NJA 1981 s. 1041

Allmän åklagare yrkade vid Nacka TR ansvar å banföreståndaren G.N. för grov olovlig jakt enligt följande: G.N. har d 18 okt 1978 olovligen skjutit en älgtjur på hemmansägare W.W:s fastighet (Fastighetsadress, uteslutet här) på Nämndö. Då jakten avsett värdefullt villebråd är brottet att anse som grovt.

Åklagaren yrkade vidare jämlikt 30 § 5 st lagen om rätt till jakt förverkande av en i beslag tagen studsare.

G.N. vitsordade att han fällt en älgtjur på W.W:s fastighet men bestred ansvar för brott under påstående att han trott att älgtjuren fällts på mark där G.N. hade rätt att jaga.

G.N. uppgav bl a följande: Av Stockholms stad arrenderade han tillsammans med fyra andra personer jaktmarker på Nämndö. Han hade tillträtt jaktarrendet år 1975. Ingen hade då visat honom områdets gränser. Han hade därför försökt själv fastställa var gränsen låg i terrängen genom att följa de gränsmarkeringar han kunde finna. Han fann en hörnmarkering, ett röse. Från detta röse hade han gått kompassgång, som bar ned till ett annat hörn, i vilket han fann ett vitmålat rör. Eftersom han kommit rätt på pålen betraktade han den väg han gått som rågång mellan sitt jaktområde, Östanvik, och området sydväst därom, Västerängen. Trots att han otaliga gånger därefter gått längs gränsen hade han aldrig sett några andra gränsmarkeringar. Han hade inte känt till att en gammal gärdesgård löpt längs gränsen och inte heller sett några spår av den.

G.N. uppgav vidare: Den 18 okt 1978 var han jämte fyra andra personer på Nämndö för att jaga älg. Han hade tillstånd att under en månad från d 18 okt fälla en älg. Han kände sedan tidigare till att en liten älgtjur, troligen inavelstjur, med defekta horn fanns i markerna. I jaktsällskapet ingick också en hundförare med hund. Under förmiddagen hade ingen älg fällts men G.N. hade lokaliserat ett djur i närheten av jaktområdets södra gräns. Vid 13.30-tiden beslöts att G.N. och hundföraren skulle följa älgen. G.N. och hundföraren gick längs den ostliga gränsen. G.N. beslöt sig för att följa en skogsväg över ett hygge. Hundföraren väntade i närheten av gränsen. När G.N. kommit ett kort stycke in på hygget fick han på 100-150 m:s håll syn på en älg, som från Västerängen sprang in på Östanviks mark. G.N. sköt omedelbart. Älgen gick upp på bakbenen, vände och sprang åter mot Västerängsgränsen. G.N. avlossade ytterligare ett skott som tog i en trädstam. För det tredje skottet föll älgen direkt. G.N. var själv säker på att älgen fallit på jaktlagets sida om gränsen, men då någon av jaktkamraterna var något tveksam om inte älgen låg på "fimark" kontrollerade en av dem och G.N. gränsen. De fann att älgen låg på jaktlagets mark. När de kom åter till fällplatsen hade de övriga jaktkamraterna börjat ta ur älgen. Eftersom fällplatsen låg så till att en traktor inte kunde ta sig fram för att hämta älgkroppen började sällskapet släpa älgen mot en såg. Efter 50-60 m trodde en av deltagarna att en traktor kunde ta sig fram och denne skickades efter traktorn. Eftersom sommargäster och fritidsfolk tidigare upprepade gånger klagat över jakten på ön och då Stockholms kommun bett honom att "sköta jakten snyggt", hjälptes de övriga åt att täcka över räntan med ris och stammar som låg i närheten, i syfte att förhindra att andra besökare i markerna stördes av anblicken av älgens inkråm. När traktorn kommit och stannat på en plats 15-20 m från älgen, spelades älgen med hjälp av traktorns vinsch över ett "surhål" innan traktorn kunde köra iväg med den.

TR:n (ordf rådmannen Isberg) höll syn på platsen. Vid synen iakttog TR:n, att rågången mellan Östanvik och Västerängen på den aktuella sträckan var utmärkt med rösen på i vart fall två ställen förutom vid hörnpunkterna och att längs gränsen på flera ställen lagts sten på högkant. Om iakttagelserna anförde TR:n vidare: Längs rågången ligger efter hela sträckan på åtskilliga ställen fullt synliga rester efter en gärdesgård. Platsen på vilken älgen föll ligger ca 35 m in på Västerängen. 15-20 m från den plats där älgen släpades över gränsen finns ett gränsröse av omisskännligt utseende, omgivet av rester av den tidigare nämnda gärdesgården. På Östanvik har skogen avverkats och endast frötallar sparats medan på Västerängen granskog och sly står kvar. Denna skillnad i vegetation är märkbar längs hela rågången. Den av G.N. beskrivna gränsen löper i förhållande till den verkliga gränsen i en kraftig bukt åt sydväst och avlägsnar sig som mest ett femtiotal meter från denna. Några egentliga rågångsmarkeringar eller andra hållpunkter finns inte längs den av G.N. angivna gränsen. TR:n meddelade dom d 8 nov 1979. Under rubriken Domskäl anförde TR:n, efter redovisning av utredningen i målet: Med hänsyn till att rågången mot Västerängen varit utmärkt med flera tydliga rösen, till att den nedfallna gärdesgården låg i gränsen samt till skillnaderna i växtlighet på olika sidor om rågången, vilka varit fullt iakttagbara även för ett otränat öga, finner TR:n G.N:s påstående att han trott att gränsen löpte åt sydväst inte förtjäna tilltro. G.N., som enligt egen uppgift är tränad skogskarl och ofta uppehållit sig i gränsområdet, kan inte ha varit okunnig om den verkliga gränsens sträckning, omständigheter som det också ålåg honom att i egenskap av jaktledare hålla sig underrättad om.

I målet är utrett att G.N. på 100-150 m:s håll mot älgen skjutit tre skott, av vilka två träffat. Det första skottet avlossades då älgen befann sig på mark där G.N. hade jakträtt, medan det tredje omedelbart dödande skottet avlossades sedan älgen vänt om in på W.W:s mark. Även om G.N. på det långa skjutavståndet då älgen sprang mot Västerängen inte varit helt säker om på vems mark älgen befann sig måste det ha stått helt klart för honom då han kom fram till det fallna djuret att fällplatsen låg på W.W:s mark, (Fastighetsadress, uteslutet här). Hans åtgärder att täcka räntan och släpa tjuren tillbaka över rågången ger ytterligare stöd för denna uppfattning. TR:n finner därför styrkt att G.N. med vetskap om att djuret träffats av det dödande skottet och fallit på W.W:s mark tillvaratagit älgen. Han har därför gjort sig skyldig till olaga jakt.

Jakten har avsett ett som värdefullt ansett villebråd. Med hänsyn härtill, till att älgen träffats av dödande skott på W.W:s mark, till att G.N. var ledare för jaktlaget och till övriga omständigheter är brottet att anse som grovt. Annan påföljd än fängelse kan av hänsyn till allmän laglydnad inte komma i fråga.

Förverkande. G.N. har bestritt bifall till förverkandeyrkandet.

Förverkande av studsaren är påkallat till förebyggande av brott. Yrkandet skall därför bifallas.

G.N. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade i första hand att han måtte frikännas och i andra hand att gärningen måtte bedömas såsom icke grovt brott och påföljden bestämmas till böter. Under alla förhållanden yrkade G.N. att den i beslag tagna studsaren återlämnades.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Tillinger, hovrättsrådet Björnberg, referent, adj led Blanck samt nämndemännen Bengtsson och Häggqvist), som företog syn på platsen, meddelade dom d 6 okt 1980. Av HovR:ns domskäl framgår, att G.N. uppgivit, i gränsfrågan, att han i anslutning till arrendeavtalet fått en ekonomisk karta med gränserna för jaktområdet inritade och upplysts om att på den aktuella sträckan skett avverkning, som visade gränsen, samt beträffande själva händelsen bl a följande: Hunden markerade på en punkt att en älg österifrån passerat gränsen in på jaktområdet. G.N. sade till hundföraren att vänta medan han själv gick upp på det väster om gränsen belägna hygget. Då han gått några meter fick han syn på älgen, som stod stilla på hygget ca 100 m framför honom och ca 75 m från den södra gränsen. Han sköt genast varvid älgen, som stått med sidan mot honom och med riktning in mot jaktområdet, vände och sprang söderut. Han sköt då ytterligare ett skott som bommade. Vid tredje skottet föll älgen direkt. Det vidtogs inga åtgärder för att dölja räntan, som rann" in under trädstammar och ris som låg på platsen. Anledningen till att de släpade älgen var inte att det var omöjligt för traktorn att komma fram till fallplatsen utan avsikten var, att de skulle släpa älgen hela vägen till sågen. De ändrade sig emellertid senare.

HovR:n uttalade, att G.N., som var väl förtrogen med platsen, knappast kunde ha varit omedveten om gränssträckningen, samt fann på anförda skäl styrkt, att G.N. med vetskap om att älgen träffats av det dödande skottet och fallit på mark utom det egna jaktområdet tillvaratagit denna.

HovR:n anförde i domskälen vidare: Lika med TR:n finner HovR:n att brottet med hänsyn till omständigheterna är att bedöma som grovt och att annan påföljd än fängelse ej bör komma i fråga.

Vad härefter angår förverkandeyrkandet får omständigheterna anses så graverande för G.N. - som är anställd av Svenska Jägareförbundet som chef för en jaktskyttebana och i denna egenskap också har att instruera andra rörande jakt och bestämmelser om jakt - att särskilda skäl föreligger för förverkande.

G.N. sökte revision och yrkade, att HD måtte bestämma påföljden till böter och upphäva förordnandet om förverkande. Han uppgav att han inte var anställd av jägareförbundet men var föreståndare för Stockholms läns jaktvårdsförening.

Riksåklagaren medgav, att G.N. dömdes jämlikt 28 § 1 st jaktlagen till böter för att han olovligen tillgodogjort sig kroppen av den fällda älgtjuren, men bestred ändring i förverkandefrågan. Riksåklagaren anförde bl a:

Av 3 § jaktstadgan följer att jakt inte får bedrivas så att villebrådet onödigtvis tillfogas lidande. Enligt samma bestämmelse är den jagande vidare skyldig att utan dröjsmål vidta de åtgärder som behövs för att ett sårat eller skadat djur skall kunna uppspåras och avlivas. Föreskrifterna i 3 § är straffsanktionerade enligt 29 § 1 mom jaktstadgan. Av förarbetena till 1963 års ändringar i jaktlagstiftningen (som f ö bl a innebar att den s k förföljningsrätten uteslöts) framgår, att skyldigheten att vidta erforderliga åtgärder för djurets uppspårande och dödande gäller oberoende av jakträtten till marken och således även sträcker sig utanför vederbörandes eget jaktområde (se NJA II 1963 s 381 ff). Utöver nu angivna skyldighet föreligger enligt 16 § jaktlagen en likaledes straffsanktionerad skyldighet för den som vid lovlig jakt sårat älg som tagit sin tillflykt till annans jaktområde att skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken eller någon av deras folk. - I målet är det ostridigt att det första skottet avlossats medan älgen befann sig på G.N:s jaktområde och att älgen därvid skadats i ena lungan. Som framgår av det ovan sagda har det vid sådant förhållande vid straffansvar ålegat G.N. att vidta åtgärder för att uppspåra och döda älgen oavsett att den fortsatt över till grannfastigheten. Det av G.N. därefter avlossade dödande skottet måste således anses ha varit rättsenligt. Vad som kan läggas G.N. till last i målet är ej annat än att han i stället för att fullgöra sin underrättelseskyldighet gentemot jakträttsinnehavaren olovligen tillgodogjort sig älgkroppen. Vid sådant förhållande bör det intrång i annans jakträtt som G.N:s förfarande inneburit ej betraktas som allvarligare än det som förelåg till bedömning i rättsfallet NjA 1977 s 63.

Betänkande

HD (JustR:n Höglund, Nordenson, referent, Jermsten och Gregow) beslöt följande dom: