MÖD 2004:56
Fråga om rätt att överklaga beslut av Finsk-svenska gränsälvskommissionen.
RÄTTEN
Hovrättsråden Per-Anders Broqvist, Lars Dirke, referent, och Liselotte Rågmark samt tf. hovrättsassessorn Paul Magnusson
PROTOKOLLFÖRARE
Paul Magnusson, även föredragande
PARTER (inte närvarande)
KLAGANDE
1. Vitsaniemi skifteslags samfällighetsförening
2. Ruskola skifteslags samfällighetsförening
3. Päkkilä skifteslags samfällighetsförening
4. Koivukylä byamäns samfällighetsförening
5. Niemis skifteslags samfällighetsförening
6. Matarengi-Haapakylä samfällighetsförening
7. Yli-Kuittasjärvi skifteslags samfällighetsförening
Ombud för 1-7
USB
SAKEN
Fördelning av inkomster från fiskekortsförsäljning; nu fråga om avvisning
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Finsk-svenska gränsälvskommissionens beslut 2003-08-27 i ärende nr Ä 6-03, se protokollsbilaga A
Föredraganden anmäler följande.
Bakgrund
Av hävd anses svenska respektive finska staten äga rätten till fiske efter lax och laxöring i Torne älvs vattenområde (jfr NJA 1967 s. 521). Rätten till fiske efter andra arter tillfaller vattenområdets ägare eller annan innehavare av fiskerätten. Enligt en gränsälvsöverenskommelse mellan staterna bestämmer Finsk-svenska gränsälvskommissionen (Gränsälvskommissionen) över fisket efter lax och laxöring i området, vilket även innefattar fiskekortsförsäljning rörande fiske efter dessa arter. Överenskommelsen gäller som svensk lag enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland.
Gränsälvsöverenskommelsen innebär att en fiskare är tvungen att skaffa ett separat tillstånd för fiske efter lax och laxöring och ett annat för övriga arter. För att underlätta fisket har det införts, enligt vad som framgår av Gränsälvskommissionens beslut, ett system med gemensamt fiskekort som ger rätt till fiske efter såväl lax och laxöring som andra arter. Systemet grundar sig på avtal mellan Gränsälvskommissionen och privata innehavare av fiskerätt i Sverige och Finland, såsom exempelvis bysamfälligheter. Systemet administreras av Gränsälvskommissionen, som också rent praktiskt sköter försäljningen av fiskekort (se vidare angående detta system Riksdagens biträdande ombudsman, Helsingfors, avgörande 2004-03-19, Dnr 1154/02).
Ärendet hos Gränsälvskommissionen
Av handlingarna i målet framgår att Vitsaniemi skifteslags samfällighets-förening m.fl. (samfälligheterna) ansökte hos Gränsälvskommissionen om att var och en av dem skulle tillerkännas visst belopp utgörande del i inkomst från Gränsälvskommissionens fiskekortsförsäljning. Till stöd för kravet anförde de följande: Enligt 5 kap. 7 art. andra stycket i gränsälvsöverenskommelsen skall inkomsterna av fiskekort för visst distrikt tillfalla dem som innehar rätten till fisket inom distriktet efter deras andelar däri. Samfälligheterna äger vattnet och rätten att fiska efter annan fisk än lax och öring där fiskekort försäljs. Av denna anledning gör de gällande att de måste anses tillhöra det distrikt som inkomsterna av fiskekorten härrör ifrån. Den koppling som i överenskommelsen görs mellan rätten till del av inkomsterna och ”rätten till fisket” kan inte avse rätten att fiska lax och öring eftersom det vid överenskommelsens tillkomst stod klart att denna rätt tillkom staterna. Hade det varit detta som länderna avsett skulle man givetvis ha skrivit att inkomsterna skall delas mellan Sverige och Finland och skulle inte heller ha skrivit något om andelar i fisket. Det kan inte heller anses som anmärkningsvärt att länderna avsett rätten till det övriga fisket eftersom det vid fiske med handredskap är omöjligt att välja vilken fisk som skall nappa. Den fisk man fångar skadas och oavsett om sportfiskaren tar upp fisken eller inte innebär det en skada för den som innehar fiskerätten. Rätten att ta del av inkomsterna från fiskekortsförsäljningen måste därför ha varit ett sätt att kompensera samfälligheterna för de skador de lider.
Gränsälvskommissionen avslog begäran, se protokollsbilaga A. Av en skrivelse från Gränsälvskommissionen till klagandenas ombud framgår vidare att beslutet enligt kommissionens uppfattning inte är överklagbart men att överklagandet på klagandenas begäran sänts vidare till Miljööverdomstolen.
Yrkanden m.m. i Miljööverdomstolen
Samfälligheterna har yrkat att Miljööverdomstolen skall i första hand tillerkänna envar av dem visst belopp och i andra hand undanröja det överklagade beslutet och återförvisa ärendet till Gränsälvskommissionen för fortsatt handläggning. Samfälligheterna har hemställt att Miljööverdomstolen, innan handläggningen av målet i sak fortsätter, prövar om överklagandet kan tas upp. De har i denna del till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande.
I första hand gör samfälligheterna gällande att det följer direkt av gränsälvsöverenskommelsens regelverk att beslutet är överklagbart och att Miljööverdomstolen är rätt forum. Rätten till del av ersättning för försålda fiskekort regleras av överenskommelsens 5 kap. 7 art. och av 7 kap. 2 art. Av 8 kap. 1 art. 12 p. alternativt 2 art. andra stycket framgår att Gränsälvskommissionen har att såsom mål pröva samfälligheternas ansökan. I 8 kap. 15 art. första stycket framgår att i mål kan talan fullföljas hos vattenöverdomstolen, vilket måste uppfattas som nuvarande Miljööverdomstolen. Överklagande skall lämnas in senast å sextionde dagen efter det att kommissionens beslut gavs. Beträffande andra frågor vinner beslut laga kraft omedelbart. I det överklagade beslutet fanns ingen hänvisning beträffande överklagande. Samfälligheterna menar dock att den av dem inlämnade ansökan är att betrakta som ett mål och överklagandet skall därför prövas av Miljööverdomstolen.
Samfälligheterna gör i andra hand gällande att de med stöd av artikel 6 i Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har rätt att få talan prövad av domstol. Rätten till ersättning för en vattenrättsinnehavare jämte fiskerättsinnehavare av annat fiske än lax eller öring, när fiske utövas på dem tillhörigt vatten, måste betraktas som en sådan civil rättighet som regleras i artikeln. Gränsälvskommissionen utgör inte en domstol enligt Europakonventionen.
Miljööverdomstolen fattar följande
BESLUT (att meddelas 2004-10-06)
Slut
Miljööverdomstolen avvisar överklagandena.
Skäl
Enligt 8 kap. 15 art. första stycket i gränsälvsöverenskommelsen får talan föras hos vattenöverdomstolen mot Gränsälvskommissionens beslut i mål, såvitt angår fråga om ersättning för egendom som tages i anspråk eller för förlust, skada eller intrång eller för kostnad som avses i art. 12 (av 1971 års lag i dess nuvarande lydelse framgår att det som i artikeln sägs om vattenöverdomstolen skall avse Miljööverdomstolen). Gränsälvskommissionens beslut i övriga mål och i ärenden får inte överklagas (8 kap. 15 art. andra stycket och 17 art. fjärde stycket). Det beslut som samfälligheterna nu har överklagat avser inte en sådan fråga som nämns i 8 kap. 15 art. första stycket. Samfälligheterna har därför inte rätt att överklaga beslutet på den grund som de i första hand framfört.
När det sedan gäller frågan om Europakonventionen, trots fullföljdsförbudet, ger samfälligheterna en rätt att få sin sak prövad av domstol gör Miljööverdomstolen följande bedömning. Europakonventionen gäller som lag här i landet (se lagen [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Artikel 6 i konventionen ger den enskilde en rätt till prövning inför domstol av dennes civila rättigheter och skyldigheter. Enligt Europadomstolens praxis gäller rätten bl.a. under förutsättning att det föreligger en reell och seriös tvist mellan en enskild person och en annan person eller en myndighet, att tvisten gäller en rättighet som har sin grund i den nationella rätten och att denna rättighet kan karaktäriseras som en civil rättighet (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2 uppl., s. 134 ff).
Miljööverdomstolen har i ett tidigare mål konstaterat att Gränsälvskommissionen inte är att betrakta som en domstol i Europakonventionens mening (beslut 2000-10-05, SM 15, i mål nr 4800-99). Att en prövning skett där innebär således inte att den enskilde har fått sina civila rättigheter och skyldigheter prövade på det sätt som krävs enligt artikel 6. Frågan är därför om samfälligheternas talan är av den art som berättigar till domstolsprövning.
Enligt den ersättningsbestämmelse som samfälligheterna har åberopat som grund för sitt krav skall inkomsterna från fiskekortsförsäljningen tillfalla dem som har fiskerätten i distriktet efter deras andelar däri (5 kap. 7 art. andra stycket). Samfälligheternas ersättningskrav rör inkomster från försäljning av fiskekort avseende lax och öring. Rätten till detta fiske innehas ostridigt av svenska och finska staten. Trots en viss otydlighet i bestämmelsen saknas det enligt Miljööverdomstolens mening all grund för att anta att staterna genom bestämmelsen avsett att frånhända sig en del av sin rätt till inkomster av fiskekort. Bestämmelsen kan därför inte tolkas så, att den ger samfälligheterna någon rätt till del av dessa inkomster. Eftersom samfälligheterna inte heller ingår i systemet med gemensamt fiskekort kan de således inte grunda sitt anspråk på den åberopade bestämmelsen. Samfälligheternas ansökan saknar alltså grund i svensk rätt, vilket medför att artikel 6 i Europakonventionen inte är tillämplig på deras talan.
Av det sagda följer sammanfattningsvis att samfälligheternas överklaganden inte kan tas upp till prövning. De skall således avvisas.