MÖD 2002:68
Strandskyddsdispens-----Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att miljödomstolen hade haft fel sammansättning men att detta inte hade inverkat på målets utgång då domstolen varit enig. Därför fanns inte skäl att återförvisa målet till miljödomstolen. I sak gällde målet byggande av bostadshus i ett område som omfattades av förordnande om landskapsbildsskydd och utökat strandskydd (300 m) samt var utpekat som riksintresse. Enligt MÖD skall dispens från strandskyddet i ett sådant område ske med särskild restriktivitet. Att på platsen bygga ett bostadshus, om än för att möjliggöra djurhållning, bedömdes därför inte utgöra särskilda skäl för sådan dispens.
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 2000-07-19 i mål nr M 431-99, se bilaga A
KLAGANDE
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 462 82 VÄNERSBORG
MOTPART
LT
SAKEN
Strandskyddsdispens m.m.
_________________________
MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT
1. Miljööverdomstolen avskriver från vidare handläggning målet såvitt det avser överklagande av dispens för en mindre ladugårdsbyggnad.
2. Med ändring av punkten 1 i miljödomstolens domslut såvitt avser dispens för uppförande av ett bostadshus fastställer Miljööverdomstolen Länsstyrelsens i Västra Götaland beslut den 7 december 1998, dnr 231-24678-98, om avslag såvitt gäller bostadshuset.
_________________________
YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN
Länsstyrelsen har yrkat att Miljööverdomstolen såvitt avser frågan om dispens för byggnation av bostadshus på fastigheten X X 2:2, skall upphäva miljödomstolens dom och fastställa länsstyrelsens beslut från den 7 december 1998 dnr 231-24678-98. Ett ändringsyrkande avseende ladugården som framställts genom överklagandet har återkallats.
LT har bestritt ändring.
Miljööverdomstolen har hållit syn i målet den 26 september 2002.
Målet har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket miljöbalken avgjorts utan huvudförhandling.
UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN
Parterna har i allt väsentligt åberopat samma grunder och omständigheter som i lägre instanser.
Länsstyrelsen har därutöver anfört bl.a. följande. Länsstyrelsen har i beslut den 16 december 1974 förordnat om skydd för landskapsbilden enligt 19 § naturvårdslagen i dess äldre lydelse. Förordnandet omfattar bl.a. den i målet aktuella platsen. I förordnandet framhålls att ett särskilt skydd för det variationsrika och ställvis egenartade landskapet framstår som erforderligt för att i framtiden kunna möta det exploateringstryck på kusten, som utan reglering i många hänseenden skulle vara svårbemästrat med hänsyn till angelägenheten att bevara naturen. Strandskyddet i området är utökat till 300 m, vilket innebär att hela halvön mellan Lidöleran och Bottnebukten omfattas av strandskydd. Ett beslut om ett sådant utökat strandskydd innebär att en bedömning har gjorts av områdets värde för strandskyddets syften. Den föreslagna bebyggelsen motverkar strandskyddets syften i flera avseenden. Avståndet från den föreslagna byggplatsen till Bottnebukten är cirka 100 m och avståndet till Lidöleran är cirka 200 m. Platsen faller därmed inom strandskyddsområdet även räknat från strandlinjen vid Lidöleran. Platsen är belägen mellan en mindre väg och en bergknalle vilken skymmer sikten mot Bottnebukten. Från bergknallens krön erbjuds emellertid en fin utsikt över Bottnebuktens inre del. Bergknallen har därför väsentlig betydelse för strandskyddets syften. Avståndet mellan vägen och bergkrönet är 55-60 m, varför den föreslagna bebyggelsen skulle komma att hamna mycket nära denna utsiktsplats. Detta skulle få en avhållande verkan på allmänhetens benägenhet att uppehålla sig på bergknallen. Det är också betydelsefullt att det finns möjlighet att ta sig mellan olika strandavsnitt utan att behöva väja för bebyggelse. Vid en avvägning enligt proportionalitetsprincipen mellan enskilda och allmänna intressen bör LTs intresse av att kunna bo på fastigheten i avsikt att underlätta deltidsjordbrukande tillmätas liten vikt jämfört med allmänhetens intresse att strandskyddet och skyddet för landskapsbilden upprätthålls. Djurhållning i den ringa omfattning som LT bedriver torde inte vara att betrakta som jordbruk i den mening som där avses. Länsstyrelsen ser det emellertid som positivt och angeläget ur naturvårdssynpunkt att markerna även i fortsättningen hålls öppna och hävdade genom betesdrift men det krävs inte boende på platsen för att göra det möjligt att bedriva djurhållning. Byggande av bostad på fastigheten bör i första hand ske i anslutning till befintlig bebyggelse.
LT har anfört bl.a. följande. Han är tillsammans med sina föräldrar ägare till fastigheten X 2:2 och bedriver tillsammans med sin far musselodling i vattnen öster Kyrkehällan och söder om holmen Ligstill i anslutning till fastigheten. Skälet till förvärvet av fastigheten var främst vattenbruket. Utöver detta har djurhållning samt visst naturjordbruk förekommit på fastigheten med syfte att förhindra att jordbruks- och betesmarker växer igen. Djurhållningen har bestått i att fem kvigor betat på fastigheten. Han räknar inte med att djurverksamheten i framtiden skall ge någon avkastning. För att hålla kostnaderna nere för ladugården avser han att utföra byggnadsarbetet själv. Platsen för den planerade bebyggelsen är så vald att den på intet eller mycket ringa sätt påverkar miljön eller allmänhetens tillgänglighet till området. Platsen hyser inte heller några större naturvärden. Genom bebyggelse skulle de problem som nu försvårar det naturjordbruk han bedriver på platsen försvinna. Det skulle skapas förutsättningar för bevarande av det kustnära odlingslandskapet och dess unika fauna och biologiska mångfald. Både djurhållning, jord- och skogsbruk försvåras väsentligt av att lämpliga byggnader för ändamålet saknas på fastigheten.
MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL
Miljödomstolen bestod vid avgörandet av målet av ordföranden, ett miljöråd och två sakkunniga ledamöter. Enligt 20 kap. 5 § andra stycket jämförd med 3 § tredje stycket miljöbalken skall miljödomstolen i ett fall som detta bestå av ordföranden och ett miljöråd. Att domstolen hade fel sammansättning kan emellertid inte, med hänsyn till att miljödomstolen varit enig, antas ha inverkat på målets utgång. Det föreligger därför inte skäl för att återförvisa målet till miljödomstolen.
I den del som länsstyrelsen har återkallat sitt överklagande skall målet avskrivas från vidare handläggning.
Miljööverdomstolen gör följande bedömning av frågan om dispens för uppförande av ett bostadshus.
Området där fastigheten X 2:2 är belägen omfattas av utökat strandskydd, förordnande om skydd för landskapsbilden och har bedömts vara av riksintresse. Det föreligger således ett starkt allmänt intresse av att bevara naturmiljön. Prövningen av dispenser avseende ett sådant område måste ske med iakttagande av särskild restriktivitet. Ett bostadshus beläget på platsen, vars närmaste omgivning till stora delar är oexploaterad, skulle bland annat verka avhållande på det allmänna friluftslivet, särskilt i området på bergknallen mot Bottnebukten. Även i andra avseenden skulle ett bostadshus utgöra en negativ påverkan på de intressen som skall skyddas. LT har rätt att på fastigheten uppföra en ladugårdsbyggnad för att göra det möjligt att hålla djur året runt. En sådan begränsad djurhållning som det här är fråga om kan dock inte utgöra ett särskilt skäl för dispens från reglerna om strandskydd eller förordnandet om landskapsskydd för uppförande av ett bostadshus. Inte heller i övrigt finns – även med beaktade av proportionalitetsprincipen – några sådana skäl. Länsstyrelsens beslut att avslå dispensansökan såvitt avser bostadshuset skall därför fastställas.
Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.
I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Anders Holmstrand, fastighetsrådet Anders Dahlsjö, hovrättsrådet Henrik Runeson, referent, och hovrättsassessorn Åsa Marklund Andersson. Enhälligt.