MÖD 2002:61

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, deldom 2001-01-12 i mål nr M 398-99, se bilaga A

KLAGANDE

Paroc Aktiebolag

Ombud

Advokaten SÅWS

SAKEN

Tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) till befintlig och utökad verksamhet vid mineralullsfabrik i Hässleholms kommun, Skåne län

________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen ändrar miljödomstolens dom endast på följande sätt.

Miljööverdomstolen föreskriver att den provisoriska föreskriften P2 i miljödomstolens dom skall ha följande ändrade lydelse.

Utsläppen av svaveldioxid från kupolugnen får inte överstiga riktvärdet* 0,3 kg SO2 per ton prima produkt vid kontrollmätning. Vid återföring av avfall via briketter får utsläppen av svaveldioxid från kupolugnen inte överstiga riktvärdet* 0,4 kg SO2 per ton prima produkt vid kontrollmätning.

Miljööverdomstolen föreskriver vidare att villkorspunkten 3 i miljödomstolens dom skall ha följande ändrade lydelse.

Under minst 97 procent av drifttiden under en månad, räknat som riktvärde*, skall halten svavelväte i utsläppet från kupolugnen understiga 10 mg/m3(n).

Utsläppet får som riktvärde* vid kontrollmätning inte överstiga 10 mg/m3(n).

* Med riktvärde menas ett värde som, om det överskrids, medför en skyldighet för tillståndshavaren att vidta åtgärder så att värdet kan innehållas.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Paroc Aktiebolag (bolaget) har överklagat domen såvitt avser den provisoriska föreskriften P2, och villkoren 3 och 5 i fråga om däri angivna utsläpp från verksamheten samt tidpunkten för ikraftträdandet av villkoren 2, 4 och 5. Bolaget yrkade vidare i sitt överklagande inhibition avseende föreskriften P2 och villkoret 3.

Miljööverdomstolen avvisade i ett beslut den 20 februari 2001 bolagets yrkande såvitt gäller tidpunkten för ikraftträdandet av villkoren 2, 4 och 5. Miljööverdomstolen avslog i samma beslut bolagets yrkande om inhibition av villkoret 3, men inhiberade den provisoriska föreskriften P2 och förordnade i dess ställe interimistiskt i enlighet med vad bolaget yrkat här (se strax nedan) och åtagit sig i miljödomstolen.

Bolaget har sedermera återkallat sitt överklagande i den del det avser villkoret 5.

Bolaget har yrkat att den provisoriska föreskriften P2 skall ha följande ändrade lydelse.

Utsläppen av svaveldioxid från kupolugnen får inte överstiga riktvärdet* 0,3 kg SO2 per ton prima produkt vid kontrollmätning. Vid återföring av avfall via briketter får utsläppen av svaveldioxid från kupolugnen inte överstiga riktvärdet* 0,4 kg SO2 per ton prima produkt vid kontrollmätning.

Bolaget har vidare yrkat att villkorspunkten 3 skall ha följande ändrade lydelse.

Halten svavelväte i utsläppen från kupolugnen får vara högst 10 mg/m3(n)vid kontrollbesiktning räknat som riktvärde*. Under minst 97 % av drifttiden, räknat som riktvärde* och månadsmedelvärde, skall halten vara högst 10 mg/m3(n).

Miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Bolaget har anfört i huvudsak följande.

Provisoriska föreskriften P2

Bolaget har i miljödomstolen medgivit att halten SO2 bestäms till 0,4 kg SO2 som provisorisk föreskrift. Halten utgår från en reningsgrad av 90 % i venturianläggningen. De av miljödomstolen föreskrivna riktvärdena förutsätter att venturianläggningen har en reningsgrad på ca 95 %. Bolaget anser att en provisorisk föreskrift inte skall förutsätta en reningsgrad som är högre än vad som anses kunna uppnås om "BAT reningsteknik" installeras. Bolagets uppfattning om vad som utgör BAT grundar sig på följande.

I samband med ett utredningsföreläggande gällande bolagets fabrik i Hällekis har preliminära offerter inhämtats för olika typer av reningsutrustning inklusive våtskrubbrar. Leverantörerna har för de mest effektiva anläggningarna utlovat en reningsgrad som varierar mellan 85 och 90 %. I inget fall utlovas en reningsgrad överstigande 90 %.

Inom ramen för det så kallade "IPPC-direktivet", (Rådets direktiv 96/61 EG) är "BAT Reference Notes" för respektive industribransch under utarbetande. Dokumentet för "Glass Industry", som omfattar även mineralullsindustrin, är i princip klart. Förslaget har godkänts av "IEF", Information Exchange Forum, och kommissionen förväntas inom kort publicera det officiella dokumentet. I detta dokument anges att installation av BAT reningsteknik för avsvavling kan reducera emissionen av SO2 till 0,5 resp 0,8 kg SO2/ton smälta, för drift utan resp. med avfallsrecirkulation via briketter. Omräknat till kg SO2/ton prima ull motsvarar detta ca 0,4 resp. 0,65 kg.

I Hässleholmsfabriken kommer de nya villkoren att medföra en förändring av venturidriften, då stoftavskiljningen fortsättningsvis kommer att ske i ett textilt spärrfilter som föregår venturianläggningen. Driftförhållandena måste anpassas till de nya förutsättningarna. Speciellt viktigt blir att minimera den slam- och vätskemängd som måste bortföras från systemet. Det kan då inte förutsättas att reningsgraden kan hållas i nivå med vad som kunnat uppnås som bäst under tidigare drift.

Villkor 3

Villkoret är svårtytt. Det framgår inte klart om bestämmelsen om riktvärde och månadsmedelvärde syftar på drifttiden eller på halten svavelväte.

Om det är halten som avses, är villkoret omöjligt att uppfylla. Halten svavelväte i de orenade gaserna varierar, men ett normalt värde är cirka 300 mg/Nm3. Om orenade gaser emitteras under 3 % av drifttiden och halten under 97 % av drifttiden uppgår till 9 mg/Nm3 kommer haltmedelvärdet att uppgå till 18 mg/Nm3. Det är inte heller praktiskt möjligt att mäta månadsmedelvärde genom kontrollmätning.

Avsikten med villkoret, såsom bolaget förstått det, är att det skall vara luktfritt med avseende på svavelväte under minst 97 % av drifttiden räknat som månadsmedelvärde och riktvärde. Vidare skall halten svavelväte vid kontrollmätningarna inte vara högre än 10 mg/Nm3 räknat som riktvärde.

Miljönämnden i Hässleholms kommun har anfört följande.

De störningar i omgivningen som tidvis under många år har förorsakats av bolagets mineralullsfabrik i Hässleholm måste åtgärdas. Det är synnerligen viktigt att varje förbättrande åtgärd som bolaget har åtagit sig eller som de har ålagts genom miljödomstolens beslut vidtas snarast möjligt. Eftergifter vad gäller fastställda tidpunkter bör endast medges då det är uppenbart oskäligt att exakt hålla den nu angivna tiden för de angivna åtgärdspunkterna.

Som riktvärde för svaveldioxid under prövotiden bör gälla 0,35 kg SO2 per ton prima produkt vid återföring av avfall samt i övrigt under prövotiden 0,3 kg som bolaget yrkat. Medgivna utsläppsvärden avseende SO2 per ton prima produkt gäller endast under prövotiden till och med 2003-12-31. Därefter skall nya värden fastställas.

Villkor 3 bör kunna formuleras som bolaget yrkar.

Länsstyrelsen i Skåne län har anfört följande.

Utsläppsmängd av svaveldioxid före rening bedöms vid användning av briketter vara 180 ton per år. Bolaget har visat att deras nuvarande rening av svavel ligger på 98 %. Länsstyrelsens yrkande motsvarar rening till 95 %, med viss marginal. Den provisoriska föreskriften som miljödomstolen meddelat motsvarar 90-procentig rening.

Det är synnerligen angeläget att åtgärder vidtas så att utsläppen i största möjliga utsträckning begränsas. Bolaget bör kunna innehålla den provisoriska föreskriften som miljödomstolen meddelat och bolaget har heller inte angett att detta inte skulle vara fallet.

Naturvårdsverket har anfört följande.

Naturvårdsverket har tidigare yrkat att bolaget bör vidta sådana åtgärder att avskiljningsgraden i reningsanläggningen av svavel kontinuerligt ligger på minst 95 %.

Detta motsvarar ett utsläpp av 0,2 kg SO2 per ton prima produkt vid återföring av briketter. Verket har yrkat på att utsläppet, som riktvärde, skall få uppgå till högst 0,25 kg SO2 per ton prima produkt. Bolagets skrivelse föranleder ingen ändring av verkets åsikt om behovet av stränga villkor.

Som provisorisk föreskrift anser verket att 0,3 kg SO2 per prima produkt, som föreskrivits av miljödomstolen, bör stå fast och bolagets yrkande avslås.

Bolaget har till bemötande av remissmyndigheternas yttranden anfört i huvudsak följande.

Miljönämnden har medgivit ändringen avseende de utsläpp av svaveldioxid som inte gäller vid återföring av avfall via briketter. Miljönämnden har vidare medgivit att halten svaveldioxid vid återföring av avfall via briketter bestäms till 0,35 kg SO2 per ton prima produkt som riktvärde.

Bolaget har med hänvisning till den osäkerhet som råder gällande vilken reningsgrad som kan uppnås i den befintliga venturianläggningen yrkat att den provisoriska föreskriften P2 mildras så att utsläppen av SO2 som riktvärde får uppgå till 0,3 kg/ton produkt vid drift utan avfallsbriketter och 0,4 kg/ton produkt vid drift med avfallsbriketter.

Naturvårdsverket har tidigare i målet hävdat att de emissionsnivåer som Paroc redovisar i sina miljörapporter för de senaste åren visar att en reningsgrad på minst 95 % kan uppnås. Bolaget har emellertid konsekvent anfört att en 95-procentig reningsgrad inte kan garanteras. Det är korrekt att resultaten vid egenkontroll och periodiska besiktningar ofta visar emissionsnivåer som understiger de nivåer som miljödomstolen föreskrivit i den provisoriska föreskriften P2. Problemet är att det också förekommer värden som avsevärt överstiger de föreskrivna riktvärdena. Vid dessa tillfällen har driftförhållandena som regel varit normala och de höga emissionsnivåerna har inte kunnat härledas till felaktigheter i anläggningens drift eller skötsel.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

I den del som bolaget har återkallat sitt överklagande skall målet avskrivas från vidare handläggning.

I flera av utsläppsvillkoren för det tillstånd som meddelats genom den överklagade domen, däribland de som nu skall prövas, har begränsningsvärdet uttryckts som "riktvärde vid kontrollmätning". Miljööverdomstolen vill därför inledningsvis uttala följande beträffande innebörden av sådana villkor. Villkoret reglerar vad som skall gälla vid mättillfället. Det får förmodas att den anläggning som ger upphov till utsläppen då fungerar normalt, kanske till och med bättre än normalt. De uppmätta värdena visar därför vad anläggningen under ordnade driftsförhållanden kan prestera. Någon närmare föreskrift om vad som skall gälla mellan mättillfällena - utöver vad som följer av det allmänna villkoret - finns inte. Det kan dock diskuteras om det står klart vad som då gäller. I vissa äldre beslut från Koncessionsnämnden för miljöskydd förekom villkor innehållande uttrycket "riktvärde vid besiktning" eller "riktvärde vid mätning". Koncessionsnämnden gick efter hand ifrån dessa uttryck vid utformningen av villkor för att undanröja den tveksamhet som annars finns om vad som gäller när mätning inte pågår. Några villkor av denna typ synes inte tidigare ha förekommit i tillståndsbeslut avseende bolagets verksamhet, utan de föreslogs av bolaget vid prövningen inför den nu överklagade domen.

Bolaget har installerat en venturiskrubber för rening av gaserna från kupolugnen. Miljödomstolen har skjutit upp avgörandet av vilka villkor som slutligt skall gälla och bestämt att som provisorisk föreskrift under prövotiden skall gälla att utsläppen av svaveldioxid från kupolugnen inte får överstiga riktvärdet* 0,2 kg SO2 per ton prima produkt vid kontrollmätning. Vid återföring av avfall via briketter får utsläppen av svaveldioxid från kupolugnen inte överstiga riktvärdet* 0,3 kg SO2 per ton prima produkt vid kontrollmätning. Remissmyndigheterna anser att med den venturiskrubber som installerats borde bolaget klara villkoret och att gjorda utsläppsmätningar visar detta. Bolaget har emellertid framhållit att det finns tillfällen då begränsningsvärdet överskrids. Hur det förhåller sig i dessa avseenden är en fråga som bolaget har att besvara i sin prövotidsutredning. Enligt Miljööverdomstolens mening är det väsentligt att bolaget driver reningsanläggningen så att utsläppen även fortsättningsvis blir så små som möjligt. Eftersom föreskriften är uttryckt som riktvärde vid kontrollmätning finner Miljööverdomstolen emellertid - mot bakgrund av vad domstolen uttalat ovan om innebörden av sådana villkorsformuleringar och med beaktande av dels att bolaget oftast kan innehålla vad som av miljödomstolen föreskrivits i P2, dels den begränsade tid som återstår innan frågan om slutliga villkor skall prövas - att bolagets yrkande i denna del bör bifallas.

Den ändring i den provisoriska föreskriften P2 som Miljööverdomstolen föreskrev i beslutet den 20 februari 2002 skall således kvarstå.

När det gäller villkorspunkten 3 konstaterar Miljööverdomstolen att det tycks råda enighet mellan bolaget och remissmyndigheterna vad avser själva innebörden av villkoret. Det är här närmast en fråga om hur villkoret skall formuleras för att bli entydigt. Villkoret bör därför delas upp i två delar, där den ena delen anger att halten svavelväte i utsläppet från anläggningen skall under minst 97 % av drifttiden under en månad, räknat som riktvärde, understiga 10 mg/m3(n), vilket innebär luktfrihet. I den andra delen föreskrivs att halten i utsläppet som riktvärde inte får överstiga 10 mg/m3(n) vid kontrollmätning. Denna del av villkoret innebär - enligt vad som sagts ovan om denna typ av villkor - att anläggningen under ordnade förhållanden ska klara 10 mg/m3(n). Villkorspunkten bör således ändras i enlighet med det sagda.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2002-10-29

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Eva Wagner, miljörådet Rolf Svedberg, hovrättsrådet Lars Dirke, referent, och hovrättsassessorn Åsa Marklund Andersson. Enhälligt.