MÖD 2002:80

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 2000-12-14 i mål nr M 502-99, se bilaga A

KLAGANDE

Härryda kommun, 435 80 MÖLNLYCKE

Ombud

Jur. kand. TW

MOTPART

Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 403 40 GÖTEBORG

SAKEN

Tillstånd till anläggning för avloppsrening

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen ändrar miljödomstolens dom på följande sätt.

1. Villkorspunkterna 4 och 15 upphävs.

2. Villkorspunkt 6 skall ha följande lydelse.

Resthalterna i det behandlade avloppsvattnet som avleds från reningsverket till Storån får som gränsvärde inte överstiga 10 mg/l BOD7 och 0,3 mg/l totalfosfor, beräknat som medelvärde för kalenderår.

3. Villkorspunkt 7 skall ha följande lydelse.

Resthalterna i det behandlade avloppsvattnet som avleds från reningsverket till Storån får som riktvärde inte överstiga 10 mg/l BOD7 och 0,3 mg/l total-fosfor, beräknat som medelvärde för kalenderkvartal.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Härryda kommun (kommunen) har yrkat att Miljööverdomstolen skall ändra villkoren för tillståndet enligt följande.

I första hand har kommunen yrkat att villkoren skall utformas i enlighet med kommunens ansökan om tillstånd av den 12 maj 1999. Detta innebär i förhållande till miljödomstolens dom att villkorspunkt 4 skall upphävas och att villkorspunkt 6 skall lyda: Efter det att det ombyggda reningsverket är intrimmat får resthalterna i det behandlade avloppsvattnet som avleds till Storån som gränsvärde ej överstiga 10 mg/l BOD7 och 0,4 mg/l totalfosfor, beräknat som medelvärde för kalenderår. Villkorspunkt 7 skall lyda: Efter det att det ombyggda reningsverket är intrimmat får resthalterna i det behandlade avloppsvattnet som avleds till Storån som riktvärde ej överstiga 10 mg/l BOD7 och 0,36 mg/l totalfosfor, beräknat som medelvärde för kalenderkvartal. Vidare skall villkorspunkt 15 upphävas.

I andra hand har kommunen yrkat att villkoren skall utformas i enlighet med kommunens alternativyrkande (alternativ 2). Detta innebär i förhållande till miljödomstolens dom att villkorspunkt 4 skall upphävas och att villkorspunkt 6 skall lyda: Efter det att det ombyggda reningsverket är intrimmat får resthalterna i det behandlade avloppsvattnet som avleds till Storån som gränsvärde ej överstiga 10 mg/l BOD7 och 0,3 mg/l totalfosfor, beräknat som medelvärde för kalenderår. Villkorspunkt 7 skall lyda: Efter det att det ombyggda reningsverket är intrimmat får resthalterna i det behandlade avloppsvattnet som avleds till Storån som riktvärde ej överstiga 10 mg/l BOD7 och 0,3 mg/l totalfosfor, beräknat som medelvärde för kalenderkvartal. Vidare skall villkorspunkt 15 upphävas.

För det fall att Miljööverdomstolen skulle finna att en våtmarksanläggning skall utföras skall tidpunkten för utförande av denna flyttas fram. Vidare skall utsläppsvillkoren då avse det vatten som avleds från våtmarken till Storån och inte det vatten som avleds direkt från reningsverket.

Länsstyrelsen har bestritt ändring.

Miljööverdomstolen meddelades den 20 april 2001 prövningstillstånd. I beslut samma dag förordnade Miljööverdomstolen på yrkande av kommunen att de för avloppsanläggningen föreskrivna villkorspunkterna 4 och 15 tills vidare inte skulle gälla.

Miljööverdomstolen har haft muntlig förhandling och hållit syn.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Kommunen har utöver vad som tidigare anförts tillagt i huvudsak följande.

Överledning av avloppsvatten från Hindås sker sedan år 2000. Reningsverket i Rävlanda är intrimmat sedan början av år 2002. Till verket är anslutet 2 600 personekvivalenter (pe). Den slammängd som uppstår vid rening blir större med nuvarande reningsmetod än vad som skulle ha blivit fallet med den avsedda biologiska reningen. För närvarande läggs slammet på deponi som täckningsmaterial. Tillstånd till denna hantering finns för tre år framåt. Därefter måste sannolikt slammet transporteras någon annanstans.

Villkorspunkt 4

De av miljöprövningsdelegationen föreskrivna tillståndsvillkoren för utsläpp från Rävlanda reningsverk innebär att kommunen måste använda en i huvudsak kemisk rening i verket. Någon biologisk reningsprocess som uppfyller fastställda utsläppsvillkor beträffande fosfor om 0,3 mg totalfosfor per liter kan inte utföras i verket. Den befintliga reningsprocessen vid Rävlanda avloppsreningsverk fungerar mycket bra efter det att verket sedan april 2001 är intrimmat för kemisk rening. Av sammanställning av reningseffekten vid verket framgår att utsläppshalten av fosfor uppgått till cirka 0,2 mg totalfosfor per liter. Detta motsvarar ett sammanlagt årligt fosforutsläpp om cirka 100 kg. De fastställda utsläppsvillkoren förutsätter en så omfattande kemisk rening i verket att föreskriven fosforreducerande våtmarksanläggning torde komma att sakna reell effekt. Med beaktande av de låga resthalter av fosfor som i dag bortleds från verket synes fosforreningen i en våtmark bli mycket begränsad. Miljöprövningsdelegationen torde ha föreskrivit utförandet av våtmark med hänsyn till dess fosforrenande syfte. Varken av delegationens beslut eller miljödomstolens dom framgår dock vilken reningseffekt som respektive instans förväntar sig av en våtmarksanläggning. Det måste rimligen förutsättas att våtmarken i vart fall måste ha viss, mätbar fosforrenande funktion för att villkoret skall föreskrivas. Enligt kommunens bedömning, vilken stöder sig på en upprättad förstudie, kan en fosforreducering om maximalt 6-18 kg/år uppnås i våtmarken. Med beaktande av att utsläppshalterna av fosfor är mycket lägre än vad som förutsattes i förstudien, torde fosforreningen bli än mindre. Av miljökonsekvensbeskrivningen framgår att påverkan på naturmiljön vid en utsläppsmängd om 0,5 mg totalfosfor per liter torde bli försumbar. Med hänsyn till i dag befintliga fosforutsläpp torde påverkan bli än mer begränsad. Reningen genom våtmark är således av begränsad betydelse och den eventuella nyttan av denna står inte i rimlig proportion till bl. a. kostnaderna vilka beräknas uppgå till cirka 270 000 kr per år.

Våtmarkens syfte är alltså att begränsa fosforutsläppen medan dess betydelse för rening av andra utsläppsämnen torde vara begränsad. Enligt gällande praxis föreskrivs inte våtmark för kväverening för denna typ av avloppsreningsverk. Det är därför anmärkningsvärt att länsstyrelsen uppgett att "för branschen normala reningskrav" beträffande kväve uppgår till cirka 15 mg per liter. Av föreskrivna tillståndsvillkor framgår inte heller någon begränsning avseende utsläpp av kväve från verket.

En väl fungerande våtmark kan på grund av de geohydrologiska förhållandena och det aktuella områdets läge svårligen utföras i anslutning till reningsverket. Området står under vatten vid ett flertal tillfällen varje år på grund av variationer i vattenståndet i Storån. Vidare är markytan alltför begränsad för att ge önskad rening. Trots att det inte är utrett om det är möjligt att utföra en våtmark eller om en sådan kan ge tillräcklig rening har i villkorspunkt 4 en våtmark föreskrivits. I avsaknad härav torde förutsättningar saknas att delegera ansvaret för utformning av våtmarksanläggningen till tillsynsmyndigheten. Ytterligare utredning angående förutsättningarna för anläggande av våtmark på platsen pågår för närvarande.

Ett utsläppsvillkor för fosfor om 0,3 mg totalfosfor per liter med inrättande av efterföljande våtmark innebär att reningsverket inte kan drivas som ett biologiskt reningsverk utan användning av betydande mängder kemikalier erfordras. Eftersom mätpunkten är bestämd vid avloppsverket, registreras och beaktas inte heller en våtmarks eventuella fosforreducerande effekt. Föreskriften om utförande av våtmark innebär i praktiken ett krav på lägre utsläpp än 0,3 mg totalfosfor per liter till recipient. Detta motsvarar ett mycket högt reningskrav och tillståndsvillkoren är mer långtgående än för andra reningsverk.

I ett beslut från miljöprövningsdelegationen meddelat den 20 oktober 1999 har tillstånd beviljats för Bollebygds avloppsreningsverk utan att några krav på utförande av våtmark ställts. Detta trots att utsläppen sker i Nolån som ligger cirka 3 km uppströms Rävlanda reningsverk och inom samma avrinningsområde som Storån och utgör samma recipient. Det är inte rimligt att två verksamhetsutövare med i princip samma verksamhet inte skall kunna jämföras vid denna typ av tillståndsprövning.

För det fall Miljööverdomstolen skulle finna att våtmarksanläggning skall utföras hemställer kommunen att villkorspunkt 4 ändras på så sätt att tidpunkten för utförande av denna flyttas fram samt att utsläppsvillkoren skall avse det vatten som avleds från våtmarken till Storån och inte vattnet som avleds direkt från reningsverket. Anläggandet av våtmarken kräver ytterligare geohydrologiska undersökningar och det kan även krävas tillstånd enligt 11 kap.miljöbalken för denna. Det kan därför ta upp till två år innan en våtmark kan stå klar. Om våtmark skall anläggas bör vidare reningsverket i möjligaste mån drivas som ett biologiskt reningsverk med hänsyn till den miljövinst som minskad användning av kemikalier innebär. Våtmarken bör då anses utgöra en del av reningsprocessen och mätning av utsläppshalter skall ske efter våtmarksanläggningen för att effekten av hela reningsprocessen skall kunna registreras. Nu föreskriven mätning efter reningsverket innebär att reningseffekten av våtmarken blir okänd och inte beaktas.

Villkorspunkterna 6 och 7

I underlaget till tillståndsansökan har förutsatts en i huvudsak biologisk reningsprocess i verket. Med hänsyn till utsläppsvillkoren drivs verket dock nu med mestadels kemisk rening. Den kemiska reningsprocessen medför att kemikalieförbrukningen inte kan begränsas till vad som förutsågs i underlaget till tillståndsansökan. Kemikalieanvändningen har tvärtemot ökat i betydande omfattning. Enligt uppgift för år 2001 har 45 ton kemikalier använts. Före anslutningen av Hindås avloppsreningsverk uppgick användningen till i genomsnitt cirka 12 ton per år för Rävlanda och cirka 18,5 ton för Hindås, dvs. cirka 30, 5 ton per år. Detta innebär att kemikalieanvändningen ökar med cirka 50 procent. Enligt villkorspunkten 1 skall avloppsanläggningen utföras och drivas i huvudsaklig överensstämmelse med vad sökanden uppgivit i ansökan och i ärendet i övrigt. Detta torde inte vara möjligt eftersom kommunens förslag förutsatte en i huvudsak biologisk reningsprocess som inte klarar de utsläppsvillkor som nu föreskrivits.

Föreskrivet utsläppsvillkor för fosfor om 0,3 mg totalfosfor per liter innebär i förhållande till kommunens yrkande om 0,4 mg, ett minskat utsläpp av fosfor i Storån om cirka 35 kg per år. Påverkan på naturmiljön av denna fosformängd torde bli försumbar. I relation till detta skall ställas de konsekvenser utsläppsvillkoret får för naturmiljön och verksamhetsutövaren. Villkoret medför ökad kemikalieanvändning och ökade kostnader för kommunen med cirka 143 000 kr per år. Länsstyrelsens påstående att energi- och kemikalieförbrukningen kommer att minska för avloppsvattenbehandlingen ter sig således anmärkningsvärt.

Vid prövningen bör även beaktas de stora miljömässiga vinster som är föranledda av kommunens avveckling av avloppsreningsverket i Hindås och därav minskade utsläpp i berörd recipient. Vid tillståndsprövningen måste samtliga följder av de av kommunen föreslagna åtgärderna beaktas. Därvid innebär överledningen av spillvatten från Hindås till Rävlanda att en utsläppspunkt i Mölndalsån försvinner och därmed dess belastning på åns avrinningsområde. Inom detta område ligger för övrigt Rådasjön som är ytvattentäkt för Göteborgs och Mölndals kommuner. Lygnern som utgör vattentäkt för Kungsbacka kommun är belägen inom avrinningsområdet för Storån. Denna vattentäkt är mindre känslig för föroreningar eftersom ytvattnet på konstgjord väg infiltreras i en grusås och därefter tas ut som grundvatten efter cirka fyra till sex veckor. Rävlanda avloppsreningsverk har tidigare varit dimensionerat för totalt 4 000 personekvivalenter (pe) och därmed haft möjlighet att motta spillvattnet från Hindås. Reningsverket där var dimensionerat för 2 000 personekvivalenter (pe) och fungerade inte tillfredsställande. En fortsatt drift hade förutsatt betydande investeringar. Verket var dessutom mindre lämpligt lokaliserat. Som alternativ bör beaktas att kommunen fortsatt driften i båda verken. Det skulle ha inneburit att kommunen i dag haft tillståndsvillkor för utsläpp av fosfor om 0,5 mg total-fosfor per liter för både Rävlanda och Hindås reningsverk. De nu yrkade tillståndsvillkoren för utsläpp av fosfor avser 0,4 alternativt 0,3 mg totalfosfor per liter. Det innebär att den sammanlagda miljöbelastningen av fosfor minskar avsevärt. Dessutom uppgår de faktiska utsläppshalterna från Rävlanda avloppsreningsverk i dag till i genomsnitt cirka 0,2 mg totalfosfor per liter, vilket innebär att miljöbelastningen i realiteten är än mindre. Detta måste beaktas vid en helhetsbedömning i målet.

Nyttan med de föreskrivna utsläppsvillkoren är begränsad och överväger i vart fall inte de olägenheter för miljön och människors hälsa som den ökade kemikalieanvändningen innebär samt de kostnadsökningar som åsamkas kommunen. Risken för skada på allmänna eller enskilda intressen är ytterst begränsad med de utsläppsvillkor kommunen föreslagit. Den ökade kemikalieanvändningen som blir resultatet av de föreskrivna villkoren är inte till nytta för miljön och torde strida mot målsättningarna i miljölagstiftningen.

Villkorspunkt 15

Villkoret skall upphävas, eftersom det går utöver vad som följer av gällande lagstiftning. En verksamhetsutövare kan inte åläggas att förebygga skador från andra skadliga verksamheter, på sätt föreskrives i villkorspunkt 15. Villkoret är mer långtgående än miljöbalken ger stöd för. Det kan inte heller anses skäligt att en verksamhetsutövare skall begränsa andra verksamhetsutövares utsläpp till en recipient. Sökanden saknar i vart fall befogenhet till detta. Någon åtskillnad i detta hänseende skall inte göras mellan en kommun och en annan verksamhetsutövare. Villkorspunkt 15 måste anses oskälig enligt 2 kap. 7 § miljöbalken med hänsyn till den begränsade påverkan verksamheten har på allmänna intressen. I det tillstånd som beviljats för Bollebygds avloppsreningsverk har heller inte något motsvarande villkor ställts.

Länsstyrelsen har utöver vad som tidigare anförts tillagt i huvudsak följande.

Eftersom de planerade förändringarna, bl.a. i form av anslutning av avloppsvatten från Hindås, endast kan accepteras under förutsättning att utsläppen till recipienten Storån inte ökar är det nödvändigt att vidta långtgående reningsåtgärder. Det har bedömts nödvändigt att vidta åtgärder såväl i själva reningsverket som att anlägga efterföljande våtmark enligt tillståndsansökan och sannolikt också vidta ytterligare s.k. kompensationsåtgärder för att säkerställa godtagbara förhållanden i den mycket skyddsvärda recipienten Storån.

Utsläppen bör inte tillåtas öka utöver vad boende och verksamheter belägna inom det aktuella avrinningsområdet (Storån) bedöms ge upphov till inom överskådlig framtid. Vid beräkning av utsläpp i framtiden har för branschen normala reningskrav, dvs. 10 mg/l BOD7, 0,3 mg/l fosfor och cirka 15 mg/l kväve antagits. Utsläppen från anläggningen i Rävlanda bedöms då maximalt kunna uppgå till cirka 1 500 kg BOD7, 45 kg fosfor och drygt 2 000 kg kväve per år. De faktiska utsläppen har under senare år varit lägre, eftersom reningseffekten varit mycket bra.

Vid anslutning av avloppsvatten från Hindås och efter ombyggnation m.m. beräknas utsläppen av sökanden uppgå till cirka 3 000 - 4 000 kg BOD7, 100-120 kg fosfor och 9 000 - 10 000 kg kväve per år. En våtmarksanläggning har av sökanden bedömts innebära en cirka 50-procentig reduktion av både närsalter och lättnedbrytbart organiskt material. Utsläppen skulle då uppgå till cirka 1 500 - 2 000 kg BOD7, 50 - 60 kg fosfor och 4 500 - 5 000 kg kväve. Vissa ytterligare åtgärder krävs således för att begränsa utsläppen till de teoretiskt beräknade nivåerna som sannolikt skulle få accepteras i framtiden.

Sökanden har informerats om att förutsättningarna för att klara 10 mg/l BOD7 och 0,3 mg/l fosfor i anläggningen skulle redovisas i tillståndsansökan. Krav på anläggande av våtmark och kompensationsåtgärder har endast ställts om avloppsvatten från Hindås överförs till Rävlanda. Kommunen har därmed haft möjlighet att välja andra lösningar för omhändertagande av avloppsvattnet från Hindås än att överföra det till reningsverket i Rävlanda. Kommunen har dock genomfört överföringen. Minskade utsläpp i Mölndalsån är givetvis positivt, men det går inte direkt att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som sker i ett annat avrinningsområde. Särskilt i det här fallet då föroreningssituationen i de övre delarna av Mölndalsån inte bedöms vara särskilt allvarlig. Såväl Mölndalsån som Storån utgör för övrigt vattentäkter för Mölndals, Göteborgs och Kungsbacka kommuner.

Avsikten är att verksamheten skall bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med vad sökanden åtagit sig etc. Några detaljerade anvisningar finns inte om hur verksamheten skall bedrivas, t.ex. att kemisk fällning med nödvändighet skall användas, endast att vissa utsläppsnivåer skall nås. Vad gäller energi- och kemikalieförbrukningen bedömer länsstyrelsen att denna blir lägre. En eventuell minskning av kemikalieanvändningen är dock av underordnad betydelse när man har en känslig och mycket skyddsvärd recipient. Förbrukningen av kemikalier vid reningsverket i Rävlanda är heller inte exceptionellt stor.

I fråga om tillgodoräknande av reningseffekten i en efterföljande våtmark finns för närvarande inte underlag för att fastställa utsläppsvillkor efter en sådan anläggning. Enligt egenkontrollförordningen skall dock verksamhetsutövaren skaffa sig kunskap om påverkan från sin verksamhet och det förutsätter bl.a. att även en sådan anläggning kontrolleras. Det kan också komma att regleras i kontrollprogram för verksamheten. Det är angeläget att effekten av en våtmark klarläggs så snart som möjligt, eftersom det har betydelse för i vilken omfattning det blir aktuellt med s.k. kompensationsåtgärder. Ju effektivare reningsverk och våtmark fungerar, desto mindre torde behovet av kompensationsåtgärder bli. När erfarenhet vunnits om reningseffekten i våtmarken kan det eventuellt ligga till grund för ändrad utformning av villkoren i det här avseendet. Erfarenheter visar att våtmarker har en långsiktig fosforreducerande effekt på 50-60 % även vid låga ingående halter. En våtmark fungerar även positivt i fråga om kväverening, flödesutjämning och som uppfångare av suspenderat material. I nu aktuellt fall är det emellertid inte motiverat att ange villkor för kväve.

Villkorspunkterna 6 och 7 skall förstås som att formuleringen "direkt till Storån" avser situationen där överledning från Hindås inte sker och "till våtmarksanläggning" där sådan överledning äger rum.

Om det framkommit helt nya omständigheter vid den fortsatta projekteringen som visar att det inte är möjligt att anlägga en våtmark enligt tillståndsansökan måste andra alternativ övervägas och underlag tas fram för annan lokalisering eller andra åtgärder genomföras som ger motsvarande effekt och prövning ske i sedvanlig ordning.

Det finns inte några hinder mot att ställa krav på kompensationsåtgärder vid ökade föroreningsutsläpp från en verksamhet som prövas enligt miljöbalken och där det inte bedöms möjligt att vidta ytterligare åtgärder i själva anläggningen. Det finns exempel på att det vid nyetablerad fiskodling har ställts krav på att anlägga musselodling för att i möjligast mån kompensera för de ökade utsläppen till recipienten som blir följden av fiskodlingen. Omfattningen av kompensationsåtgärder i nu aktuellt fall är främst avhängigt hur effektiv reningen är i reningsverket i kombination med våtmark eller dylikt. Villkoret som avser kompensationsåtgärder innebär inget krav på genomförande av åtgärder utan är ett redovisningskrav som syftar till att kartlägga möjliga åtgärder och ange en tidsplan för genomförande. Redovisning skall ske till länsstyrelsen i egenskap av tillståndsmyndighet, som i samråd med de berörda därefter har att bedöma vilka åtgärder som bör genomföras för att villkoren i tillståndsbeslutet skall anses uppfyllda och verksamheten tillåtlig. Jämförelse kan göras med prövotidsförfarande eller uppskov enligt 22 kap.miljöbalken.

Beträffande Bollebygds reningsverk har tillstånd meddelats enligt miljöskyddslagen. Tillståndet är begränsat till nuvarande anslutningsförhållanden och om kommunen avser öka anslutningen skall detta föregås av utredning av förutsättningarna för att ytterligare rena avloppsvattnet. De normala reningskrav som gäller för branschen har fastställts för reningsverket, dvs. 10 mg l/ BOD7 och 0,3 mg/l fosfor. Villkoren i det avseendet träder i kraft när reningsverket är ombyggt. Därmed gäller således samma principer för Rävlanda reningsverk som för Bollebygds reningsverk.

Sammanfattningsvis är det miljömässigt motiverat och ekonomiskt rimligt att ställa krav på långtgående reningsåtgärder i Rävlanda avloppsanläggning efter genomförda förändringar. Det är tekniskt möjligt att vidta sådana åtgärder att utsläppen från anläggningen i varje fall på sikt inte ökar jämfört med rådande anslutningsförhållanden inom det aktuella avrinningsområdet.

REMISSMYNDIGHETERNAS YTTRANDEN

Miljö- och bygglovsnämnden i Härryda kommun har anfört i huvudsak följande. Vad gäller villkorspunkt 4 är en våtmarksanläggning betydelsefull. Att fosforreduktionen blir måttlig i våtmarken är inte förvånande eftersom just fosfor i hög grad kan renas redan i reningsverket med kemisk fällning. Det är därför inte lämpligt att enbart beakta reduktionen av fosfor i samband med skälighetsavvägningen och kostnadsuppskattningen för anläggandet av en våtmark. Enligt förstudien förefaller det vara fullt möjligt att anlägga en våtmark och en sådan måste anses som skälig enligt miljöbalken då antalet anslutna personekvivalenter till Rävlanda avloppsreningsverk mer än fördubblas i och med överledningen från Hindås. Skäligheten framgår av de kostnadsuppskattningar som redovisas i miljökonsekvensbeskrivningen av den 6 maj 1999 och samhällsbyggnadskontorets skrivelse av den 7 september 1999. Miljö- och bygglovsnämnden förutsätter dock att mark- och vattennivåer liksom övriga geotekniska förhållanden kommer att beaktas innan den närmare utformningen av våtmarken avgörs av tillsynsmyndigheten, på sätt anges i villkorspunkten 4. Vad gäller villkorspunkterna 6 och 7 skall dessa behållas oförändrade. Villkorspunkten 15 bör, av skäl som tidigare anförts vid miljödomstolen, strykas.

Miljönämnden i Marks kommun har anfört i huvudsak följande. Villkoren som föreskrivits i miljöprövningsdelegationens beslut bör fortsätta gälla. Det berörda vattensystemet bedöms inte tåla några ytterligare näringstillskott. Lygnern hotas av övergödning och Marks kommun har vidtagit åtgärder bl.a. för att förbättra enskilda avlopp. Situationen i Lygnern är allvarlig och varje ökad belastning måste ses som ett direkt hot mot Lygnern. För att få en långsiktigt hållbar hantering av avloppsvatten är det av vikt att hålla sig till biologiska metoder. Miljönämnden ser därför positivt på kretsloppsanpassade metoder som våtmarker eller liknande lösningar. En överföring av avloppsvatten från Hindås till Rävlanda medför en ökad belastning för Rävlanda reningsverk. För reningsverket i Hindås innebär samma överföring en omlokalisering av verksamheten. Detta innebär att lokaliseringsprincipen i 2 kap. 4 § miljöbalken bör vara tillämplig. Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön. En ökad närsaltbelastning till Storån och Lygnern är ett konkret exempel på detta. De kompensatoriska åtgärderna som föreskrivs i villkorspunkten 15 är positiva.

Fiskeriverket har vidhållit vad som tidigare anförts.

Samrådsgruppen för fiskevårdande åtgärder i Lygnern-Storån har anfört att miljödomstolens dom inte bör ändras då den är väl avvägd. Samrådsgruppen har tillagt i huvudsak följande. Vad gäller villkorspunkt 4 är anordnande av våtmark ett ytterst angeläget krav. Kommunen måste beakta utsläppen av kväve vilket gör det än mer angeläget att anlägga våtmark. Även om avloppsreningsverket är förändrat till kemisk rening har den ytterligare minskning av fosforutsläppen genom en vårmark betydelse, även om fosforminskningen blir mindre. Det är orimligt att väga merkostnaderna för en våtmark enbart mot antalet minskade kilo fosfor. Minskningen av BOD7 och kväve är även angelägna effekter vilka bör vägas mot kostnaderna. En våtmark har ytterligare värde genom att utgöra buffert vid utflöde från reningsverket vid haveri eller av andra skäl abnormt starka vattenflöden. Våtmarker minskar vid sådana situationer även risken för utflöde av slam som skulle skada Storåns grusbottnar. Det saknas vidare anledning att ändra på villkorspunkterna 6 och 7. Kommunen har på ett ur miljösynpunkt olämpligt sätt valt att till den särskilt skyddsvärda Storån släppa ut avloppsvatten även från samhället Hindås som är beläget inom ett annat vattenområde. Det är därför särskilt väl motiverat med stränga reningskrav. Vad avser villkorspunkt 15 borde kommunen kunna hantera kraven på sådant miljöarbete som de flesta kommuner numera tar ansvar för.

Storåns övre fiskeområdesförening har utöver vad som anförts tidigare tillagt följande. Markområdet närmast reningsverket är inte lämpligt som våtmark då stora invallningar fordras för att det skall fungera. Inom rimligt avstånd finns emellertid lämplig mark som kan fungera tillfredsställande. Att göra jämförelser med avloppsverket i Bollebygd är inte relevant då detta inte fått ett större verksamhetsområde efter ombyggnaden. Rävlandas reningsverk har däremot fått ett dubbelt så stort verksamhetsområde vilket leder till en ökad påverkan på Storån som inte borde tillåtas.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Miljööverdomstolen delar underinstansernas bedömning att utsläppsvillkoren för reningsverket i Rävlanda skall bestämmas så att resthalterna i behandlat avloppsvatten som går ut från verket inte får överstiga 10 mg/l BOD7 och 0,3 mg/l totalfosfor. Remissmyndigheterna har varit eniga om att detta är godtagbara utsläppsnivåer till recipienten. Under den tid som verket varit i drift har det också visat sig möjligt för kommunen att innehålla dessa värden. Begränsningsvärdena skall alltså fastställas. Mätpunkten skall bestämmas till den punkt där avloppsvattnet avleds från reningsverket.

Vad gäller frågan om våtmark konstaterar Miljööverdomstolen att de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken ställer krav på att reningsverket skall drivas på ett sådant sätt att olägenheter för hälsa eller miljö begränsas. Vid bedömningen av vilka skyddsåtgärder och försiktighetsmått som därvid kan krävas måste i det enskilda fallet en avvägning göras mellan åtgärdernas nytta och kostnaderna för dem. Den slutsats som kan dras av den föreliggande utredningen är att en våtmarks fosforreducerande effekt skulle vara mycket begränsad och att de fördelar för miljön som en våtmark skulle medföra därmed skulle bli små. Detta gäller särskilt mot bakgrund av de utsläppsnivåer som fastställts för det utgående avloppsvattnet. Med beaktande av att en våtmark således inte i nämnvärd mån skulle minska eventuella risker för en negativ miljöpåverkan och de driftskostnader som skulle uppkomma framstår kravet på våtmark som orimligt. Villkorspunkt 4 skall därför upphävas. Villkorspunkterna 6 och 7 skall ändras som en följd av att kravet på våtmark upphävs. De bör omformuleras också med hänsyn till att det ombyggda reningsverket nu är intrimmat. Det finns inte anledning att ställa upp ett sådant villkor om utredningsskyldighet som framgår av villkorspunkt 15. Även detta villkor skall således upphävas.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Gudmund Toijer och Henrik Runeson, referent, miljörådet Inge Bodin och hovrättsassessorn Åsa Marklund Andersson. Enhälligt.