MIG 2011:2

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2011-02-02, Jagander, Bjernelius Lundahl, referent, och Lindqvist), yttrade:

Tillämplig bestämmelse m.m.

Enligt 11 § medborgarskapslagen kan en utlänning efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap (naturaliseras), om han eller hon har1. styrkt sin identitet, 2. fyllt arton år, 3. permanent uppehållstillstånd i Sverige, 4. hemvist här i landeta) sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare, b) sedan fyra år i fråga om den som är statslös eller att bedöma som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716), c) sedan fem år i fråga om övriga utlänningar, och5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.

Medborgarskapet, som har en lång historisk bakgrund, bygger på att det finns ett förhållande som innebär att det föreligger en samhörighet mellan staten och individen (jfr MIG 2010:8). Svenskt medborgarskap utgör, till skillnad från många andra gynnande beslut, inte en rättighet för den enskilde. I stället är det fråga om en exklusiv rätt för staten att, efter en diskretionär prövning inom ramen för en rimlig tolkning av medborgarskapslagstiftningen, avgöra om en person bör tas upp till svensk medborgare eller inte. Ett naturalisationsbeslut är således inte fullt ut jämförbart med exempelvis ett beslut om uppehållstillstånd. Kunskap om sökandens identitet i ärenden om naturalisation är vidare en grundläggande förutsättning för att beslutsmyndigheten ska kunna göra en fullgod prövning av övriga naturalisationsförutsättningar. (Prop. 1997/98:178 s. 15.)

Som framgår av den ovan nämnda bestämmelsen ska ett flertal krav vara uppfyllda innan en utlänning kan komma i fråga för svenskt medborgarskap. Tidigare praxis från regeringen och Utlänningsnämnden pekar dessutom på att det finns ett samband mellan några av kraven, nämligen kravet på att sökanden har visat vem han eller hon är (identitetskravet) och kravet på att han eller hon ska ha bott i Sverige ett visst antal år (hemvistkravet). En person som under några år vistats i Sverige under falsk identitet har följaktligen inte fått tillgodoräkna sig den tiden som hemvisttid i ett ärende om svenskt medborgarskap (se reg. 1985-05-15 U 2470/84). Vidare har hemvisttiden ansetts kunna tillgodoräknas tidigast från den tidpunkt då den sökande styrkt sin rätta identitet (reg. 1988-04-28 U 2547/84). I ett annat avgörande har tillgodoräknandet av hemvisttiden skett först från den dag då rättelsen av en falsk identitet meddelats (reg. 1991-08-22 U 11342/90). Slutligen kan nämnas att en person, som ändrat sin identitet hos behörig myndighet (skattemyndigheten) och styrkt den nya identiteten (inför migrationsmyndigheten) först vid ett senare tillfälle, har fått räkna hemvisttiden från den tidpunkt då han begärt den ändring av identitetsuppgifterna som senare godkänts av den behöriga myndigheten (UN 98/08581, 1999-06-29).

I det här sammanhanget finns det anledning att också erinra om en annan i praxis vedertagen princip. Pass och identitetshandlingar, som utfärdats utan att personen som de gäller inställt sig hos den utfärdande myndigheten, anses inte styrka identiteten och godtas därför inte (se Håkan Sandesjö och Kurt Björk, Nya medborgarskapslagen med kommentarer, andra upplagan, s. 100).

Migrationsöverdomstolens bedömning

A har ansökt om svenskt medborgarskap och anfört att han uppfyller hemvistvillkoret i 11 § 4 c medborgarskapslagen. Han har vitsordat att han vistats i Sverige under falsk identitet mellan den 26 februari 2003 och den 12 november 2009 då han begärt ändring av sina personuppgifter hos Skatteverket. I målet är alltså fråga om A vid beräkningen av hemvisttiden får tillgodoräkna sig den tid han vistats i Sverige under felaktig identitet.

Med hemvist i medborgarskapslagens mening avses ett faktiskt boende i Sverige med avsikt att stadigvarande stanna i landet. Något krav på folkbokföring eller minsta tid för vistelse uppställs inte. Hemvistbegreppet förutsätter dock att vistelsen i landet är legal. Hemvisttiden ska, i normalfallet, räknas från den tidpunkt då en person ansöker om tillstånd för bosättning i Sverige, t.ex. i samband med att han eller hon ansöker om asyl här. (Se MIG 2008:17.) Som framgått ovan har det emellertid i tidigare praxis ansetts att det finns anledning att beräkna hemvisttiden på ett annat sätt när en utlänning under sin inledande tid i Sverige vistats här under en annan identitet än den egna. Det saknas anledning för Migrationsöverdomstolen att inta någon annan ståndpunkt.

Mot denna bakgrund instämmer Migrationsöverdomstolen i underinstansernas bedömning att A vid beräkningen av hemvisttiden inte får tillgodoräkna sig den tid som han har vistats i Sverige under oriktig identitet, dvs. under en annan identitet än sin egen. Hemvisttiden ska i stället beräknas från den dag då han lämnat Skatteverket besked om sin rätta identitet, vilket lett till att hans personuppgifter ändrats. I A:s fall betyder detta att det inte kan bli aktuellt att beräkna hans hemvisttid i Sverige förrän från den 12 november 2009. Som en följd av det samband som råder mellan identitetskravet och hemvistkravet förutsätter detta emellertid att han också kan anses ha styrkt den identitet han den dagen lämnat Skatteverket besked om, något som det i första hand är en sak för Migrationsverket att bedöma.

A uppfyller följaktligen inte i nuläget villkoret i 11 § 4 c medborgarskapslagen på fem års hemvist här i landet. Överklagandet ska därför avslås.

Domslut

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet.