MÖD 2002:63

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Östersunds tingsrätts, miljödomstolen, dom 2001-02-15 i mål nr M 47-00, se Bilaga A

KLAGANDE

Gävle kommun, Byggnads- och miljönämnden, 801 84 GÄVLE

MOTPART

Bröderna Westerdahls Åkeri Handelsbolag, 916468-0101

Ö Valhallavägen 1, 806 27 GÄVLE

SAKEN

Miljösanktionsavgift

________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Med upphävande av miljödomstolens dom fastställer Miljööverdomstolen Byggnads- och miljönämndens i Gävle kommun beslut den 16 februari 2000 att Bröderna Westerdahls Åkeri Handelsbolag skall betala miljösanktionsavgift om 25 000 kr för att utan anmälan till kommunen ha påbörjat verksamhet med uppläggning av fast avfall på fastigheten Åsbyggeby 8:40.

BAKGRUND

Bröderna Westerdahls Åkeri Handelsbolag (bolaget) bedriver verksamhet för framtida byggnation på fastigheten Åsbyggeby 8:40 i Gävle kommun. Vid inspektion konstaterade miljökontoret i Gävle kommun att bolaget påbörjat en verksamhet med uppläggning och hantering av olika sorters massor på fastigheten. Genom beslut den 16 februari 2000, § 54, ålade Byggnads- och miljönämnden i Gävle kommun (nämnden) bolaget att betala en miljösanktionsavgift om 25 000 kr med stöd av 30 kap. 3 § miljöbalken och punkten 1.1 i bilagan till förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter.

Bolaget överklagade beslutet till miljödomstolen, som upphävde detsamma.

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Nämnden har yrkat att miljööverdomstolen skall upphäva miljödomstolens dom och fastställa nämndens beslut om påförande av miljösanktionsavgift.

Bolaget har bestritt ändring.

Målet har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken avgjorts utan huvudförhandling.

UTREDNINGEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Nämnden har anfört i huvudsak följande. I förevarande fall består delar av de upplagda massorna av material som tagits från en industritipp. Det är uppenbart att hanteringen medför risk för föroreningar. När det gäller uppläggning av fast avfall räcker det med att det finns en sådan risk - och inte att en förorening faktiskt konstaterats - samt att risken är ringa, för att anmälningsplikt skall föreligga. Någon undre mängdgräns har inte fastställts, varför mängden massor från respektive källa saknar betydelse. Med hänsyn härtill har det varit befogat att inte göra någon ytterligare utredning för att kunna påföra miljösanktionsavgift.

Bolaget har anfört i huvudsak följande. Nämnden har inte presterat någon som helst utredning till stöd för sitt beslut om påförande av avgift. Någon risk för förorening finns inte. Tvärtom visar de prover som gjorts att innehållet i massorna klart understiger de övre riktvärden som fastställts av Naturvårdsverket. Om det skulle anses föreligga en risk för förorening utgör denna inte en tillräcklig grund för påförande av avgift.

Nämnden har genmält att proverna i flera avseenden visar på tydligt förhöjda halter av flera föroreningar i förhållande till Naturvårdsverkets generella riktvärden för förorenad mark för känslig markanvändning, till vilket bl.a. områden för bostadsändamål räknas.

Bolaget har åberopat analysresultat.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Enligt 30 kap. 1 § miljöbalken skall miljösanktionsavgift betalas av en näringsidkare som vid bedrivandet av näringsverksamhet bl.a. påbörjar en verksamhet som är anmälningspliktig enligt miljöbalken eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, utan att anmälan har gjorts. Skyldigheten att betala en sådan avgift gäller emellertid bara överträdelser för vilka regeringen har föreskrivit om avgift enligt 30 kap. 2 § miljöbalken. Miljösanktionsavgift skall tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Av 1 § förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter och p. 1.1 i bilagan till denna förordning följer att en miljösanktionsavgift om 25 000 kr skall betalas av näringsidkare som innan anmälan har gjorts anlägger eller driver fabrik, annan inrättning eller annan miljöfarlig verksamhet som i bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd har beteckningen C. Anmälningsplikten omfattar bl.a. verksamhet med uppläggning av fast avfall på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten och där föroreningsrisken bedöms som ringa (SNI-kod 90.007-2). Frågan om någon förorening kunnat konstateras i det enskilda fallet är således utan betydelse (jfr även prop. 1997/98:45 s. 314).

I förevarande fall är det ostridigt att bolaget påbörjat en verksamhet innefattande bl.a. hantering av massor från en industritipp på fastigheten. Det är uppenbart att en sådan hantering kan medföra i vart fall en ringa risk för föroreningar. Under dessa förhållanden har det varit befogat för tillsynsmyndigheten att utan någon närmare utredning påföra bolaget miljösanktionsavgift p.g.a. utebliven anmälan. Vad bolaget anfört i övrigt föranleder ingen annan bedömning. Nämndens överklagande skall därmed bifallas och miljödomstolens dom upphävas.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsrådet Arne Kardell, miljörådet Rolf Svedberg och tf. hovrättsassessorn Anna Erman, referent. Enhälligt.