MIG 2013:10
Vid bedömningen i medborgarskapsärenden av om en utlänning har haft och kan komma att ha ett hederligt levnadssätt ska tyngdpunkten i prövningen ligga på en bedömning av sökandens framtida levnadssätt. Den omständigheten att en utlänning är misstänkt för brott kan läggas till grund för bedömningen av om kravet är uppfyllt.
Förvaltningsrätten i Malmö, migrationsdomstolen
A ansökte den 2 september 2010 om svenskt medborgarskap. Migrationsverket beslutade den 31 maj 2012 att avslå ansökan och angav bl.a. följande. Den som är misstänkt för brott kan som regel inte få svenskt medborgarskap så länge misstanken finns kvar. A förekommer i Rikspolisstyrelsens misstankeregister som misstänkt för brott. Han har därmed inte visat att han uppfyller kravet på ett hederligt levnadssätt.
A överklagade beslutet till migrationsdomstolen.
Förvaltningsrätten i Malmö, migrationsdomstolen (2012-08-28, ordförande Warnolf), upphävde det överklagade beslutet och visade ärendet åter till Migrationsverket för fortsatt handläggning. Domstolen anförde bl.a. följande. A är misstänkt för urkundsförfalskning på grund av att Migrationsverket har gjort bedömningen att den av honom inlämnade passhandlingen är falsk. Migrationsverket har därför gjort en polisanmälan. Den aktuella brottsmisstanken kvarstår. Av förarbetena till lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap (medborgarskapslagen) framgår att enbart en misstanke om brott inte kan läggas utlänningen till last även om det finns en fullständig polisutredning. I sådana fall får ärendet i stället vila i avvaktan på domstolsprövning. Ett hinder mot att bevilja en ansökan är inte samma sak som att en misstanke om brott ensamt kan läggas till grund för ett avslag. Förarbetena ger klara anvisningar om hur en ansökan om medborgarskap ska behandlas i de fall en ansökan står och faller med vandelskravet. Migrationsverket har inte haft fog för sitt beslut, utan borde rätteligen ha inväntat domstolsprövning i brottmålsärendet.
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen
Migrationsverket överklagade beslutet och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle fastställa Migrationsverkets beslut. Till stöd för sitt överklagande anförde Migrationsverket i huvudsak följande. För svenskt medborgarskap krävs bl.a. att sökanden har haft och kan förväntas ha ett hederligt levnadssätt. Om en sökande har begått brott tillämpas en s.k. karenstid vars längd är beroende av den påföljd som sökanden erhållit. En sökande som är misstänkt för brott kan som regel inte heller beviljas svenskt medborgarskap så länge brottsmisstanken kvarstår. Migrationsverket har alltsedan början av 1990-talet vid misstanke om brott tillämpat den ordningen att ansökan har avslagits med motiveringen att sökanden inte visat att han eller hon uppfyller kravet på hederligt levnadssätt. Migrationsverket har utifrån det förhållandet att det inte finns någon absolut rätt att få svenskt medborgarskap genom naturalisation ansett sig vara oförhindrat att omedelbart avslå en ansökan om medborgarskap från en brottsmisstänkt person. Även processekonomiska skäl talar för en sådan ordning. Migrationsdomstolen har i det överklagade målet ansett att ett hinder mot beviljande av en ansökan inte är samma sak som att en misstanke om brott ensamt kan läggas till grund för ett avslag. En sådan tolkning kan leda till att ärenden blir liggande under längre tid hos myndigheter, något som inte är önskvärt ur processekonomiskt perspektiv. De förarbetsuttalanden som migrationsdomstolen hänvisar till får anses föråldrade. Sedan mitten av 1970talet gäller en ny medborgarskapslag och samhället har förändrats i väsentliga avseenden. Mot denna bakgrund bör de förarbetsuttalanden som migrationsdomstolen hänvisar till inte ges en så avgörande betydelse. Det kan ta mycket lång tid innan en dom som har överklagats vinner laga kraft. Det är inte rimligt att regelmässigt vilandeförklara medborgarskapsärenden vid misstanke om brott, särskilt som brottsmisstanke förekommer i många ärenden. Förarbetsuttalandena bör snarare ses som en beskrivning av de handläggningsrutiner som tillämpades vid tiden för respektive uttalande, än som ett uttryck för lagstiftarens vilja. När en eventuell friande dom har vunnit laga kraft kan klaganden på nytt ansöka om svenskt medborgarskap.
A förelades att yttra sig över Migrationsverkets överklagande men hördes inte av.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2013-04-16, Wahlqvist, Berendt, referent, och C. Bohlin), yttrade:
Aktuell bestämmelse m.m.
I 11 § medborgarskapslagen uppställs ett antal villkor som ska vara uppfyllda för att en utlänning efter ansökan ska kunna beviljas svenskt medborgarskap (naturaliseras). Ett av villkoren är enligt 11 § 5 medborgarskapslagen att utlänningen har haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.
I tidigare gällande medborgarskapslag, lag (1950:382) om svenskt medborgarskap, uppställdes som villkor för att beviljas svenskt medborgarskap att utlänningen fört och kunde förväntas komma att föra en hederlig vandel. Den nu gällande lydelsen i medborgarskapslagen att utlänningen har haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt infördes den 1 juli 2001. Av förarbetena till medborgarskapslagen framgår att avsikten inte var att lägga in en annan innebörd i kravet för naturalisation utan ändringen av ordalydelsen var av redaktionell natur (prop. 1999/2000:147 s. 47 och 78).
Av tidigare förarbeten till medborgarskapslagen framgår bl.a. följande. Någon absolut rätt till svenskt medborgarskap föreligger inte, även om villkoren för naturalisation i och för sig är uppfyllda (prop. 1975/76:136 s. 34). Svenskt medborgarskap utgör, till skillnad från många andra gynnande beslut, inte en rättighet för den enskilde. I stället är det fråga om en exklusiv rätt för staten att, efter en diskretionär prövning inom ramen för en rimlig tolkning av medborgarskapslagstiftningen, avgöra om en person bör tas upp som svensk medborgare eller inte. Ett naturalisationsbeslut är således inte fullt ut jämförbart med exempelvis ett beslut om uppehållstillstånd. (prop. 1997/98:178 s. 15)
Tyngdpunkten i prövningen av utlänningens levnadssätt i medborgarskapsärenden ska ligga på en bedömning av sökandens framtida levnadssätt (prop. 1994/95:179 s. 57 och 79). När det gäller den situationen att den sökande är misstänkt för brott anges i Utvisningsutredningens slutbetänkande (SOU 1994:33 s. 51) att ett medborgarskap aldrig bör beviljas förrän en brottsmisstanke lett till en dom eller något annat beslut. I prop. 1975/76:136 s. 58 anges följande. Det bör framhållas att enbart misstanke om brott inte läggs sökanden till last, även om en fullständig polisutredning föreligger. I sådant fall får ärendet i stället vila i avvaktan på domstolsprövning.
Migrationsöverdomstolens bedömning
Migrationsverket har avslagit A:s ansökan om svenskt medborgarskap på den grunden att han vid tidpunkten för beslutet var misstänkt för brukande av falsk urkund och därför inte uppfyllde kravet på hederligt levnadssätt. I målet är numera upplyst att A den 28 mars 2013 dömts av Norrköpings tingsrätt för brukande av falsk urkund till villkorlig dom förenat med dagsböter. Domen har emellertid inte vunnit laga kraft. Det finns därför inte skäl för Migrationsöverdomstolen att bedöma detta mål från någon annan utgångspunkt i detta avseende än vad underinstanserna har gjort, nämligen att A är misstänkt för brukande av falsk urkund. Frågan i målet är därmed om den omständigheten att A är misstänkt för brott utgör grund för att avslå hans ansökan om svenskt medborgarskap.
Som framgått ovan utgör en prövning av medborgarskap en exklusiv rätt för staten att, efter en diskretionär prövning inom ramen för en rimlig tolkning av medborgarskapslagstiftningen, avgöra om en person bör beviljas svenskt medborgarskap eller inte. Vid bedömningen av en utlännings levnadssätt ska tyngdpunkten i prövningen ligga på en bedömning av sökandens framtida levnadssätt. Det är alltså fråga om en prognos av om sökanden i framtiden kan förväntas leva på ett hederligt sätt, baserad på utlänningens tidigare levnadssätt. En rimlig tolkning är därför att redan en misstanke om brott kan läggas till grund för bedömningen av om en utlänning har haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadsätt.
I medborgarskapsärenden uppställs som ett villkor för att beviljas svenskt medborgarskap att utlänningen har styrkt sin identitet. A har lämnat in en handling till Migrationsverket i syfte att styrka sin identitet i samband med hans ansökan om svenskt medborgarskap. Handlingen har av Migrationsverket bedömts vara förfalskad och verket har därför gjort en polisanmälan. A förekommer av denna anledning i Rikspolisstyrelsens misstankeregister som misstänkt för ett brott. Det brott som A är misstänkt för är enligt Migrationsöverdomstolens mening av sådant slag att han inte bör beviljas svenskt medborgarskap så länge brottsmisstanken kvarstår. Den omständigheten att A är misstänkt för brott utgör därför grund för att avslå hans ansökan om svenskt medborgarskap. Migrationsverkets överklagande ska därmed bifallas och verkets beslut den 31 maj 2012 fastställas.
Domslut
Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen upphäver migrationsdomstolens beslut och fastställer Migrationsverkets beslut den 31 maj 2012.