MÖD 2005:6

Miljösanktionsavgift-----Genom en förordningsändring infördes tillståndsplikt för deponier för inert avfall med viss SNI-kod. Till förordningen finns särskilda övergångsbestämmelser. Miljööverdomstolen fann att deponin inte omfattades av den tillståndsplikt som införts eftersom det var fråga om en deponi, som inte skulle fortsätta verksamheten efter år 2008 utan istället avslutas enligt en avslutningsplan. Verksamhetsutövaren var därför inte skyldig att lämna miljörapport och grund för att ta ut en miljösanktionsavgift förelåg således inte.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom 2003-12-03 i mål nr M 3066-03,

se bilaga

KLAGANDE

Länsstyrelsen i Blekinge län, 371 86 KARLSKRONA

MOTPART

Karlshamns kommun, Rådhuset, 374 81 KARLSHAMN

SAKEN

Miljösanktionsavgift

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen avslår överklagandet.

_________________________

YRKANDE M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen i Blekinge län (länsstyrelsen) har yrkat att Miljööverdomstolen skall upphäva miljödomstolens dom och fastställa länsstyrelsens beslut.

Karlshamns kommun (kommunen) har bestritt ändring.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen

Kommunen har uppgett att schaktmassor har lagts i en vägravin inom deponiområdet. Ravinen är 50 meter lång, minst 5 meter bred och ca 5 meter hög. Enligt kommunens miljörapport för 2002 har under detta år ca 1 200 kubikmeter massor lagts i ravinen. Att fylla ut en vägravin med betydande mängder schaktmassor kan inte anses vara en del av avslutningen av deponin. En deponi avslutas genom att de deponerade massorna sluttäcks.

Länsstyrelsen kan bekräfta att en representant från myndigheten uppgett att det är lämpligt att förhindra åtkomst till deponin och att detta kan ske genom att vägravinen fylls igen. Länsstyrelsen har däremot inte uppgett att det inte skulle betraktas som deponering att lägga schaktmassor i ravinen. Det är uppenbart att kommunen haft ett behov av att bli kvitt de massor som under 2002 lagts i ravinen. Åtkomst till deponin hade kunnat förhindras på enklare sätt, t.ex. genom att sätta upp en bom eller annat hinder.

Kommunen

Kommunen vidhåller vad som tidigare anförts från kommunens sida.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

En miljörapport skall enligt 26 kap. 20 § miljöbalken lämnas av den som utövar miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillståndsplikt. Avgörande för skyldigheten att lämna miljörapport är att verksamheten är tillståndspliktig, oavsett om den omfattas av ett gällande tillstånd eller ej.

Tillståndsplikt för anläggningar för deponering av avfall med SNI-kod 90.004-5 infördes den 16 juli 2001 genom en ändring i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (SFS 2001:513).

Övergångsbestämmelsen till förordningsändringen stadgar efter en ändring (SFS 2001:748) att det för befintliga deponier, för vilka tillståndsplikt införs, krävs tillstånd från och med den 1 januari 2009. Vidare stadgas om anpassningsplaner för sådana deponier. Övergångsbestämmelsen hänvisar till förordningen (2001:512) om deponering av avfall (deponeringsförordningen) och de deponier som omfattas av 38 § samma förordning. Såvitt är av intresse i detta fall följer av deponeringsförordningen att verksamhetsutövaren för deponier som inte avslutats före den 16 juli 2001 senast den 1 juli 2002 skall ge in en plan för anpassning eller avslutning av deponin. Avslutningsplanen skall enligt 40 § deponeringsförordningen godkännas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall även i sitt beslut ange om den bedömer att åtgärd enligt planen kräver tillstånd.

Av utredningen i målet framgår att schaktmassor lagts på deponiområdet under år 2002. Kommunen hade alltså inte slutat lägga avfall på deponin vid den avgörande tidpunkten den 16 juli 2001 och deponin kan inte anses ha varit avslutad (jfr. 32 § deponiförordningen och övergångsbestämmelserna till nämnda förordning). Sternö schaktdeponi är därför en sådan deponi som avses i 38 § deponiförordningen. Det är ostridigt att kommunen har givit in en avslutningsplan till länsstyrelsen. Deponin behöver därför inte något tillstånd under förutsättning att den avslutas före utgången av år 2008.

Övergångsbestämmelsen kan, enligt Miljööverdomstolens mening, inte tolkas på annat sätt än att tillståndsplikten endast träffar de deponier som kommer att fortsätta en verksamhet efter år 2008 och som även har att inkomma med anpassningsplaner enligt deponiförordningen. För övriga deponier, t.ex. Sternö schaktdeponi, gäller i stället att de får avslutas i enlighet med en avslutningsplan under tillsynsmyndighetens överinseende.

Vid detta förhållande har Karlshamns kommun alltså inte drivit en tillståndspliktig verksamhet vid Sternö schaktdeponi under år 2002 och kommunen har således inte heller varit skyldig att ge in en miljörapport. Grund för att ta ut en miljösanktionsavgift har inte förelegat och Miljööverdomstolen avslår därför länsstyrelsens överklagande.

Domen får enligt 23 kap 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Rolf Svedberg, hovrättsrådet Marinette Andersson, referent, och tf. hovrättsassessorn Per Lindblom. Enhälligt

___________________________

BILAGA

VÄXJÖ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDE

Karlshamns kommun, Rådhuset, 374 81 KARLSHAMN

MOTPART

Länsstyrelsen i Blekinge län, 371 86 KARLSKRONA

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsen i Blekinge läns beslut den 23 juni 2003, dnr 555-4135-03, se bilaga 1

SAKEN

Miljösanktionsavgift

____________

DOMSLUT

Miljödomstolen upphäver Länsstyrelsens beslut om miljösanktionsavgift.

YRKANDE M.M.

Karlshamns kommun har yrkat - som det får uppfattas - att Miljödomstolen upphäver Länsstyrelsens beslut om miljösanktionsavgift för försenad miljörapport för Sternö schaktdeponi avseende år 2002.

Till stöd för överklagandet har kommunen anfört följande.

Sternö schaktdeponi har inte varit aktiv sedan maj 2001. Miljörapport har aldrig lämnats eller krävts av tillsynsmyndighet tidigare år, varför det kom som en överraskning att en sådan förväntades för år 2002. De enda åtgärder som pågår är avslutningsåtgärder i enlighet med avslutningsplan som inlämnats till Länsstyrelsen år 2002. Sedan verksamheten upphörde i maj 2001 har deponin täckts med rena schaktmassor samt växtetableringsjord. På deponin har sedan dess växtlighet etablerats naturligt så att deponin i år är täckt med gräs och örter. Plantering har gjorts på delområden med tall, resten av området kommer att planteras när avslutningen är färdigställd. Eftersom deponeringsverksamheten inte varit aktiv anser kommunen att miljörapport inte bör krävas för verksamheten.

Länsstyrelsen anger i bedömningen till beslutet om miljösanktionsavgift att det sätt som massorna lagts på måste betraktas som deponering, vilket innebär att miljörapport skall lämnas. Kommunen gör inte samma bedömning. Det aktuella området där massor lagts under 2002 är en vägravin som Länsstyrelsens representant ville ha igenfylld för att förhindra åtkomst till den gamla deponins topp. Kommunen åberopar i denna del skriftliga minnesanteckningar från besiktning med representant för Länsstyrelsen den 15 augusti 2001. Syftet med uppläggningen av massor är alltså inte att bli av med massor utan att göra en åtgärd för att förhindra åtkomst till deponin. Kommunen anser därför att det inte är fråga om deponi utan om efterbehandlingsarbeten. Eftersom deponeringsverksamheten är avslutad sedan 2001 skall miljörapport inte lämnas.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uppgett att man inte har något ytterligare att tillägga utan hänvisar till det överklagade beslutet.

DOMSKÄL

Enligt 30 kap. 1 § första stycket 1 p miljöbalken skall miljösanktionsavgift betalas av en näringsidkare som vid bedrivandet av näringsverksamhet bl. a. åsidosätter föreskrifter som meddelats med stöd av balken. Miljösanktionsavgift skall, enligt tredje stycket samma lagrum, tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift skall dock inte tas ut om det är uppenbart oskäligt.

Föreskrifter om de överträdelser för vilka miljösanktionsavgift skall betalas och om avgiftens storlek för olika överträdelser har meddelats i förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter. Av punkt 1.5 i bilagan till förordningen framgår att näringsidkare som vid bedrivande av näringsverksamhet åsidosätter skyldighet att ge in miljörapport senast tre månader från utgången av det kalenderår som miljörapporten avser eller den tidpunkt som bestämts i ett skriftligt beslut om anstånd enligt 6 § Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2000:13) om miljörapport för tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter, skall i fråga om B-verksamhet betala en miljösanktionsavgift om 5 000 kronor.

Tillståndsplikt infördes den 1 december 2001 för anläggning för deponering av inert avfall oavsett den tillförda mängden sådant avfall eller annat avfall om den tillförda mängden avfall är högst 100 000 ton per år (SNI-kod 90.004-5, B-verksamhet). Av punkten 2 i övergångsbestämmelserna till författningsändringen (SFS 2001:748) framgår att verksamheter som påbörjats före den 1 december 2002 och som inte omfattas av tidigare tillståndsplikt får fortsätta att bedrivas till och med den 31 december 2004 utan hinder av att tillståndsplikten införs. Enligt uppgift från Länsstyrelsen finns det inget tillstånd för Sternö schaktdeponi.

Enligt 26 kap. 20 § miljöbalken skall den som utövar en miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt vad som föreskrivs med stöd av 9 kap. 6 § första stycket varje år lämna en miljörapport till tillsynsmyndigheten. Detta gäller också den som förelagts att ansöka om tillstånd enligt 9 kap. 6 § andra stycket. I miljörapporten skall redovisas de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder. Naturvårdsverket har meddelat föreskrifter om miljörapport för tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter (NFS 2000:13).

Bestämmelser om deponering av avfall finns i förordningen (2001:512) om deponering av avfall. Av 32 § framgår att en deponi, eller en del av den, anses avslutad först när sluttäckningen har inspekterats genom tillsynsmyndighetens försorg och tillsynsmyndigheten har godkänt den.

Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Länsstyrelsen gör i det överklagade beslutet gällande att det på den aktuella platsen har lagts schaktmassor av något slag under år 2002. Länsstyrelsen anser att det har skett på ett sätt som måste betraktas som deponering och att verksamheten därmed varit tillståndspliktig enligt förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Kommunen å sin sida bestrider att det varit fråga om deponering. Sternö schaktdeponi har inte varit aktiv sedan maj 2001. De enda åtgärder som pågår är avslutningsåtgärder i enlighet med avslutningsplan som inlämnats till Länsstyrelsen år 2002. De av Länsstyrelsen åberopade schaktmassorna har under 2002 lagts i en vägravin som dess representant ville ha igenfylld för att förhindra åtkomst till den gamla deponins topp. Kommunen anser därför att det inte är fråga om deponi utan om efterbehandlingsåtgärder. Kommunen har inte tidigare lämnat in miljörapport eller avkrävts sådan av tillsynsmyndigheten, varför det kom som en överraskning att en sådan förväntades för år 2002. Kommunen inkom med miljörapporten för Sternö schaktdeponi den 29 april 2003.

Miljödomstolen gör följande bedömning.

Miljööverdomstolen har i avgörande den 20 november 2001 (Mål nr M 3486-00) uttalat bl.a. att den legalitetsprincip som gäller på straffrättens område gör sig i lika hög grad gällande i ett sanktionssystem som ligger så nära straffrätten som bestämmelserna om miljösanktionsavgift gör. Den enskildes skyldigheter måste vara så klart angivna att ingen tveksamhet råder i frågan om vem ett ansvar åvilar. Allmänna straffrättsliga principer bör gälla även i fråga om vem som har bevisbördan för att en överträdelse har ägt rum. Det är således Länsstyrelsen som i förevarande fall har bevisbördan för att bolaget åsidosatt rapportkravet enligt 6 § i föreskrifterna NFS 2000:13.

Anläggning för deponering av inert avfall enligt SNI-kod 90.004-5 är tillståndspliktig oavsett mängden avfall som tillförs anläggningen. Tillståndsplikten infördes den 1 december 2001. En deponi anses visserligen inte avslutad förrän den inspekterats och godkänts av tillsynsmyndigheten. Avgörande för tillståndsplikten är emellertid om deponin fortfarande tar emot avfall eller inte. Kommunen gör gällande att deponeringsverksamheten upphörde i maj 2001, dvs. före tillståndspliktens införande. Därefter har enligt kommunen endast avslutningsåtgärder pågått i enlighet med en avslutningsplan som inlämnats till Länsstyrelsen år 2002. De schaktmassor som omnämns i Länsstyrelsens beslut och som Länsstyrelsen bedömt som tillståndspliktig deponering har enligt kommunen lagts i en vägravin som Länsstyrelsens representant ville ha igenfylld för att förhindra åtkomst till den gamla deponins topp. Länsstyrelsen har inte bemött vad kommunen anfört i överklagandet med tillhörande minnesanteckningar från besiktning av schaktdeponin den 15 augusti 2001. Mot bakgrund härav och då Länsstyrelsen inte har kunnat klarlägga att det varit fråga om deponeringsverksamhet från kommunens sida, finner Miljödomstolen att det saknas otvetydigt stöd för att utta miljösanktionsavgiften för den av Länsstyrelsen angivna överträdelsen. Länsstyrelsens avgiftsbeslut skall därför upphävas.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (prövningstillstånd krävs)

Överklagande senast - på grund av mellankommande helg - den 29 december 2003.

Klas Bergenstråhle Bertil Varenius

I detta avgörande har deltagit rådmannen Klas Bergenstråhle, ordförande, och miljörådet Bertil Varenius. Föredragande har varit Kenneth Pettersson.