MIG 2017:6

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2017-03-17, Linder, Briheim Fällman och Reimers, referent), yttrade:

1. Vad målet gäller

DH har av Migrationsverket beviljats permanent uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter. Den fråga som Migrationsöverdomstolen ska ta ställning till gäller alltså inte frågan om uppehållstillstånd utan enbart om han ska beviljas statusförklaring. Som framgår av redovisningen nedan är regelverket uppbyggt så att domstolen först måste ta ställning till om DH uppfyller förutsättningarna för att anses som flykting och, om så inte är fallet, om han är alternativt eller övrig skyddsbehövande eller om han inte uppfyller förutsättningarna för någon skyddsstatus alls.

2. Tillämpliga bestämmelser m.m.

2.1 Utlänningslagen och dess förarbeten

Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd (4 kap. 1 § första stycket utlänningslagen).

Med alternativt skyddsbehövande avses en utlänning som i andra fall än som avses ovan befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att

1. det finns grundad anledning att anta att utlänningen vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och

2. utlänningen inte kan, eller på grund av sådan risk som avses i 1 inte vill, begagna sig av hemlandets skydd.

(Se 4 kap. 2 § första stycket utlänningslagen.)

En utlänning, som med åberopande av skyddsskäl ansökt om uppehållstillstånd, ska förklaras vara flykting (flyktingstatusförklaring) om han eller hon omfattas av definitionen i 4 kap. 1 § utlänningslagen och inte är utesluten från att anses som flykting enligt 4 kap. 2 b § samma lag eller ska förklaras vara alternativt skyddsbehövande (alternativ skyddsstatusförklaring) om han eller hon omfattas av definitionen i 4 kap. 2 § utlänningslagen och inte är utesluten från att anses som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 c § samma lag. (Se 4 kap. 3 § och 3 a §utlänningslagen.)

Av förarbetena till utlänningslagen framgår bl.a. följande. Uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov ska inte förväxlas med uppehållstillstånd som ges på annan grund. Barn kan ha egna skyddsbehov och dessa skäl får inte per definition hänföras till sfären humanitära skäl. Principiellt bör skyddsgrunder och andra grunder, däribland de nuvarande humanitära skälen, hållas åtskilda. Skiljelinjerna mellan de olika tillståndsgrunderna bör tydligt framgå av lagen. Detta har stor betydelse inte bara för rättstillämpningen utan även för den enskilde. I flyktingrättsliga sammanhang tillämpas exempelvis principen om tvivelsmålets fördel. (Prop. 2004/05:170 s. 176 f.)

Översynsutredningen har belyst ett antal omständigheter som enligt utredningen vid en samlad bedömning kan vägas in som skäl för uppehållstillstånd på humanitär grund. Dit hör social utstötning, traumatisering till följd av tortyr eller liknande svåra upplevelser i hemlandet eller till följd av människohandel. Andra skäl som nämns är kön eller sexuell läggning och humanitära skäl som gäller någon annan än sökanden. Det går inte att generellt uttömmande särskilja vilka situationer i gränsområdet mellan skyddsbehov och synnerligen ömmande omständigheter som är att hänföra till den ena eller andra grunden. I det enskilda fallet kan också de båda grunderna för uppehållstillstånd reellt hänga samman. Exempelvis kan förföljelse eller trakasserier leda till fysiska skador eller traumatisering, oavsett om detta är att beteckna som ett sjukdomstillstånd. Detta kan dock enbart komma ifråga vid sådana fall av svårt traumatiserande upplevelser eller social utstötning som antingen inte är av tillräcklig tyngd för att asyl eller uppehållstillstånd som skyddsbehövande i övrigt ska kunna beviljas, eller som faller utanför tillämpningsområdet för flyktingbestämmelsen eller för bestämmelsen om skyddsbehövande i övrigt. Prövningen av barnets bästa kan inte gå så långt att det i princip blir till ett eget kriterium för uppehållstillstånd att vara barn. (Se a. prop. s. 192 och 194.)

2.2 Skyddsgrundsdirektivet

De ovan redovisade bestämmelserna i utlänningslagen har bl.a. sin grund i bestämmelserna i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Särskilt följande bestämmelser i direktivet är av relevans för frågan i detta mål.

I artikel 2 a anges att med internationellt skydd avses flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande enligt definitionerna i leden e och g i artikel 2.

En flykting definieras enligt artikel 2 d som en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd, eller en statslös person som av samma skäl som nämnts ovan befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit och som inte omfattas av artikel 12.

Enligt artikel 2 e är flyktingstatus en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som flykting.

En person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande definieras enligt artikel 2 f som en tredjelandsmedborgare eller statslös person som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting, men där det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, eller, i fråga om en statslös person, till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt artikel 15 och som inte kan, eller på grund av en sådan risk inte vill begagna sig av det landets skydd.

Status som subsidiärt skyddsbehövande är enligt artikel 2 g en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som en person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande.

Vid bedömningen av skälen till förföljelsen ska medlemsstaterna enligt artikel 10.1 d i direktivet ta hänsyn till att en grupp ska anses utgöra en särskild samhällsgrupp särskilt när gruppens medlemmar har en gemensam väsentlig egenskap eller en gemensam bakgrund som inte kan ändras eller har en gemensam egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära den, och gruppen har en särskild identitet i det berörda landet eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen.

Allvarlig skada utgörs enligt artikel 15 av a) dödsstraff eller avrättning, eller b) tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande i ursprungslandet, eller c) allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 18 bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person status som subsidiärt skyddsbehövande om han eller hon uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande.

Slutligen kan nämnas att det i skäl 35 i ingressen framhålls att risker som en befolkningsgrupp i ett land eller ett segment av befolkningen överlag är utsatta för i normalfallet i sig inte utgör ett personligt hot som kan betecknas som allvarlig skada.

2.3 Praxis

EU-domstolen har i en dom den 7 november 2013 i de förenade målen C199/12-C-201/12, X, Y och Z uttalat sig om vad som utgör en viss samhällsgrupp. Enligt domen (p. 45) ska två kumulativa villkor vara uppfyllda. Dels ska gruppens medlemmar ha en gemensam väsentlig egenskap eller en gemensam bakgrund som inte kan ändras, eller också en gemensam egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den. Dels ska gruppen ha en särskild identitet i det berörda landet eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen.

Även Migrationsöverdomstolen har i ett antal avgöranden uttalat sig om begreppet samhällsgrupp. Av avgörandena MIG 2009:36 och MIG 2011:7 framgår att de personer som utgör en samhällsgrupp kan ha kännetecken som de inte kan ändra på - det kan t.ex. vara fråga om ett släktskap eller ett funktionshinder. Kännetecknet kan också härröra från historiska förhållanden som inte kan ändras, t.ex. tidigare aktivitet i en organisation eller en viss social status. En samhällsgrupp kan även identifieras genom att de som ingår i gruppen av sin omgivning uppfattas som en särskild grupp i samhället. För att ha flyktingrättslig relevans bör krävas att kännetecknet är av sådan betydelse för individen att det vore oförenligt med Genèvekonventionens grunder att förvänta sig att han eller hon avstår från det. Migrationsöverdomstolen kom i dessa avgöranden fram till att varken läkare, akademiker, musiker eller domare kunde uppfattas som en sådan särskilt utpekad grupp att de utgör en viss samhällsgrupp i utlänningslagens mening.

Vidare har EU-domstolen i en dom den 17 februari 2009 i mål C-465/07, Elgafaji, uttalat sig om tolkningen av artikel 15 i det tidigare gällande skyddsgrundsdirektivet (Europarlamentets och rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004) som har samma lydelse som motsvarande artikel i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

Domstolen börjar med att konstatera att det är artikel 15 b i direktivet som i huvudsak motsvarar artikel 3 i Europakonventionen medan innehållet i artikel 15 c i direktivet skiljer sig från innehållet i artikel 3 i Europakonventionen (p. 28). Enligt domstolen avser uttrycken ”dödsstraff”, ”avrättning” och ”tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande”, som används i artikel 15 a och b i direktivet, situationer då det finns en specifik risk för att den som ansöker om alternativt skydd kommer att lida en viss typ av skada (p. 32). Den typ av skada som definieras i artikel 15 c i direktivet och som avser ”allvarligt och personligt hot mot en [sökandes] liv eller lem” avser däremot en mer generell risk för skada (p. 33). Domstolen anser att de skador som anges i artikel 15 a och b kräver en tydlig individualisering (p. 38) medan det för att det ska anses föreligga ett allvarligt och personligt hot mot liv och lem inte krävs att sökanden visar att hoten är specifikt riktade mot denne på grund av omständigheter som är hänförliga till den personliga situationen (p. 43).

3. Landinformation

Det finns en omfattande rapportering om situationen i Afghanistan. Rapporterna ger dock en ganska splittrad bild över läget, som dessutom förändras mycket snabbt. Sammanfattningsvis kan ändå följande konstateras vad gäller situationen i landet för närvarande.

Hazarer har generellt fått en klart förbättrad socioekonomisk position efter talibanregimens fall 2001. Många hazarer har höga positioner inom förvaltning och politik, både centralt och lokalt. Hazarer anses vara ambitiösa och skickar sina barn till skolan och är överrepresenterade inom högre utbildning. Nätverk, tillhörighet och lokalkunskap är viktiga skyddsmekanismer i ett land som Afghanistan. Framväxten av Islamiska staten (IS) och krigen i Syrien och Irak har förvärrat förhållandet mellan Iran och Saudiarabien, vilket har negativ effekt på hazarernas situation både i Iran och Afghanistan. Det är en aktiv rekrytering i Afghanistan av både sunniter och shiiter till dessa krig. (Utlendingsforvaltningens fagenhet for landinformasjon, Norge: Temanotat Afghanistan: Hazaraer og afghansk opprørsbevegelse, den 3 oktober 2016, s. 13, 16 och 27.)

Trots en förbättrad situation för hazarerna så upplever de sig ofta som fortsatt diskriminerade i det afghanska samhället. Angreppen mot hazarer har oftast visat sig ha andra motiv än rent sekteristiska och flera bedömare på plats i landet ser inte någon tendens mot ökad sekterism. Talibanrörelsen har idag inte någon sekteristisk agenda och IS påverkan är än så länge begränsad i landet. Den 28 juni 2016 rapporterades att inrikesministeriet uttalat att fler än 50 av Afghanistans cirka 400 distrikt står under allvarliga säkerhetshot och att nio av dem ligger bortom den afghanska regeringens kontroll. I ett land med svaga statskulturer blir betydelsen av sociala nätverk särskilt viktig. Utan stöd från ett socialt nätverk är det svårt för en person att etablera sig och skaffa arbete. Personer som flyr eller flyttar inom Afghanistan söker sig därför ofta till områden där de kan få stöd av sitt sociala nätverk. Barn utgör 29 procent av alla civila offer. Under 2015 mer än fördubblades antalet bekräftade fall av rekrytering samt användning av barn av konfliktens parter jämfört med 2014. Totalt kunde 48 av 116 dokumenterade fall bekräftas av FN. Talibanrörelsen fortsatte att rekrytera barn för stridssyfte eller för genomförande av självmordsattentat. FN:s mission i Afghanistan, UNAMA, bedömer det som högst troligt att barnrekryteringen är underrapporterad och att rapporterade och verifierade fall inte nödvändigtvis reflekterar den reella omfattningen. Enligt UNAMA bidrar kulturella faktorer och en stigmatisering av offren till att det finns ett stort mörkertal av incidenter av sexuellt våld mot barn som inte rapporteras. Konsekvenserna av internflykt är särskilt svåra för barn som utöver fysiska och psykiska skador också fick begränsade möjligheter till skolgång på grund av otillräckliga utbildningsfaciliteter, dokumentationskrav för inskrivning och då fattigdom medförde en ökad press på dessa barn att istället bidra till familjeförsörjningen. (Lifos Temarapport, Afghanistan, Säkerhetsläget, potentiellt utsatta personkategorier, situationen för kvinnor, barn, hazarer samt internflykt, den 29 september 2016, s. 7, 11-12 och 16-20.)

Säkerhetssituationen i Afghanistan har försämrats under senare tid. Konfliktnivån är särskilt hög i provinsen Helmand. Våldet där är av sådan intensitet att var och en riskerar att drabbas av det urskillningslösa våldet. De provinser som har lägst konfliktnivå är Panjshir, Bamyan och Daikundi. Det får i dessa provinser anses råda andra svåra motsättningar. Övriga provinser är drabbade av väpnade strider och konfliktnivån är högre än i de provinser där andra svåra motsättningar råder. Situationen i dessa når upp till kravet för inre väpnad konflikt. Vid bedömning av skyddsbehov ska särskilt beaktas tillhörighet till en eventuell riskgrupp, samt att kvinnor, barn och internflyktingar är särskilt utsatta för våld. De utsatta grupper som pekas ut i tillgänglig landinformation och som särskilt ska beaktas vid den individuella prövningen av skyddsbehov är bl.a. barn som riskerar eller är utsatta för barnarbete, tvångsäktenskap, prostitution eller sexuellt utnyttjande. Även hazarer är en utsatt grupp då dessa av vissa grupper uppfattas stödja regeringen i Afghanistan och det afghanska statsbyggnadsprojektet. Andra utsatta grupper är personer som riskerar rekrytering till väpnade grupper och personer som utmanar afghanska sedvänjor och på andra sätt bryter mot normer i det afghanska samhället. Internflykt är, på grund av den försämrade situationen för internflyktingar i landet, varken relevant eller rimligt för ensamma kvinnor, barn eller personer med särskilda behov som saknar stöd och skydd från släkt och ett fungerande manligt nätverk. (Rättsligt ställningstagande angående säkerhetsläget i Afghanistan, Migrationsverket den 8 december 2016, SR 59/2016 s. 6-9 och 13.)

Slutligen kan i detta sammanhang nämnas att Europadomstolen i målet A.M. mot Nederländerna (dom den 5 juli 2016, 29094/09) uttalat att situationen för hazarer i Afghanistan inte är så illa att det finns en generell risk för sådan behandling som är förbjuden enligt artikel 3 i Europakonventionen för det fall en person av etniciteten hazar utvisas till Afghanistan. Inte heller finns det en sådan allmän situation av våld i landet att det finns en risk för illabehandling bara genom att en person återsänds dit.

4. Migrationsöverdomstolens bedömning

4.1 Förutsättningar för prövningen

Det är ostridigt att DH är hazar och medborgare i Afghanistan, att han bott i princip hela sitt liv i Iran och att han inte har något nätverk i Afghanistan. Migrationsöverdomstolen instämmer därför i underinstansernas bedömning att han saknar särskild anknytning till någon del av Afghanistan och att hans åberopade skyddsskäl därmed ska prövas mot hela Afghanistan.

Migrationsdomstolen har beviljat DH statusförklaring som alternativt skyddsbehövande. I skyddsgrundsdirektivet används i stället begreppet subsidiärt skyddsbehövande. Enligt artikel 2 f i direktivet är definitionen av detta begrepp att det är en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting. Av detta följer att Migrationsöverdomstolen för att kunna ta ställning till om DH ska beviljas någon statusförklaring och i så fall vilken först måste pröva om han kan anses som flykting (jfr UNHCR:s Guidelines on international protection No. 12 punkten 9).

4.2 Flyktingstatus

DH anför att han riskerar att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till Afghanistan med hänsyn till att han är shiitisk hazar och att han är ett särskilt utsatt barn. Även om det av landinformationen framgår att situationen i Afghanistan är svår för hazarer bedömer Migrationsöverdomstolen att förhållandena ändå inte är sådana att shiitiska hazarer generellt riskerar att utsättas för förföljelse vid ett återvändande dit.

Frågan är då om DH kan anses riskera förföljelse på grund av tillhörighet till viss samhällsgrupp, nämligen i egenskap av att han är barn. UNHCR har i Guidelines on international protection No. 8, Child Asylum Claims, konstaterat att barn skulle kunna utgöra en samhällsgrupp enligt Genèvekonventionen. I synnerhet barn med vissa egenskaper som t.ex. barn i en viss ålder, barn födda utom äktenskapet eller barn med funktionshinder skulle enligt UNHCR kunna utgöra en särskild samhällsgrupp. Enligt skyddsgrundsdirektivet och EUdomstolens tolkning av detta kännetecknas en samhällsgrupp av vissa kriterier. Förutom en gemensam egenskap krävs även att gruppen har en särskild identitet i det berörda landet eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen. Enligt Migrationsöverdomstolen kan inte situationen för barn i allmänhet i Afghanistan anses vara sådan att det är rimligt att tala om barn där som en viss samhällsgrupp.

Det framgår visserligen av landrapporter att barn i Afghanistan kan riskera att utsättas för bl.a. tvångsrekrytering, barnarbete och sexuellt utnyttjande. Enligt Migrationsöverdomstolen är det dock inte fråga om handlingar av en sådan intensitet eller ett sådant systematiskt utnyttjande av barn att det kan betecknas som förföljelse i utlänningslagens mening. Oavsett vilken bedömning som görs i detta hänseende kan inte enbart risken för skyddsgrundande behandling definiera en samhällsgrupp. Inte heller den omständigheten att DH är ett barn utan nätverk och därmed särskilt utsatt innebär alltså att han kan anses tillhöra en viss samhällsgrupp i den mening som avses i utlänningslagen. Han är därför inte att betrakta som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen och ska inte beviljas flyktingsstatusförklaring.

4.3 Alternativ skyddsstatus

Frågan som Migrationsöverdomstolen därefter ska bedöma är om DH kan betraktas som alternativt skyddsbehövande. DH anför i denna del att han vid ett återvändande till Afghanistan skulle löpa en stor risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i enlighet med 4 kap. 2 § första stycket 1 första ledet utlänningslagen.

Migrationsöverdomstolen instämmer i underinstansernas bedömning att DH inte har gjort sannolikt att det finns en konkret och personlig hotbild mot honom på grund av faderns markkonflikt. Frågan är då om de hot och svårigheter han kan komma att möta i Afghanistan som ett barn utan nätverk kan anses medföra att han har behov av internationellt skydd. Av EU-domstolens dom i mål C465/07 framgår att det krävs en specifik risk för att den som ansöker om alternativt skydd kommer att lida en viss typ av skada. De brister som finns för barn utan nätverk i fråga om tillgång till utbildning, god hälsa och en i allmän mening trygg levnadsmiljö är enligt Migrationsöverdomstolen att hänföra till sådana humanitära förhållanden som inte kan grunda behov av internationellt skydd.

När det gäller barns situation i Afghanistan framgår det emellertid av utredningen att barn också är särskilt utsatta för våld och kan utsättas för barnarbete, tvångsäktenskap, prostitution eller sexuellt utnyttjande. Barn utgör en tredjedel av alla civila offer för det våld som råder. De rekryteras också till rådande konflikter för att strida eller utnyttjas av konfliktens parter på annat sätt. Det förekommer även att barn rekryteras för att genomföra självmordsattentat. Antalet bekräftade fall av rekrytering till och användningen av barn i konflikterna i landet har fördubblats på senare år och rekryteringen är högst troligt underrapporterad. Det bedöms även finnas ett stort mörkertal av incidenter med sexuellt våld mot barn som inte rapporterats. Enligt Migrationsöverdomstolen måste dessa handlingar, oavsett vem som utför dem, anses utgöra sådan omänsklig eller förnedrande behandling som avses i 4 kap. 2 § första stycket 1 utlänningslagen. Av landinformationen framgår vidare att det inte finns någon aktör som har förmåga att skydda barn mot att utsättas för detta och det framgår också att på grund av den försämrade situationen är internflykt inte relevant för barn utan nätverk eller annat stöd.

DH har varken föräldrar eller annan släkt som kan skydda och hjälpa honom i Afghanistan. Han har inte heller något annat nätverk i landet och han saknar helt lokalkunskap om Afghanistan. Hans personliga förhållanden gör honom sammantaget särskilt sårbar. Med hänsyn till det och med beaktande av den mycket svåra situationen för barn i Afghanistan och att särskilt barn är utsatta för både våld och andra allvarliga övergrepp anser Migrationsöverdomstolen att det finns grundad anledning att anta att DH, även vid en framåtsyftande bedömning, löper en individuell och specificerad risk för att utsättas för våld och andra övergrepp som utgör sådan omänsklig eller förnedrande behandling som avses i utlänningslagen om han återvänder dit (jfr avgörande från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, CCPR, den 4 juli 2016, 2464/2014). Han är därför att anse som alternativt skyddsbehövande i enlighet med 4 kap. 2 § första stycket 1 första ledet utlänningslagen. Något skäl för att inte anse honom som alternativt skyddsbehövande har inte kommit fram. Han ska därmed beviljas alternativ skyddsstatusförklaring. Överklagandet ska därför avslås.

Domslut

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet.