla statslösa personer, som tidigare varit

medborgare i fientlig stat. Eljest syntes bestämmelsen lätt kunna

kringgås genom att den fientliga staten fråntoge sina i Sverige bo­

satta medborgare deras medborgarskap. Måhända kunde det förtjäna över­

vägas, huruvida icke vid krig eller krigsfara förvärv av medborgarskap

enligt 3 § borde komma till stånd endast efter Kungl. Maj :ts prövning i

varje särskilt fall. Svea hovrätt har uttalat, att det jämväl vid vissa allvar­

liga lägen före ett krig otvivelaktigt torde kunna föreligga behov att i större

eller mindre omfattning suspendera reglerna i första stycket. Hovrätten

ville med hänsyn därtill föreslå, att regeln utformades så, att det överläm­

nades till Kungl. Maj :t att, i den mån det med hänsyn till krig eller krigs­

fara, vari riket befunne sig, eller andra av krig föranledda förhållanden

funnes påkallat, förordna att medborgare i främmande stat icke finge för­

värva medborgarskap enligt förevarande paragraf.

Departementschefen.

Den omständigheten att medborgarskap enligt 2 § i gällande lag för­

värvas automatiskt medför, såsom de delegerade påvisat, vissa nackdelar.

I likhet med de delegerade anser jag dessa vara så betydande, att de mo­

tivera övergång till den ordningen, att förvärv av medborgarskap förut­

sätter positiv åtgärd, en anmälan, från utlänningens sida. Ej heller har jag

något att erinra mot de delegerades förslag att rätten att göra sådan an­

mälan i regel skall inträda vid fyllda 21 år, men i vissa fall redan vid 18

års ålder. I ett yttrande har gjorts gällande i första hand att det vore onö­

digt att uppställa en övre åldersgräns för anmälan och i andra hand att den

av de delegerade föreslagna fristen tilltagits för snävt. Tillräcklig anled­

ning att på denna punkt frångå de delegerades förslag, om vilket enighet

uppnåtts vid gemensamma skandinaviska överläggningar, kan emellertid

enligt min mening icke anses föreligga. Det må erinras om att den kor­

taste fristen enligt förslaget, ett år, är lika lång som den tid, inom vilken

utlänning äger att avsäga sig rätten att bli svensk medborgare enligt 2 § i

gällande lag.

Enligt de delegerades förslag skall anmälan göras hos länsstyrelsen i det

län där den anmälande har sitt hemvist. Det synes emellertid lämpligare att,

såsom folkbokföringssakkunniga ifrågasatt, i stället låta kyrkobokförings­

orten vara avgörande för frågan vilken länsstyrelse som skall vara behörig

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

vunne medborgarskap. Med hänsyn till att återvinningens nuvarande rent

automatiska karaktär visat sig medföra vissa olägenheter har i förslaget upp­

ställts det ytterligare villkoret för återvinning, att vederbörande skriftligen

anmäler sin önskan att bli svensk medborgare. Anmälan föreslås skola göras

hos länsstyrelsen i det län, där den anmälande har sitt hemvist. Som en kon­

sekvens av de sålunda föreslagna skärpningarna av villkoren för återvin­

ning föreslå de delegerade, att den nuvarande begränsningen av återvin-

ningsmöjligheten till statslösa slopas. Den som är medborgare i annat land

skall dock kunna återvinna svenskt medborgarskap endast om han styrker

att han — antingen automatiskt eller på grund av särskilt befrielsebeslut —•

skulle förlora det utländska medborgarskapet genom att bli svensk med­

borgare.

Endast i två yttranden ha erinringar framställts mot de delegerades för­

slag. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, om det verkligen

vore nödvändigt att kräva att den tidigare vistelsen i Sverige varat oavbru­

tet från födelsen till 18 års ålder. Det borde enligt länsstyrelsens mening

räcka, att vederbörande någon gång under sitt liv vistats här under minst

10 år i sträck. Vidare borde ett års vistelse i Sverige vara tillräckligt föi4

att den som förlorat sitt svenska medborgarskap skulle kunna återvinna

detsamma. Folkbokföringssakkunniga — vilka uttalat sin synnerliga till­

fredsställelse med att enligt förslaget återvinning icke skulle ske automa­

tiskt utan efter anmälan — ha föreslagit, att kyrkobokföringsorten skulle

vara avgörande för frågan, vilken länsstyrelse som skulle vara behörig att

mottaga sådan anmälan.

Departementschefen.

En av de viktigaste olikheterna mellan de gällande skandinaviska med-

borgarskapslagarna består i att den danska lagen saknar motsvarighet till

de återvinningsbestämmelser, som återfinnas i 4 § i de norska och svenska

lagarna. Under de skandinaviska överläggningarna om revision av medbor-

garskapslagstiftningen eftersträvade man att komma fram till en lösning

av återvinningsfrågan, som kunde godtagas av alla tre ländernas delege­

rade. Detta lyckades också. För min del anser jag mig böra biträda den så­

lunda uppnådda kompromisslösningen, helst som den på sätt de sakkun­

niga utvecklat synes innebära fördelar framför de nuvarande bestämmel­

serna. Det må framhållas, att något hinder icke föreligger mot att en förut­

varande svensk medborgare genom naturalisation erhåller svenskt medbor­

garskap tidigare än två år efter återkomsten till Sverige.

Såsom folkbokföringssakkunniga ifrågasatt synes — liksom i de fall som

behandlas i 3 § — kyrkobokföringsorten böra vara avgörande för frågan,

hos vilken länsstyrelse anmälan enligt förevarande paragraf skall ske.

5 §.

Denna paragraf, som motsvarar 6 § första och andra styckena samt 7 §

i gällande lag, innehåller regler om i vilka fall förvärv av svenskt med­

36

Kungi. Maj:ts proposition nr 217.

givetvis vara att ingen tvekan kunde råda om vederbörandes lämplighet.

Beträffande finska medborgare av finskspråkigt ursprung borde därjämte

krävas, att sökanden behärskade svenska språket.

Beträffande villkoren för naturalisation av utländsk kvinna som är gift

med svensk man anföra de delegerade följande:

För att myndigheterna med tillräcklig säkerhet skola kunna bedöma sö­

kandens lämplighet synes det påkallat att som regel uppställa krav på hem­

vist i landet under en icke alltför obetydlig tidrymd. Det synes också vara

ganska naturligt att fordra att den som vill förvärva medborgarskap åt­

minstone i någon mån levt sig in i landets förhållanden. Å andra sidan med­

för utländsk kvinnas äktenskap med inländsk man i allmänhet en så stark

anknytning till landet, att det är motiverat att i sådana fall avsevärt sänka

den tid, som eljest förutsättes för naturalisation. Då det synts lämpligt att

avvakta närmare praktiska erfarenheter ha de delegerade icke i de föreslag­

na lagtexterna fixerat någon viss minimitid. De delegerade ha i stället stan­

nat för den lagtekniska lösningen av frågan, att äktenskap med inländsk

medborgare upptagits bland de omständigheter, som kunna föranleda av­

steg från de eljest gällande naturalisationsvillkoren. När det gäller hustru,

som är medborgare i ett annat nordiskt land, bör det enligt de delegerades

mening som regel vara tillräckligt att fordra att vederbörande haft hemvist

i landet under ett år, såframt det icke eljest föreligger någon tvekan om

huruvida hon bör naturaliseras. Är hustrun medborgare i ett icke nordiskt

land, bör det däremot ställas åtskilligt strängare krav beträffande hemvist-

tiden. De föreslagna lagbestämmelserna utesluta icke naturalisation av kvin­

na som har hemvist i utlandet, men denna möjlighet synes böra begagnas

endast i undantagsfall. Som exempel på tillfällen då naturalisation bör kun­

na ifrågaltomma, fastän makarna äro bosatta utomlands, må nämnas att

makarna bo i ett annat land än hustruns hemland och mannen där represen­

terar ett företag i sitt hemland eller eljest fortfarande visat sig äga sam­

hörighet med hemlandet. Vidare kunna stundom humanitära skäl tala för

naturalisation, exempelvis behov av diplomatiskt skydd under oroliga för­

hållanden i vistelselandet.

Rörande prövningen av kvinnans lämplighet att vinna svenskt medbor­

garskap uttala de delegerade, att naturalisationspraxis borde vara så libe­

ral, att intresset av familjens enhet i medborgarskapshänseende finge vika

endast i sådana fall, då från statens synpunkt viktiga skäl talade mot att

kvinnan upptoges till svensk medborgare.

Den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att medge eftergift från na-

turalisationsvillkor, när sökanden är gift med svensk medborgare, omfat­

tar även utländsk man som är gift med svensk kvinna. De delegerade fram­

hålla emellertid, att detta icke betydde att naturalisationspraxis måste vara

densamma för män och kvinnor. De faktiska förhållandena i det nuvarande

samhället syntes tala för att man upprätthölle strängare praxis för männen

än för de gifta kvinnorna.

I fråga om eftergift från naturalisationsvillkor innebär förslaget vidare

den ändringen i förhållanden till gällande rätt, att befogenheten att göra

avsteg från naturalisationsvillkor utsträckts att omfatta samtliga villkor.

För närvarande får dispens från kravet på försörjningsförmåga medges en­

dast beträffande förutvarande svenska medborgare, och kravet på hedrande

38

barn under 18 år. De delegerade uttala, att avgörande för frågan huruvida

naturalisation i det särskilda fallet skulle utsträckas till sökandens barn

borde vara deras faktiska samhörighet med denne. I enlighet härmed borde

i allmänhet barn utom äktenskap följa fadern endast då denne hade den

faktiska vårdnaden om barnet samt äktenskapliga barn följa modern i stäl­

let för fadern i sådana fall, som avsåges i 5 § andra stycket i förslaget.

Beträffande de allmänna villkoren för naturalisation ha erinringar mot

de delegerades förslag framställts endast i några få yttranden. Länsstyrel­

sen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att enligt dess mening anledning

icke förelågc att skärpa det för naturalisation stadgade tidsvillkoret. Nu

gällande tidsfrist av fem år borde för normalfallen vara fullt tillräcklig för

bedömande av vederbörandes kvalifikationer och lämplighet att vinna

svenskt medborgarskap. Föreningen Norden har uttalat sitt beklagande av

att det i lagtexten angivna kravet på viss tids hemvist skärpts i förhållan­

de till vad som nu gällde. Det undandroge sig föreningens bedömande, om

denna skärpning fullt ut kunde komma att elimineras genom det särskilda

stadgandet beträffande de övriga nordiska ländernas medborgare, men det

vore föreningens livliga förhoppning att detta komme att tillämpas med

största möjliga liberalitet. Länsstyrelsen i Södermanlands län har beträffan­

de hemvistvillkoret framhållit, att skillnaden mellan lagens nuvarande mi­

nimikrav och praxis stundom torde ha vållat missförstånd, i det att utlän­

ningar trott sig vara berättigade att erhålla svenskt medborgarskap efter

fem års vistelse i landet. Då det även i fortsättningen många gånger kan­

ske kunde vara berättigat att liksom hittills kräva längre tid än sju år, vore

det önskvärt att lagtexten något förtydligades, så att dylika missförstånd

i fortsättningen kunde undvikas. Detta syntes enklast kunna ske genom

att före orden »sju år» inskjuta ordet »minst».

I några yttranden har hävdats, att kvinna som vore gift med svensk

man borde kunna naturaliseras efter kortare tids vistelse i Sverige än de

delegerade förutsatt. Vissa remissinstanser ha också ansett de delegerades

uttalanden angående möjligheten till naturalisation i sådana fall, då kvin­

nan bodde utomlands, vara älltför snäva. Sålunda har länsstyrelsen i Söder­

manlands län som sin uppfattning uttalat, att de eljest gällande tidsfrister­

na borde kunna avsevärt förkortas för utländsk kvinna som vore gift med

svensk medborgare eller med utlänning vilken längre tid vistats i Sverige.

Kvinnor från något av de nordiska grannländerna borde i allmänhet vara

berättigade att erhålla svenskt medborgarskap omedelbart efter giftermålet

och kvinnor från andra länder kunna få del av mannens svenska med­

borgarskap redan efter ett års vistelse i Sverige. Länsstyrelsen funne det

önskvärt, att detta komme till uttryck i lagtexten eller upptoges i direktiven

för tillämpningen.

Beskickningen i Warszawa har ansett det starkt kunna ifrågasättas, om

det vore nödvändigt eller ens önskvärt att uppställa en regel om väntetid,

då hustrun till en svensk man önskade bli svensk medborgare. Naturligt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Biträdande kriminalpolisintendenten i Stockholm har givit uttryck åt

farhågor för att den omständigheten att äktenskap med svensk medborgare

upptagits såsom grund för dispens från de eljest gällande naturalisations-

villkoren kunde leda till skenäktenskap mellan utländska män och sven­

ska kvinnor.

Förslaget att samtliga naturalisationsvillkor skola vara dispensabla har

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Överståthållarämbetet,

som icke motsatt sig förslagets genomförande, har förklarat sig förutsätta,

att möjligheten till dispens från kraven på försörjningsförmåga och hed­

rande vandel komme att begagnas synnerligen restriktivt och huvudsak­

ligen användas i fråga om personer, som tidigare varit svenska medborgare,

eller utländska kvinnor, som ingått äktenskap med svenska män. Vad an-

ginge de fall, där en person som bott länge i landet ansökte om naturali­

sation först då försörjningförmågan tröte, kunde det enligt ämbetets mening

icke anses fullt tillfredsställande, att en sådan person skulle få bifall till

en ansökan om svenskt medborgarskap, som huvudsakligen gjorts för att

sökanden skulle erhålla vissa sociala förmåner, exempelvis folkpension,

oaktat han på grund av sitt utländska medborgarskap varit befriad från

skyldighet att erlägga avgifter till folkpensioneringen. Länsstyrelsen i Kro­

nobergs län har anfört, att frågan om dispens från kravet på försörjnings­

förmåga i viss mån komme i ett nytt läge, om kvinnan finge en självständig

ställning i medborgarskapshänseende. Det syntes därför lämpligt att dis­

pens från för sörj ningsvillkoret kunde meddelas i särskilda undantagsfall

även då det gällde annan än förutvarande svensk medborgare. Däremot an-

såge länsstyrelsen det icke lämpligt att avstå från kravet på hederlig van­

del. Principiellt syntes man nämligen städse böra fordra att detta krav

uppfylldes. Uttrycket hederlig vandel torde i praxis ge möjlighet att bortse

från en del i mindre grad klandervärda förhållanden och i viss mån även

från allvarligare sådana, vilka låge långt tillbaka i tiden. En sådan tolk­

ning av begreppet hederlig vandel torde bereda tillräckliga möjligheter att

taga tillbörlig hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Departementschefen.

De delegerades förslag att sänka minimiåldern för naturalisation från

21 till 18 år har jag, såsom tidigare berörts, ansett mig böra godtaga.

Som villkor för naturalisation stadgas i gällande lag att sökanden sedan

fem år skall ha hemvist i Sverige. Mot de delegerades förslag att såsom hu­

vudregel kräva sju års hemvist har under remissbehandlingen invänts,

att anledning icke syntes föreligga att skärpa det nu föreskrivna tidsvillko-

ret. Såsom framgår av betänkandet innebär emellertid förslaget icke någon

skärpning i förhållande till den praxis, som i anslutning till motiven för

t lera årtionden sedan utbildats vid tillämpningen av gällande lag. Den i la­

gen angivna minimitiden fem år har nämligen i allmänhet ansetts tillräck­

lig endast beträtlande danskar, islänningar, norrmän och finlandssvenskar,

under det att för övriga utlänningar i regel fordrats minst sju års hemvist.

42

ena maken. Som ett annat exempel på fall, där naturalisation bör kunna

ske, må nämnas den i ett remissyttrande berörda situationen då kvinnan

icke kan få tillstånd att lämna hemlandet, förrän hon förvärvat mannens

medborgarskap.

Enligt de delegerades förslag skall kravet på försörjningsförmåga — i

motsats till vad som nu är fallet — kunna efterges även då sökanden icke

tidigare varit svensk medborgare. De delegerade ha emellertid uttalat, att

denna möjlighet bör begagnas synnerligen restriktivt. För min del anser

jag visserligen, att kravet på försörjningsförmåga i princip bör upprätt­

hållas, men erfarenheten visar, att åtskilliga fall förekomma, där starka

billighetsskäl tala för naturalisation, ehuru sökanden icke fyller detta krav.

Jag tänker därvid, förutom på sådana fall som de delegerade nämnt, sär­

skilt på kvinnor, som efter mannens död icke kunna försörja sig, och på

personer, soin av politiska skäl måst lämna sitt gamla hemland vid rela­

tivt hög ålder. För egen del hyser jag ej heller samma betänkligheter som

överståthållarämbetet mot att en person får folkpension, oaktat han varit

befriad från skyldighet att erlägga folkpensionsavgifter. Med hänsyn till det

anförda anser jag att försörjnings villkor et för sökande, som i övrigt väl fyl­

ler kvalifikationerna för naturalisation, bör kunna efterges i något större ut­

sträckning än de delegerade synas ha förutsatt. I lagtexten har därför det

av de delegerade använda uttrycket »synnerliga skäl» utbytts mot »särskilda

skäl». — För närvarande äro ett ganska stort antal naturalisationsansök-

ningar färdiga att föredragas, där mot bifall icke synes möta något annat

hinder än att kravet på försörjningsförmåga icke kan anses uppfyllt. Det

synes lämpligt att avgörandet av dessa ärenden får anstå i avbidan på lag­

stiftningsfrågans utgång.

Kravet på hederlig vandel synes i överensstämmelse med det norska för­

slaget lämpligen kunna ges den formuleringen, att sökanden skall ha fört en

hederlig vandel. I likhet med länsstyrelsen i Kronobergs län anser jag vissa

principiella betänkligheter möta mot att avstå från detta villkor. Härav

töljer emellertid icke att en person, som vid något tillfälle begått ett brott,

för all framtid hör vara utesluten från möjlighet att erhålla svenskt med­

borgarskap. I praxis har man också, såsom nämnda länsstyrelse påpekat,

bortsett från en del i mindre grad klandervärda förhållanden och i viss

mån även från mera allvarliga sådana som ligga långt tillbaka i tiden. Att

jag likväl icke ansett mig böra motsätta mig de delegerades förslag om att

även villkoret om hederlig vandel göres dispensabelt, beror främst på att

det kan vara något tveksamt, om nuvarande praxis står i god överensstäm­

melse med den gällande lagens text. Det är vidare önskvärt att undvika olik­

heter mellan den svenska och norska lagen. För dispensmöjlighet talar i

viss mån även det förhållandet, att enligt förslaget naturalisationsvägen

måste anlitas för att en utländsk kvinna som gift sig med en svensk man

skall kunna bli svensk medborgare. Undantagsvis kunna nämligen sådana

situationer tänkas uppkomma, då humanitära skäl starkt tala för att en

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

44

gerades lagförslag synes obehövlig, varför den icke inedtagits i departe-

mentsförslaget.

Den av de delegerade föreslagna bestämmelsen angående naturalisations

inverkan på den medborgarrältsliga ställningen för sökandens barn har

oförändrad upptagits i departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

7 §•

Denna paragraf, som motsvarar 8 § i gällande lag, innehåller bestämmel­

ser om förlust av svenskt medborgarskap till följd av förvärv av utländskt

medborgarskap.

Enligt gällande lag förloras svenskt medborgarskap av den som genom

naturalisation eller giftermål eller på annat sätt blir medborgare i annat

land och där har eller efter förvärvet av medborgarskapet tar sitt hemvist.

Ogift barn under 21 år, som blir utländsk medborgare genom föräldrarnas

äktenskap, förlorar dock sitt svenska medborgarskap oberoende av hem­

vistet.

I betänkandet (s. 62—65) erinras om att de delegerade vid behandlingen

av frågan om den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning uttalat, att

svensk kvinnas förvärv av utländskt medborgarskap genom giftermål eller

genom mannens förvärv av utländskt medborgarskap i princip icke borde

medföra förlust av hennes svenska medborgarskap, med mindre det ut­

ländska medborgarskapet förvärvats i enlighet med hennes önskan. Denna

grundsats borde enligt de delegerades mening utsträckas att omfatta alla

tall, då svensk medborgare förvärvade utländskt medborgarskap. Sådant

lörvärv av utländskt medborgarskap, som vederbörande icke kunnat undgå,

borde sålunda i princip icke inverka på det svenska medborgarskapet. En

tveksam grupp utgjorde de fall, då utländskt medborgarskap förvärvades

utan någon positiv åtgärd men den utländska lagen lämnade möjlighet att

undgå förvärvet genom en särskild viljeförklaring. När någon underlåtit

att avge en sådan förklaring vore det svårt att utröna, om detta berodde på

att han verkligen velat bli utländsk medborgare eller därpå att han ej känt

till möjligheten att undgå förvärvet. Skulle förvärv av utländskt medbor­

garskap enligt en dylik regel medföra automatisk förlust av svenskt med­

borgarskap, kunde det befaras, att en del personer skulle komma att gå

miste om sitt svenska medborgarskap till följd av ett icke önskat förvärv

av utländskt medborgarskap. Detta syntes vara av allvarligare olägenhet än

att den motsatta ståndpunkten skulle leda till dubbelt medborgarskap. De

delegerade ha därför stannat för den huvudregeln, att endast sådant för­

värv av utländskt medborgarskap, vartill uttryckligt samtycke föreligger,

skall medföra förlust av svenskt medborgarskap. Regeln har formulerats

så, att svenskt medborgarskap förloras av den som förvärvar utländskt med­

borgarskap, där han själv eller genom sin förmyndare ansökt om eller el­

jest uttryckligen samtyckt till förvärvet.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

styrkts eller lämnats utan erinran. Beskickningen i Buenos Aires och kon­

sulatet i Paris ha uttryckt sin tillfredsställelse över att förlust av svenskt

medborgarskap enligt förslaget icke skulle inträda, då utländskt medborgar­

skap förvärvades genom underlåtenhet att avge en förklaring.

Folkbokföringssakkunniga ha ansett sig icke kunna underlåta att nämna

att olägenheter ur folkbokföringssynpunkt kunde tänkas uppkomma genom

att enligt förslaget förlust av svenskt medborgarskap kunde inträda, oaktat

vederbörande hade hemvist i riket. Förlusten inträdde nämligen under förut­

sättningar, om vilka folkbokföringsmyndigheten i allmänhet icke ex officio

orhölle tillförlitlig kännedom. Det vore dock möjligt att dessa fall komme att

bli få. Även överståthållarämbetet har berört förslagets konsekvenser för

folkbokföringen och framhållit behovet av att i administrativ ordning utfär­

dades föreskrifter i frågan, huru det skulle styrkas att svensk kvinna

som ingått äktenskap med utlänning förvärvat mannens medborgarskap.

Beträffande vissa detaljer i förslaget ha emellertid erinringar framställts

i några yttranden. Sålunda har statistiska centralbyrån ansett avfattningen

av stadgandet i punkt 1 kunna föranleda viss oklarhet, huruvida »uttryckligt

samtycke» till förvärv av utländskt medborgarskap skulle kunna godtagas

som grund för förlust av svenskt medborgarskap även i de fall, då enligt den

utländska lagen någon viljeförklaring icke erfordrades för medborgarskaps-

förvärvet. Centralbyrån, som ansett sig kunna utgå från att detta icke varit

meningen, ville ifrågasätta, om icke stadgandet på denna punkt kunde i nå­

gon form förtydligas. Enligt grunderna för förslaget borde även en i efter­

hand avgiven viljeförklaring i och för sig vara till fyllest för befrielse från

det svenska medborgarskapet. Centralbyrån hade dock icke funnit anledning

föreslå ändring i förslaget i denna del bland annat med hänsyn till att svå­

righeter torde kunna uppkomma att i skilda sammanhang bedöma medbor-

garskapsfrågan i dessa fall, därest den icke genom särskilt beslut vunnit en

bindande reglering. Även folkbokföringssakkunniga och beskickningen i Hel­

singfors ha hemställt, att förslagets innebörd i förevarande hänseende måtte

klargöras.

Överståthållarämbetet har som sin mening uttalat, att i lagtexten icke be­

hövde särskilt angivas att förmyndarens medverkan till förvärv av utländskt

medborgarskap kunde vara erforderlig; huruvida så vore fallet, borde avgö­

ras enligt tillämplig internationellt privaträttslig lagstiftning. Det vore icke

uteslutet, att en sådan bestämmelse kunde komma att åberopas till stöd för

att förslaget — mot vad de delegerade avsett — intoge den ståndpunken, att

omyndig som fyllt 18 år icke utan förmyndarens medverkan ägde avgöra,

vilket lands medborgare han ville vara.

Svea hovrätt har ansett att uttalandet i motiven om att för tillämpning

av stadgandet i punkt 3 förutsattes, att föräldrarnas förvärv av utländskt

medborgarskap också för dem medförde förlust av svenskt medborgarskap,

borde komma till uttryck i lagtexten.

48

sonens förvärv av utländskt medborgarskap skall ha skett under sådana

förhållanden att det för honom medfört förlust av svenskt medborgarskap.

8

§•

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med det i 9 § gällande lag

upptagna stadgandet om förlust av svenskt medborgarskap för den som är

född i utlandet och oavbrutet haft sitt hemvist utomlands intill 22 års ålder.

I enlighet med de delegerades förslag (s. 65—66) ha emellertid några smärre

ändringar skett i förhållande till gällande rätt. Sålunda har stadgandet ut­

sträckts att omfatta även kvinna, som är eller varit gift. Å andra sidan har

den nuvarande regeln om hustrus förlust av medborgarskap såsom biper­

son till mannen utgått. Under det att enligt gällande lag beslut om dispens

måste meddelas innan sökanden fyllt 22 år, skall det enligt förslaget vara

tillräckligt, att ansökan om dispens göres inom nämnda tid. Denna änd­

ring har till syfte att förebygga rättsförlust.

De i gällande lag anförda exemplen på vistelse under förhållanden som

tyda på samhörighet med Sverige ha uteslutits.

9 §•

Denna paragraf innehåller ett stadgande om frånkännande av medbor­

garskap (expatriering). Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag.

I betänkandet (s. 67) framhålles inledningsvis, att efter andra världs­

krigets slut en bestämmelse om expatriering införts i Norge. Åtgärden hade

töranletts av att en del naturaliserade personer av tysk härstamning under

kriget arbetat för tyskarna eller Nasjonal samling. Mer eller mindre långt

gående bestämmelser om expatriering funnes också, påpeka de delegerade

vidare, i åtskilliga andra länder, bland annat i Frankrike, Förenta staterna,

Jugoslavien, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Storbritannien och Ungern.

I fortsättningen anföra de delegerade följande.

Mot institutet expatriering kunna onekligen allvarliga invändningar an­

föras. Då det gäller naturaliserade personer synes emellertid expatriering

vålla mindre betänkligheter än i andra fall. Den som efter att på grund av

egen ansökan ha blivit upptagen till medborgare i en stat grovt sviker sin

med medborgarskapet förbundna trohetsplikt mot staten bör icke rimligen

kunna freda sig mot expatriering genom att åberopa att medborgarskapet

innebär anspråk på samma stats skydd. Om en naturaliserad visar sig hög­

gradigt illojal mot sitt nya fosterland, kan detta sägas vara ett vittnesbörd

om att förutsättningarna för naturalisationen brustit. Expatriering kan i viss

mån tjäna som en skyddsåtgärd från statens sida till förhindrande av att

vederbörande fortsätter sin förrädiska verksamhet. Efter expatriering kan en

person utvisas eller, om detta icke visar sig genomförbart, underkastas andra

ingripanden enligt utlänningslagstiftningen.

De delegerade ha med hänsyn härtill ansett möjlighet böra beredas att

under vissa strängt begränsade förutsättningar fråntaga en naturaliserad

person svenskt medborgarskap. Enligt de delegerades mening syntes det

böra krävas, att vederbörandes illojalitet tagit sig uttryck i handling, som

innebure angrepp på statsorganisationens bestånd eller statens säkerhet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beskickningen i Oslo har ansett allvarliga erinringar kunna riktas mot

institutet expatriering. Beskickningen ville emellertid endast framställa en

invändning av rent praktisk art. Om en person som frånkänts svenskt med­

borgarskap skulle utvisas, kunde man fråga sig, vilket land som kunde

tänkas vara villigt att taga emot honom. De fall, där vederbörande genom

förlusten av det svenska medborgarskapet bleve statslös, kunde nämligen

förväntas icke bli få. I den mån utvisning befunnes omöjlig, komme expat-

rieringen icke att få annan huvudsaklig verkan än såsom ett vanärande

straff av samma art som förlust av medborgerligt förtroende, vilket institut

numera avskaffats såsom oförenligt med svenska rättsgrundsatser. Med hän­

syn till det anförda ville beskickningen ifrågasätta värdet av den föreslag­

na 9 §.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har avstyrkt förslaget under följande mo­

tivering.

Mot detta förslag hyser länsstyrelsen, trots de stränga förutsättningar för

expatriering som uppställas i lagförslaget, allvarliga betänkligheter. En per­

son, som genom naturalisation upptagits till svensk medborgare, torde i re­

gel ha förlorat sitt utländska medborgarskap. Därest det svenska medbor­

garskapet på grund av illojalitet mot vårt samhälle frånkännes honom, kom­

mer han därför i regel att sakna medborgarskap i något land. En expatrie­

ring kommer sålunda att ställa honom utanför allt statligt skydd och vid­

tagande av en dylik åtgärd närmar sig den fordom förekommande fredlös-

hetsförklaringen, varigenom en missdådare ställdes utanför samhällets

skydd. Även om det kan verka upprörande, att en person, som upptagits till

svensk medborgare och därefter grovt svikit sina plikter mot sitt nya hem­

land, skall få bibehålla de förmåner, som det svenska medborgarskapet in­

nebär, äro olägenheterna härav dock obetydliga i jämförelse med det prin­

cipiellt betänkliga i att ställa svenska medborgare utanför samhällsgemen­

skapen. Lika väl som vi måste räkna med och finna oss i att en eller annan,

som av födsel är svensk medborgare, grovt förbryter sig mot vårt samhälle

utan att vi därför kunna utesluta honom ur samhället, lika väl kan det

svenska samhället bära, att en eller annan naturaliserad svensk medborga­

re, som svikit sina plikter mot samhället, även därefter får åtnjuta samhäl­

lets skydd. En grundlig undersökning av vederbörandes lojalitet före upp­

tagandet till svensk medborgare är säkerligen av större värde än ett hot om

återkallande av medborgarskapet vid grovt svikande av sina plikter mot

samhället.

En ledamot an utlänningskommissionen (herr Holmbäck) har likaledes

avstyrkt det föreslagna stadgandet och därvid framhållit, att mot paragra­

fen talade ett skäl av synnerlig styrka, vilket tidigare ej nämnts i diskus­

sionen. Om man i vår lagstiftning införde en bestämmelse, genom vilken

svenska medborgare kunde förvandlas till statslösa personer, torde icke

svenska representanter kunna vid internationella konferenser eller eljest

uppträda med full styrka för att det internationella samarbetet i fråga om

medborgarskapsrättslig lagstiftning borde fotas på principen att var och en

borde ha ett medborgarskap. Däremot syntes icke finnas någon invändning

mot att man i vissa hänseenden skärpte reaktionen mot den, som exem­

pelvis utlämnat en militär hemlighet. Man kunde bl. a. ställa honom under

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 217.

av statslöshet. Det oaktat har jag, ehuru med stor tvekan, stannat för att i

princip ansluta mig till förslaget att expatriering under vissa begränsade för­

utsättningar skall kunna ske. Till att börja med kan man icke bortse från

att möjligheten till expatriering kan vara av värde i vissa hänseenden. Från­

sett att det känslomässigt framstår soim stötande att man ej skall kunna

frånkänna den medborgarskapet som i handling grovt svikit det land som

upptagit honom som sin medborgare kan framhållas följande. En expa­

triering av den som dömts för landsförrädisk eller liknande verksamhet in­

nebär, såsom de delegerade påpekat, ett i viss mån ökat skydd för att han

icke fortsätter sin skadliga verksamhet. Den som frånkänts det svenska

medborgarskapet kan nämligen — i motsats till svenska medborgare —

utvisas ur landet eller, om utvisning ej är möjlig, underkastas andra in­

gripanden enligt utlänningslagstiftningen. Det är vidare ej uteslutet att

blotta risken för expatriering kan medverka till att hindra en naturaliserad

från att gå främmande makts ärenden. En starkt bidragande orsak till

mitt ställningstagande har även varit, att de flesta demokratiska länder med

krigserfarenheter ansett sig icke kunna undvara expatrieringsinstitutet.

Bestämmelser om frånkännande av medborgarskap finnas sålunda bland

annat i Belgien, Frankrike, Förenta staterna, Norge och Storbritannien, i

sistnämnda land åtminstone sedan 1918. Även Schweiz har bestämmelser

om expatriering, vilka tillkommit under andra världskriget. I flertalet av

nämnda länder är möjligheten att expatriera betydligt vidsträckare än en­

ligt de delegerades förslag. Om Sverige komme i krig, skulle det sannolikt

även här visa sig, att bestämmelser om expatriering icke kunde undvaras.

Att i förväg införa sådana bestämmelser synes avgjort vara att föredraga

framför att under ett krig eller efter krigets slut genomföra en lagstift­

ning med retroaktiv verkan. Härtill kommer som ett viktigt skäl, att de dele­

gerades förslag utgör resultatet av gemensamma skandinaviska överläggning­

ar. Det förslag till nya medborgarskapslagar som de tre ländernas delegerade

enats om har i viss mån karaktären av en kompromisslösning. Det är därför

ur denna synpunkt synnerligen önskvärt, att Sverige icke frångår förslaget i

förevarande del.

De brott, som skola kunna medföra expatriering, ha av de delegerade an­

givits genom en hänvisning till 8, 9 och 27 kap. strafflagen med den be­

gränsningen att det skall vara fråga om uppsåtligt brott. Denna gränsdrag­

ning anser jag mig kunna godtaga. Visserligen torde ett par av de i dessa

kapitel upptagna brotten i regel icke vara sådana att expatriering är moti­

verad, men då expatriering ej skall vara en automatisk följd av brottet sy­

nes det ej vara behövligt att uttryckligen undantaga dessa brott. Å andra

sidan har jag ej heller funnit tillräcklig anledning föreligga att brotts-

kretsen, såsom i några remissyttranden ifrågasatts, utvidgas att omfatta

även vissa brott mot strafflagens 19 kap., däribland sabotage. Det må

framhållas att sabotage under krig samt — om Kungl. Maj :t så förordnat

■— vid krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållan­

den i stor utsträckning bestraffas jämlikt 27 kap. 1 § strafflagen. Jag kan

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Såsom de delegerade framhållit (s. 68) bör vid tillämpningen av para­

grafen beaktas, att Sverige är bundet av 1930 års Haagkonvention, enligt

vilken befrielse från medborgarskap icke får förvägras den som ofrivilligt

blivit innehavare av dubbelt medborgarskap och som har sitt hemvist i ut­

landet.

11

§■

Gällande lag saknar motsvarighet till denna paragraf, enligt vilken vissa

särbestämmelser skola kunna bringas i tillämpning i förhållande till de

övriga nordiska länderna.

I betänkandet (s. 41) erinras om att de svenska delegerades uppdrag även

omfattade utredning av frågan om ökad delaktighet för danska, finländska,

isländska och norska medborgare i de rättigheter och förmåner, som en­

ligt svensk rätt tillkomma svenska medborgare. Det syntes emellertid varken

erforderligt eller lämpligt att i samband med en revision av medborgar-

skapslagstiftningen ingå på detta spörsmål i hela dess vidd. Däremot borde

enligt de delegerades mening i medborgarskapslagstiftningen införas sär­

skilda bestämmelser avsedda att tillämpas i förhållandet de nordiska län­

derna emellan. Visserligen skulle lagstiftningen därigenom bli något mera

svåröverskådlig, men reella skäl talade starkt för en dylik särställning. Även

om sådana bestämmelser i praktiken blott skulle komma ett mindre antal

personer till godo, ansåge de delegerade den blotta existensen av regler, som

gåve ett rättsligt uttryck för den mellan de nordiska folken faktiskt bestå­

ende samhörigheten, böra tillmätas mycket stor betydelse.

De delegerades förslag innebär, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas att ef­

ter avtal med annat nordiskt land i förhållande till detta land sätta i kraft

en eller flera av de bestämmelser, som upptagits under A—C i 11 § av för­

slaget. Ömsesidighet har icke ansetts böra uppställas som villkor för ingå­

ende av sådant avtal.

Enligt den under A föreslagna bestämmelsen likställes i viss utsträckning

födsel i annat nordiskt land och hemvist i sådant land intill tolv års ålder

med födsel och hemvist i Sverige. Såvitt angår födsel skall detta gälla dels

1 § första stycket punkt 2 och dels 3 §. Likställandet av hemvist i annat nor­

diskt land intill tolv års ålder med hemvist i Sverige avser 3 och 4 §§.

Bestämmelsen under B innebär, att medborgare i annat nordiskt land

under vissa förutsättningar skola få rätt att efter anmälan bli svenska med­

borgare. De föreslagna förutsättningarna härför äro att vederbörande 1)

förvärvat sitt medborgarskap i det andra nordiska landet på annat sätt än

genom naturalisation, 2) fyllt 21 men ej 60 år, 3) sedan 10 år har hemvist

i riket samt 4) icke under denna tid dömts till frihetsstraff.

Den under C i förslaget upptagna bestämmelsen avser att bereda den, som

etter att ha förlorat svenskt medborgarskap hela tiden varit medborgare i ett

eller flera av de nordiska länderna, möjlighet att, sedan han flyttat till Sve­

rige, efter anmälan återfå svenskt medborgarskap.

Anmälan enligt de under B och C föreslagna bestämmelserna skall göras

hos länsstyrelsen i det län där den anmälande har sitt hemvist. Vidare före­

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

om naturalisation av inedborgare i annat nordiskt land. De särbestämmelser,

som upptagits i It § av de delegerades förslag, äro avsedda att tillämpas i

den mån överenskommelse därom träffas med ett eller flera av de andra

nordiska länderna.

Vad angår det sakliga innehållet i de föreslagna bestämmelserna i It § har

i två remissyttranden ifrågasatts, att det under B angivna kravet på tio års

hemvist borde mildras. Detta villkor kan också förefalla väl strängt, men då

stadgandet innebär att en helt ny princip införes kan det vara motiverat att

gå fram med försiktighet. Vad som framför allt talar till förmån för att bibe­

hålla förslaget på denna punkt är emellertid, att det icke torde vara möjligt

att nu uppnå enighet mellan länderna om sänkning av ifrågavarande tid.

Med anledning av vad utlänningskommissionen anfört beträffande det i

punkt 4 av stadgandet under B angivna villkoret må till en början fram­

hållas, att av 19 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i

säkerhetsanstalt följer att den som dömts till förvaring eller internering icke

äger göra anmälan enligt det föreslagna stadgandet. Detsamma gäller den

som dömts till ungdomsfängelse (26 § lagen den 15 juni 1935 om ungdoms­

fängelse) eller tvångsuppfostran (3 § lagen den 30 juni 1947 angående upp­

hävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 om tvångs­

uppfostran) eller som genom villkorlig dom erhållit anstånd med straffs

ädömande (27 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom). Vad angår frå­

gan om möjlighet att förvärva medborgarskap genom ensidig åtgärd bör

tillkomma personer som förklarats strafflösa jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

anser jag tillräcklig anledning ej föreligga att helt undantaga dem från

denna möjlighet. För övrigt torde den som på grund av sin sinnesbeskaffen­

het förklarats strafflös för en gärning som är belagd med strängt straff i

allmänhet bli utvisad. Något undantag för personer som fått strafflindring

jämlikt 5 kap. 6 § strafflagen torde ej heller böra göras.

Även i övrigt anser jag mig i sak kunna biträda de delegerades förslag.

Anmälan enligt förevarande paragraf synes emellertid — liksom anmälning­

ar enligt 3 och 4 §§ — böra göras hos länsstyrelsen i det län, inom vilket

den anmälande är kyrkobokförd. Den av de delegerade föreslagna lagtex­

ten har i departementsförslaget jämkats i enlighet härmed.

12

§.

I 12 § av de delegerades förslag har upptagits det stadgande angående

medborgarskapsförklaring, vilket återfinnes i 11 § i gällande lag. Därjäm­

te innehåller förslagets 13 § en ny bestämmelse, enligt vilken länsstyrelse,

som mottagit anmälan enligt 3, 4 eller 11 § i förslaget, har att pröva, huru­

vida anmälan rätteligen gjorts, och meddela beslut därom. De delegerade

(s. 70) ha avsett, att sådant beslut skulle äga verkan för och emot alla.

Beskickningen i Warszawa har påpekat, att sådana fall ej sällan upp-

komme, då en person hade intresse att få fastslaget, att han icke ägde

svenskt medborgarskap. Det hade t. ex. inträffat att personer, som själva

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

sett att genom länsstyrelsens beslut en bindande reglering borde komma

till stånd även av eventuella bipersoners samtidiga medborgarskapsförvärv.

Folkbokföringssakkunniga ha föreslagit, att i administrativ ordning måtte

föreskrivas att länsstyrelsens beslut skall innehålla uppgift, huruvida med-

borgarskapsförvärvet jämväl gäller för barn till den anmälande.

Departementschefen.

Enligt gällande lag äger Kungl. Maj:t på ansökan meddela förklaring att

sökanden är svensk medborgare. En sådan förklaring har bindande verkan.

Däremot kan bindande beslut om att en person saknar svenskt medborgar­

skap icke erhållas. Att en ansökan om medborgarskapsförklaring avslagits

hindrar alltså ej, att medborgarskapsfrågan på ny ansökan upptages till

prövning. Ej heller finnes möjlighet att få fastslaget, vilken medborgar-

rättslig ställning en utlänning här i landet skall anses äga. Då i ett rätts-

ärende ovisshet råder om en persons medborgarrättsliga ställning, får frå­

gan härom prövas i ärendet. Avgörandet äger emellertid verkan endast för

detta ärende.

I de delegerades förslag har bibehållts Kungl. Maj :ts befogenhet att med­

dela positiv medborgarskapsförklaring. Därjämte har föreslagits att i de

fall, då enligt förslaget anmälan hos länsstyrelse utgör förutsättning för

förvärv av medborgarskap, länsstyrelsen skall meddela besked, om anmä­

lan medfört att svenskt medborgarskap förvärvats eller icke. Detta förslag

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran, och för egen del anser jag mig

böra biträda detsamma. Det synes nämligen naturligt, att när ett medbor­

garskapsförvärv är beroende av att en särskild anmälan göres, den anmä­

lande får besked, huruvida anmälan lett till åsyftat resultat. Klagan över

länsstyrelsens beslut bör kunna föras hos Kungl. Maj :t. Ett i denna ordning

tillkommet iagakraftvunnet beslut synes böra innebära, att därigenom med

verkan för och emot alla avgjorts, huruvida den anmälan varom fråga är

medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller icke. Om beslutet går i ne­

gativ riktning, står det den anmälande öppet att sedermera inkomma med

ny anmälan, beträffande anmälan enligt 3 § självfallet allenast inom den

i paragrafen fastställda fristen. Länsstyrelsens beslut synes endast böra av­

se den person som gjort anmälningen och sålunda icke därjämte eventuella

bipersoner till denne. Därest i nu angivna fall prövningen av frågor om för­

värv av medborgarskap regleras på föreslaget sätt, torde i dessa fall nå­

got utrymme för medborgarskapsförklaring från Kungl. Maj :ts sida icke fö­

religga. Ett särskilt undantagsstadgande härom har därför upptagits i de-

partementsförslaget.

* Det synes vara förenat med stora praktiska svårigheter att utöver vad

som här föreslagits öppna möjlighet att i särskild ordning med bindande

verkan få fastslaget, att en person icke äger svenskt medborgarskap eller

vilken medborgarrättslig ställning en icke svensk medborgare skall anses äga

här i landet. Jag anser mig därför icke kunna biträda de förslag i denna rikt­

ning, som framkommit under remissbehandlingen.

60

bott utomlands till 22 års ålder, dessförinnan förlorat svenskt medborgar­

skap till följd av äktenskap. Som ytterligare villkor för återvinning har i

förslaget uppställts, att kvinnan i viss ordning anmäler sin önskan att återfå

svenskt medborgarskap. Närmare föreskrifter om sättet för anmälan ha

förutsatts skola meddelas av Kungl. Maj :t. Då det ansetts önskvärt, att möj­

ligheten till återvinning icke hålles öppen under obegränsad tid, ha de dele­

gerade löreslagit, att anmälan skall göras inom fem år från lagens ikraft­

trädande.

Under punkt 4 har upptagits ett övergångsstadgande som sammanhänger

med att bestämmelserna i 8 § av förslaget — i motsats till motsvarande be­

stämmelser i gällande lag — även omfatta kvinna som är eller varit gift.

Det föreslagna stadgandet innebär, att beträffande kvinna, som fyller 22 år

under något av åren 1951—1953 och som därvid är eller varit gift, frågan om

förutsättningarna för förlust av medborgarskap enligt 8 § äro för handen

skall bedömas, icke efter förhållandena vid den tidpunkt då hon fyller 22

år, utan med hänsyn till förhållandena vid utgången av år 1953.

I betänkandet framhålles att det kunde ifrågasättas att bibehålla den i

nuvarande 13 § stadgade särskilda återvinningsmöjligheten för personer

som förlorat svenskt medborgarskap enligt 7 § i 1894 års medborgarskaps­

lag genom tio års oavbruten vistelse utomlands. De delegerade ha emel­

lertid ansett, att dessa bestämmelser kunde upphävas och att naturalisa-

tionsvägen i stället borde anlitas i här avsedda fall.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett fristerna i punkterna 2 och

4 vara väl snäva. Den i punkt 3 angivna fristen kunde enligt länsstyrelsens

mening lämpligen användas även i dessa fall.

Beträffande bestämmelserna under punkt 3 har generalkonsulatet i Lon-

don anfört, att det i sytte att minska antalet fall av dubbelt medborgarskap

syntes påkallat att Kungl. Maj :t ägde befogenhet att göra anmälans rätts­

verkan beroende av det villkoret, att kvinnan inom viss tid styrkte att hon

behörigen avsagt sig sitt utländska medborgarskap. Vidare har framhållits

att i England bosatta, med svenska män gifta kvinnor, som ursprungligen

varit brittiska medborgare, enligt den nya brittiska medborgarskapslagen

automatiskt återvunnit brittiskt medborgarskap och därigenom förlorat sitt

svenska medborgarskap. De kunde visserligen återfå svenskt medborgarskap

genom naturalisation, men det ifrågasattes, om det icke vore skäligt att be­

reda denna kategori möjlighet att återvinna svenskt medborgarskap genom

anmälan kombinerad med avsägelse av det brittiska medborgarskapet.

Beskickningen i Washington har framhållit att generalkonsulaten i New

York och Chicago och konsulatet i Minneapolis, som i särskilt hög grad hade

kontakt med den svenskamerikanska befolkningen, uttalat starka betänklig­

heter mot ett upphävande av de bestämmelser i 13 § i gällande lag, enligt vilka

personer som förlorat svenskt medborgarskap på grund av den s. k. tioårs-

regeln i 1894 års medborgarskapslag ägde särskild möjlighet till återvinning

av svenskt medborgarskap. Konsulaten hade lämnat uppgifter om antalet

anmälningar jämlikt denna paragraf på senare år, vilka siffror enligt be­

skickningens uppfattning visade, att dessa bestämmelser hade större prak­

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

fatta personer som tidigare ägt medborgarskap i någon stat men förlorat

detta.

Jag delar icke den i ett yttrande uttalade meningen att fristerna i bestäm­

melserna under punkterna 2 och 4 av de delegerades förslag skulle vara för

snävt tilltagna. Den i punkt 2 angivna fristen synes lämpligen kunna be­

stämmas till utgången av år 1951. Härigenom skulle alla av bestämmel­

sen berörda personer få lika lång tid på sig att göra anmälan, nämligen

ett år.

Vad angår den under punkt 3 i de delegerades förslag upptagna särskil­

da återvinningsmöjligheten för kvinna som förlorat svenskt medborgarskap

till följd av äktenskap har i ett yttrande ifrågasatts, att såsom villkor för

ätervinning borde kunna stadgas att befrielse från det utländska medbor­

garskapet erhölles. Jag anser mig icke kunna förorda en sådan regel. Det

må framhållas att något sådant villkor icke uppställts för att kvinna, som

genom giftermål efter den föreslagna lagens ikraftträdande förvärvar ut­

ländskt medborgarskap, skall få behålla sitt svenska medborgarskap. Jag

kan ej heller ansluta mig till det i samma yttrande framförda förslaget om

särskild återvinningsmöjlighet för kvinnor, som förlorat svenskt medbor­

garskap på grund av den nya brittiska medborgarskapslagen. Dessa kvinnor

ha icke kommit i sämre ställning än som enligt förslaget skall tillkomma

brittiska kvinnor, vilka efter den föreslagna lagens ikraftträdande gifta sig

med svenska män. Även i övrigt biträder jag de delegerades förslag i före­

varande hänseende.

Det i 9 § i departementsförslaget upptagna stadgandet om expatriering

torde böra tillämpas endast då det brott varom är fråga begåtts efter nya

lagens ikraftträdande. En övergångsbestämmelse av detta innehåll har där­

för upptagits i departementsförslaget.

1 den mån ej särskilda övergångsbestämmelser meddelas lärer den som

vid nya lagens ikraftträdande är svensk medborgare behålla sitt svenska

medborgarskap, intill dess sedermera någon omständighet inträffar som en­

ligt nya lagen utgör förlustgrund. Om en person, som tidigare förvärvat

medborgarskap i annat land men icke där tagit hemvist och därtör behål­

lit sitt svenska medborgarskap, efter nya lagens ikraftträdande tar hemvist

i det land där han blivit medborgare, torde sålunda enligt de delegerades

förslag förlust av svenskt medborgarskap icke inträda, även om förvär­

vet av utländskt medborgarskap skett under sådana omständigheter, som

enligt 7 § punkt 1 eller 2 i förslaget medföra förlust av medborgarskap.

Frän principiell synpunkt kan detta synas oegentligt, men i praktiken torde

det ytterligt sällan ha förekommit att någon på grund av ansökan eller an­

nat samtycke eller inträde i utländsk tjänst förvärvat medborgarskap i an­

nat land utan att där äga hemvist. Det synes därför icke erforderligt att

tynga lagtexten med en särskild övergångsbestämmelse för dylika fall.

Enligt 15 § andra stycket i gällande medborgarskapslag skall bestämmelse

i traktat, som gällde vid lagens ikraftträdande, lända till efterrättelse, även

om den strider mot medborgarskapslagen. I de delegerades förslag saknas

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

<34

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

Lag

om förvärrande och förlust av

svenskt medborgarskap;

given Stockholms slott den 23 maj 1924

(sådan lagen lyder efter däri vidtag­

na ändringar genom lagar den 19 maj

1933 och den 31 mars 1944).

1

§•

Svenskt medborgarskap förvärvas,

på grund av födsel, av barn i äkten­

skap, vars fader är svensk medbor­

gare, samt av barn utom äktenskap,

vars moder är svensk medborgare.

Hittebarn, som anträffas här i ri­

ket, anses, intill dess annat utrönes,

såsom svensk medborgare.

3 §•

Utländsk kvinna, som ingår äk­

tenskap med svensk medborgare,

förvärvar genom giftermålet svenskt

medborgarskap.

Hava makarna barn samman före

äktenskapet, blir jämväl barnet

svensk medborgare, såframt det är

ogift och ännu ej fyllt tjuguett år.

(Departements förslaget.)

Förslag

till

Lag

om svenskt medborgarskap.

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Svenskt medborgarskap förvärvas

genom födsel av

1. barn i äktenskap, vars fader är

svensk medborgare;

2. här i riket fött barn i äktenskap,

av vars föräldrar endast modern är

svensk medborgare, om fadern ej har

medborgarskap i någon stat eller

om barnet icke genom födseln för­

värvar faderns medborgarskap;

3. barn utom äktenskap, vars mo­

der är svensk medborgare.

Hittebarn som anträffas här i ri­

ket anses såsom svensk medborgare

intill dess annat utrönes.

2

§.

Ingår svensk man äktenskap med

utländsk kvinna, blir före äktenska­

pet fött barn till makarna svensk

medborgare, om det är ogift och ej

fyllt aderton år.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

svenskt medborgarskap, såframt han,

efter förlust av det utländska med­

borgarskapet, tager hemvist här i ri­

ket, eller oyk, medan han har hem­

vist här i riket, går sitt utländska

medborgarskap förlustig.

6 § första och andra styckena.

Blir utländsk man svensk medbor­

gare enligt 2 eller 4 §, medför detta

svenskt medborgarskap jämväl för

hans hustru och ogifta barn i äkten­

skap under tjuguett år, såframt de

hava hemvist här i riket. Hava de ej

hemvist här i riket, men tager seder­

mera hustrun under äktenskapets

bestånd eller barn, som ännu är ogift

och under tjuguett år, under faderns

livstid hemvist härstädes, vinner

hustrun eller barnet svenskt medbor­

garskap, om mannen fortfarande är

svensk medborgare.

Vad i första stycket sägs skall ej

äga tillämpning å barn, som, efter

äktenskaps återgång eller äkten­

skapsskillnad, står under moderns

vårdnad, ej heller, medan hemskill­

nad består, å hustrun och barn, om

vilket hon har vårdnaden.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat därom, att

barn i äktenskap förvärvar svenskt

medborgarskap tillsammans med fa­

dern, skall äga motsvarande tillämp­

ning:

1. å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och barnets moder, så­

framt ej fadern är utländsk man och

har vårdnaden om barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder, som är änka;

samt

(Gällande lag.)

härom. Den som är utländsk med­

borgare återvinner dock icke svenskt

medborgarskap, med mindre han

styrker, att han därigenom skulle för­

lora det utländska medborgarska­

pet.

5 §■

Blir utländsk man svensk med­

borgare enligt 3 eller 4 §, medför

detta svenskt medborgarskap jämväl

för hans ogifta barn i äktenskap,

som har hemvist här i riket och ej

fyllt aderton år. Vad nu sagts gäller

dock icke barn, som efter äktenska­

pets återgång eller äktenskapsskill­

nad eller under hemskillnad står un­

der moderns vårdnad.

( Departements förslaget.)

Vad i första stycket är stadgat om

att barn i äktenskap förvärvar med­

borgarskap tillsammans med fadern

skall äga motsvarande tillämpning

1. å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och modern, om ej fadern

är utlänning och har vårdnaden om

barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder som är änka.

68

Kungl. Maj ds proposition nr 217.

sökningen bifalles och sökanden ej

redan styrkt, att sådant medgivande

lämnats, som villkor för medborgar­

skapets förvärvande stadgat, att sö­

kanden skall inom viss tid och inför

den Konungens befäl lningshavande,

som Konungen bestämmer, styrka,

att dylikt medgivande lämnats. Det

.åligger befallningshavanden att prö-

va, huruvida behörigt bevis företetts,

■och att därom meddela beslut. Kan

sökanden ej förete bevis, som nyss

•nämnts, må, där synnerliga skäl där-

Still äro, medborgarskap honom än­

dock av Konungen beviljas.

B § tredje stycket (jfr även 7 §).

Varder utländsk man, på ansökan

enligt 5 §, upptagen till svensk med­

borgare, bestämmer Konungen, hu­

ruvida detta skall medföra svenskt

medborgarskap även för hans hustru

och ogifta barn i äktenskap under

tjuguett år. Hustrun skall, där ej

särskilda skäl föranleda annat, bere­

das tillfälle att i ärendet avgiva ytt­

rande. Förblir hon, trots mannens

förvärv av svenskt medborgarskap,

medborgare i främmande stat, må

svenskt medborgarskap ej tilläggas

henne, med mindre hon därtill sam­

tyckt.

8 §•

Svenskt medborgarskap förloras av

den, som, genom naturalisation eller

giftermål eller ock eljest, blir med­

borgare i annat land och där har el­

ler efter förvärvet av medborgarska­

pet tager sitt hemvist. Oberoende av

hemvistet förloras svenskt medbor­

garskap av ogift barn under tjuguett

år, som blir utländsk medborgare ge­

nom föräldrarnas äktenskap.

(Gällande lag.)

gas, att sökanden inför den länssty­

relse Konungen bestämmer inom viss

tid styrker att dylikt medgivande

lämnats. Det åligger länsstyrelsen alt

pröva, huruvida behörigt bevis före­

tetts, och meddela beslut därom.

(Departements förslaget.)

Då utlänning enligt denna para­

graf upptages till svensk medborga­

re, bestämmer Konungen, huruvida

naturalisationen skall omfatta även

sökandens ogifta barn under ader-

ton år.

7 §•

Svenskt medborgarskap förloras av

1. den som förvärvar utländskt

medborgarskap och möjliggjort för­

värvet genom att ansöka därom el­

ler eljest samtycka därtill;

2. den som förvärvar utländskt

medborgarskap genom att inträda i

allmän tjänst i annan stat;

3. ogift barn under aderton år,

som blir utländsk medborgare gc-

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

10

§.

Vill någon, som är eller önskar

bliva utländsk medborgare, erhålla

befrielse från sitt svenska medbor­

garskap, göre därom ansökning hos

Konungen. Bifalles dylik ansökning,

vare, om sökanden ej redan är ut­

ländsk medborgare, som villkor stad­

gat, att sökanden inom viss tid skall

hava förvärvat medborgarskap i an­

nat land.

skap, genom lagakraftvunnen dom

med tillämpning av stadgande i 8, 9

eller 27 kap. strafflagen om uppsåt-

ligt brott dömts till straffarbete i

minst två år eller till förvaring un­

der minst två år eller internering i sä-

kerhetsanstalt, äger Konungen för­

ordna, att han skall vara förlustig det

svenska medborgarskapet.

¹⁰ §.

Konungen må på ansökan befria

den som är eller önskar bliva ut­

ländsk medborgare från hans svens­

ka medborgarskap. Är sökanden ej

redan utländsk medborgare, skall

som villkor för befrielsen stadgas,

att han inom viss tid förvärvar med­

borgarskap i annan stat.

( Departements för slag et.)

11

§•

Konungen äger, efter avtal med

Danmark, Finland, Island och Nor­

ge, förordna om tillämpning av en

eller flera av bestämmelserna under

a)—c) här nedan. Med fördragsslu-

tande stat avses i dessa bestämmel­

ser den eller de stater med vilka Sve­

rige ingått avtal om tillämpning av

bestämmelsen i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första

stycket punkt 2 samt 3 § likställes

födsel i fördragsslutande stat med

födsel här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes

hemvist intill tolv års ålder i för­

dragsslutande stat med hemvist här

i riket.

b) Medborgare i fördragsslutande

stat som

1. förvärvat medborgarskapet på

annat sätt än genom naturalisation;

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

12

§.

Närmare bestämmelser angående

ansökan, som i 5 § sägs, och den

utredning, som erfordras för pröv­

ningen av sådan ansökan, så ock de

föreskrifter, som eljest finnas erfor­

derliga för denna lags tillämpning,

givas av Konungen.

13 § första och femte styckena.

Den, som förlorat svenskt medbor­

garskap på grund av stadgandet i

7 § lagen den 1 oktober 1894 om för­

värvande och förlust av medborgar­

rätt, äger, såframt han icke förvär­

vat medborgarskap i annan stat samt

förutsättningarna för förlust av med­

borgarskap enligt 9 § i denna lag icke

heller äro för handen, återvinna

svenskt medborgarskap genom att i

enlighet med de närmare bestämmel­

ser, som av Konungen meddelas, hos

svensk beskickning eller svenskt kon­

sulat skriftligen anmäla sin önskan

att åter bliva svensk medborgare.

När någon blir svensk medborgare

enligt denna paragraf, skall vad i 6 §

första och andra styckena samt 7 §

för där avsedda fall stadgat lända

till efterrättelse; dock skall det i 6 §

första stycket med avseende å hustru

och barn stadgade villkoret om hem-

14 §.

Den som fyllt aderton år äger utan

hinder av att han står under annans

vårdnad själv göra ansökan eller an­

mälan enligt denna lag.

15 §.

Närmare bestämmelser angående

ansökan enligt 6 § och den utredning,

som erfordras för prövningen av så­

dan ansökan, ävensom de föreskrif­

ter, som eljest finnas erforderliga för

denna lags tillämpning, meddelas av

Konungen.

övergångsbestämmelser.

16 §.

Denna Jag träder i kraft

den

1 ja­

nuari 1951.

Genom denna lag upphäves lagen

den 23 maj 1924 (nr 130) om för­

värvande och förlust av svenskt med­

borgarskap med undantag av 13 §

första stycket; och skall, när någon

blir svensk medborgare enligt nämn­

da stadgande, vad i 5 § nya lagen är

för där avsedda fall föreskrivet äga

tillämpning, dock att villkoret om

hemvist här i riket ej skall gälla.

(Departementsförslagct.)

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

svenskt medborgarskap under de i

8 § stadgade förutsättningarna först

med utgången av år 1953.

(Gällande lag.)

(Departementsförslagct.)

15 § andra stycket.

Står bestämmelse i traktat, som

Sverige ingått med främmande stat

och som vid denna lags ikraftträdan­

de är gällande, i strid med vad i sam­

ma lag är stadgat, skall den bestäm­

melsen lända till efterrättelse.

21

§.

Vad i 9 § stadgas äger tillämpning

allenast där fråga är om brott som

begåtts efter lagens ikraftträdande.

22

§.

Står bestämmelse i traktat, som

Sverige ingått med främmande stat

och som vid denna lags ikraftträdan­

de är gällande, i strid mot vad i lagen

är stadgat, skall den bestämmelsen

lända till efterrättelse.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 217.

75

De delegerades lagförslag.

(Dansk text.)

Udkast

til

Jov om erhvervelse og

fortabelse af indfodsret.

§ 1.

Dansk indfodsret er-

hverves ved fodselen af

1. aegtebarn, hvis fader

er dansk,

2. her i riget fodt segte-

barn, hvis moder er dansk,

såfremt faderen ikke har

statsborgerret i noget land,

eller såfremt barnet ikke

ved fodselen erhverver fa­

derens fremmede stats­

borgerret,

3. udenfor a;gteskab

fodt barn, hvis moder er

dansk.

Hittebarn, som bliver

fundet her i riget, anses,

indtil andet oplyses, som

havende dansk indfodsret.

§

2

.

Har dansk man og frem-

med kvinde barn sammen,

inden de indgår cegteskab,

erhverver bornene ved for-

addrenes aegteskab dansk

indfodsret, forsåvidt de er

ngifte og under 18 år.

(Norsk text.)

Utkast

til

lov om norsk stats-

borgerrett.

Kap. 1. Erverv av stals-

borgerrett.

§ 1.

Norsk statsborgerrett er-

verves ved fodselen av

1. barn i ekteskap når

faren er norsk statsborger;

2. barn i ekteskap fodt

her i riket av norsk mor

når faren ikke har stats­

borgerrett i noe land eller

barnet ikke ved fodselen

erverver farens fremmede

statsborgerrett;

3. barn utenfor ekte­

skap når moren er norsk

statsborger.

Hittebarn som blir fun­

net her i riket, anses som

norsk statsborger inntil

annet blir opplyst.

^§ 2

.

Har norsk mann og

utenlandsk kvinnc barn

sammen for de inngår ek­

teskap med hinannen, får

barnet norsk statsborger­

rett ved ekteskapet så­

fremt det er ugift og under

18 år.

(Svensk text.)

Förslag

till

lag om förvärv och för­

lust av svenskt med­

borgarskap.

1

§.

Svenskt medborgarskap

förvärvas genom födsel av

1. barn i äktenskap, vars

fader är svensk medbor­

gare;

2. här i riket fött barn i

äktenskap, av vars för­

äldrar endast modern är

svensk medborgare, om

fadern ej har medborgar­

skap i något land eller

barnet icke genom födseln

förvärvar faderns utländ­

ska medborgarskap;

3. barn utom äktenskap,

vars moder är svensk med­

borgare.

Hittebarn som anträf­

fas här i riket anses, intill

dess annat utrönes, såsom

svensk medborgare.

2

§•

Ingår svensk man äk­

tenskap med utländsk

kvinna, med vilken han

före äktenskapet har barn,

blir barnet genom föräld­

rarnas äktenskap svensk

medborgare, om det är

ogift och ännu ej fyllt

aderton år.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

§ 3.

Udlsending, som er fodt

her i riget, og som vedbli-

vende har haft sin bopael

her, erhverver dansk ind­

fodsret ved efter det fyldte

21. år, men inden det

fyldte 22. år overfor over-

ovrigheden (i Kobenhavn

magistraten) åt afgive

skriftlig erkkering herom.

Har han ikke statsbor-

gerret i noget land, eller

godtgor han, åt han vil

miste sin fremmede stats-

borgerret ved åt erhverve

dansk indfodsret, kan er-

klseringen afgives allerede

efter det fyldte 18. år.

(Dansk text.)

Er riget i krig, kan bor­

ger i en fjendtlig stat ikke

erhverve indfodsret i med­

för af denne paragraf.

§ 4.

Har nogen, som ved fod-

selen har erhvervet dansk

indfodsret, og som har

boet her i riget indtil det

fyldte 18. år, mistet ind-

fodsretten, generhverver

han, såfremt han har boet

her i de sidste 2 år, ind-

fodsretten ved overfor

overovrigheden (i Koben­

havn magistraten) åt af­

give skriftlig erklsering her­

om. Er han statsborger i

et andet land, kan erklse-

ringen dog kun afgives, så­

fremt han godtgor, åt han

derved mister den frem­

mede statsborgerret.

§ 5-

Erhverver en mand ind­

fodsret i medför af §§ 3

(Norsk text.)

§ 3.

Utlending som er fodt i

riket og har bodd her

elavbrott, blir norsk stats­

borger ved åt han etter

det fylte 21. år, men för

det fylte 22. år skriftlig

melder sitt önske om det

til fylkesmannen. Har han

ikke statsborgerret i noe

land, eller godtgjor han åt

han vil miste sin fremmede

statsborgerrett ved å er-

verve norsk, kan mel-

dingen gis allerede etter

det fylte 18. år.

Er riket i krig, kan bor­

ger av fiendestat ikke er-

verve norsk statsborger­

rett etter denne paragraf.

§ 4.

Har noen som ved fod-

selen er blitt norsk stats­

borger og har bodd i riket

til det fylte 18. år, tapt sin

norske statsborgerrett, gje-

nerverver han, såfremt han

har bodd i riket i de to

siste år, statsborgerretten

ved å melde sitt onske om

det til fylkesmannen. Er

han fremmed statsborger,

kan slik melding dog bare

gis dersom han godtgjor

åt han vil miste sin frem­

mede statsborgerrett ved å

erverve norsk.

§ 5.

Når en mann blir norsk

statsborger i henhold til

3 §.

Utlänning, som är född

bär i riket och oavbrutet

här haft sitt hemvist, för­

värvar svenskt medbor­

garskap genom att, efter

det han fyllt tjuguett år

men innan han fyllt tju-

gutvå år, hos länsstyrel­

sen i det län där han har

sitt hemvist skriftligen an­

mäla sin önskan att bliva

svensk medborgare. Den

som icke är medborgare i

något land eller styrker,

att han genom att för­

värva svenskt medborgar­

skap skulle förlora sitt ut­

ländska medborgarskap,

må dock göra sådan an­

mälan redan då han fyllt

aderton år.

Då riket är i krig, kan

medborgare i fientlig stat

icke förvärva svenskt med­

borgarskap enligt denna

paragraf.

4 §•

Har någon, som genom

födseln varit svensk och

oavbrutet haft sitt hem­

vist här i riket intill ader­

ton års ålder, förlorat sitt

svenska medborgarskap,

återvinner han, om han

sedan två år har hemvist

i riket, medborgarskapet

genom att hos länsstyrel­

sen i det län där han har

sitt hemvist skriftligen an­

mäla sin önskan därom.

Den som är utländsk med­

borgare kan dock icke göra

sådan anmälan, med min­

dre han styrker att han

skulle förlora det utländ­

ska medborgarskapet ge­

nom att förvärva svenskt

medborgarskap.

5 §•

Blir utländsk man

svensk medborgare enligt

(Svensk text.)

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Dansk text.)

Har den, der naturalise-

res, bom, finder reglerne i

§ 5 tilsvarende anvendel-

se, medmindre andet i det

enkelte tilfselde fastsaettes.

(Norsk text.)

statsborger, eller föreligger

andre saerlige grunner, kan

statsborgerrett tilstås selv

om de foran nevnte vilkår

ikke er oppfylt. Er sokeren

dansk, finsk, isländsk eller

svensk, kan vilkåret i for­

ste ledd nr. 2 også ellers

fravikes.

Blir soknaden innvilget,

får sokeren forelopig en

erklsering om åt det vil

bli tilstått ham norsk

statsborgerrett gjennom

utferdigelse av statsbor-

gerbrev hvis han innen et

år for vedkommende her­

reds- eller byrett eller

norsk utenriks stasjon til-

sir Norges konstitusjon

troskap. Av personer un­

der 18 år kreves ikke tro-

skapslofte.

Krever hjemlandets rett

lösning til opphevelse av

sokerens tidligere statsbor-

gerforhold, stilles i almin-

nelighet som vilkår åt han

innen samme frist godt-

gjor åt lösning er tilstått.

Den myndighet som gir

bevillingen, bestemmer om

den også skal omfatte

sokerens ugifte barn under

18 år.

gare eller har han förut

ägt svenskt medborgar­

skap eller är sökanden gift

med svensk medborgare

eller föreligga eljest med

hänsyn till sökandens för­

hållanden synnerliga skäl

för dennes upptagande till

svensk medborgare, må

svenskt medborgarskap

beviljas sökanden, även

om de i första stycket

stadgade villkoren icke äro

uppfyllda. Är sökanden

dansk, finsk, isländsk eller

norsk medborgare, må

även eljest avvikelse ske

från det ovan under punkt

2 angivna villkoret.

Förlorar ej sökande, soni

har utländskt medborgar­

skap, detta i och med sin

naturalisation som svensk

medborgare utan fordras

härför medgivande av den

utländska statens regering

eller annan myndighet där­

städes, och har sökanden

ej företett sådant medgi­

vande, må som villkor för

medborgarskapets förvär­

vande stadgas, att sökan­

den inom viss tid skall in­

för den länsstyrelse Ko­

nungen bestämmer styrka

att dylikt medgivande

lämnats. Kan sökanden ej

fullgöra detta, må Ko­

nungen ändock bevilja ho­

nom ^medborgarskap, om

särskilda skäl äro därtill.

Då utlänning enligt den­

na paragraf upptages till

svensk medborgare, be­

stämmer Konungen, huru­

vida naturalisationen skall

omfatta även sökandens

ogifta barn under aderton

år.

(Svensk text.)

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Taber nogen sin ind-

fodsret efter denne para­

graf, taber også hans barn

indfodsretten, hvis det har

erhvervet den gennem

liam.

§ 9.

Bliver den, der har er­

hvervet indfodsret ved

egen eller forgeldres natu­

ralisation, ikendt friheds-

straf i mindst 1 år for for-

saetlig overtrsedelse af be-

stemmelserne i kapitlerne

12 eller 13 i borgerlig

straffelov nr. 126 af 15.

april 1930 eller kapitel 6

i den militsere straffelov

nr. 114 af 7. maj 1937, kan

det ved kongelig resolu­

tion bestcmmes, åt han

skal miste indfodsretten.

§

10

.

Den, som er eller onsker

åt blive fremmed stats-

borger, kan ved kongelig

resolution loses fra sit

statsborgerlige forhold til

Danmark. Lösningen sker

i det sidste tilfaelde på be­

tingelse af, åt ansogeren

inden en vis frist bliver

statsborger i et andet land.

(Dansk text.)

§

11

-

Kongen kan efter over-

enskomst med Finland, Is­

land, Norge og Sverige

fastssette, åt en eller flere

af bestemmelsernc under

A—C skal finde anvendel-

se. Udtrykket aftaleland i

denne paragraf omfatter

den eller de stater, med

hvilke sådan overenskomst

er sluttet.

(Norsk text.)

Når noen taper sin stats-

borgerrett etter denne pa­

ragraf, taper også hans

barn norsk statsborgerrett-

for så vidt denne er erver-

vet gjennom ham.

§ 9.

Er noen som har fått

norsk statsborgerrett ved

bevilling, rettskraftig domt

til frihetsstraff i minst 1 år

for forsettlig handling som

omhandlet i den alminne-

lige straffelovs kap. 8 eller

9 eller den militcere straf­

felovs krigsartikler, kan

Kongen bestemme åt han

skal tape statsborgerret-

ten.

§

10

.

Den som er eller onsker

å bli fremmed statsborger,

kan av Kongen eller den

han gir fullmakt, loses fra

sitt statsborgerlige forhold

til Norge. Har sokeren

ikke fremmed statsborger­

rett, settes som vilkår åt

han innen en viss frist blir

statsborger i annet land.

Kap. 3. Sserlige bestem-

melser etter overenskomst

med annen stat.

§ ¹¹ -

Kongen kan etter over­

enskomst med Danmark,

Finnland, Island og Sve­

rige fastsette åt en eller

flere av bestemmelsene

under A—C skal komme

til anvendelse. Med avta-

leland mener denne para­

graf den eller de stater

som overenskomst er slut­

tet med.

När någon enligt denna

paragraf förlorar svenskt

medborgarskap, förloras

detta även av barn som

genom honom förvärvat

svenskt medborgarskap.

9 §•

Har någon, som genom

naturalisation förvärvat

svenskt medborgarskap,

genom lagakraftvunnen

dom dömts till straff­

arbete i minst ett år för

uppsåtligt brott mot 8,

9 eller 27 kap. strafflagen,

äger Konungen förordna,

att han skall vara förlus-

tig det svenska medbor­

garskapet.

(Svensk text.)

10

§.

Konungen må på ansö­

kan befria den som är eller

önskar bliva utländsk

medborgare från hans

svenska medborgarskap.

Är sökanden ej redan ut­

ländsk medborgare, skall

som villkor för befrielsen

stadgas, att han inom viss

tid förvärvar medborgar­

skap i annat land.

11

§•

Konungen äger, efter

avtal med Danmark, Fin­

land, Island och Norge,

förordna om tillämpning

av en eller flera av bestäm­

melserna under A—C här

nedan. Med fördragsslu-

tande stat avses i dessa be­

stämmelser den eller de

stater med vilka Sverige in­

gått avtal om tillämpning

av bestämmelsen i fråga.

82

(Dansk text.)

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

(Norsk text.)

(Svensk text.)

12

§.

Vill någon erhålla för­

klaring att han är svensk

medborgare, må han göra

ansökan därom hos Ko­

nungen, som efter rege­

ringsrättens hörande äger

meddela sådan förklaring.

13 §.

När någon gör anmälan

enligt 3, 4 eller 11 §,

åligger det länsstyrelsen

att pröva, huruvida anmä­

lan rätteligen gjorts, och

meddela beslut därom.

Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning,

då någon företer bevis i

syfte att styrka att han

erhållit sådant medgivan­

de, som avses i 6 § tredje

stycket.

14 §.

Närmare bestämmelser

angående ansökan enligt

6 § och den utredning,

som erfordras för pröv­

ningen av sådan ansökan,

ävensom de föreskrifter,

som eljest finnas erforder­

liga för denna lags till-

lämpning, meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft

den 1 januari 1951, från

och med vilken dag lagen

den 23 maj 1924 (nr 130)

om förvärvande och för­

lust av svenskt medbor­

garskap upphör att gälla.

Därvid skola följande

övergångsbestämmelser

äga tillämpning.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr

eller har va?ret gift, ind-

traeder tab af indfodsret i

henhold til § 8, stk. 1, forst

på denne dag.

(Dansk text.)

Bestemmelserne i §§ 3 og

4 og i nservserende para­

grafs stykke 2 finder ikke

anvendelse på personer,

der omfattes af lov nr. 379

af 12. juli 1946, således

som denne er sendret ved

lov nr. 528 af 22. december

1947, jfr. lov nr. 518 af

22. december 1948, og som

ikke ved sserlig lov har op-

nået adgang til åt erhverve

eller bevare indfodsret

uanset bestemmelserne i

loven af 12. juli 1946.

Iovrigt kommer bestem­

melserne i denne lov til

anvendelse, såfremt det

forhold, der begrunder

erhvervelse eller fortabelse

af indfodsret, ligger efter

lovens ikrafttraeden.

§ 13.

Denne lov, der traeder i

stedet for lov nr. 123 af 18.

april 1925 om erhvervelse

og fortabelse af indfodsret,

gaelder for alle dele af den

danske stat.

§ 14.

Denne lov traeder i kraft

den 1. januar 1951.

(Norsk text.)

nåelsen av denne alder er

eller har vaert gift, inntrer

tap av statsborgerrett et­

ter § 8 forst ved utlopet av

denne frist.

§ 13.

Kongen eller den han

gir fullmakt, utferdiger

de naermere forskrifter

som trenges til gjennom-

foring av denne lov.

§ 14.

Denne lov trer i kraft

1. januar 1951.

Samtidig oppheves lov

av 8. august 1924 um

norsk statsborgerrett og

lov av 13. desember 1946

um tillegg til statsborgar-

lovi.

denna ålder är eller har

varit gift, inträder förlust

av svenskt medborgarskap

under de i 8 § stadgade

förutsättningarna först

med utgången av år 1953.

217.

(Svensk text.)

86

Ordet »födsel» användes i vårt språk i olika betydelser men för tanken

närmast på framfödandet av ett foster. I förevarande sammanhang ter sig

uttrycket oegentligt. Det lärer böra utbytas mot »födelse», vilket ord kor­

responderar mot den passiva verbformen födas och stämmer med vanligt

svenskt språkbruk (jfr ock förslagets 17 §).

På grund av del anförda synes förslaget böra omformuleras så, att det

beträffande här ifrågavarande kategorier utsäges att svenskt medborgar­

skap på grund av börd förvärvas vid födelsen. I den under 2 upptagna

bestämmelsen torde orden »genom födseln» böra ändras till »på grund av

sin börd».

Justitierådet Beckman:

Även jag anser de dubbla betydelser, som måste inläggas i orden »ge­

nom födsel», böra i tydlighetens intresse komma till uttryck var för sig.

Jag hemställer därför, att paragrafen inledes med orden »Svenskt medbor­

garskap på grund av börd förvärvas vid födelsen av» samt att i bestäm­

melsen under 2 orden »genom födseln» ändras till »på grund av sin börd».

Framhållas må, att 2 § handlar om medborgarskap på grund av börd, som

förvärvas vid annan tidpunkt än födelsen, samt att förhållandet mellan

1 och 2 §§ skulle förtydligas genom den förordade ändringen.

Kungl. Maj ds proposition nr 217.

4 §•

Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Under hänvisning till vad vi vid 1 § anfört hemställa vi, att i 4 § orden

»genom födseln varit» ändras till »vid födelsen blivit».

6

§.

Justitieråden Geijer, Lech och Beckman:

Med den föreslagna lagen åsyftas främst att bereda gift kvinna en själv­

ständig ställning i medborgarskapshänseende. De olägenheter som kunna

följa av att makar därigenom i ökad utsträckning få olika medborgarskap

beräknas komma att motverkas dels genom ökning av möjligheterna att

vinna naturalisation, dels ock genom ändringar i annan lagstiftning än med­

borgarskapslagen. Följdändringar av sistnämnda slag föreslås icke nu utan

ha ansetts kunna anstå till senare sammanhang, något som i sin mån för­

svårar bedömandet av det ifrågavarande förslaget. Vi vilja i frågans nuva­

rande läge understryka angelägenheten av att den allmänna översyn av den

svenska internationella familjerätten, vilken enligt vad departementschefen

redan år 1947 uttalat vid lämpligt tillfälle borde komma till stånd, nu igång-

sättes.

Beträffande det skäl till eftergift från naturalisationsvillkoren, som enligt

remitterade förslaget skall ligga däri, att sökanden är gift med svensk med­

borgare, har icke i lagtexten kommit till uttryck någon skillnad mellan det

fall, att utländsk man gifter sig med svensk kvinna, och det omvända fallet,

87

att utländsk kvinna är gift med svensk man. Av remissprotokollet framgår

emellertid, att det icke är meningen, att dessa fall i praxis skola bedömas lika.

tydligen är det avsett att, med hänsyn till de faktiska förhållandena i det

nuvarande samhället, praxis skall vara avsevärt strängare beträffande män

än i fråga om kvinnor. Det synes också uppenbart att principen om könens

likställighet här icke utan vidare kan vara avgörande. Med lagtextens av­

fattning låter sig dock näppeligen väl förena att, såsom departementschefen

i remissprotokollet synes rekommendera, de båda fallen bedömas till den

grad olika, att i fråga om män det icke regelmässigt sker någon som helst

eftergift från de vanliga naturalisationsvillkoren. I lagtexten har ju den

omständigheten, att sökanden är gift med svensk medborgare, beträffande

såväl man som kvinna ställts i paritet med det förhållandet, att eljest sär­

skilda skäl till naturalisation föreligga. En så långt driven stränghet i fråga

om män som den nyss antydda synes ej heller betingad av de faktiska för­

hållandena. I allmänhet torde, när utländsk man tagit hemvist här i riket,

äktenskap med en svensk kvinna i icke ringa grad stärka mannens anknyt­

ning till landet. Därmed torde ock föreligga ett skäl att t. ex. i fråga om

hemvisttidens längd icke ställa lika stora krav å sådan utlänning som å

annan utländsk man.

Vad angår frågan om eftergift från villkoret, att sökanden fört en heder­

lig vandel, synes med hänsyn icke minst till den mycket stora frihet, som

lämnats Konungen vid dispensprövningen i övrigt, knappast finnas tillräck­

lig anledning att om i övrigt användes uttrycket »särskilda skäl» — ett i

och för sig tämligen obestämt uttryck —- beträffande ifrågavarande villkor

fordra »synnerligen starka skäl». Däremot synes det med fog kunna ifråga­

sättas, om ej den av de delegerade använda lokutionen »synnerliga skäl»

över hela linjen är att föredraga.

Slutligen må framhållas, att smidighet i tillämpningen är påkallad. Lag­

stiftaren utgår exempelvis ifrån att naturalisation sökes av vuxna samt att

Konungen vid naturalisationen bestämmer i vad mån denna skall omfatta

även deras barn. Naturalisation kan emellertid ej inbegripa adoptivbarn, och

ett annat barn kan lätt på grund av förbiseende eller annan dylik anledning

ej bli medtaget vid föräldrars naturalisation. Då bör tydligen barnet — ge­

nom sin förmyndare eller vårdnadshavare — få söka naturalisation och

ansökningen bifallas utan hinder av att barnet ej uppfyller de vanliga natu­

ralisationsvillkoren.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande naturalisation av utlänning, som är gift med svensk medbor­

gare, anför departementschefen att, om den utländska maken är kvinna,

naturalisation regelmässigt borde beviljas, blott vissa angivna, starkt redu­

cerade krav å hemvist här i landet vore uppfyllda och icke särskilda skäl

kunde åberopas mot att kvinnan upptoges till svensk medborgare, samt att

däremot, när det gäller naturalisation av man, som är gift med svensk

kvinna, någon eftergift av de vanliga naturalisationsvillkoren icke regel­

mässigt borde ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

88

Uppenbarligen är det i dessa uttalanden icke fråga blott om förmodade

verkningar av regler, enligt vilka könet i och för sig är likgiltigt, utan me­

ningen måste vara, att det skall tillämpas olika regler för man och kvinna

i förevarande hänseende.

En dylik praxis skulle emellertid sakna stöd i förslagets lagtext och näp­

peligen kunna förlikas med densamma. Där antydes icke någon för natura-

lisationsmöjligheterna grundläggande skillnad mellan makar, allt efter de­

ras kön, oaktat lagen ganska ingående skulle reglera frågan, vilka synpunk­

ter som särskilt skola beaktas vid ärendenas prövning. Delar lagstiftaren

den i förslagets motiv utvecklade meningen om hur lagtillämpningen bör

gestalta sig, torde alltså ändring i den föreslagna lagtexten böra ske.

Vidkommande själva sakfrågan och det därmed sammanhängande spörs­

målet om upphävandet av regeln om utländsk kvinnas förvärv av svenskt

medborgarskap omedelbart genom gifte med svensk man vill jag blott fram­

hålla följande synpunkter.

Att i sådana fall av naturalisation, som här avses, göra viss skillnad med

hänsyn till könet må väl anses befogat, men det synes dock vara att gå

för långt, om en utländsk mans gifte med en svensk kvinna endast undan­

tagsvis skulle tillmätas betydelse vid fråga om mannens upptagande till

svensk medborgare. Dessutom märkes att de förhållanden, som kunna mo­

tivera att mannen och kvinnan här underkastas olika regler, komma i be­

traktande även beträffande spörsmålet, huruvida lagstiftaren över huvud

taget bör frångå nyssnämnda regel att utländsk kvinna omedelbart genom

giftermål med svensk man förvärvar svenskt medborgarskap. Det vore in-

konsekvent, om man vid denna fråga bortsåge från berörda förhållanden

men beträffande naturalisation tillmätte dem avgörande betydelse. Förslaget,

sådant det framträder i motiven, synes lida av viss brist på följdriktighet.

Upphävandet av nämnda regel om kvinnas förvärv av svenskt medborgar­

skap genom gifte med svensk man har främst motiverats med ett krav att

man och hustru i medborgarhänseende skola vara likställda. Men genom den

skillnad med hänsyn till kön, som man velat göra beträffande naturalisation,

skulle likställigheten inskränka sig till att kvinna lika litet som man be­

hövde mot sin vilja erhålla svenskt medborgarskap genom gifte med svensk

medborgare, varemot fortfarande skulle göras väsentlig skillnad mellan man

och kvinna i avseende å möjligheten att, där vederbörande så önskar, er­

hålla svenskt medborgarskap i anledning av dylikt gifte.

I ena som i andra fallet torde huvudsakligen böra anläggas praktiska

synpunkter på saken och tillses vad som i verkligheten bäst kan förenas

med det allmännas intressen och lända vederbörande enskilda till gagn. An-

lägges detta betraktelsesätt, är väl förståeligt att, om regeln om kvinnas

förvärv av svensk medborgarskap direkt genom gifte icke bibehålies, större

lättnader än för andra medges svensk mans hustru i fråga om naturali­

sation. Men själva den primära frågan, huruvida naturalisation skall er-

foi dras i dylikt fall, blir däremot mera tvivelaktig. Även om villkoren göras

synnerligen lindriga, måste ju beräknas att hustrun av en eller annan anled­

Iiungl. Maj:ts proposition nr 217.

8y

ning icke söker naturalisation. Då här ej sällan torde bli fråga om personer,

tillhörande lantbefolkningen i avlägsna orter, kan befaras att dylik ansökan

ofta underlåtes på grund av oföretagsamhet eller oförstånd. För hustrun

själv skulle förslagets regler måhända vanligen innebära försämring i för­

hållande till vad nu gäller och, på sätt i motiven framhålles, kan det otvi­

velaktigt uppstå olägenheter av att hon förblir utlänning, medan mannen

och barnen äro svenska medborgare. Huruvida den omständigheten att hon

icke mot sin vilja behöver följa mannen i medborgarhänseende samt vad

i övrigt åberopats för förslaget i denna del må anses uppväga berörda olä­

genheter, är icke utan vidare klart. Utredningen i denna punkt synes knap­

past så grundlig och allsidig som tarvas för ett säkert bedömande av de

föreslagna reglernas verkningar. Det antydes att förslagets genomförande

kan framkalla behov av ändringar i annan lagstiftning, t. ex. vissa socialla­

gar. Ifrågasättas kan ock, huruvida icke gällande regler på den s. k. inter­

nationella privaträttens område skulle behöva ändras eller kompletteras,

om förslaget upphöjes till lag. Att skjuta utredningen av detta frågekom-

plex på framtiden synes i viss mån äventyrligt.

7 §.

Justitieruden Gei jer, Lech och Beckman:

I de delegerades förslag har i såväl den svenska som de danska och norska

texterna stadgats, att förlust av det inländska medborgarskapet inträder en­

ligt punkt 1 endast om det samtycke, som där omtalas, varit uttryckligt. En­

ligt de delegerades motivering ha de åsyftat ett förebyggande av att en del

personer skulle komma alt gå miste om sitt inländska medborgarskap till

följd av ett förvärv av utländskt medborgarskap, som de icke kunnat undgå

eller icke önskat. Departementschefen har på närmare angivna skäl velat

klart begränsa räckvidden av punkt 1 till att avse blott sådana fall då för­

värvet av det utländska medborgarskapet möjliggjorts genom ansökan eller

samtycke. Vid den omredigering, som i samband därmed företagits, har or­

det »uttryckligen» utelämnats. Det vill dock synas som om därigenom en för­

modligen icke avsedd utvidgning i visst hänseende av stadgandets tillämp­

ningsområde skett eller åtminstone blivit möjlig att däri intolka. Om näm­

ligen det av de delegerade anförda exemplet skulle vara för handen, att ut­

ländskt medborgarskap är att förvärva utan någon positiv åtgärd men den

utländska lagen lämnar möjlighet att undgå förvärvet genom en särskild

viljeförklaring samt sådan förklaring i något fall underlåtits, så har ju otvi­

velaktigt förvärvet möjliggjorts genom berörda underlåtenhet, men det tor­

de icke vara med det remitterade förslaget åsyftat att i ett sådant fall det

svenska medborgarskapet skall gå förlorat. Underlåtenheten kan ju emeller­

tid ha varit fullt avsiktlig och inneburit ett tyst samtycke, varför ordala­

gen i sistnämnda förslag mycket väl skulle kunna inrymma fallet. För att

utmärka att med stadgandet åsyftas blott ett samtycke som kommit till posi­

tivt uttryck och tillika är direkt inriktat på att erhålla det utländska med­

borgarskapet, synes det önskvärt att stadgandet otvetydigt uppställer kravet

på uttryckligt samtycke till förvärvet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

av skyddet mot sådan brottslig verksamhet, som skulle kunna medföra

expatriering. I betraktande av den mycket begränsade omfattning, vari

institutet skulle bliva att tillämpa, lärer en dylik verkan ej kunna påräknas.

Jag avstyrker därför förslaget i denna del.

Regeringsrådet Quensel:

Vidkommande frågan, huruvida expatrieringsinstitutet bör införas i vårt

rättssystem, så synes visserligen mot sådan åtgärd, såsom vid utredningen

i ärendet framhållits, möta betänkligheter. Dessa torde dock avsevärt mins­

kas, om institutets tillämpning begränsas till fall, då vederbörande visser-

hgen lyckats åt sig utverka naturalisation men hans rättsliga ställning så­

som svensk icke motsvaras av sådan naturlig samhörighet med vårt land,

som följer av svensk härstamning eller långvarigt hemvist i Sverige eller

allmän tjänst härstädes. Om han sålunda i själva verket fortfarande är en

främling och därtill genom gärning av förräderibrottets natur ådagalagt

lientlig inställning till nationen, torde han ha förverkat sina anspråk att

njuta svenska medborgares företräde framför dem som äro att anse som ut­

länningar. Och vad i andra hänseenden kan tala mot hans expatriering torde

ej kunna tillmätas avgörande betydelse, om åtgärden påkallas för att skyd­

da landet mot fara för fortsatt förrädisk verksamhet från hans sida. Huru­

vida ett expatrieringsinstitut med nu antydd begränsad tillämplighet skulle

vara av tillräcklig praktisk betydelse för att böra upptagas i vår lagstift­

ning, synes emellertid kunna ifrågasättas.

Emellertid lärer, om institutet skall införas, vara av vikt att det omgärdas

med starka garantier mot missbruk och godtycklig tillämpning. Ehuru in­

greppet ej må ifrågakomma beträffande annan än den, som grundar sitt

medborgarskap på naturalisation, torde det böra behandlas icke huvud­

sakligen som återkallelse av en beviljad rätt eller förmån utan som påföljd

av vissa brott. Såsom i förslagets motiv berörts kan denna påföljd icke få

inträda automatiskt, så snart visst straff ådömts för visst brott, utan utrym­

me måste finnas även för prövning med hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt tall. Denna prövning synes enligt i vårt land vedertagna grundsat­

ser och i rättssäkerhetens intresse icke kunna ske i administrativ ordning

utan böra tillhöra domstolen, som dömer i brottmålet. Särskilt numera efter

rättegångsreformen skulle f. ö. prövningens förläggande till Kungl. Maj :t

i statsrådet innebära risk att beslutet ej kunde grundas på lika god känne­

dom om gärningen och brottslingens person, som om prövningen låge hos

domstolen. Där domstol ådömt påföljden, skulle ju dock brottslingen kun­

na hos Kungl. Maj :t söka nåd.

11

§•

Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Under hänvisning till vad vi vid 1 § anfört hemställa vi, att i bestämmel­

sen under a) i 11 § ordet »födsel» på två ställen ändras till »födelse».

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

93

U §■

Lagrådet:

Beträffande frågan vem som skall vara behörig att göra ansökan eller

anmälan enligt lagen lärer den olikhet mellan ansökan och anmälan vara

åsyftad, att ansökan skall kunna göras jämväl av förmyndare eller annan

legal ställföreträdare, anmälan däremot endast personligen. Utvägen att

efter anmälan förvärva eller återvinna svenskt medborgarskap skall således

ej stå öppen för den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej kan före­

taga sådan rättshandling. Upptagandet i lagen av en sådan bestämmelse

som den i förevarande paragraf synes i viss mån ägnat att framkalla tve­

kan huru lagen i nu ifrågavarande hänseende bör förstås. Till förebyggan­

de av feltolkning synes därför böra uttryckligen stadgas att anmälan ej må

göras av förmyndare eller vårdnadshavare. Ett stadgande av detta innehåll

kunde lämpligen bilda ett andra stycke i paragrafen.

19 §.

Lagrådet:

Vid stadgandets avfattning har man tydligen ansett överflödigt att nämna

hemvistet såsom medverkande orsak till svenska medborgarskapets förlust

i vissa av de i förevarande paragraf åsyftade fallen. Därigenom har förenk­

ling av lagtexten kunnat vinnas. Någon olägenhet av denna approximation

torde i och för sig ej behöva uppkomma. Men av enahanda skäl och för följd­

riktighetens skull torde ej heller kvinnans förvärv av utländskt medborgar­

skap behöva eller böra nämnas, utan det kunna anses tillräckligt och lämp­

ligt att man anger blott den orsak som framstår som den primära eller alltså

att mannen vid äktenskapets ingående var utlänning eller sedermera blivit

utländsk medborgare. Särskilt om uttrycket »till följd av» begagnas i stället

för ordet »genom», torde missförstånd icke behöva befaras.

Den som saknar svenskt medborgarskap betecknas på övriga ställen i lag­

texten såsom utländsk eller utlänning, vilka beteckningar sålunda intet

utsäga i frågan huruvida vederbörande har utländskt medborgarskap eller

ej. I och för sig är detta språkbruk visserligen icke alldeles otvetydigt, helst

som beteckningen »svensk» på vissa ställen i lagtexten begagnas för att ange

svensk medborgare. Men som terminologien begagnas redan i gällande lag

och icke utan tämligen tyngande omskrivningar kan undvikas, torde den

kunna godtagas. Emellertid bör den då också tillämpas konsekvent, så att

man icke någonstädes i lagtexten, såsom i förevarande paragraf skett, i

stället för uttrycken »utländsk man» eller »utlänning» använder lokutionen

»icke svensk medborgare».

På grund av det anförda synes kunna förordas att paragrafens ingress

omformuleras på följande sätt: »Kvinna, som jämlikt äldre lag förlorat

svenskt medborgarskap till följd av att hon ingått äktenskap med utländsk

man eller att hennes make blivit utländsk medborgare men som med till-

lämpning» etc.

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

21

§.

Lagrådet:

Därest 9 § uteslutes ur förslaget, bör även denna paragraf utgå.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

95

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den mars 1950.

Närvarande:

Statsministern E^rlander, ministern för utrikes ärendena U^ndén, statsråden

S ^köld , Q ^uensel , D ^anielson , V ^ougt , Z ^etterberg , N ^ilsson , S ^träng ,

E ^ricsson , M ^ossberg , W ^eijne , L ^ingman .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 23 mars

1950 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 mars 1950 remitterade

förslaget till lag om svenskt medborgarskap.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Bland de skäl som skola kunna föranleda eftergift från naturalisations-

villkoren har i 6 § andra stycket i det remitterade förslaget upptagits det

förhållandet, att sökanden är gift med svensk medborgare. I remissproto­

kollet framhöll jag att de faktiska förhållandena i det nuvarande samhället

motiverade att i förevarande hänseende strängare praxis upprätthölles be­

träffande utländsk man som vore gift med svensk kvinna än i fråga om ut­

ländsk kvinna som vore gift med svensk man. I anslutning härtill uttalade

jag, att för förstnämnda kategori någon eftergift från de vanliga naturalisa-

tionsvillkoren icke regelmässigt borde ske. Inom lagrådet har gjorts gäl­

lande, att detta uttalande icke läte sig väl förena med lagtextens avfattning.

Det ligger emellertid i förhållandenas egen natur, att dispensgrunderna

kunna ha varierande verkningar. Och även om en utländsk mans giftermål

med svensk kvinna icke kan få samma betydelse som det motsatta fallet,

hör det dock beaktas som en anknytningspunkt till landet, vilken kan få

betydelse i vissa fall. Jag har därför funnit att den föreslagna lagtexten, som

av andra skäl synes lämplig, bör kunna bibehållas.

Beträffande 6 § ha tre ledamöter av lagrådet vidare ansett, att tillräcklig

anledning knappast funnes att använda uttrycket »synnerligen starka skäl»

beträffande eftergift från kravet på hederlig vandel och uttrycket »särskilda

skäl» i fråga om dispens från övriga villkor samt ifrågasatt, om icke lolcu-

tionen »synnerliga skäl» över hela linjen vore att föredraga. Med hänsyn

till att enligt min mening eftergift från kravet på hederlig vandel ligger

på ett annat plan än dispens från övriga naturalisationsvillkor, anser jag det

emellertid icke opåkallat att detta fall upptages i ett särskilt stadgande med

hårdare formulering.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

I enlighet med vad samma ledamöter förordat tillstyrker jag att i 7 §

punkt 1 ordet »uttryckligen» inskjutes mellan orden »eljest» och »sam­

tycka».

I remissprotokollet uttalade jag vid 9 §, att jag endast med stor tvekan

anslutit mig till de delegerades förslag att naturaliserad person under vissa

förutsättningar skulle kunna fråntagas svenskt medborgarskap. En viktig

anledning till mina betänkligheter var, att medborgarskapet för naturalise-

rade personer skulle undergå viss principiell förändring, om förslaget ge­

nomfördes. Lagrådet har, jämte andra erinringar, som huvudinvändning

mot det i 9 § i förslaget upptagna stadgandet anfört, att det icke syntes

kunna genomföras utan ändring av § 33 regeringsformen. Med hänsyn till

lagrådets enhälliga ståndpunktstagande till denna lagtolkningsfråga anser

jag, att det föreslagna stadgandet icke nu bör genomföras. Det bör emeller­

tid enligt min mening icke vara uteslutet att sedermera till förnyat övervä­

gande upptaga frågan, huruvida institutet expatriering kan anses vara av

sådant värde, att det bör införlivas med vår rätt.

Med hänsyn till det anförda förordar jag, att 9 § utgår ur förslaget. Härav

föranledes dels att de följande paragraferna omnumreras och dels att även

21 § uteslutes.

De ändringar i 14 och 19 §§ i det remitterade förslaget som lagrådet för­

ordat anser jag mig böra biträda.

Vad i övrigt inom lagrådet anförts föranleder mig icke att föreslå någon

ändring i det remitterade förslaget. Detta torde emellertid på några punkter

böra undergå smärre redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade

förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till an­

tagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Eric Brolinson.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

500602